Reader, meet author

”List of the Lost”. Så heter Morrisseys debutroman som utkommer på Penguin i höst – slutet av september, enligt den här artikeln i Rolling Stone. Inga detaljer om handlingen än, så jag väljer att berömma titeln, anmärkningsvärt alliterationsmelankolisk. Jag efterlyste ju en roman av vår älsklingsmisantrop cirka omedelbart efter att jag läst ut ”Autobiography”, så detta torde bli bra! Jag lovar att hålla er uppdaterade, puss!

Under tiden kan ni ju dricka tea with the taste of the Thames (på tal om Steven Patrick-alliterationer) och läsa min engelskspråkiga kortroman om ”Autobiography” och den sekundärskam det understundum innebär att vara Morrisseyfan nu för tiden.

Read Full Post »

En hemlighet värd att vänta på

Detta borde jag ha lärt mig efter trettiofem levnadsår: när jag åker på semester till en plats där det finns böcker behöver jag knappt ta med mig några egna. Detta gäller i synnerhet när resan går till mina föräldrars hus i norra Spanien, där bokhyllorna bjuder på allt från Ian McEwan och Richard Ford (pappas) till gamla Maria Lang och Stephen King (mina) och anglofila mysromaner och svenska deckare (mammas). Följaktligen blev jag inte direkt förvånad när jag i slutet av förra veckan började lyfta blicken från min egen nätta packning om, säg, ett tiotal böcker till det befintliga biblioteket. När jag hittade Kate Mortons ”En bevarad hemlighet” insåg jag något smått otroligt: jag hade inte läst den. Nope, för visserligen står ”The Secret Keeper” hemma i bokhyllan, men fastän den utkom för flera år sedan har det av oklar anledning inte blivit av att jag läst den. Jag, Helena*, som brukar kasta mig över Mortons nya romaner och t om förespråkade en internationell ”Kate Morton släpper ny roman”-dag som fortfarande blurbas på Forums pocketutgåvor av Mortons böcker!

(* = Om det är något jag har lite svårt för i Mortons romaner så är det den stilistiska vanan ovanan att stup i kvarten skriva ”Hon, Laurel”/”Hon, Dorothy”. Show, don’t tell. Men det är faktiskt bara en parentes.)

Ja, så tokigt det kan bli, hörni. Nu har jag hur som helst läst, och är väldigt nöjd med det. Detta är en klassisk Kate Morton: familjehemligheter i dåtid och nutid, bombnätter under blitzens London och värmeloja dagar på brittiska landsbygden. Förutom det sedvanligt försonande/katharsiska slutet bjuder även ”En välbevarad hemlighet” på en riktigt snygg vändning. Perfekt solstolsläsning – eller, i mitt fall, poolkantsläsning – i väntan på Mortons kommande roman med den redan konstaterat underbara titeln ”The Lake House”. Den tänker jag INTE låta stå oläst i bokhyllan i flera år, så mycket vågar jag lova.

På tal om perfekta förutsättningar: exakt så här härligt hade jag det när jag sträckläste Morton.

Read Full Post »

Blunda och tänk på England

Här finns länk till inslaget om viktoriansk skräck i PP3. OBS OBS att jag sade ”John Merrick”, inte ”Jeff Herrick” [viktoriananördens egen kommentar].

De böcker jag nämner i inslaget (jag kan ha glömt någon):

”Dracula” – Bram Stoker
”Dr Jekyll & Mr Hyde” – Robert Louis Stevensson
”The Picture of Dorian Grey” – Oscar Wilde
“Jane Eyre” – Charlotte Brontë
“Affinity” – Sarah Waters
“The Crimson Petal and the White” – Michel Faber
”Dust and Shadow” – Lyndsay Faye
“The List of 7” – Mark Frost

Read Full Post »

2 x brighter sides to life

Denna vinter ett liv. Och så lite kräksjuka i Linda Blair-klassen på det. Nej, det är verkligen inte konstigt att läslusten inte ligger på topp just nu. Likväl, smått mirakulöst: jag har den senaste månaden läst två böcker som jag trots allt hade svårt att lägga ifrån mig, som fick mig att tänka på brighter sides to life med läskoma på solig uteplats med spinnande katt i knäet. Här kommer en sen och med Dark Places-mått kort läsrapport.

Först och främst: detta att det tog mig nästan sex år att läsa ”Flickvännen”? Nu har jag dock Karin färsk i minnet när den fristående uppföljaren ”Den vita staden” landar på bokhandelsdiskarna i mars, och jag var precis i tid för nyutgåvan som släpptes i januari. Så mycket har redan skrivits om Karolina Ramqvists med all rätta hyllade roman att jag är lite osäker på vad jag ska fylla i. Kanske sällar jag mig bara till hyllningskören. Detta är precis som titeln antyder flickvännens historia. Han som gett henne det stilrent inredda huset, ett visningshus nästan, för perfekt för att vara äkta (precis som hon vill ha det), är endast närvarande i skarvarna, i minnena, en ständig anspänning/väntan i den till perfektion gymmade, rakade och peelade kroppen. Det här är framför allt en hejdundrande stilövning i isbergsteknik där nerverna pulserar strax under den rena, blanka ytan. Tristess har sällan skildrats så snyggt som här. En värld så skriande tom och ytlig att den fylls med mening, eller åtminstone en form av gåtfullhet. För något händer, något har hänt, men vad? Och vad är det som får Karin att leva i sitt självvalda fängelse?

Ramqvist skriver begåvat om det ytliga på ett sätt som ibland påminner lite om en ung Bret Easton Ellis. Lyhörd dialog, något genuint otäckt, krypande, nästan greppbart… Jag tänker på begreppet domestic thriller som blivit aktuellt i och med ”Gone Girl”-bonanzan. Älskade metagreppet också, hur Karins noggrant iscensatta liv samexisterar med hennes popkulturella gangsterförebilder så till den grad att det för läsaren dröjer innan man inser att det är filmkaraktärer och inte nära vänner som skildras. SÅ snygg bok, detta. Jag kommer att sluka uppföljaren och ser även med stort intresse fram emot den utlovade teateruppsättningen av ”Flickvännen”. Här finns en klaustrofobisk kammarspelskänsla som jag tror kan fungera bra i pjäsform.

(”Alltings början” gillade jag också, men om jag måste rangordna hamnar nog ”Flickvännen” ett snäpp högre pga STIL STIL STIL. Bästa ögonblicket i ”Alltings början”, om ni undrade: när berättarjaget Saga möter en ung dreadlocksprydd Christine Falkenland på Götgatan. I någon text, någon gång, ska jag låta mitt berättarjag möta Saga, och strax efter Christine där, för Götgatsbacken är Stockholmsbornas Piccadilly Circus: jag tror aldrig jag gått hela sträckan utan att träffa någon jag känner eller åtminstone känner till.)

Steget från kylig förortsrysare med desperata gangster-WAGS till Jack the Ripper, brittisk internatskola och spöken kan tyckas lite stort. Å andra sidan är jag precis lika barnsligt förtjust i allt som andas East End, Jack the Ripper och internatskoleskildring som det avskalat isiga, litterära. (Läs t ex här om min Jack the Ripper-vurm.) Maureen Johnsons ”The Name of the Star” är del ett i YA-serien Shades of London, där vi får följa exil-Louisianabon Rory. Det är svårt att skriva särskilt mycket om premisserna för serien utan att spoila, så jag nöjer mig med att säga: man kan komma långt med Jack the Ripper-mytologi, internatskolegemyt, två Morrisseycitat och en charmigt pladdrig huvudperson. Perfekt fluffläsning; jag kommer att läsa vidare i serien. Bonuspoäng för Rorys bakgrund bland fnoskiga släktingar och loja front porches i djupaste Södern. Är nämligen väldigt svag för Louisianas träskmarker OCKSÅ (mitt litterära hjärta är stort och slampigt) och kommer därför alltid tala väl om ”Beautiful Creatures”, som levererade massor med träskmys och wacky sydstatscharm men kanske inte lyckades lika väl med intrig och mytologi. Team Stämning, YA-falangen till undsättning!

Läste hos Bokbabbel att det finns en bonusdel till ”The Name of the Stars” som utspelar sig före Rorys tid i London. Ett alltmer frekvent förekommande fenomen, det där med kortare bonusberättelser som dramaturgiskt utspelar sig mellan de olika delarna av existerande bokserier, se t ex på ”Berättelser från Engelsfors”, ”If Snow Hadn’t Fallen” (SJ Bolton) och ”Ruth’s First Christmas Tree” (Elly Griffiths). Jag är generellt sett ett fan av extramaterial och nya lager i fiktiva världar, så jag ger detta tummen upp.

Och vet ni? Nu har jag fått Helen Fitzgeralds nya bok ”The Exit” i händerna, och läst Patricia Highsmiths ”Little Tales of Misogyny”, och om kvällarna läser jag Pip-Larssons och Morfar Prosten för barnen, så jag tror att läslusten, liksom allt annat, ordnar upp sig.

Under tiden, mantrat:

Nu fick jag också in två Morrisseyreferenser i texten så att universum slipper hamna helt snett och vint. Puh.

Read Full Post »

Throwback Monday: Literary edition

För ett tag sedan fick jag hem antologin ”Drivel: Deliciously Bad Writing by Your Favorite Authors”, där författare som Gillian Flynn, Chuck Pahlaniuk och Mary Roach bjuder på sina pinsammaste ungdomssynder i litterär form. Vi har alla gamla texter som legat och samlat damm i byrålådor. Oftast hör de hemma där, men ibland kan det vara roligt att lufta dem, tala ömsint till sitt yngre skapande jag och ändå försöka fokusera på det potential som kanske fanns där mitt i poserandet och de alltför tydliga referenserna. Jag blev lite inspirerad av ”Drivel” och gick således på skattjakt i byrålådorna och filkatalogerna. Hittade min antagningsnovell till Creative Writing på engelska institutionen 2001 med den Hefnerdoftande titeln ”We Love the City”. Här kommer den, here’s a song som Michael Stipe skulle ha sagt. Passar kanske extra bra denna Morrisseyvecka, då vi är många som tar vår inre panda i hand och ställer oss och skrålar/gråter/nostalgidansar till vår grånande hjälte. And when you’re dancing and laughing and finally living, hear my voice in your head and think of me kindly.

Här har vi alltså henne: min inre pandabebis i tokanglofil form. Jag var tjugo år när jag skrev, och måttlöst inspirerad av – i fallande ordning – britpop, TV-serien ”This Life”, Bret Easton Ellis och tidningen Pops skribenter. Det är Stockholm, det är sent nittiotal, det är ångest, ensamhet och eskapism med kajal och surt rödvin. 100% elitism, ganska många självbiografiska inslag. Ömsom skämskudde, ömsom respekt. VÄLDIGT många låtcitat, såväl direkt som indirekt. Det kliade i fingrarna att ändra och lägga till med trettiofyraåringens blick och språk, men jag höll mig med ett undantag – novellens sistamening, som är ny. Men det är kul att skriva på engelska, det märker jag även nu när jag försöker översätta mina två första noveller för att se hur de funkar på ett annat språk.

Enjoy, fellow pandor, geeks, freaks och fd skrivbordslådeförfattare – och har ni några gamla alster ni vågar dela med er av vore det jättekul att läsa!

We love the city

Have you ever seen Stockholm after dark? The urban, hysterically neon-smothered part of it, that is. If you squint a bit in your sorry state, induced by cheap red wine and at least three too many Vodka & Red Bulls, you could think you’re in London. Or New York even, or the dodgy parts of Paris. It doesn’t matter. Been there, done that. If anything, my pilgrimages to other, presumably more glamorous parts of the world prove that happiness has fuck all to do with geography. You can’t run away from yourself, and all the plane tickets, Prozac and one-night stands in the world can’t change that fact.

Nor can inhaling each other’s stale sweat in a tiny subterranean club, dancing and cheering along to indie anthems we’re all too familiar with. This we all know, but that won’t stop us from repeating the same mistakes every Saturday night. Eyeliner and nauseatingly sweet white wine in someone’s flat. Oh, whatever makes her happy on a Saturday night. Seemingly endless tube rides, away from the dreaded suburbia where people are too jaded to question stagnation, down, down into the centre of things. This is where it’s at. This is where we want to be. This is where we all, one night a week, get to pretend we’re the epitome of alternative inner city cool, with the shoes, outfits and hairdos to prove it. We love the city because it lets us down. We love the city, not the suburbs that surround. Come 4 am we’ll all be on the last tube back to out dull suburban homes but until then we are the masters of our own twisted universe.

Anyway. Off crowded streets we go, beyond the flourescent radiance of the McDonald’s restaurants, the 7 Elevens and all night cafés. Past the frantically busy clubs where those who live in ignorance, wear Buffalo shoes and listen to music that says nothing to us about our lives reside. We chose the road less travelled by and so forth. Of course, our enemies the blonde and peachy designer’s mafia – those who end up in docusoaps and consequently sell their already filthy souls to the Mainstream Devil – will claim that our hatred is not self-chosen but rather our way of coping with the fact that we are not wanted there. Don’t listen to them. We are right and they are wrong. And aren’t we having a blast, getting drunk on cheap wine, smoking Luckies or B&H or, if we feel a bit conformist, Marlboro Lights, dancing our feet off to the new Belle & Sebastian single? We wear the same clothes because we feel the same. And we dance and drink and screw because there’s nothing else to do. Here we come, the beautiful ones. I’m a girl and you’re a boy, la la la. We are freaks by birth and uncontrollable habit, doomed to lead a shadowy existence behind our fair-haired and -minded brothers and sisters. Of course, our colour of hair, ranging from ruby red via deep purple to the customary pitch black is very much self-inflicted. The same goes for our fringes, our heavily eyelinered eyes (it doesn’t matter if you’re a boy or a girl) and our so obviously homemade tiny tee shirts with various appropriately obscure bands scrawled across our voluptuously challenged chests. Mine is deep crimson with a Hefner print on the front and the rather embarrassing quote ”I don’t want to get laid, I just want to be held” all over my back in indelible ink. What the fuck was I thinking? Doesn’t everybody know that it’s those who go on about tenderness, respect and ”just someone who’ll hold me when I’m asleep” who are the ones dying for a shag? And yes, we’re all that transparent.

So here I am revealing my desperation to the world – which is alright, really, as I can hint the very same if not from their tops then most certainly in the eyes of my fellow pale boys and girls with chipped nail varnish. Tonight the skinny DJ with the sideburns and the old Primal Scream tee shirt (pre-”Screamadelica”) seems to have a Morrissey/Smiths theme night, which is fine by me as I feel like I’m sixteen and locked into my room again. It does, however, strike me as somewhat bizarre that the first steel-like chords of ”How Soon Is Now?” are greeted with deafening cheers. I mean, isn’t it just too ironic to joyously sing along to lyrics oozing with self-hatred and alienation, thus showing the world that we so fully identify with the lyrics that we might as well be cheerful about our destiny as grumpy celibates? ”There’s a club if you like to go, you could meet somebody who really loves you. So you go and you stand on your own, and you leave on your own, and you go home and you cry and you want to die.” Story of our fucking lives. This is the cattle market for the formerly bullied. I suppose that is what links us together; we were all crap at PE and never got to dance to those neverending Bryan Adams power ballads at parties.

One of the greatest disadvantages of our anti-mainstream attitudes is the slightly incestuous behaviour that emerges when the same people get together night after night. Perhaps that’s why we do not socialise with each other when sober – too many embarrassing moments to answer to. Occasionally we see each other at trains and buses, sipping lukewarm cappuccinos in various cafés, attending gigs or fighting over the last, vinyl-only Tindersticks single in a record shop. We give each other long, scrutinising looks but usually fail to utter a word or even show a gesture of recognition. After all, we’re competitors. Over what, none of us has managed to figure out yet, but that doesn’t stop us from looking the other way. Needless to say, this does not apply to Saturday nights. This is the night when we are most likely to drop our masks and actually make an attempt to be friendly to each other – at least if it’s past midnight and the thought of yet another lonesome night seems unbearable. The problem is remembering who you’ve snogged before, so as to avoid repetition.

Tonight is definitely not my lucky night. But then again, I’m in one of my fashionably celibate moods, probably caused by too much Morrissey or, to be honest, precious little luck with the opposite sex. Besides, there’s no point in denying the fact that I’m too old to be truly desirable. One only has to look at all the waifish fifteen-year-olds currently playing tonsil hockey with all the Brett Anderson look-alikes in the building to realise that the wisdom that comes with a certain age is not wanted here. My friend Simon, who usually presents himself as a professional cynic (that is a Blur quote and thus intellectual theft. Nevermind that), appears to reflect upon the same thing. Sprawled out in a dusty velvet sofa, fag in hand, he looks around and sighs.

”You do realise, don’t you, that we’re getting too old for this kind of thing?”
I nod emphatically, too depressed to respond. Instead I sip sour red wine and, leaning back, listen to the rant of an ageing fool.

”Ours is a society obsessed with age. Does it want us mature and perceptive sources of wisdom? Why of course not; not when it can have sweet little sixteen-year-olds like those two semi-shagging Brian Molko clones over there for breakfast. And I don’t fucking blame them. Did you know that from a strictly biological point of view, men are at their sexual peak at sixteen? Sixteen for Christ’s sake! What were we doing when we were sixteen? I’ll tell you what we did. We were being the average Radiohead fans, staring into walls and fretting over pimples the size of Pammie’s tits. Trying to read Dostoyevsky or whatever. Anything but getting laid anyway. And now it’s too late. No, really it is. Our genitals begin to shrink at the age of 21. I’ve seen some intensely depressing footage in a Sunday newspaper.”

At this point, I feel obliged to inform my troubled friend that according to the very same strictly biological point of view, women tend to peak sexually in their late thirties, thus leaving me with decades of dirty fun to look forward to. Obviously hurt, Simon downs the gin and tonic I paid for and continues:

”You, well, whatever. Fuck sex. We’re losing it in many other aspects as well, aren’t we?”
”Like?” I inquire, suddenly cheerful or at least not funereal thanks to my alcohol consumption.

”Like, when you’re no longer a teenager you’re all of a sudden forced to compete with actual people as opposed to heinous hormonal monsters. People with skills, education and manners. So” – he pauses and gives me his most convincing Cruella deVille look – ”if you’re still holding on to those dreams of becoming the literary voice of your generation you’ll have to complete with people who have way more experience – not to mention talent – than yourself.”

Ouch, that hurt. All of a sudden I regret ever having befriended the drunken bigot that is currently sizing up underage girls and shamelessly taking advantage of my student’s grant. The man does have a point, though. We are both reaching that age when the dignified thing to do would be to replace our Suede and Trainspotting posters with tasteful but reasonably priced art and stop referring to pop songs whenever we want to make a statement about our lives. No doubt we should move on, either burn or slowly fade away into white middle-class oblivion. Otherwise we’ll end up like that quasi-famous music journalist over there, desperately trying to conceal his beer gut and bald patch whilst coming on to fifteen-year-olds. How old are we, Simon and I? Twenty-one and twenty-four, respectively. Yes, we are deranged with no sense of proportion whatsoever. It’s not our fault though. If anything, blame that Dawson’s Creek. All those shows masturbating over youth and Britney Spears. Where else, except in our Western society, do twentysomethings sit around worrying about pension schemes, as if we already have one foot in the grave? Downing that foul wine, I tell Simon that that the only sane thing to do would be to emigrate to Japan or some other country where age is not considered a disease. If such a decision seems too drastic we should at least hail Pulp’s ”Help the Aged” as our indie anthem of choice.

I feel obliged to end here, as this – at least this particular night, in this point in time – is as good as it gets. Every Saturday night we experience the same thing, with the occasional angsty visit to someone’s bed, and every Saturday night we vow never to repeat our mistakes. We know, of course, that come next Saturday we’ll be on our suburban trains back to the deceptively glittering city, where all our unpronounced wishes are drowned in abundances of cheap alcohol. However, I must beg of you not to feel sorry for us as we brought this on ourselves. It’s become rather a habit and should we feel inclined to change our ways we wouldn’t, as our patron saint the Anglo-Irish celibate has it, know how to start, where to go, or who we need to know.

The city has let us down, once again.

© Helena Kilander, som jag hette då, hösten 2000, i ett Stockholm då man fick röka på krogen och årtusendet var nyfött.

Read Full Post »

Många litterära födelsedagar nu

Grattis Oscar Wilde, som föddes för 160 år sedan idag! Igår var det PG Wodehouses 133e födelsedag. Länken mellan dessa båda litterära hjältar? Det är naturligtvis Stephen Fry som spelat såväl Wodehouses rådige butler Jeeves som darling Oscar – och dessutom grattat jubilarerna på Twitter.

Keats and Yeats are on your side,
but you lose,
because Wilde is on mine

(The Smiths, ”Cemetery Gates”)

Wilde, you will always be on mine.

Här besöker jag Oscar Wildes grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris, jag tror att året var 1999. Jag var hur som helst väldigt inne på sammet. Minns att jag lämnade en handskriven lapp med texten ”There is a light that never goes out” – och så kysste jag naturligtvis graven, som så många besökare före (och efter) mig. Ryktet säger att man numera satt upp skydd kring gravstenen eftersom läppstiftsavtrycken orsakat skador. Synd i så fall, för jag är rätt säker på att Wilde hade gillat detta.

Funderar förresten på om mina barn snart kan vara mogna för lite högläsning av ”Spöket på Canterbury”. De är i och för sig bara fem och ett halvt, men äääälskar spökhistorier.

 

Read Full Post »

Grejer jag läst sedan sist, del 1 (Moran och fangirligheten, Sohodrömmar, sex, längtan efter Livet och fiktiva pojkvänner som ser ut som Gilbert Blythe och gör ostmackor åt en)

Den här sommaren, redan nu laddad med ett slags prematur bitterljuvhet i dig själv, i ditt Facebookflöde, ”Sommaren 2014 – en av de allra bästa”, en kollektiv rädsla för att förlora något vi kanske aldrig riktigt hade, som aldrig var våran att lägga beslag på.

Så lyder några rader från en novell jag sysselsatt mig med i sommar, som ni förhoppningsvis får läsa i slutversionen (kommer till Halloween, men mer om det sedan). Och visst är det så, även med sommarläsningen? Alla högarlistorplaner som man redan vid konstruerandet vet kommer att se annorlunda, mindre ut i genomförandet men hoppet pockar på, gör en högmodig. Jag har läst en hel del i sommar; jag har läst alldeles för lite i sommar. Så det som det alltid är. Men jag vet oavsett att det är lite för mycket för att redovisa i form av konventionella, längre recensioner, så därför tänker jag de kommande dagarna försöka skriva lite om det jag läst i några svep. Jag skulle kunna kalla dem minirecensioner, men vet samtidigt med mig att Dark Places variant av minirecensioner är andras långa recensioner så hej, vem lurar jag. Är ni med? Här kommer första. En av sommarens allra, allra bästa.

”How to Build a Girl – Caitlin Moran

Caitlin, Caitlin, jag är din fangirl. Ännu mer nu, efter att ha läst denna sinnessjukt roliga, sorgliga, sanna och beroendeframkallande skildringen av tonåriga Johanna – en sorts lätt, verkligen betoning på lätt här, fiktionaliserad version av Moran själv – som återföds som Dolly Wilde, musikskribent, sexorakel, modern Dorothy Parker/Oscar Wilde fast kanske med fler beröringspunkter med Adrian Mole (bless). På väg dit, till London, Livet, W1D för Soho, onanerar hon i smyg i sitt flickrum i Wolverhamptons hyreshuskomplex, drömmer om att få Stephen Fry att skratta, kalla henne ”darling” och bjuda på champagne (haven’t we all?), skriver kärleksbrev till Gilbert Blythe i ”Anne på Grönkulla” (återigen: haven’t we all?).

Väl framme – fast fortfarande på väg – bär hon plommonstop och eyeliner, dricker för mycket, tänker på sitt nya alias namne, Oscar Wildes lesbiska alkoholiserade kusin som gjorde succé i förra sekelskiftets London. Skriver sågningar, elakare än vad hon egentligen vågar, ligger runt, hamnar på mingelfoto med bildtexten ”Slash has really let himself go”. Det handlar om klass och kön, om livet och drömmarna och den ibland outhärdliga diskrepansen däremellan. Har man läst ”How to Be a Woman” känns en hel del igen, men det här är närmare, jag vill nästan säga mer äkta; det är som om Moran behövde den fiktiva formen, ramen, för att verkligen leverera hela vägen. Igenkänningsfaktor: skyhög, inte minst när huvudpersonen spekulerar kring hur dejtingvärlden skulle se ut om kvinnor (läs: vita medelklasskvinnor som lyssnar på The Smiths – någonstans inser jag att min totala fangirlighet har att göra med identifikation och representation, och att långtifrån alla kan känna igen sig i Johanna/Dolly) bestämde:

Passage som fastnat: ”Here’s the amazing thing about sex: you get a whole person to yourself, for the first time since you were a baby. Someone who is looking at you – just you – and thinking about you, and wanting you, and you haven’t even had to lie at the bottom of the stairs and pretend you’re dead to get them to do it.”

PS: Detta är första delen i en tilltänkt trilogi om Johanna/Dolly, så vi som läst ”How to Build a Girl” och legat halva sommaren i ryckiga konvulsioner som vore vi Wild Turkey-pimplande hobos behöver inte säga farväl till vår nya BFF för alltid. Tur.

PS igen: Jag skulle kunna skriva något längre om det där med representation och självbild, kanske koppla ihop det till Linda Skugges ”40 Constant Reader” som jag inser att jag fortfarande inte skrivit om. Jag sparar det till någon annan gång. Har sådär en tio andra böcker att skriva om nu.

Read Full Post »

”You Had Me at Hello” – Mhairi McFarlane

Jag visste väl att jag skulle älska ”You Had Me at Hello” efter att ha läst bland annat Bokbabbels och Mind the Books hyllningar. Ändå blev den en sådan god och glad liten överraskning, denna chicklitpärla om Ben och Rachel som var oskiljaktiga under studieåren och möts igen, på helt olika platser i livet, ett drygt decennium senare. Jag läste den under min redan nu bortom vett och sans sönderromantiserade gräsänkehelg, då jag mirakulöst nog lyckades vara social, njuta av vädret och läsa två böcker på två dygn. Den ena boken var Anna-Karin Palms ”Jaktlycka”, som jag lightbloggat lite och snart kommer att skriva ordentligt om, och den andra var alltså denna. Slurp, sade det bara, så var den utläst. Träningsvärk i magmusklerna efter hysteriskt skrattande: check. Kompistestet (vill du vara BFFs med huvudpersonerna?): check. Sug efter mer av samma vara: check. Titeln är INTE missvisande.

Universitetsåren, vänskap, tidshopp, ”will they or won’t they?”-dramaturgi… ens associationer går oundvikligen mot ”One Day” och visst finns det gemensamma drag, även om McFarlane är mer fnissigt underhållande, med färre mörka stråk än David Nichols. Båda refererar dock otvunget till viktorianska romanfigurer: Nichols i själva upplägget till sin roman (”Tess of the D’Urbervilles”), McFarlane i en passus jag citerar här nedan där Dickens på ett fullkomligt logiskt sätt gifter sig med Pulp på det där otvunget witty men ack så bildade sättet som man så ofta hittar i brittisk mainstreamlitteratur men nästan aldrig i svensk. Jag älskar att ”You Had Me at Hello” utspelar sig i Manchester med allt vad det innebär av ett genomgående drag av bleakly Northern humor och – Morrisseyporr! – geografiska områden som jag känner igen från diverse Smithslåtar. Och vansinnigt roligt är det, alltså, och strösslat med hisnande popkulturella associationer som får mitt lilla anglonördhjärta att spinna och nicka ”så! Just så!” som om Mhairi McFarlane hade varit inne och rotat i mitt huvud. Här kommer två favoriter:

1. (När Rachel träffat Ben för första gången på åratal och berättar att hon fortfarande umgås jämt med några gamla universitetspolare.)

”That’s really nice,” Ben nods, yet I feel like it’s another example of my decade-long stasis, as if I sit around in a moth-eaten Miss Havisham graduation ballgown, listening to a crackly recording of Pulp’s ”Disco 2000”.

2. (Om tryggheten i att ha en långvarig partner man inte behöver förställa sig för, som köpt paketet – JAG KAN RELATERA, Babybelmage och allt.)

Part of the pact of long-term relationships is that they’re sometimes as much about the things you take out of your life as you put in. If it’s no longer a rollercoaster, more of a monorail, that means you avoid the lows as well as the highs. If your loved one barges into the bathroom and catches you bending over with a gut like an apron made of Babybel cheese, they don’t go off you, or expect you to slink about in a deep plunge this and Tanga that, waxed into the middle of next Wednesday. They’ve taken you on, bought the product. Singledom, a new relationship: you have to repackage your contents and sell them all over again, body and soul.

Som sagt, she had me at hello, Mhairi McFarlane, och jag noterar nöjt att hon är lika rolig på sitt Twitterkonto. Kolla här!

Dreamed I met a vagrant Mick Hucknall in games arcade in New York, he’d chewed his own hand off but refused to seek medical attention for it

— Mhairi McFarlane (@MhairiMcF) April 15, 2014

Också kul att det verkar vara en tredje bok på ingång (källa: ovan Twitterkonto, fast nu är jag så fast på Mick Hucknall och hans borttuggade hand att jag inte minns var i flödet jag hittade infon eller vad boken ska heta – något ”Casablanca”-aktigt, om jag inte minns helt fel?). Innan den kommer tänkte jag passa på att läsa ”Here’s Looking at You”. Är den lika bra som debuten, ni som läst?

Read Full Post »

London calling!

Visserligen är denna fredagsenkät från den alltid lika eminenta Bokomaten inte dagsfärsk – det är förra veckans enkät – MEN HALLÅ, DEN HANDLAR OM LONDON! Hur kan jag låta bli att svara?

1. Vad läser du just nu?

Varvar ”The Winter People” (efterlängtat Vermontspök av Jennifer McMahon) med ”Intuitive Eating” av Evelyn Tribole och Elyse Resch (något så exotiskt som en vettig bok om kost och hälsa). Och så läser jag igenom en egenförfattad novell (skräck, förstås) som jag precis skickat för redigering till förlaget.

2. Och vad tänker du ge dig på härnäst?

Joe Lansdales ”The Edge of Dark Water” ligger bra till. Hillbilly noir ftw! (Tack Calliope och English Bookshop för tipset.) Eller så blir det ett bibliotekslån, ”Unless” av Carol Shields. Har velat läsa länge.

3. Poirot eller Miss Marple?

Svårt ju! Jag älskar puttret i St Mary Mead, men frågan är om jag inte älskar monsieur Poirots små grå ännu mer. Sedan vill jag även slå ett slag för de frejdiga privatdeckarna Tommy och Tuppence, två lite mindre kända Christiehjältar. ”By the Pricking of My Thumbs” är en favorit (där vill jag dessutom minnas att Miss Marple dyker upp mot slutet).

4. Sherlock eller James Bond?

Det var en retorisk fråga, va? Sherlock SÅKLART.

5. Nämn en bok som utspelar sig i London, det behöver inte vara din absoluta favorit, jag vet hur svårt det kan vara.

I mitt fall hade det väl nästan varit lättare att nämna en bok som inte utspelar sig i London… Men okej, jag säger ”The Night Watch” av Sarah Waters. Mästerlig London-, flat- och WW2-skildring med en säregen kronologi som lyfter en redan gedigen roman ytterligare ett snäpp.

Glad fredag på er! Som bonus bjuder jag på en bild av mig och min bror på Central Line hösten 1999. London, du må ha dickenskt dragig och eländig boendemiljö, David Cameron och ett och annat krossat hjärta på ditt samvete men in my own sick way, I’ll always stay true to you.

Read Full Post »

Morrissey, Morrissey, Morrissey (stoppa mig om ni tror att ni hört det här förut)

Nu har jag läst ”Autobiography”, och skrivit en lång text om den på English Bookshop-bloggen. Att det skulle bli en text just på min engelskspråkiga blogg kändes ganska självklart: det var ändå Morrissey som gav en småknubbig och blyg sjuttonåring Språket och den medföljande Världen, så som den kan te sig i ett lagom fallfärdigt vardagsrum i ett lagom trist viktorianskt radhus en grå och långtråkig söndagseftermiddag när affärerna stängt. (Jag inser att den meningen inte känns det minsta rimlig om man inte råkar vara hardcoreanglofil.) Det var både en lätt och svår text att skriva. Lättare nu, när jag är ett fan utan att nödvändigtvis vara fanatisk, än tidigare, då jag hela tiden kände en press att försvara allt som Morrissey gjorde och sade. Det blir ju ohållbart rätt snabbt, som ni förstår. Kontentan är i alla fall att det är en bitvis fullkomligt briljant livsteckning som ofta tangerar det litterära. Penguin Classics-material? Well, HELLO! Ja, jag behöver väl inte ens nämna det uppenbara, att Morrissey är en gudabenådad berättare och stilist som uppvisar en sällan skådad humor och elegans (och, här och där, självdistans)? Dock: det där tjatigt långsinta, förbittrade och trångsynta som dyker upp då och då i Morrisseyland får lite för stort spelrum, förmodligen därför att ingen vågar be Morrissey att ändra sitt livs historia. Eventuellt borde någon ha gjort det. Som jag skriver i min recension ordspya text är det den självbiografiska författarens frihet och självklarhet att själv disponera sin text (i de bästa av världar styrkt av en bra redaktör). Det är också, som alltid, läsarens uppdrag att plocka vadhelst hen vill ha ur läsningen. I mitt fall valde jag att snabbspola förbi rättegången och de värsta personangreppen för att istället dröja kvar i gatorna som definierar och fördömer oss, vid musikskildringen, Kirsty McColls vykort (du och jag, Camilla) och Jake. Och så var det kul att läsa att ”miserabel sångare sjunger med Phoebe”-cameon i Vänner som senare gick till Chris Isaak ursprungligen var avsedd för Morrissey. Sådan trivia har jag inte alls nämnt i min text, så why don’t you find out for yourself?

Mvh dansande, sjungande, levande och lite skraj för att Morrissey ska googla och upptäcka att jag ÄTER KÖTT (av någon anledning känns tanken på en fåfängegooglande Moz osannolik) men hör ändå hans röst i huvudet och tänker nästan bara snälla tankar.

Den här gången ÄR det faktiskt flickan som skrivit brevet som är med på bilden.

Read Full Post »