Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Anglofili’ Category

17 oktober, mina små lammungar! Då kommer, efter många om och men, Morrisseys självbiografi. Nu är det också klart att Mozzers enda planerade signering (så som det ser ut just nu) kommer att ske samma dag i Göteborg. Lilla London, Peter Birro, närmast predestinerat ”slate grey Victorian skies”-väder… nog är det ett rätt väntat val, ändå. Och: jag måste erkänna att en del av mitt gamla envist bultande Smithshjärta, som senast igår blev fullt till bristningsgränsen under slutscenen av ”This Is England”, upplever en viss lättnad. Nu slipper jag ha ångest och noja över att texten till ”Paint a Vulgar Picture”, denna briljanta skildring av det ojämställda förhållandet mellan idol och dyrkare, ska bli verklighet. (Jag bangade även Joyce Carol Oates när hon besökte Internationell Författarscen 2009; vissa drömmar är bäst när de förblir just drömmar.)

För övrigt anser jag att det är fullkomligt logiskt att ”Autobiography” ges ut i Penguin Classics-serien.

Read Full Post »

image

Här är jag arton år gammal och besöker, lätt bakfull efter pints på gamla britpoppuben The Good Mixer kvällen innan, Sherlock Holmes-muséet i London. Jag har alltid haft ett gott öga till Detektiven med stort D, njutit av de skarpa deckargåtorna, frossat i de oemotståndliga miljöerna och läst en hel del Sherlock Holmes-inspirerad skönlitteratur, däribland Laurie R. Kings ännu pågående bokserie om Holmes och Mary Russell. Någon äkta Holmeskännare är jag dock (tyvärr) inte, men det är däremot i allra högsta grad den gästbloggare som alldeles strax dyker upp här på bloggen. Stay tuned!

Read Full Post »

Min man och jag har en liten fin tradition som vi värnar om. Varje lördag, om vi inte har planer (och det har vi i princip aldrig), brukar vi titta på skräckfilm. Bloddrypande, post-ironisk slasherskräck, inälvsrik hillbillyskräck à la Wrong Turn-filmerna, kvalitetsteve med snyggbrorsorna/oknyttsjägarna i ”Supernatural”, demonskräck eller krypande spökskräck spelar ingen större roll, bara man får vin och snacks och det är tillräckligt läskigt för att min katt – och i viss mån hennes matte – ska få tuppjuck och ramla ur soffan under hoppahögt-scenerna. I lördags såg vi brittiska ”The Awakening”, och jag gillade den mycket. Det är en finstämd, krypande spökhistoria i en av de mest tacksamma spökmiljöerna – en gammal ödsligt belägen internatskola för pojkar i 1920-talets Storbritannien. En allmän känsla av melankoli, till viss del präglad av alla liv som influensan och första världskriget nyligen skördat, genomsyrar varje scen, och Rebecca Hall är lysande i huvudrollen. Sådär överdrivet rädd blev jag faktiskt inte, vilket möjligen beror på att alla skräcklördagar härdat mig, men det är en mycket sevärd film, såväl visuellt som stämningsmässigt.. Gillar du ”The Others” eller ”Barnhemmet”, två filmer som stämningsmässigt påminner mycket om ”The Awakening”, så är det här ett hett tips.

Och skräcklördag fortgår, naturligtvis! Just nu är jag – återigen, naturligtvis! – nyfiken på filmatiseringen av ”The Woman in Black”, men jag ser även fram exorcistskräckisen ”The Devil Inside”, som visserligen har fått blandade recensioner men lyckades få mig att trilla ur soffan redan på trailernivå. Det är något med mig och exorcistskräck som är så djupgående att jag inte kan låta bli att undra om mitt undermedvetna är en djupt religiös och vidskeplig liten tant med krucifix om halsen och ett krampaktigt tag om radbandet. Blod, inälvor och gastar skakar jag av mig tämligen enkelt, men exorcistskräck…. Uuuuäää! Jag. Blir. Livrädd. Inte på det där flyktiga, rent adrenalinbetonade hoppahögt-sättet; nej, demonskräck och i synnerhet demonutdrivningar ger mig mardrömmar och men i flera dagar efteråt, alternativt tills jag hittat något nytt att drömma mardrömmar om. Kanske är det ett modersarv? Min mamma såg nämligen ”Exorcisten” på bio tidigt 70-tal, blev fullkomligt livrädd och har sedan dess inte vågat se en enda skräckfilm. Samma reaktion, helt olika sätt att bemöta våra rädslor.

Filmtiteln påminner mig förresten om att jag borde kolla upp ett gammalt boktips från Glory Box-Sara: ”The Awakening” av Kate Chopin. Sydstatslitteratur från förra sekelskiftet – ja, tack!

Read Full Post »

Men kul att jag skriver ett långt inlägg om efterlängtade boksläpp i sommar/höst, till och med hittar på ett boksläpp från Andrew ”Atmosfärisk historisk spänning” Taylor, och helt lyckas missa det kanske viktigaste av allt. KATE MORTON SLÄPPER EN NY ROMAN I OKTOBER! ”The Secret Keeper” beskrivs som ”a spellbinding mix of mystery, thievery, murder, and enduring love” och låter åtminstone i teorin som en klassisk Kate Morton (parallella tidsspår, mystik, engelska gods…):

During a party at the family farm in the English countryside, sixteen-year-old Laurel Nicolson has escaped to her childhood tree house and is dreaming of the future. She spies a stranger coming up the road and sees her mother speak to him. Before the afternoon is over, Laurel will witness a shocking crime that challenges everything she knows about her family and especially her mother, Dorothy.

Now, fifty years later, Laurel is a successful and well-regarded actress, living in London. She returns to the family farm for Dorothy’s ninetieth birthday and finds herself overwhelmed by questions she has not thought about for decades. From pre-WWII England through the Blitz, to the fifties and beyond, discover the secret history of three strangers from vastly different worlds—Dorothy, Vivien, and Jimmy—who meet by chance in wartime London and whose lives are forever entwined.

TACK, alltid lika smakpålitliga Karin, för ovärderlig info! Höstmyset säkrat!

Read Full Post »

En sorts roman som jag aldrig kan få nog av: den sofistikerade mysrysaren. Den får med fördel vara förlagd till svunna tider, säg under 1900-talets början, och allra helst ska den utspela sig i Storbritannien; det är ju trots allt mysrysets högborg. Jag vill ha kalla kårar, men även fint språk, smygande obehag och hemskt gärna lite M.R. James-vibbar. De senaste åren har det litterära Storbritannien begåvats med flera böcker i den stilen, till exempel Susan Hills ”The Small Hand” och Michelle Pavers ”Dark Matter”. När jag läser om Helen Dunmores ”The Greatcoat” kan jag inte låta bli att undra/hoppas om vi inte har en ny sofistikerad brittisk mysrysare att se fram emot. Eller vad säger ni?

In the summer of 1954, newlywed Isabel Carey arrives in a Yorkshire town with her husband Philip. As a GP he spends much of his time working, while Isabel tries hard to adjust to the realities of married life. Isabel feels out-of-place and constantly judged by the people around her, including her landlady, so she spends much of her time alone.

One cold winter night when her husband is out on call, Isabel finds an old RAF greatcoat in the back of a cupboard that she uses to help keep warm. Once wrapped in the coat she sleeps and is beset by dreams. She wakes to hear a knock at her window, and to meet for the first time the intense gaze of a young Air Force pilot, handsome and blue-eyed, staring in at her from outside.

His name is Alec, and his powerfully haunting presence both disturbs and excites Isabel. Her initial alarm soon fades, and they begin a delicious affair. Isabel gets lost in Alec and starts to question what is real and what is not.

Eloquent and beautifully chilling, The Greatcoat is a haunting story which will get under your skin and make your heart pound.

Helen Dunmore har tidigare bland annat skrivit ”A Spell of Winter”, som vann Orangepriset 1996 och har stått oläst i min bokhylla i ett par år (en så kallad hyllvärmare). Kanske dags att plocka ner den från hyllan snart? ”The Greatcoat” kommer i vilket fall som helst att läsas snarast! Bara omslaget, med den stilige soldaten och hans bedjande ögon, får mig att rysa en aning. Suggestiva brittiska mysrysare ftw, som jag skulle ha skrivit om detta vore en tweet!

Read Full Post »

1. Amanda Hellberg levererar återigen den där beroendeframkallande och ovanligt lyckade hybriden av spänning, skräck och hudlös relationsskildring.

2. Maja Grå! Jag känner mig lite som en mamma för henne (hon kan behöva en). Hon är ju så skör och ömtålig, Maja, på många sätt yngre än sin fysiska ålder. Samtidigt är hon stark som fan när det verkligen gäller. Jag gillar det, att hon får vara full av tvivel och neuroser fast ändå järnstark. Hon känns trovärdig, även om jag ibland förvandlas till en tigermamma och skriker åt henne att skärpa sig, att tro på sig själv för i helsike.

3. ”Döden på en blek häst” utspelade sig i Oxford. I ”Tistelblomman” flyttar Maja och hennes Jack till det skotska höglandet. Min inre anglofil spinner.

4. När de kommer till sitt lilla hus på det skotska höglandet dröjer det inte länge förrän otäcka saker händer i huset. Entré: haunted house-roman, en av mina absoluta älsklingsgenrer!

5. Det är bitvis så ruggigt att jag frestas att sova med tänd lampa. Samtidigt finns det alltid en lätt anstrykning av mysrys, som får mig att tänka på M.R. James ord ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably”.

6. Byborna, ja, hela byn skildras på ett alldeles lagom dubbelt sätt. Å ena sidan anglofilt myspys, friterade chokladkakor i fish and chips-butiken, välvilja och värme. Å andra sidan en monumental ovilja att ens komma i närheten av huset som Maja och Jack hyr. Tycker att vidskepligheten och allt det hyschat underförstådda är alldeles rätt gestaltat.

7. Maja och Jack. Man vill ju unna dem varandra, inte minst efter allt som hände i ”Döden i en blek häst”, men damn, varför måste de göra det så svårt för sig? Min frustration: total. (Frustration är en underskattad drivkraft.)

8. Jag har sagt att det är ruggigt, men har jag sagt att det är spännande också? Fråga mina tår, som förvandlades till russin efter att ha sträckläst de sista hundra sidorna i badet. De har knappt hunnit återhämta sig, tårna.

9. Scenen på teatern! Jag ryser.

10. Behövs det verkligen en tionde anledning?

Finns det då någon anledning att INTE läsa? Tja, det skulle väl vara om du inte gillade de tidigare böckerna om Maja Grå. Men det gjorde ju jag, som bekant. Faktum är att jag känner mig helt bekväm med den rådande utgivningstakten, en ny Maja Grå om året. Ingen press eller så, Amanda..

Read Full Post »

Det här inlägget ska inte jag kreddas för. Istället ska er tacksamhet riktas till Bokomaten, som på Twitter upplyste mig om att Elly Griffiths – skaperskan till bokbloggarfavoriten Ruth Galloway, ni vet – släpper en ny roman i januari. Jag kände dock att en så härlig nyhet behöver ett (minst!) peppinlägg. Ergo: peppinlägg, samt mild spoilervarning för er som ännu inte läst böckerna men det må vara hänt för, som jag skrev i en kommentar hos Bokbabbel häromdagen, it’s all about the Språk and the Stämning. Alltid. ”A Room Full of Bones” blir den fjärde boken i serien om den tilltufsade, excentriska och smått hopplösa men ack så sympatiska arkeologen Ruth Galloway, och visst känns det som att fru Nelson kommer att få reda på hur det egentligen ligger till med Ruths lilla dotter nu…? Har ju tidigare idag ondgjort mig över hur vardagliga och relationsgeggiga Camilla Läckbergs deckare är, men jag har uppenbarligen inte något emot spänningsromaner där deckargåtan är sekundär om det skrivs om privatliv och vardag på ett så stilsäkert och fängslande sätt som här.

Saxat från Fantastic Fiction pga lat (ursäkta twitterismen, min lättja vet tydligen inga gränser idag!):

It is Halloween night, and the local museum in King’s Lynn is preparing for an unusual event – the opening of a coffin containing the bones of a medieval bishop. But when Ruth Galloway arrives to supervise, she finds the museum’s curator lying dead beside the coffin. It is only a matter of time before she and DI Nelson cross paths once more, as he is called in to investigate. Soon the museum’s wealthy owner lies dead in his stables too. These two deaths could be from natural causes but Nelson isn’t convinced. When threatening letters come to light, events take an even more sinister turn. But as Ruth’s friends become involved, where will her loyalties lie? As her convictions are tested, she and Nelson must discover how Aboriginal skulls, drug smuggling and the mystery of The Dreaming may hold the answer to these deaths, and their own survival.

Låter som att läsarfavoriten Cathbad kan få en avgörande roll här med tanke på ”the mystery of The Dreaming”, inte sant? Förhandspeppen börjar… NU! Jag tycker inte att jag är överdrivet optimistisk om jag bedömer chanserna för att allas vår lilla deckarmotståndare Bokstävlarna ska sälla sig till peppskaran inom de kommande månaderna som tämligen goda…

Mer Elly Griffiths på bloggen.

Read Full Post »

Läser på English Bookshops Facebooksida att det kommer en ny roman av P.D. James till jul. Detta är anmärkningsvärt och klart utropsteckenvärdigt av flera skäl, nämligen:

1. P.D. James fyllde 91 i augusti!
2. Romanen ifråga är ett mysterium i ”Pride and Prejudice”-universum! Året är 1803, och det har gått sex år sedan Elizabeth och Mr Darcy sade ja till varandra. Låter fantastiskt, inte sant?

James senaste – sista, enligt henne själv – Adam Dalgliesh-deckare, den oerhört läsvärda ”The Private Patient”, utkom 2008. Befogad fråga: vad ÄR det med de brittiska deckardamerna, egentligen? Äter de kryptonit? Sover i de där syrgastälten som Michael Jackson var ett fan av? (Funkade dock inte så bra på MJ…) Se bara på James deckarkollega Ruth Rendell, som vid dryga 80 – ursäkta uttrycket – spöar skiten ur sin betydligt yngre konkurrens. Tala om pantertanter!

Read Full Post »

Min nya BFF

Yes, an old-fashioned feminist ‘consciousness raising’ still has enormous value. When the subject turns to abortion, cosmetic intervention, birth, motherhood, sex, love, work, misogyny, fear, or just how you feel in your own skin, women still won’t often tell the truth to each other unless they are very, very drunk. Perhaps the endlessly reported rise in female binge-drinking is simply modern women’s attempt to communicate with each other. Or maybe it is because Sancerre is so very delicious. To be honest, I’ll take bets on either.

Jag vet inte hur Caitlin känner, men härifrån: STÖRTFÖRÄLSKELSE! Det roligaste och vassaste jag läst om modern feminism och popkultur sedan Elizabeth Wurtzels glansdagar. Har nästan skrattat mig till framfall under de första kapitlen, men, som Homer Simpson säger, ”it’s funny because it’s true”. Rec kommer – och ja, ögon kommer att tindra som vore de stjärnor, citat, redan nu nedskrivna, kommer att dras fram ad nauseum, jag kommer att ta reda på Caitlin Morans lokala pub och stå där utanför och vänta som en något smärtare (och marginellt mindre galen) Annie Wilkes under nästa Londonbesök.  Och, märk mina ord, ni kommer att klicka/bära/låna hem ”How To Be a Woman”. Åtminstone om ni själva har någon erfarenhet inom ämnet, eller helt enkelt uppskattar att skratta och bli upplyft samtidigt (oavsett vad ni har mellan benen).

Stay tuned, folks!

Read Full Post »

Påbörjade Naomi Aldermans ”The Lessons” på bussen, i ett guldmättat solsken inte alltför olikt det som anas på omslaget. Jag ville ju så förtvivlat gärna gilla – och smälte, som tur är, för det ÄR roligare när förväntningar infrias snarare än faller platt, direkt. ”Den hemliga historien”-vibbarna finns definitivt där: i den lågmält sympatiska, något undflyende unge mannen som är berättarjag, i den hypnotiska lockelsen som en grupp unga, vackra studenter har på honom och – förstås – i skildringen av mötet med den akademiska världen. Mina fellow akaporrmissbrukare, läs följande utdrag och njut!

Oxford is beautiful, its beauty is its plumage, its method of procreation. The beauty of the dream of Oxford, of spires and quiet learning, of the life of the mind, of effortless superiority, all these has beguiled me. Oxford was a tree decked with presents; all I had to do was reach out of my hand and pluck them. I would achieve a first, would gain a blue, I would make rich, influential friends, powerful friends. Oxford would paint me with a thin layer of gold.

( s 10 i min upplaga)

Den ytterst initiala rapporten angående DHH-vibbar anger alltså skyhögt utslag! Och, kanske i ännu högre grad, en air av Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited”; här finns till och med en lagom dekadent katolik. Trots de uppenbara likheterna med Tartt och Waugh är Alderman, tidigare prisad för debutromanen ”Disobedience” , en tillräckligt självständig – och självlysande – stilist för att hon aldrig ska falla i epigonfällan. (Åtminstone har hon inte gjort den än, under de sidor jag hunnit läsa under min arla bussresa.) Man bryr sig om karaktärerna, håller andan inför den oundvikliga tragedin, men känner sig samtidigt lite som Krösa-Maja eftersom man ju någonstans VILL att det ska hända något fruktansvärt, ty annars minskar ju DHH-indexet markant. ”The Lessons” får följaktligen, med de vanliga reservationerna som medföljer tidiga läsrapporter – early days, man ska inte ropa hej, ta ut i förskott… – en stor tumme upp av mig, och jag hoppas att ni som inte redan hunnit läsa och som, liksom jag, tar allvarligt på detta med utlovade DHH-vibbar (särskilt när även Brideshead är med på ett hörn) redan tryckt på ”bekräfta beställning”. Återkommer med recension!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »