Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barn’ Category

Aww!

image

Min dotter A satt och pysslade precis innan sänggåendet. Klippte, ritade och klistrade så det stod härliga till. Varje ”älskling, nu är det dags att sova” bemöttes med ett Alfons Åbergskt ”jag ska bara”. Så till sist reste hon sig upp, sprang fram till mig med alstret och utbrast glädjestrålande ”det här kan du ha som bokmärke, mamma!”. Ja, vad kan man säga? Hon känner mig väl. Och visst gör det sig fint i Joe Hills senaste (den med den inte helt skrivvänliga titeln)?

Annonser

Read Full Post »

lördag

En gnistrande kall vinterdag med febrigt barn, riktigt trevlig Londonbladvändare – jag kan väl knappast vara ensam om att läsa Nicci Frenchs böcker för Londonmiljöerna främst och de vassa intrigerna därnäst? – och ett nyss fattat beslut att bli kvar i morgonrocken hela dagen. Sämre kan man ha det.

Read Full Post »

Igår eftermiddag, strax innan det var dags att träffa den eminenta Elitistmörkerklubben och diskutera Elizabeth Hand (och Game of Thrones. Och Kristen Stewarts hypotetiska dragningskraft – hon tjänar ju ändå mest av alla kvinnliga skådespelare i Hollywood just nu, så något måste hon göra rätt, men vad? Och urban fantasy. Och bröderna Winchester. Med mera), gick jag förbi Bysis bok & papper (gamla Bokmagasinet – jag förfärades initialt över att en fin gammal bokhandel med superbt utbud av barn- och ungdomsböcker gått hädan, men lugnades så fort jag tittat mig omkring och konstaterat att det fortfarande är en välsorterad och personlig bokhandel med en finfin barn- och ungdomsavdelning), i teorin för att leta doppresent till vad jag hoppas ska bli en blivande storläsare. I praktiken råkade jag få med en bok åt mig själv hem också, en fullkomligt utropsteckenvärdig bok om ni frågar mig. En flickbok! Av Astrid Lindgren! Om tvillingar! Jag läste och blev hemskt förtjust i ”Britt-Marie lättar sitt hjärta”, Lindgrens debut från 1944, men hade helt lyckas missa ”Kerstin och jag”, en till synes yster och trivsam berättelse om ett tonårigt tvillingpar som hamnar på en förfallen herrgård på landet. Nu äger jag den i Rabén & Sjögrens fina specialutgåva (vill genast köpa alla böcker i serien, inklusive de jag redan har) och ska läsa snarast. Mycket, mycket nöjd med mitt köp! Drabbades av ett akut sug efter flickboksshopping modell större. Till exempel skulle jag vilja äga samtliga L.M. Montgomerys böcker i Emilyserien, och det är sannerligen hög tid att leta upp de där få (två? Tre?) Lottaböcker jag ännu inte har i min ägo. Det finns få saker bortom mina barn, min man, gott kaffe och fluffiga kattungar som gör mig på så äckligt gott humör som att köpa flickboksklassiker. Det där behagliga lyckoruset som infinner sig när man lokaliserat och införskaffat en gammal älsklingsbok från barndomen: man borde destillera det, ta patent och sälja på flaska.

(Doppresent blev det naturligtvis också, men det är en annan historia.)

Read Full Post »

Vabhögen

Rapport från sängen, där jag ägnar mig åt vård av febrig dotter. Varvar, med stor framgång, högläsning av Astrid Lindgrens utmärkta metaberättelse om Pippi Långstrump-tjuven Assar Bubbla (”kokt fläsk smakar bäst med jordgubbssylt”, visst minns ni?) och egenläsning av ”Eld”. Ganska angenämt, måste jag säga.

Read Full Post »

Det är lätt att tro att jag bara hänger mig åt fiktiva lustar och BDSM-Twilight nu för tiden, det förstår jag. Om det nu skulle sitta en moralens väktare med hjärtflimmer där ute: lugn, bara lugn. Allt är inte snusk och sadism i mitt bokliga liv just nu. Till exempel har jag ägnat veckan åt att, tillsammans med mina barn, återupptäcka två storfavoriter från mina allra spädaste läsår: Elsa Beskows ”Sagan om den nyfikna abborren” och Astrid Lindgrens ”Draken med den röda ögonen”. Det blev ett kärt återseende, där jag insåg att jag minns i stort sett varje ord – och att mitt intresse för fantastik i allmänhet och skräck i synnerhet kanske grundlades betydligt tidigare än jag trott. Det var, insåg jag, inte alls under förpubertetens nattliga Kingläsande som jag oåterkalleligt klev in i skräckens värld. Min första kontakt med fantastik skedde faktiskt snudd på ett decennium tidigare, när mina föräldrar läste för mig om hur den mossbelupna paddan i Beskows saga uttalade sin häxformel och gav Farbror Braxen, Tant Rödspätta och den stingsliga Farbror Gädda ben och lungor så att de kunde ta sig upp på land och in i pojken Thomas sängkammare, där de sedan kunde skrämma vettet ur honom. Just den biten av sagan satte djupa spår i mig. Minns att jag ibland, då jag låg i min säng och försökte sova, började tänka i de där tankekittlande men mardrömsframkallande ”tänk om…”-banorna som är en gemensam nämnare för mången skräckkonsument och –producent. Tänk om en elak gammalgädda skulle stå bredvid min säng – på ostadiga, oproportionerligt långa människoben…? Erkänn att det är en skrämmande tanke. Jag gillar Beskow, men det finns ett genomgående drag av elakhet i hennes böcker som är svår att smälta för en attachment paranting-förälder år 2012. (Och djurvän för den sakens skull också: tänk bara på den arma katten i sagan om den lilla gumman! Gumman blir så arg på katten för att den spiller ut mjölken att den stackars lilla kissen rymmer till skogs, och kanske aldrig kommer tillbaka igen! Ett solklart fall för djurskyddsföreningen.)

Nja, skräckvibbarna till trots var det nog ändå Astrid Lindgrens vemodsfyllda saga om draken med de röda ögonen som riktigt fick det att sjunga i nostalgihjärtat. Det är en klassisk Astrid Lindgren-saga i miniformat, ömsom småländsk ladugårdsrealism, ömsom fantasy. En morgon när berättarjaget och hennes bror går in i svinhuset upptäcker de att deras sugga under natten fött tio smågrisar – och en liten grön drake med arga, röda ögon. När suggan stöter bort sin vasstandade lilla unge tar syskonparet sig an draken, matar honom med ljusstumpar och rep och kliar honom på ryggen så att han börjar sjunga belåtet för sig själv. Så en dag när grisarna och draken är ute och rastas på ängen flyger den lilla draken iväg för att aldrig mer återvända. Det sista berättarjaget, som återberättar historien långt senare, vilket ytterligare skänker berättelsen ett bitterljuvt stråk, hör är den lilla rödögda drakens lyckliga sång som svävar över nejden. ”Draken med de röda ögonen” genomsyras av ett vemod som jag minns talade direkt till mina (återigen: tydligen redan i späd ålder…) melankoliska hjärterötter. Kanske – förmodligen – helt säkert spelar det faktum att mitt exemplar av boken har dedikationen ”Till Helena på femårsdagen från morfar” in här också; min fina, fina morfar, som gav mig böcker med dedikationer i födelsedag efter födelsedag ända fram till det hastiga slutet för åtta år sedan… Jag känner i alla fall hur mina ögon tåras en smula bara av att skriva om handlingen: så fin och bitterljuv är den här lilla sagan, som jag menar tillhör det bästa Astrid Lindgren och Ilon Wikland åstadkom tillsammans. Titta bara på de här underbara illustrationerna!

Read Full Post »

Efter en smått kaosartad morgon och förmiddag satte jag mina telningar i vagnen och styrde kosan mot bokhandeln. Det finns säkerligen barnpedagoger som skulle ifrågasätta det lämpliga i att belöna olydiga barn med böcker, men hey, det funkade och hey igen, det är åtminstone inte godis! Så fort vi kom in i bokhandeln rusade de mot avdelningen för de allra minsta och började botanisera. Sedan satt de – okej, det rörde sig kanske om en minut sammanlagt, men vilken hjärteknipande fin minut! – bredvid varandra på den lilleputtstora stolen som man ställt på barnavdelningen, nöjt bläddrande igenom det de hittat. Till sist lämnade vi bokhandeln med fyra böcker – och bara en var åt mig! Boken jag köpte är Helena von Zweibergks nya roman, ”Anna och Mats bor inte längre”. Tyckte mycket om ”Ur vulkanens mun”, trots eller möjligen tack vare att jag höll på att krevera av den lågintensiva, totalfrätande surhet som präglade deras relation och semesterresa från helvetet. I ”Anna och Mats..” får vi följa dem i sex månader, från undertecknandet av skilsmässopappren tills dess att skilsmässan går igenom. Rapport kommer!

Böckerna som minibokoholisterna valde: en om Lilla Spöket Laban – det var min lilla gothdotter E som valde den, efter att hon frågat expediten efter ”Vem blöder” som tyvärr var slut – och en pysselbok med hästar åt den mer otåligt lagda A. Jag slängde in ett litet skräddarsytt boktips till dem också: ”Bäbis gnällig” av Ann Forslind. Don efter person och så vidare. E frågade efter den i morse, med en hyfsat gnällfri ton, så det verkar ha funkat.

Jag inser ju givetvis att jag själv har något att göra med att mina döttrar – kanske i synnerhet den ena – redan nu har ett lustfyllt och nyfiket förhållande till litteratur, att de associerar läsning och bokbläddrande med något mysigt och avslappnande, men åh vad kul det är! Tänk så många världar man får uppleva med sina barn som läsande familj. Vi har redan nu börjat nosa lite på min barndoms Astrid Lindgren-böcker och jag längtar tills jag kan fortsätta att ge mina gamla älsklingar till barnen. När de fyller elva – det känns som den lämpliga åldern – ska de få var sitt exemplar, förhoppningsvis i original, av de böcker och romanfigurer de är döpta efter: ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” och ”Flickan vid stenbänken”, båda av Maria Gripe. Bara drygt åtta år kvar, snart dags att börja leta…!

Read Full Post »