Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Blogg100’ Category

Nora

Precis så här idylliskt är det i Nora, staden som Maria Lang modellerat sitt Skoga på. Jag har varit där varje sommar sedan barnsben och njutit av de lustiga små kullerstensgatorna där varje gatstump tycks övergå i Norasjöns blå vågor, de vackra gamla trähusen och den goda glassen. När jag invigdes i Maria Langs deckare fick denna idylliska lilla Bergslagspärla ytterligare en dimension. För så är det ju: inget Midsomer utan mord, inget Skoga utan juxtapositioneringen mellan å ena sidan det snudd på löjligt pittoreska, å andra sidan mörkret som anas under idyllen. Denna bild togs förra sommaren under mitt senaste Norabesök. Jag längtar tillbaka dit, men under tiden tittar jag på den här bilden när jag vill få en föraning av den sommar som just nu känns oändligt avlägsen. Alltså avslutar jag min insats i Fiktiviteters Langhelg med ett litet vykort från en plats som är lika fiktiv som den är verklig, där det IRL-pittoreska bokstavligen bor granne med Langs arma mordoffer. Tack för att jag fick vara med på ett hörn, hoppas att vi ses i Nora i sommar, Helena!

Read Full Post »

Harlan Coben

Nu finns ett inlägg om nya Harlan Coben, ”Missing You”, på min English Bookshop-blogg. Och så tipsar jag om två bra böcker av Karen Campbell och Lyndsay Faye också. In med er och läs!

Read Full Post »

Maggan och Lena, gifta sedan länge, har precis sagt ett tårfyllt farväl till älskade hunden Lukas när de sätter sig på en långflygning till Thailand. För att dämpa sorgen dricker Maggan lite för mycket (hon gör det ibland). När hon vaknar till i flygstolen sitter hennes vän Christian bredvid henne. Christian, som dog i aids för över tjugo år sedan.

Christians plötsliga närvaro får Maggan att tänka på de där åren på 80-talet då hon arbetade som volontär på Noaks ark. Vad har hon tagit med sig, och vad har hon glömt? Och vad försöker egentligen Christian säga henne?

De där åren. Under ett av Maggans – och, visar det sig i det läsvärda efterordet, även Bodil Sjöströms – första pass på Noaks Ark blir hon ombedd att bära en kista. Hon känner inte mannen som dött, men kommer att bära honom in i evigheten eftersom få andra vill och vågar.

De där åren. Liv och död ställda på sin spets, medan livet fortgick för de flesta. För mig och många andra i min generation: pastellfärgade collegetröjor, The Pinks, lördagsgodis och, då och då, hotfullt svartvita annonser vars innebörd jag inte ännu förmådde ta till mig. För Maggan och andra som befann sig i stormens öga, bara någon generation bort: sjukdom och död, skam och skuld. Över att ha drabbats. Över att få överleva. Jonas Gardell har skildrat dessa nattsvarta år i vår närhistoria, och gjort det mästerligt, i ”Torka aldrig tårar utan handskar”, men jag är glad att vi fått ytterligare en svensk hivskildring. Dels för att det fortfarande (naturligtvis) är angeläget, men kanske främst för att Gardell faktiskt – trots att man lätt kan få det intrycket – inte var den enda som berördes. Jag tänker på hans lätt osmakliga (och orättvisa) uttalande om lesbiska under aidsepidemin, ”var fanns Eva och Efva då?”. Well, det är ett faktum att många lesbiska, liksom Maggan och författaren själv, ställde upp som volontärer under de mörkaste åren. Torkade tårar när få vågade. Dessa historier behövs, och jag uppskattar verkligen att aidsepidemin nu, liksom med pocketutgivningen av Ingeborg Svenssons läsvärda avhandling ”Liket i garderoben”( som jag recenserade i somras), får ett mer mångfacetterat uttryck. ”Happy Holiday” är också en drabbande skildring av förhållandet mellan Maggan och Lena, ett komplext men kärleksfullt förhållande som jag ser fram emot att läsa mer om. Vad jag förstår är de även huvudpersoner i Bodil Sjöströms debut ”Route 66 går till Trollhättan”. Jag tänker leta upp även den snarast, för det här är underhållning, dramatik och sorg i slukarvänligt format. Rekommenderas.

Read Full Post »

25. Agreed

image

Read Full Post »

Det är inte fredag idag, men väl fint väder, så jag hoppar på Bokomaten-Viktorias senaste fredagsenkät:

Cover of Dust and Shadow by Lyndsay Faye

1. Vilken bok läser du nu?

”Dust and Shadow” av Lyndsay Faye (japp, hon med ”Gods of Gotham”), en välresearchad, skojig och tonsäker Sherlock Holmes-pastisch där vår älsklingsdetektiv står öga mot öga med Jack the Ripper (jag vet:!!!!). Köpte den när jag var i English Bookshops Uppsalabutik senast och har väntat på rätt tillfälle att läsa den. Nu var det dags.

2. Och vilken sida är du på?

107. Sherlock och Watson har precis hamnat mitt i the double event, där ju ett av offren var svenskbördig. Längtar efter att fortsätta läsa.

3. Brukar du utföra åverkan på de böcker du läser? Dvs klottrar du i dem, spiller kaffe på dem eller läser dem i badet så att de ångas vågiga?

Kaffespill är väl svårt att undvika – jag är inte så nitisk att jag kör med mat- och dryckesförbud under läsning, snarare tvärtom – men i övrigt försöker jag vara så varsam som möjligt med mina böcker. Undviker hundöron och Cajsa Warg-ar bokmärken i form av det jag kan hitta, kvitton, foton, etc. Angående badkarsläsning: finns det något annat sätt att läsa böcker, menar ni? De flesta av mina längre lässessioner brukar ske i badkar. Och hmm, ja, böckerna blir klädsamt vågiga.

4. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?

Undermedvetet, definitivt. Jag äger VÄLDIGT många böcker med olika varianter på ”mörk skog/sjö”-omslag, till exempel. Titeln, nja, inte alls lika mycket som författaren men kanske i någon mån ibland, om det är en väldigt lockande titel. Till exempel minns jag att jag köpte Willy Russells ”The Wrong Boy” eftersom titeln var en anspelning på Belle & Sebastian-låten ”The Wrong Girl”… och så består boken av brev till Morrissey. (Återigen: jag vet: !!!!)

5. Sidantalet, då?

Sidantalet har verkligen ingen betydelse för mig. Är lika pro-kortromaner som pro-feta tegelstenar. Möjligen kan det vara intressant att notera att många av mina absoluta favoritförfattare tenderar att vara sidmässigt sparsmakade (Christine Falkenland) eller lida av litterär elefantiasis (Stephen King).

Read Full Post »

image

Tyckte den här bilden av Stephen King och Drew Barrymore på inspelningen av ”Firestarter” var så fin.

Read Full Post »

Stödanteckning till mig själv: skriv den där ”The Winter People”-recensionen! Ibland när det gått för lång tid mellan utläsning och recensionsskrivande händer det att böcker fastnar i blogglimbo: inte riktigt döda pga fortfarande högst levande i mitt läsminne, men obebloggade och ensamma, eeeloone som Garbo skulle ha sagt, svävande likt små www-mylingar i ett slags not-quite-thereness (jag vet att jag snor det där från en bok, men vilken? Någon?). Snart, lilla bloggspökbarn. Snart.

Förresten! Om ni har något önskeämne ni vill att jag tar upp under Blogg 100-utmaningen, hojta till bland kommentarerna eller maila morrisseygroupie@gmail.com. Det behöver absolut inte vara recensioner utan vad som helst, egentligen. (Inget snusk bara – det sparar vi till senare.) Jag säger inte att jag redan börjar greppa efter halmstrån, än så länge flyter det på fint, men alltså, HUNDRA INLÄGG? På HUNDRA DAGAR? Jag kan nog behöva lite uppslag, ja. Kanske om jag väljer att se det som ett formexperiment där jag publicerar en mening per dag och läsaren sedan får gissa sig till vad det egentligen är som försiggår…? Hmm. Eller inte.

Read Full Post »

bibliotek

Är så nöjd med mina tre senaste biblioteksfynd! Alla tre titlar har jag gått och sneglat på en längre tid utan att riktigt kunna bestämma mig för ifall jag ska köpa eller inte. Nu hittade jag dem alltså på biblioteket – ni ser, serendipiteten igen! I fallet ”Happy Holiday” – som jag tror att jag kommer gilla, inte minst med tanke på HBT- och aidstemat – rör det sig om ett för mig helt okänt författarskap. I sådana fall är bibliotek perfekta, tycker jag. Denise Mina är allt annat än okänd för mig, men jag är inte lika förtjust i Alex Morrow-böckerna som Garnethill-trilogin eller Paddy Meehan-sviten. Helt ärligt har jag nog inte riktigt förlåtit Mina för att hon övergav Paddy och påbörjade en ny serie. Jag känner lite samma sak med Laurie R. King, som numera skriver max en Kate Martinelli-deckare per decennium samtidigt som hon fullkomligt sprutar ur sig Mary Russell-böcker. Så, ja: ytterligare ett bra lånetillfälle. Varför jag lånar forne hardcover worthy-mannen Douglas Kennedys senaste har jag redogjort för här.

(Hoppas att jag inte låter biblioteksfientlig. Jag ÄLSKAR bibliotek, de utgör själva grundstommen för min identitet som läsare efter alla timmar jag tillbringat där, och lånar mängder av barnböcker. Däremot är jag tämligen hagalen med mina egna böcker. Vilket inte hindrar mig från att låna hem travar med böcker nu och då. På det stora hela är jag löjligt possessiv med böcker och kan till och med tycka det är ”synd” att läsa en lånebok som jag vet med mig att jag kommer att älska. Sådana böcker vill man/jag äga. Ju. Någon mer än jag som har den här skeva logiken?)

Read Full Post »

Lagom till Maria Langs 100-årsdag kommer den första biografin över en (i mitt tycke) underskattad svensk deckardrottning – den första, rentav, om man för ett ögonblick glömmer att Kjerstin Göransson-Ljungmans debutroman ”27 sekundmeter, snö” utkom tio år före ”Mördaren ljuger inte ensam”. Göransson-Ljungman hade dock aldrig samma upplagor eller mediala genomslagskraft som Lang och tävlade aldrig, så som Lang gjorde, med Stieg Trenter om vem som sålt bäst. Vinnaren fick äran att betala notan för den på alla sätt överdådiga middag de åt tillsammans varje år.

Vår första deckardrottning, således, och en av de mest lästa och älskade. Under 50-och 60-talen, då flertalet av Langs allra vassaste deckare skrevs, var hon en kändis av Camilla Läckberg-kaliber, om ni nu kan föreställa er en uggleglasögonprydd Läckberg med docentur, excentriska vanor och en faiblesse för whisky och katter (visst låter det omedelbart MYCKET bättre?). Men Langs stjärnglans falnade med åren, i takt med att den traditionella pusseldeckaren gav vika för den hårdkokta polisromanen, och när hon dog 1991 var hon i det närmaste utblottad med stora skulder, med sin litterära storhetstid bakom sig. Skulderna berodde förmodligen till stor del på hennes väldokumenterade förkärlek för livets goda: dyr mat och dryck, taxiresor i excess – en gång åkte Lang, säkerligen medveten om sitt varumärke, taxi till grannhuset på Kungsgatan i Stockholm (!). Det bör även i ärlighetens namn sägas att hennes sista böcker var erbarmerligt dåliga, och det är väl ingen statshemlighet att Norstedts, hennes förlag under drygt 40 år, gav ut dem av lojalitet snarare än för de litterära förtjänsterna. Trots det behöll Lang en liten men trogen beundrarskara bortom graven och har inte minst i bokbloggosfären många trofasta fans.

Själv började jag, påhejad av en Norabördig mamma, läsa Maria Lang som tolvåring under en regnig sommar på landet och har därefter samlat på förstautgåvor, letat mordplatser i Skoga/Nora och läst, och läst om, i synnerhet de tidiga alstren ohälsosamt många gånger. För mig var – är – blandningen av lagom otäcka mord, frispråkig kärlek och käck tidsanda oemotståndlig; lika delar mysrys och nostalgi, men det jag framför allt tagit med mig från Langs deckare är kärleken till litteratur och bildning. Utan Lang hade jag förmodligen inte lärt mig recitera Karlfeldt, Södergran och Fröding vid så ung ålder, eller varit fast besluten att läsa litteraturvetenskap trots alla oundvikliga, alltid lika tröttsamma, frågor av ”jaha, vad blir man på det då?”-natur. Langs språk och miljöskildringar har också, tror jag, till viss del smittat av sig på sättet jag skriver och tar mig an deckargenren. Dagmar Lange, so much for answer for.

I sjuan skrev jag ett något överambitiöst arbete om Langs liv och böcker, och visst hade det varit kul att lägga ut det på bloggen i samband med den här recensionen? Tyvärr verkar uppsatsen ligga och samla damm i ett källarförråd, men jag lovar att hojta till när och om den dyker upp.

Jag visste mycket om Lang innan jag läste Lundgrens och Wikners biografi, men fick trots det lära mig en hel del nytt. Det är ett ingående och medryckande porträtt över människan Dagmar/Maria som tecknas. Vilken komplex och häftig person hon verkar ha varit! Fullkomligt stencool. Så här kunde till hennes egendesignade festinbjudningar se ut:
image

Kattälskare, nattuggla, livsnjutare, devot humanioraförespråkare och lokalpatriot: det är lätt att tjusas av Langs excentriska och sympatiska sidor. Samtidigt träder en annan, inte fullt så smickrande sida fram genom boksidorna. Lang var en fullblodsegoist av sällan skådade proportioner, räknade kallt med att alla – förläggare, vänner, kollegor, ICA-handlare – skulle dansa efter hennes pipa och tvekade inte att säga upp bekantskapen med trogna vänner när de inte följde hennes minsta nyck. Faktum är att jag ibland associerar till Langs fiktiva universum. Inte, som man kan tro, till den charmigt småfnoskiga Almi Graan, som var författarens självutnämnda alter ego. Nej, mina tankar gick till ett av mordoffren; samma person, faktiskt, som Lang var nära att ta kål på med det perfekta mordet tills hon och läkarvännerna Karin och Birger Bringel insåg att de inte kunde servera svenska folket ett ospårbart gift. När Langs allra mest domderande och egocentriska sidor beskrivs kommer jag att tänka på ”arvtanten” Adèle Renman från en av Langs mest läsvärda deckare, ”Mörkögda augustinatt” (1956). Adèle beskrivs som gränslöst gästfri och generös, en fantastisk och glad värdinna, men också ”rätt odräglig med sina tyrannfasoner” (citat allas vår Puck Bure). Kanske, som lillasyster Hedvig föreslår, är hon bara ensam. Kanske går detsamma att säga om författarinnan.

Samtidigt var Lang en feministpionjär: som yrkeskvinna och akademiker, men också i sitt icke-normativa sätt att leva. Hade en manlig författare pikats för sina dryckesvanor eller fått beslutet att förbli ensamstående ifrågasatt på samma sätt? I skildringen av Maria Lang dyker många gråskalor och motstridiga infallsvinklar upp, vilket jag verkligen uppskattar. Författarna slår an precis rätt ton: saklig, ibland med en lätt undertydd munterhet som rimmar fint med huvudpersonens egna tilltal.

”Maria Lang – vår första deckardrottning” är oupphörligt underhållande som levnadsteckning betraktat. Som litteraturvetenskaplig biografi är den aningen svagare: visserligen redogörs det för böckernas huvudpersoner och återkommande teman, inte minst med utgångspunkt i de första böckerna, och det är särskilt kul att läsa kapitelet om hur Lang och läkarvännerna med nogsam research planerar diverse giftmord, men jag saknar ett mer övergripande, teoretiserande perspektiv på de 42 vuxendeckarna. Med tanke på det digra materialet blir det lite väl kortfattat och jag saknar en mer ingående redogörelse för flera favoritböcker. Alltså: detta kan vara ett fall av ”mycket vill ha mer” och jag är ju kanske inte den genomsnittliga läsaren med tanke på min mångåriga Langnördighet. Det kan mycket väl vara så att författarna gjort ett medvetet val med avgränsningen för att locka en så bred läsekrets som möjligt och det må väl vara hänt.

Nördighet, ja… Det är lite trist, måste jag (part i målet som jag oundvikligen är) säga, att bokbloggarnas betydelse för Langs författarskap under 2000-talet över huvud taget inte nämns i det inledande kapitlet om den nya Langboomen. När jag besökte Maria Lang-guiden Magdalena Perssons ”Skogastuga” 2010 – innan filmerna och nyutgåvorna – var de enda mediaklippen från de senaste åren tagna från olika bokbloggar. Vi bokbloggare har, mitt uppe i pågående radioskugga från gammalmedia, skapat Langkalendarium, skrivit ingående texter och jämfört originalutgåvor som vore det 1953. I ett specifikt medium har med andra ord ryktet om Maria Langs död varit betydligt överdrivet, och när hon nu tagits på nåder igen är det väl kanske oundvikligt att vi känner oss en smula försmådda. Vi har ju trots allt funnits där hela tiden. Nåväl, jag ska inte uppehålla mig mer vid detta; de djupt partiska rönnbären, ni vet.

langojag

Dagmar och jag för ett par Skogasomrar sedan.

När jag nu spottat ut de där rönnbären kan jag konstatera att ”Maria Lang – vår första deckardrottning” fungerar lika väl för Langnovisen som inbitna fans, mycket tack vare alla roliga detaljer om denna märkvärdiga kvinnas liv. Jag lägger ifrån mig boken med en nytänd kärlek och nyfikenhet till Lang som person och författare. När ni läst denna underhållande och faktaspäckade biografi, leta gärna reda på Maria Langs självbiografi ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang” från 1985. Och framför allt: läs böckerna! De håller fortfarande, i synnerhet de tidiga.

PS: Ni har väl inte missat att Fiktiviteter har Maria Lang-helg snart? Lördagen den 29 mars, två dagar innan 100-årsjubiléet, kommer att bli Maria Langs dag i bokbloggosfären. Jag kommer självklart vara med på ett hörn.

Read Full Post »

guestsSarah Waters brittiska förlag har avslöjat att det kommer en ny roman i höst! Äntligen! Minns hur jag ammade mina nyfödda döttrar medan jag läste ”The Little Stranger”, vilket innebär att det gått fem år sedan senaste romanen, vilket i sin tur kvalificerar Waters till halv-Donna-Tartt-ligan. Hennes böcker är så genomarbetade och njutbara att väntan känns helt okej; mer än okej, faktiskt. Om t ex Elly Griffiths började ge ut en bok vart femte år skulle jag nog tappa intresset, men i fallet Sarah Waters stämmer uttrycket ”absence makes the heart grow fonder””The Paying Guests”, som utkommer 4 september, utspelar sig i 1920-talets London:

It is 1922, and London is tense. Ex-servicemen are disillusioned, the out-of-work and the hungry are demanding change. And in South London, in a genteel Camberwell villa, a large silent house now bereft of brothers, husband and even servants, life is about to be transformed, as impoverished widow Mrs Wray and her spinster daughter, Frances, are obliged to take in lodgers.

For with the arrival of Lilian and Leonard Barber, a modern young couple of the ‘clerk class’, the routines of the house will be shaken up in unexpected ways. And as passions mount and frustration gathers, no one can foresee just how far, and how devastatingly, the disturbances will reach…

När jag intervjuade Waters för Bokhoras räkning 2010 berättade hon att hon precis påbörjat arbetet med en ny roman, som skulle utspela sig under 1920-talet. Och, den skulle innehålla flator (yay!). Nu är den alltså på ingång. Det här bokåret blir verkligen bara bättre och bättre! Nu fattas det bara att Carol Goodman ska gå tillbaka till sina riktiga böcker, dvs de litterära spänningsromanerna, för att 2014 ska segla upp som bästa boksläppsåret någonsin. Det, och kanske en ny roman av Janet Fitch. (Jag häver ur mig önskningar här – hey, det har faktiskt funkat tidigare!)

Sarah Waters - Foto: Jessica Björkäng

Reader, meet author. (Foto: Jessica Björkäng.)

Read Full Post »

Older Posts »