”Summer Secrets” – Jane Green

Få författarskap signalerar sommar och ledighet som Jane Green. Därför är det symptomatiskt att en flygvärdinna på British Airways kommenterade ”Åh, är det hennes nya? Jag älskar hennes böcker, the perfect holiday read!” när jag satt och läste Greens alldeles nyutkomna ”Summer Secrets” på en flygning till London häromveckan, en miniflaska sauvignon blanc bredvid. Egentligen är det där med vinflaskan djupt ironiskt med tanke på romanens ämne, för ”Summer Secrets” är en släkting till Ann Learys ”The Good House” eller Jennifer Weiners ”All Fall Down” (skildringar av kvinnligt missbruk är uppenbarligen min semesterläsning of choice: här har ni dubbelrecension från förra sommaren om de två böckerna). Det handlar om Cat, som under 90-talets slut festade nätterna igenom i London tills ett svek – en direkt konsekvens av hennes drickande – fick henne att inse att hon hade problem. Klipp till nutid, en nykter Cat som äntligen känner sig beredd att åka tillbaka till Nantucket, där allt gick så snett för många somrar sedan. Hon hoppas på att få förlåtelse och avslut, men är tiden mogen? Är Cat mogen?

Att skriva lätt om det svåra är en konst som få behärskar, men jag tycker att många av de stora namnen i den anglosaxiska underhållningsgenren är bra på det. Marian Keyes, som själv har erfarenhet av depression och alkoholism och som, inte helt förvånande, blurbar ”Summer Secrets”, är en. Jennifer Weiner och Lisa Jewell två till. Ställd bredvid dessa har Jane Green alltid känts lite lättviktig: jag har visst jämfört hennes böcker med mitt favoritgodis skumbananer. Ljuvligt sött och lättsmält, men eftersmaken blir för sötsliskigt kvalmig och ingenting stannar kvar. Främst har jag läst Green för hennes fantastiska New England-skildringar. Miljöerna, husen, inredningen, kläderna, alltsammans är som en beroendeframkallande livsstilskatalog över östkustsleverne modell övre medelklass. Även här levererar Green naturligtvis New England-porr deluxe, men tonfallet är allvarligare, svärtan mer påtaglig när hon tar sig an skammen i kvinnlig alkoholism. För visst döms kvinnor hårdare när de hamnar i missbruk – här tänker jag bland annat på ”Amy”, Asif Kapadias hjärtekrossande dokumentär om Amy Winehouse som jag såg i London, där hon äntligen får vara den storslagna sångerska hon alltid var men där pressens och omvärldens skadeglada ögon hela tiden anas som ett mörkt ackord. She’s lost control again (hellre hon än vi). Manligt missbruk glorifieras, kopplas ihop med en allmän genikult, ett coolt normbrytande, kan till och med ses som lite underhållande (lex Keith Richards). En kvinna som ramlar omkull, får minnesluckor, super killarna under bordet, vaknar upp i främmande sängar, somnar ifrån sina barn? Folk håller sig för skratt, minst sagt. Och är inte sena att peka finger, skuldbelägga, äcklas. Det är naturligtvis helt åt helvete.

Samtidigt tycker jag mig se, i takt med att kvinnotillvänd mainstreamlitteratur blir allt mer benägna att tackla ämnet, en ökad öppenhet. Kanske blir ”Summer Secrets” en del av det. Och i väntan på facit har vi som uppskattar vår sommarläsning med en stor skopa mörker en ny bok att ta oss an.

PS: Det blev inget vin alls på vägen hem, faktiskt. Inget efter det heller. Även vi som inte delar Cats historia kan ibland behöva ifrågasätta alkoholnormen och vad den gör med vår självbild och hälsa. Men när jag träffar #boblmaf i början av augusti, då skulle jag tippa på att jag är sugen på ett glas vin igen. DS.

Read Full Post »

Mörkerfluff: ‘tis the season!

Såg precis det där ”Sex and the City”-avsnittet där Carrie vaknar och känner i luften hur årstiden förändras. Jag kan SÅ relatera till det. För mig är det främst en plötslig förändring i kulturkonsumtion som låter ana att en ny årstid är på ingång. Ett akut sug efter mer lättsam litteratur, till exempel (jo, det händer även hårdnackade mörkervurmare). Ballerinaskor. Trallvänlig tweepop på Spotify. Ett glas rosé eller två. Predictability, thy name is Helena!

Allra mest säsongsbetonat är kanske mitt Jane Green-läsande, som alltid brukar ske mellan maj och juni, när försommaren ännu är ett löfte snarare än ett faktum. Se här för tidigare vittnesbörd om detta fenomen.

I år är jag möjligen ute lite tidigare än vanligt, men så har också mitt behov av snällt fluff varit större än någonsin. Det jag gillar med Green är att hon, förutom snälla, lätt förutsägbara historier, lika lättsmälta som marängerna i pavlovareceptet hon har med i ett av kapitlen i sin senaste roman ”Saving Grace”, faktiskt även levererar en hel del mörker och åtminstone någon form av komplexitet. Där börjar hon bli allt mer lik genrekompisarna Lisa Jewell och Jennifer Weiner, två andra gamla chicklitdrottningar som går mer och mer åt det mörkare hållet. Mörkerfluff – är det ett vedertaget begrepp? Eventuellt blev det just det. Jag har svårt för Sophie Kinsella-skolan av chicklit, tycker det blir för mycket gullegull och hoppsanhejsan, nu har visst lilla jag gjort bort mig igen. Men Jewell, Weiner och Green är perfekta: sträckläsning som är snäll, sympatisk och tillåtande men samtidigt tar sig an mörkare frågeställningar som psykisk ohälsa, missbruk och familjehemligheter modell – du gissade det – mörkare. Jag blir hemskt gärna tipsad om liknande böcker och författare! Printz Publishing, som ger ut Jewell, Jojo Moyes mfl, är något av en hovleverantör för dessa typer av romaner, tycker jag. Så bra genre!

I ”Saving Grace”, som jag sträckläste under valborgshelgen på landet, är huvudpersonen – liksom så många andra Jane Green-hjältinnor – engelska bosatt på amerikanska östkusten. Grace är gift med författarstjärnan Ted Chapman, ”the thinking man’s Grisham” och bor i ett vackert, smakfullt inrett hem i en sådan där charmig sovstad som Green skildrar så lockande i sina böcker. På ytan är hennes liv perfekt, men under fasaden kämpar Grace med en labil äkta man vars humörsvängningar dikterar hennes liv, och hon har ett traumatiskt förflutet med sig till USA som hon inte pratar om med någon. När Grace annonserar efter en ny assistent till Ted och hittar Beth tror hon först att hon fått litteraturvärldens Mary Poppins. Beth styr upp och förenklar deras liv på ett sätt som Grace inte trott varit möjligt – ja, till och med den ilskne bästsäljarförfattaren verkar charmad. Men är verkligen Beth den hon utger sig för att vara?

”Saving Grace” är kanske inte boken jag kommer att minnas på min dödsbädd, men som mörkerfluffunderhållning funkar den alldeles utmärkt. Miljöerna, personerna, foodiegemytet (inklusive recept på all god mat som Grace lagar)… Green levererar på samtliga punkter. Min invändning förblir densamma som alltid när jag läser Jane Green: intrigen är förutsägbar och ingen lägger ifrån sig boken förvånad. Fair enough: jag kräver inga Patricia Highsmith-höjder och ibland kan förutsägbarhet vara lite småtrevligt. Nästa Green utkommer redan den 23 juni, så jag behöver inte vänta länge på nästa dos.

Relativt nyligen läste jag en annan bok som jag anser kvalar in i mörkerfluffligan: ”The Day We Disappeared” av Lucy Robinson. Även här handlar det om förvecklingar, livslögner och lojaliteter, delvis i stallmiljö dessutom. Robinson vann mitt förtroende när hon redan i första kapitlet ger en nick åt Jilly Cooper, drottning av stallporr. Någon stallporr blir det dock inte riktigt i ”The Day We Disappeared”, även om här finns en ständigt kåt stallpojke. Istället bjuds det på en trivsam och helt lagom rörande bladvändare med snygga miljöer, bra romance och en smart intrig. Klart värd att ägna några soliga timmar åt. Finns i engelsk pocket nu.

Och: snart kommer en ny Lisa Jewell också! Hennes mörkaste hittills, utlovas det (säger man inte det varje gång hon skrivit något nytt nu för tiden…?).

 

Read Full Post »

”You Had Me at Hello” – Mhairi McFarlane

Jag visste väl att jag skulle älska ”You Had Me at Hello” efter att ha läst bland annat Bokbabbels och Mind the Books hyllningar. Ändå blev den en sådan god och glad liten överraskning, denna chicklitpärla om Ben och Rachel som var oskiljaktiga under studieåren och möts igen, på helt olika platser i livet, ett drygt decennium senare. Jag läste den under min redan nu bortom vett och sans sönderromantiserade gräsänkehelg, då jag mirakulöst nog lyckades vara social, njuta av vädret och läsa två böcker på två dygn. Den ena boken var Anna-Karin Palms ”Jaktlycka”, som jag lightbloggat lite och snart kommer att skriva ordentligt om, och den andra var alltså denna. Slurp, sade det bara, så var den utläst. Träningsvärk i magmusklerna efter hysteriskt skrattande: check. Kompistestet (vill du vara BFFs med huvudpersonerna?): check. Sug efter mer av samma vara: check. Titeln är INTE missvisande.

Universitetsåren, vänskap, tidshopp, ”will they or won’t they?”-dramaturgi… ens associationer går oundvikligen mot ”One Day” och visst finns det gemensamma drag, även om McFarlane är mer fnissigt underhållande, med färre mörka stråk än David Nichols. Båda refererar dock otvunget till viktorianska romanfigurer: Nichols i själva upplägget till sin roman (”Tess of the D’Urbervilles”), McFarlane i en passus jag citerar här nedan där Dickens på ett fullkomligt logiskt sätt gifter sig med Pulp på det där otvunget witty men ack så bildade sättet som man så ofta hittar i brittisk mainstreamlitteratur men nästan aldrig i svensk. Jag älskar att ”You Had Me at Hello” utspelar sig i Manchester med allt vad det innebär av ett genomgående drag av bleakly Northern humor och – Morrisseyporr! – geografiska områden som jag känner igen från diverse Smithslåtar. Och vansinnigt roligt är det, alltså, och strösslat med hisnande popkulturella associationer som får mitt lilla anglonördhjärta att spinna och nicka ”så! Just så!” som om Mhairi McFarlane hade varit inne och rotat i mitt huvud. Här kommer två favoriter:

1. (När Rachel träffat Ben för första gången på åratal och berättar att hon fortfarande umgås jämt med några gamla universitetspolare.)

”That’s really nice,” Ben nods, yet I feel like it’s another example of my decade-long stasis, as if I sit around in a moth-eaten Miss Havisham graduation ballgown, listening to a crackly recording of Pulp’s ”Disco 2000”.

2. (Om tryggheten i att ha en långvarig partner man inte behöver förställa sig för, som köpt paketet – JAG KAN RELATERA, Babybelmage och allt.)

Part of the pact of long-term relationships is that they’re sometimes as much about the things you take out of your life as you put in. If it’s no longer a rollercoaster, more of a monorail, that means you avoid the lows as well as the highs. If your loved one barges into the bathroom and catches you bending over with a gut like an apron made of Babybel cheese, they don’t go off you, or expect you to slink about in a deep plunge this and Tanga that, waxed into the middle of next Wednesday. They’ve taken you on, bought the product. Singledom, a new relationship: you have to repackage your contents and sell them all over again, body and soul.

Som sagt, she had me at hello, Mhairi McFarlane, och jag noterar nöjt att hon är lika rolig på sitt Twitterkonto. Kolla här!

Dreamed I met a vagrant Mick Hucknall in games arcade in New York, he’d chewed his own hand off but refused to seek medical attention for it

— Mhairi McFarlane (@MhairiMcF) April 15, 2014

Också kul att det verkar vara en tredje bok på ingång (källa: ovan Twitterkonto, fast nu är jag så fast på Mick Hucknall och hans borttuggade hand att jag inte minns var i flödet jag hittade infon eller vad boken ska heta – något ”Casablanca”-aktigt, om jag inte minns helt fel?). Innan den kommer tänkte jag passa på att läsa ”Here’s Looking at You”. Är den lika bra som debuten, ni som läst?

Read Full Post »

”Bridget Jones: Mad about the Boy” – Helen Fielding

Vikt: Stabilare än Bridgets iaf.
Antal alkoholhaltiga enheter som intagits under läsningen: 4, varav 3 i Smug Married-enhet (mkt bra).
Varav Chardonnay: 0 (tyvärr).
Antal ”skratta högt och spontanspruta kaffe på sidorna”-ögonblick: 10+.
Varav kräksskämt: 4.
Varav Uranussskämt: 3.
Antal påsar med riven ost som konsumeras av Bridget: För många för att kunna räkna.
Antal gånger jag övervägt att testa Bridgets nya favoritsnacks: minst 10 (fast handen på hjärtat nu, ostälskare som jag är, det låter inte särskilt aptitretande).
Antal ligg: Skit i det du.
Fråga: Är Daniel Craig redan kontrakterad för filmen?

Så, ”Mad about the Boy”. Helen Fieldings första Bridgetbok sedan 2002 års i ärlighetens namn rätt misslyckade ”The Edge of Reason”. En omhuldad 90- och tidig 00-talsikon utkastad i ett nytt tidevarv där den sorts chicklit Fielding var med om att skapa har ändrat form och förutsättningar. Bör vi bry oss om Bridget och hennes dagbok? Njaa, tänkte jag när jag först hörde nyheten om en tredje bok. Sedan råkade jag visst Instagrambeställa ”Mad about the Boy” av English Bookshop dagen innan släppdatum, varpå jag läste ut den på två dagar. Så det kan gå!

Man kan ha åsikter om mycket i Bridget Jones framtoning. Viktnojandet, de tröttsamma slapsticktendenserna som nådde sin kulmen i ”The Edge of Reason”, hennes förmåga att läsa in en James Joyce-romans komplexitet i ett sms. När Bridget nu gör comeback som femtiotaggare och ensamstående mor slår hon omedelbart an på samma gamla strängar. Hon är nojig, burdus, pinsam – men också älskvärd i alla sina fel och brister, i sin nakna och ärliga längtan efter kärlek och förståelse. Barnen har naturligtvis förändrat henne, om än inte i grunden. Balansen mellan småbarnsliv, karriär och singelliv är, som man kunde vänta sig, inte helt lyckad. Bridget går på möten med ”are nits the same as crabs?”  i sökhistoriken på laptopen, dejtar en yngre man och försöker skriva färdigt sitt filmmanus om en modern Hedda Gabbler [sic!] mitt upp i kräksjukor och huvudlössattacker. Roligt är det ofta, sådär på patenterat lakoniskt/dråpligt Bridgetvis. Då och då är det väldigt roligt, som när Bridget jämför att ligga med någon man twittrat och smsat med i några veckor med Jane Austen-kutym:

We’ve been texting for weeks. Surely, it’s rather like in Jane Austen’s day when they did letter-writing for months and months and then just, like, immediately got married?

De överambitiösa klassmammorna (2010-talets smug marrieds) och deras barn med yogainspirerade medelklassnamn som Bikram och Cosmata är också roligt och träffsäkert skildrade. Jag uppskattar dessutom att Bridget får vara en bra, kärleksfull och närvarande mamma, även om kaos följer henne hack i häl (och hon har hjälp av en barnflicka). Det finns en scen som börjar med ett hysteriskt kräks- och diarréutbrott i barnens sovrum och slutar med tre nödtorftigt rena och dödströtta individer som sover sked på badrumsgolvet som är lika rolig som den är ömsint. Här måste jag även, när jag ändå är på frikostigt humor, passa på att berömma Helen Fieldings totala onojighet när det gäller kroppsvätskor och tillhörande funktioner. Kräks- och Uranusskämt må inte vara mer sofistikerade än dratta-på-ändan-slapstick, men de är faktiskt väldigt mycket skojigare. På tal om kroppsligheter: jag gillar hur Bridgets sexlust och, så småningom, -liv beskrivs som något fullkomligt självklart och oproblematiskt (och att hon kastar av sig La Perla-nattlinnet hon köpt för att kamouflera sin medelålders kroppshydda så fort det blir åka av).

Annat känns långt ifrån fräscht. Det faktum att Bridget bluffar sig in på en överviktsklinik för att bli av med några tröstätarkilon, till exempel (fast okej, när hon skriver om hur hon ska lägga ner allt vad bantande heter och bära omkring sitt fläsk på en vagn är det rätt roligt, det måste jag erkänna). Eller hennes totala nybörjarnivå när det gäller allt vad datorer och sociala medier heter: hallå, hon må ha fyllt 50 men hon är knappast någon dinosaurie och hallå, jobbade inte hon med PR i första boken? (Förvisso skriven långt innan sociala medier gjorde entré i våra liv.) Ja, läsningen präglas den där sedvanliga Bridget Jones-iga cocktailen. En hel del irritation, lite sekundärskam, ett par rejäla doser ömhet och igenkänning. Trots allt är vi många som har något av Bridget i oss. Som gör bort sig och visar sig sårbara när alla andra gör sken av att vara perfekta. Som kämpar med att acceptera sina del och brister i  en samtid besatt av perfektion. Som drömmer om att bli älskade precis som vi är, trots faktisk eller inbillad övervikt, vacklande självförtroende och en last eller fem för mycket.

I hjärtat av berättelsen finns en omständighet som kommer att göra många gamla Bridgetläsare ledsna och förbannade. Jag var själv beredd att sälla mig till den skaran tills jag upptäckte att den spoilertunga förändring som jag av respekt för presumtiva läsare endast kommer att kalla Omständigheten ger flamset en känslomässig ram. Och nu talar vi inte mer om det.

”Bridget Jones: Mad about the Boy” kommer med största sannolikhet att bli film; hörde man inte rentav rykten om en tredje film långt innan nyheten om en ny roman var ett faktum? Bitvis känns den nästan skriven direkt för den vita duken, eller så är det bara jag som drar paralleller till tidigare bok-blir-film-mönster för Bridgetserien. Jag skulle till exempel bli förvånad om inte Mr Wallaker, ett av Bridgets kärleksintressen i boken, kommer att spelas av Daniel Craig. Detta då karaktärens likhet med Craig, tillsammans med flera Bondreferenser, strösslas under berättelsens gång. Ni minns väl Bridgets besatthet av Colin Firth som Mr Darcy, och hur rollen som Mark Darcy sedan spelades av…? Just det. Toyboyen Roxster kanske enligt samma logik kan spelas av Dan Stevens då Bridget är mycket förtjust i ”Downton Abbey”-Matthew? Bara ett litet castingtips. Däremot gissar jag att det blir fatsuit för Renée Zellwegger denna gång. Inte nog med att Bridget väger MER ÄN SEXTIOTTE KILO, HERREGUD, hon är faktiskt – the horror! – uppe och hälsar på rätt långt in i SJUTTIOKILOSLANDET pre-överviktsklinik.

Jag hade trots mina reservationer oväntat kul i Bridgets sällskap denna tredje gång. Det var roligt att återse henne, Jude, Tom, Daniel och de andra en sista gång. Samtidigt hoppas jag verkligen att det är sista gången vi får återse Bridget, för hennes berättelse och tilltal känns ganska överspelad nu. Vila i frid Bridget, jag hoppas du får vara lycklig precis som du är.

Read Full Post »

Sommarläsning på English Bookshop-bloggen

Nu finns det ett nytt inlägg av mig att läsa på English Bookshop-bloggen. Ämnet är, kanske inte helt förvånande, sommarläsning, och när jag satte mig ner för att skriva insåg jag att det nog varit en ganska bra lässommar, detta. Inte för att jag läst sådär hiskeligt mycket rent kvantitativt, men det jag har läst har nästan utan undantag varit väldigt bra. Inlägget är inte hundraprocentigt representativt för sommaren 2013: jag har läst en hel del annat också, inte minst på svenska, men här har jag försökt mig på någon sorts shortlist med topptitlar där Graham Joyce, Lisa Jewell och Anton diSclafani placerar sig på medaljpallen. Någonting i klass med förra sommarens ”Illyria”- och ”Radiant Days”-läsning – jag talar totaluppslukande, potentiellt livsförändrande läsning här – har jag inte upplevt, men däremot en hel del Riktigt Bra Böcker från olika genrer och synpunkter. Inte fy skam det heller.

Böckerna som nämns i inlägget:

Read Full Post »

Britpopnostalgi i bokform och det säsongsenliga mogenchicklitlängtet

I Lisa Jewells ”Before I Met You” är det 90-tal i Soho. Vår hjältinna Betty, nyanländ från Guernsey, röker egenrullade cigaretter från brandtrappan till sitt kyffe samtidigt som allt det där man själv läste om i importerade nummer av Melody Maker, Q och NME försiggår mitt framför hennes ögon. Jag antar att väldigt många kommer att läsa romanen för intrigen, för Bettys sökande efter den okända arvtagaren som hennes excentriska styvfarmor namngett i sitt testamente, för den ofrånkomliga kärlekshistorien. Det är helt okej; jag gillar de sakerna. Också. Men den stora behållningen av ”Before I Met You”, som jag håller på halster en smula, max 50 sidor per kväll och badkarssession så att jag kan dröja kvar i tiden, miljön och den där jewellska trivsamheten, är ändå skildringen av britpoperan. Till exempel här, när Supergrasslåten ”Alright” spelas på radion och en treårig pojke säger att det låter som semester. Be still, gamla envist bultande anglofil- och indiehjärta!

Jag ser att Johanna L, som jag brukar dela smak med i nio fall av tio när det gäller underhållningslitteratur, relationsromaner och det mesta ickeskräckiga, tyckte att ”Before I Met You” var puttrig och tråkig. Puttra på, Lisa, säger jag! Åtminstone så länge tidsandan, musiken och miljöerna får vara med. På tal om småputtrighet: hennes kommande roman ”The House We Grew Up In” låter nästan lite Kate Morton-aktig på beskrivningen, tycker ni inte?

All four children have an idyllic childhood: a picture-book cottage in a country village, a warm, cosy kitchen filled with love and laughter, sun-drenched afternoons in a rambling garden.

But one Easter weekend a tragedy strikes the Bird family that is so devastating that, almost imperceptibly, it begins to tear them apart.

The years pass and the children become adults and begin to develop their own quite separate lives. Soon it’s almost as though they’ve never been a family at all.

Almost. But not quite.

Because something has happened that will call them home, back to the house they grew up in – and to what really happened that Easter weekend all those years ago.

18 juli utkommer ”The House We Grew Up In”, och det ska bli spännande att se om den metamorfos från flicka-möter-pojke-chicklit till mer mogna relationsromaner på familjetema som Lisa Jewell enligt min mening påbörjade med ”The Truth About Melody Browne” fortsätter här. Det är intressant att som mångårig läsare, någon som själv i viss mån mognat tillsammans med Jewell, se de små förskjutningarna i allt från omslag till teman och hur det en handfull böcker senare börjat landa i något annat. Väldigt många av 90-talets och det tidiga 00-talets chicklitdrottningar har ju gjort den resan nu: Jewell, Jane Green (vågar jag mig på hennes senaste, ”The Accidental Husband”, tror ni? Hon är så vansinnigt ojämn men samtidigt så bra på McMansions i Connecticut med smaragdgnistrande gräsmattor och tomma hjärtan) och även Jennifer Weiner, vars tidiga böcker var betydligt mer chicklit 1.0 än exempelvis ”Fly Away Home” eller ”Then Came You”. Jag tycker det är rätt sympatiskt att man kan ta sitt signum och fördjupa det, låta det växa upp tillsammans med sig själv och sin publik. Fler författare skulle nog må bra av att göra så. Märker också att jag är mycket mer förtjust i den här typen av mogenchicklit (hen lit?) än till exempel Sophie Kinsellas ”flicka möter pojke, tokar till det på gulligt quirkymanér men det ordnar sig till slut”-stuk. (Tyckte dock om ”Twenties Girl”.) Om någon Dark Places-läsare – det här inlägget borde för övrigt kategoriseras under ”not so Dark Places”, men hey, det är juni, ni visste att det här inlägget var på gång! – har tips om författare och romaner i samma anda, tipsa gärna i kommentarsfältet!

Read Full Post »

”The Holiday” – Jane Green, Jennifer Coburn och Liz Ireland

Av alla mer eller mindre komplexa hatkärleksförhållanden jag har till olika författare – och sådana har vi alla, eller hur? – är det två som pågått i över ett decennium. Vi har Patricia Cornwell, som till sitt, och i viss mån mitt, försvar faktiskt var bra åtminstone det första decenniet (bevismaterial A: den fenomenalt nittiotalsruggiga seriemördardeckaren ”The Body Farm”). Sedan har vi Jane Green, som hela tiden under vårt hatkärleksförhållande varit, tja, Jane Green. Hon är en av chicklitgenrens mest lästa och uppskattade namn, och redan där borde väl jag, som med cirka ett undantag (Jennifer Weiner, eller förresten, Lisa Jewell också) inte gillar chicklit, dra åt mig öronen. Men nej: jag är pinsamt, ja, snudd på ofattbart beroende av hennes lättviktiga fluffhistorier om Kvinnor, Relationer och Personliga Insikter i förrädiskt idyllisk och luxuös Connecticutmiljö. Min inledande mening i recensionen av Greens senaste roman ”A Patchwork Marriage” sammanfattar Jane Green, och mitt lätt raljerande men i grund och botten ömsinta förhållande till hennes böcker, ganska väl: ”Det mesta är större i Jane Greens värld: husen, karaktärernas bankkonton, känslorna, ja, till och med typsnittet.” Samtidigt: jag är en hopplöst sentimental person, så mörkervurmare jag är, och det är något i Greens emotionella ärlighet som talar till mig. Annars skulle jag väl inte ha läst allt hon skrivit – eller, för den delen, kastat mig över den nyutkomna julantologin ”The Holiday”(ingen koppling till filmen) där hon skrivit den inledande titelnovellen?

”The Holiday” är en trojka julnoveller skrivna av mer eller mindre namnkunniga chicklitförfattare (förutom Green medverkar även Jennifer Coburn och Liz Ireland). Jag köpte den eftersom Jane Greens namn står högst upp på bokomslaget, men inser när jag läst ut de tre berättelserna att Greens bidrag, en för all del söt och oförarglig men kanske lite väl sockrad historia om ett gift par som går skilda vägar för att sedan hoppas på ett julmirakel (ja, GISSA hur det går…!), är den svagaste länken. Det är som om två i sig själva smetiga företeelser – julen och Green – i kombination visar sig repellera varandra. Det blir kortslutning, alternativt akut diabeteskänning för läsaren. För simpelt, för sockersött, för sliskigt, för MYCKET. (Alliterationer är förresten inget som man riskerar att hitta i en Jane Green-roman… kanske därför jag kände behov av att slänga in några här?) Tänk godtycklig direkt-till-tv-julfilm på Hallmark. I så fall är Jennifer Coburns ”The Second Wife of Reilly” betydligt roligare, med ett vasst, småbitchigt Manhattantilltal som påminner mig en smula om Plum Sykes – se där, en till chicklitförfattare jag gillar, kom jag på! Mest förtjust blir jag dock i hemvändarhistorien ”Mistletoe & Holly” av den för mig okända Liz Ireland. Jag är en sucker för alla slags hemvändarhistorier, i synnerhet kring juletid (hej, ”Beautiful Girls”!), och trivdes verkligen i sällskap med Irelands karaktärer. En julbagatell, förvisso, men en genomtrevlig sådan. Om ”The Holiday” vore något ätbart skulle vi tveklöst tala skumtomtar. Sött och lättviktigt till tusen, men märkligt beroendeframkallande. Men som sagt, Greens inledande novell bör sockerkänsliga undvika helt.

Read Full Post »

”The Patchwork Marriage” – Jane Green

Det mesta är större i Jane Greens värld: husen, karaktärernas bankkonton, känslorna, ja, till och med typsnittet. Jag har läst Jane Green i åratal, från de klassiskt 90-talschicklittiga, stilbildande ”Straight Talking” och ”Jemina J” via den lätt exotifierande Connecticutporren i de tidiga 00-alstren till dagens mer mogna underhållningslitteratur (hen lit?), och alltid gjort det med en vag känsla av skam. Både för min egen skull och Janes. Det är lättuggat, sympatiskt och mysigt, med spektakulära miljöer (läs mer om min faiblesse för Connecticuts smaragdgröna gräsmattor i Greenville i en gammal gästrecension för Dagens bok, från den tid jag var ogift och hade annat efternamn) och ett persongalleri man vill väl. Sidorna vänds av sig själva, vilket skvallrar om bladvändarkompetens – de gånger jag läst en Jane Green-roman längre än en helg går inte att räkna, ty de finns inte. Jag kan bara inte, och jag inser hur elakt det här låter, skaka av mig känslan att jag läser en barnbok för vuxna, något strax ovanför pekboksstadiet. Jane Green är den diametrala motsatsen till Hemingways isberg: allt är uttalat, inget underförstått. Samma orsak som drar mig till Jane Greens böcker, och som jag då, småbarnsmorsetrött och sugen på underhållning enligt minsta motståndets lag-modellen, ser som något positivt är det som får mig att plocka fram skämskudden.

På sätt och vis har det blivit värre i Greens senare böcker. Hon har lämnat Londons Josephbärande, chardonnayklunkande, kärlekstörstande singeltjejer och istället riktat in sig på fyrtionåntingkvinnor med familj. Problemen har, liksom typsnittet och känsloanstormningarna, vuxit: från ”är han den rätte?” till ”jag är ofrivilligt barnlös och min sjuttonåriga styvdotter hatar mig”. I Greens näst senaste alster ”The Love Verb”, som jag har liggande på nattduksbordet och förmodligen kommer att smälla i mig i helgen, tycks det handla om cancer. Här, i ”The Patchwork Marriage”, handlar det om en dysfunktionell bonusfamilj som tampas med allt från ofrivillig barnlöshet till alkoholism och tonårsgraviditeter. Rimligen borde Greens stil ha mognat i takt med hennes tendens att ta sig an allvarligare ämnen, men så är det inte. Jag får fortfarande den där marshmallowfluffiga dricka-rosé-och-läsa-med-hjärnan-avkopplad-känslan av Greens böcker, och kan inte låta bli att tycka att den ytliga gestaltningen blir en direkt förolämpning mot de ämnen Green vill ta upp. Och på tal om förolämpningar: mullig, arg, svarthårig gothbrud förvandlas till smal, brunhårig earth mama och Green låter hennes förändrade kroppsform och utseende illustrera och representera hennes nyfunna lycka för det vet ju alla att alla som är överviktiga och/eller fejkat svarthåriga innerst inne är djupt olyckliga och bara LÄNGTAR efter att bli smala och få ljusare hår, dvs bli lyckliga, HALLÅ, någon annan som får den distinkta smaken av död svartråtta i munnen? Dessutom får titeln mig att tänka på Anne Tylers mästerliga roman ”A Patchwork Planet”, vilket gör mig akut medveten om att Jane Green inte är någon Anne Tyler, vilket i sin tur får mig att ifrågasätta varför jag läser sådana här böcker när det finns författare som Anne Tyler, som med mild humor, skarpögdhet och stilistisk perfektion får varje sida att vibrera. (Jag vet. Äpplen och päron, hen lit och Great American Novels. Orättvis jämförelse, men det är så mina vindlande associationsbanor funkar.)

Vi har väl alla våra hatkärleksförhållanden till vissa författare. Jag har två: Patricia Cornwell och Jane Green. Nu har jag avhandlat Green – någon regelrätt recension blir det nog inte av ”The Love Verb”, om hon inte överraskar mig, förstås – och om ett par veckor, när jag utsatt mina stackars veka armmuskler för Patricia Cornwells senaste (INBUNDNA– ni ser hur mycket kärlek det trots allt är i det här hatkärleksförhållandet!) Scarpettadeckare, blir det en liten Cornwelluppdatering. Stay tuned! Jag börjar tugga novalucol redan nu.

Read Full Post »

Istället för chicklit-bashing: rosévinsläsning?

Men VARFÖR sitter jag plötsligt och googlar på Jane Green-romaner jag missat? Jag som defacto inte kommer överens med chicklit längre, har provat gång på gång och bara suckat och stönat över tonfallet, förutsägbarheten, generaliserandet, de fåniga stereotypa omslagen med en omotiverat stor andel bara kvinnoben och/eller högklackade skor? (Okej, jag gillade Jojo Moyes, men hon är ju Printz Publishing-material, dvs i en helt egen liga.)

Jag kan bara anta att det måste vara försommar i antågande, om kanske inte metereologiskt så åtminstone i mitt hjärta. Och ser jag till att kombinera Greenläsandet med rimliga mängder av rosévin ska det nog gå att få till någon sorts tillfällig återförening. Dessutom: i juli kommer Jennifer Weiner, min absoluta chicklitfavvo vars smarta, fyndiga och välskrivna böcker lyfter hela genren ett par, tre dimensioner, ut med en ny bok, ”Next Best Thing”! Lika bra att värma upp med Green, som på den tiden då jag hade ett mer oproblematiskt förhållande till chicklitgenren var en utmärkt stapelvaruchicklitleverantör (puh! Dagens sammansatta ord?). Har tydligen missat minst två böcker av henne. Och när – NÄR, frågar jag? – ska egentligen Melissa Bank skriva en ny roman?

Helt slut är det nog inte mellan mig och chicklit, när allt kommer omkring, men allra helst skulle jag vilja läsa något i stil med det jag läste förra året i maj månad – Justin Evans internatskolespökhistoria ”The White Devil”. Tänk välskrivet, suggestivt och otäckt med rejäl slukarkänsla. Undrar hur jag ska bära mig åt för att hitta en sådan bok…?

Read Full Post »

Nischade förlag ftw!

Under helgen började jag läsa Jojo Moyes ”Me Before You” och tyckte att den kändes väldigt Printz Publishing. Ni vet, varmt (utan att bli smetigt), rörande (se förra parantesen), kul (utan att bli fnissigt), underhållande (fast smart), och så vidare, och så vidare. Smart, brittisk underhållning, helt enkelt. Jag har haft väldigt svårt att lägga ifrån mig boken och känner mig ovanligt engagerad i personerna, så till den milda grad att jag faktiskt tror att jag drömde om Lou och Will i natt. Lite som med ”One Day” när det begav sig. Öppnade dock ”Me Before You” milt skeptisk och tyvärr – TYVÄRR – var det det glitterstjärniga omslaget med den rosa solnedgången som avskräckte. Jag och chicklit har inte direkt varit de såtaste av vänner på sistone, och det smärtar mig lite, för det är trevligt att bryta av med något underhållande och garanterat oblodigt mellan alla neddykningar i de där mörka vrårna jag älskar att läsa (och skriva) om. Hade nästan slutat hoppas på en ny favorit bortom de gamla beprövade korten (Lisa Jewell, Jennifer Weiner, Melissa Bank) – okej, nyheten om en ny Marian Keyes med Helen Walsh som huvudperson höjde chicklitpeppen en aning, det måste jag erkänna. Men på det stora hela har jag och omslag med rosa solnedgångar haft ett minst sagt skakigt förhållande på sistone. Snudd på skilsmässovarning, faktiskt. Men med ”Me Before You”: omedelbar förtjusning, allmän oförmåga att lägga ifrån mig. Aaand we’re back!

Alltså twittrar jag ”Har börjat läsa Jojo Moyes Me Before You och tänker spontant att det kanske är något för @piaprintz”. Har knappt hunnit trycka på ”skicka” förrän jag ser i Pias feed att hon 1) twittrar med författaren och 2) ska ge ut boken.

Vad lär man sig då av detta? Jo:

1. Jag kan min Printz Publishing. (Möjlig alternativ tolkning: när jag inte är på mitt allra mörkaste och gruvligaste humör är min och Pias litterära smak väldigt lika.)
2. Det finns få svenska förlag – faktum är att jag inte kan komma på något annat över huvud taget – som är så tydliga i sin utgivning som Printz Publishing. Fint, tycker jag!

Read Full Post »