Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘fantasy och skräck’ Category

Det här köpte jag för mitt presentkort:

– De fyra sista delarna i Stephen Kings Dark Tower-serie (äger sedan tidigare de tre första). Nu jäklar! Den här gången SKA jag följa efter mannen i svart in i öknen, trots träaktigt språk i första delen. Har dock hört att det blir bättre hela tiden, och det låter ju rimligt, särskilt med tanke på att King knappt var tjugo år fyllda när han påbörjade sin episka resa mot det svarta tornet.
– ”Don’t Breathe a Word” av Jennifer McMahon (jodå, SF-bokhandeln har lite thrillers också!)
– Första säsongen av ”Supernatural”, en serie som borde vara i min smak (bara jag lyckas komma över det märkliga i att Dean från ”Gilmore Girls” inte heter Dean…)

Återstår: 300 kronor. Känner mig mycket duktig som inte shoppade upp allt på en gång. Helgonlik, nästan.

Read Full Post »

Tegelstenstider

Har varit värddjur åt febrigt, trött och klängigt barn sedan torsdags kväll, vilket har resulterat i något närmast husarrestliknande. Jag klagar dock inte: det är faktiskt rätt mysigt att få tillbaka den där symbiosartade bebistiden man trodde var ett minne blott. Dessutom har jag fått otroligt mycket läst medan sjuklingen sovit. Närmare två tredjedelar av ”11/22/63”, rättare sagt. King har nu lämnat Maine och de många metalitterära blinkningarna bakom sig. Nu är ”11/22/63” en bok i sin egen rätt, bortom Constant Reader-kramarna, och en förbannat bra sådan. Enda minuset är att jag på nytt blir påmind om att Kings kvinnoskildringar med vissa minnesvärda undantag (Dolores Claiborne!) har en tendens att passa väldigt väl in i tidseran som ”11/22/63”  utspelar sig i. Och don’t get me started angående sexscenernas brist på trovärdhet utifrån – återigen – det kvinnliga perspektivet! (Jag vet… vi talar trots allt om mannen som gav oss sidorna 1035 till 1041 i ”It”. Man borde vara van. Men ändå. Här är åtminstone båda personerna vuxna, vilket känns som ett definitivt plus i sammanhanget.) Men men, bortsett från det är ”11/22/63” precis så där härligt episk och svulstig som man vill ha Kingen, med högtflyende ambitioner, ett närmast maniskt bladvändardriv, enorm readability och en sympatisk huvudperson. Slutrapport kommer snart!

När mina veka handleder och jag tagit oss igenom hela ”11/22/63” tänker jag gå rakt på en annan tegelsten (visserligen i ett mer lätthanterligt pocketformat). Jag talar naturligtvis om tegelstenarnas tegelsten, vinnaren i mitt tegelstensstilleben tillika boken som Bokstävlarna valde ut till mig i vår fobiska duell. Japp, det är dags att börja läsa ”Jonathan Strange & Mr Norrell”! Som jag längtat! Har medvetet väntat med att påbörja den tills ”11/22/63” är utläst eftersom jag vill ge den all min uppmärksamhet. Uppmärksamhet, som jag är övertygad om att den förtjänar. Nu har jag ju redan flera gånger fått tillfälle att konstatera att min fantasyfobi är väldigt begränsad till high fantasy (som man ju faktiskt inte MÅSTE läsa), så något terapeutiskt värde kanske inte läsningen får. Däremot tror och hoppas jag på finfin läsning av den där totaluppslukande sorten. Den bästa. Jag menar, 1800-tal, England och magi…!

Read Full Post »

Jag är som ni vet en tegelstenskramare av rang. Börjar över huvud taget inte tala tegelstensterritorium förrän vi klockar in på uppemot 550-600 sidor, räknar flera bokfetton till mina all time faves och sträckläste med berått mod Stephen Kings tusensidorsgigant ”Under the Dome” – i inbundet format, nota bene – medan jag ammade mina tvillingar. Ändå måste jag erkänna att jag drog ett djupt andetag av – vadå, chock? Förväntan? Rädsla? – när Bokstävlarna fiskade upp boken hon valt till vår fobiska duell, nämligen Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell”. Det finns tegelstenar, och så finns det, uppenbarligen, TEGELSTENAR.

Var tvungen att ställa upp tegelstenarnas tegelsten bredvid några av mina andra, tja, ska vi säga mindre nätta böcker – och som ni ser vinner ”Jonathan Strange & Mr Norrell” tegelstenskriget. Från vänster till höger: ”The Passage” av Justin Cronin (en riktig lättviktare i sammanhanget med sina 879 sidor..), Dan Simmons omfångsrika polarskräckis ”The Terror” (960 sidor), Stephen King-klassikerna tillika tegelstensmilstenarna ”The Stand” (1141 sidor i den oavkortade utgåvan) och ”It” (1093 sidor). Det märkliga är att Susanna Clarkes ”bara” består av 1006 sidor men ändå ger ett avsevärt bastantare intryck än sina tegelstenskolleger. Något med tjockleken på pappret, skulle jag tro.

Och, just det: förutom ”Jonathan Strange & Mr Norrell” tänker jag läsa ”The Passage” och ”The Terror” i höst. Härmed förklarar jag Stora Tegelstenshösten 2011  invigd! Någon som vill hänga på? Big is beautiful!

Read Full Post »

Jag vet inte vad det här säger om min fantasyfobi, men boken som Bokstävlarna valt ut till mig i vår fobiska duell är en bok som prenumererat på min ”att läsa”-lista i flera år. Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell” verkar vara en klockren Helenabok: engelskt 1800-tal och magi i maffigt tegelstensformat. Och, har jag förstått, fotnoter! Jag älskar ju fotnoter när de använts på ett smart sätt!

Det ska bli otroligt kul, detta! Funderar på att värma upp med en annan Bokstävlarna-hajpad bok om magi, nämligen Lev Grossmans ”The Magicians”. En bok som för övrigt stått i min bokhylla i flera månader. Eh ja, fantasyfobin visade sig nog vara synnerligen begränsad till kungafjäskande alver och fåniga féer…. Fantasyhöst, here I come!

Read Full Post »

Måste erkänna att jag tragglar mig igenom ”The Watchtower”. Visst, det kan vara min förkylningsavtrubbade hjärna som sätter käppar i hjulet – men vet ni, jag tror faktiskt inte det. Jag tror snarare att Lee Carroll fallit offer för den inom fantastikgenren och serieböcker så vanligt förekommande andraboksförbannelsen.

Tänk på det. ”New Moon”: ungefär lika kul som att se vit färg torka på en vit vägg. Om man bortser från diverse musklerspasmer – Jacobs ilsket hoppressade käkar, Edwards dito, Jacobs nyvunna bröstmuskler – och en hel massa broodande och growlande (hey, Joss Whedon hade åtminstone självdistans nog att skapa ett ständigt pågående skämt om Angels svårsinthet!) händer det… typ ingenting. Hej, transportsträcka! ”Harry Potter och hemligheternas kammare” minns jag som något av en mellanbok; om du frågar mig är det först i bok tre, ”Harry Potter och fången från Azkaban” som det börjar bli riktigt bra. När det gäller Sagan om ringen har jag bara sett filmerna, och då med tunga ögonlock och lååånga sovpauser – alvfobi, ni vet – men nog var ”Sagan om de två tornen” avsevärt tristare än ”Sagan om ringen”? (Två pålitliga LotR-geeks påpekar att den tvärtom är den bästa boken i serien. I plead alvfobi, och förkylningshjärna…) Vi har förstås ett briljant undantag för regeln: ”Häxan och lejonet” kommer som bekant efter ”Min morbror trollkarlen” i C.S. Lewis Narniaserie men ingen regel utan undantag, som bekant. (Om ni kan komma på fler långtråkiga andraböcker – eller undantag, för den delen! – så är det bara att spamma kommentatorsfältet! Förkylningshjärna, som sagt.)

Ja, och nu verkar det inte bättre än att Lee Carrolls andra berättelse om Garet James och vakttornet sällan sig till denna skara av mellanböcker och transportsträckor. Visst är det mysigt när Garet vandrar runt i små pittereska kyrkor och parker i Paris och träffar på vattenféer, trädmän och andra magiska varelser, men nu är jag snart på sida 200 och det har inte HÄNT något! Dessutom blir Paris sådär puttenuttigt europeisk och Gamla Världen-pittoresk som Paris så lätt blir när amerikaner får bestämma. Nej, jag föredrog nog Manhattans skyskrapor, tunnelsystem och hotfulla skärpa framför det här exotiserande gullegullandet. Och så det ständigt återkommande sidospåret om vampyren Will, Garets alldeles egna Edward med marginellt större känslomässig mognad, i 1600-talets England! Det är klart att det är trevligt att Shakespeare dyker upp som Wills privatlärare (och senare hans rival…), men detta att berättelsen om hur Will blev vampyr och sedan färdades för första gången till Summer Country, land of the fey, för att få tillbaka sin dödlighet ska ta 50% av berättelsen i anspråk? Kom igen nu, Carol och Lee, den historien berättade ni ju i första boken! Erkänn att ni bara slängt in de här kapitlen för att Lees tidigare oexponerade poesi ska få synas i en bestseller! Alltså, jag förstår precis, men lite långrandigt blir det ju.

Just nu lutar det faktiskt åt att jag lägger ”The Watchtower” åt sidan och ägnar mig åt lite Helen Fitzgerald eller Jennifer Weiner istället. Men bok tre kommer jag förstås att se fram emot med en dåres/hunds aldrig sinande optimism. Vi vet ju alla att den tredje boken nästan alltid är bra.

Read Full Post »

Nämen! ”The Watchtower”, Lee Carrolls alldeles pinfärska fortsättning på ”Black Swan Rising”, damp nyss ner i brevlådan och gjorde en redan bra dag ännu bättre. Om detta hade varit en tweet skulle jag ha jag skrivit #win i slutet. Majgull får nog snällt maka på sig en dag eller två, för något säger mig att ”The Watchtower” är precis lika snabbläst och beroendeframkallande som föregångaren. Det ska bli mycket angenämt att få återförenas med NY-smyckesdesignern/dimensionsväktaren Garet och snudd på Edwardhunkige (fast mindre fånige) Shakespearehangaroundvampyren Will (är han kanske rentav William Shakespeare? I guess we’ll find out…).

Vad kommer ni att läsa i helgen?

Read Full Post »

”Hur har det gått med er sommarläsning?” undrar Bokstävlarna, och omedelbart lägger sig skammens rosor på mina kinder. Ahem, fantasysommar…? Mjo, nog blev det ett par romaner som kan klassificeras som urban fantasy, en genre som jag förvisso varit mycket svag för alltsedan jag läste Neil Gaimans ”Neverwhere” för flera år sedan. Och, okej, samtliga böcker var skriva av Carol Goodman, en gammal älskling inom spänningsgenren, och Manhattan, upstate New York och litteratur spelade en avgörande roll i böckerna. Kan det bli mer bekvämt för mig? Och nej, inte så mycket high fantasy där, nope.

Men! När jag ser Bokstävlarnas kommentar på mitt Paddy Meehan-utrop formas en tanke i min blonderade lilla skalle. Hur skulle det vara om vi ingår en pakt? Jag läser (minst) en high fantasy, Bokstävlarna läser (minst) en deckare? OCH, här kommer duellen: vi får, i egenskap av auktoritet på respektive område och med ett nästan alltid genomlyckat track record för ömsesidiga rekommendationer, välja vad den andra ska läsa. Vad säger du, oh visa fantasyguru, om en svängom med deckartönten? Riva barriärer, utmana fobier och bekvämlighetszoner? Kanske till och med upptäcka en ny litterär älskling på köpet.

Bokstävlarna, känn dig utmanad!

Read Full Post »

Har i skrivande stund en hel drös med utlästa men obloggade böcker som otåligt står och trampar, söker bekräftelse. ”SE MIG! BLOGGA MIG!” En av dem borde, om den vet vad som är klokt, gå under jorden illa kvickt, men jag kommer till det. Hur som helst: jag tycker det känns lite betungande, den här proppen. Vill gå vidare in i höstsäsongen, mot nya, fräscha utmaningar med viss tonvikt mot roman-romaner och nya alster av gamla favoriter. Sniffa klar septemberluft istället för stillastående, fadd hetluft, ersätta rosévinet med rödvin, verandahänget mot plädar och insuttna soffhörn… ja, ni fattar.

Alltså tänkte jag testa något nytt! Jag summerar härmed de böcker jag hann läsa under sommarledigheten – och sååå många var de ju som bekant inte – på rappt twittermanér och så marscherar vi därefter vidare mot nya läsupplevelser. Fiffigt, eller hur?

”Incubus” av Carol Goodman

Handlingen på 140 tecken: Folkloreprofessor med förkärlek för bodice rippers blir hemsökt av incubus i pittoresk upstate NY-stad. Får hjälp av övernaturliga kollegor.
Omdöme på 140 tecken: Klart läsvärt och beroendeframkallande, men plocka fram skämskudde till vissa av sexscenerna. Är standard-Goodman a thing of the past?

”Yarden” av Kristian Lundberg

Handlingen på 140 tecken: Kan man någonsin komma ifrån sitt ursprung? Lundberg tvingas ta jobb i Malmös hamn, upptäcker grymma orättvisor och blottar sitt inre.
Omdöme på 140 tecken: Som ett knytnävsslag i veka livet, fast på silkigt vacker prosa. En viktig påminnelse om världar jag sällan tänker på.

”The Silent Girl” av Tess Gerritsen

Handlingen på 140 tecken: Hand hittas i Bostons Chinatown. Lite senare: sargad kropp. Kopplingar till kinesisk mytologi förbryllar. Vem – eller vad – har gjort det?
Omdöme på 140 tecken:  Schysst bladvändare, gillar Kinakopplingen men ogillar att gothobducenten Maura Isles får förhållandevis litet utrymme. Mer Maura!

”Vätten” av Mikael Strömberg

Handling på 140 tecken:  Småbarnsfar kör på äcklig kötthög längs E4an, förföljs av ondskefull vätte. Olyckor börjar inträffa i hans närhet, närmare och närmare…
Omdöme på 140 tecken: Kontrasten gammal folktro/samtida Midsommarkransenvardag hade kunnat bli effektfull, men uselt språk och yxiga personporträtt pajar. Undvik!

Read Full Post »

Oh my. Carol Goodman har verkligen tagit sig an något nytt i ”Incubus”. Bara man skrapar under den tryggt igenkännbara Catskillsmiljön med akaporrinslag – och bortser från det faktum att Goodman alltid, kanske i synnerhet i sin andra roman”The Seduction of Water”, intresserat sig för sagor och myter – har ”Incubus” avsevärt mer gemensamt med Goodmans sidoprojekt som Lee Carroll eller rentav Charlaine Harris Sookie Stackhouseböcker än hennes tidigare romaner.

Ett: det är fantasy, inte direkt urban med tanke på den pyttelilla skogsklädda staden som fungerar som en sorts plattform mellan vår värld och Faerie, ett land befolkat av demoner, älvor och annat oknytt. Två: det är rejält erotiskt, faktiskt snudd på tantsnusksvarning mellan varven… och jag kan inte sluta läsa. En del av mig fruktar att Goodman nu en gång för alla lagt av med sina litterära thrillers – ”Incubus” är första delen i en kommande serie om staden Fairwick och dess invånare  och Goodman tycks redan ha skrivit, eller åtminstone vara på gång att fullborda, del två, ”The Water Witch” – samtidigt som jag nu känner mig fullt redo att ta mig an min fantasysommar (och -höst, och -vinter, och-vår). Om en av mina favoritförfattare kan ta steget från svala östkuststhrillers till fantasy, varför skulle inte jag kunna det? Stay tuned, folks!

PS: Helt traumatiserande är den ändå inte, denna totalnerdykning i mörka och fantasydoftande vatten, ty det refereras hejvilt till ”Rebecca”, ”Jane Eyre”, Victoria Holt och Mary Stewart, och trots vissa Carol Goodman på Judith Krantz-tjack-inslag är stilen igenkännlig. Med andra ord borde såväl Goodman- som fantastikfans uppskatta detta. DS.

Read Full Post »

Och nu presenterar Dark Places stolt – trumvirvel, tack! – den allra första recensionen i den (förhoppningsvis) episka serien Fantasysommar! Nu ska jag villigt erkänna att det inte krävdes särskilt mycket ommontering av bekvämlighetszoner för att jag skulle ta mig an ”Black Swan Rising” (Sara har redan påpekat detta – thank you, darling, fint att du tar mitt high fantasy-löfte på allvar!). Det rör sig nämligen om:

1. Urban fantasy, med New York som miljö. Efter alla romaner jag läst om NY, med eller utan fantastikinslag, känns staden som en gång hette New Amsterdam som min egen veritabla bakgård.
2. En roman skriven under pseudonym av en författare som sedan länge abonnerat på min topp 10-lista över hardcovervärdiga författare. Den författaren heter Carol Goodman, vanligen verksam inom den i mitt tycke alldeles för sällsynta subgenren litterär spänningsroman med akaporrinslag. Jag råder er att snarast läsa en Goodmanroman, till exempel debuten ”The Lake of Dead Languages”, om ni är obekanta med henne. Upstate New York, akaporr, genuin spänning och massor av litterära och kulturella referenser, you’ll love it! (Och just det, den är skriven tillsammans med Goodmans make, poeten och börsmäklaren – se där, en yrkeskombo man inte ser varje dag! – Lee Slonimsky. Förlåt, Lee, jag är av förklarliga skäl mer intresserad av Carol. My bad.)

Inga alver, svärdklingor eller underfundiga hovnarrar i sikte, alltså. Gud så skönt! Men hörni, innan ni hoppar på mig med era små liljevita, high fantasy-älskande ilskna nävar och skriker ”ETT LÖFTE ÄR ETT LÖFTE!”: jag lovar, det ska bli high fantasy-inslag i min fantasysommar. Är dock ett stort fan av begreppet och företeelsen mjukstart, så även i läsningssammanhang. Alltså blir det inte mer än logiskt att första recensionen under etiketten ”Fantasysommar” gäller en roman inuti min – med undantag för domedagsförespående alver och spexiga hovnarrar – rätt stora bekvämlighetszon. Okej? Okej. Då kanske det vore på sin plats med något om handlingen?

Vårt berättarjag och vår något ovilliga hjältinna i ”Black Swan Rising” heter Garet James, är tjugosex år och arbetar som smyckesdesigner. Hon bor tillsammans med sin åldrige far i ett stort men ruffigt townhouse i New York. När berättelsen börjar är hon, som så många andra New York-bor i finanskristider, uppslukad av ekonomiska bekymmer. Konstbutiken som hon driver tillsammans med sin far är snubblande nära bankruttstatus och det ska till mer eller mindre övernaturliga krafter för att få den på fötter igen. Och när man talar om trollen…! (Nej, Shakespeareklingande älvor, faktiskt. Men mer om det strax.) Nej, förlåt, jag ska sluta spexa (och kontrollera mitt koffeinintag, som just idag nått nya, alarmerande höjder).

Jo, Garet. Hon är på väg hem från ett minst sagt nedslående möte med banken när hon av en slump hamnar inne i en antikvitetsbutik. Ägaren ger henne en gammal silverlåda, försedd med samma emblem som hon själv burit i form av ett smycke alltsedan hennes mamma gett det till henne. När Garet öppnar lådan öppnar hon också dörren till ett annan dimension. Det är en värld av onda elisabetanska alkemister, Edward Cullen-heta vampyrer/börsmäklare (mmhmm, där kom börsmäklarkompetensen!), älvor med Shakespeareklingande namn, ormkvinnor, eldsprutande drakar/kommunanställda och krafter som är mörkare och farligare än hon någonsin kunnat drömma om. Och den som är utsedd till Watchtower, det vill säga väktare mellan dimensionerna, är hon själv…

”Black Swan Rising” är faktiskt precis lika underhållande som den låter, och eftersom det är Carol Goodman – och okej, hennes diktskrivande, börsnoteringskunnige make också – som sitter i rodret är det också välskrivet med ett driv och flyt som, tillsammans med den uppslukande handlingen och alla referenser till litteratur och konst som strös ut som stjärnglitter, får en att maniskt vända sidor (tills bladen ramlar ut). Jag vill ha mer: mer av Garet och hennes förhållande med vampyren/börsmäklaren Will (som hängde med Shakespeare när det begav sig), mer av finfina New York-skildringar, mer av kampen mellan gott och ont, mer av Garets kamp att hålla någon sorts balans mellan det vardagliga NYC-livet och dimensionsväktandet. Som tur är behöver jag inte vänta så länge; redan i augusti utkommer del två, ”The Watchtower”. Jag har redan förhandsbokat – och hoppas att Watchtower-serien kan bli ett mognare, mer litterärt alternativ för alla överåriga Team Edward-fangirls som inte riktigt vet vad de ska ta sig till när Twilightsagan är slut.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »