Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantasysommar’ Category

”Hur har det gått med er sommarläsning?” undrar Bokstävlarna, och omedelbart lägger sig skammens rosor på mina kinder. Ahem, fantasysommar…? Mjo, nog blev det ett par romaner som kan klassificeras som urban fantasy, en genre som jag förvisso varit mycket svag för alltsedan jag läste Neil Gaimans ”Neverwhere” för flera år sedan. Och, okej, samtliga böcker var skriva av Carol Goodman, en gammal älskling inom spänningsgenren, och Manhattan, upstate New York och litteratur spelade en avgörande roll i böckerna. Kan det bli mer bekvämt för mig? Och nej, inte så mycket high fantasy där, nope.

Men! När jag ser Bokstävlarnas kommentar på mitt Paddy Meehan-utrop formas en tanke i min blonderade lilla skalle. Hur skulle det vara om vi ingår en pakt? Jag läser (minst) en high fantasy, Bokstävlarna läser (minst) en deckare? OCH, här kommer duellen: vi får, i egenskap av auktoritet på respektive område och med ett nästan alltid genomlyckat track record för ömsesidiga rekommendationer, välja vad den andra ska läsa. Vad säger du, oh visa fantasyguru, om en svängom med deckartönten? Riva barriärer, utmana fobier och bekvämlighetszoner? Kanske till och med upptäcka en ny litterär älskling på köpet.

Bokstävlarna, känn dig utmanad!

Read Full Post »

Oh my. Carol Goodman har verkligen tagit sig an något nytt i ”Incubus”. Bara man skrapar under den tryggt igenkännbara Catskillsmiljön med akaporrinslag – och bortser från det faktum att Goodman alltid, kanske i synnerhet i sin andra roman”The Seduction of Water”, intresserat sig för sagor och myter – har ”Incubus” avsevärt mer gemensamt med Goodmans sidoprojekt som Lee Carroll eller rentav Charlaine Harris Sookie Stackhouseböcker än hennes tidigare romaner.

Ett: det är fantasy, inte direkt urban med tanke på den pyttelilla skogsklädda staden som fungerar som en sorts plattform mellan vår värld och Faerie, ett land befolkat av demoner, älvor och annat oknytt. Två: det är rejält erotiskt, faktiskt snudd på tantsnusksvarning mellan varven… och jag kan inte sluta läsa. En del av mig fruktar att Goodman nu en gång för alla lagt av med sina litterära thrillers – ”Incubus” är första delen i en kommande serie om staden Fairwick och dess invånare  och Goodman tycks redan ha skrivit, eller åtminstone vara på gång att fullborda, del två, ”The Water Witch” – samtidigt som jag nu känner mig fullt redo att ta mig an min fantasysommar (och -höst, och -vinter, och-vår). Om en av mina favoritförfattare kan ta steget från svala östkuststhrillers till fantasy, varför skulle inte jag kunna det? Stay tuned, folks!

PS: Helt traumatiserande är den ändå inte, denna totalnerdykning i mörka och fantasydoftande vatten, ty det refereras hejvilt till ”Rebecca”, ”Jane Eyre”, Victoria Holt och Mary Stewart, och trots vissa Carol Goodman på Judith Krantz-tjack-inslag är stilen igenkännlig. Med andra ord borde såväl Goodman- som fantastikfans uppskatta detta. DS.

Read Full Post »

Och nu presenterar Dark Places stolt – trumvirvel, tack! – den allra första recensionen i den (förhoppningsvis) episka serien Fantasysommar! Nu ska jag villigt erkänna att det inte krävdes särskilt mycket ommontering av bekvämlighetszoner för att jag skulle ta mig an ”Black Swan Rising” (Sara har redan påpekat detta – thank you, darling, fint att du tar mitt high fantasy-löfte på allvar!). Det rör sig nämligen om:

1. Urban fantasy, med New York som miljö. Efter alla romaner jag läst om NY, med eller utan fantastikinslag, känns staden som en gång hette New Amsterdam som min egen veritabla bakgård.
2. En roman skriven under pseudonym av en författare som sedan länge abonnerat på min topp 10-lista över hardcovervärdiga författare. Den författaren heter Carol Goodman, vanligen verksam inom den i mitt tycke alldeles för sällsynta subgenren litterär spänningsroman med akaporrinslag. Jag råder er att snarast läsa en Goodmanroman, till exempel debuten ”The Lake of Dead Languages”, om ni är obekanta med henne. Upstate New York, akaporr, genuin spänning och massor av litterära och kulturella referenser, you’ll love it! (Och just det, den är skriven tillsammans med Goodmans make, poeten och börsmäklaren – se där, en yrkeskombo man inte ser varje dag! – Lee Slonimsky. Förlåt, Lee, jag är av förklarliga skäl mer intresserad av Carol. My bad.)

Inga alver, svärdklingor eller underfundiga hovnarrar i sikte, alltså. Gud så skönt! Men hörni, innan ni hoppar på mig med era små liljevita, high fantasy-älskande ilskna nävar och skriker ”ETT LÖFTE ÄR ETT LÖFTE!”: jag lovar, det ska bli high fantasy-inslag i min fantasysommar. Är dock ett stort fan av begreppet och företeelsen mjukstart, så även i läsningssammanhang. Alltså blir det inte mer än logiskt att första recensionen under etiketten ”Fantasysommar” gäller en roman inuti min – med undantag för domedagsförespående alver och spexiga hovnarrar – rätt stora bekvämlighetszon. Okej? Okej. Då kanske det vore på sin plats med något om handlingen?

Vårt berättarjag och vår något ovilliga hjältinna i ”Black Swan Rising” heter Garet James, är tjugosex år och arbetar som smyckesdesigner. Hon bor tillsammans med sin åldrige far i ett stort men ruffigt townhouse i New York. När berättelsen börjar är hon, som så många andra New York-bor i finanskristider, uppslukad av ekonomiska bekymmer. Konstbutiken som hon driver tillsammans med sin far är snubblande nära bankruttstatus och det ska till mer eller mindre övernaturliga krafter för att få den på fötter igen. Och när man talar om trollen…! (Nej, Shakespeareklingande älvor, faktiskt. Men mer om det strax.) Nej, förlåt, jag ska sluta spexa (och kontrollera mitt koffeinintag, som just idag nått nya, alarmerande höjder).

Jo, Garet. Hon är på väg hem från ett minst sagt nedslående möte med banken när hon av en slump hamnar inne i en antikvitetsbutik. Ägaren ger henne en gammal silverlåda, försedd med samma emblem som hon själv burit i form av ett smycke alltsedan hennes mamma gett det till henne. När Garet öppnar lådan öppnar hon också dörren till ett annan dimension. Det är en värld av onda elisabetanska alkemister, Edward Cullen-heta vampyrer/börsmäklare (mmhmm, där kom börsmäklarkompetensen!), älvor med Shakespeareklingande namn, ormkvinnor, eldsprutande drakar/kommunanställda och krafter som är mörkare och farligare än hon någonsin kunnat drömma om. Och den som är utsedd till Watchtower, det vill säga väktare mellan dimensionerna, är hon själv…

”Black Swan Rising” är faktiskt precis lika underhållande som den låter, och eftersom det är Carol Goodman – och okej, hennes diktskrivande, börsnoteringskunnige make också – som sitter i rodret är det också välskrivet med ett driv och flyt som, tillsammans med den uppslukande handlingen och alla referenser till litteratur och konst som strös ut som stjärnglitter, får en att maniskt vända sidor (tills bladen ramlar ut). Jag vill ha mer: mer av Garet och hennes förhållande med vampyren/börsmäklaren Will (som hängde med Shakespeare när det begav sig), mer av finfina New York-skildringar, mer av kampen mellan gott och ont, mer av Garets kamp att hålla någon sorts balans mellan det vardagliga NYC-livet och dimensionsväktandet. Som tur är behöver jag inte vänta så länge; redan i augusti utkommer del två, ”The Watchtower”. Jag har redan förhandsbokat – och hoppas att Watchtower-serien kan bli ett mognare, mer litterärt alternativ för alla överåriga Team Edward-fangirls som inte riktigt vet vad de ska ta sig till när Twilightsagan är slut.

Read Full Post »

Vilket gensvar jag fått på mitt (high) fantasyallergiutrop, hörni! I skrivande stund har inlägget 40 kommentarer och min redan smått episka ”att läsa” fylls på med massor av boktips inom fantasysfären. Eftersom jag är rätt övertygad om att renodlad high fantasy inte är min grej kommer tyngdpunkten snarare att ligga åt dark fantasy-hållet, men en och annan svärdförsedd alv kommer definitivt att dyka upp. Terry Pratchett och David Eddings lämnar jag dock därhän, åtminstone för stunden. Håller just nu på att förvandla eran eminenta long list till en short list, som med de Bookernominerade ni vet. Under sommaren är ambitionen att jag kommer att läsa, och senare blogga, om dessa böcker under kategorin ”Fantasysommar”. I dagsläget ser denna lista ut så här:

Fristående böcker

”Perdido Street Station” – China Miéville (som jag varit sugen på att läsa länge)
”The Magicians” – Lev Grossman (dito, fast här hade jag inte ens tänkt på att det klassas som fantasy…)
”The Steel Remains” – Richard Morgan (man måste älska en roman vars inledande mening lyder ”When a man you know to be of sound mind tells you his recently deceased mother has just tried to climb in his bedroom window and eat him, you only have two basic options”. Vilka de två valen är? Läs boken, vetja!)
”Illyria” – Elizabeth Hand (för att använda dejtingmetaforer så är vi redan till sängs, hon och jag, så det är på tiden att jag utforskar hennes mer fantastikbetonade böcker)
”Little, Big” – John Crowley (verkar ju fullkomligt strålande, tack för tipset, Emelie, där kan man verkligen tala om skräddarsytt boktips!)

Serieböcker

”A Song of Fire and Ice” – George R.R. Martin (helt utplockad på Akademibokhandeln vid lunchtid idag, vilket jag tolkar som att Hanna Fahl lyckades sälja in Martin ordentligt i sitt fantastiska resereportage från inspelningsplatsen för ”A Game of Thrones”)
”The Fionavar Tapestry” – Guy Gavriel Kay

Samt, liksom varje sommar, Stephen Kings Dark Tower-serie. Har, som många av er vet, inte lyckats ta mig bortom bok ett, den erbarmerligt trist och osvängigt skrivna ”The Gunslinger”. Men jag vet ju att belöningen finns där några böcker bort, samt att det refereras och alluderas till flera verk och karaktärer inom Kings mer skräckiga universum. Kanske blir detta sommaren då jag kommer igenom ”The Gunslinger”?

Återigen STORT tack för alla initierade och bra tips! Det är mycket möjligt att flera andra av era tips dyker upp under kategorin ”Fantasysommar” så småningom. Eller ”Fantasyhöst”, vad vet jag…? Kanske, ren tav, att jag när det att dags att summera mitt litterära 2011 kommer att utnämna det till Det Stora Fantasyåret. DET vore kul, tycker jag! Samtidigt har jag ju mina redan givna referensramar som måste få sitt, samt en hel del sjukt efterlängtade boksläpp från gamla favoriter, så förmodligen jämnar fantasy/klassiska Helenaboksration ut sig. Omväxling förnöjer ju, sägs det.

UPPDATERING!

Äsch, jag glömde ju Ursula K Leguin (som jag har för mig att jag läste något av som barn och älskade). Och boken som beskrevs som ”Jane Austen med svärd”. Samt en drös till. Får utöka kortlistan, helt enkelt. Tur att man är optimist.

Read Full Post »