Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Författare’ Category

#WIDN (#WIWDTM)

Såg Bokbabbels #WIDN (What I’m doing now)-inlägg och tänkte att det kunde passa denna splittrade lilla bokbloggarhjärna. En mer korrekt hashtag skulle kanske i mitt fall vara #WIWDTM (What I was doing this morning) eftersom jag i skrivande stund sitter på bussen på väg hem (och det finns ju mer spännande alster om bussresor…) men nära nog, eller hur?

Vad jag gör/vad jag gjorde:

Lägger sista handen vid förberedelserna inför mina två författarsamtal med Sarah Waters nu i veckan. Blir nervös, sedan fangirlig, sedan pepp, sedan nervös igen.

marit-lindgren_astrid-31811808-4217778693-frntlTänker att jag inte hinner läser något men klämmer ändå en novell – Astrid Lindgrens ”Märit” som nyligen utkom på Novellix – till frukosten. Blir helt gråtfärdig av den episka sorgligheten i den lilla berättelsen. En åttaårig liten flicka som hundlikt följer efter pojken som en gång gav henne en presentask utanför specerihandeln. Uppoffringen. Döden, en åttaårig flickas helt meningslösa död. Kamraterna som sjunger. Backstugehemmet som knappt märker hur tre barn i sängen plötsligt blivit två. Fattigdomen. Meningslösheten. NEJ, JAG PALLAR INTE. Och tänker nog inte läsa för ungarna riktigt än. Men nog är det utsökt berättat. Aldrig har den mysiga sagotanten varit mer avlägsen.

Bläddrar i Pär Lagerkvists ”Aftonland” som lilla E plockat fram från bokhyllan. Hon gillar att gå och plocka där, fäster sig vid vissa omslag, frågar mig vad de handlar om och lägger mina svar på minnet. Väldigt många av mina svar lyder ”den handlar om en flicka som försvinner”. Hon har slutat fråga om flickan hittas igen.

Minns hur jag högläste några av dikterna för henne och syster A när de var i treårsåldern och hur stolt jag blev när hon drog parallellerna mellan en av Lagerkvists dikter (där fåglar figurerar) och Lindgrens sorgfåglar i ”Mio min Mio”. Mitt barn är ett litterärt geni, why yes she is. Och det lär väl bli jag som får betala hennes terapiräkningar i framtiden. Läser min älsklingsdikt från ”Aftonland” – Lagerkvists allra sista diktsamling, präglad av ett stillsamt vackert vemod, mindre ett rått ångestskrik, mer av en sorgsen/hänförd snabb utandning – som handlar om pojken som går ut och hämtar ved åt sin mamma och kommer in som en förändrad människa:

 

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,
min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna
vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte

Klappar suktande på böcker jag inte hinner läsa just nu. ”Den vita staden”. ”The Ghost Fields”. Tänker snart, snart, mina små älsklingar.

Hittar Kjell Westös ”Där vi en gång gått” i bokhyllan. Inser att det inte är en chans att jag ska hinna läsa den innan söndagens bokbrunch i Helsingfors, men det är okej (är det inte)?

Tänker att det kanske är dessa stulna små lässtunder mitt i vardagen som säger mest om ens läsande egentligen.

Read Full Post »

Idag är det recensionsdag för Lionel Shrivers ”Store bror”. Jag läste den när den var nyutkommen på engelska och tyckte så här. Eftersom det är en roman som på shriverskt vasst och problematiserande vis tar sig an övervikt, ätande och kropp – ämnen som jag brinner starkt för – kunde jag naturligtvis inte låta bli att infoga några självbiografiska interludier. Jag hävdar fortfarande att både ”We Need to Talk about Kevin” och ”The Post-Birthday World” är starkare romaner, och jag är fortfarande inte helt på det klara med vad, exakt, Shriver vill säga med ”Big Brother”, men den är svår att glömma.

Lionel Shriver är en av de där författarna jag aldrig slutar vara nyfiken på. ”Vad har hon hittat på den här gången?”, liksom. Alltid skärpt, alltid relevant, 100% hardcover worthy. Frågan är om hon någonsin varit bättre rent litterärt än i ”The Post-Birthday World”, en ”Sliding Doors”-dramaturgisk kärlekshistoria med två separata händelseutvecklingar och ett fenomenalt språk. När jag läste om ”The Post-Birthday World” inför en intervju med Lionel Shriver på Bokhoratiden var det just språket jag fastnade för:

Lionel uppmuntrar den överambitiösa anglofilen i mig, sjuttonåringen som åkte till Oxford på språkresa och tillbringade kvällarna instängd i ett kvavt sovrum i Kidlington med Thomas Hardy och synonymordböcker medan mina klasskamrater söp sig fulla på Hooch och förlorade oskulden i South Park. Nu för tiden är det få författare som får mig att hala fram synonymordboken, men Lionel Shriver är en av dem.

Lionel är fortfarande min homegirl, åtta år senare. Jag hoppas nås av nyheten om en ny bok snart.

Read Full Post »

Alla som läser mig vet att Megan Abbott är en av de författare som haft störst inflytande på mitt läsande och bloggande de senaste åren. I hennes böcker, som jag kallar teen noir (SÅ underskattad genre, inte sant?), samexisterar mysterier och ond, bråd död med den hudlösa, ofta hjälplösa känslan av att vara ung. Dubbelheten, hemligheterna, allt upphöjt och överhettat, Megan Abbott gör det så bra! Så här skrev jag om hennes senaste roman ”The Fever” när den utkom förra året:

thefeverDen vägrar lämna mig. Sommarens bästa bok? Om denna iskyla, dessa nyårsaftonstemperaturer, kan kallas sommar, så visst. Så kan det faktiskt mycket väl vara. Är fortfarande fast i mörkt, dyigt sjövatten, det outsagda i skolkorridorer, flickhjärtan. Teen noir, ingen gör det bättre än Megan Abbott, och SOM jag vill läsa mer i denna eminenta genre känner jag! Hon visade det i den aningen ljusare, lätt ”Virgin Suicides”-doftande förortsskildringen ”The End of Everything”, befäste sin ställning som skildrare av tonårsflickors inre mörker i 2012 års cheerleaderthriller ”Dare Me” (på svenska i höst) och här, i berättelsen om ett mystiskt utbrott på en skola i en amerikansk småstad och den hysteri som följer, fullkomligt briljerar hon. I hennes skickligt gestaltande, sorgkantade händer blir allt – sjukdomen, om det nu är vad som drabbar flickorna (jag tänker inte säga något…), mysteriet, flickornas knoppande sexualitet, kroppar i förändring, det implicita hotet som kommer såväl inifrån som utifrån, föräldrarna som hjälplöst ser på – en gotiskt betonad helhet som hypnotiserar och suggererar läsaren, får en att minnas och vrida sina händer över att ens döttrar kommer att gå igenom samma sak. Jag tänker faktiskt – high praise indeed, men helt ofrånkomligt – en hel del på Joyce Carol Oates i sitt mest mörkhjärtade esse och blir inte alls förvånad över att Oates twittrat entusiastiskt om ”The Fever” häromdagen.

Ja, lovorden och jämförelserna med ikonisk Dark lady of American letters är faktiskt helt ofrånkomliga när man försöker tala om Megan Abbotts böcker. Min kompis, författaren och fellow mörkervurmaren Mats Strandberg, uttryckte det så bra när han blev ombedd att beskriva Abbotts författarskap för tidningen Books & Dreams:

Megan Abbotts böcker handlar ofta om människor med begär som de inte riktigt förstår själva, som dras in i situationer de inte kan ta sig ur. Det är både realistiskt och förhöjt, både skrämmande och vackert. För mig rör sig hennes böcker i samma värld som Twin Peaks, noir-filmer och Lana Del Reys bästa texter.

Abbott - Om du vgar_0ca6744988bcc073754eaa4631506cf5Sommarens bästa bok kom förresten att bli årets bästa bok när det var dags att sammanfatta mitt läsande 2014. Nu är Abbott äntligen utgiven på svenska – ”Dare Me” har precis utkommit på Bokfabriken under titeln ”Om du vågar” – och i samband med boksläppet besökte Abbott Sverige och gjorde bland annat ett uppskattat framträdande på Uppsala English Bookshop. Det säger sig självt att jag kastade mig över möjligheten att intervjua Megan Abbott under hennes Sverigebesök häromveckan. Jag blev faktiskt erbjuden att intervjua henne över ett glas vin, vilket naturligtvis hade varit beyond dreamy, men pga LIVET – den där krångliga besten som tyvärr inkluderar fler beståndsdelar än böcker, läsande och vinsnack med topp fem-författare – fick jag istället nöja mig med att maila frågor till Megans urtrevlige förläggare Erik på Bokfabriken, som sedan intervjuade Megan åt mig under hennes besök. Vad som nu följer är en transkription och översättning av det samtalet. Det är min innerliga förhoppning att ni ska gilla intervjun – och om ni ännu är Megan Abbott-oskulder, grattis! Abbott talar i intervjun här nedan bland annat om hur tonårstiden, de år i livet hon ständigt återbesöker i sitt författarskap och gör så mästerligt, är en serie av första gånger: första kärleken, första sexuella upplevelsen, första sveket… Jag lovar att första gången ni läser en Megan Abbott-roman kommer att bli fullkomligt makalöst, något helt annat än misslyckade fummel i mörka rum på fester (fast med exakt samma andlösa känsla av att bli försedd med ögonbindel och ledd in i något mörkt, nytt och spännande).

Och nu ger jag er Megan! (Och jag lyssnade naturligtvis på Lana del Rays senaste skiva medan jag skrev ihop och översatte intervjun från transkriberingen.)

megan-abbott-photo-by-drew-reilly-web

Dina senaste tre romaner – ”The End of Everything”, ”Dare Me” och ”The Fever” – följer tonårsflickors liv på ett oerhört nära och trovärdigt sätt. Jag blev totalt fångad av alla tre och mindes plötsligt – inte för att jag egentligen någonsin glömt – vilken mörk och förvirrad plats det är, ens tonårstid. Hur kommer det sig att du hela tiden återvänder till tonårsflickors inre landskap och sociala sfärer i ditt skrivande? Vad är det som gör tonårsflickor så intressanta som protagonister?

På sätt och vis är det en sorts författarlösning för mig. Men jag tänker mycket på det faktum att tonårsflickor, så genomträngande och ständiga som ikoner i amerikansk kultur, men också globalt, ändå är så underutforskade i litteratur bortom en sorts Lolitaversion eller den där materialistiska mean girl-varianten. Det finns otroligt mycket material att hämta för mig som författare, och i och med att jag själv varit en ung flicka kan jag till och med komma ihåg en del av det! Men jag tror också när det gäller tonåren att det är en tid i ens liv när allt liksom är rått. Du har inte kommit på hur du ska skydda dig själv än, allt är på liv och död hela tiden. Du har inte tagit på dig livets mask än. På sätt och vis är det vad vi alla är, om du skulle rycka bort vår skyddsrustning, så att säga. Så det är perfekt för dramatik. Det är en dramatisk tid med tanke på alla första gånger, du vet: din första kärlek, din första sexuella erfarenhet, din första erfarenhet av att bli sviken, alla de där sakerna… Tonårstiden är en plats full av hemligheter och implicit mystik – jag antar att det går tillbaka till ”Twin Peaks”, för allt handlar som bekant om ”Twin Peaks”. Det finns så mycket mystik i den åldern eftersom du alltid försöker dölja saker från vuxenvärlden samtidigt som du vill ta dig in i den vuxna världen, så det är perfekt ur deckarperspektiv också.

”Om du vågar” utspelar sig i den skruvade, djupt tävlingsinriktade cheerleadervärlden. Vad hade du för förhållande till cheerleaders och cheerleading under dina high school-år?

Inget förhållande över huvud taget, faktiskt. På min tid var det inte särskilt intensivt eller tävlingsorienterat alls, det var mer lite pompom-viftande. Väldigt lite sportinslag, mer som att dansa kanske. Rika populära tjejer var cheerleaders, det var bara så det var, vad de var, och jag hade inget intresse av det. Eller skolanda för den delen. Jag var alltid skoltidningstjejen istället… Men det har förändrats mycket – nu är det mycket mer av en sport med vågade och komplexa inslag. I vissa delar av USA har det förstås alltid varit så – i Södern, till exempel, där det är som en religion eftersom fotboll är så stort där.

Så min fascination för cheerleaders kom senare, mycket senare. Nu har det gått fyra år sedan jag skrev färdigt ”Om du vågar”, men när jag väl fick en smak för den världen fortsätter jag att fascineras. Jag är bländad och full av beundran inför hur modiga tjejerna är, riskerna de tar, hur de presenterar och klär sig själva, allt det där. Vad som en gång tedde sig ytligt och poänglöst för mig känns plötsligt väldigt badass. Om cheerleading behandlades som en sport, officiellt menar jag, skulle de förmodligen inte få göra mycket av det de gör. Det finns många som vill ge det sportprivilegier på grund av finansiering och så, men andra vill det inte eftersom det skulle innebära en närmare granskning och kontroll.

Hur tänker du kring cheerleadern som symbol? Tror du att det någonsin kommer en tid då cheerleaderns symboliska styrka – för tonårstiden såväl som sociala hierarkier – försvinner, från popkulturen och verkliga livet?

tumblr_n35i1dtPfb1sgixyoo1_r2_500

Populariteten verkar bara öka: i USA finns det nya TV-serier och realityprogram som utforskar cheerleading, och det känns överlag som om det mediala intresset för kvinnliga sporter som gymnastik har ökat massor. Men jag antar att den större frågan här är: är tonåringar nu för tiden så uppslukade av sina telefoner och social media och sådant att den fysiska världen får träda tillbaka? Du är ju faktiskt inte längre beroende av den fysiska världens begränsningar. Jag menar, om jag hade kunnat kommunicera med likasinnade tonåringar från hela världen skulle jag aldrig ha pratat med någon på min skola!

Å andra sidan har cheerleadern som ikon egentligen bara funnits sedan 1960-talet och blivit riktigt stor under de senaste, säg, tjugo åren, så jag tror att cheerleadern har många år kvar innan hon är överspelad.

Har du någon favoritcheerleader från populärkultur och/eller litteratur?

laura-palmer-smoking-diaryLaura Palmer från ”Twin Peaks” är ju cheerleader… Jag skrev en artikel i New York Times om cheerleaders när ”Om du vågar” utkom i USA och upptäckte att det finns massor att hitta: filmen ”American Beauty”, ”Veronica Mars”… På många sätt är det är en sorts symbol för den fördöma flickan, predestinerad för undergång, du vet, flickan som dör. Det där intresserar mig, men jag skulle kanske inte säga att jag har en favorit. Lika envist som undergångstemat är idén om att hon är den elakaste tjejen i skolan. Inte på ett intressant sätt heller. Cheerleadern är helt klart en bild av den komplexitet som döljer sig i alla ideal kring vad en amerikansk tonåring bör vara. Glad och solig hela tiden, men kan du inte se något annat dölja sig bakom ögonen…? Den bilden bar jag alltid med mig när jag skrev ”Om du vågar”, och också när jag tänker på den boken nu. Hur mycket i att vara en flicka handlar också om att vara två flickor?

Vilka författare och böcker fick dig att vilja bli författare?

diealittlesongisyouqueenpinburymedeep

Inom noirgenren [Min anmärkning: Megans fyra första böcker är historisk noir – jag har faktiskt inte läst ännu, men ett signerat ex av en av hennes första böcker är på väg hem till mig i detta nu, så jag lovar att återkomma] James Ellroy och Raymond Chandler, såklart. Joyce Carol Oates var en enorm inspiration från mig från tidig ålder. Mycket Southern Gothic också: Flannery O’Connor and Faulkner, men även engelsk gotik som systrarna Brontë. Jag har märkt att jag ofta dras till extremiteter i litteraturen (här blir jag, Helena, påmind om när Abbott twittrade om hur hon apropå en intervju med Richard Price om hur han enligt egen utsago lärt sig bli mer undertonad såg konceptet ”writing down” som en förolämpning mot läsare. Vet ni, jag är benägen att hålla med henne där).

Har dina inspirationskällor förändrats sedan du blev verksam som författare? Läser du på ett annorlunda sätt nu?

En klar tendens är att jag läser allt mindre för mig själv, för jag läser så mycket i yrket, för blurbar och recensioner. Så när jag väl läser helt själv, utan uppdrag, så märker jag att jag läser mer fakta än tidigare. Mycket historia och biografier, och det har varit väldigt nyttigt för mig, faktiskt, att hitta olika delar av historien som inte utforskats så mycket [”Underexplored” är ett ord som återkommer i ljudupptagningen, märkte jag snabbt]. Olika delar av Amerika som du upptäcker medan du läser, som kommer att bli ett stort inflytande. Och de senaste tio åren eller så har naturligtvis TV varit en jättestor inspiration. Det tycks vara väldigt vanligt för kriminalförfattare att vi är stora fans av TV-serier [Min anmärkning: och ibland blir de även medskapare – både George Pelecanos och Dennis Lehane har ju skrivit för ”The Wire”, t ex]  och det har ju verkligen varit en renässans för den här sorten av nästan Dickensianskt berättande. ”Mad Men” och ”The Wire” är två serier som har varit enorma inspirationskällor för mig, och jag letar alltid efter nya serier. Jag älskar serien som berättarform.

På tal om ursprung och inspiration. När det blev officiellt att ”Twin Peaks” kommer att återvända till TV 2016 twittrade du att allt du skrivit kan summeras av den där ikoniska bilden av Audrey Horne som tjuvröker på tjejtoan på Twin Peaks High. Låt oss säga att du får vara med och skriva den nya säsongen. Vilka historier och intrigdelar skulle du fokusera på? Ge oss din alldeles egen hisspitch för Twin Peaks, 25 år senare!

Vi pratade faktiskt om det igår [när Megan och Erik åt middag med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren], och jag gillade Mats version [jag var TYVÄRR inte med på middagen men gissar att det är samma teori som Mats pitchar i Twin Peaks-podden, så är ni nyfikna, ladda ner och lyssna!]. Jag är väldigt nervös över vad de kommer att göra. Så mycket av Twin Peaks och vår upplevelse av det handlade om vår egen oskyldighet medan vi tittade. Jag tror att vad jag skulle föreslå för att hålla mig så sann som möjligt till originalkonceptet är att hålla fast vid den känslan. Om du tittar på i synnerhet första säsongen så är den väldigt influerad av melodramatik från mitten av 1900-talet, Douglas Sirk-filmer, men också noir. Det finns ju många referenser till filmen ”Laura” och många referenser görs till den filmen med hjälp av Lauras namn, till exempel. Om Twin Peaks 2016 ska fortsätta i det där storslaget mörka, prunkande, perversa, visuellt trollbindande sättet att berätta så vore det fantastiskt. Och också, såklart, det mörka hjärtat som döljer sig i den amerikanska familjen. I linje med det skulle jag förmodligen föreslå en version där man kanske har Audrey som nu är mamma och därigenom en inblick i hennes familj, där kanske BOB har ett nytt hem. Men jag tror att jag skulle vilja hålla det inom den nya familjestrukturen, med hemligheter som sakta uppdagas. Kanske inte fokusera så mycket på den excentriska sidan av serien. Log Lady, du vet, jag älskar allt det där, den sidan av ”Twin Peaks”, men jag tror att seriens hjärta måste hamna i den här stora känslomässiga aspekten av att vara en familj. Och så måste det naturligtvis finnas röda gardiner…!

habitación-roja-800x450

Egentligen är jag nog inte så orolig. Jag tror att Lynch egentligen inte lyssnar på någon annan [skratt] och hur som helst är han för driven av sin egen musa för att riskera att repetera sig själv. Om man ser på ”Twin Peaks”, på filmer som ”Mulholland Drive” och ”Inland Empire” så blir det tydligt. Jag gick och såg en utställning av hans konstverk rätt nyligen, och du ser det där också. Han kommer inte att vara en parodi av sig själv. Dessutom har han ju alltid sagt att det finns så mycket mer att berätta med den serien.

(Och eftersom det aldrig kan bli för mycket ”Twin Peaks”: här skriver Megan för Vulture om hur ”Twin Peaks” influerat hennes författarskap.)

Vad skriver du på just nu? Kan du berätta något om det? När får vi läsa?

Nästa år! Den heter ”You Will Know Me” och handlar om modern till ett underbarn och hur det är att vara familjemedlem till ett underbarn, i det här fallet någon som är extremt begåvad inom gymnastik. Hur den särbegåvningen förvrider och styr familjen i stort. Om det finns ett barn som är anmärkningsvärt begåvat kommer allting om familjen att styras kring det barnet. Jag försökte komma på vad den speciella talangen skulle vara och fastnade för gymnastik eftersom det på ett sätt påminner lite om cheerleading. Fast på andra sätt är det inte alls likt, för det är så individuellt. Den främsta anledningen till att jag valde gymnastik är på grund av vad det gör med en flickas kropp, puberteten skjuts ofta upp av den hårda träningen. Hon tänker som en ung kvinna men hennes kropp förblir ett barns. SÅ rätt gör en gotisk kriminalroman! Så det är en berättelse om en av de där speciella familjerna [visst går tankarna osökt till Joyce Carol Oates ”Älskade syster”?] ur mammans synvinkel. Och sedan händer något hemskt…! I ”The Fever” är ju en av berättarrösterna en av flickornas pappa och det kom att intressera mig väldigt: vad det innebär att vara förälder idag, med glappet mellan generationer. I ”You Will Know Me” är familjen på sätt och vis isolerad från sin omvärld. Titeln kommer från den rumänska gymnasten Nadia Comănecis självbiografi – en underbar bok som hon faktiskt skrev själv. Jag rekommenderar den till alla, hon är väldigt öststat och järnridå i sitt sätt att skriva, hennes röst är väldigt sträng. I en av de tidigare passagerarna säger hon ”Jag känner inte dig, men du kommer att känna mig” och det slog mig som en väldigt Joyce Carol Oates-aktig, underbar titel.

Vad läser du just nu?

En kommande bok, Liza Klaussmans uppföljare till ”Tigrar i rött väder” som jag tror släpps i USA och Storbritannien i april eller maj. Den är fantastisk. Glamourös, vacker och sorglig, perfekt för en resa eftersom det bara är att kasta sig in i den världen. Sarah Waters ”The Paying Guests” läste jag också nyligen och tyckte oerhört mycket om. Den hade också varit perfekt för resor. Ofta har jag minst två böcker på g, en för tunnelbanan (Watersboken är dock inte så tunnelbanevänlig!), en för en blurb, en för research… Det kan bli upp till tre på en gång. Det där är en rest från mina år som doktorand då man var tvungen att lära sig läsa mycket på en gång.

Vilken var den senaste bok som fick dig, för att parafrasera Oprah Winfrey, att vilja ropa dess namn från bergstopparna?

we-were-liars

Det måste ha varit förra sommaren när jag läste E Lockharts ”We Were Liars” [klättrade bara så där åtskilliga steg uppåt på min att läsa-lista…]. Älskade den. Den kändes väldigt vuxen, ljuvligt mystisk, och så har den en av de mest fantastiska intrigvändningarna. När du läser så mycket som vi gör är det svårt att bli såld på en intrigvändning, men den här blev jag helsåld på. Jag behöver egentligen inte någon stor twist när jag läser fiktion men när du får en, och dessutom läser så mycket som vi båda gör och har insikter i intriguppbyggnad, är det en underbar, nästan magisk känsla.

Tack Megan Abbott och Bokfabriken för att denna intervju blev av! Följ Megan på Twitter för regelbundet uppdaterande kring skrivande, böcker, film, popkultur och noir – och framför allt, läs hennes böcker!

Read Full Post »

Vaknade till synnerligen trevliga nyheter på Kate Mortons Facebooksida: en ny roman utkommer i oktober – och den kommer att heta ”The Lake House”! Favoritförfattare och favoritplats/motiv (läs mer om min mångåriga faiblesse för lake houses här)! Jag har ju tidigare påtalat behovet av en nationell helgdag för Kate Morton-romansläpp (hey, kan vi ha kanelbullens dag kan vi ha Kate Mortons dag), en fråga som bordlagts senaste åren men nu känns skriande aktuell.

I väntan på ”The Lake House”: jag börjar äntligen få igång läslusten igen och inser att jag är i akut behov av något Kate Morton-aktigt, dvs superbrittiskt, delvis historiskt och smyckat med mörka familjehemligheter, mystik och ett och annat dammigt herrsäte. Vilka författare bör jag sikta in mig på? Katherine Webb har jag en oläst bok av hemma, Lucinda Riley brukar dyka upp bland besläktade författare när jag önsketankesgooglar Morton på Amazon och Fantastic Fiction (as one does). Daphne du Maurier och Mary Stewart, anglofilgotikmysets litterära gudmödrar, har jag ett litet antikvariatinskaffat bibliotek av hemma som jag ämnar dyka ner i snarast. Har ni flera tips? Det får inte vara för mycket romantik (jag är överlag mer Jack the Ripper än bodice rippers), men däremot får det vara obegränsat med fallfärdiga gamla slott och stugor, dolda tragedier och gärna lite Cornwallmystik. Vilken sorts brittisk landsbygd som helst höljd i lagom nostalgisk lins går bra förresten.

Vad ska vi kalla denna underbara subgenre förresten? Anglifilgotikmys är onekligen lite långt.

Hon bubblade av frågor, #boblmaf svarade…

marazion-stmichaels-mount-cornwall

Omotiverad bild på godtyckligt slott som hade kunnat vara ett Kate Morton-omslag om de hotfullt grå skyarna ljusats upp en smula. För det är ju grejen med Kate Morton: det slutar alltid lyckligt, hemligheterna avslöjade, katharsis uppnått.  Och sådär vartannat år dimper det ner en ny tegelsten att svepas in i. För mig som är a) vanedjur, b) tokanglofil och c) i grunden ganska/väldigt sentimentalt och blödigt lagd finns det något djupt trösterikt i Kate Mortons romaner. Där är jag långt ifrån ensam.

Read Full Post »

Nu är det vår på gång, det kan vi väl enas om efter en magisk söndag i solglasögonens, utomhusläsandets och d-vitaminlapandets tecken, och med våren kommer för min del en massa roliga bokrelaterade aktiviteter. Delvis tack vare slumpen, mestadels tack vare en viss Sarah Waters råkar det bli vecka 16 som alla inplanerade aktiviteter går av stapeln. Littigaste veckan någonsin? Inte ens på bokhoratiden kan jag minnas att jag hade så många litteraturrelaterade programpunkter på en vecka. Må detta bli en vana!

Stora Litteraturveckan 2015 (aka SL2015) inleds den 14 april – en tisdag – i Uppsala då jag intervjuar Sarah Waters på Stadsbiblioteket i Uppsala i ett samarrangemang med Uppsala English Bookshop. Samtalet, som fokuserar på Waters senaste roman ”Hyresgästerna” men även hennes författarskap i stort, startar klockan 18 och biljetter bokas via Stadsbiblioteket.

Dagen efter har jag det stora nöjet att få samtala med Waters igen, denna gång på ett bokbloggarevent som Natur & Kultur arrangerar i Stockholm. Den kvällen förvandlas MELT Bar på Malmskillnadsgatan 45 till speakeasy-bar – jazz, champagnebål och dekadent budoirkänsla – som en blinkning till Waters nya roman, som utspelar sig i London 1922. Från och med klockan 18 är ni hjärtligt välkomna att mingla i cool atmosfär, ta en drink och prata med andra boknördar. Runt 19-tiden startar mitt och Waters samtal. Därefter signerar Sarah Waters, och alla anmälda får en fin goodybag. Visst låter det fab? Osar gör man senast den 27/3 till bonnie.halling@nok.se. Mer detaljer finns i inbjudan (förstoras om ni klickar på den):

unnamed (1)

SL2015 avslutas för mig och en hel drös med fina #boblmafare storslaget med en resa till Helsingfors i Breakfast Book Clubs regi lördag-söndag, där vi ska diskutera Kjell Westös ”Där vi en gång gått”, hänga med vårt favoritmumintroll Bokbabbel, äta middag och brunch och framför allt umgås. Peppen? Monumental.

Jag har precis börjat lusläsa ”The Paying Guests” med frågvisa glasögon och hoppas även hinna läsa om några gamla Watersfavoriter inför samtalen, så från och med nu blir det ännu mindre bokrecensioner här på Dark Places. Not to worry though, m’dears: det är för en synnerligen god sak och jag ska hålla er uppdaterade på andra sätt.

Jag hoppas att vi ses i april – i Uppsala, Stockholm eller Helsingfors. Kanske rentav på flera av platserna…?

Read Full Post »

“A young man asked a father for his daughter’s hand, and received it in a box – her left hand.”

(Patricia Highsmith, “The Hand”)

Patricia-Highsmith2-232x300Det tycks bli något av en årlig tradition, detta att jag dagarna kring Alla hjärtans dag tipsar om oortodoxa/antivalentinska litteraturstycken. Istället för romance: en best som sitter i öknen och tuggar på sitt eget hjärta. Istället för kärleksballader: en sönderknarkad Nico som sjunger ”My Funny Valentine” med avgrundsstämma. Och så vidare.

Är jag då oromantisk? Faktiskt inte alls. Tvärtom är jag beredd att skriva under på de där berömda orden från inledningen till ”Den hemliga historien” om ”det ödesdigra misstaget, den där iögonenfallandemörka sprickan som löper tvärs igenom ett liv”. Richard Papens ödesdigra misstag är, som mina fellow DHH-nördar vet, ”en hopplös längtan efter det romantiska, kosta vad det kosta vill”. Kanske är det så att när diskrepansen mellan denna längtan och den krassa verkligheten blir för stor är det lättare att börja tipsa om Stephen Crane-strofen (och senare Joyce Carol Oates-titeln) ”Because it is bitter, and because it is my heart” än att slentriandela ännu ett Facebookinlägg om vikten av att visa kärlek just den 14 februari? Det är en arbetsteori jag har.

little-tales

Men! Nu var det inte mig vi skulle prata om, utan det faktum att Virago Books lagom till Alla hjärtans dag – ironin torde vara lika sylvass som Highsmiths prosa – äntligen haft den goda smaken att ge ut ”Little Tales of Misogyny”, en liten samling mörka, skruvade noveller som länge varit ur tryck. Första meningen i inledningsnovellen ”The Hand” sätter tonen: det här är så långt ifrån mysromantik och röda rosor man kan komma. I korta, snudd på skissartade stycken målar Highsmith upp kolsvart absurdistiska scenarion kring äktenskap, relationer, sexualitet och normer som får även läsare med hög creeptröskel att rysa. Sjukt roligt, bokstavligt talat, i en mästares vana (vilseledande) händer; såklart att man (jag) spontantjoade när man (jag) hittade den lilla boken. När jag var på English Bookshop i helgen fnissade jag åt att Stina och Malin inkluderat ”Little Tales of Misogyny” i sin Valentine’s-skyltning. Sådant värmer ett litet bitterromantiskt skilsmässohjärta. Se detta som ett boktips, oh mina fellow bitterromantiska mörkervurmare! Jag återkommer med recension när jag läst alla noveller men så här långt tokgillar jag.

Stödanteckning till mig själv förresten: 2015 är året då du ser till att läsa ”Carol”!

Read Full Post »

10351478_10152735008956443_6519554362006889271_n

I samarbete med English Bookshop har jag tidigare fått intervjua författare och litterära förebilder som Elizabeth Hand, Helen Fitzgerald, Karen Campbell, William Sutcliffe och Barry McCrea. Nu ska jag få utöka mitt litterära dreamteam-CV med en författare jag läst slaviskt i många år nu: Sarah Waters!

Jag minns när hon gästade Kulturhuset och Internationell författarscen 2007 i samband med utgivningen av ”The Night Watch”. Hur jag satt i publiken tillsammans med några lika fangirliga vänner, drack vitt vin i plastmugg som Ingemar Fasth låtit oss ta med in och ställde massor av frågor till Sarah när det var dags för frågestund. Jag bad till och med om ursäkt för min fangirlighet, ”sorry for being so Anne Wilkes-ish”, varpå hon skrattade och plockade Stephen King-referensen, precis som jag visste att hon skulle göra. Och nu är det alltså JAG som ska få ställa frågorna från en scen med, ni vet, publik och arrangörer och annat! Jag vänjer mig aldrig riktigt vid denna ”reader, meet author”-förskjutning. Är inte helt säker på att jag vill det.

1923743_10557461833_8034_n

Porträtt av den unga Sarah Waters-beundraren som ung. Jag minns att jag blev väldigt entusiastisk över att hon då skrev på en gotisk roman delvis inspirerad av berättarrösten i ”Rebecca” (som blev ”The Little Stranger”). Eventuellt kan jag ha tjoat ”yay, gothic!” så att det ekade i Kulturhusets hörsal. Eventuellt kan Ingemar Fasth ha gett mig en farbroderligt förmanande men mest milt road blick och teaterviskat ”Ni tar med er glasen ut sen va tjejer är ni bussiga”. Jag är faktiskt rätt säker på att detta hände. Ah, to be young and foolish again..!

Och nu sluts cirkeln. Den 14 april – det är en tisdag – intervjuar jag alltså Sarah Waters om hennes senaste roman ”The Paying Guests” på Uppsala Stadsbibliotek klockan 18. Evenemanget är gratis men biljettbokning krävs, så beställ och hämta biljetter på Uppsala stadsbibliotek så snart ni bara kan. Det vore roligt att se just DIG där!

Sarah har jag faktiskt intervjuat förut för Bokhoras räkning: läs mina intervjuer här och här. Hon var jättetrevlig och visade sig, precis som jag och halva västvärlden på den tiden, följa ”Lost” slaviskt. ”It’s the perfect American gothic”, minns jag att hon sade. Nu vill jag naturligtvis veta vad hon tittar på nu, om hon håller med om den numera allmänt vedertagna ”sanningen” att TV-serien är den nya romanen och vad hon skriver på just nu. Sedan vill jag, utöver ”The Paying Guests”, även hinna prata lite om Waters tidigare produktion om tid finns. Är själv särskilt svag för ”The Night Watch” och ”Tipping the Velvet”. Har ni något särskilt ni vill fråga Sarah så hoppas jag att det kommer finnas tid för frågestund efter vårt samtal. Signering blir det också i Jan Smedhs eminenta regi, så missa ej detta tillfälle att komma lite närmare drottningen av den queera historiska romanen!

Read Full Post »

”And now this…”

and-now-this-678-body-image-1423103834

MEN VAFAN. Första gången på evigheter jag funderar på vad Elizabeth Wurtzel gör nu för tiden, och så visar det sig att hon nyligen diagnosticerats med bröstcancer och skriver om det i Vice. Hon är dock Wurtzeltypiskt krass och rolig: ”If I can handle 39 breakups in 21 days, I can get through cancer.” Det får vi verkligen, verkligen hoppas. Vi behöver henne! Elizabeth Wurtzel är Sylvia Plath och Caitlin Moran återfödd som Courtney Love, typ. Ergo: VI BEHÖVER HENNE.

Februari, du ÄR den grymmaste månaden, oavsett vad TS Eliot skulle ha att säga om saken.

Bevismaterial mot gärningsman ”Februari” right here on Dark Places:

JCO-sorg och min bebisdotters dubbelsidiga lunginflammation februari 2011.

Konsten att överleva februari anno 2013

Lär finnas mer om ni orkar leta.

Några Wurtzelmåsten (har inte sett filmen med Christina Ricci inser jag nu, vilket faller på sin egen orimlighet med tanke på att jag 1) älskar Wurtzel och 2) alltid brukar säga att Christina Ricci skulle få spela mig i filmen om mitt liv):

Prozac Nation

Bitch: In Praise of Difficult Women

41s4SFUE8lL

 

48831303

OCH: nu bok ute nu!

Creatocracy

 

Read Full Post »

10001343_636429543136292_2265453611738292973_n

Igår, när februari hade så många vadmalsgrå toner att inte ens femtio nyanser kunde börja att räcka till och jag fungerade enkom på koffein och någon sorts darwinistisk livsvilja, trots allt, var det exakt 52 år sedan Sylvia Plath dog. Jag hann inte skriva något då men känner att jag vill skriva något nu, för få författare över huvud taget har betytt mer för mig än Sylvia. Hon var fem år yngre än vad jag är nu, Sylvia, när hon dog. Så ung! Hon har redan varit död så mycket längre än vad hon hann leva, men hon fortsätter att vägleda vilsna små indiesjälar. Inte ner i den självmordsvurm som hon ofta (felaktigt) anklagas för av De Andra, aka De Som Aldrig Kommer Att Förstå, utan rakt in i en litterär värld som trots mörkret – som såklart finns där hela tiden, det gör ont att läsa Plath – samexisterar med en stilistisk skärpa och humor som jag kan sakna bland yngre författare. Elizabeth Wurtzel uppvisade något av det i ”Prozac, min generations tröst” och ”Bitch” men verkar tyvärr ha slutat skriva för länge sedan. (Måste man vara kliniskt deprimerad för att nå dit?) Senast jag hörde spöade Wurtzel skiten ur alla sina yngre klasskamrater vid Harvards juristutbildning. Good for her! Jag hoppas att hon mår bra. Hennes ”Bitch Rules”, en anti-”Rules” med ”regler” av typen ”Embrace fanatism – women need to be positively bonkers about something other than men, “Keep pets” och “Don’t get up from the dinner table to help clear the table unless some of the men get up, too” var enkla och tydliga riktlinjer för mig i en tid där inte särskilt mycket kändes enkelt.

Samma känsla får jag när jag läser Sylvia Plaths dagböcker. Jag fick den tjocka volymen av ord, ord, ”all heady books” av en pojkvän på min tjugoårsdag. Det blev aldrig vi två, jag och Plathpojken och det var nog bra, men jag kommer alltid vara tacksam för den presenten, en av de bästa jag fått. Under hela min uppväxt, mina flickår, min tid som ung och ofta rätt förvirrad vuxen har jag hållit Sylvia i handen. Sådär som man gör när man klär sig i svart och stänger sig in på rummet med sina litterära förebilder och sina dagböcker i väntan på något slags liv. ”Glaskupan” har betytt massor för mig såklart, man kanske i ännu större utsträckning hennes dikter med ”Ariel” allra närmast mörkerhjärtat. Och så som sagt alla hennes dagböcker och brev, där en motsägelsefull men i min värld fullt logisk blandning av käck overachiever i twin set och depressiv ung kvinna utkristalliserar sig. Lite som en föregångare till Laura Palmer tänker jag mig Sylvia: populär, med ett rikt socialt liv, dejtande som livsstil i bobby socks och rutig kjol men ändå aldrig helt och hållet i nuet, alltid något som tynger ner, för bort. Ett ogenomträngligt mörker inuti. Jag har aldrig varit ens i närheten av Sylvias dalar tack och lov, men liksom hon är jag – har alltid varit – en blandning av två ytterligheter. Glad och social med aptit på livet, en flicka som gillar stora frukostar och långa, varma duschar. I sina dagböcker klagade Sylvia över hur snåla Ted Hughes vänner var med maten under helgerna på dåligt uppvärmda landsställen. Hur hon använde upp allt varmvatten men ändå inte kunde sluta frysa. Mörkret, granne med ett ljus och en livshunger som ändå, trots allt, sken igenom, lurade omvärlden länge. Alltför länge?

Sylvia-Plath-Quotes-3

Vintern då Sylvia slutade finnas var en kall och bister vinter. Hon tillbringade den ensam, nyseparerad från Ted Hughes, med sina barn Frieda och Nicholas i ett viktorianskt radhus inte så långt ifrån där Amy Winehouse dog. Någon gång vill jag åka dit. Jag bryr mig inte ifall det låter klyschigt. Kanske vill jag i samband med det åka till Heptonstall, västra Yorkshire där hon ligger begravd.

10478430_704050483040864_3708680419424436820_o

Den där morgonen den 11 februari 1963 bredde Sylvia smörgåsar åt Frieda och Nicholas. Hon tejpade nyckelhålen till deras sovrum och stoppade in huvudet i gasugnen. Jag tänker på hur ensam hon måste ha varit. Vi är så många som varit där, om än i inte samma utsträckning: trötta och deprimerade, körda i botten med ansvar för barn man älskar så mycket att själva kärlekenhotar att förgöra en. Skulle Sylvia ha levt, eller åtminstone överlevt den där eländiga ensamma vintern, om hon visste att det fanns andra som var som hon, till och med där i den nya staden där folk inte pratade som hon och aldrig tog långa heta duschar?

wintering-a-novel-of-sylvia-plathKate Moses har skrivit vackert och nära om de där sista månaderna i Plaths liv i det viktorianska radhuset i norra London: ”Wintering” heter boken på originalspråk, ”Övervintring” i översättning. Natur och kultur gav ut den 2004 och den kan nog tyvärr vara knepig att få tag på i bokhandlar idag, men finns på bibliotek och antikvariat. Rekommenderas för alla som karvat in Sylvia Plath-dikter i skolbänken (eller velat göra det).

I senaste avsnittet av Ett eget rum-podden pratar Marcus och jag om Plaths fenomenala inläsning av ”Lady Lazarus” som – SPOILER ALERT, but not really med tanke på att jag till och med döpt en novell efter dikten? – var dikten jag karvade in i min skolbänk. Eventuellt har jag lagt ut den i samband med utgivningen av ”Vår kamp” förra året, men den är så skräckigt snygg och suggestiv att jag gör det igen nu:

Missa heller inte Marcus fina inlägg om Plath och mentalt/fotografiskt efterapande av den ikoniska omslagsbilden till ”Glaskupan” som halva totalt jävla mörker-falangen av #boblmaf verkar ha i bokhyllan. Min utgåva tillhör egentligen min mamma. Jag tror att hon krävde tillbaka den i samband med någon flytt, men i somras hittade jag ännu en översättning i vår sommarstuga och läste om. Det var lite spöklikt hur mycket jag mindes av direkta formuleringar och stämningar, och även graden av igenkänning. Jag tänkte mycket på scenen mot slutet av boken där Esther medan hon är inlagd på mentalsjukhus metodiskt planerar hur hon ska förlora sin oskuld. Hur den efterföljande scenen blev mitt första möte med sex bortom Judith Krantz och Jackie Collins och hur den säkert präglat mig och andra små Sylviaflickor. It ain’t pretty, men så är det ju heller inte alltid. Men det blir bättre, allt kan blir bättre om man har fiktiva och faktiska vänner som hjälper en att stå när livet känns lite ostadigt. Visst vill man hellre vara lycklig NU än om 25 år, men de där 25 åren – 20 åren, 15 åren, whatever – kommer snabbare än vad man tror. Och man glömmer inte hur det var då, bland syrligt elitistiska/bottensorgliga dagboksanteckningar och svarta polotröjor, man bär den där Sylvia Plath-flickan med sig lika ömtåligt som vore hon en Björn Ranelid-titel. Men till sist vaknar man upp, det är februari och slaskigt och man håller på och säljer sitt hus och försöker jaga in sin trötta gamla katt i en transportbur, och man upptäcker att det går det också. Man tar en kopp kaffe till och tänker på den där balkongen man ska läsa på i sommar. Man messar med vänner om hur typiskt det är att livet ska kännas som jobbigast just på Sylvia Plaths dödsdag, för HUR EMOKLYSCHIGT egentligen?

Häromdagen hittades ju en fortsättning till ”To Kill a Mockingbird” bland Harper Lees tillhörigheter. ”Go Set a Watchman” kommer nu att ges ut, 55 år efter första boken. Ibland fantiserar jag om att man ska hitta ett okänt romanmanus av Sylvia Plath. Fast egentligen räcker det med detta: att Sylvia har funnits, och att hon fortsätter att finnas genom sina ord. Gud vilken klyschfest, detta, men jag kan inte komma på någon bättre avslutning.

Jag låter Sylvia får sista ordet ändå, i uppläsningen av ”Lady Lazarus”:

Read Full Post »

För det första: Hur fina är inte dessa stickade Morrisseydockor?!

1

(Går att beställa här.)

För det andra: Marcusbiblioteket har skickat tio roliga frågor vidare till bland annat mig som jag besvarat. Fick tänka efter lite!

  1. Vilken är den sorgligaste boken?

Mitt ständigt regredierande barnajag måste nog ändå säga ”Lilla Marilla” av L.M. Montgomery pga – SPOILER ALERT – Walther dör. Grät mig typ vätskelös när jag läste den. Annars är Alice Hoffmans ”At Risk”, som jag läste om nyligen, ofantligt sorglig också. Och fin, på det där milt vardagsförankrade magisk-realistiska sättet som Hoffman gör så bra.

  1. Vilket bokomslag är det snyggaste?

Svårt! Jag är oerhört förtjust i Penguins klassiska bokomslag pga enkelheten och det tydliga sigillet, och där är Penguin Modern Classics-utgåvan av min all time fave ”The Secret History” en favorit. Sedan tycker jag att de nya Maria Lang-omslagen är himla fina också.

 

(Kul bonusfakta: Första bilden som dyker upp när man googlar ”Maria Lang Norstedts” är ett kollage jag lade ut på bloggen med mina älsklingsutgåvor av Lang.)

  1. Hur ska en blurb se ut för att den ska fungera på dig?

Helst ska den vara skriven av mina mest pålitliga blurbare: Stephen King, Gillian Flynn och Harlan Coben. Jag är inte så noga med innehållet på blurben annat än att jag gärna skippar de allra värsta hyperbolerna à la ”You haven’t lived until you’ve read…” och ”YOU MUST READ IT” men däremot går jag stenhårt på blurbavsändare. Blev t ex nyfiken på en för mig okänd bok häromdagen enkom tack vare att Megan Abbott blurbat. Är det fler som funkar som jag här?

  1. Vem bör spela Ester Nilsson i en eventuell filmatisering?

Jag säger Suzanna Dilber, som var fantastisk som Ann i ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen och dessutom är läsvärd som författare och bloggare. Tror att hon skulle bli en utmärkt Ester! Sårbar, intelligent, relaterbar, skarp, egensinnig.

  1. Vilken är den glammigaste bok du läst?

Måste nästan vara ”Trading Up” av Candace Bushnell, om en superglamourös och vacker underklädesmodells eskapader i The Hamptons en het sommar. Den var kvarglömd på mitt hotell i Tobago och att läsa en så glammig bok på en så glammig plats var, well, glammigt. Milt sagt. Jag är för övrigt ett jättestort Candace Bushnell-fan och är alltid på jakt efter nya böcker av henne. Hon har verkligen utvecklats till en sexig glamourversion av Edith Wharton, inte minst i de senare böckerna.

  1. Läsåret 2014: vad önskar du att du hunnit med?

Att läsa? Ärligt talat, det har verkligen inte varit ett bra läsår även om jag fått tillbaka lite läshunger nu senaste veckorna.

  1. Bokmässan 2015, har du bokat?

Inte än, men jag är sugen! Vill ni ha mig som moderator/expert/drinksällskap, varsågoda att sprida ordet/anlita mig! Var så otroligt kul sist när jag höll miniseminarium om vampyrer med Hannele Mikaela Taivassalo och Caroline L. Jensen.

  1. Utifrån känslan du har just idag: vad skulle din självbiografi heta?

”The Girl Least Likely To: A Cautious Cautionary Tale”. Tänk Lena Dunhams ”Not That Kind of Girl”, som jag precis läst och gillat, fast med tydligare boknördprofil och åtminstone ett par kapitel ägnade åt allt jag inte gjort, alternativt skulle ha velat göra medan jag gömde mig från världen på mitt flickrum och läste Sylvia Plath och skrev skämskuddig fanfiction om indieartister vars skor jag knappt vågade röra under konserter. Devis/themesong: ”Glory Days” med Pulp, där Jarvis sjunger ”And I could be a genius / If I just put my mind to it and I /I could do anything if only I could get round to it”.

10688025_10152938846511834_7103692378461628211_o

Det är inte flickan som…

  1. Bästa författarträff/uppläsning du varit på under 2014?

FÅR man säga sig själv här? Eller, inte mig själv per se utan författarsamtalet jag gjorde med Barry McCrea på Uppsala stadsbibliotek under kulturnattshelgen? Älskade att ha det samtalet. Som bonus fick jag sjunga ABBA med mitt intervjuoffer kvällen innan. Ska lägga till det på min rider inför bokmässan 2015.

  1. Vilken bok ser du mest fram emot?

Del tre i Elizabeth Hands Cass Neary-serie, som Hand lämnat in till sitt förlag nu. Och så är jag smått desperat fylld av längtan efter att få umgås med en annan vass mörkerdrottning, nämligen Cornelia Read vars femte roman om den oefterhärmliga Madeline Dare skrivs i detta nu.

För det tredje: Inlägg om planerad julläsning kommer!

 

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »