Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Läsning’ Category

Ni kanske följer mig på andra medier, men jag tänkte skriva en liten blänkare här också utifall att:

(Orkidéfoto: Marcus Stenberg)

Idag gästar jag den eminenta Debutantbloggen och sjunger (skriver) redigeringens lov. Och så berättar jag om en traumatisk januaridag på ett tåg då jag trodde att jag var tvungen att stryka alla referenser och göra om Orkidépojken till en pekbok (inget ont om pekböcker, för övrigt!). Hoppas att ni gillar!

In other news: nio (9) dagar kvar tills Orkidépojken släpps nu! Releasefesten blir på English Bookshop (butiken på Södermannagatan i Stockholm) kl 18.00 den 29/8. Titta gärna förbi, ta ett glas vin, ät lite chips, köp ett signerat ex av boken och lyssna på mig i samtal med min gamle vapendragare Jan Smedh. Det blir fint! Den perfekta uppstarten för hösten. Gud vad jag älskar den här årstiden – mer av en glidning mellan årstider, kanske – när allt känns möjligt. Naturens överdåd kontra FÖRFALLET. Liv och död och hopp om förnyelse och förbättran. Melankoli och en stillsam lycka att få leva. Det är jag och Christer Wijk där – och japp, jag tänker läsa om Mörkögda augustinatt nästa helg. Samt äta kräftor. Kanske börjar jag vardagsblogga här igen, det är väl sådant augusti är till för…?

Annonser

Read Full Post »

The cruellest month?

harry

Så kom den till sist, årstiden då jag officiellt slutade gilla allt. Egentligen är alltsammans Donald Trumps fel. Eller möjligen Stockholms bristfälliga snöröjning. Oavsett: jag har förvandlats till en ocharmig gnällspik, en sådan jag själv föraktar. Inget jag läser, lyssnar på, ser, lyckas fånga mig. Inte ens sådant jag alltid brukar gilla. Kanske i synnerhet inte det. Ute vräker snön ner, jag missade sista bussen innan de inställda avgångarna även idag och igår blev Donald Trump vald till USAs fyrtiofemte president. Jag är Harry Potter inuti snögloben som står i mitt vardagsrumsfönster, jag är Lisabet när fyllgubben Andersson kastat av henne från hästskjutsen ute bland snödrivorna. Jag är Lucy på andra sidan garderoben. När jag bunkrar upp med vin och glögg på Systemet snuddar tanken vid mig att jag kanske även är Jack insnöad på The Overlook. Det sägs att bussarna kanske börjar gå sporadiskt snart, jag orkar inte undersöka saken. Jag trivs inuti snögloben. För bra, rentav?

Jag tar en promenad i all snön, det är vackert, jag älskar hur allt plötsligt är så dämpat och stilla, oh so quiet. Är undantagstillstånd mitt naturliga tillstånd?

Jag lyssnar på Frida Hyvönens nya skiva, den på svenska. Jag vill älska den, men tänker bara på pigan Lina i Emil i Lönneberga. Det där storvulna, skillingtrycksartade som hela tiden vilar på patetikens rand. Det är ju där jag helst befinner mig själv, är det därför jag är så splittrad?

Är det mig själv jag är trött på? Eller de andra? Helvetet, är det jag eller andra människor? Jag är lite för bra på att undvika dem, märker jag.

Jag lyssnar vidare medan jag pulsar genom snön. Jag har JEANS på mig idag, då fattar ni läget. Äger inga täckbyxor, eller: de jag äger har varit för små i fyra år och jag ids inte köpa nya. Jag kastas mellan att älska Hyvönens nya låtar och att vilja uppsöka universums största skämskudde och gömma mig bakom den när hon rimmar ”Paris” med ”krossad is” och sjunger om en bedagad hästkarl, att hennes hatt har tre kanter. Jag lyssnar på Parislåten igen, stålsätter mig för att höra henne sjunga om att rida på en gris till Paris. Det känns som att det hade kunnat hända. I helgen, när jag läste om Shirley Jacksons ”The Haunting of Hill House” (som jag ÄLSKAR), fastnade jag på att Jackson använde ordet ”slacks” tre gånger på ett par sidor. Samma helg låg jag, äntligen, i sängen med M. Vi pratade bland annat om Karolina Ramqvists ”Det är natten” som jag bloggat om. Jag är kritisk, det förvånar mig själv också, men lyckas inte riktigt förklara varför. Mumlar något om konstnärsideal, privilegier och hur svårt kan det egentligen vara att skriva ett par sidor om dagen när det är ens jobb? Är det verkligen så jobbigt att prata lite om sin bok? Finns det inte väldigt mycket saker som är svårare, egentligen? Jag kommer ingen vart, känner jag. Något kallt flåsar mig i nacken, jag kanske bara är avundsjuk? Börjar läsa en relativt nyutkommen svensk roman jag varit sugen på. Upptäcker till min fasa att en liten del av upplägget påminner om det i min bok. Får panik tills jag upptäcker att inget annat är likt över huvud taget. Stör mig – surprise – på språket även om historien är bra. Kan jag bara hitta något att läsa som jag inte hackar sönder, please?

Jag sätter mig vid datorn, tänker på en obehaglig recension av just Frida Hyvönens nya skiva som Therese Bohman länkade till på Twitter. Vad är värst, att en snudd på dubbelt så gammal manlig recensent spekulerar kring ens privatliv, läser precis allt självbiografiskt, eller att inte bli recenserad alls? Jag får återkomma nästa år.

Genom att ändra typsnitt till ett som jag och M kommer överens om är snyggast uppnår mitt manus plötsligt 75 sidor. Jag börjar närma mig slutet. Jag är så less på mitt manus, på mig själv. Så rädd, plötsligt, allt känns så skört. Men jag öppnar upp dokumentet ändå och börjar skriva. Jag tänker att jag kan dra nytta av känslan att befinna mig inuti snögloben, för det är där en av mina huvudpersoner befinner sig permanent. Det kan ju inte vara en slump att jag satte honom där. Så mycket av det jag skriver handlar om ensamhet, så även här. Skriver alla i själva verket samma text om och om igen? 

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

EDIT: Det blev ord skrivna idag, till sist. Nu känns det lite bättre.

 

Read Full Post »

 

nymonymo2nymo5nymo3

I morse var jag med i TV4 Nyhetsmorgons eminenta bokpanel och tipsade om Halloweenkompatibel läsning tillsammans med Christoffer Carlsson och Titti Schultz. Här kan ni se klippet.

Böcker som nämns i inslaget:

”Kaninjägaren” av Lars Kepler
”Kvinnan i svart” av Susan Hill
”Yuko” av Jenny Milewski
”Vattnet drar” av Madeleine Bäck
”The Secret History of Twin Peaks” – Mark Frost
”Demon Theory” av Stephen Graham Jones

Read Full Post »

Sommarläsningen 2016

Egentligen är jag gravt optimistiskt, för att inte säga dum i åtminstone halva huvudet som ens tänker i banor av sommarläsning i år. Jag har liksom min sommarläsning på det torra eftersom jag ska moderera såväl på Crimetime Gotland som Bokmässan och dessutom sitter i juryn för två kategorier till Crimetime Specsavers Award. Och så ska jag försöka skriva en till bok också är det tänkt. Brist på böcker att läsa (och skriva) lär inte bli ett problem under min annalkande semester… Likväl: sju arbetsdagar kvar till semester, och som vi alla vet är planeringen av semesterläsningen halva nöjet med detta ”semester” (som för övrigt är något oerhört relativt för oss som i viss utsträckning jobbar med vår hobby). Några icke-jobbrelaterade böcker ska jag nog hinna klämma, och här är utkastet till en lista:

51rX0HaysXL._SX329_BO1,204,203,200_

“Disappearance at Devil’s Rock” – Paul Tremblay. Helt ny skräck från författaren till årets Bram Stoker Award-vinnare. Läser vinnaren ifråga, “A Head Full of Ghosts”, just nu och ÄLSKAR – tänk Shirley Jackson möter “Exorcisten” möter “House of Leaves”. Mycket nöjd med denna nya skräckkompis, och redan titeln på den alldeles färska nya romanen bådar gott, inte sant?

”Fate and Furies” – Lauren Groff. Hoppar på denna i anglosaxiska bokvärlden omsusade roman lagom till engelska pocketen. Ett äktenskap på dekis, två perspektiv, idel lovord från the literati. Jag kan ju inte BARA läsa skräck och thrillers… (Eller?)

153331

”Våran hud, vårat blod, våra ben” – John Ajvide Lindqvist. Självskriven. Hurra för en ny novellsamling, han är så bra i det formatet! Hoppas på åtminstone en berättelse av ”Gräns”- eller ”Majken”-dignitet.

”Maestra” – L.S. Hilton. Oerhört nyfiken på denna snackis, som hade den goda smaken att anlända till Vi Läsers redaktion samtidigt som ”100 hemskaste” och resulterade i detta snygga (och smickrande) foto på tidningens sociala medier igår:

13417404_1087042848000532_5437809235159956466_n

”Ink & Bone” – Lisa Unger. Ny Hollowsthriller från min trogna sommarkatt Unger, som jag tycks ha ett extra gott öga till mellan juni och augusti. Ett av mina bästa läsrelaterade semesterminnen är från ett antal somrar sedan, när jag en mörkögd augustinatt satt själv – men inte ensam – med en Lisa Unger, läslampa och ett glas vin, eller okej, det var en bag in box. Hoppas på fler sådana Unger moments i sommar. Skriver mer om min relation till Unger här.

”The Fireman” – Joe Hill. Borde egentligen ha läst för länge sedan (jo, jag fick förhandsex) men LIVET kom emellan. Snart, Joe, snart!

”I Found You” – Lisa Jewell (släpps i juli). Att läsa Lisa Jewell har blivit en annan sommartradition jag ogärna är utan. Hon blir till min förtjusning mörkare och mörkare med varje bok.

Sedan är jag redan igång med säsongsbunden Maria Lang-omläsning, men det är så självskrivet att jag knappt behöver nämna det.

Hur ser er planerade sommarläsning ut?

Read Full Post »

The books that saved your life

Jessika Gedin ställer en högintressant fråga på Twitter idag:

Jag svarade, och följer med intresse alla svar som Gedin retweetar, men egentligen vill jag ju svara flera böcker. Och eftersom jag inte vill spamma Jessika Gedin skriver jag en lista på bloggen istället. Här är de, några av de böcker som jag – med det jag vet nu – vill sätta i handen på mitt sjuttonårsjag. Vissa av dem läste jag och tog till mitt hjärta redan som sjuttonåring, andra missade jag, på grund av utgivningsår, nationella prov, bristande läsmod eller LIVET (inte för att jag hade något).

”Bitch: In Praise of Difficult Women” av Elizabeth Wurtzel
”Laura Palmers hemliga dagbok” av Jennifer Lynch
“Den hemliga historien” av Donna Tartt, där är jag och min fd sjuttonåring rörande överens.
”Lost Souls” av Poppy Z Brite
Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (om den funnits då)
”Glaskupan” av Sylvia Plath
”Saker under huden” av Linda Skugge
”Kattöga” av Margaret Atwood
”De profundis” av Oscar Wilde
”Bonjour Tristesse” av Francoise Sagan
Christine Falkenlands dikter

Gemensam motivering på alla boktips: läs dessa för att våga vara mer av den Helena du, lilla töntiga skraja sjuttonåring i för trång sammetskavaj, blev till sist, fast kanske tidigare, mindre räddhågset. Om jag kunde skära en stor reva genom tid och rum skulle jag krama mitt sjuttonåriga jag (hon skulle vara stel som en pinne men det skiter jag i). Säga ”var sann mot dig själv” (Shakespeare borde du också läsa). Det blev ju rätt bra, trots allt. Även om du aldrig läste ut ”Ulysses” som du släpade runt på i ett års tid, i ett fåfängt hopp om att NÅGON skulle se din strävan. Denna någon blev din mattelärare, som ändå underkände dig. Men vet du vad? Audrey Horne hade rätt när hon sa att ”in the real world, there is no algebra”. Hon hade faktiskt rätt i väldigt mycket. När jag förra helgen såg om säsong två av Twin Peaks slogs jag av hur stor hjälp Agent Cooper har av stadens ungdomar när det gäller att ringa in Laura Palmers mördare. Både Audrey och Donna bidrar med var sin viktig pusselbit som tillsammans ger Cooper den helhetsbild han behöver för att se det som varit framför honom hela tiden. Kontentan? Underskatta aldrig tonårstjejer. Det görs hela tiden, men det är fel, fel, fel! Tiden ger alltid tonårstjejerna rätt. Allt detta vill jag säga till Helena, 17 år. Tack Jessika Gedin för inläggsidén!

Vilka böcker skulle ni vilja tipsa era små inre sjuttonåringar om?

Read Full Post »

sorg9789174293364_200

De har en del gemensamt, de här två böckerna, bortom färgskalan på omslagen. Bortom det faktum att jag nyligen läst och tyckt mycket om båda. Om jag inte var sjuk, om inte kallsvetten rann så förbannat, om inte hjärnan kändes så trög och överhettad på en gång, skulle jag kanske skriva något om det. Livet i fiktionen – fiktionen i livet? Sorg. Ensamhet. Längtan. Att, trots allt, ta sig igenom. Både ”Sorg”, en sorts höglitterär ”Torka aldrig tårar utan handskar” i kortromansskrud där huvudpersonen vandrar runt i ett Washington DC där skuggorna efter de döda vännerna är överallt, och ”Det mest förbjudna” kan dessutom ytterst ses som överlevnadsskildringar. Jag tänker på de avslutande gåshudsorden ur ”Det mest förbjudna”:

Jag bryr mig inte om straffet, säger jag.
Regnet och snön kan komma och elden och blodet.
Låt de svarta fåglarna vässa sina röda näbbar.
Hetsa den röda bussen på mig.
Det gör ingenting.
Jag är inte rädd längre.
Jag lever. Jag lever.
Jag har levat.
Och då kan straffet inte nå mig.
”Gode Gud, låt mig få leva innan jag dör.”
Jag fick det.
Jag gör det.

Jag har levat. Så står det även på papperslappen som Paul ger Benjamin i slutet av ”Döden”, den tredje och avslutande romanen i ”Torka aldrig tårar utan handskar”-sviten. Orden som sedan blir hans dödsannons. Plötsligt känns kopplingen mellan en tyst, stillsam medelålders man i post-aidsepidemins USA och en ensam, kåt kvinna med en mormor som inte nändes äta färska wienerbröd, det var en för stor njutning, ännu tydligare. (Det där med wienerbröden fastnade jag för, jag tycker det är en så talande detalj, så sorgligt. Och det glädjer mig att Thorvall själv återkommer till mormoderns wienerbröd, ett omkväde över arvsynden, all skuld och skam som Anna själv måste förhålla sig till.) Six degrees of separation, six degrees of Kevin Bacon. Alltsammans hänger ihop, fattar ni? (The feverish rants of a madwoman.)

Kanske är det febern som talar nu, men jag säger glöm thrillers, thrillers är såååå första halvan av februari 2016! Jag känner mig redo för bekännelselitteraturen nu, romaner där döden och kärleken är ständigt närvarande. Jag vill viga mitt liv åt bögar och tanter. Mina bästa, näst katter. Och böcker, förstås.

Är även otroligt pepp på den Tova Magnusson-regisserade SVT-serien om Kerstin Thorvall, som hämtat titeln från hennes mest (ö)kända bok och får premiär till påsk. Jag är i Kerstin Thorvall-åldern nu. En svindlande, men inte helt oangenäm tanke. Det känns symptomatiskt för vår framtida relation att jag ägnade gårdagen åt att läsa ömsom Thorvall, ömsom Anne på Grönkulla i sjuksängen. Två olika sorters kindred spirits, två olika läsningar av samma läsare. Den där sällsamma revan i tiden som uppstår i läsning. Ett slags magi, ändå.

Read Full Post »

images

Insåg precis att mitt sug efter att läsa thrillers*, som vad än denna blogg må heta faktiskt inte är ett konstant sug, alltid sammanfaller med Groundhog Day! Februari är månaden då jag yrvaket tittar ut från mitt gryt, gnuggar mig i ögonen och mjukstartar med något lättläst och inte alltför krävande. I år blev det Mary Kubica och hennes andra roman ”Pretty Baby” som blev startskottet. Kanske inte det bästa jag läst i genren, men SYMPATISKT, och man vill ogärna lägga ifrån sig. Fastnar i vanlig ordning på roliga detaljer som att en av karaktärerna läser Anne på Grönkulla för sin dotter, som hon kallar Ruby. Efter Ruby Gillis, I presume? Men är den hemlösa flickan som huvudpersonen tar med hem den hon utger sig för att vara? Är barnet ens hennes? Osv. Kubicas debut ”Good Girl” blev något av en snackis förra året. Själv fastnade jag inte riktigt, men denna gillar jag. Något påminner om min gamla thrillerfavorit Joy Fielding, som jag upptäckte i min mammas bokhylla och sedan fortsatte att läsa (läs gärna till exempel ”Lost” eller ”Grand Avenue”). Det vardagligt laddade, psykologin, de olika perspektiven. Är dessutom en sucker för geografiska detaljer i böcker, och hos Kubica får jag lära mig med om Chicago och dess stadsdelar och förorter. Jag gillar att ha en tydlig platsangivelse när jag läser, städer som jag tidigare knappt tänkt på får plötsligt en litterär inramning, något förhöjt. Innan har jag varit lite som Gilmore Girls-Rory när hon träffar Dean, inflyttad till Stars Hollow från Chicago, när staden kommit på tapeten:

images (1)

Vi behöver inte vänta särskilt länge på en ny Kubica-fix: i maj utkommer ”Don’t You Cry””Meanwhile, in a small Michigan harbor town an hour outside Chicago, a mysterious woman appears in the quiet coffee shop…”  Jag ser redan framför mig hur jag sitter på min balkong och sträckläser. Vissa människor hävdar säkert att deras behov av ”small Michigan harbor towns” och mystiska kvinnor som dyker upp på fik är nästintill obefintligt. Jag är inte de människorna. Je suis ”small Michigan harbor towns”! Je suis sovstäder utanför New York! Je suis insekterna som gömmer sig under verandan i inledningsscenen till David Lynchs ”Blue Velvet” (den mest träffande liknelsen för den amerikanska drömmens förruttnelse jag sett, fortfarande)! För att vara anglofil är jag sällsamt upptagen av amerikansk geografi…

26109394

I mars ger suburban thriller-kungen Harlan Coben sedan många år ut årets standalone – något av en happening i åtminstone min och Bokbabbels värld. De senaste åren har dessutom Kanadas svar på Harlan Coben, Linwood Barclay, valt att ge ut årets thriller just i mars. Känns avsiktligt? Herrarna Coben och Barclay förenas i sina adrenalinstinna utgrävningar av den nordamerikanska drömmen och alla mörka hemligheter som dväljs under fernissan (de där insekterna, hur de kravlar under verandan, bakom det perfekt vitmålade staketet!). En annan gemensam nämnare: de är notoriskt ojämna. För varje höjdare (”Tell No One”, ”Never Look Away”, ”Trust Your Eyes”) finns ett gäng besvikelser. Lik förbannat fortsätter man att läsa, år efter år, och gör det med nöje, även om såväl titlar som innehåll ganska snart efter att man, skrynklig av badkarssträckläsning, vänt sista sidan blir utbytbara, förvillande lika. I väntan på årets Coben, som heter ”Fool Me Once”, och årets Barclay, ”Far From True”, botaniserar jag i mina bokhyllor efter olästa thrillers. Det finns MÅNGA: än har jag inte hunnit ta igen allt jag missade under mitt annus horribilis, då jag dessutom fick motsvarande en halv årsförbrukning av litterära thrillers från mina vänner på English Bookshop som en hang in there, kiddo-present. Befinner mig följaktligen i detta märkliga läge: andra bokbloggare läser och bloggar om böcker som jag indirekt har tipsat om, på den tiden jag bara orkade fota böcker och lägga upp på Instagram, när läsning var en fysisk och psykisk omöjlighet. Kan man då med ärligt samvete säga att man tipsat om böckerna? Filosofiska rummet, #boblmaf edition. Märker att jag har Claire Mackintoshs ”I Let You Go”, som nyligen översatts och fått fina recensioner. Flera lovande litterära thrillers med Megan Abbott-blurbar. Den där boken om kvinnan på tåget, jomenvisst, med ”ADVANCE READER COPY”-klistermärke på omslaget. Snart har hela världen läst den utom jag, men jag vet var den står i bokhyllan. Alex Marwoods nya (om tvillingar!) ligger också i läshögen, plus två andra brittiska, hyfsat nyutkomna tvillingthrillers. Ibland tänker jag att jag skulle kunna ägna mig åt enkom tvillingthrillers en thrillersäsong och få mitt lystmäte stillat, men varför begränsa sig liksom? Och så måste jag läsa Ruth Rendells sista (snyft) sista roman också, och de Barbara Vine jag inte hunnit läsa än, och, och, och… Ja, det saknas sannerligen inte resurser här. Exakt hur länge thrillersäsongen varar beror lite på, men ballpark figure: februari – augusti. Nu vet ni vad ni har att vänta er, alltså (och då har jag inte ens nämnt rosévinsläsningssäsongen som brukar hålla i sig mellan maj och juni när alla mina brittiska favoriter släpper nya underhållningsromaner…).

* = Mina kriterier för En Riktigt Schysst Thriller, kortversionen: minimalt med poliser och utredande, maximalt med psykologi, vardaglighet, relationer, opålitliga berättare, gärna en liten livslögn också. Det piggar alltid upp! Läs gärna mitt försvarstal till den psykologiska spänningsromanen här.

Read Full Post »

Older Posts »