Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Omläsning’ Category

tordyveln

… och jag kunde inte, som planerat, läsa om ”Tordyveln flyger i skymningen” på rätt dag pga glömde att packa ner den. Detta kommer att gräma mig. Mycket. Jag som till och med instruerade Rödvinsbokcirkeln att börja läsa på rätt dag och allt. Hur var det nu: those who can’t, teach…? Jaja, får väl läsa om någon sommar-Lang på rätt dag som plåster på såren. Och jag har ägnat förmiddagen åt att ömsom simma, ömsom läsa Kate Morton i poolen, så jag skulle inte säga att det är synd om mig. Inte på något sätt, faktiskt.

Men ändå, SOM det skaver!

På sin födelsedag den 27 juni fick alltså Jonas Berglund äntligen sin kassettbandspelare i sin hand. Han startade omedelbart sina undersökningar.

Och nu när vi ändå ältar litterära besvikelser som går att härleda till bristfälliga packningsrutiner: önskar även att jag hade haft sinnesnärvaro att ta med Emily Giffins ”The One & Only” som jag började läsa precis innan jag åkte. Jag är ju inte mycket för idrott generellt; däremot älskar jag att läsa om sporter. Gruppdynamiken, tävlingsinstinkterna, sveken,oh, the hope and glory of it all! Jag skulle våga påstå att sportskildringar, kanske i synnerhet i amerikanska romaner, borgar för bra litteratur. Case in point: Megan Abbotts ”Dare Me” (cheerleading), Tom Wolfes ”I am Charlotte Simmons” (en hel del basket), Dennis Lehanes ”The Given Day” (baseballscenen med Babe Ruth vid järnvägsspåren!!). Jag tänker mig att ”The One & Only”, som utspelar sig i en liten universitetsstad i Texas där väldigt mycket kretsar kring ortens fotbollslag, kan vara lite ”Friday Night Light”-trivsam sådär. Note to self: börja se ”Friday Night Lights” ordentligt.

Ja, det var väl ungefär vad jag hade på hjärtat just nu.

Read Full Post »

Vi är inte ens inne i juni månad än och jag har redan hunnit med två Maria Langdeckare – hur ska den här sommaren sluta?

Långhelgens Langomläsning blev novellsamlingen ”Ögonen” (1964), notoriskt svåråtkomlig och därför något av en helig graal för mången Langsamlare. Jag fick själv vänta i många år innan jag på Nora diversehandel hittade ett välbevarat ex som blev mitt till det facila priset av 400 kronor. (Hela solskenshistorien återfinns här.)

Är den då värd allt besvär? Svaret blir väl ett ”njaaa”. Jag är, liksom Lang själv, mycket förtjust i den helt korta men underhållande avslutningsnovellen ”Att få meta ifred”, och även den längre novell som utspelar sig i opera- och skolmiljö, olycksbådande och långsamt eskalerande ”Operan ger i afton”, har sina stunder. Har man plöjt större delen av Langs produktion är det naturligtvis också trevligt att Puck Bure gör ett litet gästspel som berättarjag i det kortkorta operamysteriet ”Slutscenen”, men det blir aldrig särskilt mycket mer än just det. Trevligt. Ljummet. Oförargerligt. Oupphetsande. Kriminalnoveller är, som Lang själv är inne på i sitt förord, en knepig genre: så liten yta för ett omfattande konstruktionsarbete. Det är väl egentligen bara Edgar Allan Poes skolbildande ”Morden på Rue Morgue” – förvisso väsentligt längre än de berättelser som återfinns här – som instinktivt dyker upp i huvudet när man försöker frammana lyckade exempel på kriminalhistorier i novellform. Kanske Agatha Christies ”Murder in the Mews” och ”The Adventure of the Christmas Pudding” också. På det stora hela föredrar jag dock ett längre format för detektivhistorier, där såväl författare som läsare får tid att lära känna persongalleriet och lägga ut/nappa på diskreta ledtrådar och villospår. Less är i det här fallet inte more.

Är man, som Bokomaten så fint uttryckte det bland kommentarerna till min ”Ingen returbiljett”-recension, lala när det gäller Maria Lang, är ”Ögonen” ett måste, inte minst ur samlarsynpunkt. Som läsupplevelse får dock boken ett med tvekan godkänt. Om ”Ögonen” vore en av de arma studenter som skildras i ”Operan ger i afton” (eller, för den sakens skull, ”Vår sång blir stum”) skulle hen få gå direkt hem från muntan och darrande vänta vid telefonen på benådning/dödsstöten från rektorn, alltmedan de nervöst spejande släktingarnas medhavda blommor och ballonger börjar slokna på skolgården och kamraternas rusiga ”och den ljusnande framtid är vår” allt mer börjar framstå som ett hån. Inte Langs starkaste stund, alltså.

Hela min samling med originalutgåvor av Maria Langs deckare. ”Ögonen” är fjärde boken till vänster i andra raden uppifrån. Det ligger väl i farans riktning att jag får anledning att återkomma till mina klenoder – eller ”klenodier”, som Assar Bubbla skulle ha sagt – under sommarmånaderna…

Read Full Post »

Det är lätt att tro att jag bara hänger mig åt fiktiva lustar och BDSM-Twilight nu för tiden, det förstår jag. Om det nu skulle sitta en moralens väktare med hjärtflimmer där ute: lugn, bara lugn. Allt är inte snusk och sadism i mitt bokliga liv just nu. Till exempel har jag ägnat veckan åt att, tillsammans med mina barn, återupptäcka två storfavoriter från mina allra spädaste läsår: Elsa Beskows ”Sagan om den nyfikna abborren” och Astrid Lindgrens ”Draken med den röda ögonen”. Det blev ett kärt återseende, där jag insåg att jag minns i stort sett varje ord – och att mitt intresse för fantastik i allmänhet och skräck i synnerhet kanske grundlades betydligt tidigare än jag trott. Det var, insåg jag, inte alls under förpubertetens nattliga Kingläsande som jag oåterkalleligt klev in i skräckens värld. Min första kontakt med fantastik skedde faktiskt snudd på ett decennium tidigare, när mina föräldrar läste för mig om hur den mossbelupna paddan i Beskows saga uttalade sin häxformel och gav Farbror Braxen, Tant Rödspätta och den stingsliga Farbror Gädda ben och lungor så att de kunde ta sig upp på land och in i pojken Thomas sängkammare, där de sedan kunde skrämma vettet ur honom. Just den biten av sagan satte djupa spår i mig. Minns att jag ibland, då jag låg i min säng och försökte sova, började tänka i de där tankekittlande men mardrömsframkallande ”tänk om…”-banorna som är en gemensam nämnare för mången skräckkonsument och –producent. Tänk om en elak gammalgädda skulle stå bredvid min säng – på ostadiga, oproportionerligt långa människoben…? Erkänn att det är en skrämmande tanke. Jag gillar Beskow, men det finns ett genomgående drag av elakhet i hennes böcker som är svår att smälta för en attachment paranting-förälder år 2012. (Och djurvän för den sakens skull också: tänk bara på den arma katten i sagan om den lilla gumman! Gumman blir så arg på katten för att den spiller ut mjölken att den stackars lilla kissen rymmer till skogs, och kanske aldrig kommer tillbaka igen! Ett solklart fall för djurskyddsföreningen.)

Nja, skräckvibbarna till trots var det nog ändå Astrid Lindgrens vemodsfyllda saga om draken med de röda ögonen som riktigt fick det att sjunga i nostalgihjärtat. Det är en klassisk Astrid Lindgren-saga i miniformat, ömsom småländsk ladugårdsrealism, ömsom fantasy. En morgon när berättarjaget och hennes bror går in i svinhuset upptäcker de att deras sugga under natten fött tio smågrisar – och en liten grön drake med arga, röda ögon. När suggan stöter bort sin vasstandade lilla unge tar syskonparet sig an draken, matar honom med ljusstumpar och rep och kliar honom på ryggen så att han börjar sjunga belåtet för sig själv. Så en dag när grisarna och draken är ute och rastas på ängen flyger den lilla draken iväg för att aldrig mer återvända. Det sista berättarjaget, som återberättar historien långt senare, vilket ytterligare skänker berättelsen ett bitterljuvt stråk, hör är den lilla rödögda drakens lyckliga sång som svävar över nejden. ”Draken med de röda ögonen” genomsyras av ett vemod som jag minns talade direkt till mina (återigen: tydligen redan i späd ålder…) melankoliska hjärterötter. Kanske – förmodligen – helt säkert spelar det faktum att mitt exemplar av boken har dedikationen ”Till Helena på femårsdagen från morfar” in här också; min fina, fina morfar, som gav mig böcker med dedikationer i födelsedag efter födelsedag ända fram till det hastiga slutet för åtta år sedan… Jag känner i alla fall hur mina ögon tåras en smula bara av att skriva om handlingen: så fin och bitterljuv är den här lilla sagan, som jag menar tillhör det bästa Astrid Lindgren och Ilon Wikland åstadkom tillsammans. Titta bara på de här underbara illustrationerna!

Read Full Post »

Jag håller ju som bäst på med att läsa om Maria Langs tidiga deckare i kronologisk ordning och tänkte, i den mån min redan semesterprogrammerade hjärna mäktar med, skriva små – eller, om jag känner för det, stora – recensioner av mina omläsningar. Då Langs deckare, så som deckare tenderar att vara, är oerhört intrigbaserade kommer jag att vara medvetet knapphändig med information om handling medan jag är desto frikostigare med personliga reflektioner kring språk, stämning och karaktärsutveckling och små/stora utvikningar kring Langs deckarproduktion i stort. Samt, förstås, hur böckerna står sig för omläsning.

Först ut i min omläsningskavalkad: ”Mördaren inte ljuger inte ensam”, som gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Här får vi för första gången stifta bekantskap med det genomsympatiska berättarjaget Puck Bure, née Ekstedt, för mig och många andra Langnördar synonym med de tidiga Langdeckarnas höga kvalitet och oerhört saknad i de senare böckerna, som med undantag för ett bejublat Puckgästspel i ”En främmande man” och en liten cameo i ”Vår sång blir stum” är deprimerande Pucklösa. Möjligen är det även Puck som berättar en av novellerna i ”Ögonen”, därom tvistar de lärda. Istället för Pucks skarpa öga och sympatiska röst erbjuds från och med ”Kung Liljekonvalje av dungen” ett tredje person-perspektiv – och visst, jag kan väl någonstans köpa rimlighetsargumentet, detta att en privatperson inte kan fortsätta snubbla över lik i bok efter bok utan att det blir en smula långsökt. Ett tredje person-perspektiv gör det även lättare att varva olika perspektiv och visa läsaren allt det man vill visa. Dock upplevde jag aldrig Pucks tolkningsföreträde som krystat, även om det givetvis känns aningen orimligt att hon skulle hamna i mordutredningar titt som tätt. Men vet ni vad? Jag skiter högaktningsfullt i rimlighetsargumentet och hade gladeligen följt Puck in i ålderdomen. Jag är inte naiv nog att inbilla mig att den kvalitetsförsämring som kom att prägla Langs 70-, 80- och, i den alla sista dödsryckningen till bok som av respekt för forna storhetstider aldrig borde ha publicerats, 90-tal skulle ha uteblivit om bara Puck fått fortsätta vara med. Däremot tror jag, men här kommer jag ju tyvärr aldrig kunna få stöd för min hypotes, att den höga kvaliteten hade hållit i sig längre med Pucks hjälp. Vi älskar Puck, kort sagt, från ”Mördaren ljuger inte ensam”-prologen i en sommarkvalmig professorsvilla i Uppsala till det bittra, alltför tidiga slutet.  (Nu låter det ju som om Maria Lang mördar den arma Puck, inser jag! Så illa är det inte: hon försvinner bara från böckernas handling, med undantag för något enstaka omnämnande som alltid gör nördhjärtat lyckligt.) För er som vill läsa om Puck i pensionärsåldern rekommenderas Ingrid Hedströms ”Under jorden i Villette”, där såväl Puck som hennes make Einar dyker upp på ett hörn. Mitt nördhjärta höll på att självantända när jag hörde om detta. Har däremot inte läst boken i sin helhet än, bara tjuvkikat på de Puckrika sidorna som min mamma pekat ut åt mig. Ett sommarprojekt, kanske?

(Okej, definitivt en större utvikning. Det går bra att skumma om man vill.)

Så, ”Mördaren ljuger inte ensam”. En het julidag 1947 lämnar den unga litteraturhistorikern Puck Ekstedt Uppsala för att bege sig till en avlägset belägen ö i en Bergslagssjö. Tanken är att en grupp vänner och akademiker ska tillbringa några lata sommarveckor på Ön, sola, bada och umgås med disputationer och avhandlingar på behörigt avstånd. Den goda stämningen förbyts i något avsevärt mer tryckande när den ena oinbjudna gästen efter den andra börjar droppa in och när stackars Puck ramlar över sitt första – men långtifrån sista – lik i form av den vackra och temperamentsfulla konstvetaren Marianne Wallman är katastrofen ett faktum. Med hjälp av historikern Einar Bure, som Puck redan i bokens början är handlöst förälskad i, och dennes barndomsvän, kriminalkommissarie Christer Wijk börjar Puck rota runt i de mörkaste skrymslerna av vännernas inre – och det står snart klart att mördaren, vem det nu är, är långtifrån den enda som ljuger och slingrar sig. Snart står det också klart att den lilla gruppen är i fara, och att den som vill dem ont är någon av dem själva…

Jag börjar så smått tappa räkningen över hur många gånger jag läst om ”Mördaren ljuger inte ensam”. Tio gånger, kanske? Nej, det räcker nog inte. Snarare femton. Hur som helst: jag läser naturligtvis inte om boken för deckargåtans skull, även om den är styvt iscensatt och utförd enligt pusseldeckarkonstens alla regler. Vi har en isolerad plats (tänk ”locked room”) med ett begränsat antal misstänkta, alla med någon form av relation till varandra. Vi har en natur, som på ett exemplariskt sätt avspeglar den allmänna känslan av hot och otäckheter som gror i gruppen: mörka skogar, utmärkta att gömma lik i, djupt, svart vatten. Givetvis är det ingen slump att den tryckande hettan övergår i ett ruskigt oväder strax efter det att Puck gör sitt makabra fynd under en av Öns många täta granar; boken igenom harmonierar de yttre och inre landskapen på ett möjligen övertydligt men definitivt suggestivt sätt. Hmm, det här sista är nog mer typiskt för Langs sätt att skriva än pusseldeckare i allmänhet… fast det är klart, det finns en klar överrepresentation av ogynnsamma väderlekar, igensnöade stugbyar och skyfall i gamla deckare. Ett tydligt drag hos Lang, i alla fall.

Gåtan får också – det kan jag säga utan att förstöra något – en tillfredsställande lösning med hjälp av den skarpsinnige Christer Wijk, men fastän lösningen är uppseendeväckande med tidens mått (hon är väldigt förtjust i psykosexuella förklaringsmodeller, den goda Lang… mer om det i recensionen av nästa bok, ”Farligt att förtära”) är det resan dit som är det roligaste. Inte minst är det roligt att ta del av alla tidstypiska detaljer: Lils extravaganta kreationer, Jojjes Hawaii-inspirerade badshorts, dialogen som lyckas vara torr och äppelkäck på en gång… ”Mördaren ljuger inte ensam” är, trots en intrig som andas ond, bråd död, hat och sexuell avundsjuka, mysläsning deluxe. I ett tidevarv fullt av blodfattiga och illiterata deckardrottning är det en ynnest att få luta sig tillbaka och njuta av en välkomponerad historia sprängfull av litterära och kulturella referenser, med en snärtig dialog och en hel del skratta högt-moment*, fina miljöer och ett genomsympatiskt berättarjag. Sådär överdrivet läskigt blir det inte – det är inte direkt Mo Hayder-varning på Langs små mord.. – men för mig är det just tryggheten och mysfaktorn som är en stor del av charmen. Det, och de underbart lakoniska personbeskrivningarna i början. ”Blond gud med skön kropp och mycket liten hjärna”, till exempel. Fantastiskt!

* = Så här kan det låta när Lang vässar till roligheterna:

– Var i alla helgons namn har du fått tag på honom? Han skulle ju vara ett fynd för Operascenen som den strålande Siegfried – germansk och ynglingakraftig och sensuellt upphetsande i bästa Wagnerstil.
– Han sjunger inte, sa Lil allvarligt.
– Tur för Svanholm, det.
– Och förresten skulle han aldrig kunna lära sig operapartierna. Ser du, han har faktiskt inte
mycket i hjärnan. Nu log hon, ett glittrande litet leende.
– Nej, män som ser ut som avelshingstar brukar märkligt nog inte ha det.

(sid 19 i min utgåva)

Eller så här (jag vet inte varför jag tycker att just det här är så roligt, men jag skrattar hejdlöst varenda gång):

– Tror skriftställarn på Gud? frågade Pyttan, och Einar satte pilsnern i halsen.

(sid 76 i min utgåva)

Om ”Mördaren ljuger inte ensam” håller för omläsning(ar)? Jajamen! (Femton, till och med…) Man måste förstås ha en möjligen fridlyst faiblesse för fyrtiotalsdialog och en i längden rätt tröttsam koppling mellan utseende- och personlighetstyp, men det är rasande trevligt rakt igenom, fortfarande. För att sammanfatta detta ordbajsande i en likadeles kort och klatschig mening som Langs personbeskrivningar: ”Mysig pusseldeckarpärla med charmant persongalleri och tät stämning.”

Näst ut är som sagt ”Farligt att förtära”, och tills dess lovar jag att medicinera för att hålla min litterära elefantiasis i schack…

Två Langrelaterade länktips: Här är ett radioklipp från 1982 där hon samtalar med Ulf Örnkloo om ”läsare, kritiker och om deckaren som romantisk, mystisk och pirrande underhållning”. Martina på Ett hem utan böcker har också recenserat ”Mördaren ljuger inte ensam”.

Read Full Post »