Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mysrysare’ Category

 

nymonymo2nymo5nymo3

I morse var jag med i TV4 Nyhetsmorgons eminenta bokpanel och tipsade om Halloweenkompatibel läsning tillsammans med Christoffer Carlsson och Titti Schultz. Här kan ni se klippet.

Böcker som nämns i inslaget:

”Kaninjägaren” av Lars Kepler
”Kvinnan i svart” av Susan Hill
”Yuko” av Jenny Milewski
”Vattnet drar” av Madeleine Bäck
”The Secret History of Twin Peaks” – Mark Frost
”Demon Theory” av Stephen Graham Jones

Read Full Post »

Jag blev så glad när jag hittade ”Printer’s Devil Court” bland nyheterna på Uppsala English Bookshop under kulturnattshelgen. Hade efter lite olika bud via författarens Facebooksida ställt in mig på att få läsa Susan ”The Woman in Black” Hills nya rysare i kortromanformat först till Halloween, vilket visserligen hade varit oerhört passande. ”Printer’s Devil Court” släpptes faktiskt som e-bok redan förra hösten, men jag är så förtjust i de vackra små inbundna romanerna med suggestiva omslag att jag måste ha dem i tryckt form. Det är en sparsmakad men riktigt otäck historia Hill levererar, och platsen är London runt förra sekelskiftet. Läkarstudenten Hugh bor tillsammans med några kursare i råfuktiga rum nära Fleet Street, och det är här han framför brasan, med en god konjak i handen, blir indragen i ett hemligt projekt av etisk tvivelaktighet. Det handlar om liv och död och vem – eller vad – som sätter gränserna däremellan. Långt senare ska händelserna som sattes i rullning vid Printer’s Devil Court komma tillbaka och hemsöka Hugh – för ni vet ju vad som gäller, man jävlas inte med döden (det är ingen spoiler, bara ett krasst konstaterande).

Som alltid är Hill fantastisk på att skapa en levande grogrund för sina lågintensiva spökhistorier. I detta fall är det Londons fuktdrypande, råkalla gränder och spartanska hyresrum runt förra sekelskiftet som agerar katalysator för spökerierna, och det vore inte Susan Hill om vi inte fick åtminstone ett par små utflykter till vindpinade lantkyrkogårdar också (ett M.R. James-arv, tror jag – se nedan). Man sugs in i atmosfären, den mörka, spöklika stämningen, och vill inte därifrån. Bonuspoäng för stämningshöjande och tidstrogna illustrationer!

Hör ni ett litet men obönhörligt ”men” någonstans…? Mjo, okej då. Inte så mycket en invändning som ett konstaterande. Det är väldigt snabbläst – en badkarssession modell längre och hela boken är utläst. Underbart är förvisso kort, men jag kan tycka att Hills spökhistorier de senaste åren varit alltför flyktiga, särskilt när det finns potential att bygga ut intrigen och skrämmas lite ytterligare. Å andra sidan sade the great late M.R. James, vars spökhistorier Susan Hill MÅSTE ha läst, det är jag nästan beredd att ta gift på, sagt att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas Hill med. Och så måste jag ju erkänna att det per definition finns något kort och kraftfullt i den klassiska spökhistoriens natur. Kanske är det rentav meningen att en god spökhistoria ska lämna läsaren en smula otillfredsställd, längtande efter mer? Igår kväll youtubade min dotter och jag spökhistorier av modellen ”De dödas julotta” och ”Gruvfrun” (myset!) och kunde konstatera att det ibland räcker med två minuter för att fatta varandras händer och dra upp pläden till hakan, blodet njutningsfullt isigt i ådrorna. Susan Hills spökhistorier får väl sättas i samma sammanhang. Fast ändå: någonstans längtar man efter att se hur denna fenomenala fingertoppskänsla för platser, stämningar och subtila rysningar skulle kunna se ut i en lite större förpackning. Under tiden kommer bilden av en ung, nerkyld flicka med en gammal mans skrovliga stämband att hemsöka mig lite nu och då (och det säger jag inte enbart för att jag själv tampats med vissa Tom Waits-tendenser efter tidernas mest segdragna förkylning).

Mer Susan Hill på Dark Places: mina recensioner av ”Dolly” (som också lämnade mig lätt otillfredsställd – och ser man på, jag citerade M.R. James redan där!) och romanen ”A Kind Man”. Hon är vanvettigt produktiv, Hill: vid sidan av de fristående romanerna och spökhistorierna skriver hon deckare om Simon Serrailler (jag borde läsa, va?) och non fiction, till exempel uppmärksammade omläsningsmanifestet ”Howard’s End is on the Landing” (jag har läst om tre böcker senaste månaden och, ja, jag borde verkligen läsa).

Read Full Post »

The Outcast DeadTwittrat om nya Elly Griffiths, ”The Outcast Dead”, i förra veckan:

”Den där sällsamma blandningen av mys, irritation och litterär igenkänning som infinner sig när man börjar läsa en Ruth Galloway”.

Myset: De alltid lika stämningsfulla miljöbeskrivningarna, saltängarna, utgrävningsplatserna och alla historiska detaljer. Här, t ex, gräver Ruth upp liket efter en viktoriansk barnamörderska. (Alltså, jag är medveten om att ”liket efter en viktoriansk barnamörderska” kanske inte riktigt är den vedertagna definitionen av mys. Ville bara säga det.) Jemima Green/Mother Hook skrämde slag på 1800-talets England med sin otäcka framtoning och krokförsedda hand och är över hundra år efter sin död fortfarande föremål för morbida vaggvisor. Men kan hon ha varit oskyldig? Ruth blir inkastad i produktionen av en TV-serie med det smått sensationslystna namnet ”Women Who Kill” där hon träffar en lärd och allmänt trevlig silverräv till amerikansk historiker. Det grävs, filmas och småputtras medan det, som vanligt, finns ett nutida brott som speglar det förflutna. I Norfolk har en och samma familj förlorat tre söner till plötslig spädbarnsdöd. Omänsklig slump eller brott? Nelson med posse undersöker, Ruth blir sin vana trogen inblandad. Allt detta är sedvanligt lättsmält, småputtrigt och, i den mån man kan använda det ordet om barnamord, rätt trevligt. För varje bok blir Elly Griffiths alltmer av en modern Agatha Christie, åtminstone vad gäller småputtrigheten och förmågan att göra något i grunden extremt obehagligt till trivsam underhållning. När det gäller de knivskarpa intrigerna har hon lite att lära sig av Dame Agatha, såklart.

Irritationen: Jamen, ursäkta, men hur osäker kan en 43-årig arkeolog vara egentligen?! Jag som tyckte att det vikttjatades lite mindre i förra årets (utmärkta!) ”A Dying Fall”. Här kommer den missade ransonen, plus lite till. Ruth känner igen sig i den demoniserade Mother Hook eftersom hon själv brukar kallas ”en stor kvinna”. Är hon alltså en jättinna, liksom utgrävningsföremålet? I så fall får jag svårt att få ihop den längden med de 76 kilo hon uppges väga i ”The Crossing Places”. 76 kilo är inte särskilt mycket över huvud taget, och för en lång kvinna är det väl att betrakta som normalvikt? Vidare nojar Ruth över att kameran lägger på ännu fler kilon. Hon är (enligt egen utsago) ”the world’s fattest archeologist” (really?) och låter i sin osäkerhet mer som en tonåring än den mogna karriärkvinna hon defacto är. Jag tycker detta är så tröttsamt! Nog för att det finns en poäng i att skildra ett osäkert/ätstört förhållningssätt rent subjektivt, men när det dessutom gång på gång understryks att även omvärlden uppfattar Ruth som stor, och det då olika fakta talar för att hon knappast är någon tungviktare…? Nej, jag är ledsen, det är så onödigt. Tillför det historien någonting, annat än att befästa trista normer kring hur kvinnor förväntas se ut och förhålla sig till sina och andras kroppar? Knappast va? Jag har ju skrivit om detta förut, och då varit mer förlåtande. Tänkt att när världen nu ser ut som den gör, med vad det innebär för vår självuppfattning så är det kanske orimligt att kräva att våra fiktiva vänner ska slippa tampas med samma skit. Sant, förvisso, men nu börjar jag tänka på ett motto jag sett i sociala medier som går ut på att det inte finns något farligare än en kvinna som är nöjd med sig själv och skiter i ideal. Svårt att leva upp till, men bra att ha med sig. Gud så trevligt (och subversivt, deppigt nog) det skulle vara om vi fick ha en samtida deckarhjältinna som var något större än idealet och – gasp! – helt okej med det. Jag läser just nu om Jennifer Weiners tidiga böcker, där protagonisterna tillåts vara smarta, roliga OCH normkritiska, ambivalenta – såsom man är – till sina kroppar och hur de ses på av omvärlden men helt övertygade om att deras lycka inte är direkt beroende av en smalare kropp. Varför kan inte Ruth Galloway få vara lite mer som en Jennifer Weiner-karaktär? Uppenbarligen så går det ju att skriva komplext, mänskligt och smart om vikt och kropp utan att hamna i ”buhu, jag är så tjock att billarmet går igång när jag sätter mig i förarsätet”-träsket.

Ruth, mellan dig och mig nu: jag väger ungefär lika mycket som du och är utifrån utströdda empiriska fakta genom bokserien förmodligen lite kortare. Jag är inte världens fetaste bokbloggare, lika lite som du är världens fetaste arkeolog. Och även om så skulle vara fallet: so what? Du duger. Jag duger. Vi är professionella, välutbildade, smarta kattkvinnor. Ju. Att jag ens ska behöva säga det här till dig, vuxna människa! Duger jag så duger du, och jag lovar att det aldrig börjat tjuta när jag satt mig i någons bil. Nog med detta tjafs, Ruthie! Fokusera på Kate, katten, vännerna och karriären så ska du se att livet går utmärkt att leva trots inbillad eller faktisk tjockhet. Deal?

Den litterära igenkänningen: Alla gamla karaktärer som återkommer. Cathbad, den gamle älskvärt flummige druiden som (såklart) inte kan hålla sig hemma i häxskogen. Ruths egenkäre chef Phil, som mest lyckas få Ruth att ställas i mer fördelaktig dager. (Tydligen kan hon behöva det.) Saltängsmyset. Jag nämnde saltängsmyset va? Har man läst en Ruth Galloway-deckare har man på sätt och vis läst alla. Däri ligger lockelsen – och irritationen.

Slutsats: Ruth Galloway har, på gott och ont, blivit en gammal bekantskap som man inte riktigt kan skaka av sig, lika mysigt excentrisk som enerverande. Ibland retar hon gallfeber på en, men vi fortsätter att hålla kontakten sådär en gång om året, trots viss friktion.

We will always have saltängsmyset, Ruthie. (Och Elly – när du nu sätter dig ner för att skriva Ruth Galloway-bok nummer sju, försök parera varje ”måste låta Ruth noja över hur tjock hon är”-impuls med ”WWJWD?”!)

WWJWD = What would Jennifer Weiner do?

Read Full Post »

image

Kan en bokhög bli mer perfekt? Om jag fick skulle jag gifta mig med den och skaffa tretton barn. Nu är bara frågan: var f-n börjar man? Motivera gärna!

Read Full Post »

En sorts roman som jag aldrig kan få nog av: den sofistikerade mysrysaren. Den får med fördel vara förlagd till svunna tider, säg under 1900-talets början, och allra helst ska den utspela sig i Storbritannien; det är ju trots allt mysrysets högborg. Jag vill ha kalla kårar, men även fint språk, smygande obehag och hemskt gärna lite M.R. James-vibbar. De senaste åren har det litterära Storbritannien begåvats med flera böcker i den stilen, till exempel Susan Hills ”The Small Hand” och Michelle Pavers ”Dark Matter”. När jag läser om Helen Dunmores ”The Greatcoat” kan jag inte låta bli att undra/hoppas om vi inte har en ny sofistikerad brittisk mysrysare att se fram emot. Eller vad säger ni?

In the summer of 1954, newlywed Isabel Carey arrives in a Yorkshire town with her husband Philip. As a GP he spends much of his time working, while Isabel tries hard to adjust to the realities of married life. Isabel feels out-of-place and constantly judged by the people around her, including her landlady, so she spends much of her time alone.

One cold winter night when her husband is out on call, Isabel finds an old RAF greatcoat in the back of a cupboard that she uses to help keep warm. Once wrapped in the coat she sleeps and is beset by dreams. She wakes to hear a knock at her window, and to meet for the first time the intense gaze of a young Air Force pilot, handsome and blue-eyed, staring in at her from outside.

His name is Alec, and his powerfully haunting presence both disturbs and excites Isabel. Her initial alarm soon fades, and they begin a delicious affair. Isabel gets lost in Alec and starts to question what is real and what is not.

Eloquent and beautifully chilling, The Greatcoat is a haunting story which will get under your skin and make your heart pound.

Helen Dunmore har tidigare bland annat skrivit ”A Spell of Winter”, som vann Orangepriset 1996 och har stått oläst i min bokhylla i ett par år (en så kallad hyllvärmare). Kanske dags att plocka ner den från hyllan snart? ”The Greatcoat” kommer i vilket fall som helst att läsas snarast! Bara omslaget, med den stilige soldaten och hans bedjande ögon, får mig att rysa en aning. Suggestiva brittiska mysrysare ftw, som jag skulle ha skrivit om detta vore en tweet!

Read Full Post »

I DNs Boklördag avslöjade Carina Burman att hon brukar läsa Dorothy Sayers ”De nio målarna” runt jul. Själv ser jag nästan alltid till att pricka in en omläsning av någon av de Maria Lang-deckare som utspelar sig i december. (För en komplett översikt över när alla Langs böcker utspelar sig rekommenderar jag Fiktiviteters eminenta Langkalender.) Först ut i år: ”Vitklädd med ljus i hår”, där en mystisk Lucia serverar strykninkryddad glögg och sedan försvinner ut i midvinternatten, kamouflerad av tusentals andra lucior på Stockholms gator. Christer Wijk kallas in och gnuggar frenetiskt sina små grå, och man får anta att det inte blir någon mer glögg för honom och Camilla den julen.

Många ifrågasätter det kloka i att läsa om detektivromaner gång på gång. Till er säger jag: ha! Era stackars vilseledda små typer, tror ni på fullt allvar att man (jag) läser deckare för mordgåtans skull? Den här ritualistiska pusseldeckaromläserskan är så obrydd om vem som hällde strykninet i glöggen att hon lyckas glömma bort mördaren varenda gång! Jag har nog läst ”Vitklädd med ljus i hår” närmare ett tiotal gånger vid det här laget, och varje gång är jag övertygad om att mördaren är x när det i själva verket är y. Så läser jag heller inte just Lang för mordgåtornas skull – även om de åtminstone i de första böckerna är sinnrikt konstruerade – utan för stämningen, tidsandan och den roliga dialogen. Faktum är att min intrigförvirring i år inte visste några gränser. Jag satt, möjligen påhejad av en gräslig förkylning som täpper igen de små grå på ett alarmerande effektivt sätt, hela tiden och väntade på att kriminalkommissarie Wijk skulle avslöja läkaren som narkoman. Fel bok, och fel läkare, visade det sig. Så nu läser jag den andra boken istället, den med den smygknarkande läkaren. Tror jag. Jo, det gör jag. Väl?

Read Full Post »

When I was little I, like, worshipped Halloween. And truthfully, part of me still does. ‘Cause it’s your one chance all year to be someone else.

(Angela Chase i ”Mitt så kallade liv”)

Det har väl knappast undgått någon att Halloween är i antågande. Själva Halloween infaller den 31 oktober, men då det är en måndag i år – och då förvirringen angående Halloween kontra Allhelgona och Alla helgons dag tycks vara total – passar många på att fira redan idag. Jag drar mitt strå till stacken genom att tipsa på English Bookshop-bloggen om ett helt gäng ljuvligt rysliga berättelser, perfekta att avnjuta en mörk och ruggig höstkväll. In och läs med er, vetja!

Vad läser ni så här i Halloweentider? Själv har jag ju redan läst allt jag tipsat om och siktar istället in mig på Joan Didions ”Blue Nights”. Inga gengångare i den traditionella meningen, men de perfekt disponerade sidorna är så fulla av sorg, ensamhet, ånger och dödsskräck att det blir tio gånger läskigare än vilken gast som helst.

Slutligen några Halloweentips för er som är mer sugna att krypa ner i TV-soffan.

– Millennium-avsnittet ”The Curse of Frank Black” (säsong 2, avsnitt 6) där en sedvanligt fårad och dyster Frank Black tar ut sin dotter Jordan på Seattles gator för att fira Halloween, och möter ett par egna spöken under kvällens gång.
– Halloweenavsnittet i ”Mitt så kallade liv” (avsnitt 9 i den – snyft – enda säsongen) där Angela och hennes vänner blir inlåsta i skolan och får stifta bekantskap med Liberty Highs mörka förflutna. Oerhört snyggt, suggestivt och drabbande – och de övernaturliga inslagen känns fullt rimliga och helt i linje med den övergripande intrigen och tematiken i 90-talets bästa ungdomsserie serie.
Naturligtvis filmen ”Halloween”, och naturligtvis ska det vara originalet med Jamie Lee Curtis (även om Rob Zombies remake rent visuellt är väldigt snygg)

Happy Halloween, monsterdiggare!

Read Full Post »

Det var M.R. James som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och han om någon borde ju veta. Jag kommer att tänka på James motto, och på James ljuvligt gastkramande men samtidigt mysiga spökhistorier från ett forna tiders England, när jag läser Michelle Pavers ”Dark Matter”. Michelle Paver, som tidigare erövrat mången liten bokslukares hjärta med sina omåttligt populära böcker i Vargbröderserien och nu använt sin kärlek till Arktis såväl som just M.R. James för att skriva sin första – men förhoppningsvis inte sista – roman riktad till en vuxen publik.

I 1930-talets London lever berättarjaget Jack ett plågsamt torftigt och ensamt liv, ett slags skuggtillvaro där det verkliga livet alltid sker någon annanstans, för andra, mer lyckligt lottade människor. När han får chansen att följa med på en expedition till den norska delen av Arktis ser han resan som en omstart, en chans till ett nytt, bättre liv. Väl på plats på Gruhuken, en även med arktiska mått karg och isolerad plats, fortsätter dock Jack att hemsökas av inverterat klassförakt och utanförskap. Åtminstone inledningsvis. Snart upptäcker nämligen Jack att själva Gruhuken är hemsökt av en mörk kraft som vill honom ont, och när han genom olyckssaliga omständigheter plötsligt finner sig ensam på forskningsstationen kryper det onda allt närmare i takt med att vintermörkret lägger sig över Arktis…

Det är en effektiv, underbart gammaldags spökhistoria som Michelle Paver skrivit, med en avundsvärt genomtänkt dramaturgi och små, små olycksbådande markörer längs vägen som tillsammans bildar något riktigt gastkramande. Egentligen bör en sådan här roman sträckläsas, men på grund av, tja, livet fann jag mig själv tvungen att portionera ut läsningen under en knapp vecka. Funkade det med. Förutom den elegant strukturerade spökhistorien, som orsakar behagliga kårar längs hela kroppen, finns det mycket annat att gilla här: ambivalensen mellan lappsjuka versus faktisk hemsökelse, klasskampen mellan de tre vetenskapsmännen, där enbart arbetarklassonen Jack över huvud taget tänker i termer av klass, uttryck som ”cheerio, old chap!” och ”jolly good”, de homoerotiska undertonerna… En riktigt fin berättelse, helt enkelt, och ett rent måste för alla som föredrar sina spökhistorier klassiskt anglosaxiska, milt krypande och oblodiga. Jolly good stuff!

Titeln får mig förresten att tänka på att jag måste ta mig an Peter Straubs senaste, tillika Bram Stoker-prisade roman med samma namn. Köpte den helt stjärnögt längtande när den utkom, började läsa och gillade men lade ändå ifrån mig den, knappt till hälften läst. Oklart varför. Jag älskar ju Peter Straubs intelligenta och litterära skräckromaner, ibland lika mycket som kompisen Stephen Edwins. Något att ta itu med, som sagt.

Litet PS: ”Dark Matter” utkommer i svensk översättning på Semic förlag i början av november och kommer då att heta ”Evig natt”, med det oemotståndliga lilla suffixet ”en arktisk spökroman”. Hett – eller jag menar naturligtvis iskallt… – tips för er som föredrar att läsa på svenska!

Och medan jag fortsätter att uppdatera inlägget så kan jag passa på att rekommendera följande premisser för ”Dark Matter”-läsning: ett hett bad och ett glas svalt vin. Kontrasterna mellan den arme Jacks strapatser i den arktiska kylan och läsaren – åtminstone den här läsarens – extrema komfort… ja, jag tyckte det fanns något djupt tillfredsställande i det. Prova!

Read Full Post »

… och fröjdas hela dagen uti Nora. Det är precis vad jag och min fellow Maria Lang-nörd (och namne) Helena på Fiktiviteter ska göra under den årliga marknaden i Nora! Vi har länge försökt få till en übernördig Langdejt i staden som stod modell för Langs Skoga – en stad som jag, då min mamma växte upp strax utanför, har en särskild relation till – och nu smäller det alltså. Vi ska äta supergod Nora glass och titta på folk, förstås, men främst ska vi leta Maria Lang-originalutgåvor (jag har alla från Puckeran i originalutgåva förutom ”Se, döden på dig väntar” och ”En skugga blott”, plus ett drygt dussin till av de senare böckerna), plåga Langs systerson Ove Hoffner med nördiga frågor (han har, eller hade i alla fall när jag sist besökte staden, en gammal tågvagn där han säljer böcker och ställer ut Langmemorabilia) och, givetvis, prata Maria Lang. Båda är helt inne på att läsa om ”Tre små gummor”, som utspelar sig just under Nora marken, inför vår dejt. Very excite, som Borat skulle säga! Rapport kommer naturligtvis på våra respektive bloggar. Stay tuned!

Bild från min senaste Langorienterade utflykt i Nora, som ni kan läsa om på Bokhora.

Read Full Post »

När jag tittar ut genom fönstret formligen öser regnet ner från en himmel som snarare får en att associera till november och mörkare tider än midsommar, sill och snaps. Behöver ni lite inspiration för att komma i midsommarstämning? I så fall rekommenderar jag – förstås – en gammal Maria Lang, nämligen ”En främmande man” från 1962. Här gör det forna berättarjaget Puck Bure ett bejublat gästspel, och det blir en mörk och tung midsommar i en ödeby i Bergslagens djupa skogar där nu och då kolliderar – och resulterar i ett nytt mord… Jag räknar ”En främmande man” till en av de absolut bästa Maria Lang-böckerna och när jag alldeles nyligen läste om den fann jag att den fortfarande håller. Vill du läsa en mer utförlig recension, titta gärna på min recension på Bokhora från förra året. (Jo, jag läser om Maria Lang varje sommar. Minst. Just nu är det ”Mördaren ljuger inte ensam”, och jag njuter av den skarpa, tidstypiska dialogen, den akademiska jargongen och de snillrikt konstruerade små morden.)

Dagens boktips, alltså!

Read Full Post »

Older Posts »