Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Recensioner’ Category

The Girl on the TrainThe Girl on the Train by Paula Hawkins

My rating: 3 of 5 stars

THE Girl book sedan Gone Girls dagar, superhajpad och LIVET-jinxad av mig då ett förhandsexemplar damp ner från brittiska förlaget samma dag som mitt äktenskap tog slut. Man kan förlora läslusten för mindre. Alltså tog det mer än två år för mig att läsa Paula Hawkins debut som spänningsförfattare, som sedan dess synts och lästs på stränder, tåg och flygplatser i hela västvärlden och även blivit film. Är man lagd åt det lätt elitistiska hållet, om man vill vara den som upptäcker hajper först snarare än att bara haka på, om man inte gillar att se den unika snöflingan smälta i värmen, kan man förlora läslusten för mindre.

Lite signalfel på vägen, kan man säga. Men till sist läste jag. Lever den upp till hajpen? Ja. Och nja.

På ja-sidan: den vardagsgrå pendlarskildringen, fukten av immiga tågfönster, främmande, svettiga kroppar alltför nära, skammen i att öppna en färdigblandad gin & tonic på tåget hem. Den oundvikliga kopplingen till Agatha Christies 4.50 från Paddington är naturligtvis också ett JA.

På nja-sidan: konstruktionen och upplösningen av deckargåtan.

På det stora hela en helt okej bladvändare, men nog har jag läst många brittiska spänningsromaner som bättre förtjänar världsherravälde. Dock: blir sugen på att åka tåg mellan London och Buckinghamshire (där min syster bor, så det var lätt att suggereras av tågscenerna). Fast vid färdigblandad g&t drar åtminstone jag min gräns.

(Och ja, jag har visst börjat recensera lite smått på Goodreads. Kommer att lägga upp en del av de mer ambitiösa reccarna även här.)

View all my reviews

Read Full Post »

I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.

 

55d270031d00006e00145048Tjugofyraåriga Eileen må se alldaglig ut, men hennes personlighet – och okuvliga berättarröst – är allt annat än det i den här Shirley Jackson Award-nominerade debuten. Jag tänker på min popkulturella orgasm till tygkasse från Nattskiftet när jag laser “Eileen”. Fairuza i ”Den onda cirkeln”, Christina Ricci i ”Familjen Addams”, Juliette Lewis i ”Natural Born Killers”, Angelina Jolie i ”Girl, Interrupted”; en hel jävla parad av stiliserade svartvita antihjältinnor. Radikalfeministisk gothporr för 80-talister. Eileen hade passat in där, i den mån outsiders någonsin kan passa in, såklart. Det är 1964, men den sexuella revolutionen har inte nått Eileen. Än. Hon nyper hårt i sin spinkiga kropp, misshandlar den med laxermedel och bristfällig kost. Köper sprit åt sin pappa, ständigt däckad i soffan i hemmet som bara blir äckligare och äckligare, allt förfaller. Dricker rätt friskt själv i smyg. Söt vermouth och violpastiller är hennes sätt att överleva de långa dagarna på ungdomsfängelset där hon arbetar som kontorist. Samtidigt finns hela tiden ett slags missriktat begär, en längtan, i Eileen. Och redan från början vet vi, eftersom hon hela tiden påminner oss om vart berättelsen är på väg, att hon snart ska lämna sitt futtiga lilla liv. Ja, det finns ett thrillerinslag i denna mörka, suggestiva litterära spänningsroman tillika coming of age-skildring som på sidan 220 tar ”Eileen” från krypande obehaglig bekännelseroman till något annat. Är det inte förresten just på sidan 220, eller thereabouts, som ”Gone Girl” tar en ny vändning?

Det här är, som redan romanens titel avslöjar, en roman vars upplevelse och läsartolkning står och faller med huvudpersonen. Många kommer att hata henne, vissa älska henne, vissa tycka synd om henne. Ingen kommer att vara oberörd. Hon är en av de mest spännande röster jag fått lyssna på sedan… tja, Camille Preaker i ”Sharp Objects”, kanske? Eileen är den sorts fiktiva särling som för tjugo, trettio år sedan hade spelats av en ung Winona Ryder under ”Beetlejuice”-eran. (Hur upphetsad är jag över Winonas kommande Netflixserie, 80-tal och skräck, det jag hoppas ska bli hennes stora återkomst, förresten? Väldigt.) Hon har till och med en död mus i handskfacket på sin fallfärdiga Dodge (som hon alltid måste köra med fönsterrutorna nervevade för att inte kolmonoxidförgiftas av det trasiga avgasröret – en rörande detalj som visar hur ensam Eileen är, hur hjälplöst uppgiven). Ingen detalj förblir onämnd när hon redogör för sina toalettvanor, sin kropp, smutsen och äcklet. Eileens förhållande till den egna kroppen präglas ömsom av fascination, ömsom av skräckbetonat äckel. Ibland når författaren nästan Charlotte Roche-höjder i dekonstruktionen av en människokropp (kvinnokropp) och dess funktioner. Känsliga läsare, beware! Eileen är superproblematisk, definitivt ätstörd, total fettfobiker. Triggervarning? Ja, kanske, men jag tycker inte man kan kräva av enskilda individer – då eller nu – att vara förebilder i sättet de ser på sin egen och andras kroppar så länge världen ser ut som den gör. Särskilt inte i litteraturen. Särskilt inte av tjugonånting-tjejer med trasiga familjeförhållanden. Men det är ett inlägg i sig.

”Eileen” – romanen, klaustrofobiskt sammanlinkad med Eileen den opålitliga berättaren – är många saker: en snygg och genuint obehaglig skildring av en bisarr ung kvinnas ensamma liv, en uppgörelse med barn och ungdomar som svikits av vuxenvärlden, en kolsvart coming of age. Och så är det, slutligen, en thriller där den täta väven hela tiden viras allt närmare läsaren. Tänk Patricia Highsmith möter ”Girl Interrupted” (fast i pojkfängelsemiljö) möter Gillian Flynn. Trots sina 260 sidor känns ”Eileen” som en kortroman. Man bör läsa den i ett enda svep, och när man lägger ifrån sig den har Eileen tagit sig in under huden på en. Det känns i sammanhanget fullkomligt logiskt att romanen nominerats till en Shirley Jackson Award: det är bland Shirleys särlingar, i hennes mörka, skruvade värld, det jag brukar kalla everyday weird, som den här boken hör hemma.

Read Full Post »

girlsonfire

Before we were ruined, before bloody hands and the thing we left behind in the woods, before Docs and flannel and Kurt, before even Lacey, it seemed certain that the worst thing that could happen, at least in that town where nothing happened, had already done so.

Hannah bor med sina föräldrar – snälla och välmenande, men ändå FÖRÄLDRAR, så mycket föräldrar att pappan då och då bär Cosbytröja – i Battle Creek, Pennsylvania, småstaden som gud glömde. Det är 1991, Bill Clinton ska snart börja resan mot Vita huset, Nirvana har släppt ”Nevermind” och i Battle Creek och andra konservativa amerikanska småstäder är föräldrarna rädda för djävulsdyrkare. Hotet är alltid utifrån, något som när som helst kan invadera och korrumpera. Ändå har, som det fantastiska citatet från romanens början gör gällande, det värsta på sätt och vis redan hänt. Det hände på Halloween när Craig, Battle Creek Highs populäraste kille, hittades i skogen med sönderskjuten skalle och ett gevär i handen.  Hans flickvän Nikki var med den där kvällen och är populärare än någonsin efter händelsen som alla talar om. Hannah håller sitt avstånd, äter popcorn med sina föräldrar i tv-soffan om kvällarna. Tills Lacey dyker upp, och de inleder en vänskap så virvlande, oförutsägbar och stark som den bara kan vara när man är två tonårstjejer som vill bort och tillsammans försöker få vingar. Lacey som älskar Kurt, Lacey som har en försupen mamma, en styvfar hon kallar The Bastard och en lillebror hon inte kan tycka om. Lacey som får henne att bära korsetter, babydollklänningar, flanell och Doc Martens.  Lacey som är vatten, aldrig skog, men ändå dras till skogen. Lacey som kör henne till sjön om kvällarna, Kurts, alltid Kurts, röst på bilstereon. Lacey som får henne att byta namn, persona. Plötsligt är hon Dex, och hon är med Lacey. De två mot världen. Alla andra kan dra åt helvete. Lacey, som delar hennes hat för Nikki. Fast hur ligger det till egentligen? I skiftande perspektiv – Lacey, Hannah/Dex, vi, dem – byggs en tät historia om vänskap, svek, död, begär och lögner upp. Och SOM den byggs upp!

Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och bara göra ett jättestort hjärta (ett heart of darkness, naturligtvis):

SymbolsForSaintsHeart

Jag tror vi testar den längre versionen ändå, va?

Det var länge, LÄNGE sedan jag blev så här fangirlig kring en ny roman; vi får nog gå tillbaka till Gillian Flynn runt ”Sharp Objects”-eran, eller Elizabeth Hand circa ”Generation Loss” för att hitta något liknande, tror jag. Jag läste hela ”Girls on Fire” på mindre än ett dygn, struntade i att sova och äta för att jag hellre ville hänga med Dex och Lacey och Kurt. Jag älskar allt, men kanske mest av allt stämningen, hur författaren så nervigt och sårigt skriver sig in i en tid, i några flickors trasiga mörka hjärtan. Kurt Cobain och Doc Martens och second hand-flanellskjortor över babydollklänningar. Nirvana och R.E.M. på bilstereon, Rodney King och Bill Clinton på nyheterna. Satanistskräcken på Hem- och skolamötena. ”Bögpesten”. Det nya och det gamla. Robin Wasserman är helt fantastisk på att skildra 90-talets början så att man kan ta på det. Som om vi fortfarande var där och doftade av teen spirit. Dexs mamma som plötsligt tar av sig mammamasken och säger att ”you can get out of highschool, but highschool can never get out of you”. Flickan på pyjamaspartyt som har herpes, och alltid kommer ha det. Sällan har den snudd på deterministiska klaustrofobin i tonårslivet skildras så halsbrytande.

Hela romanen är en enda lång citatfest. Framför allt är det en hudlös, och fullkomligt elektrisk, skildring av symbiotisk vänskap. Att vara ung och utsatt. Att vilja brinna.  Och hemsk är den också, inte minst i slutet som inte väjer för något. Tänk ”Den onda cirkeln” möter Megan Abbott möter ”Mitt så kallade liv”. Jag hoppas att det inte är någon slump att Dex och Lacey bor i Pennsylvania, samma stat som Angela, Claire Danes karaktär i den kriminellt kortlivade ungdomsserien. Fast Angela och Rayanne känns ganska oskyldiga jämfört med Hannah/Dex och Lacey. Senaste gången jag fick samma sugande, lätt sjösjuka känsla i magtrakten var när jag läste Megan Abbotts ”The Fever”.  Abbott blurbar, vilket förstärker känslan av systerskap. In terms of popkulturreferenser är Robin Wasserman, känd och läst i YA-kretsar sedan tidigare, på Caroline Kepnes-nivå. Såååå mycket +1 på allt Nirvanalyssnade och Kurtaltarbyggande! Denna indietant drömmer om nya Doc Martens och flanellskjortor över babydollklänningar i detta nu. Ja, jävlar. Jag vill redan läsa om, stryka under. Sedan vill jag se filmatiseringen, som jag tänker mig drömskt filmad i bästa Sophia Coppola-stil. För (över)tydlighetens skull: JAG ÄLSKAR GIRLS ON FIRE! Kom ihåg var du läste det först (?). Det går bra att kasta sig över ”bekräfta beställning”-knappen nu.

Read Full Post »

“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

(”Pride and prejudice”, 1813)

”It was Mary’s firm belief that any woman capable of satisfying her own desires – which, though not all of them knew it, was any woman anywhere – would never need to disgrace herself in the pursuit of a man.”

(”Eligible”, 2016)

images (1)

Jag var tonåring på 90-talet när Jane Austen-febern slog till och drabbade var och varannan kulturtant i åldrarna 12 till 102. Min mamma, lillasyster och jag tittade på BBC-filmatiseringen av ”Stolthet och fördom” som vore det religion. Let’s face it: Colin Firths blöta skjorta var religion. Vhs-kassetterna gick varma, vi planerade resor till Derbyshire som aldrig blev av. Sedan följde ett helt gäng med dramatiseringar: en del bokstavstrogna, andra inspirerade av Austens värld (”Clueless”, ”Bridget Jones dagbok”). Jag läste alla Austens romaner med den anglofilt lagda sjuttonåringens noggrannhet, föll för det dämpade mörkret i ”Övertalning”, fnissade åt gotikpastischen ”Northanger Abbey” men var nog alltid mest förtjust i ”Stolhet och fördom”, trots allt. Lizzie Bennet är den Austenhjältinna jag kan relatera mest till, fortfarande, och jag älskar kombinationen av torr humor, romantik och skarp social satir.

imagesNär jag för något år sedan hörde att Curtis Sittenfeld som en del av ett projekt där även Val McDermid, Joanna Trollope och Alexander McCall Smith tolkar Austen skulle skriva en roman inspirerad av ”Stolthet och fördom”, blev jag förväntansfull – men inte sådär bortom vett och sans som jag skulle ha blivit för, säg, fem år sedan. ”Sisterland” var, det står klart nu ett par år efteråt, inte i klass med Sittenfelds tidigare romaner, och om jag ska läsa en 500 sidor lång roman av Sittenfeld vill jag nog helst läsa något helt nytt och eget.

Tänkte jag.

Samtidigt är det oerhört logiskt att Sittenfeld, på många sätt en samtida version av Austen i sin skarpa iakttagelseförmåga (”Prep”!) såväl som enorma läsbarhet, moderniserar Jane Austen. Och vad kul det är att läsa! I Sittenfelds tappning bor familjen Bennet – lika hopplös som hos Austen – i Cincinnati och återförenas i föräldrahemmet efter faderns hjärtoperation. Alla ikoniska karaktärer, inklusive de minnesvärda bifigurerna – Collins, Katherine de Bourgh, Charlotte Lucas – har sin plats i denna medryckande och tydligt fangirliga hyllningsroman, och även om vissa av namnen och omständigheterna förändrats och moderniserats känner man igen personernas kärnfunktion. Jag ska inte orda så mycket mer om handlingen – Sittenfeld är trogen originalet rent intrigmässigt – annat än att det är SJUKT kul när Sittenfeld låter sina karaktärer yppa repliker som ”Want to go back to your place and have hate sex?” och låter ett resonemang inspirerat av förlagans inledning utmynna i en beskrivning av vilka dildosar Mary använder. Jane Austen, alla får ligga-versionen! Möjligen känns den språkliga och idémässiga inramningen när det gäller föräldrarnas funktion lite ålderdomlig, fast kanske ändå inte, i synnerhet inte i den streberaktiga amerikanska medelklassen i Mellanvästern (gissar jag). Det är fortfarande inte socialt accepterat att närma sig 40 och vara singel. Hur mycket har hänt sedan Austens tid, egentligen?

Ganska snart släpper jag alltså mina farhågor och reservationer och slukar hela romanen på en helg – en helg där min läsning kombineras av IRL-romantik med min egen Mr Darcy (hmm, det kanske hade varit lämpligare att skriva ”Min Mr Knightley”?), som sedan vi träffades börjat intressera sig för Dear Old Blightys gröna kullar, brittisk feelgood och husjaktsprogram på TV8. Kanske ska jag låta honom se ”Stolthet och fördom” också; jag värmde upp genom att pipa ”Oooh, titta, Oscar är gift med Lizzie!” när Jennifer Eale dök upp som Oscar Wildes hustru i ”Wilde”, som jag såg om i helgen.

Man bör nog vara såväl Austen- som Sittenfeld-fan för att verkligen uppskatta ”Eligible” för vad det är: fan fiction, men jäkligt kul, ambitiös och välskriven sådan. Kanske behövde Sittenfeld ägna sig åt ett helt och hållet lustfyllt projekt – som sagt, man märker att hon haft roligt under arbetets gång, och entusiasmen smittar – för att komma tillbaka som den storartade romanförfattare hon är. Jag hoppas det.

PS: ”Eligible” finns i två olika omslagsversioner. Jag läste den brittiska utgåvan med en lätt besynnerlig blinkning till såväl chicklit (förståeligt) som dokusåpa-instängdhet (dito) som stigmata (mindre föreståeligt?). Oavsett vad man tycker om omslaget ger det en försmak av den lätta, hetsläsningslockande tonen, Curtis Sittenfeld i sockervaddsversion.

Read Full Post »

Vissa djurarter bär sina skelett utanpå kroppen. Christoffer studerar sina axlar i hisspegeln, den mörkgröna skjortans ut- och invända sömmar, han tycker att det känns mer logiskt så. Utan kläder vore kroppen bara en hjälplös blobb. Med bomberjackan på blir han nästan en decimeter bredare, han har tagit av sig den nu, kramar den i handen. Stirrar på skjortans stora, dovt pärlglänsande gröna knappar. Kläderna är så mycket mer än bara dekoration, mer än ett skydd också. Framförallt håller de allting inne, presenterar med välvalda linjer och färger vad som annars bara är en sörja av vätskor, hormoner och proteiner.

ekstrom_lindback_i_tiden_omslag_inbFörst kan jag inte komma förbi omslaget. En ung man i sotarmössa. Sotarmössa! Vem har ens sotarmössa 2016?! Har inte 2013 hört av sig via WhatsApp och kommit för att hämta sotarmössan? I det mättade gyllene skenet (ett så starkt ljus) ter han sig som själva ursymbolen för den bespottade hipstern, fast liksom upphöjd, snudd på ikonisk; det finns något religiöst med motivet, ljuset, kompositionen. Är omslaget ironiskt?

Sedan kan jag inte komma förbi det faktum att Lyra Ekström Lindbäck skrivit en 294 sidor lång roman om en livstrött, möjligen utbränd modejournalist i Stockholm. Är Lyra Ekström Lindbäck ironisk? Dessutom heter han Christoffer, vilket osökt får mig att tänka på Hipster-Kristofer som Fredrik Strage ägnat många DN-krönikor åt. Den riktige Hipster-Kristofer spelade skivor på bokens releasefest igår. Under en rätt misslyckad föreläsning i romanen fladdrar tidskriften Bibel förbi i en powerpointpresentation om mode och media. Aka tidningen som Lyras (och min förläggare) var chefredaktör för, vars motto ”Inte ens det här gäller” borde ha fått en knubbig bokmal i förorten att känna sig mindre värd, men på något märkligt sätt tvärtom fyllde mig med hopp, en kort glimt av ett liv bortom linoleumgrå gymnasiekorridorer där spelreglerna var annorlunda och töntarna plötsligt var coola. Romanens Christoffer må befinna sig i Mediestockholms finrum, men självbilden blev kvar i tonåren. Jag kan relatera. Går det att frigöra sig cementklumpen som är ens självbild, som oåterkalleligen bildas alldeles för tidigt i livet, innan man ens vet vem man är? Jag tror inte det.

Six degress of Kevin Bacon: en gång har Lyra Ekström Lindbäck kommenterat ett videoklipp min brorsa lade upp på Insta föreställande min ca hundraåriga, från födseln stumma katt när hon försöker jama. Med diskussionen kring Ebba Witt Brattströms punktroman färsk i minnet: Hur nollåttigt kan det bli?

Svar: hur nollåttigt som helst. ”I tiden” är så här och nu, så – ja – i tiden att det till en början känns som att vara inslängd i en kuvös på en Bonfest, någons Acnejeansinkapslade skrev i mitt ansikte så att det blir svårt att andas. Bär kreddpajaser fortfarande Acnejeans förresten? Jag vet inte, men jag lär mig av Christoffer att Cheap Monday-jeans åtminstone är hopplöst passé, särskilt stuprörsmodellen. Inget klädmärke eller Instagramfilter förblir okommenterat. I händerna på en mindre skicklig författare skulle det bli outhärdligt, men Lyra lyckas, kanske inte helt olikt en 10-talets Bret Easton Ellis (jo, jag tänker på ”Glamorama”, såklart). Vad mer: hon lyckas ta all ängslig tomhet och fylla den med något speciellt och alldeles särskilt. Utan att riktigt veta hur det gått till slutar jag störa mig på Christoffers bajsnödighet (på tal om: att kunna skriva en scen om att bajsa på en fest medan en siameskatt stirrar på en från handfatet är fan respekt). Istället blir Christoffer, Stockholm, ängsligheten, SAMTIDEN, något universellt. Jag börjar tänka på hur skev allas självbild är, oavsett var man tagit sig på kreddstegen, hur ofta ens bylines syns i tidningar, hur många mil och år man tillryggalagt från tiden då ingen ville titta på en. What do you think I’d see if I could walk away from me? Hur Christoffer, vars mamma bor i en rökig etta i Norrköping, Christoffer som ligger med killar ibland, beskylls för att vara heterosexuell övre medelklass och tycks föredra den felaktiga, eller i alla händelser inkompletta, blicken på sig än att stanna kvar lite längre hemma hos sin frånskilda syrra vars spruckna kärnfamiljsdröm ännu syns i den vita randen på det knubbiga ringfingret. Det är i sådana små detaljer Lyra Ekström Lindbäck briljerar. Det är en total nedstigning i privilegierad tristess som läsaren bjuds på, prosan glimrar, men frågan är om det inte är i de små antydningarna om Christoffer innan Stockholm som bränner till mest. Kristoffer, ”som ännu inte hade gått fram till läraren efter uppropet och sagt att han stavar med Ch”.

 

I hisspegeln växer hans näsa till dubbel storlek, blir till pappas böjda, alkoholistuppsvullna klump. Han blundar och ruskar lite på huvudet.

 

Men nu är det nu, ingen i Stockholm känner till Christoffers förflutna, vem han var innan Ch. Alla drar i honom, hans mailkorg växer, det är alltid en artikel att skriva, en föreläsning att hålla, en podd att spela in, en utlandsresa att styra upp, någon fest att gå på, en tjej eller kille att gå hem med. Alla vill ha Christoffers jobb och status, men vem vill egentligen vara DEN PERSONEN? Snubben med sotarmössan? Den vars liv kretsar kring hur man uppfattas? Som avföljer konton tills fingret värker efter att någon har påtalat en viss modeskapares irrelevans? Som är på god väg in i väggen över modereportage och Twitter? Ändå är vi ju alla i viss mån den personen, nu när vi i större utsträckning än någonsin lever våra liv via sociala medier. Det spelar inte så stor roll om man bor på Söder eller i Rättvik; vår blick på oss själva är nog ganska mycket densamma oavsett referenser. Duger vi? Finns vi? Och vad händer när vi inte orkar upprätthålla bilden av oss själva? Plötsligt känns författarens beslut att skriva just om en livstrött, möjligen utbränd modejournalist i Stockholm som ett genidrag. Vem ska skriva om personen som ingen vill förknippas med, som alla vill förknippas med? Lyra Ekström Lindbäck, naturligtvis!

Kanske bör man när allt kommer omkring bo i, eller längta till, Stockholm och ha viss inblick i stadens mediekretsar för att verkligen uppskatta ”I tiden”. Eller åtminstone ha hängt på Skunk och lyssnat på Conor Oberst som ung. Om så är fallet hyllar jag författarens oblyga elitism. Kan man skriva tillräckligt bra kan man skriva hur smalt eller brett som helst. Lyra Ekström Lindbäck har efter tre romaner visat att hon kan det. Om det istället – detta bestämmer jag efter att slutligen ha kapitulerat inför Hipster-Christoffer och mest vill ge honom en stor kram och erbjuda lite kravlöst okreddigt häng i Tyresö centrum (de har oumphburgare på O’Learys nu för tiden) – är en roman som trots ett ämne smalare än en ung modebloggares midja vill brett, säga något allmängiltigt om vår tid? Ja, då börjar jag vädra Augustluft. Det trodde jag inte när jag lyfte upp boken. Och jag trodde inte heller att en bok om Stockholms modemaffia på något sjukt kbt-igt sätt skulle få mig att känna mig så nöjd med min unga medelålders harmoniska fetma, mina ständigt sjuka ungar, min tvåa i Tyresö, H&M-garderoben, en sorts acceptans som – trots en svajig självbild – infunnit sig med tiden, med livet. Ibland är det kul att bli överraskad. ”I tiden” överraskar. Jag är redan nyfiken på vad Lyra Ekström Lindbäck ska skriva härnäst.

PS: Jag inser av dessa utvalda citat att det kan framstå som att Lyra Ekström Lindbäck inte skriver om något annat än hisspeglar. Hon skriver om ganska mycket mer än hisspeglar, faktiskt, men det föll sig så att två av de (rätt många) citat jag strukit under och hundöronmärkt under läsningens gång omfattar just hissar och speglar. Tycker det där om skelettet utanför kroppen var så snyggt. Själv är jag nog tvärtom, som jag snuddade vid i 100 hemskaste-texten om Ray Bradbury-novellen ”Skeleton”: jag vill dölja skelettet, men trivs nog bättre utan än med kläder. Tja. Det finns alla sorter i vår herres hage. Så kan man också avsluta en recension, tydligen. Hipster-Christoffer vrider sig i kreddkuvösen.

För övrigt har Christoffer helt rätt angående kaffe: helst egenrostade bönor, i brist på det Zoega eller Arvid Nordqvists franskrost, Festivita funkar också. Nöjdheten när ens kaffesmak klickar med en fiktiv gestalt!

Read Full Post »

Miljökemi förstår jag mig på, och matematik. Jag förstår till och med meteorologi i all dess brusande nyckfullhet. Men människor. De är oberäkneligare än väder, och det stör mig. De är obegripliga, tillitsfulla. Om de släpper någon nära, kan de bli lämnade. Om de litar på någon, kan de bli lurade. Om de hoppas, kan de bli besvikna. Ändå gör de det – hoppas, visar tillit, släpper varandra nära. Som om de de är blinda. Som om de inte kan urskilja de enklaste av samband. De blir lämnade, lurade, besvikna. Gång på gång.

Atomer-214x300Sofia Nordin går verkligen från klarhet. Hennes senaste roman för vuxna, ”Atomer”, är lika lågintensivt obehaglig och språkligt skimrande som ”Utanmyr” och ”Gå sönder, gå hel”, fast liksom upphöjt. Varje mening en diamant, skarp och kyligt vacker. Få skriver lika bra om udda existenser som Nordin. Hennes karaktärer är aldrig särskilt sympatiska, men man känner med dem. Ser deras småsinthet, ensamhet och längtan, deras desperata försök att förstå världen; försök som ofta slutar katastrofalt, i totalt jävla mörker. Så även här, i berättelsen om Alma. Jag tänker inte skriva så mycket om handlingen eftersom jag inte vill förstöra er läsupplevelse, men ”Atomer” har en vändning, en händelse som alltsammans kretsar kring, som blir än mer suggestiv då den nämns mest i förbifarten. Romanens kärna, för att knyta an till Almas arbete. Mycket i ”Atomer” ska komma att kretsa kring Almas barndom, somrarna med bästa vännen Cedric och sommargästen Cecilia, som Alma ser som en inkräktare, men det börjar – slutar? – med att den vuxna Alma raggar upp en kille på krogen. Den killen är Cedric, så full att han inte verkar känna igen Alma. När han irrar sig in i Almas garderob när han letar efter toaletten vrider hon om nyckeln i låset till garderobsdörren. Varför Alma gör det, och vad som händer sedan, är upp till er att ta reda på.

Så här skrev DN om ”Atomer” när den utkom i april förra året (OBS att ”Atomer” inte, som recensenten skriver, är Nordins andra vuxenroman utan hennes tredje):

 

”Atomer” är ett subtilt porträtt av en människa med ”en diagnos” som vi säger när vi inte orkar anstränga oss för att förklara varför en person utmanar oss, av någon med sinnena så starkt uppskruvade att tillvarons mångtydighet sveper med sig den egna viljan och hotar integriteten.

”En diagnos”: ja, kanske. Möjligen går Alma att se som en syster till Saga Norén, en annan högpresterande person på autismspektrat. Ändå är min känsla när jag läser om Alma något som liknar igenkänning. Den igenkänningen andas skräck – är jag bara skickligare på att anpassa mig efter omvärldens osynliga kravspecifikation på något slags normalitet än Alma? Är det allt som skiljer oss åt? Alma är en genuint obehaglig och förbryllande karaktär som jag sent kommer att glömma. Precis som i ”Gå sönder, gå hel”, som har en del gemensamma beröringspunkter med ”Atomer” vad gäller den hudlösa skildringen av utanförskap, att inte bli insläppt, ger slutet – inte det definitiva, men slutet för barndomsskildringen – skrämselhicka. Och jag vill läsa fler romaner av Sofia Nordin, helst nu. Under tiden tänkte jag läsa hennes hyllade dystopiska ungdomsserie som inleds med ”En sekund i taget” och fortsätter med ”Spring så fort du kan” och ”Som om jag vore fantastisk”. För rätt många år sedan läste jag hennes ungdomsroman ”Natthimmel” och älskade den. Jag har på känn att det blir kärlek här också. Sofia Nordin är för mig en av de där samtida svenska författarna som sakta krupit sig under skinnet och, utan att jag riktigt har klart för mig hur det gått till, blivit en av mina absoluta favoritförfattare. En ung Inger Edelfeldt, skulle jag nästan våga påstå.

Read Full Post »

viralJag plöjer Helen Fitzgeralds nya, ”Viral”, på ett flygplan mellan Stockholm och Göteborg, plus middag (oumphburgare på O’Learys, jag spillde spicy barbecuesås på sidorna, vet ni hur svårt det är att äta och läsa samtidigt?) innan avgång. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en bok av Helen Fitzgerald än just så: i ett enda svep, under måltider, på väg, på språng i vardagen eftersom man inte vill släppa taget om hennes kickass-karaktärer, svärta och förmåga att skriva lätt om det svåra. Någon skrev att hennes böcker är som feta tabloidrubriker, fast bra. Det är en rätt bra sammanfattning av hennes författarskap så här långt. Fitzgeralds nya handlar om två systrar som åker på semester till Magaluf, en sådan där brittisk ”Girls Gone Wild”-mardröm med godisshots, inkastare och spritfester där rödflagade britter förlustar sig på och med varandra mot någon gratis jävla drink. Om det finns en tionde krets i helvetet tänker jag mig den ungefär så. Det är den vilda syrran som är pådrivande under resan, men det är den lugna, skötsamma syrran, pluggisen som fortfarande är oskuld, som hamnar på Youtube när hon efter alldeles för många sliskiga drinkar bestämmer sig för att go wild för första gången i sitt liv. Inledningsmeningen, extremt rakt på sak, SÅ Helen Fitzgerald, ger en rätt bra fingervisning av vad som hände: ”I sucked twelve cocks in Magaluf.” En förstamening man inte glömmer i första taget.

Det vänder sig i magen, av ångest och medkänsla. Och nyfikenhet, hur kunde det hända? Och så, samtidigt, för det är härifrån magontet kommer, vet jag precis hur det kunde hända. Det hade kunnat vara jag. Om jag skulle skriva en bok om mina äventyr utomlands när jag var i samma ålder skulle första meningen vara ungefär såhär: Jag pratade med min språklärare, den snygge med polisonger, om Nick Cave och PJ Harvey. Jag rodnade, spillde Ribena på klänningen, tog bussen hem till förorten och läste ”Tess of the D’Urbervilles” på mitt inackorderingsrum. Lyssnade på The Smiths på min CD-freestyle, ”So you go and you stand on your own and you leave on your own and you go home and you cry and you want to die.” THE END. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i mekanismerna bakom tolv kukar i Magaluf-gate, jag fattar precis som sagt. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Få vet det mer instinktivt, mer sant, än vi som aldrig hånglade på fester, som var fel och utanför men ändå, någonstans, tyckte att någon skulle vilja röra vid oss. Jag är glad över att det inte fanns mobilkameror när jag var tonåring. Vad mina egna döttrar anbelangar så, tja, de sover fortfarande i min säng varje natt och där får de gärna stanna. I alla fall tills världen skärpt sig.

Klippet sprider sig som en löpeld. Alla ser det: mamma, pappa, klasskompisar, grannar, mostrar och farbröder, den snälle pojkvännen hemma som hon inte rört på DET sättet än. När det är dags att flyga hem är hon en no-show på flygplatsen; hon som varit den rebelliska systern får flyga hem själv. En bladvändare om hämnd och lojalitet tar vid. En stenhård kvinnlig domare – tjejernas mamma – gör entré. Hon har bara ett mission: få hem sin dotter, och ta reda på vad fan det var som hände.

Jag har ju skrivit spaltmetrar om detta tidigare, men åh, vad jag gillar Helen Fitzgerald! Humorn, mörkret, drivet, det avskalade språket. Framför allt har hon ett sådant jävla PATOS när hon skriver om misstag och sådant som skaver. Människor i sina mest ocensurerade ögonblick. Jag önskar att Helen Fitzgerald kunde bli viral.

Read Full Post »

Older Posts »