Jag har alltid varit ett fan av Drew Barrymore, från ”E.T.” via de beryktade kaosåren – en berusad liten flicka på en barstol, vuxna som skrattar, jag blir så ledsen när jag tänker på det, att det kunde fortgå – till upprättelsen på 90-talet då Drew kom att representera något fräscht, livsbejakande och lite alternativt i en allt plastigare värld. Min hjärna är full av mer eller mindre meningslös trivia, icke-raderbar. Till exempel vet jag att Drew träffade Hole-basisten Eric Erlandsen, som hon sedan var tillsammans med ett par år, när hon stod utanför en bar och kräktes. Hon tittade upp, och Eric stod och höll hennes hår. En gång på Zinkensdamms IP vid ungefär samma tidpunkt hånglade jag med en kille som höll i mitt hår medan jag spydde. Vi konstaterade att vi båda hade ätit pizza innan vi slaskade vidare. Åh, det fräscha, livsbejakande, alternativa 90-talet!
Vi sågs aldrig igen. Drew såg så rosenskimrande ut med Eric, minns jag. Jag tyckte aldrig att någon av hennes grungiga pojkvänner var värdig henne.
Om åren med Eric, Courtney Love och Los Angeles alternativscen, allt det som jag följde genom tidningsurklipp, pre-Internet, folks, talar Drew knappt i sin nya självbiografi ”Wildflower”. Inte heller talar hon om sin första självbiografi ”Little Girl Lost” som utkom när hon, ännu ett barn, blivit ren från sitt missbruk. Hon var bara femton när boken kom ut. Jag läste den flera gånger samtidigt som jag läste om artiklarna i Vecko-Revyn om Drew Barrymore, såg filmerna där hon – med facit i hand – fick spela olika små nittiotalsvarianter av manic pixie dream girl-tjejen.
Varför gillade jag Drew så mycket? Vilka strängar slog hon an i mig? Kanske var det detta att hon, till skillnad från mig och mina klasskamrater, hur mycket de än försökte visa på motsatsen, verkade känna till saker om livet. Sådant ingen tonåring ska få behöva veta. Mörka, farliga saker; Laura Palmer-saker. Och så var hon, till skillnad från rådjursögda, übervackra Winona Ryder vars filmer jag också såg om och om igen, relaterbar på något sätt. Drew skriver om detta i ”Wildflower” i relation till sin egen vänskap med Cameron Diaz. Alla killar dreglar över Cameron, som jag tänker mig att Gillian Flynn hade som prototyp när hon skrev sin nu berömda cool girl-rant i ”Gone Girl”. Drew är van, hon bjuder på att hon får den fula clownliknande overallen när hon och Cameron ska hoppa fallskärm medan Cameron (såklart) är en show-stopper. Väldigt mycket i hennes liv känns vanligt, lagom. Är det för att det faktiskt förhåller sig så, eller för att det är bilden hon vill förmedla av sig själv efter en barndom av excesser?
Drew – jag är, på gott och ont, Drew med henne, en flickrumsrest, men kanske också för att hon ger det intrycket av sig själv – redan i bokens inledning att hon inte ville kalla ”Wildflower” för ”memoir” eftersom det låter för tungt, och hon vill att boken ska vara lätt. Istället vill hon tala om ”stories”, och det är så boken är uppbyggd: 29 kapitel, 29 historier ur hennes liv. Episoder, kanske?
Drew Barrymore låter precis som man tänker att hon gör. Bubblande, chosefri, en typisk California girl, med sin Valley girl-dialekt intakt trots alla år i West Hollywood, men med ett underdogperspektiv som genomsyrar allt och sticker ut. Hon är Drew Barrymore, hon driver flera framgångsrika produktionsbolag och är en av Hollywoods bäst betalda kvinnor, men hon tar inget för givet, känns inte som en bortskämd Hollywoodprinsessa. I en smårolig anekdot om marknadsföringen kring ”Charlie’s Angels”, som Drew producerade utöver huvudrollen som en av änglarna, beger sig hon ut på en sorts pilgrimsvandring i naturen med sina fellow änglar Cameron Diaz och Lucy Liu. Hon fryser, är hungrig och hatar det. (Det hade jag också gjort. Ryser av blotta tanken.) Man får känslan av att hon aldrig riktigt känner sig värdig kändisskapet. Detta, tänker jag, måste ha med hennes uppväxt att göra. Vi kan ju alla historier om Drew Barrymore, eller åtminstone i stora drag. Den bedårande lilla flickan i ”E.T.” som uppfostras av en ung, gränslös ensamstående mamma som hellre tar med henne till Studio 54 än till skolan. Plötsligt röker lilla Drew på, dricker cocktails med vuxna. Tretton år gammal checkar hennes mor in henne på rehab. Efter det är Drew en föredetting, men bara ett tag.
Kanske känner hon att just denna bit av hennes biografi stötts och blötts i det oändliga, för hon talar väldigt lite om den delen här. Den där lättheten hon eftersträvar uppnår hon verkligen. Det är behaglig, gullig, rolig och totalt oförarglig läsning. Gillar man Drew, gillar man detta. Samtidigt är detta bokens problem. Det blir lite för mycket lifestyle och lite för lite liv till sist. Jag återkommer till det.
Drew beskriver sig själv som en arbetsnarkoman, samtidigt som hon uppfriskande nog är tydlig med att man nog inte kan få allt, särskilt inte när det finns barn med i bilden. Jag uppskattar den ärligheten hos henne. Resan till Indien och skildringar av olika fruktträd hon älskat… next, please. De kapitel som ger mig mest, som känns mest personliga, är faktiskt de som rör hennes karriär på något sätt. I en episod hoppar hon fallskärm med Cameron Diaz, i en annan berättar hon historien om inspelningen till ”E.T” där Steven Spielberg var den största ungen av de alla och de har spontana matkastartävlingar. Hon talar med värme och kärlek om vännen och samarbetspartnern Adam Sandler. Disclaimer: den som vill få dirt om Hollywood ska läsa en annan bok, detta är genomgående snällt och kärleksfullt. Hon älskar sina hundar, både de döda och de levande. Hon älskar sina svärföräldrar. Hon skäms inte för sitt yngre rebelliska jag som vek ut sig i Playboy och visade brösten för David Letterman i teve, samtidigt som hon verkar märkligt fixerad vid att idén att man måste klä på sig ordentligt för att gå vidare, bli hel. Steven Spielberg låter photoshoppa hennes Playboyutvik så att hon har på sig stora 50-talskjolar, är ordentligt påklädd. Skickar tidningen ihop med budskapet, som man nog fattat ändå: cover yourself. Är det bara jag som tycker detta är jätteobehagligt att göra så mot en tonåring? Men Drew täcker sig, lyder farbror Steven, och slutar med nakenscener. Good for her, men lite moraliserande låter hon faktiskt när hon talar om den delen av hennes liv, där hon avsiktli eller ej var en förebild för mig och många andra unga tjejer, en överlevare som tog sitt liv och sin sexualitet i sina egna händer. Eller gjorde hon inte det? Såg vi bara vad vi ville se? Jag låter mitt svartvita foto av en topless Drew med kort nittiotalspage och triumferande leende sitta kvar på kylskåpet i alla fall.
Hon säger sig – vänta nu – vara TACKSAM mot sina föräldrar för att de var så usla förebilder och föräldrar att de därigenom gav henne ett bra blueprint för hur man INTE ska göra som förälder.
Och här börjar det skava lite, för även om jag är jätteglad för Drews skull, att hon verkar så harmonisk och lycklig, en sådan härlig liten vildblomma, så undrar jag om det verkligen stämmer, det hon säger i ett kapitel om att man måste välja lycka i varje ögonblick. Är inte det ett hån mot alla som av olika skäl inte förmår känna den där lyckan? Gör hon det inte himla enkelt för sig? Kan hon verkligen vara så förlåtande? Den där lättheten som Drew eftersträvar och också uppnår, är den genuin? Kanske orkar hon bara inte bry sig längre? Jag kommer på mig själv med att försöka läsa mellan raderna. ”Wildflower” är bedårande fluffläsning, lika mjuk och inbjudande som en varm Santa Ana-vind. Man KAN inte ogilla boken, lika lite som man kan ogilla Drew Barrymore (eller kan man det?). Det är behaglig och fin läsning, lite som att bläddra i ett glossigt magasin med ovanligt personligt tilltal.
Samtidigt: jag lägger ifrån mig boken när den är oläst och undrar över allt som Drew INTE berättade. Kanske kommer den tredje, och bästa, självbiografin, om ytterligare 25 år?
Read Full Post »
Dark Places 