”The Wonder” – Emma Donoghue

Lo and behold, titta jag bloggar! Vet inte om jag skulle kalla detta en comeback, direkt, men jag har läst en bok som jag gillade så mycket att det inte riktigt räcker att skriva lite på Insta och Goodreads. Så varsågoda (och ni som följer mig på sociala medier, ursäkta för dubbelpostning):

The fasting girls, känner ni till dem? Under 1800-talet rapporterades det på Irland och i Storbritannien om ett antal barn som sades överleva i månader på enbart vatten. Ivrigt påhejade av närstående och byfolket, ibland med ekonomiska motiv, ibland religiösa (eller både och), ”frodades” de på luft. Sanningen var oftast betydligt mörkare: t ex dog en flicka i Wales 1869 som en följd av fastandet. Det är bland annat hennes historia som Emma Donoghue inspirerats av här. Precis som i ”Room” är det mörkt, ibland på ett nästan ofattbart sätt. Återigen en fantastisk skildring av ett lidande barn och människorna runtomkring. Fast här finns också ljusstrimmor, tack och lov. För mig, som före ”Room” kände till och uppskattade Donoghue främst som en historisk författare (”Slammerkin”, om tidiga 1800-talets London, är nog min favorit), är det fint att återigen få njuta av hennes förmåga att få det som sedan länge är dött och begravt att vibrera med liv. För precis som i alla bra historiska romaner finns det MÅNGA paralleller till nutiden. Tur att vi inte lever i ett tidevarv där unga flickor svälter sig inför en ivrigt påhejande publik. Eller vänta nu…

Och ni som är Crimetime bound (bara 21 dagar kvar nu!): kom gärna och lyssna på mig när jag intervjuar Emma Donoghue under programpunkten My Story kl 10.45 den 3 augusti! Helt fangirlstissig redan nu. Jag har även ett samtal med henne och Lars Kepler kl 13.30 på fredagen. Då ska vi bland annat prata om att skriva mörker, och resonera lite kring thrillerbegreppet.

PS: Utkommer på svenska under titeln ”Miraklet” på Modernista/Louise Bäckelin förlag i augusti om ni föredrar att läsa översatt.

Read Full Post »

”Klass” – Elise Karlsson

Klass by Elise Karlsson

My rating: 4 of 5 stars

En intellektuell coming-of-age om tillhörighet och tillblivande. Och klass, i dubbel bemärkelse. Fastän ingenting stort egentligen händer utanför berättarjagets huvud skapas en glöd i håglöshetens och det lågintensiva hatets tecken som manar till sträckläsning. Gick inte att lägga ifrån sig. Jag som själv (ganska håglöst) pluggade littvet på Stockholms universitet hösten då tornen föll känner igen mig mycket i Hélènes sökande. Eftersom jag själv precis skrivit en roman där huvudpersonen frågar sig själv ”Om jag nu skulle berätta? Med vilket mandat? Vems talan för jag?” uppskattar jag särskilt ”hämndboken” som Hélène skriver och turerna kring det. Ytterst sett är kanske Klass en berättelse om att bli författare.

Trots de stora och viktiga ämnena som Elise Karlsson, på sedvanligt skarp prosa, tar upp här är det känslan av håglöshet och meningslös vardag bland de fula husen på Frescati som jag tar med mig mest. Kallnat kaffe i muggar, hångel som borde kännas mer, en röst som brister gråtigt när det är dags att redovisa. Det stora i det lilla, det som man senare, med facit i hand, ska se som avgörande för den man blev. Allt som senare skrevs. Jag älskar böcker där det inte händer något särskilt. För, som Säkert sjunger på sin nya skiva, det är ändå allt.

View all my reviews

Read Full Post »

”Eileen” – Ottessa Moshfegh

I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.

 

Tjugofyraåriga Eileen må se alldaglig ut, men hennes personlighet – och okuvliga berättarröst – är allt annat än det i den här Shirley Jackson Award-nominerade debuten. Jag tänker på min popkulturella orgasm till tygkasse från Nattskiftet när jag laser “Eileen”. Fairuza i ”Den onda cirkeln”, Christina Ricci i ”Familjen Addams”, Juliette Lewis i ”Natural Born Killers”, Angelina Jolie i ”Girl, Interrupted”; en hel jävla parad av stiliserade svartvita antihjältinnor. Radikalfeministisk gothporr för 80-talister. Eileen hade passat in där, i den mån outsiders någonsin kan passa in, såklart. Det är 1964, men den sexuella revolutionen har inte nått Eileen. Än. Hon nyper hårt i sin spinkiga kropp, misshandlar den med laxermedel och bristfällig kost. Köper sprit åt sin pappa, ständigt däckad i soffan i hemmet som bara blir äckligare och äckligare, allt förfaller. Dricker rätt friskt själv i smyg. Söt vermouth och violpastiller är hennes sätt att överleva de långa dagarna på ungdomsfängelset där hon arbetar som kontorist. Samtidigt finns hela tiden ett slags missriktat begär, en längtan, i Eileen. Och redan från början vet vi, eftersom hon hela tiden påminner oss om vart berättelsen är på väg, att hon snart ska lämna sitt futtiga lilla liv. Ja, det finns ett thrillerinslag i denna mörka, suggestiva litterära spänningsroman tillika coming of age-skildring som på sidan 220 tar ”Eileen” från krypande obehaglig bekännelseroman till något annat. Är det inte förresten just på sidan 220, eller thereabouts, som ”Gone Girl” tar en ny vändning?

Det här är, som redan romanens titel avslöjar, en roman vars upplevelse och läsartolkning står och faller med huvudpersonen. Många kommer att hata henne, vissa älska henne, vissa tycka synd om henne. Ingen kommer att vara oberörd. Hon är en av de mest spännande röster jag fått lyssna på sedan… tja, Camille Preaker i ”Sharp Objects”, kanske? Eileen är den sorts fiktiva särling som för tjugo, trettio år sedan hade spelats av en ung Winona Ryder under ”Beetlejuice”-eran. (Hur upphetsad är jag över Winonas kommande Netflixserie, 80-tal och skräck, det jag hoppas ska bli hennes stora återkomst, förresten? Väldigt.) Hon har till och med en död mus i handskfacket på sin fallfärdiga Dodge (som hon alltid måste köra med fönsterrutorna nervevade för att inte kolmonoxidförgiftas av det trasiga avgasröret – en rörande detalj som visar hur ensam Eileen är, hur hjälplöst uppgiven). Ingen detalj förblir onämnd när hon redogör för sina toalettvanor, sin kropp, smutsen och äcklet. Eileens förhållande till den egna kroppen präglas ömsom av fascination, ömsom av skräckbetonat äckel. Ibland når författaren nästan Charlotte Roche-höjder i dekonstruktionen av en människokropp (kvinnokropp) och dess funktioner. Känsliga läsare, beware! Eileen är superproblematisk, definitivt ätstörd, total fettfobiker. Triggervarning? Ja, kanske, men jag tycker inte man kan kräva av enskilda individer – då eller nu – att vara förebilder i sättet de ser på sin egen och andras kroppar så länge världen ser ut som den gör. Särskilt inte i litteraturen. Särskilt inte av tjugonånting-tjejer med trasiga familjeförhållanden. Men det är ett inlägg i sig.

”Eileen” – romanen, klaustrofobiskt sammanlinkad med Eileen den opålitliga berättaren – är många saker: en snygg och genuint obehaglig skildring av en bisarr ung kvinnas ensamma liv, en uppgörelse med barn och ungdomar som svikits av vuxenvärlden, en kolsvart coming of age. Och så är det, slutligen, en thriller där den täta väven hela tiden viras allt närmare läsaren. Tänk Patricia Highsmith möter ”Girl Interrupted” (fast i pojkfängelsemiljö) möter Gillian Flynn. Trots sina 260 sidor känns ”Eileen” som en kortroman. Man bör läsa den i ett enda svep, och när man lägger ifrån sig den har Eileen tagit sig in under huden på en. Det känns i sammanhanget fullkomligt logiskt att romanen nominerats till en Shirley Jackson Award: det är bland Shirleys särlingar, i hennes mörka, skruvade värld, det jag brukar kalla everyday weird, som den här boken hör hemma.

Read Full Post »

”Girls on Fire”: en liten kärleksförklaring

Before we were ruined, before bloody hands and the thing we left behind in the woods, before Docs and flannel and Kurt, before even Lacey, it seemed certain that the worst thing that could happen, at least in that town where nothing happened, had already done so.

Hannah bor med sina föräldrar – snälla och välmenande, men ändå FÖRÄLDRAR, så mycket föräldrar att pappan då och då bär Cosbytröja – i Battle Creek, Pennsylvania, småstaden som gud glömde. Det är 1991, Bill Clinton ska snart börja resan mot Vita huset, Nirvana har släppt ”Nevermind” och i Battle Creek och andra konservativa amerikanska småstäder är föräldrarna rädda för djävulsdyrkare. Hotet är alltid utifrån, något som när som helst kan invadera och korrumpera. Ändå har, som det fantastiska citatet från romanens början gör gällande, det värsta på sätt och vis redan hänt. Det hände på Halloween när Craig, Battle Creek Highs populäraste kille, hittades i skogen med sönderskjuten skalle och ett gevär i handen.  Hans flickvän Nikki var med den där kvällen och är populärare än någonsin efter händelsen som alla talar om. Hannah håller sitt avstånd, äter popcorn med sina föräldrar i tv-soffan om kvällarna. Tills Lacey dyker upp, och de inleder en vänskap så virvlande, oförutsägbar och stark som den bara kan vara när man är två tonårstjejer som vill bort och tillsammans försöker få vingar. Lacey som älskar Kurt, Lacey som har en försupen mamma, en styvfar hon kallar The Bastard och en lillebror hon inte kan tycka om. Lacey som får henne att bära korsetter, babydollklänningar, flanell och Doc Martens.  Lacey som är vatten, aldrig skog, men ändå dras till skogen. Lacey som kör henne till sjön om kvällarna, Kurts, alltid Kurts, röst på bilstereon. Lacey som får henne att byta namn, persona. Plötsligt är hon Dex, och hon är med Lacey. De två mot världen. Alla andra kan dra åt helvete. Lacey, som delar hennes hat för Nikki. Fast hur ligger det till egentligen? I skiftande perspektiv – Lacey, Hannah/Dex, vi, dem – byggs en tät historia om vänskap, svek, död, begär och lögner upp. Och SOM den byggs upp!

Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och bara göra ett jättestort hjärta (ett heart of darkness, naturligtvis):

Jag tror vi testar den längre versionen ändå, va?

Det var länge, LÄNGE sedan jag blev så här fangirlig kring en ny roman; vi får nog gå tillbaka till Gillian Flynn runt ”Sharp Objects”-eran, eller Elizabeth Hand circa ”Generation Loss” för att hitta något liknande, tror jag. Jag läste hela ”Girls on Fire” på mindre än ett dygn, struntade i att sova och äta för att jag hellre ville hänga med Dex och Lacey och Kurt. Jag älskar allt, men kanske mest av allt stämningen, hur författaren så nervigt och sårigt skriver sig in i en tid, i några flickors trasiga mörka hjärtan. Kurt Cobain och Doc Martens och second hand-flanellskjortor över babydollklänningar. Nirvana och R.E.M. på bilstereon, Rodney King och Bill Clinton på nyheterna. Satanistskräcken på Hem- och skolamötena. ”Bögpesten”. Det nya och det gamla. Robin Wasserman är helt fantastisk på att skildra 90-talets början så att man kan ta på det. Som om vi fortfarande var där och doftade av teen spirit. Dexs mamma som plötsligt tar av sig mammamasken och säger att ”you can get out of highschool, but highschool can never get out of you”. Flickan på pyjamaspartyt som har herpes, och alltid kommer ha det. Sällan har den snudd på deterministiska klaustrofobin i tonårslivet skildras så halsbrytande.

Hela romanen är en enda lång citatfest. Framför allt är det en hudlös, och fullkomligt elektrisk, skildring av symbiotisk vänskap. Att vara ung och utsatt. Att vilja brinna.  Och hemsk är den också, inte minst i slutet som inte väjer för något. Tänk ”Den onda cirkeln” möter Megan Abbott möter ”Mitt så kallade liv”. Jag hoppas att det inte är någon slump att Dex och Lacey bor i Pennsylvania, samma stat som Angela, Claire Danes karaktär i den kriminellt kortlivade ungdomsserien. Fast Angela och Rayanne känns ganska oskyldiga jämfört med Hannah/Dex och Lacey. Senaste gången jag fick samma sugande, lätt sjösjuka känsla i magtrakten var när jag läste Megan Abbotts ”The Fever”.  Abbott blurbar, vilket förstärker känslan av systerskap. In terms of popkulturreferenser är Robin Wasserman, känd och läst i YA-kretsar sedan tidigare, på Caroline Kepnes-nivå. Såååå mycket +1 på allt Nirvanalyssnade och Kurtaltarbyggande! Denna indietant drömmer om nya Doc Martens och flanellskjortor över babydollklänningar i detta nu. Ja, jävlar. Jag vill redan läsa om, stryka under. Sedan vill jag se filmatiseringen, som jag tänker mig drömskt filmad i bästa Sophia Coppola-stil. För (över)tydlighetens skull: JAG ÄLSKAR GIRLS ON FIRE! Kom ihåg var du läste det först (?). Det går bra att kasta sig över ”bekräfta beställning”-knappen nu.

Read Full Post »

”Eligible” – Curtis Sittenfeld

“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

(”Pride and prejudice”, 1813)

”It was Mary’s firm belief that any woman capable of satisfying her own desires – which, though not all of them knew it, was any woman anywhere – would never need to disgrace herself in the pursuit of a man.”

(”Eligible”, 2016)

Jag var tonåring på 90-talet när Jane Austen-febern slog till och drabbade var och varannan kulturtant i åldrarna 12 till 102. Min mamma, lillasyster och jag tittade på BBC-filmatiseringen av ”Stolthet och fördom” som vore det religion. Let’s face it: Colin Firths blöta skjorta var religion. Vhs-kassetterna gick varma, vi planerade resor till Derbyshire som aldrig blev av. Sedan följde ett helt gäng med dramatiseringar: en del bokstavstrogna, andra inspirerade av Austens värld (”Clueless”, ”Bridget Jones dagbok”). Jag läste alla Austens romaner med den anglofilt lagda sjuttonåringens noggrannhet, föll för det dämpade mörkret i ”Övertalning”, fnissade åt gotikpastischen ”Northanger Abbey” men var nog alltid mest förtjust i ”Stolhet och fördom”, trots allt. Lizzie Bennet är den Austenhjältinna jag kan relatera mest till, fortfarande, och jag älskar kombinationen av torr humor, romantik och skarp social satir.

När jag för något år sedan hörde att Curtis Sittenfeld som en del av ett projekt där även Val McDermid, Joanna Trollope och Alexander McCall Smith tolkar Austen skulle skriva en roman inspirerad av ”Stolthet och fördom”, blev jag förväntansfull – men inte sådär bortom vett och sans som jag skulle ha blivit för, säg, fem år sedan. ”Sisterland” var, det står klart nu ett par år efteråt, inte i klass med Sittenfelds tidigare romaner, och om jag ska läsa en 500 sidor lång roman av Sittenfeld vill jag nog helst läsa något helt nytt och eget.

Tänkte jag.

Samtidigt är det oerhört logiskt att Sittenfeld, på många sätt en samtida version av Austen i sin skarpa iakttagelseförmåga (”Prep”!) såväl som enorma läsbarhet, moderniserar Jane Austen. Och vad kul det är att läsa! I Sittenfelds tappning bor familjen Bennet – lika hopplös som hos Austen – i Cincinnati och återförenas i föräldrahemmet efter faderns hjärtoperation. Alla ikoniska karaktärer, inklusive de minnesvärda bifigurerna – Collins, Katherine de Bourgh, Charlotte Lucas – har sin plats i denna medryckande och tydligt fangirliga hyllningsroman, och även om vissa av namnen och omständigheterna förändrats och moderniserats känner man igen personernas kärnfunktion. Jag ska inte orda så mycket mer om handlingen – Sittenfeld är trogen originalet rent intrigmässigt – annat än att det är SJUKT kul när Sittenfeld låter sina karaktärer yppa repliker som ”Want to go back to your place and have hate sex?” och låter ett resonemang inspirerat av förlagans inledning utmynna i en beskrivning av vilka dildosar Mary använder. Jane Austen, alla får ligga-versionen! Möjligen känns den språkliga och idémässiga inramningen när det gäller föräldrarnas funktion lite ålderdomlig, fast kanske ändå inte, i synnerhet inte i den streberaktiga amerikanska medelklassen i Mellanvästern (gissar jag). Det är fortfarande inte socialt accepterat att närma sig 40 och vara singel. Hur mycket har hänt sedan Austens tid, egentligen?

Ganska snart släpper jag alltså mina farhågor och reservationer och slukar hela romanen på en helg – en helg där min läsning kombineras av IRL-romantik med min egen Mr Darcy (hmm, det kanske hade varit lämpligare att skriva ”Min Mr Knightley”?), som sedan vi träffades börjat intressera sig för Dear Old Blightys gröna kullar, brittisk feelgood och husjaktsprogram på TV8. Kanske ska jag låta honom se ”Stolthet och fördom” också; jag värmde upp genom att pipa ”Oooh, titta, Oscar är gift med Lizzie!” när Jennifer Eale dök upp som Oscar Wildes hustru i ”Wilde”, som jag såg om i helgen.

Man bör nog vara såväl Austen- som Sittenfeld-fan för att verkligen uppskatta ”Eligible” för vad det är: fan fiction, men jäkligt kul, ambitiös och välskriven sådan. Kanske behövde Sittenfeld ägna sig åt ett helt och hållet lustfyllt projekt – som sagt, man märker att hon haft roligt under arbetets gång, och entusiasmen smittar – för att komma tillbaka som den storartade romanförfattare hon är. Jag hoppas det.

PS: ”Eligible” finns i två olika omslagsversioner. Jag läste den brittiska utgåvan med en lätt besynnerlig blinkning till såväl chicklit (förståeligt) som dokusåpa-instängdhet (dito) som stigmata (mindre föreståeligt?). Oavsett vad man tycker om omslaget ger det en försmak av den lätta, hetsläsningslockande tonen, Curtis Sittenfeld i sockervaddsversion.

Read Full Post »

”I tiden” – Lyra Ekström Lindbäck

Vissa djurarter bär sina skelett utanpå kroppen. Christoffer studerar sina axlar i hisspegeln, den mörkgröna skjortans ut- och invända sömmar, han tycker att det känns mer logiskt så. Utan kläder vore kroppen bara en hjälplös blobb. Med bomberjackan på blir han nästan en decimeter bredare, han har tagit av sig den nu, kramar den i handen. Stirrar på skjortans stora, dovt pärlglänsande gröna knappar. Kläderna är så mycket mer än bara dekoration, mer än ett skydd också. Framförallt håller de allting inne, presenterar med välvalda linjer och färger vad som annars bara är en sörja av vätskor, hormoner och proteiner.

Först kan jag inte komma förbi omslaget. En ung man i sotarmössa. Sotarmössa! Vem har ens sotarmössa 2016?! Har inte 2013 hört av sig via WhatsApp och kommit för att hämta sotarmössan? I det mättade gyllene skenet (ett så starkt ljus) ter han sig som själva ursymbolen för den bespottade hipstern, fast liksom upphöjd, snudd på ikonisk; det finns något religiöst med motivet, ljuset, kompositionen. Är omslaget ironiskt?

Sedan kan jag inte komma förbi det faktum att Lyra Ekström Lindbäck skrivit en 294 sidor lång roman om en livstrött, möjligen utbränd modejournalist i Stockholm. Är Lyra Ekström Lindbäck ironisk? Dessutom heter han Christoffer, vilket osökt får mig att tänka på Hipster-Kristofer som Fredrik Strage ägnat många DN-krönikor åt. Den riktige Hipster-Kristofer spelade skivor på bokens releasefest igår. Under en rätt misslyckad föreläsning i romanen fladdrar tidskriften Bibel förbi i en powerpointpresentation om mode och media. Aka tidningen som Lyras (och min förläggare) var chefredaktör för, vars motto ”Inte ens det här gäller” borde ha fått en knubbig bokmal i förorten att känna sig mindre värd, men på något märkligt sätt tvärtom fyllde mig med hopp, en kort glimt av ett liv bortom linoleumgrå gymnasiekorridorer där spelreglerna var annorlunda och töntarna plötsligt var coola. Romanens Christoffer må befinna sig i Mediestockholms finrum, men självbilden blev kvar i tonåren. Jag kan relatera. Går det att frigöra sig cementklumpen som är ens självbild, som oåterkalleligen bildas alldeles för tidigt i livet, innan man ens vet vem man är? Jag tror inte det.

Six degress of Kevin Bacon: en gång har Lyra Ekström Lindbäck kommenterat ett videoklipp min brorsa lade upp på Insta föreställande min ca hundraåriga, från födseln stumma katt när hon försöker jama. Med diskussionen kring Ebba Witt Brattströms punktroman färsk i minnet: Hur nollåttigt kan det bli?

Svar: hur nollåttigt som helst. ”I tiden” är så här och nu, så – ja – i tiden att det till en början känns som att vara inslängd i en kuvös på en Bonfest, någons Acnejeansinkapslade skrev i mitt ansikte så att det blir svårt att andas. Bär kreddpajaser fortfarande Acnejeans förresten? Jag vet inte, men jag lär mig av Christoffer att Cheap Monday-jeans åtminstone är hopplöst passé, särskilt stuprörsmodellen. Inget klädmärke eller Instagramfilter förblir okommenterat. I händerna på en mindre skicklig författare skulle det bli outhärdligt, men Lyra lyckas, kanske inte helt olikt en 10-talets Bret Easton Ellis (jo, jag tänker på ”Glamorama”, såklart). Vad mer: hon lyckas ta all ängslig tomhet och fylla den med något speciellt och alldeles särskilt. Utan att riktigt veta hur det gått till slutar jag störa mig på Christoffers bajsnödighet (på tal om: att kunna skriva en scen om att bajsa på en fest medan en siameskatt stirrar på en från handfatet är fan respekt). Istället blir Christoffer, Stockholm, ängsligheten, SAMTIDEN, något universellt. Jag börjar tänka på hur skev allas självbild är, oavsett var man tagit sig på kreddstegen, hur ofta ens bylines syns i tidningar, hur många mil och år man tillryggalagt från tiden då ingen ville titta på en. What do you think I’d see if I could walk away from me? Hur Christoffer, vars mamma bor i en rökig etta i Norrköping, Christoffer som ligger med killar ibland, beskylls för att vara heterosexuell övre medelklass och tycks föredra den felaktiga, eller i alla händelser inkompletta, blicken på sig än att stanna kvar lite längre hemma hos sin frånskilda syrra vars spruckna kärnfamiljsdröm ännu syns i den vita randen på det knubbiga ringfingret. Det är i sådana små detaljer Lyra Ekström Lindbäck briljerar. Det är en total nedstigning i privilegierad tristess som läsaren bjuds på, prosan glimrar, men frågan är om det inte är i de små antydningarna om Christoffer innan Stockholm som bränner till mest. Kristoffer, ”som ännu inte hade gått fram till läraren efter uppropet och sagt att han stavar med Ch”.

 

I hisspegeln växer hans näsa till dubbel storlek, blir till pappas böjda, alkoholistuppsvullna klump. Han blundar och ruskar lite på huvudet.

 

Men nu är det nu, ingen i Stockholm känner till Christoffers förflutna, vem han var innan Ch. Alla drar i honom, hans mailkorg växer, det är alltid en artikel att skriva, en föreläsning att hålla, en podd att spela in, en utlandsresa att styra upp, någon fest att gå på, en tjej eller kille att gå hem med. Alla vill ha Christoffers jobb och status, men vem vill egentligen vara DEN PERSONEN? Snubben med sotarmössan? Den vars liv kretsar kring hur man uppfattas? Som avföljer konton tills fingret värker efter att någon har påtalat en viss modeskapares irrelevans? Som är på god väg in i väggen över modereportage och Twitter? Ändå är vi ju alla i viss mån den personen, nu när vi i större utsträckning än någonsin lever våra liv via sociala medier. Det spelar inte så stor roll om man bor på Söder eller i Rättvik; vår blick på oss själva är nog ganska mycket densamma oavsett referenser. Duger vi? Finns vi? Och vad händer när vi inte orkar upprätthålla bilden av oss själva? Plötsligt känns författarens beslut att skriva just om en livstrött, möjligen utbränd modejournalist i Stockholm som ett genidrag. Vem ska skriva om personen som ingen vill förknippas med, som alla vill förknippas med? Lyra Ekström Lindbäck, naturligtvis!

Kanske bör man när allt kommer omkring bo i, eller längta till, Stockholm och ha viss inblick i stadens mediekretsar för att verkligen uppskatta ”I tiden”. Eller åtminstone ha hängt på Skunk och lyssnat på Conor Oberst som ung. Om så är fallet hyllar jag författarens oblyga elitism. Kan man skriva tillräckligt bra kan man skriva hur smalt eller brett som helst. Lyra Ekström Lindbäck har efter tre romaner visat att hon kan det. Om det istället – detta bestämmer jag efter att slutligen ha kapitulerat inför Hipster-Christoffer och mest vill ge honom en stor kram och erbjuda lite kravlöst okreddigt häng i Tyresö centrum (de har oumphburgare på O’Learys nu för tiden) – är en roman som trots ett ämne smalare än en ung modebloggares midja vill brett, säga något allmängiltigt om vår tid? Ja, då börjar jag vädra Augustluft. Det trodde jag inte när jag lyfte upp boken. Och jag trodde inte heller att en bok om Stockholms modemaffia på något sjukt kbt-igt sätt skulle få mig att känna mig så nöjd med min unga medelålders harmoniska fetma, mina ständigt sjuka ungar, min tvåa i Tyresö, H&M-garderoben, en sorts acceptans som – trots en svajig självbild – infunnit sig med tiden, med livet. Ibland är det kul att bli överraskad. ”I tiden” överraskar. Jag är redan nyfiken på vad Lyra Ekström Lindbäck ska skriva härnäst.

PS: Jag inser av dessa utvalda citat att det kan framstå som att Lyra Ekström Lindbäck inte skriver om något annat än hisspeglar. Hon skriver om ganska mycket mer än hisspeglar, faktiskt, men det föll sig så att två av de (rätt många) citat jag strukit under och hundöronmärkt under läsningens gång omfattar just hissar och speglar. Tycker det där om skelettet utanför kroppen var så snyggt. Själv är jag nog tvärtom, som jag snuddade vid i 100 hemskaste-texten om Ray Bradbury-novellen ”Skeleton”: jag vill dölja skelettet, men trivs nog bättre utan än med kläder. Tja. Det finns alla sorter i vår herres hage. Så kan man också avsluta en recension, tydligen. Hipster-Christoffer vrider sig i kreddkuvösen.

För övrigt har Christoffer helt rätt angående kaffe: helst egenrostade bönor, i brist på det Zoega eller Arvid Nordqvists franskrost, Festivita funkar också. Nöjdheten när ens kaffesmak klickar med en fiktiv gestalt!

Read Full Post »

”Atomer” – Sofia Nordin

Miljökemi förstår jag mig på, och matematik. Jag förstår till och med meteorologi i all dess brusande nyckfullhet. Men människor. De är oberäkneligare än väder, och det stör mig. De är obegripliga, tillitsfulla. Om de släpper någon nära, kan de bli lämnade. Om de litar på någon, kan de bli lurade. Om de hoppas, kan de bli besvikna. Ändå gör de det – hoppas, visar tillit, släpper varandra nära. Som om de de är blinda. Som om de inte kan urskilja de enklaste av samband. De blir lämnade, lurade, besvikna. Gång på gång.

Sofia Nordin går verkligen från klarhet. Hennes senaste roman för vuxna, ”Atomer”, är lika lågintensivt obehaglig och språkligt skimrande som ”Utanmyr” och ”Gå sönder, gå hel”, fast liksom upphöjt. Varje mening en diamant, skarp och kyligt vacker. Få skriver lika bra om udda existenser som Nordin. Hennes karaktärer är aldrig särskilt sympatiska, men man känner med dem. Ser deras småsinthet, ensamhet och längtan, deras desperata försök att förstå världen; försök som ofta slutar katastrofalt, i totalt jävla mörker. Så även här, i berättelsen om Alma. Jag tänker inte skriva så mycket om handlingen eftersom jag inte vill förstöra er läsupplevelse, men ”Atomer” har en vändning, en händelse som alltsammans kretsar kring, som blir än mer suggestiv då den nämns mest i förbifarten. Romanens kärna, för att knyta an till Almas arbete. Mycket i ”Atomer” ska komma att kretsa kring Almas barndom, somrarna med bästa vännen Cedric och sommargästen Cecilia, som Alma ser som en inkräktare, men det börjar – slutar? – med att den vuxna Alma raggar upp en kille på krogen. Den killen är Cedric, så full att han inte verkar känna igen Alma. När han irrar sig in i Almas garderob när han letar efter toaletten vrider hon om nyckeln i låset till garderobsdörren. Varför Alma gör det, och vad som händer sedan, är upp till er att ta reda på.

Så här skrev DN om ”Atomer” när den utkom i april förra året (OBS att ”Atomer” inte, som recensenten skriver, är Nordins andra vuxenroman utan hennes tredje):

 

”Atomer” är ett subtilt porträtt av en människa med ”en diagnos” som vi säger när vi inte orkar anstränga oss för att förklara varför en person utmanar oss, av någon med sinnena så starkt uppskruvade att tillvarons mångtydighet sveper med sig den egna viljan och hotar integriteten.

”En diagnos”: ja, kanske. Möjligen går Alma att se som en syster till Saga Norén, en annan högpresterande person på autismspektrat. Ändå är min känsla när jag läser om Alma något som liknar igenkänning. Den igenkänningen andas skräck – är jag bara skickligare på att anpassa mig efter omvärldens osynliga kravspecifikation på något slags normalitet än Alma? Är det allt som skiljer oss åt? Alma är en genuint obehaglig och förbryllande karaktär som jag sent kommer att glömma. Precis som i ”Gå sönder, gå hel”, som har en del gemensamma beröringspunkter med ”Atomer” vad gäller den hudlösa skildringen av utanförskap, att inte bli insläppt, ger slutet – inte det definitiva, men slutet för barndomsskildringen – skrämselhicka. Och jag vill läsa fler romaner av Sofia Nordin, helst nu. Under tiden tänkte jag läsa hennes hyllade dystopiska ungdomsserie som inleds med ”En sekund i taget” och fortsätter med ”Spring så fort du kan” och ”Som om jag vore fantastisk”. För rätt många år sedan läste jag hennes ungdomsroman ”Natthimmel” och älskade den. Jag har på känn att det blir kärlek här också. Sofia Nordin är för mig en av de där samtida svenska författarna som sakta krupit sig under skinnet och, utan att jag riktigt har klart för mig hur det gått till, blivit en av mina absoluta favoritförfattare. En ung Inger Edelfeldt, skulle jag nästan våga påstå.

Read Full Post »

”Andra resan till Folkestone” – Åsa Moberg

Sträckläste ”Andra resan till Folkestone”, Åsa Mobergs debutroman från 1981 som nu återutges på Constant reader, igår. Brasklapp pga LIVET som ej tillåter att läsa till sista sidan: med ”sträckläsning” menar jag det näst bästa, dvs att jag läste första halvan i badkaret mellan 05 och 06 (det har, lätt otippat, blivit min bästa lästid, sinnena alldeles fräscha och nyväckta, världen helt mörk och tyst, så behaglig start på dagen – try it, you’ll like it, fellow early birds!) och sedan den andra halvan på Starbucks efter jobbet med en gigantisk pumpkin spice latte som sällskap. Bliss! Jag tror verkligen på Agent Cooper, mer än någonsin så här års, i denna tid, med allt som sker, galenskapen och vanmakten: försök ge dig själv en present varje dag. Planera det inte, låt det bara hända. Kan vara gokaffe istället för blaskigt automatkaffe. Eller en stund med en bok som får allt att stanna upp. En gosstund i soffan med katten eller barnen eller partnern eller vad du nu tycker passar. Vadhelst du vill. Var snäll mot dig själv. Igår blev detta min present.

Som av en slump bröt jag ungefär där huvudpersonen Nina, snart femton, återvänder hem till Hässelby efter resan till Folkestone, England dit hon åkt för att bli av med oskulden och lära sig engelska – i den prioordningen. Jag föredrog Englandsskildringen eftersom den av självbiografiska skäl (jag var arton, inte fjorton, när jag var fjorton tänkte jag bara på hästar och Judy Blume-böcker, och det var Essex och kanske en smula Oxford, inte Folkestone, men annars känner jag igen MYCKET) kryper så nära intill. Just det hopplösa projektet att försöka återskapa ett ljuvt minne, en geografisk plats, i praktiken.

Jag åkte på språkresa till Oxford sommaren 1997, för att bli bättre på språket och möjligen få hångla lite – i den prioordningen. Jag tog med mig Nick Caves ”And the Ass Saw the Angel” och Thomas Hardys ”Far From the Madding Crowd” som lite light reading och kanske för att imponera på någon söt Oxfordstudent, Mvh Pretto som kunde casha in hångel som direkt konsekvens av bokläsande mycket, mycket senare. Och förblev okysst men fann i gengäld Morrissey (mer trogen än de flesta killar, okej, vi har haft det lite kämpigt på senare år men in my own sick way I’ll always stay true to you) och åkte sedan tillbaka, gång på gång, i hopp om att springa på någon av de unga språkreseledarna jag var platoniskt, svärmiskt flickrumsförälskad i. Jag hittade dem aldrig. Inte någon Radioheadmedlem heller, inte ens Thom Yorkes lillebror Andy vars band Unbelievable Truth jag lyssnade mycket på under de här åren, vilket jag löste – as one does – genom att skriva en ångande roman de clef tillsammans med min rumskompis S där två intellektuella men oerfarna språkreseelever får ligga med alla lärare/Radioheadmedlemmar de vill, till och med i Bodleian Library, och jag kände aldrig att jag fick något riktigt avslut förrän jag åkte tillbaka till Oxford med M i somras, drack bellinis och åt sweet potato fries på puben där språkreseeleverna hängde om kvällarna – de hade fortfarande en EF-lounge där en ensam tjej satt med ryggsäck och skolböcker – och kände att jag kunde ta den ensamma sjuttonåringen i handen och säga hej, kolla vad mysigt jag har det här nu. Det var fint. Ursäkta självbiografisk utsvävning, men det är en sådan bok, detta.  Det vore förresten kul att plocka fram statistik på hur många hämmade svenska alternativa tonårstjejer som åkt till England för att få sina första (kassa) sexuella erfarenheter. Jag inbillar mig att det är rätt vanligt (och ja, jag har läst om ”Det här är inte en bok” också ja). Redan de gamla latinarna…!

Det handlar i ”Den andra resan till Folkestone”, som med så mycket annat, om köttets lust och själens obotliga ensamhet. Ibland tänker jag att alla böcker jag verkligen berörs av går att koka ner till det. Det handlar om att känna sig mycket närmare en kille när man ser gräsfläckarna på sin klänning efteråt än när han är i en. Om killar som får utlösning och tjejer som kanske blir med barn. Om att alltid känna sig utanför. Om att VILJA, och att inte vilja. Att inte veta vad och om man vill, för hur ska man kunna veta? Berörd blir man, och beklämd. Jag tror och hoppas att sexualundervisningen och samhällets sexualpolitiska värderingar i stort förbättrats sedan början 1960-talet, då Mobergs roman utspelar sig. Jag får åtminstone hopp när jag pratar med yngre kompisar. Jag däremot, ett resultat av 1990-talets sexualundervisning och, senare, blissfully, vägledning i form av Darling, my darling och annat vettigt som motvikt till det gravt reducerande, manscentrerade, heteronormativa Pogo Pedagog-pratet under biologilektionerna (”Penis blir styv och slidan fuktig för att ta emot penis”), ja, jag känner igen mycket. Tyvärr. För sjuhundrade gången: I’m so glad to grow older, to move away from those awful times… (Det fanns en anledning till att min största förebild under åren då mina hormoner åkte berg-och-dalbana var en asexuell man som satt hemma och läste brittiska pjäser från 1950-talet. Sugen man blev på att ligga efter att ha haft sexualkunskap och, i samma veva, läst ”Glaskupan” och tänkt att ja, jag lär ju vara en på miljonen jag med.)

Att nu, efter those terrible years, som vuxen kvinna med allt vad det innebär, med facit i hand (DET BLIR BÄTTRE, vill jag skrika till Nina, fjorton år, så mycket bättre att du inte kan ana!) läsa ”Andra resan till Folkestone” är att läsa med två olika filter. Mitt nuvarande, bejakande vuxenjag, hon som vet att det blir bättre, så mycket bättre, som slutit fred med sin kropp, versus tonåringen som är stel och konstig, som inte fattar någonting, som skriver ”I don’t want to get laid, I just want to be held” på en röd H&M-tröja och önskar att hon var lesbisk. Det blir oerhört effektfullt. Jag är väldigt glad över att jag läste den här boken, en coming of age-roman med fokus på kvinnlig sexualitet, sådana behövs. Hoppas att även de två följande böckerna i Mobergs serie om Nina Broman, vad jag förstår ett slags litterärt alter ego, ges ut på nytt. Jag älskar att läsa om flickor på gränsen till kvinna, om den avgrundsdjupa diskrepansen mellan naken längtan och krass verklighet. Jag tänker att Linna Johanssons debutroman ”Lollo” är en sorts nutida släkting. (There’s a podcast if you’d like to go, förlåt om jag tjatar men jag känner att jag sade allt jag ville/kunde säga där och hänvisar därför dit om ni vill veta vad jag tyckte.)

Slutligen, ett fantastiskt citat från romanen som mitt tonårsjag SÅ hade skrivit ner i sin Berta-i-skuggserien-inspirerade ”tankebok” (story of my life, för övrigt):

Tänk om livet skulle pågå så här tills hon dog? Alltid samma anstängning att likna alla andra, eller åtminstone somliga andra, så att man inte blev ensam.

Read Full Post »

I försvar till den psykologiska spänningsromanen (och ytor som krackelerar, ljus som kanske, till sist, släpps in)

”Is the psychological thriller dead?” frågade sig författaren Tammy Cohen på läsvärda krimbloggen Killer Women tidigare i höst. Hennes, och mitt, svar är tillfredsställande nog detsamma: not even close, darling. För sanningen är ju denna: även om det är lätt att TRO att detta vi nu upplever med ”Gone Girl”, ”Girl on a Train” och alla Girl-titlar som följt – varför förresten alltid flickor, aldrig kvinnor, i dessa målgruppsorienterade titlar? Detta diskuterade vi faktiskt i segmentet Litteraturnytt i avsnitt 24 av Ett eget rum om ni vill höra mer – är något nytt så har den psykologiska thrillern levt och frodats i decennier. Patricia Highsmith, Daphne du Maurier, Ruth Rendell/Barbara Vine, Karin Fossum och Inger Frimansson är bara några författare som gjort avtryck i den mörkt psykologiserande delen av den numera ständigt expanderande, subgenreletande spänningsgenren. I kölvattnet av Flynns framgångar har dock marknadsavdelningar på förlag runt om i världen hakat på, och i samma sekund som något blir en trend skapas också tyvärr ett (ofta irrelevant) bäst-före-datum. Jag vet inte om det är problematiskt. Kanske något att förhålla sig till i alla fall? Vissa trender är irriterande; andra bara objektivt bra saker som plötsligt råkar flyga upp på en radar bortom oss Constant Readers. Exempel på irriterande trender: författare som skriver om sina berättelser, SAMMA JÄVLA BERÄTTELSER, ur femtioelva olika perspektiv för att ”ge läsarna en ny ingång till berättelsen”. Fast nä, det handlar faktiskt bara om att tjäna pengar, ingen ”behöver” läsa Twilight eller för den delen BDSM-Twilight ur ännu ett söndertuggat perspektiv.

Exempel på trend som är icke-irriterande pga faktiskt ej en trend: psykologiska spänningsromaner. Bara så att vi är på det klara med detta att den psykologiska thrillern på intet sätt är något nytt. Författare har alltid intresserat sig för att utforska det mänskliga psyket, leka med våra förväntningar i form av mer eller mindre intrikata intrigbyggen. Så länge jag har varit mer eller mindre vuxen i min litteraturkonsumtion har detta varit den plats jag känt mig mest hemma i, både som läsare och som skribent/författare. Kommer jag nu, när psykologisk spänning och litterärt mörker blivit typ mainstream (THE HORROR), förvandlas till surmulen indietjej anno 2000 (”Jag hade Tigermilk på kassettband som min expojkvän spelade av från en skotsk kompis limited edition lp-skiva innan den kom på CD” – autentisk replik från Helena modell yngre) och dissa?

Nej, det kommer hon inte. ”I’m so glad to grow older, to move away from those awful times.”

Nu har hur som helst romaner mer märkbart börjat marknadsföras som psykologiska spänningsromaner även i Sverige. Författare skapar med Gillian Flynn som uttalad förebild, vilket jag – i egenskap av en blogg som heter Dark Places – naturligtvis uppmuntrar. Två relativt nyutkomna romaner som passar in här är Caroline Erikssons ”De försvunna”, redan såld till flera länder och stora summor, och Rebecka Edgren Aldéns ”Den åttonde dödssynden”. Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare. Anna på Skönhetskabinettet skrev väldigt bra om hur hon fascineras av så kallade WASP-kvinnor (WASP står för White Anglosaxan Protestant, tänk Charlotte i Sex and the City eller Betty Draper i Mad Men) och deras sammanbrott, den långsamt krackelerande, förment perfekta ytan, identifikationsfaktorn i det:

 

För egen del känns det utma­nande att inte låta sprick­bild­ning­arna ta över och bli hela mönst­ret. Ibland tän­ker jag att det är där­för jag måste vara så noga med min yta.

 

Och så tänker jag, som så många gånger förut, på de här raderna från Leonard Cohen:

 

There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in.
That’s how the light gets in.
That’s how the light gets in.

 

Så länge det finns ytor att krackelera, mörker att gräva i, ljus att (kanske) släppa in, eller ut, behov av frisedel från ännu en serie om trötta medelålders kommissarier, tänker jag mig att det finns ett syfte med psykologiska spänningsromaner. Och gudarna ska veta att det finns mycket sådant these days. Det ska bli spännande – förhoppningsvis även bokstavligt talat – att följa detta framöver. Och medan vi är på ämnet: vad ska vi göra åt detta att Gillian Flynn tycks ha gjort en F. Scott Fitzgerald och ätits upp av Hollywood? Är vi pepp på en nyinspelning av ”Strangers on a Train” med Flynn som manusförfattare, eller kommer vi sitta och förbittras över hur denna tid hade kunnat ägnas åt Den Där Romanen Efter ”Gone Girl” istället?

PS: Jag har visst tidigare lovat en recension av Flynns Edgarvinnande novell ”What Do You Do?”, som kommer i svensk översättning senare i år. Jag har inte glömt det löftet. DS.

Read Full Post »

”Summer Secrets” – Jane Green

Få författarskap signalerar sommar och ledighet som Jane Green. Därför är det symptomatiskt att en flygvärdinna på British Airways kommenterade ”Åh, är det hennes nya? Jag älskar hennes böcker, the perfect holiday read!” när jag satt och läste Greens alldeles nyutkomna ”Summer Secrets” på en flygning till London häromveckan, en miniflaska sauvignon blanc bredvid. Egentligen är det där med vinflaskan djupt ironiskt med tanke på romanens ämne, för ”Summer Secrets” är en släkting till Ann Learys ”The Good House” eller Jennifer Weiners ”All Fall Down” (skildringar av kvinnligt missbruk är uppenbarligen min semesterläsning of choice: här har ni dubbelrecension från förra sommaren om de två böckerna). Det handlar om Cat, som under 90-talets slut festade nätterna igenom i London tills ett svek – en direkt konsekvens av hennes drickande – fick henne att inse att hon hade problem. Klipp till nutid, en nykter Cat som äntligen känner sig beredd att åka tillbaka till Nantucket, där allt gick så snett för många somrar sedan. Hon hoppas på att få förlåtelse och avslut, men är tiden mogen? Är Cat mogen?

Att skriva lätt om det svåra är en konst som få behärskar, men jag tycker att många av de stora namnen i den anglosaxiska underhållningsgenren är bra på det. Marian Keyes, som själv har erfarenhet av depression och alkoholism och som, inte helt förvånande, blurbar ”Summer Secrets”, är en. Jennifer Weiner och Lisa Jewell två till. Ställd bredvid dessa har Jane Green alltid känts lite lättviktig: jag har visst jämfört hennes böcker med mitt favoritgodis skumbananer. Ljuvligt sött och lättsmält, men eftersmaken blir för sötsliskigt kvalmig och ingenting stannar kvar. Främst har jag läst Green för hennes fantastiska New England-skildringar. Miljöerna, husen, inredningen, kläderna, alltsammans är som en beroendeframkallande livsstilskatalog över östkustsleverne modell övre medelklass. Även här levererar Green naturligtvis New England-porr deluxe, men tonfallet är allvarligare, svärtan mer påtaglig när hon tar sig an skammen i kvinnlig alkoholism. För visst döms kvinnor hårdare när de hamnar i missbruk – här tänker jag bland annat på ”Amy”, Asif Kapadias hjärtekrossande dokumentär om Amy Winehouse som jag såg i London, där hon äntligen får vara den storslagna sångerska hon alltid var men där pressens och omvärldens skadeglada ögon hela tiden anas som ett mörkt ackord. She’s lost control again (hellre hon än vi). Manligt missbruk glorifieras, kopplas ihop med en allmän genikult, ett coolt normbrytande, kan till och med ses som lite underhållande (lex Keith Richards). En kvinna som ramlar omkull, får minnesluckor, super killarna under bordet, vaknar upp i främmande sängar, somnar ifrån sina barn? Folk håller sig för skratt, minst sagt. Och är inte sena att peka finger, skuldbelägga, äcklas. Det är naturligtvis helt åt helvete.

Samtidigt tycker jag mig se, i takt med att kvinnotillvänd mainstreamlitteratur blir allt mer benägna att tackla ämnet, en ökad öppenhet. Kanske blir ”Summer Secrets” en del av det. Och i väntan på facit har vi som uppskattar vår sommarläsning med en stor skopa mörker en ny bok att ta oss an.

PS: Det blev inget vin alls på vägen hem, faktiskt. Inget efter det heller. Även vi som inte delar Cats historia kan ibland behöva ifrågasätta alkoholnormen och vad den gör med vår självbild och hälsa. Men när jag träffar #boblmaf i början av augusti, då skulle jag tippa på att jag är sugen på ett glas vin igen. DS.

Read Full Post »