Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Thriller’ Category

The Girl on the TrainThe Girl on the Train by Paula Hawkins

My rating: 3 of 5 stars

THE Girl book sedan Gone Girls dagar, superhajpad och LIVET-jinxad av mig då ett förhandsexemplar damp ner från brittiska förlaget samma dag som mitt äktenskap tog slut. Man kan förlora läslusten för mindre. Alltså tog det mer än två år för mig att läsa Paula Hawkins debut som spänningsförfattare, som sedan dess synts och lästs på stränder, tåg och flygplatser i hela västvärlden och även blivit film. Är man lagd åt det lätt elitistiska hållet, om man vill vara den som upptäcker hajper först snarare än att bara haka på, om man inte gillar att se den unika snöflingan smälta i värmen, kan man förlora läslusten för mindre.

Lite signalfel på vägen, kan man säga. Men till sist läste jag. Lever den upp till hajpen? Ja. Och nja.

På ja-sidan: den vardagsgrå pendlarskildringen, fukten av immiga tågfönster, främmande, svettiga kroppar alltför nära, skammen i att öppna en färdigblandad gin & tonic på tåget hem. Den oundvikliga kopplingen till Agatha Christies 4.50 från Paddington är naturligtvis också ett JA.

På nja-sidan: konstruktionen och upplösningen av deckargåtan.

På det stora hela en helt okej bladvändare, men nog har jag läst många brittiska spänningsromaner som bättre förtjänar världsherravälde. Dock: blir sugen på att åka tåg mellan London och Buckinghamshire (där min syster bor, så det var lätt att suggereras av tågscenerna). Fast vid färdigblandad g&t drar åtminstone jag min gräns.

(Och ja, jag har visst börjat recensera lite smått på Goodreads. Kommer att lägga upp en del av de mer ambitiösa reccarna även här.)

View all my reviews

Read Full Post »

crimetime_1400x500px_151127

Crimetime Gotland närmar sig med stormsteg – bara en vecka kvar! Det var magiskt förra gången, och jag räknar kallt med magi i år igen när författare som Elizabeth Hand, Sharon Bolton, Peter Robinson, Kristina Ohlsson, Mats Strandberg, Johan Theorin och Jørn Lier Horst, och naturligtvis horder av deckarläsare, tar över Öjn för ett par dagar. I år gläds jag lite extra över att skräcken flyttat in på Crimetime, och att jag får prata skräck både i egenskap av moderator och författare. Det ska bli så kul! Här kommer en liten överblick över mina programpunkter i år. Jag hoppas att vi ses på Gotland!

PS: Ni har väl inte missat nya sajten Bokdatum.se, en samlingsplats för alla kommande bokevenemang? Smidigt att ta till under t ex Crimetime eller Bokmässan.

ONSDAGEN DEN 17/8

16.00, Donners Eventhall

Motiv! Med Jørn Lier Horst och Christoffer Carlsson.

Vilka är de vanligaste motiven för mord och andra brott? Vilka lämpar sig bäst för en bra deckare? Möt bästsäljande norska författaren och polisen Jørn Lier Horst och Christoffer Carlsson, kriminolog och författare i ett samtal om brottets drivkrafter och författarens möjligheter. Moderator: Helena Dahlgren.

TORSDAGEN DEN 18/8

11.45, Wisby Strand

On writing. Med Elizabeth Hand och Mats Strandberg

American thriller writer Elizabeth Hand and Mats Strandberg talk about their passion for writing, deeper forces/motivation and the art of putting the reader in a thrilling and beautiful mode. Moderator: Helena Dahlgren

13.00, Donners Eventhall

Horror! Med Camilla Läckberg och Mats Strandberg

Skräckfilmsentusiasterna Camilla Läckberg och Mats Strandberg i samtal med skräckexperten Helena Dahlgren (aktuell med sin bok 100 hemskaste) om vilka filmer som inspirerat dem mest i skrivandet.

FREDAGEN DEN 19/8

10.00, Donnerska huset

Split vision: Läskigt för stora och små. Med Kristina Ohlsson och Mats Strandberg

Stephen King inspirerade både Mats Strandberg och Kristina Ohlsson att börja skriva. Nu är båda aktuella med varsin skräckroman (Färjan respektive Sjuka själar) och varsin barnbok (Monstret i natten respektive Zombiefeber). Varför vill läsarna ha mer skräck? Vad skrämmer oss mest? I samtal med thrillerexperten Helena Dahlgren.

11.15, Wisby Strand

In person: Solo interview Elizabeth Hand

Meet the highly rated and awarded American writer Elizabeth Hand in an honest conversation about her new thriller series, her strong hero character Cass Neary, the punk style writing, her favorite places to write and her love of Sweden. Moderator: Helena Dahlgren, blogger and thriller expert.

12.30, Almedalsscenen

Monstersnack och tårtkalas! Med Mats Strandberg

Kom och fira nya boken Monstret på Cirkusen, andra delen i serien om 9-åriga Frank som förvandlas till monster! Tårta och monstersnack med författaren Mats Strandberg. Samtal med Helena Dahlgren.

15.00, Clarion Festivalbaren

Afternoon tea med Peter Robinson, Sharon Bolton och Denise Rudberg

Afternoon tea with British crime writers Sharon Bolton and Peter Robinson in conversation with Swedish elegant crime-queen Denise Rudberg. Moderator: Helena Dahlgren. Kräver tilläggsbiljett

LÖRDAGEN DEN 20/8

10.00, Wisby Strand

In person: Solo interview Sharon Bolton

Meet the awarded British thriller author Sharon Bolton in a conversation about how to scare your readers to death, the geography of her books, gloriously messed-up main characters and Jack the Ripper. In conversation with Helena Dahlgren.

16.00 – 18.00 ca, Clarion Trädgården

Finalföreställning där jag och Mats Strandberg blir intervjuade av Markus Larsson om vårt förhållande till Stephen King och populärkultur i litteratur. Övriga medverkande under finalföreställningen: Peter Robinson, Viveca Sten, Håkan Nesser, Sofie Sarenbrant, Arne Dahl, Camilla Sten.

Missa inte heller specialbokcirkeln med Breakfast Bookclub, Elizabeth Hand och mig om ”Generation Loss” på torsdag morgon – mer info här!

Read Full Post »

Imagine if the Gone Girls had all decided that fleeing, framing, or killing the men in their lives wasn’t worth the trouble. Imagine if, instead, they’d waited things out. Waited for their children to grow up; waited for their husbands to die. Endured the obligations of womanhood until those obligations were at an end, and their inner girl could return with a vengeance. Imagine what that might look like.

Robin Wasserman, vars ”Girls on Fire” jag tokhyllade häromdagen, skriver bra om alla flickor i thrillervärlden just nu. Ni kan läsa hela artikeln här.

Read Full Post »

Ni vet de där evighetslånga mejlkonversationerna mellan kulturpersonligheter (företrädelsevis kulturmän) som DN Kultur älskar att utsätta oss för om somrarna? Jag och Martin Falkman aka Den döda zonen, som båda bokdebuterar mellan hägg och syrén, tyckte att det var för lite sådant i bokbloggarvärlden. Kalla oss gärna de nya kulturmännen. Kulturman is a state of mind! I den andan har vi ägnat senaste veckan åt att läsa varandras böcker och mejla fram och tillbaks om skrivande, debutantnerver, mörker, prestationsångest och annat som gör livet gött att leva. Härom dagen läste jag en artikel om hur den digitala åldern pajar vår förmåga att läsa längre texter, så ni kan se detta som en övning om ni vill.

M = Martin Falkman, Den döda zonen
H = Helena Dahlgren, Dark Places

Enjoy!

MartinFalkman

Foto: Marcus Lundstedt

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Foto: Severus Tenenbaum

H: Till att börja med: GRATTIS TILL BOKEN! Jag måste börja med att fråga, debutant till debutant: är det bara jag som lider av skev verklighetsuppfattning dessa dagar? Som drömmer mardrömmar om böcker som kommer från tryckeriet med hiskliga fakta- och stavningsfel? Som ibland, förvisso inte för första gången i mitt liv, undrar: Händer det här verkligen? Är det här verklighet och inte bara ännu en förvriden fiktion? Ja, för att köra den klassiska sportfrågan: hur känns det, Martin?

M: Egentligen vet jag inte hur det känns; verkligheten har inte tagit fäste. Däremot drömde jag mardrömmar två nätter i följd när boken skickats till tryck. Jag vaknade av att jag grät en av de två nätterna… jävla mardrömmar alltså. Hela boken såg svängd och hemsk ut. Själv då? Har du insett att det blivit en bok eller lever du i förnekelse?

H: Denial, not just a river in Egypt… Nä, jag har nog inte fattat än. Men det blir härligt sedan när polletten trillar ner. Detta är ju något jag drömt om sedan jag fem år gammal skrev alstret ”Spökslottets hemlighet”, komplett med illustrationer, spegelvända s och not with a whimper, but with a bang-slut (en fågel flög in i fönstret – BANG!). Fast jo, nervöst är det. Lite som att vara nykär och inte veta om känslorna är besvarade. Man blir så sårbar på något sätt. Vill ju att folk ska gilla det man skriver, och jag som verkat i min lilla snälla bokbloggarbubbla och i princip BARA fått kärlek måste nog odla lite tjockare hud. Eller inte.

M: Tillåt mig komma med en klyscha eller två: Det löser sig. Det löser sig alltid. Är det inte så det är? Snälla säg att det är så! Snälla!

H: Vi säger så. Du, hur fick du idén till Tunneln i slutet av ljuset?

M: Boken är född i ren ångest – och jag vet att det är en floskel, men jag hade mycket ångest under en period för ett par år sedan. Jag kunde inte sova, så jag tvingade mig själv att skriva. Jag minns den hysteriska känslan; hur jag blundade och skrev sida efter sida, nästan maniskt. Berättelsen kom naturligt, jag antar att det var på grund av ångesten och mörkret. Det blev nån slags terapi för mig. Och det är lite kluvet, det där med att ”skrivandet blev min terapi”, men vad fan. Det stämmer ju.

H: Det gör ju det. 100 hemskaste kom till mig i kölvattnet av mitt annus horribilis, då jag skilde mig från mannen jag tillbringat hela mitt vuxna liv med och började om. Där, i en livskris, insåg jag att skräcken varit något konstant under hela mitt liv, från tidig barndom och vidare in i vuxenlivet. Jag blev nyfiken på att utforska vilka skräckverk som betytt mest för mig, och varför. Och det var jätteskönt att ägna en stor del av mitt första år i ett Efteråt, när allt var nytt och skört, att skriva, och läsa, om det välkända, trygga. Vilket alltså i mitt fall är monster! Whatever works for you… Visst är det skönt att kunna använda litteratur och skapande som ångestdämpande? Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra annars.

M: Men du, jag har smygläst 100 hemskaste. Det första jag skrev (nej, nästan skrek) till dig var att den är ett smörgåsbord av rädsla, ångest och mörker – och du blev glad.

H: Ja! Bästa komplimangen ju. Önskar nästan att jag kunde dra in upplagan och trycka om med den blurben. Precis så har jag tänkt mig 100 hemskaste: att läsaren får plocka av de små munsbitar av – ofta djupt personlig – skräckminnen som jag dukat fram. Det är så himla fint att bli FÖRSTÅDD! På tal om det: hur skulle din egen drömblurb för din roman, Tunneln i slutet av ljuset, se ut?

M: Svårt. Man sitter ju inte och fantiserar om exakta blurbar till vardags utan snarare om att någon över huvud taget ska säga något om boken; något som inte bara är en gäspning av likgiltighet. Så nu måste jag tänka. Vad tror du, funkar ”En panikslagen skildring av en människa i förfall”? Förr om åren hatade jag blurbar. Nu ser jag absolut deras funktion.

H: Blurbar är kanske en bra ingång till ett större samtal kring utgivningsklimatet idag. Och kanske villkoren för att vara författare? För visst känns det som om i synnerhet nya författare är oerhört beroende av blurbar från mer etablerade författare? Stephen King blurbade till exempel Gillian Flynns och Alex Marwoods debutromaner och hans hype av en bok vi båda läst och tyckt mycket om senaste året, Caroline Kepnes Du, gjorde att den boken synliggjordes för en helt ny läsekrets.

H: På sätt och vis gillar jag blurbkulturen, eftersom den vittnar om hur snälla och stöttande författare är mot varandra. Samtidigt: jag vill hellre att Megan Abbott lägger sin tid på att skriva en ny roman istället för två blurbar i veckan. Och risken är ju att hela konceptet urvattnas tills allt är det bästa ALLA NÅGONSIN LÄST, NÅGONSIN! Nä, tacka vet jag smörgåsbord av rädsla, ångest och mörker.

M: Men ja, exakt. Jag är kluven. Jag ser som sagt funktionen, men det får inte bli för mycket. Jag menar, min favoritförfattare är David Peace. Innebär det att jag tycker om allt han blurbar? Knappast.

M: För några år sedan retade jag upp mig enormt kring att Lee Child blurbade allting mellan himmel och jord. Och just Stephen King ligger ju farligt nära gränsen mellan fabriksproduktion och äkta känsla. Så vad ska man tycka om blurbarna? Ska vi kanske förbjuda dem på allt annat än debutanters böcker? För jag vet ju själv med mig att jag har ett par författare som jag respekterar, som jag personligen bett läsa min bok. Och, ja… som sagt. Vad ska man tycka? Det får inte kännas som att en författare är skickligare på att hylla andras verk än att skriva egna, right?

H: Med risk för att vara total party pooper nu… Både du och jag debuterar, och det är inget snack om att vi gör det i en bokbransch i kris där det är svårare än någonsin att nå ut. Det är ena sidan av den mörka tunneln. Den andra, lika mörka, är att det blir allt svårare att slå sig fram, att ha tid och framför allt råd att skriva – de allra, allra flesta som skriver har ett annat heltidsjobb vilket gör att skrivandet blir något som ska hinnas med utöver. Har du några strategier, några särskilda knep för att hinna skriva i vardagen? Hur såg dina skrivrutiner ut under arbetet med Tunneln i slutet av ljuset? Själv går jag upp okristligt tidigt eftersom jag, hur mycket jag än försöker, inte är en sån där härlig nattuggla som Skapar när alla andra sover. Och så skriver jag mycket på mobilen, små anteckningar, stulna ögonblick som till sist blir något större. Men jag beundrar folk som helt sonika sätter sig ner och skriver flera sidor i ett sträck, varje dag. Jag inbillar mig att du tillhör det folket?

M: Jo, jag är en sådan där obehaglig typ som du nämner. Jag skulle så gärna vilja slå mig själv på bröstet och ställa mig mitt på Sergels Torg och basunera ut: ”Jag lever i texten!”, men det gör jag ju inte, plus att då skulle jag behöva ge mig själv på käften.

M: Men, i all ärlighet skriver jag bäst när jag får isolera mig från allt och alla. Och det får jag inte göra jätteofta. Däremot är jag bra på att stjäla ögonblick. Och, nu kommer detta att låta högtravande, men jag lyckas försätta mig själv i någon slags skrivtrans när jag väl sätter mig ner. Jag är ohyggligt snabb och effektiv. Däremot är jag inte jättenoggrann. Hur är du själv? Lyckas du frammana någon slags energi när du stiger upp i ottan? Knarkar du kaffe? Blir det inte lätt en slags självplågeri?

H: Ja, alltså, jag stapplar direkt från sängen till Moccamastern utan att passera gå. Första koppen inhaleras snarare än dricks. Sedan är jag vaken. Har kommit att älska de där tidiga, ensamma morgnarna där sinnena känns nytvättade och fräscha. Dock att jag nog är lite av en självplågare nu när du säger det…

M: Bara att gå upp om morgonen är att vara självplågare.

M: Hur som helst. En av de första sakerna som slår mig när jag läser din bok är att du pratar om samma saker som jag själv brukar prata om; att möta sina demoner. Att se dem i ögonen. Jag tänker att om man själv dikterar villkoren kring det mörka, så blir det inte lika otäckt. Då kan man kontrollera intaget. Är det en illusion, eller bara feghet och självbevarelsedrift, vad tror du?

H: Ja. Så tänker jag också. Det är en kontrollerad form av skräck man utsätter sig själv för, och framför allt väljer man den själv. Jag tror att det är lika delar terapi, verklighetsflykt och självbevarelsedrift. Åtminstone är det så det funkar för mig.

M: Samtidigt kan jag tycka att många är rädda för det mörka. Att Nej, det får inte bli för mörkt. Det måste finnas hoppfullhet, det måste finnas ljus. Men måste det verkligen det? Jag skulle vilja ställa mig på barrikaden och säga nej; livet har inte ett lyckligt slut… allting löser sig inte, människor mår pissdåligt. Varför ska man ljuga för sig själv, eller sina läsare?

H: Jag tänker på de där raderna från Leonard Cohen. There’s a crack, a crack, in everything / That’s how the light gets in. Och skulle snarare vilja vända på det där argumentet Det får inte bli för mörkt. Säga, Det får inte bli för ljust. För sanningen är ju den att ljuset behöver en smula mörker för att inte förlora sin lyskraft. Utan regnet uppskattar man inte solen när den väl bryter fram. Och nu måste jag gå och lägga mig pga förvandlades precis till ett vandrande klyschmaskin. Förlåt. Men ärligt: jag uppskattar verkligen författare som vågar vägra hopp.

M: Våga Vägra Hopp. Det kan bli en stark rörelse det där.

hanging-hillH: Ett av mina favoritslut i en thriller återfinns i Mo Hayders fristående roman Hanging Hill. Det är, för att låna en fras från 100 hemskaste, ett totalt wtf-slut. Man hatar Mo Hayder för att hon skrivit det, och sedan älskar man henne för det. Och det slutet placerar, utan att tassa in i spoilerterritorium, en person som tros vara bortom fara direkt i skräckens öga. Det är så snyggt gjort. Samtidigt märker jag när jag själv skriver att jag har svårt att vara sådär obönhörligt mohaydersk i mina slut. Min första novell ”Kallelsen”, som till stor del handlar om förlossningsdepression och isolering, skulle egentligen sluta med att både mor och barn dör. Men jag kunde inte med att skada barnet, så jag skrev till ett lyckligt slut för bebisen i en släktings grosshandlarvilla medan protagonisten gick till avgrundens rand ensam. Så det blev inget lyckligt slut ändå, haha. Men vissa saker är bara för hemska. Barn är en sådan dealbreaker för mig. Har du några sådana?

M: Barn. Det kanske blir så när man själv är förälder? Och tack för tipset om Mo Hayder, förresten, jag är olyckligt ovetande. Jag älskar ett dystert slut. En annan grej jag tänker på, just när det gäller det mörka och uppgivna, är frågan kring vem man egentligen skyddar; sig själv eller läsaren? Är man rädd för att passera någon slags anständighetens gräns? Är det just kring barn som den gränsen går, tror du?

H: Så är det nog för de allra flesta. Utom möjligen Mo Hayder då…

M: En av de allra vanligaste kommentarerna jag fick från förlag när jag skickade in Tunneln i slutet av ljuset, var att berättelsen var för mörk. Jag både förstod och förstod inte det argumentet. Är det förlagen som är rädda för mörkret eller är det läsarna? Vill alla ha det där lyckliga slutet, den där kärleken som övervinner allt – och väljer man därför bort det som är för desperat och hopplöst?

H: Bra fråga, och inte helt lättbesvarad. Jag hade nog ändå tänkt att de senare årens internationella thrillerutgivning med Gillian Flynns Gone Girl i spetsen gjort de lyckliga sluten lite mer valfria i nyskriven litteratur. Samtidigt är vi väl alla i någon mån Hollywoodskadade, och många vill ha ett lyckligt slut där allt ordnar sig. Kanske för att livet, till skillnad från fiktionen, inte brukar gå att ordna upp lika snyggt? Fast jag håller ju inte alls med förlagen angående din bok! Jag tycker snarare att det är en styrka att våga skriva slut utan hopp. Bra att du inte gav med dig. Visst har du både läst Stephen Kings novell ”The Mist” och sett Frank Darabonts filmatisering? Alltså, jag skrek rakt ut när jag såg vad Frank gjort med Stephens slut. På tal om för desperat och hopplöst. Men det slutet, den glidningen från hopp till totalt jävla mörker, gjorde att ”The Mist” – filmen – fick en listplacering på 100 hemskaste.

M: Alltså, slutet på ”The Mist” är bland det bästa jag upplevt i berättelseform. Alltså, jag minns känslan. Det var som mörkret borrade sig in i min själ – men samtidigt var det så otroligt vackert att jag bara ville gråta av lycka…

H: På tal om mörker, får jag bara säga att jag älskar premisserna för Tunneln i slutet av ljuset! Kortfattat – säg till om jag spoilar nu – kan man väl säga att huvudpersonen förlorat lusten att leva och därför sluter ett avtal som ska avsluta hans liv, efter att han blivit rikligt belönad. Men så händer något som får honom att ångra sitt beslut, och då är det för sent… Jag älskar ultimatum av det slaget (hmm, i fiktion borde jag kanske tillägga för tydlighetens skull). Att, bokstavligt eller bildligt, köpslå med Djävulen. Den moraliska kompassen som sätts ur spel, och sedan ifrågasätts. Dorian Gray och den eviga ungdomen and what have you. Framför allt känns konceptet för din bok väldigt faustianskt? *tar på sig svart basker och häller upp rödtjut*

M: Det är ju just så. Vi har så mycket regler och så många föreställningar kring vad som måste eller borde göras. Men vad händer när allt det där sätts ur spel? Det är en spännande tanke. Och så är det i min bok. Till en början är det självvalt, men till slut visar det sig, såklart, att det är någon annan som dikterar villkoren. Men vad händer då? Bra fråga…

M: Jag tänker över lag väldigt mycket på det här kring mörker. Varför en del människor har närmare till det mörka, oftare närmar sig det mörka i böcker, musik, filmer. Det jobbiga är att jag inte har någon riktig förklaring till varför det är så. Varför gillar jag att läsa hemska berättelser? Varför tänker jag alltid på allt elände som kan hända? Varför blir jag nedstämd, rädd, destruktiv?

H: Jag är likadan, och har nog egentligen ingen helgjuten förklaring annat än att jag tror att det finns någon sorts kosmisk balans i intaget av mörker kontra defactomörker i livet. I de perioder då jag mått väldigt dåligt, befunnit mig i någon sorts kris, har jag inte pallat att läsa hemska berättelser. Då har jag istället blivit storkonsument av chicklit, glossiga magasin och feelgood-teve. Jag tror att jag måste vara hyfsat i balans för att välja mörkret, och i sammanhanget är det nog värt att nämna att jag på det stora hela har levt – lever – ett rätt privilegierat liv. Fiktionerna blir mitt sätt att närma mig det jag inte vågar närma mig på riktigt. Till exempel har jag jättesvårt att ta till mig nyheterna just nu. Det känns som om allt håller på att falla samman, och då blir det ju en sorts tröst att fly in i något gammalt kråkslott och läsa om obehagligheter som inte kan nå mig. Är det så det funkar för dig också?

M: Det är precis – exakt – så jag känner. För det första, så lever vi typiska medelklass-svenskar ett så jäkla bra liv i jämförelse med majoriteten av planetens befolkning. Vi har det så bra, och kanske är det därför vi privilegierade tar oss ”råd” att läsa skräck, spänning och skit. För vi är så trygga, men vill känna oss lite wild and crazy och liksom TÄNKA OSS hur otäckt vi skulle kunna ha det. Och då passar böcker och film bra, för det är fiktion. Det är därför jag aldrig gillat deckare som är diskbänksrealistiska, exempelvis. För om jag vill läsa om dagishämtningar eller problem på jobbet så kan jag ju uppleva det själv när som helst. Du förstår vad jag menar?

H: Absolut. Din titel, Tunneln i slutet av ljuset, är ju för övrigt rätt talande. Apropå att se mörkret i allt. Det är en fantastisk titel. Hur kom du på den?

M: Jag har alltid gillat uttrycket. Jag tycker om att leka med ord. Men nu, när boken är ute, så har jag hört att det faktiskt är en textrad i en Kent-låt. Vilket jag var helt ovetande till. Kanske borde jag försöka nischa in mig hos deras fans? Men vad är en bra titel för dig – tycker du att titlar är svårt? Jag tycker i varje fall det. Men det beror väl på mängden böcker man läst, kanske?

H: Jamen JUST DET! Det ringde en klocka någonstans. ”Pärlor”, right? Från ”Vapen och ammunition”-plattan. Jag är mer av en ”Verkligen”-tjej, jag. But I digress.

M: Jag har ju inget emot Kent, förstås. De har gjort rätt många bra låtar, och en gång i tiden bodde jag i samma hus som Markus Mustonen. Det räknas väl för nåt? Men, nu spårar vi ur lite. Jag har tänkt på en sak: 100 hemskaste har sin grund i din blogg ”Dark Places”. Du fick idén efter Lotta Olssons Topp-100 deckarlista. Hur lätt var det att få ihop material?

H: Oooh, snygg-Kentarn! Och nu din fråga. Förvånansvärt lätt. I vissa fall har jag lutat mig mot äldre texter och recensioner och anpassat till formatet, men det mesta är nyskrivet. Jag blev överraskad över hur lätt orden formades. Själva listan var klar innan texterna skrivits, och jag minns hur jag började känna mig klaustrofobisk när jag fick stryka, flytta om och klippa ner. En 200 hemskaste kanske inte hade varit helt utopisk, ändå? Fast frågan är om någon orkat läsa den…

M: Jag tror som såhär, att ditt nästa projekt får bli just det. En större, utökad lista! Men hur mycket av originalmaterialet från bloggen är kvar, är det identiskt eller har du redigerat mycket?

H: Den som följt inläggsserien på min blogg kommer definitivt att känna igen sig, men de flesta texter är lätt omarbetade för att passa den tryckta formen bättre. Bloggandet är så oerhört här och nu medan en tryckt bok kräver en viss… tidlöshet, antar jag? Mindre ”idag tänker jag på det här”, mer beständigt. Tilltalet, stilen och tonen är dock densamma. Jättesvårt att konkret förklara exakt hur texterna förvandlats, men jag har i alla fall har en fantastisk redaktör – Anna Hellsten, vars texter jag läste slaviskt som tonåring – som hjälpt mig.

H: Den största skillnaden mellan 100 hemskaste bloggprojektet och 100 hemskaste boken rör nog ändå formalia. I slutet av boken finns en maffig bibliografi över alla verk jag nämner, alltså inte bara de som figurerar direkt på 100-listan utan allt som nämns. Den listan tog tid att skriva kan jag meddela, samtidigt som den gamla litteraturvetaren i mig myste under arbetet. Det är också den listan som jag är mest nervös över nu när boken kommer. Tänk om någon har åsikter om varför jag hänvisat till en viss utgåva, TÄNK OM DET AVSLÖJAR MIG SOM DEN BLUFF JAG ÄR. Inte ens när jag ger ut en bok i egenskap av expert känner jag mig säker. För, som jag skriver i efterordet, Morrissey har ju rätt, ”There’s always someone, somewhere with a big nose who knows and who trips you up and laughs when you fall”.

M: Har du någon slags mental förberedelse på den typen av situationer då, eftersom du redan skapat dem i ditt inre?

H: Regression och verklighetsflykt. Har funkat i 36 år nu. Och om inte det funkar har jag några riktigt bra Sauvignon Blanc på kylning.

M: Jag undrar såklart också om du bytt ut några platser på listan… kommit på något du glömt, sett något du inte hade med… ?

H: Plats 86 är utbytt. Det inlägget skrevs dagen efter Parisattackerna och var egentligen mer ett uttryck för min egen vanmakt inför verkligheten än en självklar del av min 100-lista. Att verkligheten är den ständiga listettan etablerar jag dessutom redan i bokens förord, så det kändes helt okej att byta ut den listplaceringen mot ett fiktivt verk (Helen Dunhams suggestiva spökhistoria The Greatcoat, som jag saknade i grundgenomgången). Och så ändrade jag fokus på ytterligare ett par texter så att de blev mer riktade mot ett specifikt verk eller en företeelse. Till skillnad från på bloggen har alla mina texter underrubriker med information om huvudverket, så det kändes återigen som ett naturligt grepp.

H: Angående sådant jag inte har med: JA! Jag ångrar att Mystery Man i Lost Highway och slutscenen i The Blair Witch Project inte fick egna texter i boken. Visserligen nämner jag dem i förhållande till andra verk och skräckupplevelser, men ärligt, de hade förtjänat mer uppmärksamhet. Kanske är det mitt undermedvetna som skuffat undan två av mitt livs hemskaste skräckupplevelser in i hörnen. Vissa saker är FÖR hemska till och med för 100 hemskaste… saknar du förresten något på listan? Något du blev förvånad över?

M: Jag saknar Mystery Man, men nu parerade du ju det jävligt snyggt genom att nämna honom redan innan jag tyckte till. Lost Highway är bland det otäckaste jag sett. Jag går igång på visuell skräck; på outtalade hot och psykologisk terror. Jag har generellt sett svårt för den där ”hjälp nu hoppar jag till”-skräcken, utan jag föredrar den krypande, obehagliga. Har du förresten läst Scream av Margee Kerr, en studie i varför vi älskar att bli skrämda?

mysterymannoaccident

H: Som sagt, Mystery Man är i högsta grad där, men i slutändan blev det varelsen bakom Winkie’s, från Mulholland Drive, som jag valde eftersom jag inte ville spamma listan med David Lynch-filmer (lätt hänt i och för sig, och förståeligt). Inte läst Margee Kerr, men du är inte den första som tipsar mig om den. Eller var det du som tipsade mig om den kanske när vi sågs på Forumfesten? Déja vu här nu. Eller som den underskattade Stephen King-novellen lyder, ”You Know That Feeling, You Can Only Say It in French”.

M: Det kan mycket väl vara så att jag tipsade om Scream, jag har tipsat ganska många om den – just eftersom jag fascineras av hela mekanismen kring rädsla. Varför vi söker den. Så: till er som läser denna intervju och tycker om skräck och att få skiten urskrämd er (säger man ens så?): Läs Scream. Den är jätteintressant!

M: Men nu spårar jag igen. Hur blev du antagen förresten? Jag har känslan av att du inte skickade in manus, utan att förlaget läste din blogg och tyckte att formatet passade. Hur var det?

H: Ja, så var det. Jag inser att detta är en atypisk utgivningshistoria, och det går liksom inte att prata om det utan att framstå som rätt självgod, men faktum är att allt jag gett ut varit på initiativ av olika förlag som kontaktat mig; jag har aldrig skickat in något utan blivit mer eller mindre headhuntad i ett tidigt stadium, ibland innan något konkret finns. Kanske är det min skeva självbild som spökar även här: jag vågar bara tro på det jag gör om någon aktivt visar att de vill ge ut det. Ändå fick min pojkvän, som illustrerat 100 hemskaste, vänligt men bestämt påminna mig om att ingen ger ut en bok för att vara snäll när jag krisade lite under redigeringsarbetet, haha. Fast – och det vill jag verkligen understryka – det här att vänta på att bli uppraggad av förlag är verkligen inget knep jag skulle tipsa aspirerande författare om, det är en skitdålig strategi som bara råkar ha funkat för mig! I fallet med 100 hemskaste så var det Modernistas chef och grundare Pietro Maglio som hörde av sig till mig via ett privat meddelande på Twitter några timmar efter att jag publicerat första inlägget i serien. Han sa rakt upp och ner att han ville ge ut 100 hemskaste som bok och jag höll naturligtvis med. Det var en oerhörd lyx att sedan skriva alla 100 inlägg i vetskapen om att det skulle bli en bok. Jag tror att jag började jobba redaktionellt med texterna på en gång, även om det som sagt gjordes lite ändringar så att det inte skulle vara identiskt material med bloggen. Både jag och förlaget ville att såväl trogna Dark Places-läsare som nya läsare ska få ut något av slutprodukten, det kändes viktigt.

M: Jag tror att din historia är rätt annorlunda, ja. Men cool! Det låter också rätt schysst att kunna börja jobba redaktionellt redan INNAN du skrivit inläggen. En slags dubbelarbete alltså, där du förberedde din blogg för att bli din bok… eller, ja, du förstår. Jag önskar att jag kunde bli uppraggad av ett förlag, så som du blev, men realiteten är förstås annorlunda för de flesta!

H: Du valde, efter lite andra möjligheter och scenarion, till sist att ge ut Tunneln i slutet av ljuset själv via Type & Tell. Vill du berätta lite om det beslutet? Vad är för- respektive nackdelarna med egenutgivning?

M: Så här var det: Jag blev först antagen av ett litet förlag, EA Förlag. Jag hade arbetat den del med förläggaren tidigare, när jag jobbade på Adlibris. Tyvärr blev hon sjukskriven mitt under en kritisk period för boken, så jag kände tydligt att det inte skulle gå vägen. När vi sade upp kontraktet hade jag vissa tankar på att gå via förlag igen, men de förlag jag pratade med kunde inte ge ut boken i år, och för mig var det viktigt att få ut den nu. Jag har för mycket annat på gång.

M: Type & Tell och självpublicering hade samtidigt legat i mitt bakhuvud länge; jag är intresserad just av självpubliceringsprocessen, och var också med som testare åt dem. Så de var hela tiden ett bra alternativ för mig. Och hittills måste jag säga att det varit oerhört bra. Jag tror att självpublicering är på stark frammarsch, även om det finns en bit kvar att gå. Vad tror du själv om den utvecklingen – i och med att förlagen blir allt svårare att ta sig in hos?

H: Jag tror att vi bara sett början där. En logisk, och nödvändig, utveckling i bokbranschen. Samtidigt är jag för egen del otroligt tacksam över att ha lyxen att backas av ett förlag med allt vad det innebär med redaktionellt arbete, PR och inte minst ekonomi. Men som sagt, jag inser att det ÄR en lyx och ett privilegium att ha det så. Och jag skäms faktiskt en aning. Varje gång jag går in i Författargruppen på Facebook känner jag mig som den där jäveln som alltid blir uppraggad mitt framför sina Tinderknarkande kompisar…

H: Hur skiljer sig slutprodukten Tunneln i slutet av ljuset från första manusversionen? Är du en författare som gillar att redigera?

M: Åh, fy fan! Det är som natt och dag. Jag skickade ut första manusversionen väldigt tidigt. Alldeles för tidigt. Så jag brände säkert ett par broar där. Fast, ärligt talat, när jag tittar på det nu så gillar jag fortfarande det. Men det var så otroligt, otroligt fragmentariskt och osammanhängande. Så, om jag då ska agera någon slags coach, leka världsvan och etablerad så är mitt tips till andra som skriver: Du är inte färdig när du tror att du är färdig!

M: Men sedan gillar jag ändå att redigera, och det är väl tur det, för sättet jag skriver på kräver mycket redigering. Jag sprutar ur mig text och ibland blir det lysande men ibland blir det för jävla dåligt och det är jag första person att erkänna. Hur funkar det för dig? Du fick så att säga börja redigeringsfasen lite tidigare än vanligt. Så kanske var det annorlunda för din bok – och är det annorlunda när du skriver noveller?

H: Jag älskar att redigera! God is in the editing. Flera av mina noveller, kanske i synnerhet ”Salamandertider” och ”Nofilter”, tog en helt annan form under redigeringsarbetet. Där hade jag ovärderlig hjälp av Titti Persson och Jessica Kolterjahn, båda grymma författare tillika redaktörer, som fick mig att inse vilken slags berättelse jag behövde skriva. Jag tror absolut att man vinner på att skriva om ett par gånger innan man skickar in, om man inte redan har en förläggare/redaktör att bolla med.

59bb313b537072ef3f4f48dc223edd92407e1ec86ba3820d925f33d2c35d6077

M: Mmm, så är det ju. Jag har också omgett mig med så jäkla duktiga läsare, och det är väl rätt få förunnat, på sätt och vis. Att ha bra, tydliga, läsare hjälper enormt. Till exempel läste Gabriella Håkansson mitt manus och gillade det – men pekade samtidigt på en hel radda saker som jag var tvungen att ändra på. Jag minns hur hon versalskrek att jag inte kunde ”spy läsaren i munnen” hela tiden. Det var hårt, men det var oerhört nyttigt. Kajsa Sundin, som lär ut litterär gestaltning, ställde en massa jobbiga frågor om karaktärerna, tvingade mig att tänka efter. Fast jag vet inte… jag är i många fall en hopplös karaktär, så jag vet inte hur mycket jag tagit till mig. Förhoppningsvis något. Jag behöver sansade röster i det där hektiska skapandet…

H: Ja, själva utkastet, stommen, skriver jag oerhört fort, i ett slags frenesi. I det läget handlar det mest om att få ut orden på sidorna, så att jag över huvud taget vågar tro på att det BLIR något. Det är först sedan, i redigeringsarbetet, som jag kan kosta på mig att njuta lite av skrivprocessen. Innan dess är det 50% hybris, 50% prestationsångest. Ingen vinnande blandning… eller det kanske är vad det är, trots allt?

H: Vilka författare inspirerar dig? Varför?

M: David Peace, för att han behandlar språket och texten på ett magiskt, maniskt sätt. Och han hittar det där febrigt desperata som få andra. Sedan blir jag alltid inspirerad när jag läser Belinda Bauer, för jag älskar hennes personporträtt. Men jag kommer aldrig att kunna bli så skicklig. Du själv då?

H: Alltför många för att rymmas här, men Stephen King, Christine Falkenland, Elizabeth Hand, Maria Gripe och Gillian Flynn är nog de som ligger allra närmast hjärtat. Och Shirley Jackson! Henne har jag verkligen fått upp ögonen för under arbetet med 100 hemskaste. Fantastisk i det kortare formatet, överraskar alltid. Mörker, stil och konsten att leverera en god historia med en knorr är saker jag uppskattar hos författare.

M: Jo, Stephen King. Det är klart. Men jag tänkte att jag inte behövde nämna honom. För vem har INTE en relation till honom? Jag säger bara Pestens tid… minns fortfarande känslan av att läsa den som tonåring.

pestenstid19881

H: Haha, jag är med Stephen King som jag är med Kent. Lätt possessiv fast cirka hela världen har en relation till dem. Rimligt, not so much. HE WAS MINE FIRST! Fast så känner ju alla, gissar jag. Och ja, Pestens tid är fortfarande ett av mina bästa läsminnen! Sträckläste på en gulnande gräsmatta en sommar lika varm som när Captain Trips kom. Gillar du den längre versionen bäst?

M: När det gäller just Pestens tid så finns det ingen gräns för hur lång texten kan vara – ju längre desto bättre. Annars är jag ju en ivrig förespråkare av korta texter och tunna böcker…

H: En sak som slår mig när jag läser om mina skräcknoveller såhär ett par år efteråt är hur djupt självbiografiska de känns. Kanske inte på det uppenbara sättet eftersom det rör sig om övernaturliga berättelser, men jag känner igen så otäckt mycket av mig själv i såväl detaljer som övergripande tematik. Vad tror du, är allt man skriver i någon mån självbiografiskt? Har Tunneln i slutet av ljuset inslag av dig själv? Och – välkommen upp i terapisoffan igen – mår du bättre nu än när du började skriva? För visst tillkom din roman när du befann dig i en egen sorts tunnel?

M: Skrivande är terapi, som jag nämnde förut. Visst känns det klyschigt. Men det är sant. Jag antar att allt man skriver bär spår av det sinne som skapar texten. Tunneln handlar om en karaktär som har många likheter med mig själv; men som ändå är totalt annorlunda mig – han är i grund och botten helt uppgiven, nergången… uppskattar inte sin familj, hatar sitt jobb… och samtidigt uppskruvad ungefär tusen varv i desperation.

M: Och, ja, jag mår bättre nu än när jag började skriva. Men det kan förstås även delvis tillskrivas terapi och medicin. Hur har du det själv med skrivandet – vilken terapeutisk roll spelar det för dig – om ens någon? Hur mår du när du skriver kontra när du har skrivit färdigt?

H: Det är lustigt det, där, för samtidigt som skrivprocessen har en tveklös terapeutisk roll för mig – det är så jag kan förmå sätta ord på känslor och tankar, gå vidare, bearbeta, etc – så mår jag ofta rätt dåligt under den aktiva skrivfasen. Det där gamla självtvivlet du vet. Så jag mår nog som bäst precis när jag skrivit klart något och skickat ut det i världen. Min bästa tid är med andra ord just precis nu! Men det ändras nog snart, hehe.

M: Självtvivel, jag förstår verkligen inte vad du menar… Men du, en del av det som ligger på din lista i 100 hemskaste har jag läst/sett. Mycket känner jag till; men samtidigt finns det massor med tips på saker jag INTE bekantat mig med. Och jag gissar att det är hela grundtanken med idén; att vägleda de förlorade själar som inte hittat alla guldkorn ännu. Jag ser framför mig att listan kommer att bli föremål för diskussion också, att du själv kommer att få lite sköna tips som du missat?

H: Exakt så! Jag vill att det ska pratas med om skräckgenren överlag, och blir jätteglad om läsare hör av sig och tipsar om guldkorn jag missat. Redan under bloggstadiet fick jag ovärderlig hjälp från mina läsare. Till exempel fick jag reda på att Ruby Gillis i Drömmens uppfyllelse inte dog av scharlakansfeber, som jag trott, utan av lungsot. Hurra för att jag kunde ändra det redan på manusstadiet och slapp sitta och skämmas! Hade varit så jävla jobbigt…

M: En sak undrar jag. Hur ser den svenska skräckscenen ut? Du nämner ju flera svenska författare; Elisabeth Östnäs, Mats Strandberg, Amanda Hellberg… vad kan du säga om scenen, så att säga?

H: Det händer jättemycket kul på den svenska skräckscenen just nu! Framför allt ser jag en attitydmässig glidning hos – eh, får jag säga ”mainstreamfolket” utan att krönas till årets elitist? – där skräck blir mer okej. I synnerhet deckarläsarna verkar närma sig skräckgenren via författare som Johan Theorin och Mats Strandberg, vilket årets program för Crimetime Gotland (där jag ska medverka som moderator och författare) också kommer att visa när det blir klart. Jag tror att det är en väldigt bra tid för att vara svensk skräckförfattare, helt enkelt.

e-bok-9789186845728-kallelsen

H: För mig som är genremässig blandmissbrukare, med en fot i thrillerträsket och en djupt nere i skräckgraven, är detta en oerhört välkommen utveckling. Svensk skräck tycks också gå hem internationellt, vilket är superkul. Faktum är att jag länge lekt med tanken att översätta min första novell ”Kallelsen” till engelska för att se om den kan funka på den amerikanska marknaden. I synnerhet USA har ju en mycket större marknad för skräck, inte minst i och med gamla fina anrika publikationer som Weird Tales där det vore en total jävla ära att någon gång få vara med. Om jag får drömma högt… Det jag framför allt vill säga om den svenska skräckscenen är att alla är så fruktansvärt trevliga, roliga och stöttande. Det är en himla fin gemenskap, faktiskt, där det inte spelar någon roll om man sålt 50 000 eller 50 ex av sina böcker. Jag ska sitta i några paneler på Fantastika i juni och ser så sjukt mycket fram emot den nördgemenskapen. Det var sådant man fantiserade om som ensam nördig liten tonåring på kammaren.

H: Vad skriver du på nu btw? För visst har du redan ett nytt skrivprojekt på g? Minst ett, rentav…?

M: Jag har precis skrivit färdigt Mannen i tunneln, som faktiskt är en spegling av Tunneln i slutet av ljuset. Det vill säga; vi följer inte mannen som vill dö utan mannen som vill döda… det manuset ligger hos två förlag nu. Dessutom har jag skrivit färdigt en thriller tillsammans med en annan författare, Sara Olsson, som heter Det döda hjärtat. Vi får se vad som händer med den… OCH sen har jag en novellsamling som jag måste bestämma vad jag ska göra med. Hur ser det ut för din del, jag gissar att du är en person som ständigt skriver på något sätt?

H: Ja, jag skriver på något längre som jag än så länge, av psykologiska skäl, kallar kortroman som (vidskeplig knackning på trä) ska ges ut på Constant reader till bokmässan nästa år. YA möter skräckthriller möter fanfiction, typ. Första manuslämning vid årsskiftet. Jag är igång med skrivandet och den där ”Jag är ett geni! Jag är en avskrädeshög!”-pendeln as we speak. Men mycket föll på plats när jag fick formen klar för mig, och jag har en ganska god idé om vart jag är på väg. Hoppas jag…

H: En sista grej bara (jag hoppas att åtminstone två personer orkar läsa hela vårt samtal). Ett av mina absoluta favoritcitat om läsning kommer från filmen om C.S. Lewis liv, Shadowlands. ”We read to know we are not alone.” Skulle du säga att det är samma sak med skrivande?

M: Jag tror att det är lite varierande. Människan är i grund och botten en social varelse, även om graden av socialitet (skumt ord) varierar oerhört kraftigt. Det är ett motsatsförhållande; å ena sidan älskar jag att vara ensam med min text, och jag älskar känslan av att allting bara består av mig och min text och att jag hatar den men älskar den och att jag hatar mig själv men älskar mig själv. Å andra sidan, så är det så fantastiskt roligt att prata om skrivande när läget ges!

H: Det är ju det.

M: Och på tal om att skriva, och på tal om att ordbajsa, och på tal om att det är så fantastiskt roligt att prata (eller skriva) om skrivande, så borde vi väl inte bli mer långrandiga nu? Jag tänker att om någon orkat läsa hela vägen hit så är det på sin plats med en tapperhetsmedalj, eller åtminstone en uppskattande tanke från oss.

H: Ni har min eviga beundran, ska ni veta! (Särskilt om ni kröner det hela med att köpa våra böcker.)

M: Jag skulle för egen del vilja avsluta med mitt favoritcitat, från en av alla de intervjuer jag har gjort med författare. Och det var när jag intervjuade David Peace och bad honom beskriva sin vardag. Hans svar fastnade verkligen: ”I write, write, write, write. And when I don’t write, I think, think, think, think about writing.” Jag tycker att det summerar det hela rätt så bra.

H: Preach.

Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris.

Bevaka 100 hemskaste hos Adlibris.

tunneln-i-slutet-av-ljuset100-hemskaste

Read Full Post »

images

Insåg precis att mitt sug efter att läsa thrillers*, som vad än denna blogg må heta faktiskt inte är ett konstant sug, alltid sammanfaller med Groundhog Day! Februari är månaden då jag yrvaket tittar ut från mitt gryt, gnuggar mig i ögonen och mjukstartar med något lättläst och inte alltför krävande. I år blev det Mary Kubica och hennes andra roman ”Pretty Baby” som blev startskottet. Kanske inte det bästa jag läst i genren, men SYMPATISKT, och man vill ogärna lägga ifrån sig. Fastnar i vanlig ordning på roliga detaljer som att en av karaktärerna läser Anne på Grönkulla för sin dotter, som hon kallar Ruby. Efter Ruby Gillis, I presume? Men är den hemlösa flickan som huvudpersonen tar med hem den hon utger sig för att vara? Är barnet ens hennes? Osv. Kubicas debut ”Good Girl” blev något av en snackis förra året. Själv fastnade jag inte riktigt, men denna gillar jag. Något påminner om min gamla thrillerfavorit Joy Fielding, som jag upptäckte i min mammas bokhylla och sedan fortsatte att läsa (läs gärna till exempel ”Lost” eller ”Grand Avenue”). Det vardagligt laddade, psykologin, de olika perspektiven. Är dessutom en sucker för geografiska detaljer i böcker, och hos Kubica får jag lära mig med om Chicago och dess stadsdelar och förorter. Jag gillar att ha en tydlig platsangivelse när jag läser, städer som jag tidigare knappt tänkt på får plötsligt en litterär inramning, något förhöjt. Innan har jag varit lite som Gilmore Girls-Rory när hon träffar Dean, inflyttad till Stars Hollow från Chicago, när staden kommit på tapeten:

images (1)

Vi behöver inte vänta särskilt länge på en ny Kubica-fix: i maj utkommer ”Don’t You Cry””Meanwhile, in a small Michigan harbor town an hour outside Chicago, a mysterious woman appears in the quiet coffee shop…”  Jag ser redan framför mig hur jag sitter på min balkong och sträckläser. Vissa människor hävdar säkert att deras behov av ”small Michigan harbor towns” och mystiska kvinnor som dyker upp på fik är nästintill obefintligt. Jag är inte de människorna. Je suis ”small Michigan harbor towns”! Je suis sovstäder utanför New York! Je suis insekterna som gömmer sig under verandan i inledningsscenen till David Lynchs ”Blue Velvet” (den mest träffande liknelsen för den amerikanska drömmens förruttnelse jag sett, fortfarande)! För att vara anglofil är jag sällsamt upptagen av amerikansk geografi…

26109394

I mars ger suburban thriller-kungen Harlan Coben sedan många år ut årets standalone – något av en happening i åtminstone min och Bokbabbels värld. De senaste åren har dessutom Kanadas svar på Harlan Coben, Linwood Barclay, valt att ge ut årets thriller just i mars. Känns avsiktligt? Herrarna Coben och Barclay förenas i sina adrenalinstinna utgrävningar av den nordamerikanska drömmen och alla mörka hemligheter som dväljs under fernissan (de där insekterna, hur de kravlar under verandan, bakom det perfekt vitmålade staketet!). En annan gemensam nämnare: de är notoriskt ojämna. För varje höjdare (”Tell No One”, ”Never Look Away”, ”Trust Your Eyes”) finns ett gäng besvikelser. Lik förbannat fortsätter man att läsa, år efter år, och gör det med nöje, även om såväl titlar som innehåll ganska snart efter att man, skrynklig av badkarssträckläsning, vänt sista sidan blir utbytbara, förvillande lika. I väntan på årets Coben, som heter ”Fool Me Once”, och årets Barclay, ”Far From True”, botaniserar jag i mina bokhyllor efter olästa thrillers. Det finns MÅNGA: än har jag inte hunnit ta igen allt jag missade under mitt annus horribilis, då jag dessutom fick motsvarande en halv årsförbrukning av litterära thrillers från mina vänner på English Bookshop som en hang in there, kiddo-present. Befinner mig följaktligen i detta märkliga läge: andra bokbloggare läser och bloggar om böcker som jag indirekt har tipsat om, på den tiden jag bara orkade fota böcker och lägga upp på Instagram, när läsning var en fysisk och psykisk omöjlighet. Kan man då med ärligt samvete säga att man tipsat om böckerna? Filosofiska rummet, #boblmaf edition. Märker att jag har Claire Mackintoshs ”I Let You Go”, som nyligen översatts och fått fina recensioner. Flera lovande litterära thrillers med Megan Abbott-blurbar. Den där boken om kvinnan på tåget, jomenvisst, med ”ADVANCE READER COPY”-klistermärke på omslaget. Snart har hela världen läst den utom jag, men jag vet var den står i bokhyllan. Alex Marwoods nya (om tvillingar!) ligger också i läshögen, plus två andra brittiska, hyfsat nyutkomna tvillingthrillers. Ibland tänker jag att jag skulle kunna ägna mig åt enkom tvillingthrillers en thrillersäsong och få mitt lystmäte stillat, men varför begränsa sig liksom? Och så måste jag läsa Ruth Rendells sista (snyft) sista roman också, och de Barbara Vine jag inte hunnit läsa än, och, och, och… Ja, det saknas sannerligen inte resurser här. Exakt hur länge thrillersäsongen varar beror lite på, men ballpark figure: februari – augusti. Nu vet ni vad ni har att vänta er, alltså (och då har jag inte ens nämnt rosévinsläsningssäsongen som brukar hålla i sig mellan maj och juni när alla mina brittiska favoriter släpper nya underhållningsromaner…).

* = Mina kriterier för En Riktigt Schysst Thriller, kortversionen: minimalt med poliser och utredande, maximalt med psykologi, vardaglighet, relationer, opålitliga berättare, gärna en liten livslögn också. Det piggar alltid upp! Läs gärna mitt försvarstal till den psykologiska spänningsromanen här.

Read Full Post »

colliding

Dark Places- och 100 hemskaste-vännen Jennifer McMahon blurbar åt en annan favvo, nämligen Lisa Unger:

Lisa Unger takes you to dark places then shows you the light. The universe she has created in The Hollows — the dead and the living, the haunted and the haunting, the lost and missing — resonates so deeply, it’s a world I want to go back to again and again and am always a little heartbroken to leave. In INK AND BONE, we return to The Hollows once more, and Unger weaves a story that casts a captivating spell, and will leave you feeling haunted long after you turn the last page.

McMahon-puff, dark places, mmhmm, ibland är jag en väldigt enkel (läs: lättköpt) själ. Jo, det blir nog en utflykt till The Hollows i år också.

”Ink and Bone” utkommer i juni.

Read Full Post »

”Is the psychological thriller dead?” frågade sig författaren Tammy Cohen på läsvärda krimbloggen Killer Women tidigare i höst. Hennes, och mitt, svar är tillfredsställande nog detsamma: not even close, darling. För sanningen är ju denna: även om det är lätt att TRO att detta vi nu upplever med ”Gone Girl”, ”Girl on a Train” och alla Girl-titlar som följt – varför förresten alltid flickor, aldrig kvinnor, i dessa målgruppsorienterade titlar? Detta diskuterade vi faktiskt i segmentet Litteraturnytt i avsnitt 24 av Ett eget rum om ni vill höra mer – är något nytt så har den psykologiska thrillern levt och frodats i decennier. Patricia Highsmith, Daphne du Maurier, Ruth Rendell/Barbara Vine, Karin Fossum och Inger Frimansson är bara några författare som gjort avtryck i den mörkt psykologiserande delen av den numera ständigt expanderande, subgenreletande spänningsgenren. I kölvattnet av Flynns framgångar har dock marknadsavdelningar på förlag runt om i världen hakat på, och i samma sekund som något blir en trend skapas också tyvärr ett (ofta irrelevant) bäst-före-datum. Jag vet inte om det är problematiskt. Kanske något att förhålla sig till i alla fall? Vissa trender är irriterande; andra bara objektivt bra saker som plötsligt råkar flyga upp på en radar bortom oss Constant Readers. Exempel på irriterande trender: författare som skriver om sina berättelser, SAMMA JÄVLA BERÄTTELSER, ur femtioelva olika perspektiv för att ”ge läsarna en ny ingång till berättelsen”. Fast nä, det handlar faktiskt bara om att tjäna pengar, ingen ”behöver” läsa Twilight eller för den delen BDSM-Twilight ur ännu ett söndertuggat perspektiv.

Exempel på trend som är icke-irriterande pga faktiskt ej en trend: psykologiska spänningsromaner. Bara så att vi är på det klara med detta att den psykologiska thrillern på intet sätt är något nytt. Författare har alltid intresserat sig för att utforska det mänskliga psyket, leka med våra förväntningar i form av mer eller mindre intrikata intrigbyggen. Så länge jag har varit mer eller mindre vuxen i min litteraturkonsumtion har detta varit den plats jag känt mig mest hemma i, både som läsare och som skribent/författare. Kommer jag nu, när psykologisk spänning och litterärt mörker blivit typ mainstream (THE HORROR), förvandlas till surmulen indietjej anno 2000 (”Jag hade Tigermilk på kassettband som min expojkvän spelade av från en skotsk kompis limited edition lp-skiva innan den kom på CD” – autentisk replik från Helena modell yngre) och dissa?

Nej, det kommer hon inte. ”I’m so glad to grow older, to move away from those awful times.”

978913714578513061665_O_1

Nu har hur som helst romaner mer märkbart börjat marknadsföras som psykologiska spänningsromaner även i Sverige. Författare skapar med Gillian Flynn som uttalad förebild, vilket jag – i egenskap av en blogg som heter Dark Places – naturligtvis uppmuntrar. Två relativt nyutkomna romaner som passar in här är Caroline Erikssons ”De försvunna”, redan såld till flera länder och stora summor, och Rebecka Edgren Aldéns ”Den åttonde dödssynden”. Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare. Anna på Skönhetskabinettet skrev väldigt bra om hur hon fascineras av så kallade WASP-kvinnor (WASP står för White Anglosaxan Protestant, tänk Charlotte i Sex and the City eller Betty Draper i Mad Men) och deras sammanbrott, den långsamt krackelerande, förment perfekta ytan, identifikationsfaktorn i det:

 

För egen del känns det utma­nande att inte låta sprick­bild­ning­arna ta över och bli hela mönst­ret. Ibland tän­ker jag att det är där­för jag måste vara så noga med min yta.

 

Och så tänker jag, som så många gånger förut, på de här raderna från Leonard Cohen:

 

There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in.
That’s how the light gets in.
That’s how the light gets in.

 

Så länge det finns ytor att krackelera, mörker att gräva i, ljus att (kanske) släppa in, eller ut, behov av frisedel från ännu en serie om trötta medelålders kommissarier, tänker jag mig att det finns ett syfte med psykologiska spänningsromaner. Och gudarna ska veta att det finns mycket sådant these days. Det ska bli spännande – förhoppningsvis även bokstavligt talat – att följa detta framöver. Och medan vi är på ämnet: vad ska vi göra åt detta att Gillian Flynn tycks ha gjort en F. Scott Fitzgerald och ätits upp av Hollywood? Är vi pepp på en nyinspelning av ”Strangers on a Train” med Flynn som manusförfattare, eller kommer vi sitta och förbittras över hur denna tid hade kunnat ägnas åt Den Där Romanen Efter ”Gone Girl” istället?

PS: Jag har visst tidigare lovat en recension av Flynns Edgarvinnande novell ”What Do You Do?”, som kommer i svensk översättning senare i år. Jag har inte glömt det löftet. DS.

Read Full Post »

Older Posts »