Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ungdomsböcker’ Category

Intervju med min förläggare/redaktör Linda Skugge på Boktugg.se om att Constant reader, hem till bland annat Cass Neary-böckerna, blir imprint på Lava förlag. Första titeln? Orkidépojken av yours truly, kommer i augusti. Sååå glad över detta!

Pga nytt jobb i kombination med bokredigering och de där berömda oxveckorna kommer jag inte att uppdatera så frekvent här framöver, men jag tänker INTE begrava en till blogg, lovar! Någon dag, kanske blir det snarare än jag tror nu, ska denna lilla odöding resa sig upp ur kistan. Meanwhile…

Read Full Post »

jag-ar-tyvarr-dod-och-kan-inte-komma-till-skolan-idagEn till stackars obebloggad. Den här gillade jag också mycket och hade nog gärna läst som tonåring. Ett faktum är att jag knappt läste någon YA alls som tonåring, jag gick direkt från Maria Gripe och Läslusen till Stephen King och Donna Tartt utan att ens stanna vid ungdomshyllan. Inbillar mig dels att det är ganska vanligt för min generation (sena 70-talister/tidiga 80-talister), dels att utbudet av YA inte var lika bra som nu? Jag är hur som helst väldigt glad över att det finns så mycket bra och angeläget som skrivs nu. Som känns minst lika angeläget för 35-åringar som 15-åringar.

Mycket har skrivits redan om ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” (älskar titeln!), men jag rekommenderar t ex Johanna L.s rec för er som vill ha lite mer bakgrund, intrig etc. Ser att Sara Ohlsson bidragit till antologin ”Het”, en erotisk samling om ung lust, och tänker att det måste vara en match made in heaven. Hon skriver väldigt bra om det, nämligen, utan komplex och moralpinnar. Och om hur svårt det kan vara när kroppen säger en sak och klasskompisarna en annan. Återigen: ”I’m so glad to grow older…”, men jag gillar att läsa om yngre människors vardag när det är så här lyhört gestaltat. En till debutant att hålla koll på! ”Jag är tyvärr död…” utkom på Gilla förlag redan 2011, så jag är sååå inte först på bollen här. Men jag återupptäckte den i samband med mest kaotiska flyttkaoset och fann att det var precis vad jag behövde den kvällen.

Read Full Post »

This just in: jag ska få ynnesten att intervjua Sveriges i särklass hetaste författarduo, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, på Äppelvikens bokhandel ikväll! Det ska bli så obeskrivligt kul, särskilt som Mats och Saras gemensamma författarbana började med att jag intervjuade Mats och presenterade honom för Sara efteråt. Cirkeln är sluten! (No pun intended.) Det här är det sista evengemanget i Stockholm i samband med ”Eld”-utgivningen, så kom dit! Här kan du läsa mer. Om du har några särskilda frågor du vill att jag ska ställa till Mats och Sara – skriv i kommentarerna till mitt inlägg så kanske den dyker upp ikväll!

Read Full Post »

Nja, någon ”Secret History” för tonåringar, som marknadsföringen ville få det till, var det knappast. Inte heller är det, som man lätt kan tro av omslaget, en ny Twilightepigon inom paranormal romance-genren. Romance? Ja. Paranormal? Not so much. Faktum är att ”Night School” är svår att kategorisera, och det är, tänker jag, kanske inte direkt en tillgång när det gäller kommersiellt inriktad ungdomslitteratur. Berättelsen om struliga (och befriande omesiga) Allie som skickas till en internatskola där mystiska saker sker nattetid och ingen tycks berätta sanningen för henne har dock potential, inte minst i den hormonstinna skildringen av mötet mellan Allie och mångbottnade snyggingen Carter som får mig att önska att jag faktiskt tillhörde målgruppen. Därför är jag beredd att ge den åtminstone en bok till – för naturligtvis ska det bli en serie. Tidens tecken, som jag var inne på igår..

Read Full Post »

När man får nys om en bok som marknadsförs som ”The Secret History for teens” blir man lite nyfiken, inte sant? (Nu råkar det förvisso vara så att ”Den hemliga historien” för tonåringar i mitt fall var just ”Den hemliga historien”, men strunt i det.) Det är brittiska C.J. Daughertys kommande young adult-thriller ”Night School” som ligger bakom den läseggande blurben och jag måste säga att det låter klart lovande. Ung flicka börjar på internatskola, upptäcker hemligheter bakom dammiga portar och finner sig själv i fara… Okej, man har läst det förut men jag har inga problem med att läsa om det en gång till. ”Night School” utkommer i början av januari på samma förlag som Stephenie Meyer, Kelley Armstrong och P.C. och Kristin Cast (syns nästan på omslaget, tycker jag, klart målgruppstänk där), och fram tills dess kan man stilla nyfikenheten med den här trailern (boktrailers har verkligen blivit comme il faut i förlagsvärlden helt plötsligt, när hände det?).

Jag tänker definitivt läsa, så mer om ”Night School” och eventuella Tarttvibbar i januari.

Read Full Post »

I tvåan och trean på gymnasiet hade jag en kompis, vi kan kalla henne S. ”Kompis” är förresten fel ord, det låter på tok för trivialt för den relation S och jag hade. Vi var ett team, ömsesidiga ledsagare genom två rätt förvirrade och omtumlande år präglade av hormoner, utanförskap och framtidsdrömmar som ännu tedde sig science fiction-artade. Vi hade båda varit tysta, duktiga flickor i grundskolan men tillsammans fann vi kraft att bryta mot en av Tyresö gymnasiums outtalade regler, Du Skall Icke Sticka Ut Från Mängden. (Britpopgudarna ska veta att det inte var svårt att sticka ut i en miljö där endast två subkulturer, kickers och brat, var socialt accepterade.) Vår värld var Pulpsånger, Camden Town, Oscar Wilde, franska chansons, billigt rödvin, nagellack och glittersmink och, en senhöst då vi drack alldeles för mycket absint och drömde om att bo i en sjaskig boudoirliknande lägenhet i Montmartre 1888, Strindbergs infernokris. Varje torsdag hade vi kafferep på bordet vid skåpen längst in i korridoren, alldeles utanför samhällskunskapen. Vi tog på oss våra finaste, glittrigaste, mest sammetslena secondhandfynd, målade naglarna i veckans kulör – ofta plommonlila eller glittrigt svart – och citerade latinska ordspråk för förbipasserande.

En tämligen oskyldig aktivitet, kan tyckas – men oj, vad vi provocerade! Vi blev aldrig handgripligen attackerade (även om några av kickersbrudarna nog var bra sugna ibland) men det viskades, ropades och pekades efter ”de två jävla flatorna i humflumklassen”.  (Det här var något år innan ”Fucking Åmål” kom ut, långt före Lady Gaga, i ett tidevarv då ”bög” och ”flata” var standardskällsord på skolor runt om i Sverige. Jag vill gärna tro att mycket har hänt, men har det det, egentligen, utanför min toleranta lilla queervänliga sfär?) Vi brydde oss egentligen aldrig om blickarna och okvädesorden, för, som Morrissey så ofta sjöng på freestylen vi hade delad vårdnad om, ”And if the people stare, then the people stare / I really don’t know and I really don’t care”. Tillsammans blev vi starka; tillsammans fick vi kraft och mod att varje dag måla ögonen sotsvarta och läpparna glitterröda och stålsätta oss inför vad Angela Chase så träffande kallade ”a battlefield of the soul”.

Så en dag, ganska omgående efter studenten, gick vi olika vägar och sågs, med undantag för ett par slumpartade möten på stan då vi lovade att ses snart, aldrig mer. Det var som om vi, när vi insett att vi överlevt gymnasiet, också insåg att vi var tvungna att gå vidare ut i livet oberoende av varandra. Sådana här intensiva, svärmiska totaluppslukande vänskaper måste nog få sitt slut, till sist. Visst, jag har tänkt på S lite då och då mellan åren, kanske i synnerhet vid stora händelser i mitt liv (bröllop, barnafödande, roliga skrivuppdrag), men egentligen har hon nog inte uppfyllt mitt medvetande sådär totalt som hon gjorde under gymnasieåren. Fram tills dess att jag hörde talas om Sanne Näslings debutroman ”Kapitulera omedelbart och dö”. För med undantag för att min och S relation, till skillnad från vad djungeltrumman på Tyresö gymnasium hävdade, var mer eller mindre platonisk så är det min och S historia som Sanne Näsling berättar. Mary och Lovely är något år yngre, femton, men annars är identifikationsfaktorn total. Det är London och längtan, nagellack – en nyans för varje del av boken – och en dialog som är brådmogen, witty och dramatisk i en underbar blandning. Jag har jättesvårt att skriva en regelrätt recension av den här boken på grund av alla beröringspunkter, men läs, läs, läs! Det är fullkomligt totallovely. Alla ni som varit en Mary eller Lovely – och jag börjar misstänka att vi var många som verkade i det tysta, en anglofil, nagellacksprydd armé på skolor runtom i Sverige – MÅSTE läsa. Själv blir jag sugen på att leta upp S och ge henne ett ex av boken. Kanske rentav träffa henne över en av våra ändlösa koppar svart, starkt kaffe och skåla för att vi överlevde – och för alla Marysar och Lovelysar som, hoppas jag, kommer att fortsätta gå emot strömmen och vara allmänt totallovely. Och hörni, det blir bättre!

Läs mer hos Bokhora, Glory Box, Calliope Books och Bokbabbel.

Read Full Post »

Det har nu gått ett tag sedan jag läste ut ”Sweet Valley Confidential: Ten Years On”, boken som gett skämskudden ett ansikte för 2010-talet. Skamlös som jag är läste jag den faktiskt på offentlig plats – kollektiva färdmedel, till och med. Och okej, jag kanske inte direkt satt och flashade omslaget, men på det stora hela: skamlös. Vad som däremot är betydligt mer graverande mot Francine Pascal – eller ska jag säga ”Francine Pascal”, för ryktades det inte om att tvillingböckerna var ett fabriksjobb à la Carolyn Keene? – är att ”Sweet Valley Confidential” är riktigt, riktigt usel. Så usel att jag känner mig lite våldtagen på mina gamla barndomsläsarminnen.

Missförstå mig rätt nu. Jag har aldrig väntat mig litterära storverk från Sweet Valley-serien, så desillusionerad är jag inte. Vad jag däremot väntade mig av ett återbesök hos tvillingarna Wakefield, nu 27 år gamla och osams på grund av – såklart – en kille: någon sorts nostalgikänsla, en härligt guilty pleasure-betonad verklighetsflykt. Men det här är faktiskt bara kasst. Inte minst stilistiskt, med ett helschizofrent berättarperspektiv (med olika typsnitt, gud vad jag hatar det, tala om att inte lita på läsarnas förmåga att själva kunna nysta ut de olika spåren!) och bisarra svängningar i tilltal. En sekund befinner man sig inuti Elizabeths huvud för att sedan, få en översvallande beskrivning av hur snygg och sexig hon är. Eh, vänta nu. Skulle Elizabeth – duktiga, präktiga Elizabeth som bara RÅKAR vara en supermodell in the making – beskriva sig själv på det här totalt oblyga, småporriga sättet?! Alternativet är att vi hastigt och lustigt katapultkastats ut ur Elizabeths huvud och in i någon typ av allvetande, smått porrskadad berättare. Ja, så här håller det på hela tiden. När man dyker in i Jessicas medvetande är det lätt att hänga med – det är bara att räkna antalet ”like” och ”so” per mening (Jessica’s perspective drinking game, någon?). Men på det stora hela: för många kockar, en alltför tunn och såpig soppa. Bu.

Ändå kan jag inte påstå att jag önskar ”Sweet Valley Confidential” oläst. Ibland, i formuleringar som ”She still hadn’t found the perfect revenge. But she would”, anas en svag doft av Aaron Spellings legendariska 90-talssåpor (tänk de mer utspårade säsongerna av ”Sunset Beach”). Kanske är det med de premisserna, snarare än någon sorts missriktad nostalgilängtan efter något som tiden och – okej, jag säger det – bra litteratur raderat, som det här kan bli mer eller mindre tillfredsställande läsning. Själv har jag alltid föredragit böckerna om Elizabeth och Jessica som tolvåringar framför de mer såpabetonade Sweet Valley High-böckerna, som det främst refereras till här (hallå, varför nämns inte Lois Waller eller Amy Sutton över huvud taget?). Jag gillade, och gillar än idag, oskuldsfullheten i de böckerna; snuttefiltstryggheten i den Technocolorfärgade kaliforniska småstaden, vissheten om att alla små problem kommer att lösas i slutet av boken (för att ersättas av ett nytt, lika snabblöst problem). Nästa gång jag får ett oförklarligt sug efter Sweet Valley ska jag läsa om mina gamla Tvillingböcker, inte försöka mig på Elizabeth och Jessica i vuxentappning. Jag råder er att göra samma sak – om ni inte har ett akut sug efter att läsa med skämskudde modell XXL…

Så här kommer tvillingarna Wakefield alltid att se ut i min nostalgitörstande tolvåringsvärld. (Och nej, de dricker inte eller ligger med samma killar heller.)Vem tror ni förresten är vem här? (Hett debattämne bland Tvillingarnafans på Sofiebergsskolan 1991!) Själv har jag alltid tänkt att det är Elizabeth till vänster och Jessica till höger, därför att tvillingen till vänster ser lite vuxnare ut.

Bokbabbel har också läst och är lite snällare.

Read Full Post »

Kan inte riktigt smälta nyheten – inkommen via English Bookshop – om att det nu finns en fortsättning på Jessica och Elisabeth Wakefields äventyr i Sweet Valley. Liksom många andra tjejer födda på 80-talet levde och andades jag Sweet Valley i ett par år, precis i brytningspunkten mellan tween och teen. När jag fick beskedet att jag väntade enäggstvillingar gick mina tankar osökt till Francine Pascals böcker, och länge var de min mest handfasta guide som nojig tvillingmamma in spe. Jag var alltid en Elisabeth – präktig, bokmal, rättrådig, typisk storasyster – men avundades i hemlighet Jessicas mer glamourösa tillvaro i Enhörningsklubben med alla snygga lila kläder.  Som trogen medlem i den numera (tragiskt!) insomnade bokklubben Läslusen köpte jag varenda bok som kom ut – tills jag en dag upptäckte att jag var mer inne på mordiska clowner och ryska mördare än blonda enäggstvillingar med smilgropar. Jag vill ändå påstå att en stor del av min mest grundmurade identitet som läsare – och kanske allra mest slukare – av böcker finns där, i Francine Pascals massproducerade Sweet Valley-böcker. (Har dock aldrig vågat se TV-serien.)

Så. Hur förhålla sig till den här nyheten? En del av mig är ofantligt nyfiken på hur det har gått för mina gamla kompisar, medan en annan del – det här kanske är den förnuftiga Elisabethdelen av min personlighet? – skriker ”spring åt andra hållet och titta inte tillbaka!”. Hur hade ni gjort? Och – ännu viktigare – gillade ni Elisabeth eller Jessica bäst, och föredrog ni (som jag) serien om de tolvåriga tvillingarna framför den mer såpiga (och kanske rentav sopiga) high school-varianten?

Bokbabbel är också begeistrad över den här smått historiska nyheten.

Read Full Post »

Tänkte testa det där med korta och koncisa recensioner idag. Har hört att det ska vara fysiskt möjligt (jag är skeptisk…).

Australiensiska Rebecca James debutroman ”Beautiful Malice” har en avskalad tillgänglighet, jag vill nästan säga lätthet (i en positiv bemärkelse), som för tankarna till young adult-genren. ”Beautiful Malice” är också en YA-titel, upptäcker jag på förlagets hemsida, men faller enligt mig in i kategorin allålderslitteratur. Man har lika mycket behållning av den som fjorton- som fyrtioåring; temat, symbiotiska/farliga vänskapsband unga kvinnor emellan är universellt. Titeln är en ordlek med namnet Alice: Alice som i den vackra, populära, liksom självlysande tjej som en dag kontaktar berättarjaget Katherine. Tysta, tillbakadragna Katherine som bär på en mörk hemlighet och därför gör allt för att inte lära känna någon av sina klasskamrater på skolan i Sydney. Men när Alice uppvaktar henne, får henne att känna sig speciell, mystisk, älskad släpper hon in henne i sitt liv. Snart kommer hon att önska att hon aldrig träffat Alice…

Vem har inte haft destruktiva, kladdigt symbiotiska vänskapsförhållanden under tonårstiden med allt vad det innebär av verbala nålstick och dolda förolämpningar varvat med kärleksbombande? Som tur är har åtminstone inte jag haft någon Alice i mitt liv, men igenkänningsfaktorn finns ändå där och det, tillsammans med den där flygande lättheten, gör att jag vänder sidor i ett rasande tempo – hela tiden med hjärtat i halsgropen. Detta trots att det redan i början står klart ungefär hur det kommer att gå. Som bladvändare funkar ”Beautiful Malice” alldeles utmärkt och för dem som lider av eventuell läsrelaterad vårtrötthet torde det vara perfekt medicin. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken. När jag Amazonstalkade den arma Gillian Flynn i hopp om att hitta – i bästa fall – info om en ny roman eller – som nödlösning – en roman som kan tänkas påminna om Flynns stil dök nämligen ”Beautiful Malice” upp. Sett ur det perspektivet blir det lite för tunt och, ja, enkelt, men det är fortfarande trevlig läsning. Bara inte riktigt vad jag väntat mig. Så mycket av läsupplevelsen ligger i förväntningarna, inser jag. Mer specifikt: mina alltför ofta hopplöst upptrissade förväntningar. Ah well. Jag kommer i alla fall att sätta upp Rebecca James på min ”intressanta nya namn”-lista, och om hon fortfarande skriver när mina döttrar kommer in i tonåren vet jag en som kommer att bussa James på dem. YA-thrillers är helt klart en genre jag kommer att hålla utkik efter.

(Jepp, detta var allså min tolkning av ”kort och koncis”. S-U-B-J-E-K-T-I-V           P-E-R-C-E-P-T-I-O-N, mmkay?)

”Beautiful Malice” utkommer på svenska hos Alfabeta i april och kommer då att heta ”Sanningen om Alice”.

Read Full Post »

Lite ängslig var jag när jag slog upp första sidan i Bonniers utsökt vackra nyutgåva av Maria Gripes ”Agnes Cecilia: en sällsam historia” och läste de välbekanta raderna från Schopenhauer som alltid gav mig gåshud som ung (yngre) och (ännu mer) lättsuggererad läsare (”Varje människa bör alltså förstå sig själv som ett nödvändigt väsen”). Få böcker har haft en sådan direkt avgörande betydelse för min identitet som läsare och, i utsträckningen, person som Maria Gripes ungdomsböcker. I mitt första riktigt omvälvande läsminne sitter jag gömd i ett torkskåp i kapprummet på mellanstadieskolan där jag gick, med dörren på glänt och ”Skuggornas barn” i ett järngrepp. I kapprummet luktade det alltid vått ylle och sura gummistövlar, men just den här dagen var mina sinnen stängda, jag hade bara plats för Gripes skuggor. Alla tänkbara tillflykter tog till jag för att få läsa Gripes tidlösa, fullkomligt lysande skildring av Bertas och Carolines äventyr på slottet Rosengåva och de frågetecken kring identitet, familjehemligheter och lögner som uppstår där. Vill minnas att jag satt gömd bakom fotbollsplanen vid ett annat tillfälle. Fröken fick komma och hämta mig; som tur är var hon den uppmuntrande sorten så jag fick aldrig några bannor för att jag glömde bort petitesser som tid, rum och scheman i Maria Gripes sällskap.

Min kärleksaffär med Maria Gripe började alltså med skuggserien; ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Agnes Cecilia” kom senare. Ändå vill jag nog påstå att det är ”Agnes Cecilia” som gjort djupast intryck på mig. Därav nervositeten när jag nu för första gången på åtminstone tolv år läser om den. De goda nyheterna? Jag hade absolut inget att frukta. Visserligen stör det mig en smula i början att filmatiseringen, eller rättare sagt skådespelarna och hur de ser ut, får tolkningsföreträde eftersom jag sett filmen flera gånger sedan jag senast läste den litterära förlagan, men det går snabbt över. Snart är jag lika bergtagen som jag var för över ett halvt liv sedan – fast på ett annorlunda sätt.

Som barn var det spökerierna och den kusliga, men ändå mysiga, stämningen som imponerade mest. Ödsliga, tvekande steg i den stora våningen, en sedan länge trasig klocka som plötsligt börjar gå baklänges, böcker som ramlar ur fullproppade bokhyllor och försöker visa Nora något… Gripe är fantastisk på att skildra glipan mellan vår värld och andra dimensioner, inget snack om saken – och ingen kan som hon få mysterier att mättas med å ena sidan en hjärtslitande melankoli och å andra sidan en ljuvligt mysrysig känsla av mystik och världar som möts. Men när jag nu läser om boken som vuxen, med en egen liten Agnes Cecilia hemma (och en till liten tjej som döpts efter Bertas mamma – kom igen nu Gripenördar, vad är det nu hon kallas för, icke att förväxlas med hennes dopnamn som sällan används?) och ett annat perspektiv, är det ändå Gripes skildring av barns utsatthet och ensamhet som griper tag hårdast. Det är ju detta som går som en röd tråd genom de olika tidsperspektiven i boken och som får två skilda dimensioner att mötas: känslan av att hela tiden vara undanskuffad, satt på undantag. Att aldrig riktigt höra hemma någonstans. Jag måste erkänna att jag fick tårar i ögonen när Nora hittar papperslapparna som Cecilia skrivit nära ett sekel tidigare. ”Agnes förbarmade sig över mig” – så outsägligt sorgligt det här är, särskilt med tanke på hur det verkligen ligger till! Jag erkänner också en utpräglad blödighet gentemot dockan, vars avgörande roll för Noras insikter och slutgiltiga lösning av mysteriet jag glömt bort.

En annan sak jag älskar med ”Agnes Cecilia” och som inte försjunkit i glömskans slöjor under åren jag haft andra litterära kärleksaffärer: hur hon tar sina unga läsares intelligens på allvar. Det ryms ganska komplexa filosofiska resonemang kring verklighetsuppfattning i ”Agnes Cecilia”. I skuggsviten nämns Swedenborg och mysticismen i Bertas diskussioner med sin far – som jag älskade de scenerna i pappans arbetsrum! – medan det i ”Agnes Cecilia” refereras till Schopenhauer på ett fullkomligt naturligt och opretentiöst sätt. Gripes enorma respekt för ungdomars intelligens genomsyrar också hur Nora och Dag talar med varandra. Den där stillsamt resonerande tonen som präglar samtalen mellan unga i Gripes värld är kanske, om jag prompt måste välja, min absoluta favoritingrediens i Maria Gripe-land. På senare år tycker jag mig ha hittat en liknande ton hos bland andra Marika Kolterjahn och Sofia Nordin. För ja, nog måste det väl sägas finnas en Maria Gripe-tradition inom svensk barn- och ungdomslitteratur? Ett tag läste jag slaviskt alla ungdomsböcker som nämndes i samma andetag som Maria Gripe, men jag misstänker att jag missat mycket. Jag VET att det kom en (Augustprisnominerad?) ungdomsbok för några år sedan som lät väldigt Maria Gripe i recensionerna, men jag glömde inte bara att läsa utan till och med – the horror! – att skriva ner titel och författare, så nu är det svårt att kolla upp. Så småningom kommer den att dyka upp framför mig när jag minst anar det, så där som böcker har en tendens att göra. (Jo, jag tror på bokmysticism… vill inte alla bokmalar egentligen göra det?)

Min omläsning av ”Agnes Cecilia” blev med andra ord en välkommen tillbakablick in i barndomens slukarglädjeepicentrum, samtidigt som nya tankespår och idéer kring romanen väcktes. Nu vågar jag nog även läsa om ”Tordyveln flyger i skymningen”, kring vilken det vilar ett minst lika starkt mytologiskt skimmer… Först blir det dock ytterligare nerdykningar i boxen med uppväxtklassiker där ”Agnes Cecilia” ingår. Det lutar åt att nästa anhalt blir en roman jag läst och hört så mycket om att jag nog vid mer än ett tillfälle hävdat att jag läst den – och genuint trott på mig själv. Den boken heter ”Pappa Långben” och skrevs av Jean Webster i början av förra seklet. Återkommer med recension där med.

Read Full Post »