Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bok blir film’ Category

Såg inte mindre än tre filmer i helgen. Det alla har gemensamt: litteratur och skapande, om än i olika utformning. Jag tänkte blogga om dem allesammans, men börjar med denna:

Charlize-Theron-Returns-to-Dark-Places-in-New-Trailer-and-Poster”Dark Places”, m’dears. Of Gillian Flynn’s ”Dark Places” fame. Regi och manus av Gilles Paquet-Brenner, som tidigare bland annat regisserat och skrivit filmmanus till ”Sarahs nyckel” (också den efter litterär förlaga). Var lite rädd för att se denna efter alarmerande Facebookrapport från Elizabeth Hand – en mörkerauktoritet if there ever was one – att Charlize Theron var på tok för glamourös i rollen som Libby Day. Det är ett märkligt rollbesättningsval, om man nu för ett ögonblick ska lämna regeln (en bra regel!) att inte kommentera kvinnors utseende. När jag intervjuades för Kulturnyheterna på Almedalsbiblioteket i Visby om deckartrenden ombads jag välja en bok att läsa i för ett kamerasvep som blev bortklippt i själva inslaget. Mitt val föll, kanske lite förutsägbart, på ”Mörka platser” och medan jag satt och läste framför kamera (jobbigt för självmedvetna typer, let me tell you!) läste jag om de inledande sidorna av boken jag döpt min blogg efter. Kunde konstatera följande signalement på Libby Day, förutom elakheten, verklig som ett inre organ (vilket btw fortfarande är en av de snyggaste inledningsmeningarna jag ramlat på… och så ”the mad landlady eyes”, mmm):

– 147 lång, utan att vara älvlikt späd och gullig (en egenskap som annars gärna tillskrivs osedvanligt korta kvinnor)
– Ilsket rött hår
– Not-so-resting bitchface (Gud vad jag önskar att jag hade ett mindre öppet och snällt utseende ibland, på tal om! Måste jobba på mitt bitchface. Då hade jag sluppit vara en sådan som folk gärna sätter sig bredvid på kollektiva färdmedel, till exempel. Eller som okända män bjuder ut på t-banan.)

Signalementet formligen SKRIKER Charlize, no? Alltså. Jag tycker det är synd att Hollywood gång på gång väljer att skriva om roller som, i en mer tillåtande värld, skulle kunna vara skrivna för mindre normativa kvinnor så att de istället – vips! – passar undersköna skådespelerskor som extraknäcker i sminkreklam. Men! Just Charlize Theron är fantastiskt bra på att transformera sig själv till oigenkännlighet, något hon bevisade i ”Monster”. Jag tänker att ”Monster” har lite samma slags anti-estetik som ”Dark Places”: mörk, skitig Americana, en chockerande brist på skönhet som, paradoxalt nog, blir en särskild sorts estetik. Bortom hopp och nåd, i the All-American wasteland.

gillian

Den estetiken återfinns också i filmen, inte minst i scenen då Libby och tittarna för första gången besöker the Kill Club. Här gör även Gillian Flynn en cameo som yxmörderska-cosplayare! Älskar sådant. Nå, det är en snygg film, med många mörka vrår bokstavligt talat, och Charlize är helt okej som Libby även om hon inte är MIN Libby. Ibland tittar hon upp under kepsen med de där L’Oréal-ögonen, och då är det farligt nära Hollywood, trots den tröstlösa ödemarken. Men det är ju faktiskt inte Charlizes fel utan möjligen ett castingproblem. Intrigen är relativt trogen boken, och Christina Hendricks är storartad som Patty Day. Det är en snygg och källtrofast filmatisering, inget att anmärka på, samtidigt som avsaknaden av avbräck från förlagan, den nerv och puls, det skav, som präglade David Finchers ”Gone Girl”, gör att det blir lite, lite tråkigt. Dock: har man gillat boken kan man absolut se filmen, men förlagan är väldigt mycket starkare. Kanske, dock, att jag så smått i och med att ha sett filmen börjar revidera rangordningen av Flynns böcker? Tidigare har jag med bestämdhet hävdat följande topplista:

  1. ”Sharp Objects”
  2. ”Dark Places”
  3. ”Gone Girl”

Nu är jag plötsligt inte så säker på att jag inte håller mediaskildringen och cool girl-ranten i ”Gone Girl” högre än den kompakta ångeststämningen i ”Dark Places”. Eller så kanske de hamnar på delad andraplats. Jag får återkomma.

Har ni sett ”Dark Places” än? Vad tyckte ni i så fall?

Read Full Post »

Paddy på BBC

Detta hade jag heeelt missat, varför har ni inte sagt något?! Denise Minas fantastiska böcker om Paddy Meehan filmades för BBC för ett par år sedan! Upptäckte när jag researchade Mina inför mitt samtal med henne på Crimetime Gotland och såg omedelbart till att få hem serien på dvd.

Ska börja titta imorgon kväll och lämnar omdöme senare. Meanwhile: så här ser alltså Paddy ut. Paddy, som i böckerna beskrivs som stor, kraftig, fet, arg, motvalls, obekväm. Efter den debatt som jag, och många andra som tänker saker kring kropp, vikt, tolkningsföreträde och skitideal, följt i sociala medier senaste veckan känner jag mest att jag aldrig mer vill höra någon kommentera en annan kvinnas kropp offentligt, eller över huvud taget. Alls. Någonsin. Så jag håller tyst. Med detta sagt: blir intressant att se vem man väljer att spela Ruth Galloway i en eventuell framtida filmatisering. Rosamund Pike kanske har en lucka.

p012v6lhp025vpzb

Länk till tidigare inlägg om hur svårt det är att säga något vettigt om detta.

Read Full Post »

Detta gjorde mig glad (via Stephen Kings FB):

 

11693982_630858943720358_1121574420005401068_n

Stephen King besöker inspelningen av ”11/22/63”. JJ Abrams regisserar och James Franco spelar huvudrollen som Jake. Jag tror att detta kan bli riktigt, riktigt bra. En av de Kingfilmatiseringar man VILL minnas.

Ni minns väl min ”11/22/63”-feber när det begav sig i Annie Wilkes-land för – gud ändå! – fyra höstar sedan?

Read Full Post »

image

Read Full Post »

creaturesNi vet det här med att twittra så mycket om en bok att man tror att man bloggat om den? Den känslan? Så har jag det med ”Beautiful Creatures”. När jag läste den för någon månad sedan twittrade jag frenetiskt under läsningen, små februaridisträa läsrapporter om lovande Southern Gothic-vibbar i skönt lättslurpad YA-skrud. Visst, här finns ett kärlekspar mot alla odds, ont versus gott, yadayada, men framför allt var det sydstatsskildringen jag fastnade för. Spanish moss-belupna gamla kyrkogårdar, förfallna, en gång storslagna mansions, Southern Belle-komplex, förtjusande småknäppa damer, stockkonservatism parat med tokexcentricitet… återigen: ni vet. Sedan såg jag filmen, som ju hade biopremiär häromveckan, och tyckte väl i sedvanlig bok-blir-film-ordning att den var lite urvattnad. Det jag gillade med boken, förutom miljöbeskrivningarna, stämningen och det lättslurpade (SÅ bra i letargiska februaritider, upptäckte jag! Helt ärligt, ”Beautiful Creatures” var en av få böcker jag läste ut i februari), var high school-scenerna. Säga vad man vill om Twilightserien, men scenerna i första boken som utspelar sig i skolan är faktiskt magiska. Magiska, I tell you, och ni vet innerst inne att jag har rätt. (Matsalsscenen! Ray Ban-glasögonen på skolparkeringen! Oh, som min inre tonåring fangirlsquealade!) I ”Beautiful Creatures” finns bland annat en oerhört lyckad balscen där highschoolrivalitet (tänk ”Mean Girls”, fast i hiskliga persikofärgade Southern Belle-kreationer) möter övernaturliga krafter. I filmen har man helt tagit bort den scenen, och den maffiga slutscenen i boken är också rejält förändrad. Sedan har man, också för att vinna tid, gissar jag, slagit ihop två personer (Amma och Marian) till en. Ja: sånt som händer när bok blir film (jag har ju haft anledning att skriva om detta tidigare).

Så, för att summera: se för all del filmen, men läs gärna boken först. Den litterära förlagan är lättsmält underhållning med fina miljöer och helt okej språk, och filmen har helt klart sina stunder. Jeremy Irons och Emma Thompson är som väntat fantastiska, och Alden Ehrenreich besitter så mycket smånördig charm i huvudrollen som Ethan Wate att jag är glad att jag inte längre är fjorton år, ity hade smält ner till en pöl i så fall. Liksom Skuggornas Bibliotek ställer jag mig lite frågande till huruvida intrigen håller för en hel serie, men jag ser fram emot att återuppta bekantskapen med lilla Gatlin och kommer att införskaffa de återstående tre delarna i serien snarast. Lättslurpad YA-paranormal romance med sydstatscharm må inte vara en hörnsten i min bokhylla, men en nog så trevlig avstickare. Att sparas till regniga och/eller läströga dagar då man vill låta sin inre tonåring löpa amok.

Sådär, nu har jag ju bloggat om det också!

Read Full Post »

postr_lHej alla fellow Maria Lang-nördar som läst, och läst om, Puck Bure-böckerna och kan handling och personporträtt utantill (vi är ett litet gäng, faktiskt). Jag har goda och dåliga nyheter för er angående ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen, som har biopremiär idag och som jag såg i måndags. Vi börjar med de dåliga, med stornäsan (”there’s always someone, somewhere, with a big nose who knows”) djupt nere i förstautgåvan:

Man har ändrat på mycket; mycket som i: VÄLDIGT MYCKET. Ett par (?) exempel, och jag har markerat eventuellt spoilerkänslig information med vit text som den nyfikna/redan intriginsatta kan markera och läsa på eget bevåg:

1. Pucks segslitna doktorsavhandling handlar inte om Fredrika Bremer och männen, utan om mördaren som karaktär i den moderna romanen (förvisso ett intressant område).

Nördens dom: Okejrå. Fiktiva mördare gillar vi ju (så länge de inte är kursiva).

2. Eje, långsmale, lakoniske och piprökande Eje som man väl älskar mer för hans skarpa hjärna än tvålfagra yttre, är muskulös, händig och hunkig, påfallande ofta skjortlös. Dock fortfarande historiker! Man nämner dock inte att han under pseudonymen Ejnar Ejnarskog skrivit ”Mordet på Observatoriekullen” – som vi riktiga överprästinnor bland Langrelaterade nörderier vet är titeln på Langs allra första, ofullbordade och opublicerade Christer Wijk-deckare – utan Carl-Herman får vara ensam författare i gänget (diverse avhandlingar icke inräknade). Lite synd att man strukit den detaljen. Inte för att den tillför intrigen något särskilt, men det hade varit en skojig liten nördblinkning.

Nördens dom: Nej. Ledsen, men jag KAN inte se Linus Wahlgren som Eje. Jag tänker bara ”HUNDTRICKET! Wahlgrenslillebrorsa! Min barndoms privatteateruppsättningar av random Astrid Lindgren-böcker!”, och om det finns större antiteser till romankaraktären Einar Bure så kan åtminstone inte jag komma på dem.

3. Sällskapet har åkt till Rutgers sommarställe för att – håll i er nu – FIRA MIDSOMMAR. En ny inramning för skådespelet, med andra ord: i romanen är det sista veckorna i juli och lättjefullt semesterfirande som gäller. Men jo, det snapsas, det hoppas säck och midsommarstången zoomas redan i inledningsscenen in som en olycksbådande fertilitetssymbol. Eros-Thanatos, kärleken och döden (jo, Mariannes staty är med, och det är George som stått modell!). När man betänker att persongalleriet är, för att uttrycka det diplomatiskt, lagda åt det kärleksfulla hållet så känns det faktiskt helt rätt.

Nördens dom: Ja, funkar.

4. Christer Wijk har förvandlats till en kvinnojagande festprisse – drag som finns antydda i romanerna men som åtminstone för mig är förankrade i ett rejält dos av svårmod och självvald ensamhet som inte direkt märks här. Första gången vi får se Maria Langs egna Sherlock Holmes är han svårt bakfull och bär solglasögon.

Nördens dom: Nja, känns sådär, faktiskt. To thyself be true, Christer!

5. Möjligen som en logisk fortsättning av denna karaktärsutveckling – eller för att spä på publikintresset genom att antyda om Tuva Novotnys och Ola Rapaces påstådda flirt bortom kamerorna, vad vet jag? – är kemin mellan Christer och Puck förstärkt. I böckerna är deras ömsesidiga attraktion lätt underförstådd, men oerhört nedtonad. Den romantiska höjdpunkten för Puck- och Christer-shippers är väl scenen i ”Mörkögda augustinatt” där Christer reciterar Karlfeldt på bryggan och ser Puck djupt in i ögonen (så fin scen, för övrigt!). Här är det så icke-subtilt att man knappt behöver ögon för att kunna lägga pusslet rätt. Ja, vi fattar: Christer är tänd på Puck, Eje förbannad på Christer (han ber till och med honom vid ett tillfälle att lämna Puck ifred). Show, don’t tell, folket!

Nördens dom: Återigen mja. Kan vi inte förpassa triangeldramer till Twilightfilmerna?

6. Några direkta tidsangivelser finns inte, men jag får känslan av att vi här befinner oss ett par år in på 1950-talet, medan boken gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Det är till exempel väldigt mycket Marilyn Monroe över Lils rollfigur, frisyr- och modemässigt. (Vad hände med det färgsprakande röda håret, förresten?) Jag tycker nog inte heller att man helt lyckas med att få dialogen att låta epokmässigt trovärdig (undantag: Ann, vars frasering och manér känns avsevärt mer tidstypisk än de övrigas), oavsett om det rör sig om 40- eller 50-tal. Saknar de snärtiga och lätt utrotningshotade replikerna, som förvisso kanske hade låtit malplacerade och rent fel om de inte uttalas rätt.

Nördens dom: Pass (otillräckliga bevis).

7. Man har ändrat en hel del av det dramatiska händelseförloppet mot berättelsens upplösning – markera den vita texten för att läsa, och betänk innan ni gör det att jag avslöjar slutet här (spoilerrädda, håll er undan!). Ann skär upp handlederna inne i köket istället för att dränka sig i sjön – och till skillnad från i boken lyckas hon. RIP, Ann. Däremot överlever Viveka, vilket jag är glad över. Det finns tillräckligt många skildringar av lesbiska kvinnor som ser döden som enda utvägen (lesbianism som en synonym till tragedi) och jag har aldrig gillat den höga frekvensen av mördare som tar livet av sig i Langs tidiga romaner – var hon möjligen en försvarare av dödsstraffet, kan man ju undra? När nu Viveka överlever den poliseskorterade båtfärden från Ön blir Langs ord (”min kärlek var stark och normal”) snudd på politiska, och vi slipper den dåliga smaken i munnen som romanslutet alltid ger mig – SERIÖST, Pyttans replik ”det var i alla fall skönt att hon fick dö”, jag vrider mig varje gång!

Nördens dom blir även den spoilermarkerad eftersom den hänger ihop med intrigändringarna, och domen blir ”ett bra drag av manusförfattarna”.

De utlovade goda nyheterna, då? Jo: man har ändrat på så pass mycket att till och med den här hopplöst bokstavstrogna nördöverprästinnan kan inse att det handlar om två olika saker. En filmatisering där man förvisso varit den övergripande intrigen trogen, men valt att göra något nytt. Förmodligen hade alla ”fel” skavt mer om de varit färre, mer godtyckliga. Det är, om man kan ha överseende med vissa inslag av felcasting, överlag väldigt välspelat. Tuva Novotny är, trots att hon har fel hårfärg, perfekt som Puck och lyckas kännas nästan lika genomsympatisk och relaterbar som sin litterära förlaga. Projektet, så som jag ser det, står och faller med att publiken finner Puck, vår biljett in i intrigen och odisputabel huvudperson, sympatisk. Mission: accomplished. Att hon här får en ännu mer avgörande utredningsroll – tänk Miss Marple – i Christers Hercule Poirot-inspirerade slutpläderingar är ytterligare ett avsteg från grundmaterialet, men det gör mig ingenting. Nu när de Pucklösa ”Kung Liljekonvalje i dungen” och ”Farliga drömmar” ska filmas för TV4 kommer de verkligt stora avstegen att vara ett faktum, så varför inte markera redan här att det rör sig om två olika ting?

Tillbaka till rollprestationer. Gustav Hammarsten gör en nervig och övertygande Rutger, Sanna Krepper är utmärkt som Viveka Stensson och Suzanna Dilber lyckas skapa en Ann som faktiskt känns både mer trovärdig, komplex och sympatisk än romanfiguren (trots att hon är brunett). (Ni märker att jag inte nämner de två manliga huvudpersonerna här, va? Se punkterna 2 och 4 ovan är min enda kommentar på detta.)

mördarenSå, för att sammanfatta: om man kan köpa de många manusändringarna – ett stort om, kanske i synnerhet om man läst boken en sisådär tjugo gånger – så är detta en produktion som andas mys, nostalgi och trivsamt oblodiga mord. Det är långt ifrån perfekt, och jag kommer fortsätta att sura över rollbesättningen av Christer och Eje, men det är snyggt, kul och välspelat, och jag tror – hoppas – att filmatiseringarna kan finna en stor publik när de visas på TV (exakt när är inte bestämt än). Och, som om det ens behövde påtalas, det är tio gånger bättre (minst!) än Fjällbackamorden. Jag ser fram emot TV4-satsningen, där ”Mördaren ljuger inte ensam” ingår tillsammans med ”Inte flera mord”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar”. En nyskriven franchise à la Beck och Wallander hoppas jag dock innerligt att vi slipper. Snälla?

Läs även min recension av boken .

Read Full Post »