Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Dark Places’ Category

Morgonens chock: att litterära powerparet, Park Slope literary royalty, Siris och Pauls arvingar, jag talar naturligtvis om Jonathan Safron Foer och Nicole Krauss. De gyllene, av #boblmaf omhuldade. De, ni vet.

tumblr_l8dtfziej61qaq1ymo1_500

Att de – DE – gått skilda vägar förra året. Att jag fick reda på det av första avsnittet av ”The Affair” säsong två. Känns dock fullt logiskt med tanke på inlägget jag skrev i somras om hur ”The Affair” känns mer litterär än många romaner.

Who’s next, who’s next
Always the ones that you least expect

(Tracey Thorn, ”Oh the Divorces”)

Tänker, nästan ett år efter det att jag var en del av ett tungt beslut – mitt livs tyngsta – en hel del på de där raderna från Tomas Tranströmer, om hur begravningarna kommer tätate och tätare nu, som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Fast med separationer istället. Kommer inte alla separationer som en chock, annat än för de allra närmast sörjande? Man vet aldrig. Man vet aldrig. Så lite man vet, egentligen, om andras liv såväl som ens eget. Omvägarna livet tar som blir något nytt, ett så kallat liv. Ett bra liv, på det hela taget, bara inte det du trott och ja, jag håller nog fortfarande med mig själv om det jag skrev i ”Happy, Happy”-recensionen för flera år sedan, när jag inte visste, inte hade en aning. En skilsmässa kan vara nödvändig, livet kan bli bättre, luften lättare att andas. Men det tar inte udden av sorgen, som fortsätter att samexistera med allt det där nya. Lika väl som man kan ha två tankar i huvudet samtidigt kan man bära på flera känslor, två slags hjärtan. Det som slår, med blåmärken men likväl, hör hur det slår, vad mycket det vill! Och så det som slog för någon annan så länge. Om man lyssnar noga kan man fortfarande höra svaga ekon. Det gamla hjärtats fantomsmärtor. Man går vidare med två hjärtan, en levande anomali, ett cirkusfreak, för det är så det är. Det som var, det som blev, det som kunde ha varit. Någon sorts harmoni, kanske, till sist.

Jag hoppas att de är lycklig(are) nu, Jonathan och Nicole. Att de får skrivro. Att deras hjärtan mår bra. Själv har jag bara helt nyligen orkat börja tänka på att skriva skönlitteratur igen. Fast nu är det en fråga om när, inte om. Det, liksom väldigt mycket annat, är jag glad för. Det finns väldigt mycket att vara glad för denna oktober och jag kan inte låta bli att tänka på min själsfrände från Avonlea, Anne på Grönkulla, som sade att hon är så glad över att hon lever i en värld som har oktobrar. Det är jag också. Och så det där citatet från F. Scott Fitzgerald: ”Life starts over when it gets crisp in the fall.” Vi är nog många som ser hösten som vårt nya år. Något specifikt för intellektuella, vi som älskade att gå i skolan?

För övrigt är jag nu oerhört sugen på att läsa Richard Yates ”Cold Spring Harbour” efter att ha sett Noah stå och vänta på tåget under Cold Spring-skylten. Snyggt.

image

Read Full Post »

Monster, stora och små

Fast ändå. Ändå. Du är, så vitt du vet, fullt frisk. Du andas, skriver, älskar, äter, dricker, njuter av saltstänkta vindar i håret, solen på din bleka mage. Ännu slumrar självhatsspöket inom dig, du tänker på Lovecrafts döda men drömmande uråldriga gudar på havsbottnen, men du låtsas inte om det. För det mesta.

(#nofilter)

Ni vet hur J.K. Rowling är förtjust i att efterkonstruera innehållet i sina fiktiva världar? Dumbledore är gay fast det inte sägs rakt ut i böckerna, etc? Ett slags mytologibyggande i efterhand, något organiskt, ständigt i rörelse, motsatsen till tryckt papper, oemotsagt, bläcket, med författarens förmåga – privilegium? – att diktera villkoren för den värld hen skapat. Det var så det var, jag berättar det för er nu. Jag tycker det är himla intressant, samtidigt som det naturligtvis är så att det finns lika många versioner av ett verk, en litterär värld, som det finns läsare. Upphovspersonen har egentligen varken mer eller mindre tolkningsföreträde än någon annan.

Med detta sagt.

Med tanke på Samtiden, september 2015, some hope and some despair. (Ganska mycket hopp ändå: i mina flöden, i våra hjärtan, i människor jag möter. Det får man faktiskt inte glömma.)

Alltså.

Det SKULLE… jag vill inte låsa in er i några begränsande tolkningar nu, men det SKULLE kunna vara så att monstret i min novell #nofilter som nätstalkar och -trakasserar berättarjaget över gränsen, borrar sig in i hennes redan skeva kropps- och självbild, har initialerna KZ, kom jag på nu, i egenskap av allsmäktig författare. Värre än gengångare och zombier, minst i samma läskighetsliga som dementorerna. Må jag lyckas hålla hennes åsikter långt, långt borta från mina döttrar, men hur ska det gå, när det hon representerar bara är en förvrängd, förhårdad bild av de normer och idéer som genomsyrar vårt samhälle i stort? ”Du duger inte, vi äcklas av dig, in i fållan, och var inte stolt för helvete!” 

Äh, jag måste nog börja skriva något igen. Det har gått snart ett år. Detta år: some hope and some despair. Och lite magiskt tänkande. En hel del magi, till sist, trots allt. Kanske är det dags nu. Det är nog dags nu.

maxresdefault

I backspegeln.

Read Full Post »

Såg inte mindre än tre filmer i helgen. Det alla har gemensamt: litteratur och skapande, om än i olika utformning. Jag tänkte blogga om dem allesammans, men börjar med denna:

Charlize-Theron-Returns-to-Dark-Places-in-New-Trailer-and-Poster”Dark Places”, m’dears. Of Gillian Flynn’s ”Dark Places” fame. Regi och manus av Gilles Paquet-Brenner, som tidigare bland annat regisserat och skrivit filmmanus till ”Sarahs nyckel” (också den efter litterär förlaga). Var lite rädd för att se denna efter alarmerande Facebookrapport från Elizabeth Hand – en mörkerauktoritet if there ever was one – att Charlize Theron var på tok för glamourös i rollen som Libby Day. Det är ett märkligt rollbesättningsval, om man nu för ett ögonblick ska lämna regeln (en bra regel!) att inte kommentera kvinnors utseende. När jag intervjuades för Kulturnyheterna på Almedalsbiblioteket i Visby om deckartrenden ombads jag välja en bok att läsa i för ett kamerasvep som blev bortklippt i själva inslaget. Mitt val föll, kanske lite förutsägbart, på ”Mörka platser” och medan jag satt och läste framför kamera (jobbigt för självmedvetna typer, let me tell you!) läste jag om de inledande sidorna av boken jag döpt min blogg efter. Kunde konstatera följande signalement på Libby Day, förutom elakheten, verklig som ett inre organ (vilket btw fortfarande är en av de snyggaste inledningsmeningarna jag ramlat på… och så ”the mad landlady eyes”, mmm):

– 147 lång, utan att vara älvlikt späd och gullig (en egenskap som annars gärna tillskrivs osedvanligt korta kvinnor)
– Ilsket rött hår
– Not-so-resting bitchface (Gud vad jag önskar att jag hade ett mindre öppet och snällt utseende ibland, på tal om! Måste jobba på mitt bitchface. Då hade jag sluppit vara en sådan som folk gärna sätter sig bredvid på kollektiva färdmedel, till exempel. Eller som okända män bjuder ut på t-banan.)

Signalementet formligen SKRIKER Charlize, no? Alltså. Jag tycker det är synd att Hollywood gång på gång väljer att skriva om roller som, i en mer tillåtande värld, skulle kunna vara skrivna för mindre normativa kvinnor så att de istället – vips! – passar undersköna skådespelerskor som extraknäcker i sminkreklam. Men! Just Charlize Theron är fantastiskt bra på att transformera sig själv till oigenkännlighet, något hon bevisade i ”Monster”. Jag tänker att ”Monster” har lite samma slags anti-estetik som ”Dark Places”: mörk, skitig Americana, en chockerande brist på skönhet som, paradoxalt nog, blir en särskild sorts estetik. Bortom hopp och nåd, i the All-American wasteland.

gillian

Den estetiken återfinns också i filmen, inte minst i scenen då Libby och tittarna för första gången besöker the Kill Club. Här gör även Gillian Flynn en cameo som yxmörderska-cosplayare! Älskar sådant. Nå, det är en snygg film, med många mörka vrår bokstavligt talat, och Charlize är helt okej som Libby även om hon inte är MIN Libby. Ibland tittar hon upp under kepsen med de där L’Oréal-ögonen, och då är det farligt nära Hollywood, trots den tröstlösa ödemarken. Men det är ju faktiskt inte Charlizes fel utan möjligen ett castingproblem. Intrigen är relativt trogen boken, och Christina Hendricks är storartad som Patty Day. Det är en snygg och källtrofast filmatisering, inget att anmärka på, samtidigt som avsaknaden av avbräck från förlagan, den nerv och puls, det skav, som präglade David Finchers ”Gone Girl”, gör att det blir lite, lite tråkigt. Dock: har man gillat boken kan man absolut se filmen, men förlagan är väldigt mycket starkare. Kanske, dock, att jag så smått i och med att ha sett filmen börjar revidera rangordningen av Flynns böcker? Tidigare har jag med bestämdhet hävdat följande topplista:

  1. ”Sharp Objects”
  2. ”Dark Places”
  3. ”Gone Girl”

Nu är jag plötsligt inte så säker på att jag inte håller mediaskildringen och cool girl-ranten i ”Gone Girl” högre än den kompakta ångeststämningen i ”Dark Places”. Eller så kanske de hamnar på delad andraplats. Jag får återkomma.

Har ni sett ”Dark Places” än? Vad tyckte ni i så fall?

Read Full Post »

51Mr9FADGIL._SY344_BO1,204,203,200_Tony Parsons “Slaughter Man”, bok nummer två om polisen Max Wolfe, inleds med ett fint citat från Joyce Carol Oates:

 

Crime reverberates through years and through lives. It is a rare homicide that destroys only one person.

(Bara jag som tycker att de citat – epigrafer? – som författare väljer för att slå an tonen kan vara minst lika intressanta som berättelsen som följer? Eller kanske snarare hur orden interagerar med varandra, en sorts metalek/dans. Skulle vilja läsa något om det.)

Jag kände inte igen citatet, blev nyfiken och googlade. Fann denna text som publicerades i New Yorker juni 2013, om ett våldsdåd i Oates familj som präglat hennes liv (och, tänker jag, författarskap). Det är, föga förvånande, en fantastisk text. Kanske, också, att det är passande att läsa just nu, precis innan vi deckar- och thrillerfantaster beger oss till Gotland för att frossa i ond bråd död…? Jag menar inte detta som en moralkaka, förresten. GUD NEJ. I all god kriminallitteratur – påfallande ofta den som med allra vassast egg skildrar onda handlingar – finns ju människan i centrum. Hennes nyckfullhet, rädslor och begär, och de gråzoner som dikterar moral, handlingar, tankar. Så länge de aspekterna finns med, och skildras väl, tycker jag inte att en spänningsroman kan bli spekulativ, oaktat mord eller kroppsvätskor. Det är därför jag läser, och fortsätter att läsa, författare som Sharon Bolton och Alex Marwood, eller för den delen Joyce Carol Oates, fast de skriver så att jag får ont i magen ibland. Och jag lär mig alltid – nästan alltid – något nytt om det mänskliga psyket, detta cirka det coolaste som finns i vårt universum. Jag tror inte att vi som frossar i mord och fiktivt mörker är mindre empatiska än ”vanliga” människor. Inte heller är vi någon typ av övermänniskor, pretty fucking far from it i mitt fall åtminstone. Men! Jag tror heller inte att de som aktivt undviker det mörka, som med något lätt skadeglatt i rösten frågar varför jag läser om och skriver så mörka, hemska berättelser (ibland blir jag sugen på att svara ”därför att jag är sjuk i huvudet” med ett stort Jack-Torrance-i-slutet-av-”The Shining”-grin… eventuellt HAR jag gjort det redan), är särskilt mycket bättre heller. Jag läser – och skriver – mörka, hemska berättelser därför att jag är intresserad av det som döljs bakom fernissan. Det är då det börjar hända grejer för mig. Kanhända är det terapi. Relativt billig sådan i så fall. Kanske inte specifikt i mitt fall, då, med tanke på hur mycket böcker jag köper, men ändå.

Tony Parsons senaste roman är bitvis ohygglig när han låter en seriemördare utplåna hela familjer, men tack vare de inledande orden från Amerikas mörkerdrottning är det som om en ny ingång, en djup medmänsklighet, lägger sig ovanpå det som i andras händer skulle kunna bli rent underhållningsvåld. Han planterar ett perspektiv som sedan känns i hela romanen.

Det är otroligt snyggt gjort, och nu är jag ännu mer sugen på att få samtala med honom på Gotland.

Nu: Crimetime!

PS: Hur sugen blir man inte på att kasta sig över Joyce Carol Oates senaste roman ”Jack of Spades” efter Skuggornas biblioteks rec?! Mer om det senare.

Read Full Post »

”And now this…”

and-now-this-678-body-image-1423103834

MEN VAFAN. Första gången på evigheter jag funderar på vad Elizabeth Wurtzel gör nu för tiden, och så visar det sig att hon nyligen diagnosticerats med bröstcancer och skriver om det i Vice. Hon är dock Wurtzeltypiskt krass och rolig: ”If I can handle 39 breakups in 21 days, I can get through cancer.” Det får vi verkligen, verkligen hoppas. Vi behöver henne! Elizabeth Wurtzel är Sylvia Plath och Caitlin Moran återfödd som Courtney Love, typ. Ergo: VI BEHÖVER HENNE.

Februari, du ÄR den grymmaste månaden, oavsett vad TS Eliot skulle ha att säga om saken.

Bevismaterial mot gärningsman ”Februari” right here on Dark Places:

JCO-sorg och min bebisdotters dubbelsidiga lunginflammation februari 2011.

Konsten att överleva februari anno 2013

Lär finnas mer om ni orkar leta.

Några Wurtzelmåsten (har inte sett filmen med Christina Ricci inser jag nu, vilket faller på sin egen orimlighet med tanke på att jag 1) älskar Wurtzel och 2) alltid brukar säga att Christina Ricci skulle få spela mig i filmen om mitt liv):

Prozac Nation

Bitch: In Praise of Difficult Women

41s4SFUE8lL

 

48831303

OCH: nu bok ute nu!

Creatocracy

 

Read Full Post »

Jag kollar på lägenheter. Treor i centralt läge, nära bussar, skola, butiker, bibliotek, hemmet jag snart ska lämna. Hur blev det så här? Vi som älskade varandra så mycket. Uteplats i markplan är en bonus men inget måste, badkar börjar alltmer kännas som en eventuell guldkant, en glad överraskning snarare än ett krav.

Jag trodde inte att jag kunde leva utan badkar. Jag trodde inte att jag kunde leva utan honom.

Helst ska det finnas lekplats på gården så att barnen kan springa ut och leka medan jag sitter på balkongen och tittar till dem. De är radhusungar, jag vill att de ska fortsätta kunna springa fritt. Allt jag gör nu, alla beslut jag försöker formulera, gör jag för dem.

Ibland tänker jag att en fyra kanske vore optimalt, för då skulle jag kunna ha ett arbetsrum. När allt känns för tungt och svårt och jag tänker att jag inte kan andas flyr jag in i det där än så länge högst hypotetiska rummet. Funderar på gardiner, vilka popkulturella ikoner jag ska låta pryda väggarna. De säger att lägenheterna aldrig har varit dyrare i min kommun, de går åt som smör nu. Håller hela världen på att separera? Kommer jag att ha råd med a room of one’s own, det jag kämpat för så länge?

Kommer jag att orka? Allt är så skört nu, JAG är så skör nu. Men jag, vi, håller oss samman för barnens skull, för deras självklara vardaglighet, deras sug efter kramar, tacos, filmkvällar framför brasan. Piratskepp att rita, Barbiesar att leka med, bad att tappa upp. En välsignelse ändå. Men också ofattbart tufft, detta, att aldrig riktigt få bryta ihop ordentligt. Jag tror att både jag och han, han som alltid befunnit sig bortom mitt bloggande och kommer att få fortsätta göra det, av respekt för det vi haft, skulle behöva det men det går ju inte. Så vi kämpar på så gott det går. Försöker finnas där för varandra om kvällarna när barnen somnat. I april skulle vi ha varit tillsammans i fjorton år. Hela mitt vuxna liv har vi tillbringat tillsammans. Han kan min kropp utan och innan, har sett våra barn födas, vet hur jag ser ut när jag är kräksjuk, bakfull, ledsen. Vi kommer att fortsätta att finnas där för varandra, det är vi helt överens om. Bara inte på det sätt vi gjort innan. Allt detta nya att navigera sig igenom. Ibland vaknar jag på nätterna och skriker rakt ut. Tror att jag ska dö. Marans tryck över bröstet. Inte konstigt, säger folk till mig. Kroppen kommer ikapp till sist. Jag gör som jag har lärt mig och väntar ut det, låter det värsta, det allra nattsvartaste skölja över mig. Snart märker jag att jag inte kommer att dö den här gången heller. Dessutom har ju det värsta av allt på sätt och vis redan hänt. Nu kryper vi runt i ruinerna av det, famlande, blinda som nyfödda kattungar. Snart kommer vi att se ordentligt igen. Snart kommer mörkret att skingras.

Vi får intala oss det.

Uppbrottets matematik (ibland tror jag att jag lider av dyskalkyli). Två månader sedan vi bestämde oss. Uttalade det ofattbara. En dryg vecka sedan jag tog av mig ringen. Huden därunder är rå och oskyddad som på ett nyfött barn. Åsynen av det får mig att grimasera, men jag fortsätter att titta, som man gör när man passerar en otäck trafikolycka. Jag tänker att det är helt rimligt att det ser ut så, på samma sätt som jag fortfarande bär synliga ärr från barnen jag bar på. En och en halv månad sedan jag ändrade hans namn i telefonboken, för han är ju inte min älskling längre. Nick Caves trygga avgrundsröst på repeat hela den här tiden, ”I don’t know how, I don’t know why, but she’s nobody’s baby now”. Är jag nobody’s baby nu? Hur länge sedan jag var somebody’s baby egentligen? Orkar jag ens tänka på det? Nej. Nej.

Nio månader sedan jag ägnade kvällarna åt att – ensam, ensam, på det hela taget alltid ensam – gråta ögonen ur mig till Weeping Willows. Nio månader sedan jag drack för mycket vitt vin till ”Too Late for Us” och kom till insikt om att det var mig – oss – Magnus Carlson sjöng om när han med sin allra lenaste och sorgsnaste röst sjöng ”There’s nothing left of us, we’re on our way but I don’t know where”. Nio månader: längre än den tid jag bar på mina döttrar som nu börjar bli så stora, som fattar så mycket mer än man ibland som förälder vill inse. Jag vill vara en glad mamma igen, kunna dansa med dem utan en tagg i hjärtat, natta och sjunga ”Vad det är bra att jag har dig” utan att få tårar i ögonen. Myrsteg. Snart, kanske.

Jag pratar med vänner som också går igenom svåra saker just nu. Vissa av dem pratar jag med långt in på nätterna, för att känna mig mindre ensam. Det hjälper. Misery does love company och delad olycka känns lite mindre, faktiskt. Ibland tycks det mig som om hela min omgivning separerar, krisar, förlorar närstående, blir sjuka, deprimerade, har ångest och livsleda, känner sig otillräckliga som föräldrar, vänner, älskare, partners. Jag slås gång på gång av hur det är de allra finaste, mest lyhörda och känsliga, de som vågat bära sina hjärtan utanpå, som tycks drabbas hårdast. Varför är det alltid så?

De andra då, de som verkar så jävla lyckliga? Som kämpar på med det lilla utan att förvandlas till Sylvia Plath varannan dag. Hur orkar de? Vad är deras hemlighet? Är det kanske detta att de inte känner efter så mycket, inte tänker så förbannat?

Några av de bästa och ärligaste samtal jag haft har ägt rum de senaste månaderna, efter allt, mitt upp i mörkläggningen. Jag har vågat visa mig sårbar, äntligen vågat artikulera de känslor av ensamhet och hopplöshet jag burit på länge, och fått så mycket kärlek och bekräftelse tillbaka. Vissa vänner har jag varit nära tidigare och kommit ännu närmare nu. Andra har under denna kris, detta märkliga undantagstillstånd som ändå, på något sätt, det inser jag ju, är mitt liv just nu, tagit sig fram ur periferin och blivit centralgestalter. Jag är så glad över att ni finns. Utan er, utan tanken på roliga kvällar med er framöver, in the future when all’s well, där mörkret får dansa med flams, allvar, nörderier och fina samtal, hade jag gått under.

Och det kommer att bli bra. Michael Stipes röst på en repig fanclubvinylsingel, mitt hjärtekrossade sena 90-tal. ”Oh no not I, I will survive”. Ja. På årets sista dag läser jag att Stipe gått upp på scenen innan Patti Smiths konsert i New York och sjungit offentligt för första gången sedan R.E.M. splittrades. Han ser så glad ut på bilderna. Jag väljer att se det som ett tecken. Jag skålar i Pommac med barnen och han som snart är min före detta på tolvslaget. Tänker good riddance och RIP, 2014, 2015 måste bli bättre. ”There is another world, there is a better world. Well, there must be.”

Under ledigheten skriver jag mer än vad jag gjort på länge, sitter i min nya julklappskimono och knapprar i timmar. Testar nya genrer, leker med perspektiv, gör sådant jag inte vågat tidigare. Det känns väldigt 2015, detta, att testa saker jag inte trodde jag skulle våga. Jag skriver kortare noveller för att det är skönt att gå upp i någonting, få timmarna att gå. Jag skriver synopsis och första kapitlet till något längre som jag tror och hoppas kan hålla mig upptagen de kommande månaderna.

Med läsandet är det värre. Ni har väl anat det, kära Constant Readers, att det funnits en alldeles särskild anledning till mitt ickerecenserande. Nu vet ni. Under allt detta som ändå pågått under större delen av det år som vi nu lämnat bakom oss har min koncentrationsförmåga varit i paritet med en guldfisks. (Kanske är jag taskig mot guldfiskarna nu, vad vet jag om dem egentligen?) Typiska Helenaböcker, litterära thrillers med fler twistar och loopar än en bättre berg-och-dalbana, har bara inte funkat. Jag klarar inte av att uppmärksamma alla intrigtrådar, får inte ihop det, känner mig dum i huvudet. Ja, man kan tala om separationshjärna. SAOL borde definitivt göra det. Jag vet, för jag kämpar själv med en separationshjärna som motsäger sig all form av logik. När det var som värst där under senhösten fick jag för mig att jag skulle översätta ”Kallelsen” till engelska och skicka till amerikanska skräcktidskrifter. (Ett projekt som aldrig slutfördes, men jag hoppas fortfarande göra det en dag.) Jag grävde ner mig i språkliga dilemman – är det inte snyggare, mer gotiskt på något sätt, att skriva ”verandah” med h, och vore det inte mest konsekvent att använda lätt ålderdomlig brittisk engelska med en touch av lovecraftianska hyperboler? Men hur kommer man då in på det bohusländska? Jag välkomnade att använda hjärnan på det sättet, grotta ner mig i språk och stil, men glömde att packa ungarnas ryggsäckar, kunde inte säga vad jag ätit till frukost igår. Förmodligen bara kaffe, räknas det? Och läsningen: det har gått sådär, milt sagt. Lena Andersson och hennes Ester går bättre än Dark Places-böckerna, Lena Dunhams självbiografi likaså. Jag känner igen mig mycket – alltför mycket? – i Dunhams skildringar av sexuella gråzoner och diffusa övergrepp, sådant man som ung tjej gick med på för att bli älskad, och i brist på det… Vill skriva mer om det någon gång, men inte nu. Chicklit går också bra, i alla fall så länge hjältinnorna också mår dåligt och vill gömma sig under ett tjockt täcke med likörglass och Joy Division. Ännu bättre går det att läsa barn- och ungdomsböcker där skogen blir vred och flickor försvinner. Twin Peaks, so much to answer for. Några veckor före jul får jag en avi från English Bookshop. Den avin visar sig gömma det största bokpaket jag någonsin tagit emot. Nitton böcker, alla handplockade efter min smak, helt gratis. Jag har börjat berätta för folk i min närhet om vad som är på gång, och till min närhet räknas såklart min bokhandel. Och nu har de alltså tänkt på mig! Spökande tvillingar, Megan Abbott-blurbar, mörka litterära thrillers med Gone Girl-vibbar, en julchicklit. Jag gråter för att det finns så många som är så snälla mot mig nu när jag behöver det som bäst. Jag gråter för att jag vet att jag inte kommer kunna läsa något i den högen på ett tag framöver.

Jag är en sentimental person, jag är en öppen person, jag är en skrivande person. När mitt gamla favoritband splittrades gick jag upp halv sex på morgonen och skrev en lång sorgetext. Det har varit skitjobbigt att inte kunna, inte våga, skriva om allt det här svåra och ensamma som nu resulterat i ett förändrat civilstånd. Det var aldrig självklart att jag skulle skriva om det. Vill inte lämna ut någon som faktiskt inte valt att skriva om det, som har andra copingmekanismer kring vårt uppbrott. Samtidigt har jag ju aldrig väjt för IRL-Dark Places tidigare, så varför nu? I huvudet formulerar jag ett inlägg. Jag har nog skrivit på det ganska länge nu. Ute har all snö smält, råfukten kryper in under min halsduk som i en Christine Falkenland-roman. Jag lyssnar på Tracey Thorns ”Oh, the Divorces” för säkert nittiofjärde gången, hakar upp mig på raderna ”That one is his fault, and this one is her fault”, skilsmässornas ständiga beskyllelselek som verkar vara så svår att komma från. Undrar hur folk kommer att tänka kring oss. Jag vill inte att det ska vara någons fel, inte när det bara finns två ensamma och ledsna människor som insett att de inte längre kan älska varandra på det sätt de velat. Jag vill att allt ska bli bra till sist. Jag vill att det ska bli vår så att jag kan läsa någon av mina eviga litterära thrillers på min uteplats. Jag vill lära mig att gå orädd, som i R.E.M.-låten First Aid Kit gjort en så magnifik cover på nu. Jag vill inte ha något ”Lucy Jordan moment” som Claire Messud skriver om i ”The Woman Upstairs”, där hon vid 37 års ålder inser att hon aldrig kommer att åka genom Paris i en nedcabbad bil med vinden blåsande i håret. Om knappt ett halvår fyller jag 35. Mitt hår är mörkbrunt igen, snudd på svart, som på min gamla indietid. Jag tycker om vad jag ser i spegeln, inklusive det lite härjade, hårda. Kanske särskilt det. Jag lägger upp osminkade Instagrambilder utan att blinka, inget monster som skärskådar mig i kanterna nu. Krisandet: the great fucking equaliser. Plötsligt skiter jag i sådant jag tidigare lagt ner så mycket energi på. Vad jag får och inte får äta. Om jag är tillräckligt smal för att bära jeans. Vem bryr sig? Inte jag. En mörk vrå mindre att grubbla över. Skönt. Hoppas att det håller i sig.

Jag vill tro på ett lyckligt slut, även om det nu inte blir det jag så länge tagit för givet.

Och vi kommer att överleva även detta.

”There is another world, there is a better world.”

Så mycket vet jag är sant.

Read Full Post »

Måndagen den 15 september. Det talas om vackert sensommarväder, om temperaturer upp mot 20 grader senare idag, men det är inget jag känner av. Inget vi känner av. Idag vaknade vi upp till ett kallare Sverige. Vi är många som är ledsna och besvikna över valresultatet och Sverigedemokraternas framgångar, och jag tror att det är sunt och viktigt att erkänna de känslorna, att få vila i sorgen och besvikelsen en liten stund. Men! Sedan reser vi oss upp igen, okej? Vi låter dem inte vinna. Det är ju nu det gäller; nu vi fattar varandras händer och visar vad medmänsklighet, solidaritet och öppenhet faktiskt betyder i praktiken. Och vi gör det, hoppas jag, över blockgränserna, bortom den egna horisonten, personliga agendor, för det här är faktiskt större än så. Vi har inte råd med prestige och småaktighet nu.

Deal?

Om vi bara för en liten stund bortser från weltschmerz och politiskt iskalla vindar och fokuserar på MIG istället (haha) så är det faktiskt himla, himla synd om mig också. Jo, faktiskt. Efter en intensiv och på alla sätt magisk Kulturnattshelg brakade mitt immunsystem sönder och samman i lördags kväll. Feber, halsont, hosta och tappad röst var ett faktum, så nu skriver jag lappar om inköpslistor, politik, kattmat och annat till min man och känner mig som Rosilda i Skuggsviten igen. En bra grej med att inte kunna prata, dock: man får väldigt mycket tid över till att läsa. Mer om det i kommande recensioner, och lite i slutet av inlägget.

Framför allt vill jag i detta lite spretiga inlägg, skrivet i affekt mellan hostattacker, berätta något om de fantastiska 24 timmarna som föranledde sjukdomen och katastrofvalet. Något att hålla fast vid och drömma sig tillbaka till. Stora Kulturnattshelgen 2014 inleddes traditionsenligt med middag hemma hos Jan och Isabella där årets hedersgäster var Barry ”The First Verse” McCrea, supertrevliga (och jättelånga!) spionthrillerförfattaren Charles Cumming och de alltid ljuvliga Sam och Ann Charters. Jag hade den stora äran att få Barry till bordet, och han var ÄNNU trevligare än vad jag vågat hoppas på. Vi babblade på om språk (mannen är ett totalt språkgeni och talar minst fem språk flytande), litteratur, gayskildringar, musik, Irland vs England, skrivande och mycket, mycket annat. Vid mitt bord satt även Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (och massa annat trevligt bokfolk) och vi hade helt sinnessjukt trevligt tillsammans, som alltid. Efter maten blev det spontan allsång av irländska folkvisor, Bellman, Kent och ABBA, där Barry visade sig excellera i det först- och sistnämnda. Jag fick även chansen att beundra Anders, aka den nye killen på Uppsala English Bookshop, och hans fantastiska H.P. Lovecraft-tröja. En magisk kväll full av litteratur, musik, värme och gemenskap blev det, i år som alla år. Man ville inte att den skulle ta slut, men framåt tvåtiden ramlade jag till sist i hotellsängen och fick lite välbehövlig skönhetssömn inför lördagens stora begivenhet: min intervju med Barry McCrea på Uppsala Stadsbibliotek. Min röst var alarmerande hes när jag vaknade på morgonen – hälften förkylning, hälften envetet sjungande, skulle jag tro – men efter en förmiddag av tedrickande och Vicks Blå-knarkande lyckades jag genomföra intervjun. Mer än så, faktiskt: det blev, om jag får säga det själv, ett oerhört intressant samtal, kanske ett av de allra roligaste jag gjort så här långt. Här kan ni som missade se en video (tyvärr strular ljudet de första fem, sex minuterna).

Bilder från middagen och framträdandet, några av dem respektfullt snodda från Irlandsproffset Maria Allström från Uppsala universitet och Mats Strandberg som uppenbarligen var bättre på att fota än jag (och ja, precis sådär mysigt och überlitterärt var det! Kandelabrar! Böcker! Musik! Salongsberusade författare! Vad mer kan en kräva av livet, egentligen?):

FestFest2Fest3

MatsTalkBarry

Så, för att sammanfatta läget: det är tungt just nu, men det finns saker att kämpa för, drömmar och ideal att hålla fast vid starkare än någonsin. Jag tänker fortsätta att tro på människans inre godhet och sällan kan man hitta så många exempel på det som under Kulturnattshelgen, dessa varma, magiska timmar där allt är kultur och gemenskap, alla drömmar är möjliga och alla talar samma språk fast vi kommer från olika länder och världar. Det känns trösterikt.

Jag hoppas att vi till sist ska inse att det bara finns en ras – den mänskliga – och att vi alla tillhör den.

(Den alltid lika kloka Margaret Atwood)

Fast innan vi går ut och kämpar för den värld vi vill leva i ska jag frossa i sjukdomsskildringar! Ont skall med ont fördrivas, vet ni. När jag besökte English Bookshop, och köpte med mig Susan Hills alldeles färska lilla spökhistoria ”Printer’s Devil Court” (redan utläst – rec kommer), bläddrade jag även i ”A Lovely Way to Burn”, första delen i den alltid så läsvärda Louise Welshs London Plague-trilogi. Ramen: världens och Londons medborgare insjuknar i The Sweats, en våldsamt smittsam och dödlig feber, och samtidigt dör folk av andra orsaker. Pandemiskildring, dystopi och deckargåta med London som bakgrund – HUR KAN DET BLI FEL? Kommer att läsa asap, naturligtvis. Just nu läser jag ”Maybe One Day” av YA-författaren Melissa Kanter, om två bästa vänner och en dödlig sjukdom. Sött och gripande, väldigt förkylnings- och snyftvänligt, om highschoollivet, vänskap och livet mitt i döden. Därefter tänkte jag läsa om en gammal favorit, Alice Hoffmans ”At Risk”, om en familj som utsätts för omgivningens fördomar när elvaåriga dottern Amanda diagnosticeras med aids. Hoffman är en gammal favoritförfattare som tyvärr inte riktigt lyckats leva upp till 80- och det tidiga 90-talets glansdagar, men hennes äldre böcker är lysande, oavsett om det gäller magisk realism light (”Turtle Moon” och ”Practical Magic”) eller starka familjeporträtt (ovan nämnda ”At Risk”, ”Seventh Heaven”). Jag antar att vi som gjort läsandet till en stor del av vår identitet alla bär på ett mer eller mindre eskapistiskt drag. Dagar som denna känns det extra skönt att ha andra världar att fly in i när verkligheten blir en övermäktig, världar som inte väjer för det mörka, sköra och onda men som också påminner om hur starka människor kan bli tillsammans. Sanningen är ju den att vi läsare knappast flyr från verkligheten genom att läsa – vi bjuder bara in fler dimensioner och röster, och det kan aldrig vara fel. Med detta sagt: det finns naturligtvis eskapistiska drag i läsningen, och det är fullkomligt rimligt och mänskligt att det ska vara så. Ibland behöver man bara ställa sig i djupet av garderoben, sträcka ut handen och hamna i Narnia, eller på Prince Edward Island, Hogwarts eller i Skoga. Det är ju våra världar. Också. Alltid. Och vi läsare är alltid världsmedborgare!

Heja litteraturen, och heja Sverige. Vi fixar det här. (Och min röst kommer nog också tillbaka snart. Meanwhile är jag glad över att ha Internet.)

Read Full Post »

Under semestern läste jag, bland en hel del annat, Ann Learys “The Good House” efter att ha ramlat över den på Arlanda, när jag egentligen bara skulle köpa vatten och bananer till flygresan (vilket vi alla vet är kodord för ”två engelska pocketböcker”). Det var Jodi Picoult-blurben och det liksom klimakterielittmysiga omslaget som sålde in mig, och jag är väldans glad över mitt lilla impulsköp (det är ingen spoiler). Leary har skrivit två romaner och en självbiografi, är – för er som undrar – gift med Dennis ”Rescue Me” Leary, och nykter alkoholist. Det sistnämnda har betydelse för boken jag nu ska skriva om.

När jag började fila på ett blogginlägg insåg jag att den tematiskt har en hel del gemensamt med Jennifer Weiners alldeles nyutkomna roman ”All Fall Down” som jag läst i dagarna. Do I smell an epic dubbelrecce? Why, yes I do!

Hoppas ni sitter bekvämt.

Jag och den ofta åsidosatta subgenren klimakterielitt har, som mångåriga Skunkdagsboks*/TGLLT/Bokhora/Dark Places-läsare redan vet, ett långt och innerligt förhållande till varandra. Jag blir helt glad och upplyst och riktigt sådär Oprah-lugn i sinnet av att läsa om kvinnor i övre medelåldern, deras ganska vardagliga liv och det mörker de med varierande framgång försöker hålla gömt. Sue Miller, Anne-Marie McDonald, Kristin Hannah, Fannie Flagg (om än i mysig sydstatsskrud), jag älskar er alla, och jag vet att jag glömt jättemånga av er. Kanske, även, att man numera kan räkna Learyblurbaren Jodi Picoult till denna grupp? Hennes protagonister tenderar visserligen att vara lite yngre, men kontrasten mellan å ena sidan det djupt vardagliga (LIVSPUSSLET, ni vet) och å andra sidan de hemligheter och skarvar som göms under ytan känns onekligen väldigt klimakterielittigt. Det som göms under det nymålade vita staketet: jag tänker (såklart) på den briljanta öppningsscenen till David Lynchs ”Blue Velvet” där kameran sakta men obönhörligt kryper under verandan och avslöjar insekterna, infektionerna, allt det som måste gömmas… Nu tror jag väl kanske inte att dessa författare är hardcore Lynchfans, men jag är det, och kanske är det därför jag med hull och hår även sväljer de mer lättsmälta skildringarna av den amerikanska drömmens besatthet av yta. Det är ju förresten inte något specifikt amerikanskt, utan väldigt allmänmänskligt.

*= Jag läste alltså Oprahs bokklubbsval slaviskt, myste, grät och bondade med frustrerade hemmafruar, empty nesters, osynliga äldre kvinnor och smygalkisar 50+ redan som 25-åring. Vad kan jag säga, jag är en gammal själ.

Anyhoo. Det jag spontant, omedelbart, gillar med ”The Good House” är att huvudpersonen är en sorts protagonist som man inte får möta särskilt ofta i samtidslitteraturen (bortom klimakterielitten, då). Kvinna, övre medelåldern. Framgångsrik i sitt arbete (hon är mäklare, vilket ger titeln en viss dubbelhet). Ensamstående. Rätt ensam, faktiskt i sitt lilla hus vid ån, de två hundarna till trots. Så ensam att hon ibland – rätt ofta – tar sig ett par glas vin på kvällen. Okej, så kanske mer än ett par glas: hon har källaren full med Pinot Noir som hon beställt via nätet. Officiellt har Hildy varit på rehab och blivit nykter, så hon smyger med sitt vinsippande. Lögner föder ensamhet; ytterligare ett gemensamt tema i dessa två böcker jag läst. Fast hon har ju inget problem, Hildy. Egentligen. Det är ju bara hennes vuxna barn som är överbeskyddande, som inte kan unna henne de där små, små glasen… Lögnerna växer i takt med att läsaren blir alltmer införstådd med vidden av Hildys missbruk. Någonstans anas katastrofen, den kommande, för Hildy har inte nått botten än.

All Fall Down (häftad)En annan som tror sig ha långt kvar till botten, som om något istället flyger fram, högt uppe, så snabbt att hon ibland glömmer att andas, är huvudpersonen i Jennifer Weiners senaste roman ”All Fall Down”. Allison är framgångsrik bloggare, mamma till en viljestark femåring (Allison, testa att ha TVÅ sådana…) och en man som bokstavligt talat är på väg att springa ifrån sin familj med allt längre löpturer. För att hinna och orka tar Allison hjälp av piller, allt fler. Hon har ju allt under kontroll… eller?

Ett bekymmer jag har med ”All Fall Down”, åtminstone inledningsvis, är att Allisons problem känns lite triviala. Inte direkt sådär Falkenlandavgrundsdjupa, för att återanvända en kär gammal liknelse. Okej, så du bloggar mycket och känner dig stressad över hur du ska hinna allt (mmm)? Du har en femåring som skriker ”DU MÖRDAR MIG MAMMA” när du försöker kamma hennes hår (som sagt: jag har två)? Du träffar inte din man så mycket (skiftänka här)? Din pappa är sjuk (TACK OCH LOV inte aktuellt för mig, men vi skall tyvärr alla den vägen vandra)? Nej fy, vad elak jag känner mig nu. Man kan inte äga olycka, och yttre omständigheter har väldigt sällan något att göra med hur man faktiskt mår på riktigt. Jag vet – det vet vi ju allihop – att psykiskt välbefinnande inte har särskilt mycket att göra med privilegier. Visst, att få somna i rena lakan i ett eget (läs: bankägt) hem med friska barn och pengar på kontot: sådant underlättar. Men tårar och ångest är tårar och ångest, oavsett om det utsöndras från dubbelsängen i en trevlig, lönnträdsflankerad sovstad eller i en mörk gränd med en spruta i armen. Kanske behöver vi, som jag varit inne på tidigare, en något glättigare, mer relaterbar fernissa för att vi ska kunna ta till oss det mörka och svåra?

Och också, helt i linje med Weiners berättelse: inget är svartvitt. Gränsen mellan bruk och missbruk, lyx och last, var går den egentligen? När börjar det bli ett problem? Vilka har inte sett ohälsosamt mycket fram emot det där vinglaset dagar då livet känts som ett taskigt skämt? Du kan nästan känna det i handen redan, den friska kylan, hur glaset immar sig mot din hud, hur himmelskt den första klunken smakar. Hur surret i ditt huvud klingar av. Hur allt blir lugnt, tyst och varmt. Och mat som tröst och ångestdämpare: don’t get me started. Vi är nog många som, utan att trilla dit helt och fullt så att ett glas vin aldrig mer kan vara ett glas vin (etc etc, beroende på vilken last man föredrar), haft dagar och kvällar då bruket tangerar missbruk. Det finns något djupt mänskligt och allmängiltigt i att försöka hantera svåra känslor genom eskapism, oavsett om det rör sig om flykt in i böckerna, chipspåsen, flaskan, pillerburken eller vad det nu kan vara man föredrar att använda som flyktväg. Everybody hurts, sometimes – fråga Michael Stipe, han vet, och jag vet, och vi som läser Leary och Weiner vet. Det är därför vi behöver sådana här böcker. Jag blir skitprovocerad när man lägger in begrepp som styrka och svaghet i diskussioner kring psykisk ohälsa och missbruk. De flesta av oss lever inte rosaskimrande My Little Pony-liv (kudos, dock, till de som gör det: kan jag få lite av det ni tar, tack?) och det går inte att moralisera kring snuttefiltar, överlevnadsstrategier och den enormt flytande gränsdragningen däremellan. Folk som med illa dold stolthet förkunnar att DE minsann aldrig mått dåligt, det är väl bara att rycka upp sig: jag är ledsen, men jag är inte er kompis. Kul för er, verkligen, att ni mår så bra hela tiden, men vi lever i en värld där väldigt många inte gör det och är det inte sjukt onödigt att dubbelbestraffa? Vi kan väl enas om att vi alla, trots allt, är mänskliga?

Men vad händer när det går för långt, som är fallet för de här litterära gestalterna? Hur vet man vad som är för långt? Många intressanta frågor som väcks här. Inga självklara svar.

Weiner låter för övrigt skriva in de funderingar/garderingar kring privilegier och relativ ”tur” jag nyss redogjort för i boken när Allison till sist låter allt falla och hamnar på behandlingshem. Allison är, liksom alla andra Weinerprotagonister, alldeles ljuvligt rapp, sympatisk och smart, inte minst när hon organiserar ett musikaluppträdande tillsammans med sina fellow addicts på behandlingshemmet och ”Sound of Music” strösslas med referenser till tjack, langare och sexuella tjänster . Man vill vara hennes BFF, man vill hjälpa henne igenom allt. Satan vad hon är bra på att skriva sympatiska och bärande (anti)hjältinnor, Weiner! Totalälsk på det. Även Leary är fantastiskt skicklig på att göra sitt berättarjag levande och relaterbar. Pluspoäng för att tanten får ligga, full av skavanker och Pinot Noir från källarens lögner/gömmor, i en ömsint humoristisk och fin scen som andas lika mycket realism som värme. Jag gillar böcker där tanten får ligga.

(Michael Stipe ba: ”When you feel like you’re alone…” – vänder strålkastarna till Hildy i publiken som plötsligt upptäcker att den jämnårige, småkufige grannen hon strulade med i tonåren ser på henne på samma sätt som för så manga somrar sedan, ”no, no, no, you’re not alone”.)

Två extremt kvinnotillvända bladvändare om missbruk med huvudpersoner man vill rädda och bli kompis med, alltså. Dessa två böcker delar en extrem läsbarhet, en förmåga att skriva medryckande och roligt om det sorgliga och mörka. Om jag måste rangordna skulle jag säga att det Weiner vinner på bladvändartilltal och skratt som fastnar halvvägs i halsen vinner Leary på trovärdighet och gestaltning. Säger jag detta för att jag råkar veta att Ann Leary själv är nykter alkoholist, medan Jennifer Weiner (såvitt vi vet) aldrig själv upplevt det hon skriver om? Nja, jag tror och hoppas att jag hade kommit fram till samma slutsats ändå, med gestaltning som grund. Jag skulle även vilja påstå att det är viktiga böcker, bägge två. Kvinnligt missbruk är fortfarande oerhört tabubelagt – titta bara på den mediala bevakningen av Lindsay Lohan kontra Mikael Persbrandt, för att ta två av alltför många exempel – och det är många som går sönder i smyg. Vi är många som delar känslorna av ensamhet och hopplöshet, av inbillat eller faktiskt utanförskap, och även om jag bara kan ana hur oändligt ensamt och skamligt det måste kännas att kämpa med ett missbruk medan livet bara går på och på så vet jag att det går att bryta isolationen och ensamheten. Enter Michael Stipe igen med strålkastarna och crescendot i ”Everybody Hurts” – har jag skrivit om hur magiskt det var när han sjöng den på ett solrosfält i Katalonien och alltsammans växte, och växte, tills det blev storartad gospel från en stämma (och publikens allsång)?

Just det. Det hade jag (för ganska exakt två år sedan). Men det är, som så mycket annat, en annan historia.

Read Full Post »

Jag fortsätter min sommarläsningskavalkad om det är okej? Den här gången skriver jag om två böcker tillsammans eftersom det finns genremässiga beröringspunkter.

tiden”Tiden går så långsamt när man tittar på den” – Josefine Lindén

Har man en blogg som heter Dark Places och får nys om en författare som skrivit en roman om en kvinna som tappar sitt barn från en balkong säger det självt att en viss nyfikenhet uppstår. Jag skriver ”tappar”, men finns det kanske ett annat verb som passar bättre in på vad romanens huvudperson Caroline gör? Det överlåter jag till er, kära läsare, att ta reda på. Hur som helst så överlever lilla Elsa mirakulöst fallet från balkongen, och hennes pappa Jonas vakar medan Caroline sitter i fängelset och försöker komma underfund med vad som hänt, och hur hon ska få tillbaka sin familj. Om det överhuvudtaget går. Det låter ofattbart mörkt och hemskt, och det är det naturligtvis också, men debutanten Josefine Lindén skriver med lätt hand. Ibland tänker jag, Christine Falkenland- och Litterärt Mörker-skadad som jag är, att det blir för lätt, för det här är inget karvande i själens avgrundsdjupa håligheter utan snarare en ovanligt mörk underhållningsroman om hur livet fortsätter efter det som rimligen borde vara slutet. När jag väl fått det klart för mig läser jag hungrigt för att få veta hur det går för romanens karaktärer. Retar mig en smula på cliffhangerslutet men blir mer vänligt inställd när jag anar att det blir en fortsättning. I nästa bok hoppas jag att bladvändarsensibiliteten och den vibrerande samtidskänslan finns kvar, samtidigt som Carolines förlossningsdepression och det som föranledde händelseförloppet i ”Tiden går så långsamt när man tittar på den” får ännu större utrymme. Det behövs författare som kan skriva lätt om det svåra.

Passage som fastnat: ”Solen silade svagt genom trasiga persienner. På väggen tecknades strimmor av ljus, skapade gallermönster på den vita putsen. Som det ska vara då, tänkte hon. Där jag ska vara. Varje morgon när ljuset väckte henne hade hon två minuter. Två minuter då hon fortfarande trodde att det aldrig hänt.”

9781846059254”The Third Wife” – Lisa Jewell

För varje ny roman distanserar sig brittiska Lisa Jewell, som gjorde ett namn för sig som chicklitförfattare i det ”Bridget Jones”- och ”Sex and the City”-influerade tidevarv som var skarven mellan 90- och 00-tal, från sitt litterära ursprung. Varje nytt ämne hon tar sig an är mörkare, mer komplext. Fjolårets roman, familjedramat ”The House We Grew Up In”, är enligt mig det bästa hon skrivit. I hennes senaste roman möter vi ännu en familj med mycket mörker under ytan. Adrian har på ytan lyckats med det omöjliga: att få sin spretande stjärnfamilj bestående av två exfruar, en nuvarande fru och en hel drös med barn i olika åldrar att komma överens och fortsätta vara en familj. Så dör hans unga fru Maya, plötsligt och chockartat. Hon har hamnat under en buss mitt i Londonnatten, med en oerhört hög promillehalt i blodet. Vad fick en till synes lycklig person att dö ensam och asberusad? En av sorg paralyserad Adrian börjar rota i Mayas liv innan olyckan (om det nu var en olycka: återigen, kära läsare…) och upptäcker att han egentligen aldrig kände sin hustru. Sprickorna leder honom rakt in i det som är kvar av familjen, till det som är närmast och därför svårast. Total tid som gick från det att jag började läsa till att boken var utläst: 24 timmar. SOM hon drar in en, Jewell! Och så mitt upp i det trasiga och mörka finns det så mycket mys. Huset i norra London som Adrians andra fru bor i till exempel! Trädgården som jag tänker mig ser precis ut som den trädgård i Crouch End där Caitlin Moran tar sina ”wine naps”. Puben som jag tänker mig är samma som den jag satt på häromåret och drack pints och åt salt- och vinägerchips i små smuliga påsar och undrade om Bernard Butler skulle gå förbi och hämta sitt barn på den närliggande skolan. Anglofilcrack, detta.

Även här handlar det om underhållningslitteratur med sorgkanter. Är ens underhållningslitteratur den korrekta benämningen här, kan man undra? Jag applåderar den vändning som i synnerhet brittisk/amerikansk bestsellerlitteratur för kvinnor tagit de senaste, säg, fem åren och vill gärna se Josefine Lindén som en svensk representant. Tänker också på Jennifer Weiner, vars nu i dagarna aktuella ”All Fall Down” handlar om missbruk och kollaps och verkar vara lika bittert rolig som sorglig. Det är så fruktansvärt viktigt att plocka fram det mörka, låta trollen spricka i solen och sluta sopa under mattan. IRL såväl som i skönlitteraturen. Därför fyller de här böckerna, som vägrar låta lättsmält vara synonymt med enkelt, en enorm funktion. (Skrev lite om detta redan förra året, i samband med en tidigare Jewellroman.)

Passage som fastnat: ”She shook her head and smiled. ‘She is lovely’ she said again. ‘But…’ Adrian watched her forming her next words. ‘I’m not quite feeling it.’ ‘You’re not quite feeling…?’ He stared at the cat, looking at her objectively for the first time. He’d never been much of a cat person and he assumed that they were all much of a muchness. Four legs. Whiskers. Triangles for ears. Roughly the size of a briefcase. None of the endless, glorious variations of the dog form. ears that mopped the floor, ears that reached for the moon, flat snouts, pointy snouts, size of a squirrel, size of a small pony.
          ‘The connection.’

(Fear not, fellow kattälskare: till sist inser Adrian att ingen katt är den andra lik. Och katten får en viktig roll i frågetecknen kring den tredje hustruns död.)

Read Full Post »

salamandertiderIdag, på självaste fredagen den 13e, är det releasedag för min nya novell ”Salamandertider”! Jag tänker inte orda så mycket om det – min inre jantedväljare skäms redan över hur jag spammat mitt Facebookflöde den senaste veckan, vilken himla tur att jag inte är Camilla Läckberg!  – men om ni vill kan ni läsa lite om novellen på förlagets hemsida eller se min video här. Och så får ni ju hjärtans gärna läsa själva novellen också! Den finns att köpa som nerladdningsbar e-novell på bland annat Adlibris, Bokus, CDON och Storytel. Jag hade väldigt roligt när jag skrev den och det är min ödmjuka förhoppning att den är lite rolig att läsa också. Om det gick att posera med e-böcker skulle jag lägga ut ett ”Helena poserar med efterlängtade boksläpp”-foto här på bloggen. För även om jag hellre läser, säg, en ny Gillian Flynn eller Cornelia Read än en egenproducerad text som jag redan genomgått hela kärlek-förakt-skam-uppgivenhet-redigeringseufori-textblindhet-resan med så är det ju riktigt, riktigt roligt att några gillat min text tillräckligt mycket för att vilja ge ut den. Och så känslan av att det finns folk som faktiskt a) läst ”Kallelsen” och ser fram emot att läsa mer av mig och b) kommer att läsa något som legat och grott inne i mitt huvud och sedan, så småningom, sett ljuset och blivit tillgängligt för alla. Rätt awesome.

Ikväll tänkte jag dricka skumpa, äta Kalixlöjrom, läsa ut Stephen Kings ”Joyland” och se om första ”Fredag den trettonde”-filmen (om skräckvurmaren vinner) eller ”The Holiday” (om jultorsken vinner). Hoppas att ni också får en fin kväll – och om ni skulle drabbas av akut sug efter något ”suggestivt, kusligt och melankoliskt” finns det i läsbar portionsform några klick bort. Död, existentiella grubblerier, julsånger och busstristess utlovas, liksom flera litterära blinkningar! Det är nästan det allra roligaste med att skriva: att man kan brassa på med alla sina referenspunkter och små nörderier och smyga in dem i sin text. I alla fall om man har en klok och förstående redaktör (hej, Jessica – och tack!).

Read Full Post »

« Newer Posts