Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Debatt’ Category

wpid-img_20140715_080739.jpg

Detta tyckte jag var intressant (uppenbarligen intressant nog för att kravla ur bloggdvalan): i inledningen till sin kommande roman ”Leaving Time” ber Jodi Picoult läsaren att inte avslöja slutet i sociala medier och recensioner. Som författare, och i viss mån läsare, förstår jag vad hon menar. Har man, som Picoult har för vana, lagt ner mycket tid och möda på ett oväntat slut vill man inte att det ska avslöjas för presumtiva läsare då vändningen, kan man anta, är en del av läsupplevelsen. Samtidigt: bör verkligen författare diktera hur läsaren – och i det här fallet, då det rör sig om ett recensionsexemplar,  även kritikern – ska uttrycka sig kring hennes verk? Jag tycker det känns sådär, faktiskt. Milt sagt. Själv brukar jag vara försiktig med spoilers i mina recensioner. Inte för att jag nödvändigtvis anser att för mycket vetskap om intrigen förstör läsupplevelsen – team Språk & Stämning, ni vet – men utifrån något slags hederskodex gentemot mina läsare som kanske är av en annan uppfattning. Sedan kan jag tycka att det är en utmaning att skriva givande om en bok utan att avslöja för mycket. En skrivövning i det antydda men aldrig direkt uttalade, samtidigt som det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta oundvikligen ekar i bakhuvudet. Men jag skulle aldrig avslöja stora händelser och vändningar för sakens skull, så som jag upplever att vissa recensenter gör. Det stavas R-E-S-P-E-K-T.

Så ja, jag förstår vad Jodi Picoult menar. Likväl får jag en lite dålig smak i munnen av meddelandet som på ytan andas förtroliga hemlighetsutbyten på pyjamaspartyn. Men precis som där, i det sockerstinna mörkret när de flesta somnat och allt, tycks det, kan sägas: strax under ytan, ett outtalat hot. Om du berättar tänker jag inte vara din kompis längre.

Jag kan tänka mig att detta funkar bättre för en oförblommerat kommersiell författare som Picoult, som dessutom gjort en poäng av att ha ett till synes nära, nästan lite puttenuttigt, förhållande till sina läsare, inte minst via sociala medier. Men vad hade hänt om Joyce Carol Oates kom med liknande krav? Claire Messud? Donna Tartt? Jag inbillar mig att det skulle orsaka viss rabalder på kultursidorna medan detta, liksom Picoults författarskap i stort, kommer att passera relativt obemärkt utanför bokbloggosfären. Enda gången Jodi Picoult får vara med och leka i amerikansk gammelmedia är när hon och Jennifer Weiner påtalat hur tyst det är om kvinnliga kommersiella författare i den traditionella litteraturbevakningen. Då målas hon nästan undantagslöst upp som gnällig och otacksam; räcker det inte att hon säljer multum och att hennes böcker filmatiseras med Cameron Diaz i huvudrollen? (För övrigt en omständighet som hon delar med Weiner.) Vill hon ha recensioner också? Respekt, rentav? The horror! Jag gillar ju Picoults lättsmälta men moraliskt intressanta bladvändare och hejar nästan alltid på the underdog, men är Picoult verkligen i underläge här?

Kanske är ”spoilers undanbedes”-brasklappen helt enkelt ett PR-trick. Som sådant får det nog anses vara relativt lyckat: jag är nu väldigt nyfiken på den utlovade twisten i ”Leaving Time” och kommer definitivt att läsa boken. Men gud nåde mig om jag avslöjar för mycket…!

Hur tänker ni kring detta?

(Jag har ett väldokumenterat kluvet förhållande till Jodi Picoults författarskap.)

Read Full Post »

Det pågår en väldigt intressant diskussion på Bokhora just nu, med utgångspunkt i Nils Schwarzs recension av Joyce Carol Oates nya ungdomsroman ”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig”. Läs den! Schwarz har, med all rätta, reagerat på att en av bokens huvudpersoner Nadia, som är 163 cm lång och väger 53 kilo, beskrivs som gravt överviktig. Vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna om det stämmer. Jag har inte läst boken än, men tänker mig att det gravt överviktiga är Nadias subjektiva bedömning som bottnar i en ätstörning – och att detta är Oates sätt att gestalta den ätstörningen. Nog för att Oates själv har ett mångårigt och skevt förhållande till det där infernaliskt svåra med vikt, mat och kropp – minns dagböckerna, hur hon åt en halv konserverad persika med lite keso till lunch – och nog för att hon flera gånger balanserat farligt nära något slags internaliserat kropps- och kvinnoförakt i sin gestaltning. Tänker till exempel på Alma, den tatuerade flickan i romanen med samma namn, som beskrivs som en vit, rund och lealös mollusk. Obehagligt till tusen? Ja. Oates egen åsikt om Alma? Det vet vi ju inte, men jag lutar åt nej. Som författare finns det tusentals sätt att gestalta, och i den uppgifter ingår även att gestalta det mörka, fula, motbjudande, ibland moraliskt tvivelaktiga. Även ätstörningar måste få gestaltas eftersom de (tyvärr) är en realitet i vår värld.

Man måste få skriva om ätstörningar, som sagt. Dock undrar jag, inte minst efter en givande diskussion med Johanna Ö i kommentarsfältet till hennes inlägg (i skrivande stund är det uppe i nära 30 kommentarer, så uppenbarligen är det ett ämne som engagerar), om man verkligen måste skriva ut siffror. Det blir lätt så fel, oavsett var på viktskalan man själv befinner sig, och siffror, vet jag av egen erfarenhet, är sådant man som normalätstörd tatuerar in i hjärnbarken. Jag kommer till exempel aldrig glömma en artikel i Svensk Damtidning, tror jag att det var, där man tog upp olika kvinnliga politiker som ”alla befann sig på rätt sida av 65-kilosgränsen”. Fram tills dess visste jag inte att det fanns en sådan gräns; därefter hade jag svårt att tänka på något annat. (Vilken sida av den där idiotiska gränsen som var ”rätt” behöver jag väl knappast nämna…?)

Jag tänker på den ständigt viktnojande Ruth Galloway som inbillar sig att ett larm går igång i hennes bil varje gång hon och hennes åttiokiloskropp sätter sig. (Hur kort är hon, kan man undra? När jag tänker på pipande larm i relation till vikt tänker jag på någon i kategorin Gilbert Grapes mamma, inte en kvinna i 80-kilosklassen… och om Ruth, som man ju gillar trots detta ständiga nojande, vore sådär en 130 centimeter lång känns det väl som om det skulle ha nämnts någonstans?)

Minns hur Kay Scarpetta obducerade ett kvinnligt lik som benämndes som ”obese” med uppskattad vikt runt 80 kilo. Minns den efterföljande, genompuckade men envisa tanken ”jaha, då har jag ytterligare en anledning att gå ner i vikt, för fy fan att ligga på obduktionsbordet och bli kallad fet”. Som om DET vore det värsta i det scenariot…

Jag minns också ett – alldeles säkerligen välmenat – jobb i Veckorevyn där tidningens dåvarande chefredaktör Charlotta Flinkenberg poserade i jeans och glatt basunerade ut att hon vägde 71 kilo (efter att ha gått ner ett ganska ansenligt antal kilon, kan tilläggas). ”BLI STORLEKSMODIG!” hette det då, och jag tror säkert att artikeln skrevs i all välmening men ärligt talat: kan vi inte bara sluta prata siffror? Man kan väga dessa siffror, 45, 53, 67, 71, 80, 95, you name it, på guldvåg, tänka (så som väl alla vettiga människor gör?) att folk är olika och att det är en vacker sak och huvudsaken är väl att man mår bra. Det är ändå som upplagt för missförstånd, ”men jag då, som vägt 53 kilo hela mitt vuxna liv!” kontra ”men jag då, som inte vägt 53 kilo sedan mellanstadiet” och så vidare. Vi behöver verkligen prata om vikt, skeva ideal och hur de påverkar oss (apropå det, missa inte det här inlägget och klippet med Julia Skott som besökte Nyhetsmorgon igår och var helt briljant!) men behöver vi verkligen tala om siffror? Jag tycker inte det. Å andra sidan: att vi behöver prata om de här sakerna är glasklart, så HUR ska vi prata om det? Och hur ska författare skriva om det, så att den konstnärliga gestaltningen inte blir lidande? Hett tips: skippa siffrorna. Just do it, folks!

Svåra, svåra saker, detta, men ack så viktiga. På vägen hem idag tänkte jag svänga förbi biblioteket och se om de har Oates nya inne. Återkommer med recension.

Read Full Post »

PrintSprang in som hastigast på biblioteket igår. Upptäckte ”Happy, happy – En bok om skilsmässa” (red Maria Sveland och Katarina Wennstam) på nyhetshyllan och bestämde mig för att slå till. Ägnade större kvällen åt att läsa den (när jag inte såg Uppdrag granskning-dokumentären om allvarliga förlossningsskador, muntert värre…) och har nu bara ett par texter kvar. Rent litterärt har jag inga invändningar: det rör sig om drivna, duktiga skribenter som jag brukar gilla att läsa. Så också här. Gudrun Schymans text doftar dock mer brandtal än litterärt verk och det är väl förmodligen meningen också. Men – men – jag har svårt att ta till mig tanken på en lycklig skilsmässa. Inte, och detta vill jag verkligen understryka, för att jag anser att det finns något tabulagt eller skamligt i att skiljas eller för att jag ifrågasätter det (statistiskt vederlagda) faktum att nyskilda kvinnor blommar upp och blir gladare, piggare, friskare. Vi är nog många trötta småbarnsföräldrar som, halvt på skämt, halvt på allvar, sagt saker som ”man kanske borde skilja sig för att få lite tid för sig själv”. Att gå därifrån till handling får hela mitt mellangärde att dra ihop sig i vidriga sorgkonvulsioner av blotta tanken. Nej, jag hör nog inte till målgruppen för den här boken. Hoppas att det håller i sig.

Jag har nämligen så otroligt svårt att bortse från den råa, avgrundsdjupa sorgen som jag tänker mig att en skilsmässa innebär (har ingen personlig erfarenhet av skilsmässa vare sig som barn eller partner, något som säkerligen spelar in i min läsning). Man gifter sig ju faktiskt för att hålla ihop resten av livet, ”tills döden skiljer oss åt”, jag minns att jag rös till av den ofattbara storheten som ryms i de orden när jag stod framme vid altaret i Kalix kyrka i min tjugotalsinspirerade vita organzaklänning för fyra och ett halvt år sedan. (Jag var så nervös att jag tittade på prästen när jag lovade att vara min man trogen tills döden skilde oss åt, och när vår vän M spelade Neil Youngs ”Harvest Moon” och Nick Caves ”Into My Arms” höll hjärtat på att sprängas. Fortfarande en av de finaste dagarna i mitt liv, näst efter mina döttrars födelse.) Om dessa drömmar, hopp och förväntningar går sönder måste det göra ont utav bara helvete. Om det dessutom finns barn med i bilden blir det än mer komplext. Jag går definitivt inte i skilsmässotankar men får tårar i ögonen av blotta tanken på att mina små tjejer skulle slitas upp från allt det de kallar tryggt och hemma, slussas fram och tillbaka mellan föräldrar, nya boenden, ny barnomsorg, nytt allt. Gråter när jag Helena von Zweigbergk skriver om hur hennes treåring ville att de skulle köpa fläskkotlett och tandborste till pappa också. Får dålig smak i munnen när Maria Sveland uppsluppet skriver om alla härliga älskare hon tar sig efter skilsmässan. Hur kul känns det för hennes exman att läsa om det? (Och ja, jag hade reagerat precis likadant om det varit en man som skrivit det. Goes without saying.) Kalla mig gärna KD-kärring om ni vill, men jag har svårt att känna den där fnissigt uppsluppna glädjen och friheten när jag läser ”Happy, Happy”. Jag blir mest ledsen, faktiskt, och än mer bestämd i min uppfattning att kärlek och äktenskap är värt att kämpa för, i synnerhet under de sömnlösa, lättirriterande småbarnsåren som är att betrakta som ett slags undantagstillstånd. Kan man inte införa extra lång betänketid för par som vill skiljas under småbarnsåren?

Fast ändå. Om jag förmår lyfta blicken bortom min lilla kärnfamilj kommer jag att tänka på kvinnor jag känner (faktiskt bara kvinnor) som levt år efter år i kärlekslösa äktenskap som vingklippt dem, fått dem att skrumpna ihop tills det inte finns något annat än trötthet, hat och förbittring kvar. Hur de blev som nya människor när de äntligen fick mod och kraft att gå utan att titta tillbaka. Lystern i deras hy, det återställda hoppet i ögonen. Om jag var dem hade jag också varit happy, happy, så in i helvete happy. Det är för de kvinnorna, och inte för mig, som man skrivit den här boken.

Read Full Post »

I samband med utgivningen av Camilla Läckbergs nya bok ”Änglamakerskan” har en liten diskussion om det jag kallar vardagsgegget i svenska deckare uppstått. Bokbabbel och jag har diskuterat saken i kommentarsfältet till hennes (aningen snällare) recension och i Aftonbladets recension anmärker Jenny Tunedal på hur enormt stort utrymme rena trivialiteter får i Fjällbackadeckarna. ”Det tar lika stort utrymme i anspråk att redogöra för en fikastund som för ett nervsammanbrott, en riktigt traumatisk barndom sammanfattas på ungefär lika många sidor som ett samtal med en sörjande anhörig eller en mysig hemmakväll” , skriver Tunedal och tja, hon har sannerligen inte fel. Läckberg är måhända störst och därtill rykande aktuell, men det är knappast så att vi kan skylla hela den överdrivet socialrealistiska tonen i svenska deckare på henne (det räcker väl med att hon ensam får stå i skampålen när det gäller deckargenrens uselhet och allmänt demoraliserande inflytande…). Nej, det vardagsgrå, tradigt igenkännbara är definitivt en hörnsten i den svenska deckarfloran. Hur kommer det sig att de mest triviala detaljer i vardagslivet – pålägget på frukostmackan, nya kaffemaskiner i fikarummet, meningsutbyten om förskolehämtningar – tar lika många sidor i anspråk som den faktiska deckargåtan? Och hur skiljer sig svenska deckarförfattare i så fall från sina anglosaxiska kolleger? Jag har ett par aningen polemiska tankar om detta. Att kalla dem hypoteser är nog att ta i, men hey, det tänker jag göra ändå.

1. Är det inte så att efterfrågan styr tillgång även i det här fallet? Svenska läsare vill läsa om sådant de känner igen – mer om det under punkt 2 – och fritid och vardag är heliga ting i Sverige. Ergo: livspusslande, bukfeta kriminalkommissarier med IBS, spänningshuvudvärk, döende schäfer och krisande tonårsbarn. Hemskt gärna lite knäckebrödssmuliga diskbänkar också, denna överlägsna symbol för socialrealism och vardagsliv.

2. Är det inte så att svenskar på det stora hela är väldigt mycket trygghetsnarkomaner? Man åker till Thailand för att grannarna hade så himla trevligt där i fjol. Helst samma ort och hotell också, så att man vet vad man får. Just detta, att veta vad man får, tycks vara centralt även i boksammanhang. Man läser det man ser på stranden eller topplistan och ser populariteten som en kvalitetsmarkör. (Vi elitister gör naturligtvis tvärtom..) Igenkänningsfaktorn, viljan att sätta nya saker i etablerade sammanhang, är förstås något djupt mänskligt och universellt. Jag tänker mig ändå att svenska läsare i större utsträckning än någon annan demografisk läsekrets låter just igenkänningsfaktorn vara avgörande i valet av lektyr. Om man ser till det så kallade svenska deckarundret – jag är ledsen, men jag MÅSTE lägga till det prefixet, för jag TYCKER det är befängt! – så tycks ju det motsatta gälla. Tyskar, amerikaner med flera söker sig till svenska deckare för att allt det som jag ser som aptrist vardagsgegga ter sig exotiskt och spännande för dem.

3. Är det inte så att svenska deckare alltid haft ett starkt inslag av vardag? I Maria Langs tidiga böcker mördas det förvisso friskt, och Christer Wijk får många chanser att lufta sina små grå på ett klart Hercule Poirot-inspirerat sätt inför andäktiga, och mordmisstänkta, åhörare. Men det ska inte stickas under stol med att det badas, äts och vardagskäbblas en hel del också. Skillnaden är väl att Langs litterära skapelser rör sig i en dåtid som i mina ögon blir pittoresk. Det, och att de diskuterar avhandlingar och modern litteratur istället för livspussel. Åtminstone i de tidiga böckerna.

4. Är det inte så att även anglosaxiska deckare som ett naturligt led i privatiseringen av det offentliga rummet – dokusåpor, livsföljetonger i tabloidpressen, jag, jag jag och döende b-stjärnor på bästa sändningstid – numera frossar i vardagsskildringar och privatliv? Skillnaden är, enligt min ack så blygsamma åsikt, följande:

a. De håller generellt sett högre klass vad gäller språk i allmänhet och gestaltning i synnerhet. Fredrik Reinfeldt och Stieg Larsson-fansen får säga vad han vill, det bara ÄR så, okej?
b. Även om visst utrymme ges åt vardagsgegg så tappar man aldrig fokus på intrigen. Berättandet känns mer som ett gediget hantverk i engelskspråkiga deckare (åter till punkt 4 : a).
c. Eftersom de flesta av oss svältfödda anglofiler inte befinner oss i Ruth Galloways saltängslandskap, eller för den delen Ruth Rendells London, finner vi alltsammans sehr exotisch. I det avseendet är vi precis som tyskarna som trängtar svenska mord, limpmackor och röda sommarstugor. Samma mekanismer, andra geografiska inriktningar.

Det tycks alltså som om vi har två grundtyper i deckarläsandet: de som aktivt söker sig till igenkänning och går igång på vardagskletet, och de som tror sig vara världsvana eskapister men i själva verket lika aktivt, fast kanske mer omedvetet, dras till utländskt och därigenom exotiskt vardagsklet.

Vad säger ni? Är jag något på spåren? Och vilken kategori tillhör ni?

Read Full Post »