Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Deckare’ Category

image

I denna hög ryms de Edgarnominerade böcker jag tänkt läsa inför prisutdelningen i början av maj. Eventuellt blir det någon titel till, vi får se vad som hinns med.

Förra året vann som bekant Dennis Lehane med ”Live By Night” romankategorin. Ett bra och värdigt val, måste man väl säga, även om mina två favoritkandidater var Gillian Flynn (surprise) och Lyndsay Faye. Ska bli spännande att se hur juryn resonerar i år. Två av böckerna i högen hör hemma i kategorin för bästa debut, så det blir lite annorlunda vinkling på mitt Edgarläsande i år. Stay tuned!

Read Full Post »

Nora

Precis så här idylliskt är det i Nora, staden som Maria Lang modellerat sitt Skoga på. Jag har varit där varje sommar sedan barnsben och njutit av de lustiga små kullerstensgatorna där varje gatstump tycks övergå i Norasjöns blå vågor, de vackra gamla trähusen och den goda glassen. När jag invigdes i Maria Langs deckare fick denna idylliska lilla Bergslagspärla ytterligare en dimension. För så är det ju: inget Midsomer utan mord, inget Skoga utan juxtapositioneringen mellan å ena sidan det snudd på löjligt pittoreska, å andra sidan mörkret som anas under idyllen. Denna bild togs förra sommaren under mitt senaste Norabesök. Jag längtar tillbaka dit, men under tiden tittar jag på den här bilden när jag vill få en föraning av den sommar som just nu känns oändligt avlägsen. Alltså avslutar jag min insats i Fiktiviteters Langhelg med ett litet vykort från en plats som är lika fiktiv som den är verklig, där det IRL-pittoreska bokstavligen bor granne med Langs arma mordoffer. Tack för att jag fick vara med på ett hörn, hoppas att vi ses i Nora i sommar, Helena!

Read Full Post »

Allt jag kan om sex har jag lärt mig av Maria Lang. Nej, riktigt så är det inte, gudskelov, men klart är att det var genom Maria Langs författarskap jag första gången fick en inblick i något som på den tiden tedde sig ungefär lika nära mig själv som, säg, en skildring av ett gäng marsvins framfart i yttre rymden. Jag var så ung och naiv när jag för första gången läste Langs tidiga, så här i efterhand oerhört psykosexuellt laddade pusseldeckare, att väldigt mycket passerade mig förbi. Vissa säregna formuleringar – tack och lov anakronismer – trängde sig in i min oskyldiga lilla tonårshjärna; jag minns till exempel hur någon beskriver vampen Lil på följande sätt i Maria Langs i dubbel bemärkelse akaporriga ”Mördaren ljuger inte ensam”:

Lil är erotiskt sett mycket fascinerande, sade han [Rutger] eftersinnande. Men hon är en katta.

Mellan debuten 1949 och sent 1950-tal fyllde Lang sitt persongalleri med mängder av erotiskt fascinerande femme fatale-typer, men också personer som på olika sätt representerade sexualitetens slagsida, den ”misslyckade” sexualiteten i brist på det lämpliga ordet som jag gissar att Freud satt inne med: erotomaner (och erotofober), impotenta, de sexuellt frustrerade och olyckligt kära. Tyvärr gissar jag att många vid tidpunkten även räknade lesbiska Viveka Stensson, mördaren som inte ljuger ensam, till denna kategori av sexuella avvikare i Langs litterära universum. Det är i sammanhanget värt att påpeka att Lang, eller den delen heller inte Viveka själv, ser sin sexualitet som roten till det onda. Fast Viveka ytterst sett sällar sig till den tragiska, länge mer eller mindre oundvikliga ”flatan måste dö i slutet”-dramaturgi som många queerteoretiker (med all rätt) problematiserat får hon åtminstone ge ett snyggt försvarstal innan:

Nu när det hela är över och jag har försvunnit ur er åsyn kommer ni att säga: alltihop var egentligen så enkelt. Hon var en onormal människa med onormala böjelser, som till sist drev henne till två mord. Jag är ändå inte så säker på att det är så enkelt. Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till mitt svåra brott berodde inte på att den var särpräglad. Däremot har det kanske spelat en roll att samhället och min omgivning har varit sådana att jag tvingats leva ett i viss mån oärligt och osant liv. Det kan aldrig leda till något gott för någon människa.

(”Mördaren ljuger inte ensam”, Sid 188 i min upplaga)

To thine own self be true, som Shakespeare sade, här applicerat på den sexuella läggningen och ett samhälle som skuldbelägger och vill normalisera: detta alltså uttryckt 1949, fem år efter avkriminaliseringen av homosexualitet, trettio år innan sjukdomsstämpeln togs bort. Jag upplever Maria Lang i mångt och mycket som en moralisk författare – mer om det senare – men i vissa avseenden var hon verkligen före sin tid.

Vad är värt att döda för? Frågan ställs av Christer Wijk i ”Mördaren ljuger inte ensam”, varpå Puck replikerar ”kärlek, svartsjuka, hat”, och det är faktiskt en rätt bra sammanfattning av de tydligast urskönjbara motiven i Langs tidiga deckare. Låt oss ge oss på en liten sammanställning av de huvudsakliga motiven i Maria Langs fem första deckare:

  1.  ”Mördaren ljuger inte ensam”: kärlek, svartsjuka, hat (här framstår Pucks ord närmast som profetiska)
  2.  ”Farligt att förtära”: den enligt mig kanske allra intressantaste av Langs uttalat psykosexuella skildringar. Här har vi en mördare som begår sina brott efter en sorts perverterad hederskodex där hon upplever det som om hon ”räddar” unga flickor som förlorat oskulden till en beräknande erotoman (Langs ord, inte mitt). Puck läser Carl Jonas Love Almqvist med sin gymnasistklass, och det visar sig till sist att mördaren har sin egen lilla tolkning av de berömda orden om oskuld och arsenik. Har man inte oskuld återstår endast det andra vita, och bokens mördare framstår på sitt sjuka sätt som en sorts dödens ängel då hon delar ut arsenik till gravida gymnasister och flickor med krossade hjärtan.
  3. ”Inte flera mord”: här ligger incest, eller snarare upplevd incest, som grund för åtminstone ett av morden.
  4. ”En skugga blott”: sex, utpressning och obesvarad kärlek.
  5. ”Rosor, kyssar och döden”: på ytan är det här en klassisk arvstvist med mystiskt ändrade testementen och en död patriark, men i slutändan visar det sig även här handla om sex. Mer specifikt: åtrån till bygdens ”dåliga” kvinna och ett dråp som senare leder till mångårig impotens för förövaren. Ingenting sker utan konsekvenser i Langs värld.

Erotiken som drivkraft och katalysator för de oundvikliga små morden: i böcker som ”Farligt att förtära” är det ett så genomgående motiv att det, åtminstone ett par omläsningar senare, går att tänka på Erotiken som en slemmig tentakelförsedd tingest som likt en lovecraftiansk mardröm klibbar sig fast i ont anande människors hjärnor och kroppar. Det talas ofta om hur frispråkig Maria Lang var, men jag läser henne som en djupt moralisk författare. Det är så uppenbart att det finns två sorters sexualitet i hennes begreppsvärld. Å ena sidan den goda, sunda sexualiteten, förkroppsligad av paret Bure som visserligen inte tvekar en sekund att ligga med varandra fast de ”bara” är förlovade men ändå står för det hela och rena, det (i grund och botten) trogna och eftersträvansvärda. Å andra sidan Erotiken, denna slemmiga best som genom värddjuret Torkel Alm i ”Farligt att förtära” lyckas förtäta och förpesta stämningen på en gymnasieskola i Stockholm. Det talas vid flera tillfällen under bokens gång om en osund stämning, och till och med den trofaste Eje gör ett snedsteg alltmedan romanens oskuldsfulla hämnare försöker upprätta någon sorts skev rättvisa. Mördaren är en intressant person i och med att hennes karaktär känns som en så typisk fallstudie för den icke utlevda sexualiteten och närhetsskräck. Jag, som skrev min c-uppsats i litteraturvetenskap om bleksotsmotivet i svensk dekadenslitteratur från 1880-talet med särskild tonvikt på Stella Kleves ”Berta Funcke”, associerar lite till 1880-talets tankar om de åkommor som man trodde drabbade de unga flickor som kvävde sina lustar, samtidigt som det ansågs direkt skadligt och sjukdomsframkallande att ägna sig åt ”livad dans” och alltför mycket socialt umgänge med med motsatta könet. Maria Lang: lite frejdigt liggande, lite 1800-talsmoral. När ”skadedjuret” till sist sällat sig till den i Maria Lang-sammanhang digra dödslistan och mördaren blivit inringad är den heteronormativa lyckan åter all och Puck och Einar gifter sig en kort tid efteråt. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, eller åtminstone fram till nästa mord.

langfilm

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Maria Lang-helg. För mer Lang på Dark Places, titta igenom den här listan.

Read Full Post »

Lagom till Maria Langs 100-årsdag kommer den första biografin över en (i mitt tycke) underskattad svensk deckardrottning – den första, rentav, om man för ett ögonblick glömmer att Kjerstin Göransson-Ljungmans debutroman ”27 sekundmeter, snö” utkom tio år före ”Mördaren ljuger inte ensam”. Göransson-Ljungman hade dock aldrig samma upplagor eller mediala genomslagskraft som Lang och tävlade aldrig, så som Lang gjorde, med Stieg Trenter om vem som sålt bäst. Vinnaren fick äran att betala notan för den på alla sätt överdådiga middag de åt tillsammans varje år.

Vår första deckardrottning, således, och en av de mest lästa och älskade. Under 50-och 60-talen, då flertalet av Langs allra vassaste deckare skrevs, var hon en kändis av Camilla Läckberg-kaliber, om ni nu kan föreställa er en uggleglasögonprydd Läckberg med docentur, excentriska vanor och en faiblesse för whisky och katter (visst låter det omedelbart MYCKET bättre?). Men Langs stjärnglans falnade med åren, i takt med att den traditionella pusseldeckaren gav vika för den hårdkokta polisromanen, och när hon dog 1991 var hon i det närmaste utblottad med stora skulder, med sin litterära storhetstid bakom sig. Skulderna berodde förmodligen till stor del på hennes väldokumenterade förkärlek för livets goda: dyr mat och dryck, taxiresor i excess – en gång åkte Lang, säkerligen medveten om sitt varumärke, taxi till grannhuset på Kungsgatan i Stockholm (!). Det bör även i ärlighetens namn sägas att hennes sista böcker var erbarmerligt dåliga, och det är väl ingen statshemlighet att Norstedts, hennes förlag under drygt 40 år, gav ut dem av lojalitet snarare än för de litterära förtjänsterna. Trots det behöll Lang en liten men trogen beundrarskara bortom graven och har inte minst i bokbloggosfären många trofasta fans.

Själv började jag, påhejad av en Norabördig mamma, läsa Maria Lang som tolvåring under en regnig sommar på landet och har därefter samlat på förstautgåvor, letat mordplatser i Skoga/Nora och läst, och läst om, i synnerhet de tidiga alstren ohälsosamt många gånger. För mig var – är – blandningen av lagom otäcka mord, frispråkig kärlek och käck tidsanda oemotståndlig; lika delar mysrys och nostalgi, men det jag framför allt tagit med mig från Langs deckare är kärleken till litteratur och bildning. Utan Lang hade jag förmodligen inte lärt mig recitera Karlfeldt, Södergran och Fröding vid så ung ålder, eller varit fast besluten att läsa litteraturvetenskap trots alla oundvikliga, alltid lika tröttsamma, frågor av ”jaha, vad blir man på det då?”-natur. Langs språk och miljöskildringar har också, tror jag, till viss del smittat av sig på sättet jag skriver och tar mig an deckargenren. Dagmar Lange, so much for answer for.

I sjuan skrev jag ett något överambitiöst arbete om Langs liv och böcker, och visst hade det varit kul att lägga ut det på bloggen i samband med den här recensionen? Tyvärr verkar uppsatsen ligga och samla damm i ett källarförråd, men jag lovar att hojta till när och om den dyker upp.

Jag visste mycket om Lang innan jag läste Lundgrens och Wikners biografi, men fick trots det lära mig en hel del nytt. Det är ett ingående och medryckande porträtt över människan Dagmar/Maria som tecknas. Vilken komplex och häftig person hon verkar ha varit! Fullkomligt stencool. Så här kunde till hennes egendesignade festinbjudningar se ut:
image

Kattälskare, nattuggla, livsnjutare, devot humanioraförespråkare och lokalpatriot: det är lätt att tjusas av Langs excentriska och sympatiska sidor. Samtidigt träder en annan, inte fullt så smickrande sida fram genom boksidorna. Lang var en fullblodsegoist av sällan skådade proportioner, räknade kallt med att alla – förläggare, vänner, kollegor, ICA-handlare – skulle dansa efter hennes pipa och tvekade inte att säga upp bekantskapen med trogna vänner när de inte följde hennes minsta nyck. Faktum är att jag ibland associerar till Langs fiktiva universum. Inte, som man kan tro, till den charmigt småfnoskiga Almi Graan, som var författarens självutnämnda alter ego. Nej, mina tankar gick till ett av mordoffren; samma person, faktiskt, som Lang var nära att ta kål på med det perfekta mordet tills hon och läkarvännerna Karin och Birger Bringel insåg att de inte kunde servera svenska folket ett ospårbart gift. När Langs allra mest domderande och egocentriska sidor beskrivs kommer jag att tänka på ”arvtanten” Adèle Renman från en av Langs mest läsvärda deckare, ”Mörkögda augustinatt” (1956). Adèle beskrivs som gränslöst gästfri och generös, en fantastisk och glad värdinna, men också ”rätt odräglig med sina tyrannfasoner” (citat allas vår Puck Bure). Kanske, som lillasyster Hedvig föreslår, är hon bara ensam. Kanske går detsamma att säga om författarinnan.

Samtidigt var Lang en feministpionjär: som yrkeskvinna och akademiker, men också i sitt icke-normativa sätt att leva. Hade en manlig författare pikats för sina dryckesvanor eller fått beslutet att förbli ensamstående ifrågasatt på samma sätt? I skildringen av Maria Lang dyker många gråskalor och motstridiga infallsvinklar upp, vilket jag verkligen uppskattar. Författarna slår an precis rätt ton: saklig, ibland med en lätt undertydd munterhet som rimmar fint med huvudpersonens egna tilltal.

”Maria Lang – vår första deckardrottning” är oupphörligt underhållande som levnadsteckning betraktat. Som litteraturvetenskaplig biografi är den aningen svagare: visserligen redogörs det för böckernas huvudpersoner och återkommande teman, inte minst med utgångspunkt i de första böckerna, och det är särskilt kul att läsa kapitelet om hur Lang och läkarvännerna med nogsam research planerar diverse giftmord, men jag saknar ett mer övergripande, teoretiserande perspektiv på de 42 vuxendeckarna. Med tanke på det digra materialet blir det lite väl kortfattat och jag saknar en mer ingående redogörelse för flera favoritböcker. Alltså: detta kan vara ett fall av ”mycket vill ha mer” och jag är ju kanske inte den genomsnittliga läsaren med tanke på min mångåriga Langnördighet. Det kan mycket väl vara så att författarna gjort ett medvetet val med avgränsningen för att locka en så bred läsekrets som möjligt och det må väl vara hänt.

Nördighet, ja… Det är lite trist, måste jag (part i målet som jag oundvikligen är) säga, att bokbloggarnas betydelse för Langs författarskap under 2000-talet över huvud taget inte nämns i det inledande kapitlet om den nya Langboomen. När jag besökte Maria Lang-guiden Magdalena Perssons ”Skogastuga” 2010 – innan filmerna och nyutgåvorna – var de enda mediaklippen från de senaste åren tagna från olika bokbloggar. Vi bokbloggare har, mitt uppe i pågående radioskugga från gammalmedia, skapat Langkalendarium, skrivit ingående texter och jämfört originalutgåvor som vore det 1953. I ett specifikt medium har med andra ord ryktet om Maria Langs död varit betydligt överdrivet, och när hon nu tagits på nåder igen är det väl kanske oundvikligt att vi känner oss en smula försmådda. Vi har ju trots allt funnits där hela tiden. Nåväl, jag ska inte uppehålla mig mer vid detta; de djupt partiska rönnbären, ni vet.

langojag

Dagmar och jag för ett par Skogasomrar sedan.

När jag nu spottat ut de där rönnbären kan jag konstatera att ”Maria Lang – vår första deckardrottning” fungerar lika väl för Langnovisen som inbitna fans, mycket tack vare alla roliga detaljer om denna märkvärdiga kvinnas liv. Jag lägger ifrån mig boken med en nytänd kärlek och nyfikenhet till Lang som person och författare. När ni läst denna underhållande och faktaspäckade biografi, leta gärna reda på Maria Langs självbiografi ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang” från 1985. Och framför allt: läs böckerna! De håller fortfarande, i synnerhet de tidiga.

PS: Ni har väl inte missat att Fiktiviteter har Maria Lang-helg snart? Lördagen den 29 mars, två dagar innan 100-årsjubiléet, kommer att bli Maria Langs dag i bokbloggosfären. Jag kommer självklart vara med på ett hörn.

Read Full Post »

Att läsa Karin Fossum är att utsätta sig för de allra minst smickrande sidorna av det mänskliga psyket. Avundet. Hämndbegäret. Småaktigheten. Futtigheten. Hon är fantastisk på vardagsondska, Fossum, och hennes stillsamt filosofiske kommissarie Konrad Sejer är det moraliska kompass man behöver för att orka läsa vidare. I Fossums senaste Sejerdeckare ”Carmen och döden” inträffar katastrofen, så som den tenderar att göra, i det djupt vardagliga. En liten pojke hittas död – drunkad – i dammen utanför hemmet. Allt pekar på en tragisk olyckshändelse, men Sejers blodhundsnos anar något annat. Mamman, den unga Carmen, känns inte helt trovärdig och hennes berättelse om vad som egentligen hänt svajar. Samtidigt drabbas Sejer av återkommande yrselanfall. Hypokondri eller allvar?

Det är en tät och finurlig historia Fossum skrivit denna gång, med ett ödesmättat och bombastiskt slut som rimmar väl med det antydda operatemat (en vattendelare, det slutet, gissar jag – antingen gillar man det eller så blir man förbannad). Egentligen orkar jag inte läsa om döda barn och ambivalent moderskap (kombinationen alltså), men tack vare Konrad Sejers genomhumanistiska attityd blir det – inte uthärdligt direkt, men i alla fall hanterbart. ”Carmen och döden” tillhör inte det absoluta toppskiktet av Fossums produktion, men det är ännu ett skickligt hantverk från en av Nordens mest intressanta spänningsförfattare. Jag längtar redan efter att få umgås med Konrad och hunden igen.

Read Full Post »

image

Har fått hem en biografi  – den första någonsin, näst förstås Dagmar Langes självbiografi ”Vem är du? Maria Lang eller Dagmar Lange” från 1980-talet  – om Maria Lang. Gillar att man tagit tillvara på det klassiska typsnittet från Norstedts ”Lysande Langrysare”. Snyggt trademarkbevarande där.

Är än så länge också oerhört tjusad av personen Dagmar/Maria. Bakom den barska ytan – min Norabördiga mamma vågade knappt ens niga åt den uggleglasögonprydda snapsande damen när hon träffade henne hemma hos några bekanta på Alntorps ö utanför Nora under 1960-talet – fanns en charmfull och excentrisk människa med faiblesse för midnattspartyn (”Istället för blommor, tänk på en flaska av något slag”) och katter (hon tvingade alla sina besökare, inklusive digniteter av Artur Lundkvist-kaliber, att rita en katt i ”kattboken”). Inte undra på att #boblmaf så länge och entusiastiskt vurmat för Langs något bortglömda författarskap!

Recension av ”Maria Lang: Vår första deckardrottning” kommer på Dagmar Langes hundraårsdag den 31 mars, då boken har officiellt utgivningsdatum.

Read Full Post »

The Outcast DeadTwittrat om nya Elly Griffiths, ”The Outcast Dead”, i förra veckan:

”Den där sällsamma blandningen av mys, irritation och litterär igenkänning som infinner sig när man börjar läsa en Ruth Galloway”.

Myset: De alltid lika stämningsfulla miljöbeskrivningarna, saltängarna, utgrävningsplatserna och alla historiska detaljer. Här, t ex, gräver Ruth upp liket efter en viktoriansk barnamörderska. (Alltså, jag är medveten om att ”liket efter en viktoriansk barnamörderska” kanske inte riktigt är den vedertagna definitionen av mys. Ville bara säga det.) Jemima Green/Mother Hook skrämde slag på 1800-talets England med sin otäcka framtoning och krokförsedda hand och är över hundra år efter sin död fortfarande föremål för morbida vaggvisor. Men kan hon ha varit oskyldig? Ruth blir inkastad i produktionen av en TV-serie med det smått sensationslystna namnet ”Women Who Kill” där hon träffar en lärd och allmänt trevlig silverräv till amerikansk historiker. Det grävs, filmas och småputtras medan det, som vanligt, finns ett nutida brott som speglar det förflutna. I Norfolk har en och samma familj förlorat tre söner till plötslig spädbarnsdöd. Omänsklig slump eller brott? Nelson med posse undersöker, Ruth blir sin vana trogen inblandad. Allt detta är sedvanligt lättsmält, småputtrigt och, i den mån man kan använda det ordet om barnamord, rätt trevligt. För varje bok blir Elly Griffiths alltmer av en modern Agatha Christie, åtminstone vad gäller småputtrigheten och förmågan att göra något i grunden extremt obehagligt till trivsam underhållning. När det gäller de knivskarpa intrigerna har hon lite att lära sig av Dame Agatha, såklart.

Irritationen: Jamen, ursäkta, men hur osäker kan en 43-årig arkeolog vara egentligen?! Jag som tyckte att det vikttjatades lite mindre i förra årets (utmärkta!) ”A Dying Fall”. Här kommer den missade ransonen, plus lite till. Ruth känner igen sig i den demoniserade Mother Hook eftersom hon själv brukar kallas ”en stor kvinna”. Är hon alltså en jättinna, liksom utgrävningsföremålet? I så fall får jag svårt att få ihop den längden med de 76 kilo hon uppges väga i ”The Crossing Places”. 76 kilo är inte särskilt mycket över huvud taget, och för en lång kvinna är det väl att betrakta som normalvikt? Vidare nojar Ruth över att kameran lägger på ännu fler kilon. Hon är (enligt egen utsago) ”the world’s fattest archeologist” (really?) och låter i sin osäkerhet mer som en tonåring än den mogna karriärkvinna hon defacto är. Jag tycker detta är så tröttsamt! Nog för att det finns en poäng i att skildra ett osäkert/ätstört förhållningssätt rent subjektivt, men när det dessutom gång på gång understryks att även omvärlden uppfattar Ruth som stor, och det då olika fakta talar för att hon knappast är någon tungviktare…? Nej, jag är ledsen, det är så onödigt. Tillför det historien någonting, annat än att befästa trista normer kring hur kvinnor förväntas se ut och förhålla sig till sina och andras kroppar? Knappast va? Jag har ju skrivit om detta förut, och då varit mer förlåtande. Tänkt att när världen nu ser ut som den gör, med vad det innebär för vår självuppfattning så är det kanske orimligt att kräva att våra fiktiva vänner ska slippa tampas med samma skit. Sant, förvisso, men nu börjar jag tänka på ett motto jag sett i sociala medier som går ut på att det inte finns något farligare än en kvinna som är nöjd med sig själv och skiter i ideal. Svårt att leva upp till, men bra att ha med sig. Gud så trevligt (och subversivt, deppigt nog) det skulle vara om vi fick ha en samtida deckarhjältinna som var något större än idealet och – gasp! – helt okej med det. Jag läser just nu om Jennifer Weiners tidiga böcker, där protagonisterna tillåts vara smarta, roliga OCH normkritiska, ambivalenta – såsom man är – till sina kroppar och hur de ses på av omvärlden men helt övertygade om att deras lycka inte är direkt beroende av en smalare kropp. Varför kan inte Ruth Galloway få vara lite mer som en Jennifer Weiner-karaktär? Uppenbarligen så går det ju att skriva komplext, mänskligt och smart om vikt och kropp utan att hamna i ”buhu, jag är så tjock att billarmet går igång när jag sätter mig i förarsätet”-träsket.

Ruth, mellan dig och mig nu: jag väger ungefär lika mycket som du och är utifrån utströdda empiriska fakta genom bokserien förmodligen lite kortare. Jag är inte världens fetaste bokbloggare, lika lite som du är världens fetaste arkeolog. Och även om så skulle vara fallet: so what? Du duger. Jag duger. Vi är professionella, välutbildade, smarta kattkvinnor. Ju. Att jag ens ska behöva säga det här till dig, vuxna människa! Duger jag så duger du, och jag lovar att det aldrig börjat tjuta när jag satt mig i någons bil. Nog med detta tjafs, Ruthie! Fokusera på Kate, katten, vännerna och karriären så ska du se att livet går utmärkt att leva trots inbillad eller faktisk tjockhet. Deal?

Den litterära igenkänningen: Alla gamla karaktärer som återkommer. Cathbad, den gamle älskvärt flummige druiden som (såklart) inte kan hålla sig hemma i häxskogen. Ruths egenkäre chef Phil, som mest lyckas få Ruth att ställas i mer fördelaktig dager. (Tydligen kan hon behöva det.) Saltängsmyset. Jag nämnde saltängsmyset va? Har man läst en Ruth Galloway-deckare har man på sätt och vis läst alla. Däri ligger lockelsen – och irritationen.

Slutsats: Ruth Galloway har, på gott och ont, blivit en gammal bekantskap som man inte riktigt kan skaka av sig, lika mysigt excentrisk som enerverande. Ibland retar hon gallfeber på en, men vi fortsätter att hålla kontakten sådär en gång om året, trots viss friktion.

We will always have saltängsmyset, Ruthie. (Och Elly – när du nu sätter dig ner för att skriva Ruth Galloway-bok nummer sju, försök parera varje ”måste låta Ruth noja över hur tjock hon är”-impuls med ”WWJWD?”!)

WWJWD = What would Jennifer Weiner do?

Read Full Post »

Kroppsideal à la Maria Lang

– Och vad sjutton ska du med en tidning till? Där upptäcker du bara att det har inträffat ett nytt sexmord och så blir du nervös och konstig och fördärvar den här oskuldsfulla och paradisiska friden.

Cam låg på en filt i gräset. Hon var iklädd en minimal och apelsinfärgad bikini och hon var så apttitretande att min vita soldräkt verkade urmodig och tantig. Men Christer stärkte, medvetet eller omedvetet, mitt självförtroende genom att konstatera:

– Puck är mycket brunare än du, Cam. Och lite rundare än hon också. Du måste vila dig och äta opp dig.

Man kunde ana hennes blickar bakom solglasögonen.

– Duger jag inte?- Alldeles för bra för att dra in begreppet oskuld i det hela. Förresten vill jag inte alls läsa om nya sexmord. Det räcker med det som vi har på gång.

(Maria Lang, ”En främmande man”, 1962)

Vad snyggt det låter med apelsinfärgad bikini, det kanske man skulle prova i sommar? Och egentligen är förstås allt jämförande, i synnerhet värderande, kroppsprat av ondo men jag kan inte rå för det, jag tycker det känns lite uppfriskande att läsa ”rundare” i en positiv konnotation. Det förekommer många kontrasterande kropps- och skönhetsideal i Langs tidiga alster. Om detta kommer jag att skriva så småningom som en del av 100-årsjubileumet, så stay tuned!

Read Full Post »

image

Den 31 mars i år skulle Dagmar Lange, mer känd som Maria Lang, ha fyllt 100 år och jag vore väl ingen vidare Langfantast om jag inte ämnade uppmärksamma detta på något vis. Djupgående omläsningar, läsminnen och anekdoter om sexualkomponenten, NKs Californiashop, Puck- och Christer-UST och annat omistligt kommer! Håll utkik här på bloggen.

Read Full Post »

I slutet av förra veckan, ett par dagar före vad som möjligen i ett parallellt, alkoholfattigare universum hade varit Edgar Allan Poes 105:e födelsedag, tillkännagavs de nominerade till årets Edgar Awards. Jag läste ju alla nominerade i Best Novel-kategorin förra året och är sugen på att göra något liknande i år, men då flera av de nominerade där är böcker i sedan tidigare påbörjade serier vill jag inte läsa alla. Finns som bekant inget jobbigare än att kasta sig in i en serie där man missar allt som tidigare etablerats. Dessutom ligger två av de nominerade i kategorin för bästa debutroman, Kimberley McCreights ”Reconstructing Amelia” och Becky Mastermans ”Rage Against the Dying” (som verkar grym), redan i min att läsa-hög. Därför tänker jag mig en liten mix and match-variant där jag väljer ut de titlar i bägge kategorierna som tilltalar mig mest. De titlar jag bespetsat mig på, förutom de två ovan nämnda, är:

”Sandrine’s Case” av Thomas H Cook. Älskade ”Red Leaves”, som kändes som en lite mer sofistikerad Linwood Barclay, och är således nyfiken på denna skildring av en man som blir anklagad för mordet på sin hustru och alla mörka hemligheter som flyter upp till ytan i kölvattnet.

”Ordinary Grace av William Kent Krueger. Fellow nostalgi- och coming-of-age-vurmare, jag utmanar er att läsa första kapitlet (går att läsa i boklänken) och nedan citat utan att få hjärtsnörp och köplust! Amerikanskt 60-tal, baseboll och rootbeer, en död pojke på sensommarheta tågspår. English Bookshop hade en av Kruegers tidigare titlar som Tough Crime-bokklubbsval häromåret.

In the end maybe that’s what the summer was about. I was no older than Bobby and didn’t understand such things then. I’ve come four decades since but I’m not sure that even now I fully understand. I still spend a lot of time thinking about the events of that summer. About the terrible price of wisdom. The awful grace of God.

”Until She Comes Home” av Lori Roy låter lite som en ”Gone Girl” i 50-talsmiljö på beskrivningen. Det gillar vi va? (Åtminstone blir vi infernaliskt sugna.)
”The Resurrectionist” av Matthew Guinn. Såg en recensent som skrivit “A fine gothic novel…. Be warned: Corpses abound.” Blev lite kär.
”Ghostman” av Roger Hobbs utgavs nyligen på svenska av uppstickarförlaget Bokfabriken, som bland annat lyckats lägga vantarna på Megan Abbott (grattis!) vars Dark Places-omhuldade ”Dare Me” utkommer där till hösten. Fick recex på ”Ghostman” tidigare i veckan och ser fram emot att läsa.

I kategorin Best Paperback Original har jag läst två av de nominerade, ”Joyland” och ”The Wicked Girls” och håller en kallsvettig tumme för båda. Noterar att Louise Penny är nominerad i Best Novel-kategorin och inser att jag borde ta och läsa ”Still Life” snart så att jag kan fortsätta plöja serien.

PS: Inte för att vara sådan, men vad är oddsen för att startfältet skulle vara lika starkt i Sverige? Vi har ju ingen som ens är i närheten av Dennis Lehane, Gillian Flynn eller Thomas H Cook, även om det var himla roligt att Christoffer Carlsson vann Svenska Deckarakademins pris för ”Den osynlige mannen från Salem”. Men den grad av psykologisk skärpa, patos, driv, sense of place och språklig finess som präglade förra årets nominerade och tycks gå igen även här? Detta outtalade kontrakt som skrivs med majoriteten av engelskspråkiga spänningsförfattare att här vankas ett bärande och atmosfäriskt språk såväl som blod och spänning (okej, det finns såklart undantag), oroa er icke över satsradningar, felsyftningar och högstadieprosa? Jag tycker nästan det är lite pinsamt när träffar amerikaner och britter som oohar och aahar över det skandinaviska deckarundret när det så uppenbart är den engelskspråkiga världen som äger spänningsgenren, nu såväl som då. Patricia Highsmith, Agatha Christie, Dennis Lehane, Ruth Rendell, Gillian Flynn – och så Henning Mankell och Camilla Läckberg. Lite som att få en komplimang för sitt utseende av Sherilyn Fenn. (Ja, ni vet. Den känslan. Lätt att sätta sig in i.)

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »