Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Feminism’ Category

Vår kamp : feministiska novellerIdag är det den 8 mars, och jag passar på att även i år tipsa om fjolårets 8 mars-släpp på MIX Förlag, feministiska antologin ”Vår kamp” där jag bidrar med novellen ”Lady Lazarus”, en liten explosiv men referenstung sak – mer humoristisk än mina andra noveller, tror jag – om skolkorridorsångest, hämndgudinnor och Sylvia Plath. Det blev en väldigt fin samling tycker jag, med en bra blandning av röster och perspektiv. Själv är jag särskilt förtjust i Vio Szabos ”Manifestation” och min gamla idol Anna Jörgensdotters ”Monster”. Man kan köpa den i tryckt form eller som e-bok. Vill ni läsa min novell separat så finns den naturligtvis som e-singel precis som alla de andra.

 

Och om ni mot all förmodan skulle få för er att gratulera någon kvinnoidentifierande person i din omgivning på Internationella kvinnodagen, låt för guds skull bli. Du vet aldrig om hämndgudinnorna hör dig.

tumblr_inline_mqiuc6P7x61qz4rgp

(Tror ni det är en slump att en av de tre hämndgudinnorna i min 8 mars-novell heter Anja? Nej, vänta. Det där var en kuggfråga.)

Read Full Post »

Förresten! Denna vecka gästinstagrammar jag på MIX Förlags Instagramkonto (@mixforlag). Det kommer att handla en hel del om skrivande (och skrivnojor), litteratur, feminism, förebilder, popkultur, vardag och annat Dark Places/Helena-karakteristiskt. Än så länge har jag hunnit avhandla skrivinspiration, Sylvia Plath, matfixering (samt slängt fram tesen att författare och bokbloggare än mer kolhydratvänliga än gemene man – hey, vi behöver energin till allt tänkande och läsande!), höstkärlek och barn. Viss fokus på novellsamlingen ”Vår kamp”, som ju släpptes till Internationella kvinnodagen men kanske är ännu mer aktuell och viktig nu i valtider. In med och följ vetja!

Senare i veckan kommer man även ha möjlighet att ladda ner min novell ”Lady Lazarus” gratis. Återkommer om det.

Read Full Post »

Den här sommaren, redan nu laddad med ett slags prematur bitterljuvhet i dig själv, i ditt Facebookflöde, ”Sommaren 2014 – en av de allra bästa”, en kollektiv rädsla för att förlora något vi kanske aldrig riktigt hade, som aldrig var våran att lägga beslag på.

Så lyder några rader från en novell jag sysselsatt mig med i sommar, som ni förhoppningsvis får läsa i slutversionen (kommer till Halloween, men mer om det sedan). Och visst är det så, även med sommarläsningen? Alla högarlistorplaner som man redan vid konstruerandet vet kommer att se annorlunda, mindre ut i genomförandet men hoppet pockar på, gör en högmodig. Jag har läst en hel del i sommar; jag har läst alldeles för lite i sommar. Så det som det alltid är. Men jag vet oavsett att det är lite för mycket för att redovisa i form av konventionella, längre recensioner, så därför tänker jag de kommande dagarna försöka skriva lite om det jag läst i några svep. Jag skulle kunna kalla dem minirecensioner, men vet samtidigt med mig att Dark Places variant av minirecensioner är andras långa recensioner så hej, vem lurar jag. Är ni med? Här kommer första. En av sommarens allra, allra bästa.

”How to Build a Girl – Caitlin Moran

9780091949006Caitlin, Caitlin, jag är din fangirl. Ännu mer nu, efter att ha läst denna sinnessjukt roliga, sorgliga, sanna och beroendeframkallande skildringen av tonåriga Johanna – en sorts lätt, verkligen betoning på lätt här, fiktionaliserad version av Moran själv – som återföds som Dolly Wilde, musikskribent, sexorakel, modern Dorothy Parker/Oscar Wilde fast kanske med fler beröringspunkter med Adrian Mole (bless). På väg dit, till London, Livet, W1D för Soho, onanerar hon i smyg i sitt flickrum i Wolverhamptons hyreshuskomplex, drömmer om att få Stephen Fry att skratta, kalla henne ”darling” och bjuda på champagne (haven’t we all?), skriver kärleksbrev till Gilbert Blythe i ”Anne på Grönkulla” (återigen: haven’t we all?).

Väl framme – fast fortfarande på väg – bär hon plommonstop och eyeliner, dricker för mycket, tänker på sitt nya alias namne, Oscar Wildes lesbiska alkoholiserade kusin som gjorde succé i förra sekelskiftets London. Skriver sågningar, elakare än vad hon egentligen vågar, ligger runt, hamnar på mingelfoto med bildtexten ”Slash has really let himself go”. Det handlar om klass och kön, om livet och drömmarna och den ibland outhärdliga diskrepansen däremellan. Har man läst ”How to Be a Woman” känns en hel del igen, men det här är närmare, jag vill nästan säga mer äkta; det är som om Moran behövde den fiktiva formen, ramen, för att verkligen leverera hela vägen. Igenkänningsfaktor: skyhög, inte minst när huvudpersonen spekulerar kring hur dejtingvärlden skulle se ut om kvinnor (läs: vita medelklasskvinnor som lyssnar på The Smiths – någonstans inser jag att min totala fangirlighet har att göra med identifikation och representation, och att långtifrån alla kan känna igen sig i Johanna/Dolly) bestämde:

moran2

Passage som fastnat: ”Here’s the amazing thing about sex: you get a whole person to yourself, for the first time since you were a baby. Someone who is looking at you – just you – and thinking about you, and wanting you, and you haven’t even had to lie at the bottom of the stairs and pretend you’re dead to get them to do it.”

PS: Detta är första delen i en tilltänkt trilogi om Johanna/Dolly, så vi som läst ”How to Build a Girl” och legat halva sommaren i ryckiga konvulsioner som vore vi Wild Turkey-pimplande hobos behöver inte säga farväl till vår nya BFF för alltid. Tur.

PS igen: Jag skulle kunna skriva något längre om det där med representation och självbild, kanske koppla ihop det till Linda Skugges ”40 Constant Reader” som jag inser att jag fortfarande inte skrivit om. Jag sparar det till någon annan gång. Har sådär en tio andra böcker att skriva om nu.

Read Full Post »

7. Vår kamp

Promofilm för den feministiska antologin ”Vår kamp”, där jag bidrar med skolkorridorsangstiga kortskräckisen ”Lady Lazarus” (ja, som Sylvia Plath-dikten). Går att köpa både som e-bok och POD (print on demand), recensionsdag 8 mars. Extra kul att få dela utrymme med min gamla idol Anna Jörgensdotter!

”Vår kamp” finns att köpa i valfri nätbokhandel. Det går även att köpa min novell som e-singel.

image

Read Full Post »

Här sitter jag och läser mammaporr (usch vad jag avskyr den benämningen, förresten!) i rusningstrafiken. Sådär som man gör. Artikeln i sin helhet kan ni läsa här, och jag ber att få citera mig själv: ”Detta med att jag enbart blir intervjuad om Twilight alt snuskig Twilight-fanfiction? Känner mig missförstådd. Jag är the queen of fucking darkness ju!”. Nästa gång jag uttalar mig om litteratur i tidningen ser jag gärna att det blir om en bok eller författare jag – gasp – gillar. Det finns ju några sådana också…

Hur som: kul bild, och jag skriver mer än gärna under på att man ska få läsa precis vad man vill – även offentligt. Mindre kul: att jag några timmar efter det att artikeln publicerats i Expressen fick sms med sexuella inviter från en för mig fullkomligt okänd individ. Hade först tänkt ignorera enligt den gamla ”mata inte trollen”-principen (borde vara applicerbar även på smsande snuskhumrar, ne c’est pas?) men när inviterna fortsatte skickade jag iväg ett svar där det tydligt framgick att jag inte var intresserad, och kan du vara snäll att sluta störa mig. Några minuter efteråt plingade det till i mobilen. ”JÄVLA LEBB” (hans versaler). Moget. Jag skulle kunna skriva långt och på-gränsen-till-hjärnblödning-ilsket om det här, men tror faktiskt att jag avstår. Känner mig mest trött över samhället vi lever i och den fullkomligt barocka kvinno- och människosyn som ibland – just när man börjar tro att det kanske finns hopp, trots allt – lyfter sitt fula, mossiga tryne. Tröttheten. Uppgivenheten. Den knutna näven som nästan inte förmår lämna fickan. ”Men orka!”-faktorn, helt enkelt. Samtidigt berör det ett så mycket större problem än en enstaka snuskhummer med skev verklighetsbild; man borde orka. Man borde inte ta skit. Man borde tänka på sina medsystrar, på sina egna döttrar, och den i mina ögon okuvliga rätten att själv få diktera villkoren för sin sexualitet.

Käre anonyme snuskhummer, jag svarade aldrig på din ursprungliga fråga – så ofint av mig! På fråga ett säger jag ”nej” och på fråga två säger jag ”det ska du skita i”. Meddelas endast på detta sätt. Jag hoppas innerligt att våra vägar aldrig korsas igen, och att du så småningom inser att det finns bättre sätt att ragga på än att skicka oombedda inviter till tjejer du sett i tidningen. Har du testat speeddejting, till exempel? Jag tänker spontant i damage control-termer när det gäller dig, så håll mötet så kort som möjligt. Tips från coachen, dock: se för guds skull till att åtminstone presentera dig innan du ställer den uppenbarligen  obligatoriska ”ligga?”-frågan. Och du, ”lebb” är inget skällsord 2012. Läs en bok, så kanske du får nya uppslag, ett större ordförråd, kanske rentav en schysstare människosyn? TTYN.

Read Full Post »

Caitlin Moran – vilken kvinna! Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Andres Lokko, som varit något av en ledstjärna till all things fabulous för mig sedan nittotalets mitt, hyllade henne i en SvD-krönika. Men! I den drömtillvaro jag för i mina återkommande anglofilpornografiska fantasier, där jag bor i ett viktorianskt radhus i Maida Vale, precis nere vid kanalen, och ägnar oceaner av tid åt frukostätande och Timesläsande.. där inbillar jag mig att vi sedan länge varit de såtaste av vänner, Caitlin och jag. Caitlin Moran, vars karriär startade redan som tonåring på numera (tragiskt!) insomnade musiktidningen Melody Maker, har under många år varit krönikor i just Times.

Nå, istället för att gråta över spilld mjölk – levererad i glasflaska på min viktorianska stentrappa strax innan jag släpper ut katten höstkrispiga, tidiga morgnar – vill jag istället glädjas över att jag nu, tack vare den allsmäktige Lokko, funnit Caitlin Moran. Hennes självbiografi/feministbibel ”How to Be a Woman” är nämligen exakt vad vi alla behöver: en oupphörligt välskriven, vansinnigt rolig och ärlig berättelse om vad det innebär att vara kvinna i västvärlden idag – och varför det fortfarande är viktigt att använda f-ordet. Jag talar förstås om ordet som uppenbarligen är så laddat att många – alltför många – kvinnor vägrar ta det i sina munnar. Senast nu Filippa Reinfeldt i en alldeles färsk intervju i senaste numret av Yourlife, därför att hon – citat – inte gillar ordet och, underförstått, därför att det inte behövs. F… eminist! Där, jag sade det. Jag är feminist, och liksom Caitlin Moran anser jag att det är ett ord vi fortfarande behöver.

Det talas en hel del om det andra f-ordet i ”How to Be a Woman” också: om hur lustigt/sorgligt det är att det fortfarande inte finns ett acceptabelt, allmängiltigt ord för det kvinnliga könsorganet (i Sverige har vi åtminstone fått ett som funkar för våra döttrar, vilket helt klart är ett steg i rätt riktning) och att de som finns är så fåniga och ibland hämtade från Teletubbiesfigurer. Andra saker som Moran tar upp i sin bok, som är sjukt beroendeframkallande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig, en sorts litterär motsvarighet till Sainsburys shortbread: f-ordet som i ”fet” och hur, om någonsin, vi ska känna oss fria i våra egna kroppar, mode, sex, bröllop, musik, kvinnliga förebilder i populärkulturen (och varför Jordan aldrig kommer att bli en sådan, hur mycket überliberala kolumnister försöker pressa in henne i role model-facket), sexism på arbetsplatsen och – en hjärtefråga för mig personligen – exakt hur svårt det kan vara att tillverka lagom stora trosor som inte kryper in i underlivet tills effekten blir att bära en synnerligen smärtsam och skavande liten fitthatt. Ursäkta den mentala bilden ni har nu, men det är faktiskt sjukt kul och träffande när Morans väninna väser ”I’m currently wearing them on my clit, like a little hat” på tunnelbanan i rusningstrafik. Vi har alla varit där, syster. I ett annat kapitel undrar Moran hur det kommer sig att de förebilder som intelligenta, kulturintresserade unga kvinnor instinktivt dras till generation efter generation – Virginia Woolf, Sylvia Plath, Dorothy Parker – är så intimt förknippade med mental ohälsa, personlig undergång och, åtminstone i två av fallen, en alltför tidig död. Hennes tes är att dessa kvinnor varit före sin tid, men man kan ju undra när  kvinnliga genier kommer att få samma självklara plats i det offentliga rummet som manliga? 2035?

Barn, och den potentiella kvinnofälla det tyvärr fortfarande innebär att välja att skaffa dem, är en annan sak Moran tar upp. Det finns ett kapitel med titeln ”Why you should have children”, direkt följt av ”Why you shouldn’t have children”. Båda är lika läsvärda, lika fulla med bra argument. Under läsningens gång kommer jag att tänka på Elizabeth Wurtzel, som under 90-talet skrev ”Bitch” och ”Bitch Rules” samt, förstås, ”Prozac, min generations tröst” om hennes livslånga kamp med depression. Hon delar Wurtzels snudd på maniska passion för det hon älskar och tror på – det är min fasta övertygelse att vi behöver fler kvinnor som brinner – och är även hon en rasande driven och duktig stilist.

Och visst, någonstans inser jag att Caitlin Morans skildring inte på något sätt är universell. Det råkar bara förhålla sig så att jag kan skriva under på nästan allt, och det där hänfört igenkännande ”YEAH, SISTER!” ska inte underskattas. Men jag vågar nog påstå att de flesta av er som läser det här skulle uppskatta ”How to be a woman” – och nej, ni behöver givetvis inte vara kvinnor. Det räcker gott med att vara förtjust i rappt, underhållande språk, Storbritannien och vår samtid.

Om ni ursäktar mig så ska jag nu gå iväg och börja snickra på mitt Caitlin Moran-altare. Vi hörs!

Stjärnögd startrapport.

Read Full Post »

Min nya BFF

Yes, an old-fashioned feminist ‘consciousness raising’ still has enormous value. When the subject turns to abortion, cosmetic intervention, birth, motherhood, sex, love, work, misogyny, fear, or just how you feel in your own skin, women still won’t often tell the truth to each other unless they are very, very drunk. Perhaps the endlessly reported rise in female binge-drinking is simply modern women’s attempt to communicate with each other. Or maybe it is because Sancerre is so very delicious. To be honest, I’ll take bets on either.

Jag vet inte hur Caitlin känner, men härifrån: STÖRTFÖRÄLSKELSE! Det roligaste och vassaste jag läst om modern feminism och popkultur sedan Elizabeth Wurtzels glansdagar. Har nästan skrattat mig till framfall under de första kapitlen, men, som Homer Simpson säger, ”it’s funny because it’s true”. Rec kommer – och ja, ögon kommer att tindra som vore de stjärnor, citat, redan nu nedskrivna, kommer att dras fram ad nauseum, jag kommer att ta reda på Caitlin Morans lokala pub och stå där utanför och vänta som en något smärtare (och marginellt mindre galen) Annie Wilkes under nästa Londonbesök.  Och, märk mina ord, ni kommer att klicka/bära/låna hem ”How To Be a Woman”. Åtminstone om ni själva har någon erfarenhet inom ämnet, eller helt enkelt uppskattar att skratta och bli upplyft samtidigt (oavsett vad ni har mellan benen).

Stay tuned, folks!

Read Full Post »