Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘HBTQ’ Category

Maggan och Lena, gifta sedan länge, har precis sagt ett tårfyllt farväl till älskade hunden Lukas när de sätter sig på en långflygning till Thailand. För att dämpa sorgen dricker Maggan lite för mycket (hon gör det ibland). När hon vaknar till i flygstolen sitter hennes vän Christian bredvid henne. Christian, som dog i aids för över tjugo år sedan.

Christians plötsliga närvaro får Maggan att tänka på de där åren på 80-talet då hon arbetade som volontär på Noaks ark. Vad har hon tagit med sig, och vad har hon glömt? Och vad försöker egentligen Christian säga henne?

De där åren. Under ett av Maggans – och, visar det sig i det läsvärda efterordet, även Bodil Sjöströms – första pass på Noaks Ark blir hon ombedd att bära en kista. Hon känner inte mannen som dött, men kommer att bära honom in i evigheten eftersom få andra vill och vågar.

De där åren. Liv och död ställda på sin spets, medan livet fortgick för de flesta. För mig och många andra i min generation: pastellfärgade collegetröjor, The Pinks, lördagsgodis och, då och då, hotfullt svartvita annonser vars innebörd jag inte ännu förmådde ta till mig. För Maggan och andra som befann sig i stormens öga, bara någon generation bort: sjukdom och död, skam och skuld. Över att ha drabbats. Över att få överleva. Jonas Gardell har skildrat dessa nattsvarta år i vår närhistoria, och gjort det mästerligt, i ”Torka aldrig tårar utan handskar”, men jag är glad att vi fått ytterligare en svensk hivskildring. Dels för att det fortfarande (naturligtvis) är angeläget, men kanske främst för att Gardell faktiskt – trots att man lätt kan få det intrycket – inte var den enda som berördes. Jag tänker på hans lätt osmakliga (och orättvisa) uttalande om lesbiska under aidsepidemin, ”var fanns Eva och Efva då?”. Well, det är ett faktum att många lesbiska, liksom Maggan och författaren själv, ställde upp som volontärer under de mörkaste åren. Torkade tårar när få vågade. Dessa historier behövs, och jag uppskattar verkligen att aidsepidemin nu, liksom med pocketutgivningen av Ingeborg Svenssons läsvärda avhandling ”Liket i garderoben”( som jag recenserade i somras), får ett mer mångfacetterat uttryck. ”Happy Holiday” är också en drabbande skildring av förhållandet mellan Maggan och Lena, ett komplext men kärleksfullt förhållande som jag ser fram emot att läsa mer om. Vad jag förstår är de även huvudpersoner i Bodil Sjöströms debut ”Route 66 går till Trollhättan”. Jag tänker leta upp även den snarast, för det här är underhållning, dramatik och sorg i slukarvänligt format. Rekommenderas.

Read Full Post »

guestsSarah Waters brittiska förlag har avslöjat att det kommer en ny roman i höst! Äntligen! Minns hur jag ammade mina nyfödda döttrar medan jag läste ”The Little Stranger”, vilket innebär att det gått fem år sedan senaste romanen, vilket i sin tur kvalificerar Waters till halv-Donna-Tartt-ligan. Hennes böcker är så genomarbetade och njutbara att väntan känns helt okej; mer än okej, faktiskt. Om t ex Elly Griffiths började ge ut en bok vart femte år skulle jag nog tappa intresset, men i fallet Sarah Waters stämmer uttrycket ”absence makes the heart grow fonder””The Paying Guests”, som utkommer 4 september, utspelar sig i 1920-talets London:

It is 1922, and London is tense. Ex-servicemen are disillusioned, the out-of-work and the hungry are demanding change. And in South London, in a genteel Camberwell villa, a large silent house now bereft of brothers, husband and even servants, life is about to be transformed, as impoverished widow Mrs Wray and her spinster daughter, Frances, are obliged to take in lodgers.

For with the arrival of Lilian and Leonard Barber, a modern young couple of the ‘clerk class’, the routines of the house will be shaken up in unexpected ways. And as passions mount and frustration gathers, no one can foresee just how far, and how devastatingly, the disturbances will reach…

När jag intervjuade Waters för Bokhoras räkning 2010 berättade hon att hon precis påbörjat arbetet med en ny roman, som skulle utspela sig under 1920-talet. Och, den skulle innehålla flator (yay!). Nu är den alltså på ingång. Det här bokåret blir verkligen bara bättre och bättre! Nu fattas det bara att Carol Goodman ska gå tillbaka till sina riktiga böcker, dvs de litterära spänningsromanerna, för att 2014 ska segla upp som bästa boksläppsåret någonsin. Det, och kanske en ny roman av Janet Fitch. (Jag häver ur mig önskningar här – hey, det har faktiskt funkat tidigare!)

Sarah Waters - Foto: Jessica Björkäng

Reader, meet author. (Foto: Jessica Björkäng.)

Read Full Post »

moz

Samma dag som Morrissey ska framträda på Nobelkonserten i Oslo nås jag av nyheten – inte helt ny ändå, inser jag när jag läser datumen på artiklarna jag hittat – att den amerikanska utgåvan av ”Autobiography” skiljer sig från den brittiska när det gäller skildringen av Morrisseys förhållande med Jake Walters. Flera anekdoter rörande Jake är helt borttagna, liksom bilden av en ung Jake och hans namn i en senare scen i boken (kan det vara pubbesöket med Chrissie Hynde, kanske?). SJUKT. Alltså verkligen jätte-jättekonstigt. Är det Moz själv som begärt ändringarna? (Känns inte så.) Jake? Eller har Morrisseys amerikanska förläggare pratat med Putin? Mycket obehagligt i vilket fall. Och tråkigt, för skildringen av Jake och framför allt hur han påverkade Morrissey var något av det mest rörande i hela boken. ”Jake and I fell together in deep collusion…and ate up each minute of the day.”

Än har varken Morrissey eller hans amerikanska förlag gett någon som helst kommentar angående det ändrade innehållet, så exakt vad som hänt här – och framför allt varför – återstår att se. WTF-faktorn: total.

Read Full Post »

Så länge jag kan minnas har dödsannonser fascinerat mig. Hur mycket – och ibland hur lite – de säger om den avlidna: vilken symbol man använt, om dikten känns självvald, en direkt förlängning av det jag som nu slutat existera eller slumpmässigt utplockad av sörjande som inte vill, inte kan, fatta beslut just nu. Och så åldern. Sedan jag fått barn gör det extra ont att se unga människors dödsannonser, 70- och 80-talister med epitet som ”vår älskade mamma”, ”mitt allt”, ”vår son”. Det borde inte vara tillåtet.

Jag antar att det finns ett drag av besvärjelse i mitt dödsannonsläsande, och ett visst mått av vardagsabsurdism. Jag menar, där sitter jag i min morgonrock med kaffekoppen i högsta hugg och läser om människor vars liv aldrig nuddat mitt; liv som nu kommit till ända, ibland på tok för tidigt. Oavsett är det ju en fruktansvärd tragedi, något nästan ofattbart stort, onåbart, detta att en människa upphört att finnas. En dag kommer vi alla att bli en dödsannons, och det är nog alldeles säkert ytterligare en dimension av dödsannonsläsandet. Memento mori, lilla vän, vi är alla dödens lammungar. På sistone har jag och flera av mina Twittervänner börjat följa kontot Döden, som varje måndag skriver galghumoristiska tweets av typen ”Kan du se den här tweeten? Då är du inte död”. Meddelandet ”Döden följer dig nu på Twitter” har fått många att haja till. Vi lever i ett tidevarv där vi distanserar oss från döden, där döda människor i snitt får vänta över en månad på att få en begravning eftersom de anhöriga inte har tid att schemalägga döden i sina stressiga liv. Då tänker jag att Döden på Twitter kan ha en poäng såväl när det gäller besvärjelsen som ett sätt att hantera det oundvikliga.

liket i garderobenAtt födas och dö: livets enda två predestinerade självklarheter. Min mans mormor samlade under slutet av sitt liv på dödsannonser, klippte ut och lade i en särskild låda som hon då och då tittade igenom för att påminna sig själv om vilka vänner som inte längre gick att ringa. För många homosexuella män var ett liknande beteende en absurd realitet under 80- och 90-talens hivepidemi, då det knappt var lönt att hänga undan begravningskostymen och vännernas begravningar för många hivpositiva män blev en sorts generalrepetition inför den egna begravningen. Om detta har Jonas Gardell berättat, och gjort det storartat, i ”Torka aldrig tårar”-trilogin och tv-serien, men fram tills att jag läste Ingeborg Svenssons avhandling i etnologi ”Liket i garderoben. Bögar, begravningar och 80-talets hivepidemi” visste jag inte hur tongivande Svensson varit i hans researcharbete.

Ingeborg Svenssons avhandling från 2007, som nu glädjande nog getts ut i pocketutgåva av Ordfront, handlar om de där skräckåren under 80-talet då unga homosexuella män plötsligt började insjukna och dö. I slutet av 1900-talet hade vi i västvärlden, mycket tack vare medicinska framsteg, lyckats mota bort döden från vår vardag. Vad händer när människor från en generation som aldrig behövt förhålla sig till döden hamnar i dödens väntrum? Med hjälp av närstudier av närmare ett hundratal aidssjuka män, deras dödsannonser och begravningar (några av begravningarna deltog hon i som observatör), undersöker och problematiserar Svensson heteronormativa processer i samband med 80- och det tidiga 90-talets aidsbegravningar. Vem räknas som sörjande? Vilka liv betraktas som förluster? (Att den frågan ens behöver ställas är sorgligt att jag vill tatuera en regnbågsflagga i pannan.) Hur kommer det sig att just döden och de ritualer som följer en närståendes död är så förknippat med normativa/traditionella värderingar? Svensson är bland annat inne på reproduktionsspåret, där den heteronormativt präglade begravningen, i synnerhet – vilket oftast är fallet – om den avlidne är äldre blir en sorts manifestation av livets gång och reproduktionens cirkelresonemang. Jag tror att hon har rätt. Herregud, tänk bara på den nyligen i kvällstidningssammanhang nämnda norska laestadiankvinnan vars begravningsfölje bestod av 274 ättlingar som alla tydligen tävlar med varandra om att yngla loss…! Nu har det ju tack och lov hänt saker sedan det tidiga 90-talet. Att vara homosexuell är inte länge synonymt med att vara barnlös, vilket man som läsare påminns om när Ingeborg Svensson tillägnar boken till ”mina kärlekar Amos och Olga” (just det, de är Gardells barn också!). Att begravningskulturen under 80-talet fortfarande var präglat av ett heteronormativt, reproduktionsbundet samhälle är dock tydligt, även för mig, som var lågstadieung vid tidpunkten och senare gick direkt från stallet till Tiptop och faghagdom utan att passera gå.

Och ja, visst tänker man oundvikligen på ”Torka aldrig tårar utan handskar”, inte minst då Jonas Gardell skrivit förordet. tatuhHär finns, insprängd i fallstudier och resonemang, ramberättelsen så många burit i sina hjärtan det senaste året, om än i vetenskaplig skrud: unga män som lämnar sina traditionella familjer för att få leva sina liv fullt ut med den nya, valda familjen. Så kommer sjukdomen, först lömskt smygande, sedan med full kraft, och i döden stoppas många tillbaka in i garderoben av den biologiska familjen. Men också döden som ett sätt att manifestera det liv man levt och den man var. Ni minns väl lappen som Paul överlämnar till Benjamin i slutet av ”Döden”? Jag har levt. Och så den spektakulära bögbegravningen, förstås, där det inte tänks ett jävla skit på Cancerfonden. Här finns faktiskt till och med en Paul och en Seppo! Det är omöjligt att läsa Svenssons avhandling utan att tänka på Gardells berättelse, och naturligtvis är det tack vare ”Torka aldrig tårar utan handskars” enorma genomslag som ”Liket i garderoben” nu finns i pocket. På samma sätt, märker jag när jag några veckor senare börjar läsa ”Döden”, är det omöjligt att läsa Gardells böcker utan att tänka på Svenssons avhandling. Jag ska utveckla detta i min kommande recension, men att läsa ”Liket i garderoben” är i vissa delar att läsa faktadelarna i Gardells romantrilogi. Jag tycker mig till och med ana att Gardell använt ett par direkta formuleringar ur Svenssons avhandling, vilket nästan kräver frågan om huruvida det hade varit lämpligt med fotnötter. Å andra sidan. Gardell har vid upprepade tillfällen betonat att allt det han skriver om har hänt och bygger på omfattande research, lyft fram just Svenssons avhandling som en av de viktigaste källorna, och det är ytterst få skönlitterära verk som förbättras av fotnotsystem. (Paul Austers ”Oracle Night” är det enda undantag jag kommer på, kan ni komma på fler lyckade fotnotsromaner?)

Jag vet inte hur vanligt det är att sträckläsa vetenskapliga avhandlingar, men det gjorde jag i alla fall med ”Liket i garderoben”. Det är viktig, drabbande läsning, snyggt formulerat och väl underbyggt. Det som upprör mig allra mest både när jag läser Ingeborg Svenssons avhandling och Jonas Gardells roman är just det postuma tillbakastoppandet i garderoben som tycks ha varit så vanligt i kölvattnet av 80-talets aidsepidemi. Förvägrandet av ett liv. Vi må ha kommit långt – men inte tillräckligt långt  – här hemma, men i Ryssland och Uganda, för att ta två exempel, förföljs och diskrimineras fortfarande HBT-personer. Att inte få leva det liv man vill leva, och göra det öppet tillsammans med den man älskar: jag kan inte tänka mig en värre kränkning. Ett motto som jag burit med mig ända sedan jag som överspänd sjuttonåring läste Shakespeare för första gången (en språkreseledare med Morrisseypolisonger och världens vackraste ögon hade ett finger med i spelet där) kommer från Hamlet. To thine own self be true. Var sann mot dig själv. Borde det inte per automatik innebära att andra tillåter dig att vara sann mot dig själv? Jag lägger ifrån mig ”Liket i garderoben” med två möjligen banala insikter:

1. Lyssna på Polonius! Var sann mot dig själv – och hjälp andra att få vara det!
2. Det kanske inte är så dumt att låta döden finnas med i vardagen. Med andra ord fortsätter jag med mitt lätt besvärjande dödsannonsläsande, följer Döden på Twitter men hoppas att livet, det som ibland skaver och gör ont men ändå är rätt awesome, kommer att fortsätta i många, många år till.

Sedan ser jag ”Torka aldrig tårar”-sekvensen från Pauls begravning och sörjer återigen att denna gudomliga människa inte finns i verkligheten eller?).

Read Full Post »