Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Helena ryter till’ Category

SPOILER ALERT: jag har aldrig fattat spoilerskräcken som präglar hela vår www-tillvaro (och en stor del av IRL-tillvaron också). Visst, jag blev lite lack när min lillebror kom hem efter att ha sett ”Sjätte sinnet” och gastade hela twisten till mig medan han fortfarande stod i hallen. Samtidigt står vår spoilerskräck i vägen för att kunna tala om kultur på ett vettigt sätt. Vad finns kvar när allt måste hyschas ner? Att skriva om ett verk utan att avslöja något väsentligt är en konst, och en konst som jag tror att jag själv behärskar efter många år som bokbloggare. Jag har varit schysst. Jag har undvikit att skriva om saker som skaver och glittrar i mängder av romaner därför att jag hade varit tvungen att ta upp saker i intrigen för att kunna göra det. Likväl kan jag inte låta bli att tänka ”Det dunkelt sagda…”. Så jag jublade när jag läste Greta Thurfjells kaxiga uppgörelse med spoilerfobiker i dagens DN (finns även på nätet).

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet. Ja, jag skulle vilja påstå att ett bra verk inte går att spoila. Det är ju först när man får direktkontakt med en roman, film eller tv-serie som man över huvud taget närmar sig någon form av förståelse för verket. Right?

Kanske är det Team Språk & Stämning-Helena som talar här, men jag tror inte att jag hade kunnat bli spoilad – berövad på – t ex ”Twin Peaks”. Jag visste när jag började titta vem som var mördaren, det är bara en bisak. Storheten där, och i andra betydande verk, ligger ju i HUR allt gestaltas. Och där kan man inte bli spoilad. Anser jag. Redan på första sidan av ”Den hemliga historien” vet vi att Bunny dör. I första meningen till ”Stenarna skola ropa” – ofta utsedd till tidernas bästa detektivroman, eller åtminstone en av dem – avslöjar Ruth Rendell inte bara mördaren, utan motivet. Briljant. Faktum är att jag har en förkärlek till verk som avslöjar stora händelser precis i början. Då kan vi slappna av och istället njuta av hantverket.

En annan irriterande grej med spoilerfobiker: det finns liksom inget bäst före-datum för spoilers, nej, man ska bara fortsätta att hyscha och tala runt. Minns fortfarande att någon blev sur när jag skrev om ”Jane Eyre” på Bokhora och citerade det berömda slutet ”Reader, I married him”. KOM IGEN.

I ”Orkidépojken” spoilar jag slutet redan på sidan 25. Jag tror inte att boken blir sämre för det, men eftersom jag är ett offer för den spoilerfobiska kulturen låter jag för säkerhets skull Hanna, min huvudperson, be om ursäkt.

 

Annonser

Read Full Post »

Sommaren 2017 må lämna avsevärt att önska vad gäller väder. Kanske även livskvalitet i övrigt för vissa, vad vet jag. Men vad som än händer kommer sommaren 2017 alltid vara sommaren då alla plötsligt pratade om Twin Peaks igen. På samma sätt som jag minns vaknätterna med huvudvärk, mjölkspyor och ren eufori från mina döttrars första månader på jorden kommer jag alltid minnas hur jag, måndag efter måndag, stapplade upp ur sängen. Hur jag, inte helt olikt Dougie Jones när han blir inledd till chefens kontor, avsnitt för avsnitt, grusögd måndagsmorgon efter grusögd måndagsmorgon, lät bautamuggen med damn good coffee vara min fyrbåk, min ledstjärna in i en värld lika underbar som sällsam. Och efter att jag sett veckans avsnitt (ibland två gånger på raken, om inte koffeinet kickat in tillräckligt fort) har jag diskuterat det med likasinnade på nätet. Jag har lyssnat på poddar, jag har läst recaps, jag har kommit ihåg Richard och Linda och 430, jag har läst på om White Sands, New Mexico och övervägt att läsa Moonchild av den brittiska ockultisten Aleister Crowly som sägs vara en stor inspirationskälla för både Mark Frost och David Lynch när det gäller de övergripande tematiska bitarna av Twin Peaks. Jag har med stor behållning tagit del av Johan Hiltons och Greta Thurfjells fejd om seriens vara eller icke vara. Fastän jag tyckte att bägge skribenterna hade sina poänger fann jag mig till sist vara team Hilton. Jag funderade till och med på att trycka upp en t-tröja med texten TEAM HILTON på. Istället läxade jag upp honom på Twitter om att Leo Johnson minsann hade en TVÅL i strumpan när han misshandlade Shelly, inte en apelsin. Det finns andra hustrumisshandlarmetoder än apelsiner, Hilton!

Jag har, om jag får säga det själv, varit a damn good fangirl. Lika hängiven som Annie Wilkes i Lida, minus de våldsamma tendenserna.

(Jag vet: det är ingen tävling. Men ibland, när man hällt i sig motsvarande åtta koppar kaffe före klockan åtta på morgonen och hamnar i en diskussion om huruvida Billy som nämns i avsnitt 12 kan vara samma Billy som David Lynchs son Riley ropar efter inne på RR Diner i slutet av avsnitt 7, känns det faktiskt som om det ÄR det.)

Men. Efter veckans avsnitt, där Audrey Horne äntligen gör sin milt sagt efterlängtade entré, känns det inte riktigt lika kul längre. Saker som skavt i mig ända sedan serien premiärvisades den 22 maj blir allt svårare att ignorera. Minns ni hur Log Lady (RIP, Margaret Coulson) i ett av de tidigaste avsnitten sade till Deputy Chief Hawk att ”Something is missing, and you have to find it”? Jag tror inte bara hon menade de saknade sidorna i Laura Palmers dagbok där. Jag tror att hon talade för majoriteten av kvinnorna i Twin Peaks, Buckhorn och Las Vegas. Och kanske är det David Lynch som måste hitta det.

Det finns med ett par lysande undantag – Naomi Watts! Laura Dern! Jane Adams som Constance Talbot, den ljuvligt screwballkomedi-smattrande obducenten som får proffscynikern Albert Rosenfield på fall! – helt enkelt inte särskilt mycket för den kvinnliga ensemblen att jobba med. Grovt tillspetsat finns det tre (3) olika typer av kvinnor i nya Twin Peaks. Vi har sexsymbolen, förstås. Den unga sexsymbolen, nota bene. Vi har ragatan, aka huskorset, aka ett berättartekniskt grepp som till och med Falkenbergsrevyn börjar tröttna på. Och så har vi den bedårande bimbon. Fast nu var jag orättvis. Man kan också, som teveserielegendaren Peggy Lipton, få sortera kvitton och titta bekymrat/förmanande över sina läsglasögon. Eller så kan man, som Wendy Robie i rollen som gardinstångsentusiasten Nadine Hurley, få sitta och nicka hänfört åt en vit kränkt man som kränger guldlackerade spadar i lokalteve. Hurra!

När nu Sherilyn Fenn till sist dök upp i rollen som Audrey Horne och BÅDE föll in i det tröttsamma buskisragatafacket och, åtminstone som det ser ut just nu, en sidointrig så perifer att man undrar om David Lynch vill straffa henne för något … ja, då kände jag med ens att jag inte orkar fangirla så mycket. Åtminstone inte denna vecka, som fick mig att posta en gif från Buffy the Vampire Slayer där Willow sjunger ”This line’s mostly filler” på ett Twin Peaks-community. Jag menade hela avsnittet, men framför allt scenen med Audrey. När ska vi som idoliserade Audrey, Shelly, Donna och de andra tjejerna få se dem som riktiga människor? (Att Lara Flynn Boyle inte repriserar sin roll som Donna Hayward var väntat, men tråkigt för mig som älskade ALLT med Donna i originalserien. Men jag fick ju i alla fall se hennes lillasyrra Gersten stå och hångla med superlosern Steven i en trappa förra avsnittet. En till kvinnlig roll som fastnar i ens minne.)

Jämfört med säsong ett och två av ursprungliga Twin Peaks, där Laura Palmer var och förblev den narrativa motorn, hjärtat, medan hennes vänner lekte Kitty Drew och hjälpte Agent Cooper att hitta de försvunna dagbokssidorna hemma hos den orkidéodlande enslingen Harold Smith, känns det rätt futtigt, faktiskt. Särskilt som sopningen inne på The Roadhouse ges så stort utrymme och det aldrig slutar tjatas om Billy och Chuck och vad han nu hette som dansade för nära med fel tjej en kväll på Twin Peaks utehak nummer ett. Jag skiter i Billy och Chuck. Jag vill bara se Audrey rädda Agent Cooper. Och så vill jag se LAURA. Laura is the one, minns ni, Mark och David?

Visst, det är sant att även männen i Twin Peaks har sina bekymmer. Fråga bara den arme Special Agent Dale Cooper, fast i försäkringstjänstemannen Dougie Jones broccolimosiga hjärna. Eller Richard Horne, som allt mer börjar kännas som den obehagligaste David Lynch-skapelsen sedan Blue Velvets Frank Booth. Twin Peaks är, och kommer alltid att vara, en berättelse om våld, meningslöshet och förlust: av förnuftet, pengar, makt, liv. Jag älskade förra avsnittet, kanske är det därför jag är så nära att börja förstå vad Michael Stipe menade när han skrev ”Losing My Religion” just nu. Avsnitt 11 var fantastiskt, inte minst när den Exorcisten-spyende ungen i bilen dök upp. Allt buktar och skevar, till och med barnen, stadens framtid, tycks vara smittade av någon sorts ondska. Det är sent på jorden i Twin Peaks nu. Snart kommer den svarta elden som Hawk varnar för att sluka oss alla. Men kanske, ändå, är hjälp på väg. Just nu har jag extremt höga förväntningar på Agent Tammy Preston (jo, jag har förlåtit rumpvickandet på parkeringen i avsnitt 4 – vem vet, hon kanske var på väg in i en vicka rumpan-affär?) och Laura Palmer. Redan nu står det klart att Twin Peaks: The Return är tevehistoria. Men nu är det dags för tjejerna att rädda världen.

Read Full Post »

Och så efter månader av pepp, fruktan och fangirldrömmar som tagit mig ända in i, jag ska erkänna det, tämligen explicita idéer om lämpliga kostymer (jag har alltid varit svag för outfiten i Maddies dödsscen och har dessutom håret som krävs), körsbärspajsrecept och ”Twin Peaks”-fester som vore året 1990: detta. Twin Peaks 25 år senare, utan David Lynch i regissörsstolen? Hellre går jag på dejt med Mystery Man från ”Lost Highway” och tar en kaffe med Denny’s-stammisen från ”Mulholland Drive” under walk of shame-paraden på väg hem. Låt oss innerligt hoppas att vi slipper det. Å andra sidan regisserade faktiskt Lynch bara sex av seriens 30 avsnitt men nej, NEJ, låt oss inte bli desperata här:

22407_10153292033026834_8033130262352079164_n

Jag kan inte låta bli att känna samma sak som min fellow MIX-författare Johan Ring gav uttryck för på Facebook tidigare idag: en djupgående besvikelse över att ett projekt som tett sig så förankrat (bokkontrakt! Tweets från David himself föreställande en grånande Kyle McMachlan i svart kostym med kaffekopp i handen!) plötsligt kan gå i stå över… ja, vadå, exakt? Pengar? Prestige? PR? Det officiella narrativet gör gällande att Showtime inte erbjudit tillräckligt mycket pengar för att Lynch ska kunna göra ”Twin Peaks” anno 2016 så som han känner att det förtjänar att berättas. Fine. Men ändå: borde inte detta ha varit löst innan man slog på stora trummorna och orsakade glädjeskutt och koffeinöverdoser i hela internationella nördosfären? Borde inte vi, fansen, förtjäna bättre? Borde inte ”Twin Peaks” förtjäna bättre?

Det är nu inte första gången ett David Lynch-drivet TV-projekt stöter på problem. För i runda slängar femton år sedan talades det om en TV-serie som skulle få namnet ”Mulholland Drive”, på ”Twin Peaks” alma mater ABC. Det blev ingen serie, ABC hade synpunkter på hur mycket det röktes (?!) och ett innehåll som, det borde man väl i och för sig ha kunnat räkna ut i förväg, inte var kompatibelt med network television. Lynch har aldrig varit rumsren (tack och lov) och så här i HBO- och Netflixtider är det smått otroligt att tänka sig att ”Twin Peaks” faktiskt sändes på en allmän tevekanal, utan ett endaste litet ”fuck”. (Kan vi förresten föreställa oss Dale Cooper svära? Jag har tillräckligt stora problem med att se Kyle McLachlan i den berömda Jugsscenen i ”Sex and the City”). Men. Detta är så vitt jag vet första gången ett projekt stöter på problem – än så länge är det så vi Peakies, åtminstone de flesta av oss, väljer att se på det, en väggrop, en ovälkommen vändning, inget som inte lite protestlistor, arga tweets och önsketänkande kan få oss att ändra på, kanske – av rent ekonomiska skäl. Jag är, utan att känna till några detaljer, faktiskt jävligt besviken på alla inblandade. Hell hath no fury like a Twin Peaks fan scorned. Fast just nu jobbar jag mest med att tysta den där envisa rösten som sager att det var för bra för att vara sant. Jag är rätt usel på det där med ilska i alla fall: omvända anger management-kurser, någon?

Vi lägesföljer, hörni. Meanwhile: försök finna någon slags metaaktig tröst i att tänka på Twin Peaks-gate som en IRL-släkting till scenen med Angelo Badalamenti och espresson i ”Mulholland Drive” (som ju blev film till sist – där kanske vi har en lösning om TV-serien är en no-go?). Om bara inte någon stackars darrande Showtime-assistent  serverat David den där undermåliga espresson…! Baristas of the world, unite and take over!

Mulholland_Dr._espresso_II

En annan möjlig ingång i detta ståhej är naturligtvis att se det som ett slags järtecken, en skänk från ovan. Låt legenden slumra vidare, död men i högsta grad drömmande. Låt den diskuteras vidare i poddar, vardagsrum och på sociala medier, medan den gode Dale är fast i Black Lodge. Kanske var det aldrig meningen att vi skulle få en fortsättning. Fast nä, där är jag inte riktigt än. Fråga mig igen om ett par månader, när nördhjärtat lappats ihop en smula.

UPPDATERAT! Jag kommer att kommentera David Lynchs avhopp i P3-programmet PP3 klockan 15 idag.

Read Full Post »

gillian-flynn-landscapeE_L_James_RH2a

Att benämna nya litterära och popkulturella fenomen som ”det nya x” har blivit standard inom såväl svensk som internationell media de senaste åren. Twilight var nya Harry Potter – därför att båda vände sig till en tonårig publik men skördade minst lika stora framgångar i vuxnare målgrupper. The Hunger Games var nya Twilight – därför att, tja, se ovan och lägg till ett triangeldrama. Fifty Shades of Grey var nya Twilight – se där en jämförelse som faktiskt håller (lägg bara till lite BDSM och förstärk en redan 1800-talsmässig kvinnosyn)! Att säga att något är ”det nya” är ett slagkraftigt säljargument, ett sätt att relatera det hitintills okända till det välkända. Jag fattar det. Vad jag däremot INTE fattar är hur en tidning som Independent kan skriva en recension av Gillian Flynns ”Gone Girl” med rubriken ”the thinking woman’s Fifty Shades”. Ursäkta?! Jag har läst allt bägge författare gett ut – den ena mer uppmärksamt och cirka femtio nyanser mer entusiastiskt än den andra… – och kan komma på exakt två saker som förenar dem:

1. De är båda kvinnor.
2. De är båda bästsäljare.
3. Nej, alltså, jag sade ”exakt två saker”. Det FINNS inget mer! Nada, zero, zilch. Inte ens hårfärgen, för att ta in ett annat relevant jämförelseargument.

Femtio nyanser av lat journalistik, någon? Inte blir det bättre av att Independents recensent avslöjar det spektakulära slutet till ”Gone Girl” (tala om noll respekt för bokens presumtiva läsare!) eller för den delen att SvD idag har en Independentderiverad blänkare där man återigen kallar ”Gone Girl” den tänkande kvinnans ”Femtio nyanser av honom” utifrån samma sömngångarlata säljargument. Alltså, jag unnar Gillian Flynn varje ny läsare hon kan få, men på rent missvisande premisser? Att kalla Gillian Flynn för en modern Patricia Highsmith, som jag sett i flera andra texter om ”Gone Girl”, känns absolut rimligt. En kvinnlig Dennis Lehane? Visst! (Ett faktum är att Flynn började skriva ”Sharp Objects” efter att ha läst och älskat ”Mystic River”. Jag tycker nog att det märks i den färdiga romanen också, på ett bra sätt.) Men snälla, bunta inte ihop två vitt skilda författare bara för att båda råkar ha fitta och går att köpa på flygplatser. Gör det för guds skull inte för en snabb och klickvänlig rubrik. Författarna, och deras läsare – såväl etablerade som presumtiva – förtjänar mer än så. Framför allt – och detta är den springande punkten, inte sant, fellow Gillian Flynn-altarbyggande vänner? – förtjänar Gillian Flynn mer än så.

Så, nu måste jag gå och ta min blodtrycksmedicin. Bara ett litet PS angående en passus i Indenpendentartikeln (”I think it’s unlikely to win the Women’s Prize for Fiction on the basis of its prose style but you can see why the book has become a word-of-mouth sensation.”) Jag läste precis en av årets nominerade till Women’s Prize for Fiction och fastän jag gillade romanen ifråga så är det inget tvivel om att Flynn är en skarpare och mer originell prosaist. Fast det är klart, hon skriver ju spänningslitteratur och köps en masse på flygplatser världen över, så det kan ju inte stämma. Dumma mig, och dumma Gillian Flynn-altarbyggare i bokbloggosfären som inte fattat att Flynn naturligtvis har mer gemensamt med en lökigt skriven Twilightfanfic med BDSM-inslag än God Litteratur™.

Read Full Post »