Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mat’ Category

Så här på tvåårsdagen av mitt i särklass mest lästa, delade och kommenterade inlägg – jag talar naturligtvis om Katrin Zytomierska-texten – tänkte jag passa på att tipsa om en bok som på alla sätt är Katrin Z-bokens motpol. Sympatisk och inkännande där Zytomierska är dömande och kategorisk. Och framför allt: den är totalt anti-bantning och hetsiga kroppsideal. Istället ligger fokus på att läka, bli snäll mot sig själv och lära sig lyssna på sin kropp. Visst låter det bra? Det är det också.

Jag hörde först talas om begreppet Intuitive Eating på olika Health at Every Size-bloggar och när jag under ett av mina sista, och jobbigaste, återfall i en mångårig hetsätnings-/bantningsproblematik upptäckte att boken, som ursprungligen kom 1995, släppts i en uppdaterad utgåva bestämde jag mig för att klicka hem den. Sedan tog det rätt lång tid innan jag tog fram boken och började läsa den. Jag tror att jag köpte den i försomras, och började läsa nu i januari.

Intuitive Eating är INTE en bantningsmetod. Jag kan inte nog understryka hur lite bantningsmetod detta är, för faktum är att den första, och kanske viktigaste, punkten i de tio principerna för Intuitive Eating lyder ”reject the diet mentality”. De tio grundprinciperna lyder, fritt översatt av mig:

1. Förkasta bantningsmentaliteten
2. Lyssna på dina hungersignaler
3. Bli sams med mat
4. Utmana ”matpolisen”
5.  Lyssna på dina mättnadskänslor
6. Lär dig känna dig nöjd (nöjdhetsfaktorn – en släkting med punkt 5, fast mer på en själslig nivå)
7. Respektera och ta hand om dina känslor utan att använda mat
8. Respektera din kropp
9. Träna för att det är kul, och för att din kropp mår bra av det (snarare än i viktminskningssyfte – se princip nr 1)
10. Ät mat du tycker om, och som får dig att må bra

”Intuitive Eating” lär aldrig få några braskande kvällstidningsrubriker eller religiösa följare à la LCHF; därtill är det alldeles för abstrakt, självreflekterande och långsiktigt. Det är, som författarna är väldigt noga med att understryka (och nu tjatar jag känner jag), inte en bantningsmetod utan ett sätt för såväl ätstörda som normalstörda – och let’s face it, är inte ätstört det nya normalstört? – att få ett sundare förhållningssätt till kropp, mat, vikt och hälsa. Om man har dövat sina känslor med mat och/eller hetsätit sig till ett högre matintag än vad som är optimalt för den egna hälsan är det vanligt att man sakta men säkert börjar närma sig sin naturliga vikt efter att ha levt enligt Intuitive Eating-principen ett tag. Jag vet inte, jag har slutat väga mig, försöker tänka bort allt vad kompensatoriskt tränande och hets-/tröst-/straffätning heter. Försöker. Enkelt är det inte, som vi alla vet, men det känns fint att det finns en bok med ett budskap jag kan dela, och när jag försöker bryta ner de issues jag haft med mat, kropp och vikt, denna skuldnerlusade oheliga treenighet, till några grundläggande punkter så har jag lätt att hitta dem i bokens principer. Det handlar om en bantningsmentalitet så djupgående att även en handling som kan tyckas stå i motsatsförhållande till bantning – att äta en påse chips en fredagskväll, till exempel – faktiskt är en direkt konsekvens av mekanismerna bakom den bantningsmentaliteten. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag köper en påse chips till fredagskvällen (alltid ensam – med familjen tar jag några nävar och är nöjd, vilket får mig att tro ännu mer på Intuitive Eating) gör jag det enligt följande premisser (ibland samtliga, ibland några av dem):

  • Jag förtjänar den här chipspåsen för att jag varit så duktig med maten hela veckan.
  • Jag tar en extra lång och tuff promenad imorgon bitti.
  • Allt är ändå kört, så jag kan lika gärna äta hela påsen. Skit samma om jag blir spymätt, jag förtjänar att må dåligt som saknar karaktär och viljestyrka.
  • Jag har haft en skitjobbig vecka, chips kanske får mig att må bättre. (Men jag mår aldrig bättre utan sitter där med ångest och spymättnad. For the record: jag är helt för att sätta i sig chips överlag och kan förstå att det för många är något njutningsfullt och gott, men så funkar det alltså inte för mig. Tyvärr.)
  • Jag duger inte och genom att äta den här påsen bestraffar jag mig själv. Jag ska inte ha någon belöning, men ett straff skulle sitta fint, inte sant?

Usch, det ser ju hemskt ut när jag spaltar upp det så här, men jag gör det för att jag vill hjälpa andra med samma problematik. Och vi är många, vet jag av mitt tidigare inlägg och de diskussioner jag haft IRL och i olika bloggar och sociala medier efteråt. Jag vet också att vi har det jäkligt tufft. För i en tid då ALLA, män som kvinnor, straighta som queer, unga som gamla, pratar dieter, ”unna sig” (detta hatord!) och Beach 2014-deffning behöver vi sätta ner foten och inse vad detta gör med oss. Vissa kanske kan köra 5:2 för att få bort några kilon innan semestern och därefter fortsätta ha ett någorlunda oproblematiskt förhållande till mat och vikt, även om mina varningsklockor alltid ringer när man är ute efter quick fixes. Och så måste vi inse att det finns andra utvägar än den eviga skuldbeläggande bantning-/hetsätningsbergochdalbanan.

”Intuitive Eating” är, något drastiskt uttryckt, den hjälpande handen vid stupet. En väg ut där man inte väntat sig en. Jag har läst långsamt, fokuserat på ett kapitel i taget och försökt låta innehållet och principerna sjunka in. Här sitter jag, working the principles one by one, liksom. Lite sådär klämkäckt Dr Phil-fånigt har det känts: ”Intuitive Eating” är skriven av två amerikanska dietister/läkare och det är väldigt amerikanskt, väldigt mycket självhjälp, väldigt mycket käcka slagord och hejig mentalitet. Väldigt mycket o-Dark Places, kan tyckas. Ändå måste jag säga att boken hjälpt mig. Jag kämpar fortfarande och kommer att fortsätta göra det länge, länge till. I höstas träffade jag en man i åttiotalsåldern som berättade att hans då 76-åriga fru nyligen börjat träna. ”För första gången i sitt liv är hon nöjd med sin kropp”, berättade han och jag blev så fruktansvärt ledsen. Skulle jag få behöva vänta över fyrtio år på att bli tillfreds med min kropp? Nu har jag lite förtröstan angående att kampen/resan/insikten ska ta lite mindre tid än så. Helt fri från mina nojor och tvångstankar kommer jag nog aldrig bli, men jag tänker kämpa som en rabiat liten pitbullterrier, jobba med principerna och mina tankar och känslor ad nauseum tills det någon dag, förhoppningsvis, sitter i ryggmärgen. ”Intuitive Eating” har fått stort genomslag i ätstörningsforskning och i olika www-sammanhang som propagerar för hälsa och sundhet oavsett vikt och storlek. Jag förstår verkligen det genomslaget och hoppas att vi någon dag kan leva i en värld som premierar hälsa, sunt ätande och en välmående kropp snarare än en smal kropp oavsett pris. Det lär inte hända under min livstid, men vet ni? Jag känner – ursäkta Livets ord-vibbarna – förändringens vindar! Plötsligt talas det om kropp, mat och hälsa på ett inte uteslutande bantningsnormativt sätt. Julia Skotts ”Kroppspanik” har fått ett jättegenomslag och häromdagen öppnade Julia för möjligheten till en eventuell kroppspodd (ja, snälla!). H&Ms så kallade plusmodeller har skapat ett ramaskri i medier, och BMIs betydelse känns inte riktigt lika dogmatiskt inom sjukvården längre. Eller så är det bara jag som haft tur, vad vet egentligen jag, mitt lilla smygöverviktiga (eller kanske snyggtjocka) stycke om det? Skojar bara. Typ. Äsch, respektera din kropp i enlighet med punkt 8 för bövelen!

Det här blev nästan lika långt och personligt som inläggets onda tvilling. Hoppas att åtminstone några av er orkat er igenom. Och vill ni utforska en helt annan sida av hälsa, kropp och ätande, kolla upp det här med Intutive Eating! Hemsidan som jag länkar till i början av inlägget är oerhört matig (no pun intended) och rymmer allt från de tio principerna till nyheter om forskning och föreläsningar. Som sagt, varning för überamerikansk självhjälpsmentaltet för er som har svårt för det, men det finns väldigt mycket vettigt att hämta här.

Read Full Post »