Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Innan allting tar slut

Man blir äldre, och man är tacksam ity det är bättre än alternativet.

Likväl: MAN BLIR ÄLDRE. Plötsligt är ens gamla popstjärnor jättegamla, de dör, skaffar Unabomberskägg och pensionerar sig i en jävla fart, man hinner knappt med. Man orkar inte ta in, vad är det som händer? (Jag orkar inte ens skriva om Olle.) Mentalt är jag fortfarande en trulig liten indietjej, känslomässigt försöker jag fortfarande ta på mig mina blåjeans medan jag låter mig själv spricka sönder i ett stenbrott. Resterna av det jag var fräter jag bort med thinner, speciellt sånt man aldrig får glömma, en timme, en minut i taget. Fast i morse drog jag på mig ett par högmagade tantstrumpbyxor och avnjöt mitt morgonkaffe framför anglofilguldgruvan TV8, där en tweedklädd gubbe basunerade ut att ”Det är en av de bästa böcker om viktoriansk prostitution jag har läst”. (Var det kanske ”The Crimson Petal and the White”, som Lorelai Gilmores mamma läser i avsnittet där hon spårar, aka dricker vin i silkespyjamas hela dagen? Jag vill veta!) Jag har inga jeans längre, kan inte med sånt som skaver. Vill ha det bekvämt. Jag tänker att det hör till att bli äldre. Sedan – först efteråt – läste jag Fredrik Strages recension av Kents sista skiva, den enda jag kommer att läsa, och loggade in på Spotify.

Kent-Da-Nu-och-for-alltid

Man blir äldre, man förändras, och det är gott. Men jag önskar att ”Då som nu för alltid” kunde vara lika goth som omslaget. Det låter ju så snällt och glatt! Som något min mamma skulle kunna nynna med till medan hon diskar. Slätstruket, i melodi och, faktiskt, text. Och Jockes röst är nästan omöjlig att känna igen i inledningsspåret. Jag tänker att det är högst medvetet, önskar att det var jag och inte Strage som först klämde Benjamin Button-referensen, och uppskattar att allt är så orkestrerat och genomtänkt, en sista dödsdans. På ett intellektuellt plan. Hjärtat, det gamla envisa indietantshjärtat, däremot, det är en helt annan historia. Det längtar efter arga indie-Jocke i svettig kostym som ännu inte lärt sig att dölja sin Eskilstunadialekt när han sjöng om hål, allt som går sönder och Stig Dagermansk ångest. Den 8 oktober ska jag och M åka upp till Luleå och se the band formerly known as Havsänglar på sin avskedsturné. Jag kommer att bli JÄVLIGT KRÄNKT om de inte spelar ”Blåjeans”.

Read Full Post »

Låt mig presentera min nya musikaliska besatthet: Camille O’Sullivan. Hennes Nick Cave-covers är magiska. MAGISKA, I tell you! Just nu lyssnar jag sönder hennes liveversion av ”People Ain’t No Good” (Spotifylänk). Tänker på hur mycket jag hade behövt den i januari förra året. Att det trots allt kanske är bra att jag inte kände till hennes version då, det räckte gott med ”The Boatman’s Call” från början till slut, om och om igen. Jag funderar på vem hennes röst påminner mest om, Marianne Faithfull eller Tori Amos eller Kate Bush, eller kanske ingen av dem? Kanske bara som sig själv, ändå. Jag älskar hur den avskalade inramningen ger vika för ett känslomässigt crescendo efter ett finstämt uppbyggande. Det är i hennes röst allt sker. Jag utmanar era hjärtan att inte hoppa till 3 minuter och 8 sekunder in.

Här sjunger hon ”Brompton Oratory”, min favoritlåt – om det ens går att tala om favoriter på en skiva som jag levt med i snart tjugo år, blir det inte lite som att tala om favoritbarn? – från ”The Boatman’s Call”-skivan. Jag lyckades till och med kuppa in citat från den låten i min ridklubbs medlemstidning på den tid jag skrev där. *stolt* Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta en Nick Cave-cover lika mycket som originalet, men Camille O’Sullivan lyckas. I mitt ömkliga förkylda tillstånd (i morse hostade jag tills jag kräktes) lyssnar jag på ”Brompton Oratory” och tänker på another world, a better world. Vad som väntar på mig när denna vår av vab, sjukdomar och ofrivilligt bunkerliv är över, skiftar till något annat. Sommardagarna och -nätterna med M i London förra året, vårt hotellrum i Camden nära huset där Amy Winehouse dog. Hur vi efter att ha ätit middag med min syster haffade en taxi och jag, sekunder innan vi hoppade in, insåg att den upplysta byggnaden jag stod och tittade var Brompton Oratory, där en olyckligt kär och moloken Cave gick och begrundade stenapostlarna när Polly Jean tagit tåget tillbaka västerut. A beauty impossible to define. Hur vi lyssnade på ”Boatman’s Call”-skivan hemma på hotellet tills vi somnade. Jag älskar musik som får en att resa så i tanken och känslorna; för mig är det musikens usp, anledningen till att jag aldrig slutar lyssna, inte ens under sjukdagar då till och med Jodi Picoult känns en smula för tung.

Har nog faktiskt inte blivit såhär knockad av en ny röst sedan jag upptäckte Neko Case. Dessutom: man måste ju älska kvinnor som förstår vidden av att posera med kaniner.

camille

Read Full Post »

1240854051_lg1b02edb78ca260ef21fbcd5883c81f69

När man tänker tillbaka på musiken i ”Beverly Hills 90210” är det lätt – alltför lätt, rentav – att tänka på David Silvers misslyckade rapkarriär, Jamie Walters och den där gången som Donna, Brenda och Kelly jagade Color Me Badd på Bel Air Hotel. Men minns ni vem som var den (åtminstone med Aaron Spelling-såpamått) alternativa rockens lätt otippade apostel i Bevvangänget? Det var ju faktiskt Steve Sanders! Steve, aka den kanske mest missförstådda, definitivt mest hånade, karaktären i serien. När Flaming Lips gästade serien var det Steve som påminde gänget om vilken bra låt ”She Don’t Use Jelly” är, och fastän* ”Losing My Religion” spelades på bilstereon när Brenda och Dylan gjorde slut första gången (och senare om och om igen på Brendas rum) var det Steve som peppade mest för R.E.M.-konserten i ett annat avsnitt.

* = Hmmm, kanske just därför, ändå? Mvh kan 18 år senare knappt lyssna på ”I Wish I Never Saw the Sunshine” i Beth Ortons version. /Ej flickan som skrivit blogginlägget…

Frågan är dock, och här får stackars Steve, Bevvans egen Cliff Barnes, ännu en gång stiga åt sidan (FÖRLÅT STEVE) om inte seriens djuping, killen med pannrynkorna, James Dean-luggen och Byronsamlingen i Porschen, är det verkliga R.E.M.-fanet i gänget med den ikoniska postadressen. Han känns dock inte som typen som går på konserter. Dylans R.E.M.-intresse tycks dessutom sympatiskt nog gå djupare än bandets största hit som förvisso fortfarande är knäckande bra 25 år efteråt, en av de där få låtarna som varit ett konstant soundtrack till mitt liv i olika skeden, men det finns ju så mycket mer! Till exempel ”You Are the Everything” från albumet ”Green” (1988), en finstämd ballad där den musikaliska riktning som bandet tog med monstergenombrottet ”Out of Time” anas i såväl val av instrument som Michael Stipes känslomässiga, klara sång (Stipe, vars tidiga sånginsatser bäst kan sammanfattas med titeln på R.E.M.s debutskiva: ”Murmur”…). I ”Summer Storm”, det tredje avsnittet på andra säsongen, spelas låten medan Dylan kämpar med sina motstridiga känslor för fadern. Det är ett av mina favoritinslag i serien, som jag följde slaviskt när det begav sig. Jag har letat med blåslampa efter ett klipp från scenen, men har tyvärr inte hittat något. Har däremot satt min högra hand, vars Bevvankompetens är känd sedan den hyperexklusiva chat vi gjorde innan vi kände varandra i det som brukar kallas ”verkligheten”, på att leta rätt på ett klipp, så det kanske kommer senare. Under tiden bjuder jag på ett annat stycke popkulturhistoria till tonerna av Athens finest. SOM MAN GRÄT. Åtminstone om man var team Brenda.

När Dylan McKay kände saker gjorde han det till R.E.M. Det hedrar honom. När ”Out of Time” nu i dagarna – imorgon, faktiskt, den 11 mars – fyller 25 kan det vara på sin plats att ånyo låta två popkulturella företeelser som präglade många unga människors tidiga 90-tal smälta samman i vad som endast kan beskrivas som musikhistoria. Själv gick jag och köpte ”Out of Time” dagen efter att jag sett Dylan och Brenda gråta till ”Losing My Religion”. That was just a dream…

Mer R.E.M.:

Mitt sorgeinlägg skrivet i affekt (nåja) morgonen då jag fick beskedet att de splittrats 2011.

Amerikanska podcasten Dad Rock diskuterar R.E.M. i två avsnitt, ett dedikerat till de senare åren som superstjärnor på skivbolaget Warner Bros och ett om de tidiga åren på IRS, där flera av de i mitt tycke starkaste skivorna kom till. Sympatiskt, lättlyssnat och föredömligt nördigt (pluspoäng för att de liksom jag relaterar ohälsosamt mycket till Rob i ”High Fidelity”).

SVTs ”Hitlåtens historia” har vigt ett mycket sevärt program åt ”Losing My Religion”.

Spotifylista där jag ger mig på sifysosuppdraget att sammanfatta Georgiabandets drygt trettioåriga karriär.

Det här är första inlägget i en ny återkommande serie som kombinerar Throwback Thursday med popkultur och annat jag gillar. Stay tuned!

Read Full Post »

nick2cave

henrylee

Vissa idoler stannar kvar hos en hela livet, i olika faser. Lämnar en riktigt aldrig, inte fullt ut, fast man ibland träffar andra. Jag har lyssnat på Nick Cave ända sedan jag femton år gammal, rågblond och oskuldsfull i kropp och själ, fastnade framför ”Henry Lee”-videon på Voxpop och kände något mörkt, avgrundsdjupt, oåterkalleligt vakna till liv i mig. Jag hade aldrig sett eller hört något liknande. Lärde mig snabbt texterna till ”Murder Ballads” utantill, köpte allt jag hittade av Caves tidigare skivor, från Birthday Party och framåt. Läste biografier, läste romaner, kysste inte killar, objektifierade istället Nick the Stripper, det sexigaste och farligaste jag sett, till och med (kanske särskilt?) i för liten rosa Take That-tröja. Fnös åt högstadiekompisarna som hört ”Where the Wild Roses Grow” på Tracks och trodde att det fattade något. Vågade knappt lyssna på inledningslåten ”Song of Joy” när jag var ensam hemma: vilken perfekt liten skräcknovell det är! Några år senare levde jag i flickrumssymbios med ”The Boatman’s Call” (fortfarande Caves bästa skiva, tycker jag), försökte förstå den knarkiga Faulknerdoftande bibelsvulsten i ”And the Ass Saw the Angel” och kom att leva tillsammans med, och få två barn ihop med, en pojke som kallade sig The Bad Seed på Skunk där vi träffades.

Cave har varit en otroligt viktig del av mitt liv i flera decennier nu. A constant, a touchstone, för att parafrasera Scullys ord till Mulder. Ändå: vi är inte lika tighta som vi en gång var. Grinderman, det mustaschprydda gubbrocksprojektet som jag så gärna ville gilla pga vill gilla allt Cave rör vid men… ja. De senare skivorna, stundtals briljanta (stora delar av ”Abbatoir Blues/The Lyre of Orpheus”, låtar som ”He Wants You” från ”Nocturama”, på repeat i en surrande freestyle – jo, faktiskt – min mörkaste vinter då jag kräksjuk och hjärtsjuk stapplade mig iväg på förhandsvisning – jag tog lägenheten, bara sådär, och har aldrig ångrat det). Men också präglade av något lojt, lätt långtråkigt rantande där han tidigare var hypnotiskt mässande. Jag saknar domedags-Cave, han som skrämde slag på mig med ”Red Right Hand” (missa inte versionen från ”Scream 3”, minst lika hypnotisk som originalet) och raderna ”Lynch-mobs, death squads, babies being born without brains / The mad heat and the relentless rains” i gothbluesiga vansinnesmardrömmen”Papa Won’t Leave You Henry”. Och ja, jag saknar Blixa Bargeld som medlem i The Bad Seeds. Har inte vågat se Nick Cave spela med dem sedan den alltigenom perfekta spelningen på Cirkus 2001, då min trettonårige lillebror (som fått biljetten i födelsedagspresent av mig) och jag stod längst fram och gick sönder till ”Hallelujah”, hoppade till ”The Mercy Seat”, skrek rakt ut till ”Stagger Lee”.

Caves senaste skiva med The Bad Seeds, ”Push the Sky Away”, är måhända en starkare skiva som helhet än, säg, ”Nocturama”. Jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag lyssnar mer på 80- och 90-talsskivorna än 00- och 10-talsskivorna. Hur fan ska jag ha det egentligen? Jag vill inte att Cave ska mustaschrocka, men jag vill inte riktigt ha hans långa vindlande, ordrika pianodrivna små noveller om Hannah Montana/Miley Cyrus heller. Men när jag såg ”20 000 Days on Earth” tillsammans med Marcus, som för övrigt har ”No More Shall We Part” som favoritskiva (kanske en topp fyra för mig), kände jag hur respekten och kärleken, det snudd på religiöst nerviga han så ofta fått mig att känna, Cave, well, everything, it comes tumbling down…

632517-21426f20-2813-11e4-aaf4-d11cdeb5504dI filmen ”20 000 Days on Earth” möter vi artisten, författaren, familjemannen, Nabokovforskarsonen Nicholas Edward Cave under hans tjugotusende dag på jorden. Är det fiktion eller biografi? Spelar det någon roll? Cave är torrt humoristisk, äter ål hemma hos Warren Ellis, pratar om Michael Hutchence med Kylie Minogue i en bil. Ett ord som han ständigt återkommer till: ”transformation”.

För mig skulle filmen gärna fått vara längre.

Och jävlar vad ont det gör att se Cave sitta och äta pizza och kolla ”Scarface” med sina tvillingpojkar Arthur och Earl, hans arm om axlarna på sonen som nu i somras föll till sin död från klipporna vid Ovingdon Gap, Brighton.

Read Full Post »

ÄNTLIGEN!

 

Polarpriset till Emmylou Harris. About bloody time. Och nästa år PJ Harvey? (Eller är jag bara girig nu?)

Read Full Post »

11025786_10153221497701834_340522528954594265_n10917425_10153220985156834_7986382138804160566_n

På tal om fredagens text om att välja utanförskapet framför gemenskapen även i sociala sammanhang: igår var jag bjuden på bröllopsfest. Det var två av mina absoluta favoritmänniskor som gifte sig, jag visste att jag skulle vara omgiven av vänner och fellow nördar, befinna mig i en kontext jag trivs i. Ändå tvekade jag ett tag på att gå. Jag har känt mig så låg, trött och ledsen senaste månaderna att jag undvikit sociala sammanhang fast jag kanske behövt dem som mest. För ingen gillar en blöt filt, ska jag komma med min ångest och separationsledsnad och skapa dålig stämning, jag som alltid varit så glad och kul? Så idiotiskt tänkt ju, inser jag nu, men så var det i alla fall. Är man en person som är van vid att leverera så är man; det är inget man kan tänka bort, tyvärr. I alla händelser är det väldigt svårt att göra det.

Jag gick på Mats och Johans bröllopsfest ändå, med en blöt filt i Kurt Cobain-koftegrå nyans på axeln som tack och lov torkade väldigt snabbt, och jag är så otroligt jävla glad för det, för det var det roligaste jag gjort på länge. Jag babblade TV-serier, katter och popkultur med Levan och Sulle, ”aww”-ade över de gulliga Cirkelntjejerna, kändiscrushade lite på Sverrir Gudnarson (som ska spela Arvid i kommande filmatisering av ”Den allvarsamma leken” – bra casting, eller hur?), tipsade Åsa Larsson om bra skräck, fick min Sarados som alltid är i behov av påfyllning, hamnade i skojbråk med Saras man om att han inte har vett att uppskatta Seinfeld eller Madonna, kände mig snygg i steampunkig hatt. Jag drack bubbel och fuldansade till Joy Division och ”Love Will Tear Us Apart” och tittade på Johan och Mats som är så sjukt fina tillsammans, så självklara, och tänkte att salig Ian Curtis fått saken om bakfoten. Det är ju kärleken som för oss samman, i vilken form den än må komma. Ursäkta total Mia Törnblom-vibe på detta inlägg – jag har i och för sig redan accepterat att denna blogg mer och mer går tillbaka till den blandning av litteratur, popkultur och personliga anekdoter som en gång, när Seth Cohen var allas drömkille, var min Skunkdagbok, och champagnen har nog inte helt gått ur min kropp än – men jag blir så GLAD över att bli kärleks- och nördbombad på det sätt jag blev ikväll och inatt. Och den gemensamma nämnaren är naturligtvis litteratur, internet och popkultur, denna heliga treenighet som gör att jag vet att även om mitt liv inte blev som jag tänkt mig så kommer allt att bli bra. Mer än bra. Vara-hög-på-champagne-och-kärlek-och-nördprat-och-fuldansa-till-Joy-Division-tills-champagneglaset-skvimpar-över-BRA. I’ll settle for nothing less (detta kan med fördel uttalas med Maggie Smith-min). Lova att ni heller inte gör det.

All lycka till Mats och Johan, det snyggaste brudpar jag sett. May love never tear you apart!

Och på tal om kärlek: snygg-Jarvis i L.O.V.E.-mode har vi alltid tid för, eller hur? Han är en sådan fantastisk textförfattare – faktum är att hans samlade texter utkom i en bok härom året, han är en av få pop/rock-lyriker som förtjänar att läsas som en poet och jag sket alltid högaktningfullt i Pulps ständiga förmaning ”Please do not read the lyrics whilst listening to the recordings” och det var vi nog många som gjorde. Något annat kan man ju inte göra med rader så nyanserade, erotisk-realistiska och, tja, litterära som dessa:

So what do I do? I’ve got a slightly sick feeling in my stomach
Like I’m standing on top of a very high building oh yeah.
All the stuff they tell you about in the movies
but this isn’t chocolate boxes and roses.
It’s dirtier than that, like some small animal that only comes out at night.
And I see flashes of the shape of your breasts and the curve of your belly
And they make me have to sit down and catch my breath.
It’s so cold yeah, it’s so cold.
What is this feeling called love.
Why me, why you, why here, why now ooh.
It doesn’t make no sense no. It’s not convenient no.
It doesn’t fit my plans no.
It’s something I don’t understand oh.
F.E.E.L.I.N.G. C.A. double L.E.D. L.O.V.E.

(Nu är vi två bokbloggare som citerat Pulp inom loppet av en vecka. Jag minns aldrig vad Sofi Fahrman brukar säga, om det krävs två eller tre företeelser för att det ska bli en trend – eller var det ett mönster, gud, min visserligen extremt obefintliga fashionistaexpertis är verkligen under all kritik känner jag här nu..? – men vi kan väl säga att det räcker med två Pulpcitat för att en landsomfattande Pulptrend ska väckas till liv. Textsamlingen jag nämner här ovan heter förresten ”Mother, Brother, Lover” och jag undrar om jag inte ska ta och köpa den åt mig själv snart. Tillsammans med Kim Gordons självbiografi och Pamela Des Barres ”I’m with the Band” kan det utgöra den heliga musikaliska/popkulturnördiga treenigheten som markerar startskottet för min vårläsning. För tre företeelser Pulpcitat böcker är en trend, eller hur var det nu..?)

Read Full Post »

Ett litet fredagstips: stencoola Kim Gordon, aktuell med självbiografin ”Girl in a Band” som jag ämnar läsa väldigt, väldigt snart, om läsning i New York Times. Många bra, om än kanske inte helt oväntade, tips i hennes svar, inte minst i form av Joan Didion (såklart) och Jonathan Lethem. Hennes kandidat till bästa musikboken, Pamela Des Barres ”I’m With the Band”, läser jag just nu och gillar skarpt. Frågan är dock om inte hennes lakoniska svar (”Why is that the best book? Because it is.”) är ännu bättre. By the Book-vinjetten är alltid läsvärd, tycker jag som älskar att höra om författares egna litterära förebilder (scrolla ner och hitta färska intervjuer med bland andra Anne Tyler och Richard Price också): ska ta och copykatta vid tillfälle här på bloggen.

Undrar om inte jag ska titta förbi på English Bookshops 3 för 2-rea (hela sortimentet!) och kolla om de fått in Gordon och Tyler…?

Trevlig helg, hörni!

PS: Här kan ni läsa Andres Lokkos recension i SvD av ”Girl in a Band”.

Read Full Post »

Har av olika anledningar läst rekordlite i år. När jag säger ”rekordlite” – OBS, min att läsa-lista är dåligt uppdaterad – har jag ändå någonstans med i analysen att de kanske 70 böcker jag hunnit läsa objektivt sett är mer än vad de flesta läser på ett år. Jag vet ju det. Men! Nu var det inte böcker vi skulle prata om i detta inlägg faktiskt, utan musik. 2014 blev nämligen ett riktigt fint musikår för mig, med skivsläpp från älsklingar som Lana del Ray, Weeping Willows och First Aid Kit och intensivt umgänge med gamla musikaliska crushes och BFFs av olika slag. Den tid jag plötsligt lade ner på att icke-läsa ägnade jag understundom åt att lyssna på musik, och det har känts fint (och ganska mycket ”and there’s always music in the air”).

Mitt musikaliska 2014 i bilder (viss Lanatonvikt, men hey, jag är bara mänsklig trots allt):

tumblr_n0fryrHuYR1qcnhhno1_500

6cc89b13

morrissey_style

twinpeaks

tumblr_mojyvcBPRe1rtzfmko1_500

first-aid-kit-walk-unafraid

the_time_has_come-25938743-frntl

fleetwood-mac-1977-650-430

frida10.jpgg

lykke

ÅRETS…

… låt: ”Love Me Like I’m Not Made of Stone” – Lykke Li
… nya tearjerker: ”Too Late for Us” – Weeping Willows
… lite äldre tearjerker: ”Dirty Dancing” – Frida Hyvönen
… musikaliska TV-program: ”Jills veranda”. Country, värme och människoöden, och jag störde mig inte alls så mycket på Jill som jag trodde att jag skulle göra. Verkligen SÅ mycket bättre än ”Så mycket bättre”. Hoppas, hoppas att det blir en till säsong!
… cover: First Aid Kits version av R.E.M-låten ”Walk Unafraid” (som jag älskar i original) är faktiskt precis lika mäktig som jag hoppades. Nu måste jag läsa ”Wild” av Cheryl Strayed och se filmen med Reese Witherspoon i huvudrollen där låten är med och tydligen är allmänt gåshudsframkallande. Sådan kedja av brahet här!
… skiva: Måste ändå bli ”Ultraviolence” (Lana del Ray). För den utsökta melankolin och den tidlösa elegansen. Så nära litteratur musik kan komma 2014.
… konsert: Morrissey på Hovet i novembet. Ögonblicket då han spelade ”Asleep” för en publik så tyst och hänförd att vi kunde höra varandras snyftningar? I just can’t explain it, so I won’t even try to. Arcade Fire var fina på Gröna Lund i somras också.
… retro: Kunde verkligen inte lyssna nog på Fleetwood Mac.
… jullåt: Dött lopp mellan Lows ”Just Like Christmas” och The Pogues ”Fairytale of New York” i år igen.
… konstaterande: Spellistor på Spotify är det nya blandbandet. Tack och lov!

(Oroa er inte: separat inlägg om mina bästa böcker 2014 kommer också.)

Read Full Post »

drivelFör ett tag sedan fick jag hem antologin ”Drivel: Deliciously Bad Writing by Your Favorite Authors”, där författare som Gillian Flynn, Chuck Pahlaniuk och Mary Roach bjuder på sina pinsammaste ungdomssynder i litterär form. Vi har alla gamla texter som legat och samlat damm i byrålådor. Oftast hör de hemma där, men ibland kan det vara roligt att lufta dem, tala ömsint till sitt yngre skapande jag och ändå försöka fokusera på det potential som kanske fanns där mitt i poserandet och de alltför tydliga referenserna. Jag blev lite inspirerad av ”Drivel” och gick således på skattjakt i byrålådorna och filkatalogerna. Hittade min antagningsnovell till Creative Writing på engelska institutionen 2001 med den Hefnerdoftande titeln ”We Love the City”. Här kommer den, here’s a song som Michael Stipe skulle ha sagt. Passar kanske extra bra denna Morrisseyvecka, då vi är många som tar vår inre panda i hand och ställer oss och skrålar/gråter/nostalgidansar till vår grånande hjälte. And when you’re dancing and laughing and finally living, hear my voice in your head and think of me kindly.

Här har vi alltså henne: min inre pandabebis i tokanglofil form. Jag var tjugo år när jag skrev, och måttlöst inspirerad av – i fallande ordning – britpop, TV-serien ”This Life”, Bret Easton Ellis och tidningen Pops skribenter. Det är Stockholm, det är sent nittiotal, det är ångest, ensamhet och eskapism med kajal och surt rödvin. 100% elitism, ganska många självbiografiska inslag. Ömsom skämskudde, ömsom respekt. VÄLDIGT många låtcitat, såväl direkt som indirekt. Det kliade i fingrarna att ändra och lägga till med trettiofyraåringens blick och språk, men jag höll mig med ett undantag – novellens sistamening, som är ny. Men det är kul att skriva på engelska, det märker jag även nu när jag försöker översätta mina två första noveller för att se hur de funkar på ett annat språk.

Enjoy, fellow pandor, geeks, freaks och fd skrivbordslådeförfattare – och har ni några gamla alster ni vågar dela med er av vore det jättekul att läsa!

We love the city

saturday night

Have you ever seen Stockholm after dark? The urban, hysterically neon-smothered part of it, that is. If you squint a bit in your sorry state, induced by cheap red wine and at least three too many Vodka & Red Bulls, you could think you’re in London. Or New York even, or the dodgy parts of Paris. It doesn’t matter. Been there, done that. If anything, my pilgrimages to other, presumably more glamorous parts of the world prove that happiness has fuck all to do with geography. You can’t run away from yourself, and all the plane tickets, Prozac and one-night stands in the world can’t change that fact.

Nor can inhaling each other’s stale sweat in a tiny subterranean club, dancing and cheering along to indie anthems we’re all too familiar with. This we all know, but that won’t stop us from repeating the same mistakes every Saturday night. Eyeliner and nauseatingly sweet white wine in someone’s flat. Oh, whatever makes her happy on a Saturday night. Seemingly endless tube rides, away from the dreaded suburbia where people are too jaded to question stagnation, down, down into the centre of things. This is where it’s at. This is where we want to be. This is where we all, one night a week, get to pretend we’re the epitome of alternative inner city cool, with the shoes, outfits and hairdos to prove it. We love the city because it lets us down. We love the city, not the suburbs that surround. Come 4 am we’ll all be on the last tube back to out dull suburban homes but until then we are the masters of our own twisted universe.

Anyway. Off crowded streets we go, beyond the flourescent radiance of the McDonald’s restaurants, the 7 Elevens and all night cafés. Past the frantically busy clubs where those who live in ignorance, wear Buffalo shoes and listen to music that says nothing to us about our lives reside. We chose the road less travelled by and so forth. Of course, our enemies the blonde and peachy designer’s mafia – those who end up in docusoaps and consequently sell their already filthy souls to the Mainstream Devil – will claim that our hatred is not self-chosen but rather our way of coping with the fact that we are not wanted there. Don’t listen to them. We are right and they are wrong. And aren’t we having a blast, getting drunk on cheap wine, smoking Luckies or B&H or, if we feel a bit conformist, Marlboro Lights, dancing our feet off to the new Belle & Sebastian single? We wear the same clothes because we feel the same. And we dance and drink and screw because there’s nothing else to do. Here we come, the beautiful ones. I’m a girl and you’re a boy, la la la. We are freaks by birth and uncontrollable habit, doomed to lead a shadowy existence behind our fair-haired and -minded brothers and sisters. Of course, our colour of hair, ranging from ruby red via deep purple to the customary pitch black is very much self-inflicted. The same goes for our fringes, our heavily eyelinered eyes (it doesn’t matter if you’re a boy or a girl) and our so obviously homemade tiny tee shirts with various appropriately obscure bands scrawled across our voluptuously challenged chests. Mine is deep crimson with a Hefner print on the front and the rather embarrassing quote ”I don’t want to get laid, I just want to be held” all over my back in indelible ink. What the fuck was I thinking? Doesn’t everybody know that it’s those who go on about tenderness, respect and ”just someone who’ll hold me when I’m asleep” who are the ones dying for a shag? And yes, we’re all that transparent.

So here I am revealing my desperation to the world – which is alright, really, as I can hint the very same if not from their tops then most certainly in the eyes of my fellow pale boys and girls with chipped nail varnish. Tonight the skinny DJ with the sideburns and the old Primal Scream tee shirt (pre-”Screamadelica”) seems to have a Morrissey/Smiths theme night, which is fine by me as I feel like I’m sixteen and locked into my room again. It does, however, strike me as somewhat bizarre that the first steel-like chords of ”How Soon Is Now?” are greeted with deafening cheers. I mean, isn’t it just too ironic to joyously sing along to lyrics oozing with self-hatred and alienation, thus showing the world that we so fully identify with the lyrics that we might as well be cheerful about our destiny as grumpy celibates? ”There’s a club if you like to go, you could meet somebody who really loves you. So you go and you stand on your own, and you leave on your own, and you go home and you cry and you want to die.” Story of our fucking lives. This is the cattle market for the formerly bullied. I suppose that is what links us together; we were all crap at PE and never got to dance to those neverending Bryan Adams power ballads at parties.

One of the greatest disadvantages of our anti-mainstream attitudes is the slightly incestuous behaviour that emerges when the same people get together night after night. Perhaps that’s why we do not socialise with each other when sober – too many embarrassing moments to answer to. Occasionally we see each other at trains and buses, sipping lukewarm cappuccinos in various cafés, attending gigs or fighting over the last, vinyl-only Tindersticks single in a record shop. We give each other long, scrutinising looks but usually fail to utter a word or even show a gesture of recognition. After all, we’re competitors. Over what, none of us has managed to figure out yet, but that doesn’t stop us from looking the other way. Needless to say, this does not apply to Saturday nights. This is the night when we are most likely to drop our masks and actually make an attempt to be friendly to each other – at least if it’s past midnight and the thought of yet another lonesome night seems unbearable. The problem is remembering who you’ve snogged before, so as to avoid repetition.

Tonight is definitely not my lucky night. But then again, I’m in one of my fashionably celibate moods, probably caused by too much Morrissey or, to be honest, precious little luck with the opposite sex. Besides, there’s no point in denying the fact that I’m too old to be truly desirable. One only has to look at all the waifish fifteen-year-olds currently playing tonsil hockey with all the Brett Anderson look-alikes in the building to realise that the wisdom that comes with a certain age is not wanted here. My friend Simon, who usually presents himself as a professional cynic (that is a Blur quote and thus intellectual theft. Nevermind that), appears to reflect upon the same thing. Sprawled out in a dusty velvet sofa, fag in hand, he looks around and sighs.

”You do realise, don’t you, that we’re getting too old for this kind of thing?”
I nod emphatically, too depressed to respond. Instead I sip sour red wine and, leaning back, listen to the rant of an ageing fool.

”Ours is a society obsessed with age. Does it want us mature and perceptive sources of wisdom? Why of course not; not when it can have sweet little sixteen-year-olds like those two semi-shagging Brian Molko clones over there for breakfast. And I don’t fucking blame them. Did you know that from a strictly biological point of view, men are at their sexual peak at sixteen? Sixteen for Christ’s sake! What were we doing when we were sixteen? I’ll tell you what we did. We were being the average Radiohead fans, staring into walls and fretting over pimples the size of Pammie’s tits. Trying to read Dostoyevsky or whatever. Anything but getting laid anyway. And now it’s too late. No, really it is. Our genitals begin to shrink at the age of 21. I’ve seen some intensely depressing footage in a Sunday newspaper.”

At this point, I feel obliged to inform my troubled friend that according to the very same strictly biological point of view, women tend to peak sexually in their late thirties, thus leaving me with decades of dirty fun to look forward to. Obviously hurt, Simon downs the gin and tonic I paid for and continues:

”You, well, whatever. Fuck sex. We’re losing it in many other aspects as well, aren’t we?”
”Like?” I inquire, suddenly cheerful or at least not funereal thanks to my alcohol consumption.

”Like, when you’re no longer a teenager you’re all of a sudden forced to compete with actual people as opposed to heinous hormonal monsters. People with skills, education and manners. So” – he pauses and gives me his most convincing Cruella deVille look – ”if you’re still holding on to those dreams of becoming the literary voice of your generation you’ll have to complete with people who have way more experience – not to mention talent – than yourself.”

Ouch, that hurt. All of a sudden I regret ever having befriended the drunken bigot that is currently sizing up underage girls and shamelessly taking advantage of my student’s grant. The man does have a point, though. We are both reaching that age when the dignified thing to do would be to replace our Suede and Trainspotting posters with tasteful but reasonably priced art and stop referring to pop songs whenever we want to make a statement about our lives. No doubt we should move on, either burn or slowly fade away into white middle-class oblivion. Otherwise we’ll end up like that quasi-famous music journalist over there, desperately trying to conceal his beer gut and bald patch whilst coming on to fifteen-year-olds. How old are we, Simon and I? Twenty-one and twenty-four, respectively. Yes, we are deranged with no sense of proportion whatsoever. It’s not our fault though. If anything, blame that Dawson’s Creek. All those shows masturbating over youth and Britney Spears. Where else, except in our Western society, do twentysomethings sit around worrying about pension schemes, as if we already have one foot in the grave? Downing that foul wine, I tell Simon that that the only sane thing to do would be to emigrate to Japan or some other country where age is not considered a disease. If such a decision seems too drastic we should at least hail Pulp’s ”Help the Aged” as our indie anthem of choice.

I feel obliged to end here, as this – at least this particular night, in this point in time – is as good as it gets. Every Saturday night we experience the same thing, with the occasional angsty visit to someone’s bed, and every Saturday night we vow never to repeat our mistakes. We know, of course, that come next Saturday we’ll be on our suburban trains back to the deceptively glittering city, where all our unpronounced wishes are drowned in abundances of cheap alcohol. However, I must beg of you not to feel sorry for us as we brought this on ourselves. It’s become rather a habit and should we feel inclined to change our ways we wouldn’t, as our patron saint the Anglo-Irish celibate has it, know how to start, where to go, or who we need to know.

The city has let us down, once again.

© Helena Kilander, som jag hette då, hösten 2000, i ett Stockholm då man fick röka på krogen och årtusendet var nyfött.

Read Full Post »

I love this music. Isn’t it too dreamy?

Och ser inte Neko lite ut så som man föreställer sig Libby Day? Åtminstone kommer hon avsevärt närmare än Charlize Theron. Sunkhaksinramningen och det lite skeva i framträdandet förstärker det flynnska, för visst är Gillian Flynns värld (bland mycket annat) små syltor där osannolikt bra sångerskor plötsligt reser sig upp mot en fondvägg av gamla sadlar och får alla att spilla ut sina Millers? Sedan går någon hem till en grisfarm eller ett dysfunktionellt äktenskap och något fruktansvärt händer. Det David Lynch-drömska i musiken finns naturligtvis också här; om Dark Places – bloggen denna gång, alltså – vore en låt skulle ”Look For Me (I’ll Be Around)”, som finns på Neko Cases Calexico-producerade, alltigenom ljuvliga album Blacklisted från 2002, komma rätt nära. Musik som litteratur(blogg). Även texten är värd att lyssna på: stalkerhistorier ligger ju mig varmt om hjärtat. Sylvia Dee, som skrev texten till låten, har även skrivit ”The End of the World” som ni säkert minns från en hjärtskärande scen i ”Girl, Interrupted”, och jag tycker nog att lite av den sångens vitknogade, utan dig inget mig-desperation finns även här. Åh, visst är det fint när man hittar artister som förkroppsligar så mycket av sina estetiska, litterära och popkulturella preferenser? Om inte annat så är det fint att kunna plocka hem dem lite varstans.

(Ni kan lyssna och begrunda det fantastiska litterära/popkulturella kretsloppet som möjliggör Gillian Flynn- och Twin Peaks-associationer i en och samma skepnad medan jag läser ”The Winter People”, skriver, jobbar, tränar, gosar katt, sover, provar det där med Intuitive Eating, tar hand om barn, överdoserar kaffe, håller tummarna för ”våga vägra vabruari” och försöker komma ihåg att andas. Är det bara jag, eller är det mycket nu?)

Associationskedja i bilder, för er som inte hängde med eller behöver/uppskattar visuella hjälpmedel:

neko

audrey

dark-places-book-cover

calexico

girlinterrupted

Read Full Post »

Older Posts »