Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

moz

Samma dag som Morrissey ska framträda på Nobelkonserten i Oslo nås jag av nyheten – inte helt ny ändå, inser jag när jag läser datumen på artiklarna jag hittat – att den amerikanska utgåvan av ”Autobiography” skiljer sig från den brittiska när det gäller skildringen av Morrisseys förhållande med Jake Walters. Flera anekdoter rörande Jake är helt borttagna, liksom bilden av en ung Jake och hans namn i en senare scen i boken (kan det vara pubbesöket med Chrissie Hynde, kanske?). SJUKT. Alltså verkligen jätte-jättekonstigt. Är det Moz själv som begärt ändringarna? (Känns inte så.) Jake? Eller har Morrisseys amerikanska förläggare pratat med Putin? Mycket obehagligt i vilket fall. Och tråkigt, för skildringen av Jake och framför allt hur han påverkade Morrissey var något av det mest rörande i hela boken. ”Jake and I fell together in deep collusion…and ate up each minute of the day.”

Än har varken Morrissey eller hans amerikanska förlag gett någon som helst kommentar angående det ändrade innehållet, så exakt vad som hänt här – och framför allt varför – återstår att se. WTF-faktorn: total.

Read Full Post »

autobiographymorrissey_lrgNu har jag läst ”Autobiography”, och skrivit en lång text om den på English Bookshop-bloggen. Att det skulle bli en text just på min engelskspråkiga blogg kändes ganska självklart: det var ändå Morrissey som gav en småknubbig och blyg sjuttonåring Språket och den medföljande Världen, så som den kan te sig i ett lagom fallfärdigt vardagsrum i ett lagom trist viktorianskt radhus en grå och långtråkig söndagseftermiddag när affärerna stängt. (Jag inser att den meningen inte känns det minsta rimlig om man inte råkar vara hardcoreanglofil.) Det var både en lätt och svår text att skriva. Lättare nu, när jag är ett fan utan att nödvändigtvis vara fanatisk, än tidigare, då jag hela tiden kände en press att försvara allt som Morrissey gjorde och sade. Det blir ju ohållbart rätt snabbt, som ni förstår. Kontentan är i alla fall att det är en bitvis fullkomligt briljant livsteckning som ofta tangerar det litterära. Penguin Classics-material? Well, HELLO! Ja, jag behöver väl inte ens nämna det uppenbara, att Morrissey är en gudabenådad berättare och stilist som uppvisar en sällan skådad humor och elegans (och, här och där, självdistans)? Dock: det där tjatigt långsinta, förbittrade och trångsynta som dyker upp då och då i Morrisseyland får lite för stort spelrum, förmodligen därför att ingen vågar be Morrissey att ändra sitt livs historia. Eventuellt borde någon ha gjort det. Som jag skriver i min recension ordspya text är det den självbiografiska författarens frihet och självklarhet att själv disponera sin text (i de bästa av världar styrkt av en bra redaktör). Det är också, som alltid, läsarens uppdrag att plocka vadhelst hen vill ha ur läsningen. I mitt fall valde jag att snabbspola förbi rättegången och de värsta personangreppen för att istället dröja kvar i gatorna som definierar och fördömer oss, vid musikskildringen, Kirsty McColls vykort (du och jag, Camilla) och Jake. Och så var det kul att läsa att ”miserabel sångare sjunger med Phoebe”-cameon i Vänner som senare gick till Chris Isaak ursprungligen var avsedd för Morrissey. Sådan trivia har jag inte alls nämnt i min text, så why don’t you find out for yourself?

Mvh dansande, sjungande, levande och lite skraj för att Morrissey ska googla och upptäcka att jag ÄTER KÖTT (av någon anledning känns tanken på en fåfängegooglande Moz osannolik) men hör ändå hans röst i huvudet och tänker nästan bara snälla tankar.

image

Den här gången ÄR det faktiskt flickan som skrivit brevet som är med på bilden.

Read Full Post »

image

… men inte särskilt mycket mer, som bekant. Underrubriker: some books are bigger than others, Book Least Likely To meet The Girl Least Likely To, We hate it when our friends become successful (and if they’re from Gothenburg, that makes it even worse). Etc. Etc. Nu: hem och läsa ”Autobiography” och skriva klart novell i väl avvägd blandning (ni ser skeptiska ut?). Det ska, milt sagt, bli spännande att se vad farbrorn från Manchester hittat på den här gången. Snart vet vi.

Read Full Post »

September when it comes

 

När Johnny Cash börjar sjunga 1 minut och 30 sekunder in går mitt hjärta sönder en smula. Varje gång.

Ja, nu är det höst på riktigt, hörni.

Read Full Post »

En blå, blå jul, tack

Första decemberdagen idag, och vad kan passa bättre än ett framträdande där Chris Isaak sjunger en av de finaste julsångerna som någonsin skrivits? Jul som en nattsvart – eller kanske snarare djupt skymningsblå – fondvägg där smärtan över att Hon inte är där projiceras: så kan det också vara. För en längre text om Isaaks storhet, klicka här. Jag har många julskivor som går på högvarv just nu, men frågan är om någon är så sönderspelad som Chris Isaaks ”Christmas”. Det är kitsch och glittrande fejkgranar i kalifornisk hetta parat med det där oändliga vemodet som Isaak förmedlar så väl, i en snygg och lagom glansig retrokostym. Faktiskt nästan allt man behöver.

Read Full Post »

 

Det är svårt att tänka sig nu, men det fanns en tid då musik hade större plats i mitt liv än litteratur; ett tidevarv då jag hade stenkoll på alla Lugers bokningar och vad personalen på Pet Sounds rekommenderade just den veckan. Minns till exempel november 2001, då jag såg tre konserter (Sparklehorse, Mercury Rev och Ron Sexsmith) inom loppet av en vecka. I skolan var jag tjejen som alltid fick i uppdrag att ordna med musiken inför klassdiscon, och min skoltidning (1990 – 1993) var ett tämligen oblygt montage av alla musiknyheter jag snappat upp i Okej och Smash Hits. Någonstans i mitt av 00-talet skedde en förskjutning, som så här i efterhand ter sig definitiv, där läsandet och boknördandet tog över mitt musikintresse. Jag lyssnar fortfarande mycket på musik, även om jag trampar i samma gamla trygga spår (lite britpop, lite retro, lite americana, lite alt country, lite Neil Young, lite Twin Peaks-aktiga chanteuser, massor av Nick Cave, Smiths och Joy Division). Konserterna har det dock blivit katastrofalt dåligt med de senaste åren. Igår, när jag gjorde mig redo för att se Chris Isaak på Cirkus, funderade jag över vilken min senaste konsert kan ha varit. Kom till sist fram till att det måste ha varit Calexico på Nalen, när mina nu treåriga döttrar låg i magen och min make, lillebror och jag förgäves letade efter en stol åt mig. Saker ändras – och ändå inte. Följaktligen känns det symptomatiskt att min första konsert på nästan fyra år blev med Chris Isaak, mannen jag haft ett osvikligt gott öga sedan ”Wicked Game”. Min vän Anna säger ibland att hon önskar att livet kunde vara mer som i ”Wicked Game”-videon, och jag förstår precis vad hon menar. Den melankolidrivna passionen som får allt annat att blekna. Svärtan. Desperationen. David Lynch-konnotationerna, och en barnslig men fullt förståelig längtan efter att vara en svartvit och underskön Helena Christensen och få hångla loss med en halvnaken Chris Isaak på en strand: naturligtvis, men framför allt att få slukas upp av det där som Chris Isaak gör så bra. Som romantisk melankoliker överträffas han i princip bara av Roy Orbison, vars musikaliska arv vilar tungt på Isaaks glitter- och axelvaddsprydda axlar. Jag menar att ”Forever Blue” är en av de bästa skivorna om förlorad kärlek som någonsin spelats in. Jag menar även att julen inte är värd att firas om jag inte får ha ”Washington Square” på repeat, något djupblått mitt i allt det tomteröda och glittriga. Jag menar, och understå er inte att skratta, att Chris Isaak är ett geni.

Igår kväll korsades så äntligen våra vägar efter alla dessa år, när Chris och hans band intog Cirkus. Spelningen var uppdelad i två delar: en inledande hitkavalkad som inleddes med signaturmelodin till ”The Chris Isaak Show” (bara jag som såg den?) och lite senare formligen exploderade när ”Somebody’s Crying”, ”Wicked Game” och en mästerlig ”Baby Did a Bad Bad Thing” radades upp efter varandra, och så smakprov från senaste skivan ”Beyond the Sun”. Det är en oförblommerad hyllning till Sun Records, musiken Isaak växte upp med och kom att ta till sig i sin egen musik. Johnny Cash, Elvis Presley, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Roy Orbison.. Egentligen är väl Isaak och hans band för bokstavstrogna i sina tolkningar för att det ska bli riktigt intressant, men åh så skickligt det är! Har jag varit på bättre spelningar? Förmodligen. (Lucinda Williams på Cirkus dyker upp i minnet som en stark motståndare, liksom R.E.M. i ett hav av solrosor på ett katalanskt fält, och  Morrissey i en svettdoftande sporthall under ”Maladjusted”-turnén.) Samtidigt ska man aldrig underskatta värdet av en klassiskt vacker och Roy Orbison-blå röst, ett band som efter 27 år tillsammans är så samspelta att de till och med gör synkroniserade rörelser, eller något så enkelt och genialt som en stilig karl i en sanslöst glittrig kostym. Jag är glad över att jag äntligen, efter nästan tjugo fangirliga år, fick se se Chris Isaak live.

Ni som vill se exakt hur beskyddande jag kan bli gentemot Chris Isaak: kolla in det här jättegamla inlägget på min jättegamla blogspotblog (och kommentarerna). Vill omedelbart lägga till protokollet att jag numera noggrant undviker att kritisera offentliga kvinnor inom media, eller kvinnor över huvud taget, faktiskt – solidarity, sister – men bara för att vara på den säkra sidan, dissa  inte Chris, för guds skull!

Read Full Post »

Jag hade egentligen hoppats på, i fallande ordning, Carole King, Neil Young eller Brian Wilson*, men när det stod klart att en av årets Polarpristagare heter Paul Simon kändes det ändå oerhört välförtjänt och självklart. Få låtskrivare är så hantverksmässigt urskickliga som Simon; ännu färre lyckas upprätthålla så hög standard år efter år. Med detta sagt är min älsklingslåt ur Paul Simons låtskatt avsevärt äldre än vad jag själv är, även om den popkulturella inramning låten fått för mig är 00-talsung. Mitt finaste Paul Simon-relaterade ögonblick kommer nämligen alltid att vara scenen i ”Garden State” när ”The Only Living Boy in New York”, Simon and Garfunkels och Paul Simons i särklass bästa låt. Perfekt låt på perfekt plats. När harmonierna och melodin bara flyger iväg samtidigt som raderna ”half of the time we’re gone but we don’t know where, and we don’t know where” kommer är det omöjligt att låta bli att tänka på ord som ”magi” eller rentav ”bitterljuv perfektion”. Jag lyckades inte hitta något klipp från ”The Only Living Boy in New York”-scenen i ”Garden State” (bara ett på tyska…) så här kommer låten rätt upp och ner. Som sagt: magi! Bitterljuv perfektion!

Grattis, Paul.

* Egentligen hoppas jag förstås varje år på att Morrissey ska få det, men det vågar jag knappt uttala högt. Lite som Joyce Carol Oates och Nobelpristippningen.

Read Full Post »

När man ska natta sina barn. När man ska natta sina barn, och precis läst färdigt Maria Gripes ”Godispåsen”, sagt godnattsovsågottvisesimorgon och släckt lampan. När man sjungit alla verser av ”Byssan Lull” man kan (tre och en halv) och lagt sig ner mellan spjälsängarna. När man ska natta sina barn, och man ligger där i mörkret och tänker på maten som ska ätas, vinet som ska drickas, Supernatural-avsnitten som ska ses; när man är på väg att somna själv. Då: en liten, liten hand som fattar din i det sömndruckna beckmörkret. En liten, liten röst som säger ”jag tycker om dig, mamma” sekunderna innan andningen blir så långsam och regelbunden att du fattar att John Blund kommit och maten, vinet, de två heta spökjägarbrorsorna är nära. Då. Man behöver faktiskt ta till första spåret på ”Vauxhall and I” för att göra det rättvisa.

 

Read Full Post »

Julmusik of Christmases past

Jahapp. Här satt man, allmänt halsontig, snorhövdad (jo, det blev precis ett ord) och ynklig och laddade för att skriva ett premiärinlägg på jultema som skulle handla om julmusik. Någonstans djupt i de av sjukdom avtrubbade hjärnvindlingarna vaknade en tanke till liv. Har jag inte skrivit om det här förut?

Det hade jag förstås. På gamla The Girl Least Likely To-bloggen, rättare sagt. Så istället för att plåga min stackars förkylningshjärna med att skriva ett nytt inlägg – som ändå, det inser jag, kommer att innehålla i princip samma slags låtar, möjligen med undantag för Mariah Carey – så tar jag mig friheten att citera mig själv. Året var 2007, månaden – naturligtvis – december och så här lät det:

I dag är julpeppen, och peppen i allmänhet för den delen, total. Jag är En Duktig Flicka™, jobbar på och gör en mental lista över vilka jullåtar som ska få äran att komma med på min eminenta blandskiva på tema jul. Än så länge har följande låtar kvalat in:

1. ”Just Like Christmas” – Low
Bjällror! Sverigekoppling! (”On our way to Stockholm it started to snow”) Skör melankoli möter eufori när världens mest skönsjungande mormoner skapar indiejulmagi.

2. ”Washington Square” – Chris Isaak
De bästa jullåtarna innehåller ett stråk av melankoli, och här finns det massor med blå stämningar. Mr Forever Blue, bäst på blåtonad melankoli på den här sidan graven (R.I.P. Roy Orbinson), lägger huvudet på sned och sjunger med sin allra finaste röst om en oöppnad present under julgranen och hur julen vägrar infinna sig utan Henne.

3. ”All I Want For Christmas Is You” – Mariah Carey
Jaja, skratta ni, men faktum är att den här låten är emblematisk för det överdådiga amerikanska julfirandet som, om mina grannars blinkande renar är något att gå efter, börjar få allt starkare fäste även här i Sverige. Varje wailande ton andas fejksnö, glitter och Ett päron till farsa firar jul-dekorationer, and I love it.

4. Allt från Phil Spectors julskiva, därför att julpeppiga girl groups i pampig wall of sound-skrud går ihop med glögg och pepparkakor som Mulder och Scully, som donuts och kaffe, som Lennon och McCartney, som… ni fattar. Alla låtar är perfekta smällkarameller, men jag är särskilt svag för Crystals’ självlysande tolkning av ”Santa Claus Is Coming To Town”. Grinchen himself skulle hamna i julstämning om han fick höra den.

Det är de givna kandidaterna so far, men jag jobbar även på att få in jultolkningar från Aimee Mann, Ron Sexsmith, Johnny Cash och så givetvis jullåten framför alla – ”Fairtale of New York” med The Pogues och Kirsty McColl.

Ja, så lät det då, och faktum är att inte särskilt mycket har hänt på fyra år. Vet inte om det är deprimerande eller betryggande. Kanske lite både och? Hur som helst: nu har ni fått en liten uppfattning om vilka sorts jullåtar det nynnas på i det dahlgrenska hemmet. Vill ni höra mer rekommenderar jag min Spotifylista på jultema, som jag tidigare i år lade upp på Facebook (tror att man måste ha Facebook för att komma åt, men det har väl alla nu för tiden?).

Read Full Post »

Scott Walker: bra att skriva till. Bra till det mesta, faktiskt. Dagens man!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »