Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Nobel’ Category

Bonjour, monsieur Modiano

Bara jag som förvandlas till en speedad greyhound när det börjar vankas Nobelpristillkännagivande? Man skulle kunna hävda att det är mitt brinnande intresse för litteraturen som får pulsen att gå upp, men det är bara delvis sant. Ända sedan Svenska Dagbladet ringde upp mig sekunderna efter tillkännagivandet att Jean-Marie Gustave LeClezio fått Nobelpriset 2008 och jag fick totalblackout som sedan publicerades i tidningen bredvid alla andras lärda och genomtänkta omdömen (”eh, kul att det gick till en fransman!”) drabbas jag varje år av lätt Nobelprisrelaterad ångest runt 13-tiden på Dagen D. Nu räckte det gubevars att hoppa av Bokhora för att slippa bli nobeluppringd (OM Joyce Carol Oates får priset någon gång, och det är ett stort om, får ni dock gärna ringa, ’kay?) så jag inser att min prestationsångest är lätt daterad och, ja, onödig. Fast det kan man väl å andra sidan säga om nästan alla fobier.

Hur som helst. I år gick Nobelpriset som bekant till en annan fransman, Patrick Modiano. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hört talas om honom tidigare (”eh, kul att det gick till en fransman!”) men min latenta gymnasiefrankofili, alldeles nyligen gödd med ost, vin och vackra historiska miljöer i Lyon, hoppade fram, basker och existentiell svart polo och allt, så fort nationaliteten på årets pristagare stod klar. Sedan blev jag väldigt sugen på att läsa honom efter gårdagens Babel. Minnets mörka labyrinter, Paris som ett gäckande väsen, aldrig helt gripbart, det stämningsladdade och vaga… allt detta låter onekligen lovande. Jag tänker att det eventuellt kan finnas beröringspunkter mellan Modiano och Paul Auster i den konsekventa skildringen av stadens glömska, den missriktade nostalgin och leken med identiteter? Sedan är ju Auster en frankofil av stora mått också, så man kan kanske anta att han läst Modiano? Att de kanske läst varandra? Ser ni hur jag använder underdåniga frågetecken här för att försöka nå konsensus kring en författare jag inte kan särskilt mycket om?

Therese Bohman, som både känner till och har läst Modiano, har skrivit en fin och läseggande text i Expressen Kultur också. ”Pris till oss som trivs i skymningsvärlden”: så fint! Jag har ju till och med skrivit en liknande formulering i ”Kallelsen”, något i stil med ”skymningslandet mellan dvala och vakenhet: jag har alltid trivts där. Kanske, rentav, att det är där jag har min egentliga hemvist?”. Det är långt ifrån alla pristagare som väcker genuint intresse och lässug hos mig, men Modiano tillhör definitivt den kategorin. Jag tycker att det låter strålande med en Nobelpristagare som lyfter fram skymningsvärlden! Nu är bara frågan: var ska jag börja? Tips mottages tacksamt!

Porträtt av konstnären som ung. Mycket stilig!

Read Full Post »

Tranströmer! (Nu uppdaterad)

Ett både väntat och oväntat val. Hade allra helst sett att Peter Englund ropade upp exempelvis Alice Munros, Margaret Atwoods eller – ungefär lika troligt som att V.C. Andrews skulle få det postumt, men jag säger det ändå – Joyce Carol Oates namn, men om årets nobelpristagare nu prompt skulle vara en gubbe så tycker jag att Tomas Tranströmer är ett ypperligt val. Har bara läst en diktsamling av honom, ”Den stora gåtan” från 2004, men den tyckte jag hemskt mycket om. Korta haikudikter som med små, små medel lyckas andas liv, död och sällsam vidunderlighet förankrat i något djupt vardagligt. Fint.

Men! Jag TYCKER det är tråkigt att nobelpriset utdelas så sent i en författares liv, i synnerhet ur kreativ synpunkt. I fallet Tranströmer känns detta extra aktuellt; det hade varit så fint om han kunnat få ta emot priset på den tiden då han fortfarande kunde hålla ett tacktal. Jag vet inte om det finns någon statistik på hur många nobelpristagare som lever efter tio år, men inte kan de vara många? Nästa år skulle jag vilja se – gasp! – en yngre kvinna, som kan använda utnämningen som en språngbräda till ännu mer fantastiska ting. Nobelpriset behöver inte vara en dödsruna i vardande. Tack på förhand!

Uppdatering!

Fin, fin text av Åsa Beckman om gårdagens besök på Stigbergsgatan. När jag läste följande rader om ett familjefotografi från 1970-talet började tårarna stillsamt, lika stillsamt som i en Tranströmerdikt inbillar jag mig, droppa ner i frukostfilen:

Året är 1973. De som sitter där är Tomas, Monica, de två döttrarna och en stor svart newfoundlandhund. ”Där. Där. Där. Där”, sa Tomas när under intervjun i våras och pekade på alla i familjen och sa kärleksfullt: ”Mycket bra.”

Read Full Post »