Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Nörderier’ Category

Kalender 2011

Kalender 2011

Dagens bild: en kalender från 2011. Min huvudperson skulle, hypotetiskt, eftersom den 27 maj 2011 inföll på en vardag, kunna ta studenten samma datum som sin upphovskvinna, fast ett drygt decennium efteråt. Blev glad när jag såg det.

Read Full Post »

1240854051_lg1b02edb78ca260ef21fbcd5883c81f69

När man tänker tillbaka på musiken i ”Beverly Hills 90210” är det lätt – alltför lätt, rentav – att tänka på David Silvers misslyckade rapkarriär, Jamie Walters och den där gången som Donna, Brenda och Kelly jagade Color Me Badd på Bel Air Hotel. Men minns ni vem som var den (åtminstone med Aaron Spelling-såpamått) alternativa rockens lätt otippade apostel i Bevvangänget? Det var ju faktiskt Steve Sanders! Steve, aka den kanske mest missförstådda, definitivt mest hånade, karaktären i serien. När Flaming Lips gästade serien var det Steve som påminde gänget om vilken bra låt ”She Don’t Use Jelly” är, och fastän* ”Losing My Religion” spelades på bilstereon när Brenda och Dylan gjorde slut första gången (och senare om och om igen på Brendas rum) var det Steve som peppade mest för R.E.M.-konserten i ett annat avsnitt.

* = Hmmm, kanske just därför, ändå? Mvh kan 18 år senare knappt lyssna på ”I Wish I Never Saw the Sunshine” i Beth Ortons version. /Ej flickan som skrivit blogginlägget…

Frågan är dock, och här får stackars Steve, Bevvans egen Cliff Barnes, ännu en gång stiga åt sidan (FÖRLÅT STEVE) om inte seriens djuping, killen med pannrynkorna, James Dean-luggen och Byronsamlingen i Porschen, är det verkliga R.E.M.-fanet i gänget med den ikoniska postadressen. Han känns dock inte som typen som går på konserter. Dylans R.E.M.-intresse tycks dessutom sympatiskt nog gå djupare än bandets största hit som förvisso fortfarande är knäckande bra 25 år efteråt, en av de där få låtarna som varit ett konstant soundtrack till mitt liv i olika skeden, men det finns ju så mycket mer! Till exempel ”You Are the Everything” från albumet ”Green” (1988), en finstämd ballad där den musikaliska riktning som bandet tog med monstergenombrottet ”Out of Time” anas i såväl val av instrument som Michael Stipes känslomässiga, klara sång (Stipe, vars tidiga sånginsatser bäst kan sammanfattas med titeln på R.E.M.s debutskiva: ”Murmur”…). I ”Summer Storm”, det tredje avsnittet på andra säsongen, spelas låten medan Dylan kämpar med sina motstridiga känslor för fadern. Det är ett av mina favoritinslag i serien, som jag följde slaviskt när det begav sig. Jag har letat med blåslampa efter ett klipp från scenen, men har tyvärr inte hittat något. Har däremot satt min högra hand, vars Bevvankompetens är känd sedan den hyperexklusiva chat vi gjorde innan vi kände varandra i det som brukar kallas ”verkligheten”, på att leta rätt på ett klipp, så det kanske kommer senare. Under tiden bjuder jag på ett annat stycke popkulturhistoria till tonerna av Athens finest. SOM MAN GRÄT. Åtminstone om man var team Brenda.

När Dylan McKay kände saker gjorde han det till R.E.M. Det hedrar honom. När ”Out of Time” nu i dagarna – imorgon, faktiskt, den 11 mars – fyller 25 kan det vara på sin plats att ånyo låta två popkulturella företeelser som präglade många unga människors tidiga 90-tal smälta samman i vad som endast kan beskrivas som musikhistoria. Själv gick jag och köpte ”Out of Time” dagen efter att jag sett Dylan och Brenda gråta till ”Losing My Religion”. That was just a dream…

Mer R.E.M.:

Mitt sorgeinlägg skrivet i affekt (nåja) morgonen då jag fick beskedet att de splittrats 2011.

Amerikanska podcasten Dad Rock diskuterar R.E.M. i två avsnitt, ett dedikerat till de senare åren som superstjärnor på skivbolaget Warner Bros och ett om de tidiga åren på IRS, där flera av de i mitt tycke starkaste skivorna kom till. Sympatiskt, lättlyssnat och föredömligt nördigt (pluspoäng för att de liksom jag relaterar ohälsosamt mycket till Rob i ”High Fidelity”).

SVTs ”Hitlåtens historia” har vigt ett mycket sevärt program åt ”Losing My Religion”.

Spotifylista där jag ger mig på sifysosuppdraget att sammanfatta Georgiabandets drygt trettioåriga karriär.

Det här är första inlägget i en ny återkommande serie som kombinerar Throwback Thursday med popkultur och annat jag gillar. Stay tuned!

Read Full Post »

Härom veckan var det tydligen åtta år sedan jag – citat Helena, 27 – började ”Blogga På Riktigt” som The Girl Least Likely To och därmed sällade mig till bokbloggarnas skara. Bloggnamnet taget, naturligtvis, från Morrisseylåten som i ett annat liv, i ett tidevarv innan Facebook, även var mitt användarnamn på communityt Skunk där jag skrev dagbok under mer än hälften av 00-talet. ”Well she lives for the written word, people come second or possibly third” … Jag kan fortfarande skriva under på det mottot, även om jag kan komma på ett par människor som – GASP! – kommer före böcker. LIVET, ändå.

En som läste min Skunkdagbok var Camilla, of Mind the Book (RIP) fame. Därför känns det himla fint att jag nu, as of yesterday, har ett av hennes underbara halsband med mottot hämtat just från ”Girl Least Likely To”. Cirkeln är sluten!

il_570xN.317226188

Camillas ljuvligt bok- och popkulturnördiga halsband finns på Etsy. Jag vill ha ca alla.

Vill även passa på att säga TACK till alla som var med på gårdagskvällens bokbloggarmiddag! Lika fint som alltid.

Read Full Post »

tordyveln

… och jag kunde inte, som planerat, läsa om ”Tordyveln flyger i skymningen” på rätt dag pga glömde att packa ner den. Detta kommer att gräma mig. Mycket. Jag som till och med instruerade Rödvinsbokcirkeln att börja läsa på rätt dag och allt. Hur var det nu: those who can’t, teach…? Jaja, får väl läsa om någon sommar-Lang på rätt dag som plåster på såren. Och jag har ägnat förmiddagen åt att ömsom simma, ömsom läsa Kate Morton i poolen, så jag skulle inte säga att det är synd om mig. Inte på något sätt, faktiskt.

Men ändå, SOM det skaver!

På sin födelsedag den 27 juni fick alltså Jonas Berglund äntligen sin kassettbandspelare i sin hand. Han startade omedelbart sina undersökningar.

Och nu när vi ändå ältar litterära besvikelser som går att härleda till bristfälliga packningsrutiner: önskar även att jag hade haft sinnesnärvaro att ta med Emily Giffins ”The One & Only” som jag började läsa precis innan jag åkte. Jag är ju inte mycket för idrott generellt; däremot älskar jag att läsa om sporter. Gruppdynamiken, tävlingsinstinkterna, sveken,oh, the hope and glory of it all! Jag skulle våga påstå att sportskildringar, kanske i synnerhet i amerikanska romaner, borgar för bra litteratur. Case in point: Megan Abbotts ”Dare Me” (cheerleading), Tom Wolfes ”I am Charlotte Simmons” (en hel del basket), Dennis Lehanes ”The Given Day” (baseballscenen med Babe Ruth vid järnvägsspåren!!). Jag tänker mig att ”The One & Only”, som utspelar sig i en liten universitetsstad i Texas där väldigt mycket kretsar kring ortens fotbollslag, kan vara lite ”Friday Night Light”-trivsam sådär. Note to self: börja se ”Friday Night Lights” ordentligt.

Ja, det var väl ungefär vad jag hade på hjärtat just nu.

Read Full Post »

crimson-pea-photos-feature-tom-hiddleston-and-mia-wasikowska-in-the-haunted-house

Här finns länk till inslaget om viktoriansk skräck i PP3. OBS OBS att jag sade ”John Merrick”, inte ”Jeff Herrick” [viktoriananördens egen kommentar].

De böcker jag nämner i inslaget (jag kan ha glömt någon):

”Dracula” – Bram Stoker
”Dr Jekyll & Mr Hyde” – Robert Louis Stevensson
”The Picture of Dorian Grey” – Oscar Wilde
“Jane Eyre” – Charlotte Brontë
“Affinity” – Sarah Waters
“The Crimson Petal and the White” – Michel Faber
”Dust and Shadow” – Lyndsay Faye
“The List of 7” – Mark Frost

Read Full Post »

Och så efter månader av pepp, fruktan och fangirldrömmar som tagit mig ända in i, jag ska erkänna det, tämligen explicita idéer om lämpliga kostymer (jag har alltid varit svag för outfiten i Maddies dödsscen och har dessutom håret som krävs), körsbärspajsrecept och ”Twin Peaks”-fester som vore året 1990: detta. Twin Peaks 25 år senare, utan David Lynch i regissörsstolen? Hellre går jag på dejt med Mystery Man från ”Lost Highway” och tar en kaffe med Denny’s-stammisen från ”Mulholland Drive” under walk of shame-paraden på väg hem. Låt oss innerligt hoppas att vi slipper det. Å andra sidan regisserade faktiskt Lynch bara sex av seriens 30 avsnitt men nej, NEJ, låt oss inte bli desperata här:

22407_10153292033026834_8033130262352079164_n

Jag kan inte låta bli att känna samma sak som min fellow MIX-författare Johan Ring gav uttryck för på Facebook tidigare idag: en djupgående besvikelse över att ett projekt som tett sig så förankrat (bokkontrakt! Tweets från David himself föreställande en grånande Kyle McMachlan i svart kostym med kaffekopp i handen!) plötsligt kan gå i stå över… ja, vadå, exakt? Pengar? Prestige? PR? Det officiella narrativet gör gällande att Showtime inte erbjudit tillräckligt mycket pengar för att Lynch ska kunna göra ”Twin Peaks” anno 2016 så som han känner att det förtjänar att berättas. Fine. Men ändå: borde inte detta ha varit löst innan man slog på stora trummorna och orsakade glädjeskutt och koffeinöverdoser i hela internationella nördosfären? Borde inte vi, fansen, förtjäna bättre? Borde inte ”Twin Peaks” förtjäna bättre?

Det är nu inte första gången ett David Lynch-drivet TV-projekt stöter på problem. För i runda slängar femton år sedan talades det om en TV-serie som skulle få namnet ”Mulholland Drive”, på ”Twin Peaks” alma mater ABC. Det blev ingen serie, ABC hade synpunkter på hur mycket det röktes (?!) och ett innehåll som, det borde man väl i och för sig ha kunnat räkna ut i förväg, inte var kompatibelt med network television. Lynch har aldrig varit rumsren (tack och lov) och så här i HBO- och Netflixtider är det smått otroligt att tänka sig att ”Twin Peaks” faktiskt sändes på en allmän tevekanal, utan ett endaste litet ”fuck”. (Kan vi förresten föreställa oss Dale Cooper svära? Jag har tillräckligt stora problem med att se Kyle McLachlan i den berömda Jugsscenen i ”Sex and the City”). Men. Detta är så vitt jag vet första gången ett projekt stöter på problem – än så länge är det så vi Peakies, åtminstone de flesta av oss, väljer att se på det, en väggrop, en ovälkommen vändning, inget som inte lite protestlistor, arga tweets och önsketänkande kan få oss att ändra på, kanske – av rent ekonomiska skäl. Jag är, utan att känna till några detaljer, faktiskt jävligt besviken på alla inblandade. Hell hath no fury like a Twin Peaks fan scorned. Fast just nu jobbar jag mest med att tysta den där envisa rösten som sager att det var för bra för att vara sant. Jag är rätt usel på det där med ilska i alla fall: omvända anger management-kurser, någon?

Vi lägesföljer, hörni. Meanwhile: försök finna någon slags metaaktig tröst i att tänka på Twin Peaks-gate som en IRL-släkting till scenen med Angelo Badalamenti och espresson i ”Mulholland Drive” (som ju blev film till sist – där kanske vi har en lösning om TV-serien är en no-go?). Om bara inte någon stackars darrande Showtime-assistent  serverat David den där undermåliga espresson…! Baristas of the world, unite and take over!

Mulholland_Dr._espresso_II

En annan möjlig ingång i detta ståhej är naturligtvis att se det som ett slags järtecken, en skänk från ovan. Låt legenden slumra vidare, död men i högsta grad drömmande. Låt den diskuteras vidare i poddar, vardagsrum och på sociala medier, medan den gode Dale är fast i Black Lodge. Kanske var det aldrig meningen att vi skulle få en fortsättning. Fast nä, där är jag inte riktigt än. Fråga mig igen om ett par månader, när nördhjärtat lappats ihop en smula.

UPPDATERAT! Jag kommer att kommentera David Lynchs avhopp i P3-programmet PP3 klockan 15 idag.

Read Full Post »

11025786_10153221497701834_340522528954594265_n10917425_10153220985156834_7986382138804160566_n

På tal om fredagens text om att välja utanförskapet framför gemenskapen även i sociala sammanhang: igår var jag bjuden på bröllopsfest. Det var två av mina absoluta favoritmänniskor som gifte sig, jag visste att jag skulle vara omgiven av vänner och fellow nördar, befinna mig i en kontext jag trivs i. Ändå tvekade jag ett tag på att gå. Jag har känt mig så låg, trött och ledsen senaste månaderna att jag undvikit sociala sammanhang fast jag kanske behövt dem som mest. För ingen gillar en blöt filt, ska jag komma med min ångest och separationsledsnad och skapa dålig stämning, jag som alltid varit så glad och kul? Så idiotiskt tänkt ju, inser jag nu, men så var det i alla fall. Är man en person som är van vid att leverera så är man; det är inget man kan tänka bort, tyvärr. I alla händelser är det väldigt svårt att göra det.

Jag gick på Mats och Johans bröllopsfest ändå, med en blöt filt i Kurt Cobain-koftegrå nyans på axeln som tack och lov torkade väldigt snabbt, och jag är så otroligt jävla glad för det, för det var det roligaste jag gjort på länge. Jag babblade TV-serier, katter och popkultur med Levan och Sulle, ”aww”-ade över de gulliga Cirkelntjejerna, kändiscrushade lite på Sverrir Gudnarson (som ska spela Arvid i kommande filmatisering av ”Den allvarsamma leken” – bra casting, eller hur?), tipsade Åsa Larsson om bra skräck, fick min Sarados som alltid är i behov av påfyllning, hamnade i skojbråk med Saras man om att han inte har vett att uppskatta Seinfeld eller Madonna, kände mig snygg i steampunkig hatt. Jag drack bubbel och fuldansade till Joy Division och ”Love Will Tear Us Apart” och tittade på Johan och Mats som är så sjukt fina tillsammans, så självklara, och tänkte att salig Ian Curtis fått saken om bakfoten. Det är ju kärleken som för oss samman, i vilken form den än må komma. Ursäkta total Mia Törnblom-vibe på detta inlägg – jag har i och för sig redan accepterat att denna blogg mer och mer går tillbaka till den blandning av litteratur, popkultur och personliga anekdoter som en gång, när Seth Cohen var allas drömkille, var min Skunkdagbok, och champagnen har nog inte helt gått ur min kropp än – men jag blir så GLAD över att bli kärleks- och nördbombad på det sätt jag blev ikväll och inatt. Och den gemensamma nämnaren är naturligtvis litteratur, internet och popkultur, denna heliga treenighet som gör att jag vet att även om mitt liv inte blev som jag tänkt mig så kommer allt att bli bra. Mer än bra. Vara-hög-på-champagne-och-kärlek-och-nördprat-och-fuldansa-till-Joy-Division-tills-champagneglaset-skvimpar-över-BRA. I’ll settle for nothing less (detta kan med fördel uttalas med Maggie Smith-min). Lova att ni heller inte gör det.

All lycka till Mats och Johan, det snyggaste brudpar jag sett. May love never tear you apart!

Och på tal om kärlek: snygg-Jarvis i L.O.V.E.-mode har vi alltid tid för, eller hur? Han är en sådan fantastisk textförfattare – faktum är att hans samlade texter utkom i en bok härom året, han är en av få pop/rock-lyriker som förtjänar att läsas som en poet och jag sket alltid högaktningfullt i Pulps ständiga förmaning ”Please do not read the lyrics whilst listening to the recordings” och det var vi nog många som gjorde. Något annat kan man ju inte göra med rader så nyanserade, erotisk-realistiska och, tja, litterära som dessa:

So what do I do? I’ve got a slightly sick feeling in my stomach
Like I’m standing on top of a very high building oh yeah.
All the stuff they tell you about in the movies
but this isn’t chocolate boxes and roses.
It’s dirtier than that, like some small animal that only comes out at night.
And I see flashes of the shape of your breasts and the curve of your belly
And they make me have to sit down and catch my breath.
It’s so cold yeah, it’s so cold.
What is this feeling called love.
Why me, why you, why here, why now ooh.
It doesn’t make no sense no. It’s not convenient no.
It doesn’t fit my plans no.
It’s something I don’t understand oh.
F.E.E.L.I.N.G. C.A. double L.E.D. L.O.V.E.

(Nu är vi två bokbloggare som citerat Pulp inom loppet av en vecka. Jag minns aldrig vad Sofi Fahrman brukar säga, om det krävs två eller tre företeelser för att det ska bli en trend – eller var det ett mönster, gud, min visserligen extremt obefintliga fashionistaexpertis är verkligen under all kritik känner jag här nu..? – men vi kan väl säga att det räcker med två Pulpcitat för att en landsomfattande Pulptrend ska väckas till liv. Textsamlingen jag nämner här ovan heter förresten ”Mother, Brother, Lover” och jag undrar om jag inte ska ta och köpa den åt mig själv snart. Tillsammans med Kim Gordons självbiografi och Pamela Des Barres ”I’m with the Band” kan det utgöra den heliga musikaliska/popkulturnördiga treenigheten som markerar startskottet för min vårläsning. För tre företeelser Pulpcitat böcker är en trend, eller hur var det nu..?)

Read Full Post »

Older Posts »