Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Not so Dark Places’ Category

Det har varit så mycket nu, så länge. Jag orkar inte. Rent fysiskt, alltså. Mentalt är jag Ricky Bruch under Ronja Rövardotter-eran, tänker jag mig när jag går runt och tänker på de sista – inbillar jag mig – avgörande dragen i min roman, vilar i formuleringar och intrigtrådar. Kanske ska den olyckliga kärleken vara mer uttalad? Hur görs det snyggast? Och min lilla orkidépojke, hur ska jag göra med honom? Så många detaljer jag inte vill snudda vid eftersom det som bekant är i skuggorna, i det dunkelt antydda, jag trivs bäst. Är det dunkelt sagda det dunkelt sagda? Jag är inte så säker på det, ändå. Eller är det bara en försvarsmekanism? HUR GJORDE HAROLD SMITH MED SOPHANTERINGEN? Hur försörjer man sig när man inte lämnar sitt hem? Hur ser den svarta marknaden ut för orkidésmuggling, kan man tänka sig en mellanhand där? Och så vidare, och så vidare. Men så var det där med kroppen. Den har visst brakat ihop. Jag blir gråtfärdig av tanken på att gå ut på isiga gator och lämna mina morgontrötta barn ifrån mig. Fattar inte hur jag ska orka bära hem alla skivor och träningskläder från jobbet innan jag går på tjänstledighet om en dryg vecka. Och bubblet som jag lovat att bjuda på nästa vecka, hur ska jag orka bära det? Hur ska jag ha råd? Jag får använda kreditkortet. Igen. Mina sjuåringar hjälper mig att bära fast de vacklar för tyngden. ”Vi vill hjälpa dig, mamma!” Mitt hjärta. Jag har bestämt mig för att aldrig mer vara social, sluta med allt som inte är jobb. I januari kommer jag nog känna annorlunda, men just nu tyar jag inte mycket mer än att sova med mina barn och katter och läsa om Maria Lang. De halvdåliga från 70-talet.

Det är beckmörkt när jag hämtar barnen, de har gått över till den andra fritidsavdelningen där bara en handfull barn sitter och pysslar. Hur kan alla hämta sina barn före halv fem varje dag? Snart kommer jag vara en av dem som gör det. Men inte kan alla arbeta hemifrån? Nä, det är nog ett fall av kärnfamiljsnormen strikes again. Plötsligt ser jag det överallt. Känner sig folk aldrig ensamma? Blir de aldrig tokiga på att aldrig vara ensamma? Hur gör vanligt folk som orkar med vardagen? Hur klarar de bara av vardagen utan att börja knarka?

Lilla E kånkar julmust, jag försöker balansera matteläxor, matkassar och en alltför tung handväska på en glashal gångväg. Vi har åtminstone inte kräksjuka, tänker jag. Vi är inte i Aleppo. Gud, jag klarar inte av att tänka på barnen i Aleppo. Tillåter jag mig att tänka på dem går allt sönder, det kan inte vara möjligt att fortsätta leva då. Fast lever gör vi ju, även i mitten av december med sex dagar kvar till barnbidraget. Och vi är friska, minus lite förkylningar.

När jag kommer hem ligger ett brev på hallmattan. Det har Sveriges Författarfond som avsändare. Begränsad eftersändning. Jag öppnar, inställd på en vänlig refusering. Har sett i Facebookgrupper att flera redan fått, och att de tydligen informerats via mail. Jag har inte fått något mail. Tänker på Rory och antagningsbeskeden från Harvard, Yale. Kanske Beverly Hills också, något om att tjocka kuvert är bäst? Det här är tunt, ser oansenligt byråkratiskt ut. Även innehållet är det, det tar ett tag innan budskapet når fram. Jag har tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium på 60 000 kronor. Pengarna kommer att utbetalas inom de närmaste veckorna. Hejdå kreditkortsskulder och oro, hej skrivtid och det där som är bättre än all lyx i världen, det som bara de som velat ha mer än det de har kan förstå: sinnesfrid. Jag kommer ha råd att åka och skriva hos min fattige pojkvän när jag vill. Hur hemskt vore det inte om den bästa relation jag haft skulle börja krisa bara för att vi inte har råd att träffas? (Nä, vi vill inte bo ihop på heltid än. A room of one’s own and all that. En hederssak. Vi bestämde oss tidigt, innan det var vi, när allt var mörker och kaos och extremt otajmad vettlös åtrå, för att vi skulle vara det roliga i varandras liv sedan, in the future when all’s well. Så ska det fortsätta vara.)

I Aleppo faller bomberna, jag ger pengar men känner mig futtig. Men i en tvåa i Tyresö kan i alla fall en kvinna i yngre medelåldern som ibland tänkt på sig själv som ett välgörenhetsprojekt in the making, ja, jag VET att många har det sämre, jag vet, andas ut ett år eller så. Världen är fortfarande skit, Trump ska fortfarande bli president men på min horisont är allt plötsligt lugnt. Jag kan inte riktigt fatta det.

Det där rummet, jag känner konturerna av det nu. Det här året.  It was the best of times, it was the worst of times.

Annonser

Read Full Post »

Tjänstledighet beviljad för nästa år. Stay tuned!

Read Full Post »

Gårdagskvällens releasefest för ”100 hemskaste” på MELT Bar, vars ljuvligt Twin Peaksiga burleskstil, red drapes and all, jag först upptäckte när jag intervjuade Sarah Waters där förra våren, hade faktiskt inte kunnat bli mer perfekt om jag så skrev en roman om den. Inga fiktiva utsmyckningar behövs, det var en magisk kväll från början till slut. TACK alla som kom och firade mig och boken! Jag är rörd och överväldigad, jepp, now my heart is full and I just can’t explain it, so I won’t even try to. Har just nu en lägenhet full av vackra blomsterarrangemang, vinflaskor, böcker, personliga presenter och – la pièce de resistance – en life size-rollup föreställande mig och boken. Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker att detta borde vara standard för alla bokdebutanter! Kommer att leva på denna kväll, och dag, länge.

13427870_10154312923031834_2542609273891193691_n13466445_10154312770236834_4481763576964836480_n13434981_10154313008251834_7813280035814681123_n

 

Tänkte också passa på att slänga ut en fråga till mina läsare, pga anledning som det tydligen heter nu för tiden:

Har ni några favoriter bland texter jag skrivit genom åren, som ni skulle vilja se framlyfta i ett nytt sammanhang? Kan vara både texter här från Dark Places och Bokhora eller annorstädes. Om ni har några sådana favoriter, skriv gärna i kommentarerna, med eller utan motivering! Tanken är nämligen att jag ska ge ut ett gäng ”Best of Helena” som e-singlar i snyggt format senare i sommar. Jag har en short list, men tycks jobba tvärtemot Booker Prize-juryn ity har inte ännu en longlist…

Read Full Post »

12650799_10153985382541834_2336655270759925144_n

I väntan på Ett Riktigt Blogginlägg™: en snapshot från mitt liv, för er som inte följer mig på sociala medier. Var inte oroliga, jag kommer aldrig bli en sådan person som utbrister JAG ÄLSKAR MITT LIV! Finns det något värre, liksom? The horror! Med det sagt: mitt liv, det suger inte just nu. Inte alls, faktiskt, inte ens med tanke på att det är fucking februari och att jag nyligen vårdat kräksjukt barn och aldrig får sova tillräckligt. Det var länge sedan jag bar februari så lätt på mina axlar, och det beror på att det händer så mycket kul just nu. Till exempel fikade jag med en idol idag, vars texter burit mig genom tonåren och in i vuxenvärlden. En konstant tillvaro i mitt liv, vilken fas jag än befunnit mig i. Hon läser två bloggar, berättade hon. En av de två bloggarna är min. Det är helt omöjligt att ta in. Glad blev jag i alla fall, och det var fint att äntligen träffas. Jag firade genom att lajva litterär ”Ensam ung kvinna söker” och köpa samma magiskt snygga utgåva av ”Bad Feminist” som Linda strax innan köpt. Fick sedan Instatips om att Roxane Gay även skrivit en roman som ska vara ”Hårresande och skickligt skriven” och ”Den mörkaste, obehagligaste och hemskaste jag läst”. Ljuv musik för mina öron, jag som plötsligt vill läsa fritt och brett igen, bli överraskad och gärna lite skakad. Gays kommande bok ”Hunger: A Memoir of (My) Body” verkar också bli drabbande måsteläsning; här är en bra intervju med henne om den.

Förra året vid den här tiden gick det också kräksjuka i familjen. Jag hade legat helt utslagen i flera dagar, mer eller mindre krälat till och från toaletten, när jag i ösregn stapplade iväg på en förhandsvisning som jag tiggt till mig till, av en lägenhet jag inte trodde jag skulle ha en chans på. Allt kändes så hopplöst. Hur skulle jag ha råd? Var skulle jag bo? Hur skulle jag orka? På vägen dit lyssnade jag på ett blandband jag fått tillsammans med en kassettbandspelare några veckor innan. Första låten på bandet var Marit Bergman, ”This Is the Year”. Symboliken i det var så fin att jag började gråta, inte av utmattning, rädsla och totalförlamande skräck som jag gjort så ofta veckorna och månaderna innan, utan av kärlek och något som, kanske, liknade tillförsikt. Någonstans bortom regnmolnen, mina ben som knappt bar mig, fanns någon som gjort detta blandband åt mig, som sade att det skulle bli bra till sist. Kanske, kanske – trots allt? – skulle detta bli året då allt hände.

Ett år efteråt skriver jag detta i lägenheten jag tjatade mig till förhandsvisning av, som till sist blev min. Det gick. Jag orkade. Fråga mig bara inte hur. 2015 var året då allt började om, Lady Lazarus reste sig ur askan, men 2016 börjar baskemig allt mer se ut som året då ALLT kommer hända. Och det är bara februari!

Read Full Post »

11025786_10153221497701834_340522528954594265_n10917425_10153220985156834_7986382138804160566_n

På tal om fredagens text om att välja utanförskapet framför gemenskapen även i sociala sammanhang: igår var jag bjuden på bröllopsfest. Det var två av mina absoluta favoritmänniskor som gifte sig, jag visste att jag skulle vara omgiven av vänner och fellow nördar, befinna mig i en kontext jag trivs i. Ändå tvekade jag ett tag på att gå. Jag har känt mig så låg, trött och ledsen senaste månaderna att jag undvikit sociala sammanhang fast jag kanske behövt dem som mest. För ingen gillar en blöt filt, ska jag komma med min ångest och separationsledsnad och skapa dålig stämning, jag som alltid varit så glad och kul? Så idiotiskt tänkt ju, inser jag nu, men så var det i alla fall. Är man en person som är van vid att leverera så är man; det är inget man kan tänka bort, tyvärr. I alla händelser är det väldigt svårt att göra det.

Jag gick på Mats och Johans bröllopsfest ändå, med en blöt filt i Kurt Cobain-koftegrå nyans på axeln som tack och lov torkade väldigt snabbt, och jag är så otroligt jävla glad för det, för det var det roligaste jag gjort på länge. Jag babblade TV-serier, katter och popkultur med Levan och Sulle, ”aww”-ade över de gulliga Cirkelntjejerna, kändiscrushade lite på Sverrir Gudnarson (som ska spela Arvid i kommande filmatisering av ”Den allvarsamma leken” – bra casting, eller hur?), tipsade Åsa Larsson om bra skräck, fick min Sarados som alltid är i behov av påfyllning, hamnade i skojbråk med Saras man om att han inte har vett att uppskatta Seinfeld eller Madonna, kände mig snygg i steampunkig hatt. Jag drack bubbel och fuldansade till Joy Division och ”Love Will Tear Us Apart” och tittade på Johan och Mats som är så sjukt fina tillsammans, så självklara, och tänkte att salig Ian Curtis fått saken om bakfoten. Det är ju kärleken som för oss samman, i vilken form den än må komma. Ursäkta total Mia Törnblom-vibe på detta inlägg – jag har i och för sig redan accepterat att denna blogg mer och mer går tillbaka till den blandning av litteratur, popkultur och personliga anekdoter som en gång, när Seth Cohen var allas drömkille, var min Skunkdagbok, och champagnen har nog inte helt gått ur min kropp än – men jag blir så GLAD över att bli kärleks- och nördbombad på det sätt jag blev ikväll och inatt. Och den gemensamma nämnaren är naturligtvis litteratur, internet och popkultur, denna heliga treenighet som gör att jag vet att även om mitt liv inte blev som jag tänkt mig så kommer allt att bli bra. Mer än bra. Vara-hög-på-champagne-och-kärlek-och-nördprat-och-fuldansa-till-Joy-Division-tills-champagneglaset-skvimpar-över-BRA. I’ll settle for nothing less (detta kan med fördel uttalas med Maggie Smith-min). Lova att ni heller inte gör det.

All lycka till Mats och Johan, det snyggaste brudpar jag sett. May love never tear you apart!

Och på tal om kärlek: snygg-Jarvis i L.O.V.E.-mode har vi alltid tid för, eller hur? Han är en sådan fantastisk textförfattare – faktum är att hans samlade texter utkom i en bok härom året, han är en av få pop/rock-lyriker som förtjänar att läsas som en poet och jag sket alltid högaktningfullt i Pulps ständiga förmaning ”Please do not read the lyrics whilst listening to the recordings” och det var vi nog många som gjorde. Något annat kan man ju inte göra med rader så nyanserade, erotisk-realistiska och, tja, litterära som dessa:

So what do I do? I’ve got a slightly sick feeling in my stomach
Like I’m standing on top of a very high building oh yeah.
All the stuff they tell you about in the movies
but this isn’t chocolate boxes and roses.
It’s dirtier than that, like some small animal that only comes out at night.
And I see flashes of the shape of your breasts and the curve of your belly
And they make me have to sit down and catch my breath.
It’s so cold yeah, it’s so cold.
What is this feeling called love.
Why me, why you, why here, why now ooh.
It doesn’t make no sense no. It’s not convenient no.
It doesn’t fit my plans no.
It’s something I don’t understand oh.
F.E.E.L.I.N.G. C.A. double L.E.D. L.O.V.E.

(Nu är vi två bokbloggare som citerat Pulp inom loppet av en vecka. Jag minns aldrig vad Sofi Fahrman brukar säga, om det krävs två eller tre företeelser för att det ska bli en trend – eller var det ett mönster, gud, min visserligen extremt obefintliga fashionistaexpertis är verkligen under all kritik känner jag här nu..? – men vi kan väl säga att det räcker med två Pulpcitat för att en landsomfattande Pulptrend ska väckas till liv. Textsamlingen jag nämner här ovan heter förresten ”Mother, Brother, Lover” och jag undrar om jag inte ska ta och köpa den åt mig själv snart. Tillsammans med Kim Gordons självbiografi och Pamela Des Barres ”I’m with the Band” kan det utgöra den heliga musikaliska/popkulturnördiga treenigheten som markerar startskottet för min vårläsning. För tre företeelser Pulpcitat böcker är en trend, eller hur var det nu..?)

Read Full Post »

jewell

I Lisa Jewells ”Before I Met You” är det 90-tal i Soho. Vår hjältinna Betty, nyanländ från Guernsey, röker egenrullade cigaretter från brandtrappan till sitt kyffe samtidigt som allt det där man själv läste om i importerade nummer av Melody Maker, Q och NME försiggår mitt framför hennes ögon. Jag antar att väldigt många kommer att läsa romanen för intrigen, för Bettys sökande efter den okända arvtagaren som hennes excentriska styvfarmor namngett i sitt testamente, för den ofrånkomliga kärlekshistorien. Det är helt okej; jag gillar de sakerna. Också. Men den stora behållningen av ”Before I Met You”, som jag håller på halster en smula, max 50 sidor per kväll och badkarssession så att jag kan dröja kvar i tiden, miljön och den där jewellska trivsamheten, är ändå skildringen av britpoperan. Till exempel här, när Supergrasslåten ”Alright” spelas på radion och en treårig pojke säger att det låter som semester. Be still, gamla envist bultande anglofil- och indiehjärta!

Jag ser att Johanna L, som jag brukar dela smak med i nio fall av tio när det gäller underhållningslitteratur, relationsromaner och det mesta ickeskräckiga, tyckte att ”Before I Met You” var puttrig och tråkig. Puttra på, Lisa, säger jag! Åtminstone så länge tidsandan, musiken och miljöerna får vara med. På tal om småputtrighet: hennes kommande roman ”The House We Grew Up In” låter nästan lite Kate Morton-aktig på beskrivningen, tycker ni inte?

All four children have an idyllic childhood: a picture-book cottage in a country village, a warm, cosy kitchen filled with love and laughter, sun-drenched afternoons in a rambling garden.

But one Easter weekend a tragedy strikes the Bird family that is so devastating that, almost imperceptibly, it begins to tear them apart.

The years pass and the children become adults and begin to develop their own quite separate lives. Soon it’s almost as though they’ve never been a family at all.

Almost. But not quite.

Because something has happened that will call them home, back to the house they grew up in – and to what really happened that Easter weekend all those years ago.

9781846059247_20018 juli utkommer ”The House We Grew Up In”, och det ska bli spännande att se om den metamorfos från flicka-möter-pojke-chicklit till mer mogna relationsromaner på familjetema som Lisa Jewell enligt min mening påbörjade med ”The Truth About Melody Browne” fortsätter här. Det är intressant att som mångårig läsare, någon som själv i viss mån mognat tillsammans med Jewell, se de små förskjutningarna i allt från omslag till teman och hur det en handfull böcker senare börjat landa i något annat. Väldigt många av 90-talets och det tidiga 00-talets chicklitdrottningar har ju gjort den resan nu: Jewell, Jane Green (vågar jag mig på hennes senaste, ”The Accidental Husband”, tror ni? Hon är så vansinnigt ojämn men samtidigt bra på McMansions i Connecticut med smaragdgnistrande gräsmattor och tomma hjärtan) och även Jennifer Weiner, vars tidiga böcker var betydligt mer chicklit 1.0 än exempelvis ”Fly Away Home” eller ”Then Came You”. Jag tycker det är rätt sympatiskt att man kan ta sitt signum och fördjupa det, låta det växa upp tillsammans med sig själv och sin publik. Fler författare skulle nog må bra av att göra så. Märker också att jag är mycket mer förtjust i den här typen av mogenchicklit (hen lit?) än till exempel Sophie Kinsellas ”flicka möter pojke, tokar till det på gulligt quirkymanér men det ordnar sig till slut”-stuk. (Tyckte dock om ”Twenties Girl”.) Om någon Dark Places-läsare – det här inlägget borde för övrigt kategoriseras under ”not so Dark Places”, men hey, det är juni, ni visste att det här inlägget var på gång! – har tips om författare och romaner i samma anda, tipsa gärna i kommentarsfältet!

Read Full Post »