Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Övernaturligt’ Category

Idag hurrar vi lite extra för mångåriga Dark Places-favoriten Elizabeth Hand, som vunnit en Shirley Jackson Award i kategorin Best Novella för den fantastiska ”Wylding Hall”! En av förra sommarens absoluta höjdpunkter för mig. Tyvärr tycks jag inte ha bloggat om den, men jag skrev en del om Hands kortromaner – ett perfekt format för henne, flera av mina Handfavoriter faller in i den kategorin – på English Bookshop-bloggen. Tyvärr x 2: Ottessa Moshfegh och hennes avgrundsmörka och oupphörligt fascinerande ”Eileen”, som jag skrev om för ett tag sedan, vann inte i romankategorin. Läs den ändå.

Ni har väl inte heller missat att Hand kommer till Sverige i samband med Crimetime Gotland? Jag kommer att göra flera intervjuer med henne under veckan, och ni som inte kan åka till Visby behöver ej misströsta i er Handlöshet. Tisdagen den 16 augusti – kvällen innan Crimetimeprogrammet drar igång – är det nämligen releasefest för ”Se mörkret”, som ”Available Dark” heter på svenska, på Akademibokhandeln City i Stockholm! Sara Bergmark Elfgren och jag intervjuar. Detaljer om kvällen nedan, OBS att ni måste osa om ni vill komma.

Read Full Post »

100

Jomen hej, och hjärtligt välkomna till Helenas 100 hemskaste, denna alliterationsvänliga skräckfest som ska ta mig, och förhoppningsvis även er, genom de mörkaste månaderna! Jag kan inte lova att alla inlägg kommer att bli fullt så här omfattande, men jag kan lova en daglig lista över mina största/roligaste/nördigaste/bästa skräckupplevelser inom litteratur, musik, film och tv-serier, ja, fiktioner i största allmänhet. Jag är allsmäktig smakdomare och kommer att vara både tvärdisciplinär och tvärsäker men diskuterar hemskt gärna med er i kommentarsfältet. Ibland blir det en hel roman som avhandlas, ibland en novell, eller en dikt, scen, låtrad eller vad det nu kan vara. Varje inlägg kommer dessutom ha ett unikt foto signerat Marcus Stenberg. Nu kör vi!

108569

På plats 100 finner vi Bentley ”A plethora of gore and perversion” Little och hans roman ”The House” (1999), som försvarar sin plats på Helenas 100 hemskaste av två anledningar. Dels är det en rätt kul bok, om man är på humör för något riktigt äckligt och over the top. Och det är man ju ibland, hur mycket man än älskar dimmiga heder och psykologiskt finlir. Pryda/känsliga läsare bör dock vara på det klara med att det är MYCKET sex. Kanske än mer trigger warning-berättigat är det faktum att ett gäng arga, våldsamma små clowner gör en spektakulär entré redan i första kapitlet. Det är inte så mycket psykologiskt finlir här, som ni märker, men skräck kan vara många olika saker och det finns en plats och en tid även för Littles sjuka lilla värld. Under flera år köpte och läste jag Little samma dag som en ny bok kom – symptomatiskt, och sympatiskt, nog direkt i pocket, ity Little är en paperback writer, kanske även en penny dreadful och jag gillar’t, på samma sätt som jag gillar att moffa i mig ett skrovmål med pommes och extra allt då och då. På senare år har jag släpat efter lite med Littleläsningen, vilket delvis har att göra med ett par romaner som tog en ovälkommen vändning mot thrillerhållet. Vissa människor välkomnar nya infallsvinklar i ett författarskap; jag är inte en av dem. Går det att vara kulturkonservativ och samtidigt läsa splatterskräck om mordiska miniclowner och övernaturliga orgier? I couldn’t help but wonder…

Kanske bör jag återuppta bekantskapen, vi hade det ju så trivsamt ihop där ett tag. Jag skrev en hel del om Little på Bokhoratiden om ni vill läsa mer om mina skogsäventyr med gore-Little.

Motivering nummer två, och detta är möjligen intressantare än själva boken, är att ”The House” skrivit sig in i modern skräckkanon på ett lite mer indirekt och makabert sätt. Det var nämligen ”The House” som Stephen King gick (!) och läste längs vägkanten den där ödesdigra dagen den 20 juni 1999 då han blev påkörd och allvarligt skadad, kom så nära döden att det går att dela in hans författarskap i ett före och ett efter olyckan. King skriver fint om olyckan och hans väg tillbaka, först och främst som människa, men också, eftersom de sakerna för honom är intimt sammankopplade, som författare, i ”On Writing”. Föraren Bryan Smith – för övrigt namne med en annan amerikansk skräckförfattare, kanske mest känd för ”The Freakshow”, ett annat bra val om man känner för röjig skräck som inte direkt jobbar med subtiliteter – beskrevs senare av King som ”en karaktär ur någon av mina romaner”. Envisa rykten gör gällande att Smith råkade köra på King eftersom han var för upptagen med att skälla på sin hund, som tyckte att den ölkylare Smith förvarade i bilen var en lämplig leksak, för att hålla koll på sikten. Smith dog året efter olyckan, och King kommenterade dödsfallet på följande sätt:

The death of a 43-year-old man can only be termed untimely. I would wish better for anyone. Our lives came together in a strange way. I’m grateful I didn’t die. I’m sorry he’s gone.

Jag vet inte varför, men jag har länge samlat på värdelöst vetande kring kändisars läsvanor. Hur mycket ny information som än pumpas in i min hjärna – nya pin-koder, mina ungars klasskompisars namn – KAN jag inte radera kunskapen om att Bill Clinton läste Harlan Coben medan han tillfrisknade från sin hjärtattack 2004, eller att den enda bok som vår kung fotograferats med är Johan Theorins Ölandsskildring ”Blodläge”, som han lämpligt nog läste på Öland. Jag antar att detta hänger ihop med att jag personligen gillar att ge min läsning geografiska/självbiografiska konnotationer. Ibland är en bok så mycket mer än en bok, om ni förstår vad jag menar. Läsningen, liksom livet, tar ibland en sjuhelvetes u-sväng.

Berättelsen om hur Stephen King en junidag tog med sig Bentley Littles nya skräckis ut på promenad är en ”Short Cuts” i skräckskrud. Du kan inte ana vad som hände sedan… Vår tids skräckmästare, personligt ansvarig för flera av mina mer permanenta skräckläsningsrelaterade trauman och – detta är ingen spoiler – en flitig gäst på denna 100-lista, dog nästan för att en ensam man tyckte det var viktigare att se till att hunden inte bröt sig in i ölkylaren än att hålla ögonen på vägen. Och så omständigheten att King å sin sida eventuellt blev påkörd eftersom han läste medan han promenerade (jag gjorde det som barn, under min mest intensiva slukarålder, livsfarligt ju!), och att föraren delar namn med en skräckförfattare som skriver i samma anda som Bentley Little, aka författaren som indirekt, i en skruvad samexistens med Bryan Smith the lonely dog man, var en faktor i olyckan. Stranger than fiction, indeed. Du skulle inte kunna hitta på detta.

#helenas100hemskaste

Read Full Post »

Detta gjorde mig glad (via Stephen Kings FB):

 

11693982_630858943720358_1121574420005401068_n

Stephen King besöker inspelningen av ”11/22/63”. JJ Abrams regisserar och James Franco spelar huvudrollen som Jake. Jag tror att detta kan bli riktigt, riktigt bra. En av de Kingfilmatiseringar man VILL minnas.

Ni minns väl min ”11/22/63”-feber när det begav sig i Annie Wilkes-land för – gud ändå! – fyra höstar sedan?

Read Full Post »

Denna vinter ett liv. Och så lite kräksjuka i Linda Blair-klassen på det. Nej, det är verkligen inte konstigt att läslusten inte ligger på topp just nu. Likväl, smått mirakulöst: jag har den senaste månaden läst två böcker som jag trots allt hade svårt att lägga ifrån mig, som fick mig att tänka på brighter sides to life med läskoma på solig uteplats med spinnande katt i knäet. Här kommer en sen och med Dark Places-mått kort läsrapport.

13066684_O_1Först och främst: detta att det tog mig nästan sex år att läsa ”Flickvännen”? Nu har jag dock Karin färsk i minnet när den fristående uppföljaren ”Den vita staden” landar på bokhandelsdiskarna i mars, och jag var precis i tid för nyutgåvan som släpptes i januari. Så mycket har redan skrivits om Karolina Ramqvists med all rätta hyllade roman att jag är lite osäker på vad jag ska fylla i. Kanske sällar jag mig bara till hyllningskören. Detta är precis som titeln antyder flickvännens historia. Han som gett henne det stilrent inredda huset, ett visningshus nästan, för perfekt för att vara äkta (precis som hon vill ha det), är endast närvarande i skarvarna, i minnena, en ständig anspänning/väntan i den till perfektion gymmade, rakade och peelade kroppen. Det här är framför allt en hejdundrande stilövning i isbergsteknik där nerverna pulserar strax under den rena, blanka ytan. Tristess har sällan skildrats så snyggt som här. En värld så skriande tom och ytlig att den fylls med mening, eller åtminstone en form av gåtfullhet. För något händer, något har hänt, men vad? Och vad är det som får Karin att leva i sitt självvalda fängelse?

Ramqvist skriver begåvat om det ytliga på ett sätt som ibland påminner lite om en ung Bret Easton Ellis. Lyhörd dialog, något genuint otäckt, krypande, nästan greppbart… Jag tänker på begreppet domestic thriller som blivit aktuellt i och med ”Gone Girl”-bonanzan. Älskade metagreppet också, hur Karins noggrant iscensatta liv samexisterar med hennes popkulturella gangsterförebilder så till den grad att det för läsaren dröjer innan man inser att det är filmkaraktärer och inte nära vänner som skildras. SÅ snygg bok, detta. Jag kommer att sluka uppföljaren och ser även med stort intresse fram emot den utlovade teateruppsättningen av ”Flickvännen”. Här finns en klaustrofobisk kammarspelskänsla som jag tror kan fungera bra i pjäsform.

(”Alltings början” gillade jag också, men om jag måste rangordna hamnar nog ”Flickvännen” ett snäpp högre pga STIL STIL STIL. Bästa ögonblicket i ”Alltings början”, om ni undrade: när berättarjaget Saga möter en ung dreadlocksprydd Christine Falkenland på Götgatan. I någon text, någon gång, ska jag låta mitt berättarjag möta Saga, och strax efter Christine där, för Götgatsbacken är Stockholmsbornas Piccadilly Circus: jag tror aldrig jag gått hela sträckan utan att träffa någon jag känner eller åtminstone känner till.)

hämtaSteget från kylig förortsrysare med desperata gangster-WAGS till Jack the Ripper, brittisk internatskola och spöken kan tyckas lite stort. Å andra sidan är jag precis lika barnsligt förtjust i allt som andas East End, Jack the Ripper och internatskoleskildring som det avskalat isiga, litterära. (Läs t ex här om min Jack the Ripper-vurm.) Maureen Johnsons ”The Name of the Star” är del ett i YA-serien Shades of London, där vi får följa exil-Louisianabon Rory. Det är svårt att skriva särskilt mycket om premisserna för serien utan att spoila, så jag nöjer mig med att säga: man kan komma långt med Jack the Ripper-mytologi, internatskolegemyt, två Morrisseycitat och en charmigt pladdrig huvudperson. Perfekt fluffläsning; jag kommer att läsa vidare i serien. Bonuspoäng för Rorys bakgrund bland fnoskiga släktingar och loja front porches i djupaste Södern. Är nämligen väldigt svag för Louisianas träskmarker OCKSÅ (mitt litterära hjärta är stort och slampigt) och kommer därför alltid tala väl om ”Beautiful Creatures”, som levererade massor med träskmys och wacky sydstatscharm men kanske inte lyckades lika väl med intrig och mytologi. Team Stämning, YA-falangen till undsättning!

Läste hos Bokbabbel att det finns en bonusdel till ”The Name of the Stars” som utspelar sig före Rorys tid i London. Ett alltmer frekvent förekommande fenomen, det där med kortare bonusberättelser som dramaturgiskt utspelar sig mellan de olika delarna av existerande bokserier, se t ex på ”Berättelser från Engelsfors”, ”If Snow Hadn’t Fallen” (SJ Bolton) och ”Ruth’s First Christmas Tree” (Elly Griffiths). Jag är generellt sett ett fan av extramaterial och nya lager i fiktiva världar, så jag ger detta tummen upp.

Och vet ni? Nu har jag fått Helen Fitzgeralds nya bok ”The Exit” i händerna, och läst Patricia Highsmiths ”Little Tales of Misogyny”, och om kvällarna läser jag Pip-Larssons och Morfar Prosten för barnen, så jag tror att läslusten, liksom allt annat, ordnar upp sig.

Under tiden, mantrat:

Nu fick jag också in två Morrisseyreferenser i texten så att universum slipper hamna helt snett och vint. Puh.

Read Full Post »

Precis så sorgligt är det, dessvärre: Graham Joyce, författaren till, bland mycket annat, ”Some Kind of Fairytale”, ”The Silent Land” och min personliga älskling ”The Year of the Ladybird”, finns inte mer. Cancern tog honom, 60 år gammal.

Jag fick nyheten via Elizabeth Hand på Facebook, och redan några minuter efteråt hade flera av samtidsfantastikens tyngsta namn, däribland Peter Straub, uttryckt sin sorg och bestörtning. Vissa författare, alltså. När man upptäcker dem blir man så glad: över att det finns någon så unik och särpräglad, över alla böcker man bara förutsätter ska fortsätta komma i en lagom strid ström.

Man ska aldrig förutsätta, men man gör det ändå. Sådan är man, en gång för alla. Jag hade inte läst Graham Joyce särskilt länge, har egentligen bara nosat på hans författarskap, men kände omedelbart att här har vi någon jag vill börja läsa, och följa med.

Liksom sin landsman Neil Gaiman – bägge är lika svåra att genrebestämma, för övrigt, lika bekväma med skräck som fantasy och skimrande coming-of-age-skildringar – excellerade Joyce på att skildra Storbritannien, och världen, i förändring ur ett magiskt/övernaturligt perspektiv. Jag tjatar om ”The Year of the Ladybird”, men tro mig, den är tjatvärdig. Jag återkommer till den hela tiden: när jag läste Stephen Kings ”Joyland”, som jag upplevde som något av en syskonbok vad gäller stämning, tid och rum, när jag läser om hur SD är på väg att bli Sveriges tredje största parti… Så fort jag blir ombedd att tipsa om böcker – det händer ju lite nu och då, ändå – dyker ”The Year of the Ladybird” upp. Senast i förra veckan, när jag drack vin med Jessica Kolterjahn och Hannele Mikaela Taivassalo (ännu en sådan där magisk kväll, för övrigt) och Mikaela ville ha boktips, skrev jag upp den som första titel. Vissa böcker lever kvar i en långt efter att första sidan är utläst: detta är en sådan bok. Det är en övernaturlig bildningsroman som utspelar sig under sydkustens stekande sol, i brytningspunkten mellan ungdom och vuxenår, Labour och Tories, hela tiden med främlingsfientligheten kokande strax under ytan. Och vem är mannen i kostym som huvudpersonen ser på stranden, dag efter dag? En hägring i den onaturliga, dallrande hettan, eller… något annat?

Det råder ingen tvekan om att ”The Year of the Ladybird” är en briljant roman, och det är så ledsamt att det blev Graham Joyces sista. Han hade så mycket mer att ge.

Jag har skrivit mer om ”The Year of the Ladybird” på English Bookshop-bloggen.

Read Full Post »

The RaisingIgår kväll var det så äntligen dags för den mörkervurmigaste av bokklubbar, Elitistmörkerklubben, att träffas. Boken vi läst, Laura Kasischkes ”The Raising”, avhandlades naturligtvis även om vi i gammal fin tradition ganska snart övergav bokdiskussionen till förmån för nagellack, husdjur, serier och allsköns nördigheter. Eftersom boken flirtar en hel del med akaporrklassiker som ”The Secret History” bjöd värdinnan Eva-Lotta på TSH-inspirerade drinkar (champagne och stout, precis som första gången Richard får vara med på en middag med klasskamraterna). Vi var rörande överens om att vi gillade känslan av att läsa ”The Raising” mer än själva boken. På pappret är den underbar: mystisk, elitistisk del av anrikt amerikanskt universitet ryktas hemsökas av döda kvinnliga elever och när en av skolans populäraste flickor, som bodde på ett av de mest omtalade elevhemmen, dör i en trafikolycka hopar sig frågetecknen. Är det Nicole som spökar i korridorerna, eller finns det en annan förklaring? Lägg till en antropologisk kurs om döden ledd av en tvillingmamma, sorority-mysticism och en allmänt mörk och drömsk stämning, och vi elitistmörkervurmare borde spinna som små kissemissar, right?

Nja. Visst är det stämningsfullt och bitvis välskrivet, men vi stördes av en viss stilistisk tjatighet – månen nämns orimligt många gånger utan att egentligen tillföra något – och alla orimligt vackra och smygkåta tonårstjejer och deras utstickande höftben (ständigt dessa höftben!). Heter författaren verkligen Laura Kasischke, eller är det i själva verket Lawrence Kasischke som skrivit boken? undrade Bokstävlarna. En berättigad fråga, faktiskt. Alltså: jag gillar ju verkligen den drömska Virgin Suicides-estetiken som går igen här, och har heller ABSOLUT inget emot den estetiska iscensättningen av exempelvis David Lynchs kvinnliga huvudrollsinnehavare trots klar male gaze-konstruktion. Uppenbarligen har jag svårare för samma blick i litterär form, i synnerhet när den är så genomträngande som här. Vi var heller inte helt övertygade om det något abrupta slutet men trivdes trots dessa brister i romanens övergripande stämning. Jag gillade små popkulturella detaljer – säkerligen ej slumpmässiga – som att antropologiprofessorn och ”dödsexperten” Mira, på många sätt en spegelvänd version av huvudpersonen i Marilyn Frenchs feministklassiker ”The Women’s Room”, fick dela namn med henne och att en high school-lärare som nämns i förbifarten heter Mr Garrison (hej, ”Southpark”!). Så rara små gotiska akaporrärter, detta, men jag kan inte låta bli att tycka att helhetsintrycket blir aningen lättviktigt och spretigt. Jag ger ”The Raising” tre elitistmörkerpoäng av fem möjliga. Bokcirkeln om ”The Raising” får dock full pott.

Bokbabbel och Lingonhjärta var betydligt mer förtjusta i ”The Raising”.

image

image

Read Full Post »

 

Ja, det stämmer. Jag har fått ynnesten att läsa Jennifer McMahons ”The Winter People” lite i förväg, och tänker naturligtvis hålla min privilegierade lilla trut klädsamt stängd fram tills den 11 februari (och även då vara solidariskt vag och ospoilig i min recension för att inte förgrymma mörkervurmarfalangen av #boblmaf, oroa er inte!). Med detta sagt: you’re in for a treat! Jag har inte hunnit jättelångt ännu, men är helt såld på stämningen. Tänker på en skräckfilm jag önskar fanns, med frusen tjäle, fladdrande nattlinnen i skogen och ett mor/dotter-förhållande så symbiotiskt att man vet att det – tyvärr – aldrig kommer sluta väl. Ska jag säga något fullkomligt självupptaget? Jag tänker lite, lite på ”Kallelsen”, faktiskt. Är inte det ett tecken på att man blir vad man läser, så säg?

Nu känner jag starkt att jag vill läsa allt Jennifer McMahon gjorde innan ”Don’t Breathe a Word” och ”The One I Left Behind”. ”Girl in the Woods” (”Dismantled” i USA – se upp för dubbelköpsfällan!) har jag hemma, men funderar på att lägga vantarna på ”Promise Not to Tell” och ”The Island of Lost Girls” också så att jag kan kedjeläsa när/om plötsligt sug uppstår. Precis så här abibliofobiskt brukar jag bete mig när jag hittat en ny älskling (se t ex på Cornelia Read). Några synpunkter på vilken av de tre olästa jag bör ta mig an först? Marie? Elisabeth? Jag vill ju så att säga ha mest spök på pengarna, men har förstått att McMahons tidigare böcker inte är fullt så övernaturligt laddade (det är helt okej).

Medan ni väntar på 11/2 kan ni se boktrailern:

Read Full Post »

2005 utkom Stephen Kings första bidrag till Hard Case Crime, en utgivning som inriktar sig på klassisk och samtida noir med klädsamt pulpiga originalomslag. ”The Colorado Kid” var ett läsvärt, om än knappast omistligt, mysterium om (såklart) en liten stad i Maine och genererade senare TV-serien ”Haven”, som är löst baserad på boken. När nu Stephen King skrivit sin andra bok åt Hard Case Crime var åtminstone mina förväntningar sunt nedskruvade, inte minst med den utpräglade mellanboksfaktorn i ”Doctor Sleep” ännu färsk i mitt minne.

cover_big

De två olika omslagen till ”Joyland”. Om tjejen på omslag nummer två vore lite mer påklädd och såg lite mer välmående ut skulle jag nog nästan föredra det, mest på grund av bakgrunden. I do love myself a good carny (lex Carnivale).

Kanske är det delvis därför ”Joyland” blev en så glad överraskning för mig. Det här är nämligen, I’m happy to say, coming-of-age-King i högform, ett ömsint och bitterljuvt porträtt av ett avgörande år i en ung mans liv. Tänk den Stephen King som skrev ”Stand By Me” så har ni grundtonen. ”I was a twenty-one-year-old virgin with literary aspirations”, berättar protagonisten Devin Jones och tar oss tillbaka till sommaren 1973 då han arbetade på nöjesfältet Joyland längs North Carolinas kustband. Varvat med soldränkt nostalgi anas ett mörkt, delvis övernaturligt mysterium – i Joylands spökhus hittades en ung kvinna brutalt mördad för många somrar sedan, och det sägs att hon fortfarande hemsöker spökhuset och visar sig för ett fåtal. Under Devins ”förlorade år” kommer han sanningen om dådet otäckt nära, samtidigt som han lär sig saker om sig själv, kärleken, livet och döden som han sedan ska bära med sig under hela sitt vuxna liv.

”Joyland” är en rörande och bitterljuv liten pärla från en Stephen King i högform, perfekt att sträckläsa och sedan dröja kvar i. För en gångs skull har jag inga större invändningar mot Kingens kvinnoporträtt och sexskildringar, möjligen tack vare att han – precis som jag önskade redan i ”22/11/63” – håller detaljerna på minimal nivå och istället gestaltar känslorna. Utmärkt ”show, don’t tell”-hantverk! Överlag gillar jag att King är så koncis och skenbart enkel här. Yvigheten och upprepningarna som allt som oftast präglar hans längre verk är som bortblåsta; istället har vi ett tilltal som håller från första till sista sidan. Inte ett ord känns överflödigt, och han lyckas verkligen beröra utan att bli smetigt sentimental. Flera gånger under läsningen påminns jag om en annan djupt läsvärd coming-of-age-skildring med övernaturliga inslag i en liknande miljö: Graham Joyces ”The Year of the Ladybird” som liksom ”Joyland” blev en av mina (många) 2013-höjdare. Även där tillhör berättarrösten en ung man som sommarjobbar inom nöjesindustrin under en stekhet sommar under 70-talet, även om platsen är England, inte USA. Gillade du ”Joyland” rekommenderar jag att du kollar upp ”The Year of the Ladybird”, som dessutom ger en skrämmande och inträngande blick i de högerextrema vindar som började blåsa i Storbritannien under 1970-talets slut. Kanske viktigare än någonsin just idag.

Read Full Post »

salamandertiderIdag, på självaste fredagen den 13e, är det releasedag för min nya novell ”Salamandertider”! Jag tänker inte orda så mycket om det – min inre jantedväljare skäms redan över hur jag spammat mitt Facebookflöde den senaste veckan, vilken himla tur att jag inte är Camilla Läckberg!  – men om ni vill kan ni läsa lite om novellen på förlagets hemsida eller se min video här. Och så får ni ju hjärtans gärna läsa själva novellen också! Den finns att köpa som nerladdningsbar e-novell på bland annat Adlibris, Bokus, CDON och Storytel. Jag hade väldigt roligt när jag skrev den och det är min ödmjuka förhoppning att den är lite rolig att läsa också. Om det gick att posera med e-böcker skulle jag lägga ut ett ”Helena poserar med efterlängtade boksläpp”-foto här på bloggen. För även om jag hellre läser, säg, en ny Gillian Flynn eller Cornelia Read än en egenproducerad text som jag redan genomgått hela kärlek-förakt-skam-uppgivenhet-redigeringseufori-textblindhet-resan med så är det ju riktigt, riktigt roligt att några gillat min text tillräckligt mycket för att vilja ge ut den. Och så känslan av att det finns folk som faktiskt a) läst ”Kallelsen” och ser fram emot att läsa mer av mig och b) kommer att läsa något som legat och grott inne i mitt huvud och sedan, så småningom, sett ljuset och blivit tillgängligt för alla. Rätt awesome.

Ikväll tänkte jag dricka skumpa, äta Kalixlöjrom, läsa ut Stephen Kings ”Joyland” och se om första ”Fredag den trettonde”-filmen (om skräckvurmaren vinner) eller ”The Holiday” (om jultorsken vinner). Hoppas att ni också får en fin kväll – och om ni skulle drabbas av akut sug efter något ”suggestivt, kusligt och melankoliskt” finns det i läsbar portionsform några klick bort. Död, existentiella grubblerier, julsånger och busstristess utlovas, liksom flera litterära blinkningar! Det är nästan det allra roligaste med att skriva: att man kan brassa på med alla sina referenspunkter och små nörderier och smyga in dem i sin text. I alla fall om man har en klok och förstående redaktör (hej, Jessica – och tack!).

Read Full Post »

9781444761160_200_doctor-sleepJag är ganska skeptisk till fortsättningar, särskilt den sorts fortsättningar som tar vid många år efter att författaren (oftast med all rätt) en gång satt punkt. Visserligen har jag ägnat fler timmar än vad jag riktigt vågar erkänna åt att leka ”vad gör x nu?”, hypotetiska små metalekar där mina fiktiva favoritfigurer är levande personer med liv som fortgår efter deras fiktiva slut. Och det är fint att få en liten återkoppling i senare verk, som med ”The Secret History”-Francis i ”The Goldfinch” eller Wally Lambs karaktärer som har en tendens att dyka upp som hastigast i senare alster. Frågan är dock om inte dessa återträffar gör sig bäst just i det helt kort blinkande formatet, snarare än i en hel roman.

Nu har alltså Stephen King i och med ”Doctor Sleep” återupplivat Danny Torrance, pojken med the shining i boken med samma namn, och jag slits mellan att ropa ”yay!” och klia mig i skallen. Vi får se vad jag kommer fram till.

Läsaren möter en Dan – endast i de otäcka tillbakablickarna är han Danny – med en tung fadersskugga över sig, ensam, rotlös och alkoholiserad. Spriten får minnena och rösterna från Overlook Hotel att dämpas, tills Dans drickande försätter honom i en situation – fruktansvärt och obönhörligt skildrad av King, alltid extra skrämmande när det handlar om barn far illa; se ”It”, ”Pet Semetary”, etc – som får honom att inse att han måste förändra sitt leverne. Han tar sig till en liten stad i New Hampshire, börjar gå på AA-möten och skaffar ett jobb på stadens hospice där hans övernaturliga förmågor blir en stor hjälp i mötena med döende patienter. (Det är här titeln – Dans nya smeknamn – och den klärvojanta katten kommer in i bilden. Faktiskt så är det inte så lökigt som det låter.)

King har alltid känts så trivsam, så ogement reko, när han skriver om tystlåtna, godhjärtade småstadsmän och deras vardagliga liv. Så även här: interludiet där Dan finner sig tillrätta i sin nya hemstad, kämpar med att hålla sig nykter och finner vänskap och stöttning hos sina AA-polare är så till brädden fullt av råbarkad, öronlappsförsedd hygglighet att man blir lite varm i hjärtat. Men eftersom det inte är ett specialavsnitt av Oprah Winfrey Show om manlig gemenskap i New England låter King Dans nyvunna stabilitet pareras av ett hot… den vasstandade monstervarianten. I närheten av platsen där The Overlook en gång stod ruvar The True Knot, en grupp kringresande, husbilsutrustade… ja, vad kan man kalla dem? Ett slags hjärnvampyrer, kanske? De livnär sig hur som helst på den ånga som barn med the shining utsöndrar i dödsögonblicket och, ja, jag inser att även detta låter lite (?) lökigt. Nu har gruppen fått korn på den mest begåvade varselflickan av dem alla, trettonåriga Abra som bor ett par städer bort från Dan. Abra och Dan börjar kommunicera via telepati, och medan omfattningen av The True Knot och deras intentioner går upp för dem rustar Stephen King för ytterligare en av hans oundvikliga kamper mellan Ont och Gott.

Låter jag raljant? Det är inte meningen. Eller, jo, kanske lite ändå, för faktum är att det problem jag har med ”Doctor Sleep” – annat än det uppenbara sisyfosarbetet i att försöka skriva en ”The Shining”-uppföljare värdig originalet – är att den känns lite som en Stephen King på autopilot. Efter en genuint skrämmande inledning, där Dans barndom och hans nuvarande destruktiva levande blir en enda spöklik enhet

(barnet med blöt, hängande blöja som tultar fram mot ett kokainströsslat vardagsrumsbord, sträcker ut händerna och utbrister ”canny”: omöjlig att skaka av sig)

(King är fortfarande väldigt förtjust i att kombinera kursiv text med paranteser när han vill hemsöka oss extra mycket)

planar det hela ut i något som till sist blir en aning urvattnat. Jag köper inte riktigt True Knot som skurkar, och ställda bredvid The Overlooks uppsvällda vattenlik, Derrys mördarclown och den vänliga sanktbernardshunden som gjorde mig till militant kattmänniska redan i nioårsåldern känns de nästan lite komiska. Liksom: hjärnvampyrer i lyxutrustade husbilar och polyesterkläder? Bu! (Det faktum att King på något ställe, ja, kanske överlag med tanke på monstrenas status som kringresande, kommer nära att återigen demonisera romer – låt ”Thinner”-sunkigheten sova vidare, för guds skull! – känns inte heller särskilt fräscht.) Dessutom är det så uppenbart att den där oundvikliga slutkampen kommer att sluta med en hejdundrande seger för the goodies att jag inte riktigt orkar heja hela vägen.

Med detta sagt: det är skönt, kanske till och med en aning för skönt, att återigen glida in i Stephen Kings vid det här laget så välkända universum. Allt känns bekant, från de stilistiska greppen till persongalleriet, och allt det som gör att man fortsätter att läsa tegelsten efter tegelsten finns här. Jag kan dock inte komma ifrån känslan av autopilot och urlakning, och när jag lägger ifrån mig ”Doctor Sleep”, utläst på två dagar och sedan nästan ögonblickligen bortglömd, som om min hjärna blivit utsatt för en misslyckad True Knot-attack, gör jag det med ett starkt sug efter att återvända till den Stephen King som en gång skrev ”The Shining”. Ibland blixtrar han fortfarande till, Kingen, även om detta allt som oftast sker i recensioner (senast av ”The Goldfinch”) och popkulturspaningar än i hans egna romaner. ”Doctor Sleep” lär inte gå till historien som en av de där ikoniska Kingböckerna, men det är inte heller en av de allra sämsta (”Tommyknockers”, can you hear me?). Som mångårigt Kingfan är det väl närmast tjänstefel att inte läsa och recca, men man bör närma sig boken med dämpade förväntningar.

Nu tänkte jag försöka mig på ”Joyland”, ytterligare en King som utkommit under året, med lika dämpade förväntningar. Någon som läst?

Read Full Post »

Older Posts »