Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Övernaturligt’ Category

mcmahon… en ny Jennifer McMahon! ”The Winter People” utkommer i februari och bjuder naturligtvis på mörka Vermontskogar – annars vore det väl knappast Jennifer McMahon? Vi utlovas också ”a simmering literary thriller about ghostly secrets, dark choices, and the unbreakable bond between mothers and daughters . . . sometimes too unbreakable”. Låter lovande, inte sant? McMahon har med sin ytterst lyckade skräck/spänningshybrid, och så de där mörka, hotfulla skogarna, seglat högt upp på min lista över omistliga författare och även om ”The One I Left Behind” inte riktigt levde upp till ”Don’t Breathe a Word” (som ju blivit en riktig storfavorit bland mörkervurmarfalangen av #boblmaf – läs om du inte redan gjort det!) så har jag höga förhoppningar på denna. Kan det bli februari snart…?

(Viss reservation för att detta kanske inte är en nyhet för alla. Ja, jag tittar på dig, Lingonhjärta.)

Read Full Post »

Det råder närmast total diskrepans mellan antalet lästa och antalet bloggade böcker i mitt liv just nu. Istället för att skriva långa recensioner jag faktiskt inte har tid för just nu (manuslämning på ny MIX-novell om några dagar) tänkte jag återinföra twitterrecensionen. Här kommer så ett kort svep genom det jag läst på sistone, med utgångspunkt i Twitters magiska 140-teckensgräns. Enjoy, och trevlig helg!

Lie Still UK”Lie Still” – Julia Heaberlin

Handling på 140 tecken: Nyinflyttad snuthustru med sårigt förflutet tar sig in i innersta kretsen av exklusivt kvinnligt sällskap. Tänk Desperate Housewives Texas.

Omdöme på 140 tecken: Lika bladvändarvänlig som ”Playing Dead”. Något i tonfallet får mig att tänka på Cornelia Read trots geografiska skillnader.

”Visitation Street” av Ivy Pochoda Visitation Street

Handling på 140 tecken: I Red Hook, Brooklyn, ger sig två uttråkade tonårstjejer ut på en uppblåsbar flotte i Hudsonfloden en varm sommarnatt. Bara en återvänder.

Omdöme på 140 tecken: Mycket bra sense of place och socialt patos, med ngt av ”Mystic River” i anden. För övrigt utgiven av just Lehane!

Smittad”Smittad” av Johanna Strömqvist

Handling på 140 tecken: Ett hett & kvalmigt Stockholm. Maria träffar Emmy, blir kär. Samtidigt skakas staden av våldamma överfall. Hårdrock! Vampyrer! Queert!

Omdöme på 140 tecken: Föll för kärleksskildringen och den trovärdiga och roliga hårdrocksmiljön. Tolererar vampyrerna. Vill ha mer! (Se nästa minirec).

På gränsen”På gränsen” av Johanna Strömqvist

Handling på 140 tecken: Fristående fortsättning på ”Smittad”. Kärleken mellan Maria och Emmy består, men med många komplikationer. Vad händer med Emmy egentligen?

Omdöme på 140 tecken: Här tar sig Strömqvist djupare in i mytologin. Jag börjar köpa vampyrinslagen. Hoppas på en tredje och avslutande del, ity cliffhangerslut.

Read Full Post »

Apropå måndagens inlägg om kroppspanik och att frosseri/svält-dikotomin börjar bli utspridd i samhälle och media så kom vi – Hannele Mikaela Taivassalo, Caroline L. Jensen och jag – in på detta lite under vårt samtal om vampyren och den eviga hungern på bokmässan. Vi konstaterade att vampyren i mångt och mycket är väldigt representativ för nutidsmänniskan: frossandet och svälten (och väldigt lite utrymme däremellan), flackandet, det ständiga strävandet efter nya kickar, bortåt, uppåt… Eller är det snarare tvärtom? Är nutidsmänniskan vampyrisk till sin natur? Intressant att fundera på. Klart är att vampyren vägrar vilja dö och fortfarande säger något om mänskligheten i stort, trots tsunamin av vampyrchicklit och marmorbröstade omslagsvampyrer som sköljt över oss de senaste åren.

 

Och med detta vill jag även passa på att pusha lite för boken som var utgångspunkt för vårt samtal, Hannele Mikaela Taivassalos ”Svulten”. Jag har varit ett stort fan av hennes sätt att skriva ända sedan debuten ”Fem knivar hade Andrej Krapl”. Svärtan. Sinnligheten. Skräckromantiken. Stämningarna. Väldigt mycket annat som börjar, och inte börjar, på ”s”. Hon är grym, Taivassalo, och det vore kul om fler svenska läsare, inte minst mina fellow mörkervurmare, kunde få upp ögonen för hennes böcker. Dessutom har ”Svulten” ett ovanligt snyggt omslag, vilket är en anledning så god som någon att läsa en bok. Slut på meddelandet.

Read Full Post »

Doctor SleepDen episka, fast med Kingmått (1200+ sidor ”The Stand”, någon?) snudd på anorektiska, kampen mellan gott och ont i ”Doctor Sleep” befinner sig för min del på sluttampen, så en recension är på ingång; skrivs faktiskt mentalt i detta nu. Innan dess, dock, en liten lista över roliga metainslag som förhöjer läsningen några snäpp. Förhoppningsvis ser ni, Dear Constant Readers, detta som kul kuriosa snarare än spoilers. (Har twittrat lite om det redan också.) Han är ju så bra på sådant, Kingen: de där små belöningarna han kastar ut till oss nördar Constant Readers på resans gång. Man måste älska känslan som uppstår av att befinna sig i ett eget,  fiktivt men djupt igenkännligt, universum där litterära gestalter pratar med och om varandra medan vi, De Ständiga, nickar gillande och antecknar för kommande blogginlägg. Meta meta meta – ja tack!

1. Redan på sidan 12 refereras det till Charlie Manx, den diaboliske barnkidnapparen (och värre…) från Joe Hills senaste roman ”NOS4A2”. Lite senare nämns även Christmasland. Då Hill skrev in flera referenser till Papa Kings alster i ”NOS4A2” känns det fint att pappa fångar upp bollen.

2. The True Knot, aka the bad guys i ”Doctor Sleep”, har naturligtvis stannat till i Jerusalem’s Lot under sina resor. Faktum är att det är något av ett – citat – ”safe haven” för dem. Helt logiskt i Stephen Kings universum.

3. På ett ställe i boken använder man sig av kartsajten Whirl360 för att hitta rätt gata. Det är – just det – en fiktiv sajt som spelar en avgörande roll i Linwood Barclays ”Trust Your Eyes”. Älskar sånt! Barclay själv har redan noterat och postat ett uppsluppet inlägg på sin Facebooksida.

Read Full Post »

n433019Okej, jag erkänner. Jag har önsketankesgooglat igen. Tänkt att vore det inte sympatiskt om Carol Goodman kunde låta de kärlekstörstande mesvampyrerna och pilska demonerna vila ett tag och istället återgå till det hon är bäst på: litterär spänning i suggestiva och akaporrvänliga miljöer? (Jag vet att vi är nästintill eniga i denna önskan, även om jag – tyvärr – gissar att Fairwick Chronicles sålt bättre än ”The Lake of Dead Languages” med thrillersyskon.)

Mycket riktigt – i oktober utkommer ”Blythewood”, en YA i internatskolemiljö med lockande old school-betonade Goodmanmarkörer såsom elite boarding school och mist-shrouded Hudson Valley. Läs mer om handling här. Jag är försiktigt optimistisk, gläds åt det akaporriga anspråket men håller fast vid min önskan om ett återbesök i literary thriller-land. Ska vi starta en insamling?

Under tiden inväntar jag en lat, ledig och barnfri dag då jag kan sippa tillräckligt mycket rosévin för att våga ta mig an ”The Water Witch” och alla sexfixerade faetyper igen. Som av en slump kommer den dagen redan nu till helgen! Och den tredje och avslutande delen i Fairwickserien kan den hugade – och eventuellt salongsberusade/skämskuddeutrustade, eller varför inte båda och för att vara på den säkra sidan? – läsa någon gång under 2013.

Read Full Post »

creaturesNi vet det här med att twittra så mycket om en bok att man tror att man bloggat om den? Den känslan? Så har jag det med ”Beautiful Creatures”. När jag läste den för någon månad sedan twittrade jag frenetiskt under läsningen, små februaridisträa läsrapporter om lovande Southern Gothic-vibbar i skönt lättslurpad YA-skrud. Visst, här finns ett kärlekspar mot alla odds, ont versus gott, yadayada, men framför allt var det sydstatsskildringen jag fastnade för. Spanish moss-belupna gamla kyrkogårdar, förfallna, en gång storslagna mansions, Southern Belle-komplex, förtjusande småknäppa damer, stockkonservatism parat med tokexcentricitet… återigen: ni vet. Sedan såg jag filmen, som ju hade biopremiär häromveckan, och tyckte väl i sedvanlig bok-blir-film-ordning att den var lite urvattnad. Det jag gillade med boken, förutom miljöbeskrivningarna, stämningen och det lättslurpade (SÅ bra i letargiska februaritider, upptäckte jag! Helt ärligt, ”Beautiful Creatures” var en av få böcker jag läste ut i februari), var high school-scenerna. Säga vad man vill om Twilightserien, men scenerna i första boken som utspelar sig i skolan är faktiskt magiska. Magiska, I tell you, och ni vet innerst inne att jag har rätt. (Matsalsscenen! Ray Ban-glasögonen på skolparkeringen! Oh, som min inre tonåring fangirlsquealade!) I ”Beautiful Creatures” finns bland annat en oerhört lyckad balscen där highschoolrivalitet (tänk ”Mean Girls”, fast i hiskliga persikofärgade Southern Belle-kreationer) möter övernaturliga krafter. I filmen har man helt tagit bort den scenen, och den maffiga slutscenen i boken är också rejält förändrad. Sedan har man, också för att vinna tid, gissar jag, slagit ihop två personer (Amma och Marian) till en. Ja: sånt som händer när bok blir film (jag har ju haft anledning att skriva om detta tidigare).

Så, för att summera: se för all del filmen, men läs gärna boken först. Den litterära förlagan är lättsmält underhållning med fina miljöer och helt okej språk, och filmen har helt klart sina stunder. Jeremy Irons och Emma Thompson är som väntat fantastiska, och Alden Ehrenreich besitter så mycket smånördig charm i huvudrollen som Ethan Wate att jag är glad att jag inte längre är fjorton år, ity hade smält ner till en pöl i så fall. Liksom Skuggornas Bibliotek ställer jag mig lite frågande till huruvida intrigen håller för en hel serie, men jag ser fram emot att återuppta bekantskapen med lilla Gatlin och kommer att införskaffa de återstående tre delarna i serien snarast. Lättslurpad YA-paranormal romance med sydstatscharm må inte vara en hörnsten i min bokhylla, men en nog så trevlig avstickare. Att sparas till regniga och/eller läströga dagar då man vill låta sin inre tonåring löpa amok.

Sådär, nu har jag ju bloggat om det också!

Read Full Post »

« Newer Posts