Ja, hörni. Jag vet inte. Vad vet man, egentligen, om något? Kanske är bilden här bredvid ett järtecken, vad tror ni, lever liket, trots allt…?
Vad jag vet: att jag just nu inte har tid att bokblogga – knappast en spoiler med tanke på inläggsfrekvensen det här året. Det är svårt att kombinera bokskrivande, bokredigerande och boksläpp, moderatorsuppdrag, nästan-heltidsjobb, barn, kärlek, vänner, något slags liv med regelbundet bloggande, åtminstone recenserande. Jag hinner ju inte läsa nu för tiden! Eller snarare: jag har kommit att inse att jag nog måste välja. Vill jag läsa böcker eller skriva om böcker? Det sistnämnda fungerar inte utan det förstnämnda, det förstnämnda blir, åtminstone är det något jag upptäckt den här blogglösa sommaren och hösten, nästan roligare, åtminstone mindre kravfyllt, utan det sistnämnda. Och det finns ju sociala medier också, där man kan diskutera läsning. Ergo: detta är inte en bokblogg längre. Men sänd inga gråterskor med sorgflor, vänta lite med dussintalet vita liljor, svep inte in mig i plast, snälla ni, ity kanske är det istället något annat…?
Vadå, undrar ni. Tja, det får tiden utvisa men jag tänker kanske någon form av ”Hej dagbok”-blogg à la mina tidiga Skunkdagboksår (cirkeln sluts). LIVET, filtrerat genom popkultur och läsning, fast utan recenserandet. Eller en skrivarblogg? Just nu skriver jag på vad jag (och förlaget jag skrivit kontrakt med, one can presume) tror och hoppas ska bli en roman. Man kan läsa mer om det här om man vill. Vill i detta sammanhang passa på att tacka alla fantastiska författare som under senaste året gett ut korta, koncentrerade romaner som också får läsas som romaner, inga prefix eller diminutiv. (Ja, jag tittar t ex på dig, Linda Boström Knausgård – oj vad jag gillar Välkommen till Amerika och oj, vad inte ett enda ord känns onödigt, hur GÖR människan?!) För medan 300 sidor känns så ångestladdat att man nästan kan ana spyan i munnen känns 90, 100, t om 150 sidor mer eller mindre görbart. Jag inser ironin i denna känsla efter alla maratoninlägg jag skrivit här.
Ja. Så får det bli. Jag har förlitat mig så länge på er nu, kära läsare. Ni har navigerat mig genom flera bloggar, via barn och skilsmässa och begynnande författarskap, och jag vill ha med er även på denna resa. Och jag behöver pressen, jag behöver en tilltänkt publik redan nu. Till skillnad från de som älskar att skriva hela tiden (vilka ÄR dessa människor, anyway) har jag dagar, veckor, månader då skrivandet, på samma sätt som allt som plötsligt är ett måste, känns tungt, då vägen till tangentbordet mest liknar en Golgatavandring. Då kan man, som underbara Maria Turtschaninoff sade i en intervju hon gjorde i finsk TV nyligen, behöva lura hjärnan genom att skriva för hand istället. Eller – detta funkar för mig – i mobilen tidiga morgnar på väg till jobbet. Och vad vet jag, kanske kan man blogga om sitt skrivande också. Jag tror att det kan hjälpa, och att det kan bli rätt kul, inte minst när vi står där på Bokmässan nästa år och dricker bubbel och håller min bok i handen. Det är den målbilden jag fokuserar på just nu. För inte är det lätt att skriva när skrivandet pga ekonomi och det där LIVET måste ske på morgnar, kvällar, helger, allt som oftast med en vardagsmosig hjärna, trilskande avlopp och en tvätthög så stor att det känns lättast att göra en David Beckham och köpa nya underkläder istället för att tvätta. (Som det heter i briljanta Todd Solondz-filmen Storytelling, som har ett lika briljant soundtrack av Belle & Sebastian, IT REALLY HAPPENED! Fast jag är rätt övertygad om att Becks inte köper sina delicates på H&M.)
Då. Då kan man behöva någon att hålla i handen. Ja. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det är så det måste bli nu. Dark Places i frenetisk jakt på Ett eget rum: jo, vi ska försöka hinna spela in nya avsnitt vad det lider. Hur skapar man a room of one’s own i vardagen? Vad funkar och vad funkar inte? Sådant vill jag försöka bena ut. Och om jag känner mig själv rätt kommer de fiktiva psykoserna, f’låt, ANALYSERNA, av sig själva, så dem behöver ni inte sakna.
Dark Places bokbloggen är död, leve Dark Places skrivarbloggen! Ett så kallat liv, trots allt.
Vill ni följa med? Vill ni kanske rentav kommentera och ställa frågor ni vill ha svar på? I’m yours, det vet ni vid det här laget. ❤
Hade tänkt illustrera detta inlägg med en bild på Virginia Woolf, förresten, men blev så beklämd av det som Lina Kalmteg i sin romandebut Jag såg livet tvingas i mig kallar ”det speciella utseendet” att jag inte mäktade med det; det kändes inte rätt, plötsligt fick jag samma känsla som jag ibland får när jag bläddrar i modetidningar, en sjunkande, ledsen känsla. (Författarkost, författarkropp, ideal och mytbildning kontra det faktiska sittfläsk som de flesta skrivande människor, det inbillar jag mig ändå, har: där har vi kanske ett kommande inlägg.) Så, förlåt, Virginia! Här kommer en bild på Shirley Jackson istället (2016 års Instagramtrollsvans ba: ”HELENA, UPPMUNTRAR DU FETMA?!!” Jajamen, det gör jag!), som rätt väl illustrerar hur det kan se ut när man sitter och tänker på Konsten medan ens ungar och husdjur pockar på uppmärksamhet. Fast det hade förstås blivit ännu bättre med en katt. Allt blir bättre med en katt, det är sedan gammalt.
Vi hörs snart igen, hoppas jag! Och som sagt, skicka gärna frågor som ni vill att jag svarar på, ”Just ask me, I won’t say no, how could I?”.
Morgonens chock: att litterära powerparet, Park Slope literary royalty, Siris och Pauls arvingar, jag talar naturligtvis om Jonathan Safron Foer och Nicole Krauss. De gyllene, av #boblmaf omhuldade. De, ni vet.
Att de – DE – gått skilda vägar förra året. Att jag fick reda på det av första avsnittet av ”The Affair” säsong två. Känns dock fullt logiskt med tanke på inlägget jag skrev i somras om hur ”The Affair” känns mer litterär än många romaner.
Who’s next, who’s next Always the ones that you least expect
(Tracey Thorn, ”Oh the Divorces”)
Tänker, nästan ett år efter det att jag var en del av ett tungt beslut – mitt livs tyngsta – en hel del på de där raderna från Tomas Tranströmer, om hur begravningarna kommer tätate och tätare nu, som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Fast med separationer istället. Kommer inte alla separationer som en chock, annat än för de allra närmast sörjande? Man vet aldrig. Man vet aldrig. Så lite man vet, egentligen, om andras liv såväl som ens eget. Omvägarna livet tar som blir något nytt, ett så kallat liv. Ett bra liv, på det hela taget, bara inte det du trott och ja, jag håller nog fortfarande med mig själv om det jag skrev i ”Happy, Happy”-recensionen för flera år sedan, när jag inte visste, inte hade en aning. En skilsmässa kan vara nödvändig, livet kan bli bättre, luften lättare att andas. Men det tar inte udden av sorgen, som fortsätter att samexistera med allt det där nya. Lika väl som man kan ha två tankar i huvudet samtidigt kan man bära på flera känslor, två slags hjärtan. Det som slår, med blåmärken men likväl, hör hur det slår, vad mycket det vill! Och så det som slog för någon annan så länge. Om man lyssnar noga kan man fortfarande höra svaga ekon. Det gamla hjärtats fantomsmärtor. Man går vidare med två hjärtan, en levande anomali, ett cirkusfreak, för det är så det är. Det som var, det som blev, det som kunde ha varit. Någon sorts harmoni, kanske, till sist.
Jag hoppas att de är lycklig(are) nu, Jonathan och Nicole. Att de får skrivro. Att deras hjärtan mår bra. Själv har jag bara helt nyligen orkat börja tänka på att skriva skönlitteratur igen. Fast nu är det en fråga om när, inte om. Det, liksom väldigt mycket annat, är jag glad för. Det finns väldigt mycket att vara glad för denna oktober och jag kan inte låta bli att tänka på min själsfrände från Avonlea, Anne på Grönkulla, som sade att hon är så glad över att hon lever i en värld som har oktobrar. Det är jag också. Och så det där citatet från F. Scott Fitzgerald: ”Life starts over when it gets crisp in the fall.” Vi är nog många som ser hösten som vårt nya år. Något specifikt för intellektuella, vi som älskade att gå i skolan?
För övrigt är jag nu oerhört sugen på att läsa Richard Yates ”Cold Spring Harbour” efter att ha sett Noah stå och vänta på tåget under Cold Spring-skylten. Snyggt.
Att flytta och komma i ordning. Skapa ett mysigt hem för flickorna, katten och mig. Andas. Bygga upp ett nytt liv så sakteliga. Kanske läsa lite på min nya balkong. Förhoppningsvis hinna podda och bokcirkla lite. Omge mig av bra människor. Sparar de stora målen till någon annan månad, tydligen…
Vad kommer du vara beroende av?
Kaffe och vänlighet.
Vad står det i ditt första inkomna sms för maj månad?
Det var ett mms på mig och min syster, skickad av vår lillebror.
Hur ser en typisk maj-morgon ut för dig?
Vaknar av väckarklockan senast klockan sex. Släpper in/ut katten, gosar lite med den andra katten, brygger kaffe, duschar och gör mig i ordning, ger tjejerna O’Boy framför teven och lägger fram kläder till dem. Läser några sidor över frukosten innan jag lämnar barn och åker till jobbet. Fast just nu finns det inte riktigt typiska morgnar.
Vilka låtar finns på din spellista för maj?
Eftersom jag nostalgiknarkar: väldigt många b-sidor av Belle & Sebastian och Hefner. ”Waking Up to Us” och ”Hymn for the Things We Didn’t Do” är två favoriter.
Är det något du vill ha mindre av denna månad som du hade för mycket av förra månaden?
Tårar.
Är det något du vill ha mer av denna månad som du hade för lite av förra månaden?
Kramar.
Bästa drycken i maj?
Prosecco, kaffe och Cherry Coke. Dock ej tillsammans.
Vad är det finaste någon sagt åt dig hittills under månaden?
”Du är världens bästa mamma.”
Vad hoppas du att någon ännu kommer att hinna säga åt dig innan månaden är slut?
Mitt under pågående flyttkaos försöker jag mellan varven se till att andas ut på det sätt jag föredrar: genom fiktionsknarkande. Antingen Sex and the City (sista säsongen nu – vad säger ni förresten om Sarah Jessica Parkers Instahint om SATC3…?), gammal 90-talsindie (regrediera mera!) eller ett varmt bad (tack och lov kommer det finnas badkar i min nya lägenhet) tillsammans med en bok. Eskapist javisst. Det får kanske inte flyttkartongerna och det känslomässiga kaoset att försvinna, men det gör det faktiskt betydligt mer uthärdligt. Hur hanterar icke-läsande/popkulturkonsumerande livskriser – she couldn’t help but wonder..?
Just nu läser jag Minette Walters första roman på åtta år, den Hammerutgivna ”The Cellar” som så här långt är lika krypande psykologiskt otäck som Walters tidigare alster. När jag är klar med den tänkte jag ta mig an någon av följande mörkerfluffadepter som ligger på nattduksbordet (och inte i någon av flytthögarna):
Nyckelord: YA, övernaturligt,”lush and magical Pacific Northwest”, “best friends”, “ancient evil”. Also: Elizabeth Hand-blurbad! Tack Frida för tipset!
Nyckelord (varning till lake house lovers: STARKA ORD): ”scholarship at a prestigious East Coast college”, “Vermont estate cottage”, “midnight skinnydips”, “dark secrets”. (HEELLO BOKBABBEL!)
På tal om fredagens text om att välja utanförskapet framför gemenskapen även i sociala sammanhang: igår var jag bjuden på bröllopsfest. Det var två av mina absoluta favoritmänniskor som gifte sig, jag visste att jag skulle vara omgiven av vänner och fellow nördar, befinna mig i en kontext jag trivs i. Ändå tvekade jag ett tag på att gå. Jag har känt mig så låg, trött och ledsen senaste månaderna att jag undvikit sociala sammanhang fast jag kanske behövt dem som mest. För ingen gillar en blöt filt, ska jag komma med min ångest och separationsledsnad och skapa dålig stämning, jag som alltid varit så glad och kul? Så idiotiskt tänkt ju, inser jag nu, men så var det i alla fall. Är man en person som är van vid att leverera så är man; det är inget man kan tänka bort, tyvärr. I alla händelser är det väldigt svårt att göra det.
Jag gick på Mats och Johans bröllopsfest ändå, med en blöt filt i Kurt Cobain-koftegrå nyans på axeln som tack och lov torkade väldigt snabbt, och jag är så otroligt jävla glad för det, för det var det roligaste jag gjort på länge. Jag babblade TV-serier, katter och popkultur med Levan och Sulle, ”aww”-ade över de gulliga Cirkelntjejerna, kändiscrushade lite på Sverrir Gudnarson (som ska spela Arvid i kommande filmatisering av ”Den allvarsamma leken” – bra casting, eller hur?), tipsade Åsa Larsson om bra skräck, fick min Sarados som alltid är i behov av påfyllning, hamnade i skojbråk med Saras man om att han inte har vett att uppskatta Seinfeld eller Madonna, kände mig snygg i steampunkig hatt. Jag drack bubbel och fuldansade till Joy Division och ”Love Will Tear Us Apart” och tittade på Johan och Mats som är så sjukt fina tillsammans, så självklara, och tänkte att salig Ian Curtis fått saken om bakfoten. Det är ju kärleken som för oss samman, i vilken form den än må komma. Ursäkta total Mia Törnblom-vibe på detta inlägg – jag har i och för sig redan accepterat att denna blogg mer och mer går tillbaka till den blandning av litteratur, popkultur och personliga anekdoter som en gång, när Seth Cohen var allas drömkille, var min Skunkdagbok, och champagnen har nog inte helt gått ur min kropp än – men jag blir så GLAD över att bli kärleks- och nördbombad på det sätt jag blev ikväll och inatt. Och den gemensamma nämnaren är naturligtvis litteratur, internet och popkultur, denna heliga treenighet som gör att jag vet att även om mitt liv inte blev som jag tänkt mig så kommer allt att bli bra. Mer än bra. Vara-hög-på-champagne-och-kärlek-och-nördprat-och-fuldansa-till-Joy-Division-tills-champagneglaset-skvimpar-över-BRA. I’ll settle for nothing less (detta kan med fördel uttalas med Maggie Smith-min). Lova att ni heller inte gör det.
All lycka till Mats och Johan, det snyggaste brudpar jag sett. May love never tear you apart!
Och på tal om kärlek: snygg-Jarvis i L.O.V.E.-mode har vi alltid tid för, eller hur? Han är en sådan fantastisk textförfattare – faktum är att hans samlade texter utkom i en bok härom året, han är en av få pop/rock-lyriker som förtjänar att läsas som en poet och jag sket alltid högaktningfullt i Pulps ständiga förmaning ”Please do not read the lyrics whilst listening to the recordings” och det var vi nog många som gjorde. Något annat kan man ju inte göra med rader så nyanserade, erotisk-realistiska och, tja, litterära som dessa:
So what do I do? I’ve got a slightly sick feeling in my stomach
Like I’m standing on top of a very high building oh yeah.
All the stuff they tell you about in the movies
but this isn’t chocolate boxes and roses.
It’s dirtier than that, like some small animal that only comes out at night.
And I see flashes of the shape of your breasts and the curve of your belly
And they make me have to sit down and catch my breath.
It’s so cold yeah, it’s so cold.
What is this feeling called love.
Why me, why you, why here, why now ooh.
It doesn’t make no sense no. It’s not convenient no.
It doesn’t fit my plans no.
It’s something I don’t understand oh.
F.E.E.L.I.N.G. C.A. double L.E.D. L.O.V.E.
(Nu är vi två bokbloggare som citerat Pulp inom loppet av en vecka. Jag minns aldrig vad Sofi Fahrman brukar säga, om det krävs två eller tre företeelser för att det ska bli en trend – eller var det ett mönster, gud, min visserligen extremt obefintliga fashionistaexpertis är verkligen under all kritik känner jag här nu..? – men vi kan väl säga att det räcker med två Pulpcitat för att en landsomfattande Pulptrend ska väckas till liv. Textsamlingen jag nämner här ovan heter förresten ”Mother, Brother, Lover” och jag undrar om jag inte ska ta och köpa den åt mig själv snart. Tillsammans med Kim Gordons självbiografi och Pamela Des Barres ”I’m with the Band” kan det utgöra den heliga musikaliska/popkulturnördiga treenigheten som markerar startskottet för min vårläsning. För tre företeelserPulpcitat böcker är en trend, eller hur var det nu..?)
På tal om förändringar: idag är det fyra år sedan jag startade den här bloggen, inser jag. Det är också mina föräldrars trettiofemte bröllopsdag vilket såklart känns pga, ni vet, LIVET. (Un)happy birthday, Dark Places! Då var jag nyinflyttad i radhuset jag nu ska lämna och barnen, fortfarande vällingknubbiga i blöjor, höll på att skolas in hos dagmamman som sedan dess lärt dem att skriva sina namn och räkna på svenska, engelska, spanska och teckenspråk. Denna blogg ett liv. I nöd och lust. I takt med att jag börjar skriva allt mer märker jag att jag har mindre tid för regelrätt bloggande, samtidigt som jag absolut inte vill låta bloggen somna in. Kanske låter jag bloggen ändra form så att den passar mitt nya liv bättre? Färre recensioner, fler spaningar/dagboksaktiga inlägg, mer popkultur. Kanske en del om skrivandet också. Jag gillar idén med en litteraturblogg i dubbel bemärkelse. En litterär blogg, som också handlar om litteratur men inte nödvändigtvis har så många bokrecensioner. Ett litterärt tonfall mer än något annat, kanske. En skaparblogg. Kan vara något.
Något blir det i alla fall, för jag råkar vara väldigt förtjust i min lilla svartklädda fyraåring och hennes vänner.
Jag kollar på lägenheter. Treor i centralt läge, nära bussar, skola, butiker, bibliotek, hemmet jag snart ska lämna. Hur blev det så här? Vi som älskade varandra så mycket. Uteplats i markplan är en bonus men inget måste, badkar börjar alltmer kännas som en eventuell guldkant, en glad överraskning snarare än ett krav.
Jag trodde inte att jag kunde leva utan badkar. Jag trodde inte att jag kunde leva utan honom.
Helst ska det finnas lekplats på gården så att barnen kan springa ut och leka medan jag sitter på balkongen och tittar till dem. De är radhusungar, jag vill att de ska fortsätta kunna springa fritt. Allt jag gör nu, alla beslut jag försöker formulera, gör jag för dem.
Ibland tänker jag att en fyra kanske vore optimalt, för då skulle jag kunna ha ett arbetsrum. När allt känns för tungt och svårt och jag tänker att jag inte kan andas flyr jag in i det där än så länge högst hypotetiska rummet. Funderar på gardiner, vilka popkulturella ikoner jag ska låta pryda väggarna. De säger att lägenheterna aldrig har varit dyrare i min kommun, de går åt som smör nu. Håller hela världen på att separera? Kommer jag att ha råd med a room of one’s own, det jag kämpat för så länge?
Kommer jag att orka? Allt är så skört nu, JAG är så skör nu. Men jag, vi, håller oss samman för barnens skull, för deras självklara vardaglighet, deras sug efter kramar, tacos, filmkvällar framför brasan. Piratskepp att rita, Barbiesar att leka med, bad att tappa upp. En välsignelse ändå. Men också ofattbart tufft, detta, att aldrig riktigt få bryta ihop ordentligt. Jag tror att både jag och han, han som alltid befunnit sig bortom mitt bloggande och kommer att få fortsätta göra det, av respekt för det vi haft, skulle behöva det men det går ju inte. Så vi kämpar på så gott det går. Försöker finnas där för varandra om kvällarna när barnen somnat. I april skulle vi ha varit tillsammans i fjorton år. Hela mitt vuxna liv har vi tillbringat tillsammans. Han kan min kropp utan och innan, har sett våra barn födas, vet hur jag ser ut när jag är kräksjuk, bakfull, ledsen. Vi kommer att fortsätta att finnas där för varandra, det är vi helt överens om. Bara inte på det sätt vi gjort innan. Allt detta nya att navigera sig igenom. Ibland vaknar jag på nätterna och skriker rakt ut. Tror att jag ska dö. Marans tryck över bröstet. Inte konstigt, säger folk till mig. Kroppen kommer ikapp till sist. Jag gör som jag har lärt mig och väntar ut det, låter det värsta, det allra nattsvartaste skölja över mig. Snart märker jag att jag inte kommer att dö den här gången heller. Dessutom har ju det värsta av allt på sätt och vis redan hänt. Nu kryper vi runt i ruinerna av det, famlande, blinda som nyfödda kattungar. Snart kommer vi att se ordentligt igen. Snart kommer mörkret att skingras.
Vi får intala oss det.
Uppbrottets matematik (ibland tror jag att jag lider av dyskalkyli). Två månader sedan vi bestämde oss. Uttalade det ofattbara. En dryg vecka sedan jag tog av mig ringen. Huden därunder är rå och oskyddad som på ett nyfött barn. Åsynen av det får mig att grimasera, men jag fortsätter att titta, som man gör när man passerar en otäck trafikolycka. Jag tänker att det är helt rimligt att det ser ut så, på samma sätt som jag fortfarande bär synliga ärr från barnen jag bar på. En och en halv månad sedan jag ändrade hans namn i telefonboken, för han är ju inte min älskling längre. Nick Caves trygga avgrundsröst på repeat hela den här tiden, ”I don’t know how, I don’t know why, but she’s nobody’s baby now”. Är jag nobody’s baby nu? Hur länge sedan jag var somebody’s baby egentligen? Orkar jag ens tänka på det? Nej. Nej.
Nio månader sedan jag ägnade kvällarna åt att – ensam, ensam, på det hela taget alltid ensam – gråta ögonen ur mig till Weeping Willows. Nio månader sedan jag drack för mycket vitt vin till ”Too Late for Us” och kom till insikt om att det var mig – oss – Magnus Carlson sjöng om när han med sin allra lenaste och sorgsnaste röst sjöng ”There’s nothing left of us, we’re on our way but I don’t know where”. Nio månader: längre än den tid jag bar på mina döttrar som nu börjar bli så stora, som fattar så mycket mer än man ibland som förälder vill inse. Jag vill vara en glad mamma igen, kunna dansa med dem utan en tagg i hjärtat, natta och sjunga ”Vad det är bra att jag har dig” utan att få tårar i ögonen. Myrsteg. Snart, kanske.
Jag pratar med vänner som också går igenom svåra saker just nu. Vissa av dem pratar jag med långt in på nätterna, för att känna mig mindre ensam. Det hjälper. Misery does love company och delad olycka känns lite mindre, faktiskt. Ibland tycks det mig som om hela min omgivning separerar, krisar, förlorar närstående, blir sjuka, deprimerade, har ångest och livsleda, känner sig otillräckliga som föräldrar, vänner, älskare, partners. Jag slås gång på gång av hur det är de allra finaste, mest lyhörda och känsliga, de som vågat bära sina hjärtan utanpå, som tycks drabbas hårdast. Varför är det alltid så?
De andra då, de som verkar så jävla lyckliga? Som kämpar på med det lilla utan att förvandlas till Sylvia Plath varannan dag. Hur orkar de? Vad är deras hemlighet? Är det kanske detta att de inte känner efter så mycket, inte tänker så förbannat?
Några av de bästa och ärligaste samtal jag haft har ägt rum de senaste månaderna, efter allt, mitt upp i mörkläggningen. Jag har vågat visa mig sårbar, äntligen vågat artikulera de känslor av ensamhet och hopplöshet jag burit på länge, och fått så mycket kärlek och bekräftelse tillbaka. Vissa vänner har jag varit nära tidigare och kommit ännu närmare nu. Andra har under denna kris, detta märkliga undantagstillstånd som ändå, på något sätt, det inser jag ju, är mitt liv just nu, tagit sig fram ur periferin och blivit centralgestalter. Jag är så glad över att ni finns. Utan er, utan tanken på roliga kvällar med er framöver, in the future when all’s well, där mörkret får dansa med flams, allvar, nörderier och fina samtal, hade jag gått under.
Och det kommer att bli bra. Michael Stipes röst på en repig fanclubvinylsingel, mitt hjärtekrossade sena 90-tal. ”Oh no not I, I will survive”. Ja. På årets sista dag läser jag att Stipe gått upp på scenen innan Patti Smiths konsert i New York och sjungit offentligt för första gången sedan R.E.M. splittrades. Han ser så glad ut på bilderna. Jag väljer att se det som ett tecken. Jag skålar i Pommac med barnen och han som snart är min före detta på tolvslaget. Tänker good riddance och RIP, 2014, 2015 måste bli bättre. ”There is another world, there is a better world. Well, there must be.”
Under ledigheten skriver jag mer än vad jag gjort på länge, sitter i min nya julklappskimono och knapprar i timmar. Testar nya genrer, leker med perspektiv, gör sådant jag inte vågat tidigare. Det känns väldigt 2015, detta, att testa saker jag inte trodde jag skulle våga. Jag skriver kortare noveller för att det är skönt att gå upp i någonting, få timmarna att gå. Jag skriver synopsis och första kapitlet till något längre som jag tror och hoppas kan hålla mig upptagen de kommande månaderna.
Med läsandet är det värre. Ni har väl anat det, kära Constant Readers, att det funnits en alldeles särskild anledning till mitt ickerecenserande. Nu vet ni. Under allt detta som ändå pågått under större delen av det år som vi nu lämnat bakom oss har min koncentrationsförmåga varit i paritet med en guldfisks. (Kanske är jag taskig mot guldfiskarna nu, vad vet jag om dem egentligen?) Typiska Helenaböcker, litterära thrillers med fler twistar och loopar än en bättre berg-och-dalbana, har bara inte funkat. Jag klarar inte av att uppmärksamma alla intrigtrådar, får inte ihop det, känner mig dum i huvudet. Ja, man kan tala om separationshjärna. SAOL borde definitivt göra det. Jag vet, för jag kämpar själv med en separationshjärna som motsäger sig all form av logik. När det var som värst där under senhösten fick jag för mig att jag skulle översätta ”Kallelsen” till engelska och skicka till amerikanska skräcktidskrifter. (Ett projekt som aldrig slutfördes, men jag hoppas fortfarande göra det en dag.) Jag grävde ner mig i språkliga dilemman – är det inte snyggare, mer gotiskt på något sätt, att skriva ”verandah” med h, och vore det inte mest konsekvent att använda lätt ålderdomlig brittisk engelska med en touch av lovecraftianska hyperboler? Men hur kommer man då in på det bohusländska? Jag välkomnade att använda hjärnan på det sättet, grotta ner mig i språk och stil, men glömde att packa ungarnas ryggsäckar, kunde inte säga vad jag ätit till frukost igår. Förmodligen bara kaffe, räknas det? Och läsningen: det har gått sådär, milt sagt. Lena Andersson och hennes Ester går bättre än Dark Places-böckerna, Lena Dunhams självbiografi likaså. Jag känner igen mig mycket – alltför mycket? – i Dunhams skildringar av sexuella gråzoner och diffusa övergrepp, sådant man som ung tjej gick med på för att bli älskad, och i brist på det… Vill skriva mer om det någon gång, men inte nu. Chicklit går också bra, i alla fall så länge hjältinnorna också mår dåligt och vill gömma sig under ett tjockt täcke med likörglass och Joy Division. Ännu bättre går det att läsa barn- och ungdomsböcker där skogen blir vred och flickor försvinner. Twin Peaks, so much to answer for. Några veckor före jul får jag en avi från English Bookshop. Den avin visar sig gömma det största bokpaket jag någonsin tagit emot. Nitton böcker, alla handplockade efter min smak, helt gratis. Jag har börjat berätta för folk i min närhet om vad som är på gång, och till min närhet räknas såklart min bokhandel. Och nu har de alltså tänkt på mig! Spökande tvillingar, Megan Abbott-blurbar, mörka litterära thrillers med Gone Girl-vibbar, en julchicklit. Jag gråter för att det finns så många som är så snälla mot mig nu när jag behöver det som bäst. Jag gråter för att jag vet att jag inte kommer kunna läsa något i den högen på ett tag framöver.
Jag är en sentimental person, jag är en öppen person, jag är en skrivande person. När mitt gamla favoritband splittrades gick jag upp halv sex på morgonen och skrev en lång sorgetext. Det har varit skitjobbigt att inte kunna, inte våga, skriva om allt det här svåra och ensamma som nu resulterat i ett förändrat civilstånd. Det var aldrig självklart att jag skulle skriva om det. Vill inte lämna ut någon som faktiskt inte valt att skriva om det, som har andra copingmekanismer kring vårt uppbrott. Samtidigt har jag ju aldrig väjt för IRL-Dark Places tidigare, så varför nu? I huvudet formulerar jag ett inlägg. Jag har nog skrivit på det ganska länge nu. Ute har all snö smält, råfukten kryper in under min halsduk som i en Christine Falkenland-roman. Jag lyssnar på Tracey Thorns ”Oh, the Divorces” för säkert nittiofjärde gången, hakar upp mig på raderna ”That one is his fault, and this one is her fault”, skilsmässornas ständiga beskyllelselek som verkar vara så svår att komma från. Undrar hur folk kommer att tänka kring oss. Jag vill inte att det ska vara någons fel, inte när det bara finns två ensamma och ledsna människor som insett att de inte längre kan älska varandra på det sätt de velat. Jag vill att allt ska bli bra till sist. Jag vill att det ska bli vår så att jag kan läsa någon av mina eviga litterära thrillers på min uteplats. Jag vill lära mig att gå orädd, som i R.E.M.-låten First Aid Kit gjort en så magnifik cover på nu. Jag vill inte ha något ”Lucy Jordan moment” som Claire Messud skriver om i ”The Woman Upstairs”, där hon vid 37 års ålder inser att hon aldrig kommer att åka genom Paris i en nedcabbad bil med vinden blåsande i håret. Om knappt ett halvår fyller jag 35. Mitt hår är mörkbrunt igen, snudd på svart, som på min gamla indietid. Jag tycker om vad jag ser i spegeln, inklusive det lite härjade, hårda. Kanske särskilt det. Jag lägger upp osminkade Instagrambilder utan att blinka, inget monster som skärskådar mig i kanterna nu. Krisandet: the great fucking equaliser. Plötsligt skiter jag i sådant jag tidigare lagt ner så mycket energi på. Vad jag får och inte får äta. Om jag är tillräckligt smal för att bära jeans. Vem bryr sig? Inte jag. En mörk vrå mindre att grubbla över. Skönt. Hoppas att det håller i sig.
Jag vill tro på ett lyckligt slut, även om det nu inte blir det jag så länge tagit för givet.
Och vi kommer att överleva även detta.
”There is another world, there is a better world.”
En dag av glada barn som drar Bellmanhistorier tills de nästan kissar på sig, och så framåt kvällningen en soffa där man får sträckläsa ”40 Constant Reader” (gud vad jag har saknat att läsa Linda Skugge, inser jag) medan katten spinner och man kommer på att nya SJ Bolton snart borde nå en. En sådan dag, att trycka upp i ansiktet på det som skaver, är grått och motigt (det som också kallas livet, ibland, men inte alltid, tack och lov). Då är det lätt att känna sig så här:
PS: Har fått mitt läsflow tillbaka och skyller helt och hållet på en fantastisk akaporrroman i Dublinmiljö. Mer om den senare!
Min påskhelg: jag och barnen i sommarstugan. Sol, utflykter, promenader, godis och natur, och så ett par (alltför korta) stulna läsögonblick i solen. Jag hade med mig tre böcker, men det ville sig inte riktigt trots lovande upplägg (april, denna grymmaste av läsmånader, som sagt). Men! Sedan hittade jag ”Astas bok” i bokhyllan och så kom allt tillbaka till mig.
Hur jag hittat denna svåråtkomliga lilla Barbara Vine-pärla på en vindsloppis i Nora förra sommaren.
Hur jag med en närmast övernaturlig självkontroll (jfr icke besvarat booty call från ”Supermatural”-Dean) ställde ”Astas bok” i sommarstugebokhyllan så att jag skulle slippa våndas över att ha med mig fel bok nästa gång.
Hur jag, fru Motsatsen till teflon (everything sticks), glömde alltsammans.
Det blev inte särskilt mycket läst i påsk, men det lilla jag lyckades lura till mig: ååhh! Är så lycklig över att jag har en hel hög med olästa Barbara Vine att se fram emot – hemma och i stugan.
Hoppas att ni haft en fin påskhelg, med eller utan läsning.
Och ser inte Neko lite ut så som man föreställer sig Libby Day? Åtminstone kommer hon avsevärt närmare än Charlize Theron. Sunkhaksinramningen och det lite skeva i framträdandet förstärker det flynnska, för visst är Gillian Flynns värld (bland mycket annat) små syltor där osannolikt bra sångerskor plötsligt reser sig upp mot en fondvägg av gamla sadlar och får alla att spilla ut sina Millers? Sedan går någon hem till en grisfarm eller ett dysfunktionellt äktenskap och något fruktansvärt händer. Det David Lynch-drömska i musiken finns naturligtvis också här; om Dark Places – bloggen denna gång, alltså – vore en låt skulle ”Look For Me (I’ll Be Around)”, som finns på Neko Cases Calexico-producerade, alltigenom ljuvliga album Blacklisted från 2002, komma rätt nära. Musik som litteratur(blogg). Även texten är värd att lyssna på: stalkerhistorier ligger ju mig varmt om hjärtat. Sylvia Dee, som skrev texten till låten, har även skrivit ”The End of the World” som ni säkert minns från en hjärtskärande scen i ”Girl, Interrupted”, och jag tycker nog att lite av den sångens vitknogade, utan dig inget mig-desperation finns även här. Åh, visst är det fint när man hittar artister som förkroppsligar så mycket av sina estetiska, litterära och popkulturella preferenser? Om inte annat så är det fint att kunna plocka hem dem lite varstans.
(Ni kan lyssna och begrunda det fantastiska litterära/popkulturella kretsloppet som möjliggör Gillian Flynn- och Twin Peaks-associationer i en och samma skepnad medan jag läser ”The Winter People”, skriver, jobbar, tränar, gosar katt, sover, provar det där med Intuitive Eating, tar hand om barn, överdoserar kaffe, håller tummarna för ”våga vägra vabruari” och försöker komma ihåg att andas. Är det bara jag, eller är det mycket nu?)
Associationskedja i bilder, för er som inte hängde med eller behöver/uppskattar visuella hjälpmedel:
Dark Places 