Hej, jag heter Helena och jag har ett stört förhållande till mat. (Jag har även ett par kilos övervikt enligt BMI-skalan, men likt Pippi och fräknarna är detta är inte något jag lider av. Faktiskt. Mer om det senare.)
I detta är jag långtifrån ensam. Faktum är att jag de senaste åren, med stegrande bestörtning, noterat att de människor i min närhet som har ett helt och hållet okomplicerat förhållande till mat och sina kroppar rätt ledigt går att räkna på en hand. De nöjda är fridlysta medan vi som befinner oss på ätstörningsspektrat (för jag tror att ett sådant finns; jag tror att man kan ha olika grader av ätstörningsproblematik utan att nödvändigtvis vara allvarligt sjuk) börjar bli norm. Just därför är Julia Skotts bok ”Kroppspanik” så oerhört viktig nu, idag, som ett ilsket frågetecken bland de braskande kvällstidningsrubrikerna och larmrapporterna som kanske inte är så larmande, trots allt. I sin rappt skrivna debut redogör Skott för många myter och problem kring de kroppsideal vi lever med och ofta tar för sanning. Är verkligen övervikt, eller för den delen fetma, alltid synonymt med dålig hälsa? Fungerar BMI-tabellen för alla? Är bantning bra i längden? Vad händer när vårt vikt- och kroppsfixerade samhälle ALLTID fokuserar på vikt snarare än hälsa? Svaren på de frågorna: 1) nej, inte alltid – jag brukar här ta upp min pappa med BMI 30, perfekta värden och Vasaloppsfysik, 2) nej, 3) nope, 4) en hel del riktigt olyckliga saker, varav somliga direkt hälsovådliga.
Julia Skott är engagerad, arg, nyfiken, föredömligt drastisk och sjukt rolig när hon på ett personligt och mångfacetterat sätt propagerar för en bokstavligt talat vidare syn på våra kroppar och hälsobegreppet. Hon tar avstamp i personliga erfarenheter – hennes egna såväl som andras – men också i medicin, politik, samhällsdebatt och populärkultur (älskar att hon lovebombar Gilmore Girls och hur vikt där är en ickefråga!). Hennes mission, som jag delar till 100 procent: att få oss att sluta stirra oss blinda på siffror och släppa all onödig ångest.
Jag vill att du ska kliva ner från vågen, släppa klämtaget om valkarna, verkliga eller inbillade, och sluta noja om tre eller åtta eller fyrtio kilo för mycket − eller för lite. Oavsett hur du ser ut, oavsett vad du väger, är det onödigt att oroa sig och må dåligt över det.
Redan på första sidan, när Julia Skott sammanfattar sin grundläggande syn på bantning och kroppshets som att man antingen kan stå på vågen eller på barrikaderna men väldigt sällan på bägge ställen samtidigt, vill jag leja ett helt gäng med cheerleaders i storlek XS till XXL som gör pyramiden, viftar med pompombollar och utbrister i ett rungande ”HALLELUJAH SISTER!” samtidigt som den tyngsta tjejen går ner i split och river ner öronbedövande applåder. Mycket kan tyckas vara vanligt sunt förnuft, men i ett tidevarv då alla – alltså verkligen ALLA – ägnar sig åt växelvis svält och hetsätning (aka Helenametoden sedan tidigt 00-tal, aka metoden som åtminstone om man råkar heta Helena och driva bloggen Dark Places garanterar ett fortsatt destruktivt förhållande till mat och kropp och en garderob med större spännvidd än Oprah Winfreys) och 5:2 är på allas läppar är det vansinnigt efterlängtat och välbehövligt sunt förnuft. Jag blir förbannad, peppad och rörd om vartannat och lär mig nya saker som spär på min, inbillar jag mig, berättigade ilska över sakernas tillstånd.
Visste ni till exempel att det gjordes en amerikansk undersökning där många av de tillfrågade uppgav att de hellre skulle bli blinda eller förlora en kroppsdel än att vara permanent överviktig?
Visste ni, apropå just övervikt, att den amerikanska gränsen för övervikt fram till 1998 låg på 27,8? När man sedan sänkte gränsen till 24,9 blev hundratusentals människor plötsligt överviktiga – utan att ha gått upp ett gram. De gick och lade sig som normalviktiga och vaknade som överviktiga och fick bums en massa risker och sjukdomshot kastade på sig. Att vården går slaviskt efter BMI-gränser, även för oss som befinner oss precis ovanför överviktsgränsen, kan jag själv intyga, och det var sorgligt nog en bidragande orsak till att jag som nygravid rapporterade en lite, lite lägre vikt vid inskrivningen. I mitt redan sköra och hormonella tillstånd orkade jag inte med att prata om min vikt över huvud taget, det var fortfarande för känsligt. Genom att dra av tre kilon – tre mjölkpaket, ett nyfött barn, herregud – visste jag att jag automatiskt skulle hamna i ”bra”-högen, slippa jobbiga följdfrågor och tårar. För mig, som alltså är överviktig enligt den ”nya” BMI-tabellen men inte enligt den gamla, var det synnerligen intressant att läsa om förflyttningen av BMI-gränserna och BMIs minskade förtroendekapital inom forskning. Samtidigt är det så svårt att förhålla sig till. Jag är ju exakt samma person oavsett om jag är överviktig (”överviktig”) eller ej. Ser likadan ut, mår lika bra eller dåligt, har en kropp som fungerar på samma sätt och passar i samma sorts kläder. Mitt sexliv, mitt sociala liv, min smak när det gäller litteratur, film och musik är inte på något sätt avhängiga av huruvida jag klassificeras som normal- eller överviktig. Men visst är det svårt att tala om vikt, i synnerhet när man måste förhålla sig till graderande/värderande skalor (fast måste man?). Jag är till exempel helt med på att ”tjock” kan vara ett neutralt beskrivande ord, samtidigt som jag inte känner mig bekväm att använda det på mig själv utom möjligen i småironiskt syfte, eller relativt, utifall jag skulle hamna bredvid Kate Moss på en middag (mycket troligt scenario). Visserligen hoppas jag att vi då skulle prata om helt andra saker än vikt, men den där jämförandeaspekten av kroppspaniken är svår att skaka av sig. Bloggaren Lady Dahmer skrev nyligen, apropå att hon var bjuden på bröllop, om hur hon visste att hon skulle vara, eller i alla fall känna sig som, den tjockaste kvinnan i rummet. Vi var många som blev ledsna och kanske lite besvikna över det inlägget, samtidigt som det talar för att vi alla, även uttalade kroppsaktivister som Lady Dahmer, vacklar och har dåliga dagar.
Men tillbaka till benämningen ”tjock”. Nej, jag känner mig inte bekväm med att använda det. Mest för att jag inte tycker att jag är det, helt enkelt – not, tillade hon, that there is anything wrong with that – men kanske också för att det är ett ord jag lärt mig att sky. Även när vi försöker motarbeta normen så är vi normen, visst är det tröttsamt? Ordet ”överviktig”, då? Enligt vem och vad? Hur mycket makt ska vi ge BMI egentligen? Jonas Gardell har sagt att vi måste bestämma oss för vilka som ska vara auktoriteter i våra liv: vill jag att BMI ska vara en? Nä, då väljer jag hellre Amy Sherman-Palladino, Stephen King, Caitlin Moran och Elizabeth Hand.
Att siffror kan vara missvisande är något annat som Julia Skott tar upp. När jag berättar vad jag väger brukar jag bemötas med vantro, så pass mycket att jag själv börjat skala av ett par kilon när jag tänker på min vikt. Mycket av det tror jag har att göra med att vi lever i ett samhälle där kvinnor – alla kvinnor, oavsett längd, kroppsbyggnad och genetiska förutsättningar – förväntas väga en sisådär 55-65 kilo. Dit räknas allt som oftast även vi som inte sett de siffrorna på den här sidan högstadiet, tvillinggraviditeten eller vad det nu kan vara. Det finns en smalnorm som är så allomfattande att den tagit sig verklighetsfrämmande uttryck. Samtidigt som glappet mellan hur vi bör se ut och faktiskt ser ut ökar är det som om vi alla går omkring med smalglasögonen fastklämda på näsan. Och tro inte att du är ursäktad eller okejstämplad bara för att du råkar passa in i denna smalnorm. Nej, för övervikten, detta blekfeta spöke, kan när som helst sticka upp sitt Onkel Fester-ansikte och angripa dig, så normalviktig du är! Bäst att bara ta en potatis till lunchen, eller ännu bättre, skippa lunchen helt! Kändisarna vars kroppar skittidningar som Veckans Bild säger till oss att vi vill ha, tror ni att de duger? Nejdå, för titta vilka celluliter de har! Hänger inte rumpan lite där? Vad är det där för konstig valk? Vi är så hjärntvättade att vi inte längre känner igen vanliga kroppar, och det gör mig så ledsen. Ingen – jag upprepar, INGEN – vinner på att ha det så här, så kan vi inte bara tagga ner? Sätta oss ner och duga lite, så där som vi är idag, inte om fem, tio eller femtio kilo. Bara låt tanken vidröra dig: visst vore det skönt?
Tyvärr är det inte så enkelt.
När jag skrev mitt uppmärksammade inlägg om Katrin Zytomierskas LCHF-bok för ett och ett halvt år sedan befann jag mig i krig med såväl maten som kroppen. Nu börjar jag, sakta men säkert, sluta fred med den sistnämnda. Jag tycker att jag duger och är snygg, uppskattar (oftast) min kropp för att den bär mig och har burit och fött fram två barn samtidigt. Min hängmage och bristningarna bär jag (oftast, nota bene, vi har alla dåliga dagar) som en medalj, ett levande, lätt dallrande referensbibliotek över mitt liv och de vinster och erfarenheter jag gjort så här långt. Det är väldigt nyttigt att umgås med barn för de har ett så krasst och normfritt förhållande till sina egna och andras kroppar. Samtidigt bävar jag inför den dag då mina tjejer, som än så länge springer omkring nakna utan den minsta tillstymmelse till självcensur eller –hat, som på allvar tycker att deras 76-kilosmorsa med hängmage och bristningar är vackrare än Törnrosa, Snövit och Rapunzel tillsammans, ska indoktrineras i denna skitvärld, så inte ens där får man vara helt fredad.
Maten då, andra sidan av det där tvehövdade vidundret som inte låter mig vara riktigt nöjd och glad? Jo, maten är fortfarande, I’m sorry to say, ett jävla minfält av skuld, skam, ångest, tröst, hunger, känslor och tvång, för att nämna några av många ord som passar in här. Jag har inte ett sunt förhållande till mat, inte någonstans. Som jag avundas alla som kan se mat som mat; som näring, naturligtvis, men också som något positivt och glädjerikt. Någon dag hoppas jag kunna vara där själv. Vägen dit lär bli en golgotavandring, men nu börjar jag åtminstone förstå vilka verktyg jag behöver ha med mig på vägen. Att vara snäll mot mig själv och min kropp är prio ett. Jag märker att mitt såriga förhållande till mat och ätande har en tendens att regleras automatiskt när jag gör saker jag trivs med, undviker att stressa, motionerar regelbundet, sover bra och äter mat jag tycker om, utan pekpinnar. Plötsligt kan det gå veckor – tyvärr aldrig månader, åtminstone inte än, men jag ser emot månaderna och sedermera åren – utan att jag har hetsätit, kompenserat med minimalt kaloriintag eller över huvud taget reflekterat över vad jag stoppat i mig. Jag äter. Jag lever. Jag funkar. Vilken ljuvlig känsla det är! Att sedan bemötas av de där pekpinnarna jag försökt släppa så fort jag går ut i personalmatsalen eller öppnar en tidning; att det störda, som jag själv kämpat med i större delen av mitt vuxna liv, nu tycks ha blivit norm… det är en verklighet som gör min och andras kamp avsevärt svårare.
Ja, det är svårt, och jag är rädd att den här texten blev mindre peppig och mer snårig än vad jag tänkt mig, men vi är många som kämpar tillsammans, uppe på barrikaderna och på en våg som kanske, kanske kan tillskrivas mindre värderande egenskaper än tidigare. Sist jag ställde mig på min (föredömligt dammiga) våg för att ha en ungefärlig siffra att slänga in här i recensionen fick jag förresten en smärre chock. Den var nämligen inställd på pounds istället för kilon så jag hade hastigt och lustigt blivit tresiffrig… Ja, det är faktiskt på de putslustigt anekdotartade nivåerna som jag – med undantag för de där dagarna då huden känns för tunn och allt går direkt in, filterlöst – befinner mig just nu vad gäller vikt. Så. Jävla. Skönt! Nu ska jag bara se till att få ordning på hetsätandet också, väl medveten om att det inte finns något ”bara”, men också intensivt medveten om att vi är många som vill förändra saker och ting. En dag ska vi bli fria, och till dess kan jag inte tänka mig ett bättre sällskap på barrikaderna än Julia Skott och hennes bok.
För övrigt tycker jag det är sjukt kul att ”Kroppspanik” verkar placeras bredvid alla böcker om 5:2-dieten som väller in i bokhandlarna just nu. Lite sorgligt kanske också, för vi skulle ju behöva en egen avdelning för böcker som ”Kroppspanik”! Å andra sidan tänker jag att den som varit på gång att plocka på sig en bok om 5:2 liksom stannar upp, ser Julias bok och inser att hen kanske duger utan tvådagarssvält. Det är en tanke som piggar upp.
Läs även Fiktiviteters text om ”Kroppspanik”.
Dark Places 