Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Pjäser’ Category

ömheten

Det närmaste man kan komma (tillfällig) bot på januaritristessen, förutom att öppna en bok, måste väl ändå vara bokspaning, lunch och teaterbesök i sympatiskt sällskap? När jag tittar igenom de senaste årens kalendrar ser jag att jag gått väldigt mycket på teater i mitten av januari, de där helvetesveckorna som suger livsglädjen ur även den mest Pollyannaliknande personlighetstypen. Ingen slump –  det stavas, inte helt oväntat, V-E-R-K-L-I-G-H-E-T-S-F-L-Y-K-T. Igår kröp jag hur som helst ur vabnästet och såg Stadsteaterns uppsättning av ”Ömheten” tillsammans med Fiktiviteter. Fantastiskt trevligt var det, men också, naturligtvis, fantastiskt sorgligt, hemskt, upprörande, gripande… alla de där adjektiven som lätt kan bli svulstiga men som man nästan måste ta till när man talar om Jonas Gardells arbete med ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Och där finns ju ”Ömheten” i högsta grad med, som ett slags embryo till det hela: pjäsen som skrevs 1985, mitt under aidsepidemins epicentrum, och visades i Sveriges Television 1989 med Gerhard Hoberstorfer och Kenneth Söderman i huvudrollerna.

Här dyker Rasmus och Benjamin för första gången upp, i två parallella skeenden, ett där en sjukdomsmärkt Rasmus får besök av sina föräldrar och ett där Benjamin och föräldrarna vaknar vid Rasmus dödsbädd. Jag var bara nio år när ”Ömheten” sändes i TV och har följaktligen inte sett den uppsättningen, men har läst mig till att tv-pjäsen åtminstone rent scenografiskt var en påklädd och kysk historia, som om blotta ämnet var brännbart nog, ”räckte”. (Åttiotalets Sverige är tack och lov inte det Sverige vi lever i idag.) I Stadsteaterns uppsättning möts publiken av ett kärlekspar blottat ner på den bara huden: Rasmus och Benjamin nakna och tätt omslingrade på en tunn madrass i ett spartanskt möblerat rum. Här älskar de, här gråter de, här skakar de av dödsångest och kastar sig mellan hopp, förtvivlan och barnsliga upptåg på ett fullkomligt hjärtekrossande sätt. Jag trodde att jag skulle ha svårare att skaka av mig tv-seriens Rasmus och Benjamin, men fastän Adam Pålsson och Adam Lundgren hela tiden finns i bakhuvudet på mig, som ett extra lager, köper jag fullständigt Björn Elgerd och Kristofer Kamiyasu i huvudrollerna. Deras kärlek framstår faktiskt nästan som större här, eller åtminstone mer komplex. De tvära kasten mellan barnsliga lekar (”var är Stålpussaren som ska komma till alla opussade?”), hejdlös kärlek och naken desperation gör att kärleken, och sorgen, förhöjs. När sedan Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson ringer på skruvas svärtan och den bitska humorn upp ytterligare några snäpp och man ömsom skrattar, ömsom gråter, ömsom tar sig för hjärtat. Damen i publiken som hyschade åt en bänkgranne som tydligen skrattade på fel ställe får ursäkta – här finns ingen bekväm indelning mellan komedi och tragik, mellan gapflabb och ångest. Det är ju Jonas Gardell, gubevars. Och tack och lov för det!

Därmed inte sagt att det är helt oproblematiskt, eller ens optimalt, att se ”Ömheten” med ”Torka aldrig tårar utan handskar” så färskt på minnet. Många repliker har, upptäcker jag, återanvänts i såväl böckerna som TV-serien, samtidigt som den Rasmus och den Benjamin vi möter här i mångt och mycket skiljer sig från de personer vi lärt känna i höst och vinter. Det blir inte en helt smärtfri övergång. Jag kommer på mig själv med att, som vore jag en domare i ett osedvanligt dödsskräcksanfrätt lekprogram, sitta och tänka saker som ”näe, inte skulle väl Tatuh-Benjamin NÅGONSIN säga ‘kyss fittan, gubbjävel’ till Rasmus pappa, hur mycket han än förtjänade det?”, ”hmm, Gardell hade nog inte bestämt att Benjamin skulle vara Jehovas vittne än?” och ”Lars-Ove? De menar väl Lars-Åke, och han tog väl inte livet av sig?”. Samtidigt som ”Torka aldrig tårar utan handskar”-triumftåget är underbar PR för ”Ömheten” kan jag inte någonstans låta bli att känna att det samtidigt begränsar ett konstverk så drabbande och välspelat att det borde dömas på egna meriter, utan alternativa skådespelare som sufflerar i publikens medvetanden. Ja, det är ett sätt att se på det. Ett annat, minst lika fruktbart, är att se alltsammans – böckerna, pjäsen, tv-serien – som en helhet, ett intertextuellt lapptäcke som dansar, skaver och bråkar med varandra. Lite som kärleksparet allt kretsar kring. Sevärt är det, i vilket fall. ”Ömheten” visas på Klarascenen till och med den 17 februari – missa inte!

Bokspaningen, då? Jo, jag köpte naturligtvis en bok (fast bara EN – duktigt, va?). Mer om det i ett annat inlägg!

Annonser

Read Full Post »