Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Poesi’ Category

Visst är det spöklikt att höra Plaths röst? Två huvudsakliga reaktioner från mig:

1. Vad brittisk hon låter! (För att låna ett citat ur novellen jag skrivit inspirerad av dikten, ”ekon av norra Londons viktorianska radhus, den väntande gasugnen”.)
2. Varför har jag inte tidigare tänkt på möjligheten att diktens Lady Lazarus kliver ur askan i ett krematorium? Kanske för att det är alltför obehagligt, även för mig? Men det skulle ju förklara raderna om vigselringen och guldfyllningarna.

Själva klippet är väl lite lökigt med de ”Nosferatu”-aktiga skräckfilmseffekterna, även om jag gillar videons Lady Lazarus ytliga likhet med Marcella Detroit i Shakespear’s Sisters ”Stay”-video. Ah, där har vi ytterligare en presumtiv söndagsvideo…!

Read Full Post »

Vaknade i morse med en släpig men auktoritär amerikansk mansröst i huvudet.”Let us go then, you and I”, uppmanade han mig, och jag klev upp ur sängen fastän väckarklockan visade det ogudaktiga klockslaget 05.20. Lite senare, när jag stod vid badrumsspegeln och sminkade mig, sade han ”There will be time, there will be time to prepare a face to meet the faces you will meet”. En lika trösterik som sorglig tanke, hur vi förställer oss framför omvärlden för att göra mänskliga möten smidigare. (Nej, jag tror inte att T.S. Eliot syftade på mascara och foundation när han skrev den raden, men ni fattar.) En halvtimme senare, när jag går ut i den lätt gulskimrande morgondagern är han där igen, gubben. ”And indeed there will be time / For the yellow smoke that slides along the street /Rubbing its back upon the window panes”.

There will be time, there will be time: så ofta som de raderna hemsökt mig ända sedan jag för första gången hörde T.S. Eliot läsa dem på en bandspelare i ett klassrum på Stockholms universitet för snart tolv år sedan! Jag vet att många ser ”The Waste Land” som Eliots mästerverk; själv är jag nästan omåttligt förtjust i hans långa, magiska vardagliga och vidunderligt stora dikt om J. Alfred Prufrock, om tiden som går, ångern över det som aldrig blev, alla dessa små, små stunder som var ett liv – och så döden, slutet, FÖRGÄNGLIGHETEN som hela tiden lurar i skuggorna. Kanske är jag  – utöver de fragment jag redan nämnt – särskilt förtjust i följande passage:

And would it have been worth it, after all,
After the cups, the marmalade, the tea,
Among the porcelain, among some talk of you and me,
Would it have been worth while,                                             
To have bitten off the matter with a smile,
To have squeezed the universe into a ball
To roll it toward some overwhelming question,
To say: ”I am Lazarus, come from the dead,
Come back to tell you all, I shall tell you all”
If one, settling a pillow by her head,
  Should say, ”That is not what I meant at all.
  That is not it, at all.”

Som sagt, tolv år har gått sedan mitt första möte med ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” (över hundra år sedan Eliot började skriva den 1910, för den sakens skull. På tal om tiden), men han fortsätter att hälsa på, Prufrock. För så där har jag det med dikter, romaner, sånger som betytt mycket för mig. När jag minst anar det ploppar små minnesfragment upp ur min hjärnas vindlingar, och jag blir påmind om hur totalt jäkla awesome det är att vara en läsande, lyssnande, kulturkonsumerande människa som alltid har ett helt universum av parallellvärldar att ta till när verkligheten känns alltför prosaisk. Sylvia Plath sade en gång ”What I fear the most, I think, is the death of the imagination”. Så länge vi har dikter som ”The Love Song of J. Alfred Prufrock”, sånger som ”Now My Heart Is Full” och TV-serier som ”Twin Peaks” (och alla fantastiska citat man kan sno därifrån: senast igår snodde jag Sheriff Trumans replik till Deputy Andy, ”where there’s no sense, there’s no feeling” apropå Katrin Zytomierska och eventuella huvudvärksbesvär i samband med LCHF, problem som hon i sin fantastiska bok sammanfattar med ”får du ont, ta en treo”) och förmågan att leva oss in i alternativa världar, i andras texter och verk… tja, så länge vi har allt det så tänker jag aldrig klaga över att livet är fattigt.

Read Full Post »

Not a red rose or a satin heart.

I give you an onion.
It is a moon wrapped in brown paper.
It promises light
like the careful undressing of love.

Here.
It will blind you with tears
like a lover.
It will make your reflection
a wobbling photo of grief.

I am trying to be truthful.

Not a cute card or a kissogram.

I give you an onion.
Its fierce kiss will stay on your lips,
possessive and faithful
as we are,
for as long as we are.

Take it.
Its platinum loops shrink to a wedding-ring,
if you like.

Lethal.
Its scent will cling to your fingers,
cling to your knife.

 
(Carol Ann Duffy, ”Valentine”)

Fick läsa den här dikten på en universitetskurs i London för över tio år sedan, men tänker fortfarande på den ibland, inte minst på Alla hjärtans dag. Gillar budskapet, bildspråket och den skenbara enkelheten. Duffy är, som ni kanske vet, numera hovpoet i Storbritannien och därtill den första kvinnliga, öppet homosexuella (och skotska!) hovpoeten.

Read Full Post »

Jag blir på så gott humör av Maria Margareta Österholms debut ”Den unga F:s bekännelser”! Lätt upprymd, nästan. Möjligen aningen makabert av mig med tanke på att det hela börjar med att hjältinnan – det är den unga F det – går drunkningsdöden till mötes, som så många andra unga kvinnor i litteraturen och konsten innan. Men den unga vattendränkta F kravlar sig upp på den leriga strandkanten med handväska och hamster, och därefter följer en lekfullt prosalyrisk skildring av en minst sagt säregen ung kvinnas verklighet och, kanske allra mest under leket, katedralkakorna och zombiehamstern, vad det innebär att vara ung kvinna idag. De implicita och explicita krav som ställs på en och vad som händer med dem som inte vill eller kan foga sig in i lämpligt led. Jag tänker på den unga F, som aldrig lyckats införskaffa någon längtan i normalstorlek och har lite svårt med balansen och auktoriteter, som en modern version av Ofelia, en Ofelia som får upprättelse och kredd. Och under den rosa, snudd på provocerande gulliga flickigheten – feministisk och obekväm därför att den är så överdriven, en medveten snedvridning av flickideal – vilar ett kompakt mörker. Om ”Den unga F:s bekännelser” vore en Facebookstatus skulle jag trycka ”gilla” omedelbart. Fastän språkdräkten är annorlunda kommer jag att tänka på Monika Fagerholms skeva, ojämförliga flicklandskap. (Strax efter att jag skrivit den meningen googlar jag Österholm och upptäcker att hon skriver på en litteraturvetenskaplig avhandling om skeva flickor i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Jag är inte förvånad.)

Liten självbiografisk anekdot som kanske inte tillför min läsning av ”Den unga F:s bekännelser” något… eller jo, det kanske den gör, förresten. Jag läste genusvetenskap med Maria när 00-talet var ungt och jag bar chockrosa strumpbyxor under svarta nätstrumpor så gott som varje dag (numera är det sobert svarta heltäckande strumpbyxor med tantigt hög midja som gäller…). Minns att jag tyckte hon var så sjukt cool i hela sitt sätt att vara, coolare än vad jag och min liksom insydda töntighet under nätstrumporna någonsin kunde komma i närheten av. När hon nu debuterat som författare är det kul att konstatera att hon – på ett bra sätt – skrivit precis den bok jag skulle ha förväntat mig av henne utifrån de minnesbilder jag har av vår studietid. Man kan även fundera kring detta med att folk jag rört mig i samma kretsar som börjar ge ut böcker. Det borde ju jag också. Typ när som helst. Åtminstone innan jag fyller 35. Fast nu kanske statistiken ligger emot mig, när flera människor som rört sig i liknande kretsar och konstellationer redan fått sina alster utgivna? Sannolikhetslära och allt det där. Äh, jag svamlar. Back to the drawing board!

Fiktiviteter har också läst och gillat.

Read Full Post »

Sister, I’m a poet

Tranströmers Nobelpris har fått mig att fundera lite kring mitt eget förhållande till poesi. Det är nämligen lite si och så med det förhållandet. Möjligen kan det sammanfattas med ett citat som jag har för mig kommer från Pet Shop Boys-medlemmen Chris Lowe, eller var det Neil Tennant: ”But what I do love, I love passionately.” De poeter som betytt mycket för mig kan lätt räknas på en hand: Gunnar Ekelöf, Edith Södergran, Christine Falkenland, Karin Boye. Bland de utländska finns det fler, vilket förmodligen hänger ihop med att jag läst mer engelsk litteraturvetenskap och –historia än svensk. Shakespeare, Frost, Whitman, Dickinson, Plath, brittiska hovpoeten Carol Ann Duffy, det finns många fina utspridda över många århundraden. Ofta fastnar dikter – ibland hela strofer, ibland några lösryckta rader – i mitt medvetande, som skuggan av en melodi på repeat. Två diktfragment som tumlar runt i skallen på mig särskilt ofta:

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

(”This Is Just To Say”, William Carlos Williams, helt briljant i sin enkelhet)

Och så den här, som ni som sett Woody Allens ”Hannah och hennes systrar” känner igen:

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody, not even the rain, has such small hands

(e.e. cummings)

Jag gillar verkligen tanken på poesi som musik, som skuggan av en sång man inte kan låta bli att gnola. Är som sagt en synnerligen otrogen poesiläsare, men ibland faller andan på att ta steget från diffust, skugglikt gnolande till sjungande, och då är det oftast de författare jag nämnt här som jag återkommer till. När barnen var små och ännu ammades brukade jag plocka fram ”Blodbok” av Christine Falkenland och läsa högt för dem medan jag ammade dem. Vet inte om det var mammas röst, det rytmiska vibrerandet mot deras små sugande kinder, eller själva orden som påverkade (förmodligen det förstnämnda) men de blev alltid så lugna av det. En fin liten ritual som jag kan sakna idag, när de rusar omkring helt kavata och bubblande. Att sedan ”Blodbok” är en ogenomträngligt mörk diktsvit som Falkenland själv när jag träffade henne jämförde med ett värkarbete, det är en annan sak, det…

Har ni några favoriter bland poeter, nutida eller dåtida?

Read Full Post »