Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Popkultur’ Category

1240854051_lg1b02edb78ca260ef21fbcd5883c81f69

När man tänker tillbaka på musiken i ”Beverly Hills 90210” är det lätt – alltför lätt, rentav – att tänka på David Silvers misslyckade rapkarriär, Jamie Walters och den där gången som Donna, Brenda och Kelly jagade Color Me Badd på Bel Air Hotel. Men minns ni vem som var den (åtminstone med Aaron Spelling-såpamått) alternativa rockens lätt otippade apostel i Bevvangänget? Det var ju faktiskt Steve Sanders! Steve, aka den kanske mest missförstådda, definitivt mest hånade, karaktären i serien. När Flaming Lips gästade serien var det Steve som påminde gänget om vilken bra låt ”She Don’t Use Jelly” är, och fastän* ”Losing My Religion” spelades på bilstereon när Brenda och Dylan gjorde slut första gången (och senare om och om igen på Brendas rum) var det Steve som peppade mest för R.E.M.-konserten i ett annat avsnitt.

* = Hmmm, kanske just därför, ändå? Mvh kan 18 år senare knappt lyssna på ”I Wish I Never Saw the Sunshine” i Beth Ortons version. /Ej flickan som skrivit blogginlägget…

Frågan är dock, och här får stackars Steve, Bevvans egen Cliff Barnes, ännu en gång stiga åt sidan (FÖRLÅT STEVE) om inte seriens djuping, killen med pannrynkorna, James Dean-luggen och Byronsamlingen i Porschen, är det verkliga R.E.M.-fanet i gänget med den ikoniska postadressen. Han känns dock inte som typen som går på konserter. Dylans R.E.M.-intresse tycks dessutom sympatiskt nog gå djupare än bandets största hit som förvisso fortfarande är knäckande bra 25 år efteråt, en av de där få låtarna som varit ett konstant soundtrack till mitt liv i olika skeden, men det finns ju så mycket mer! Till exempel ”You Are the Everything” från albumet ”Green” (1988), en finstämd ballad där den musikaliska riktning som bandet tog med monstergenombrottet ”Out of Time” anas i såväl val av instrument som Michael Stipes känslomässiga, klara sång (Stipe, vars tidiga sånginsatser bäst kan sammanfattas med titeln på R.E.M.s debutskiva: ”Murmur”…). I ”Summer Storm”, det tredje avsnittet på andra säsongen, spelas låten medan Dylan kämpar med sina motstridiga känslor för fadern. Det är ett av mina favoritinslag i serien, som jag följde slaviskt när det begav sig. Jag har letat med blåslampa efter ett klipp från scenen, men har tyvärr inte hittat något. Har däremot satt min högra hand, vars Bevvankompetens är känd sedan den hyperexklusiva chat vi gjorde innan vi kände varandra i det som brukar kallas ”verkligheten”, på att leta rätt på ett klipp, så det kanske kommer senare. Under tiden bjuder jag på ett annat stycke popkulturhistoria till tonerna av Athens finest. SOM MAN GRÄT. Åtminstone om man var team Brenda.

När Dylan McKay kände saker gjorde han det till R.E.M. Det hedrar honom. När ”Out of Time” nu i dagarna – imorgon, faktiskt, den 11 mars – fyller 25 kan det vara på sin plats att ånyo låta två popkulturella företeelser som präglade många unga människors tidiga 90-tal smälta samman i vad som endast kan beskrivas som musikhistoria. Själv gick jag och köpte ”Out of Time” dagen efter att jag sett Dylan och Brenda gråta till ”Losing My Religion”. That was just a dream…

Mer R.E.M.:

Mitt sorgeinlägg skrivet i affekt (nåja) morgonen då jag fick beskedet att de splittrats 2011.

Amerikanska podcasten Dad Rock diskuterar R.E.M. i två avsnitt, ett dedikerat till de senare åren som superstjärnor på skivbolaget Warner Bros och ett om de tidiga åren på IRS, där flera av de i mitt tycke starkaste skivorna kom till. Sympatiskt, lättlyssnat och föredömligt nördigt (pluspoäng för att de liksom jag relaterar ohälsosamt mycket till Rob i ”High Fidelity”).

SVTs ”Hitlåtens historia” har vigt ett mycket sevärt program åt ”Losing My Religion”.

Spotifylista där jag ger mig på sifysosuppdraget att sammanfatta Georgiabandets drygt trettioåriga karriär.

Det här är första inlägget i en ny återkommande serie som kombinerar Throwback Thursday med popkultur och annat jag gillar. Stay tuned!

Read Full Post »

635774147253232094-Wildflower

Jag har alltid varit ett fan av Drew Barrymore, från ”E.T.” via de beryktade kaosåren – en berusad liten flicka på en barstol, vuxna som skrattar, jag blir så ledsen när jag tänker på det, att det kunde fortgå – till upprättelsen på 90-talet då Drew kom att representera något fräscht, livsbejakande och lite alternativt i en allt plastigare värld. Min hjärna är full av mer eller mindre meningslös trivia, icke-raderbar. Till exempel vet jag att Drew träffade Hole-basisten Eric Erlandsen, som hon sedan var tillsammans med ett par år, när hon stod utanför en bar och kräktes. Hon tittade upp, och Eric stod och höll hennes hår. En gång på Zinkensdamms IP vid ungefär samma tidpunkt hånglade jag med en kille som höll i mitt hår medan jag spydde. Vi konstaterade att vi båda hade ätit pizza innan vi slaskade vidare. Åh, det fräscha, livsbejakande, alternativa 90-talet!

Vi sågs aldrig igen. Drew såg så rosenskimrande ut med Eric, minns jag. Jag tyckte aldrig att någon av hennes grungiga pojkvänner var värdig henne.

Om åren med Eric, Courtney Love och Los Angeles alternativscen, allt det som jag följde genom tidningsurklipp, pre-Internet, folks, talar Drew knappt i sin nya självbiografi ”Wildflower”. Inte heller talar hon om sin första självbiografi ”Little Girl Lost” som utkom när hon, ännu ett barn, blivit ren från sitt missbruk. Hon var bara femton när boken kom ut. Jag läste den flera gånger samtidigt som jag läste om artiklarna i Vecko-Revyn om Drew Barrymore, såg filmerna där hon – med facit i hand – fick spela olika små nittiotalsvarianter av manic pixie dream girl-tjejen.

Varför gillade jag Drew så mycket? Vilka strängar slog hon an i mig? Kanske var det detta att hon, till skillnad från mig och mina klasskamrater, hur mycket de än försökte visa på motsatsen, verkade känna till saker om livet. Sådant ingen tonåring ska få behöva veta. Mörka, farliga saker; Laura Palmer-saker. Och så var hon, till skillnad från rådjursögda, übervackra Winona Ryder vars filmer jag också såg om och om igen, relaterbar på något sätt. Drew skriver om detta i ”Wildflower” i relation till sin egen vänskap med Cameron Diaz. Alla killar dreglar över Cameron, som jag tänker mig att Gillian Flynn hade som prototyp när hon skrev sin nu berömda cool girl-rant i ”Gone Girl”. Drew är van, hon bjuder på att hon får den fula clownliknande overallen när hon och Cameron ska hoppa fallskärm medan Cameron (såklart) är en show-stopper. Väldigt mycket i hennes liv känns vanligt, lagom. Är det för att det faktiskt förhåller sig så, eller för att det är bilden hon vill förmedla av sig själv efter en barndom av excesser?

Drew – jag är, på gott och ont, Drew med henne, en flickrumsrest, men kanske också för att hon ger det intrycket av sig själv – redan i bokens inledning att hon inte ville kalla ”Wildflower” för ”memoir” eftersom det låter för tungt, och hon vill att boken ska vara lätt. Istället vill hon tala om ”stories”, och det är så boken är uppbyggd: 29 kapitel, 29 historier ur hennes liv. Episoder, kanske?

Drew Barrymore låter precis som man tänker att hon gör. Bubblande, chosefri, en typisk California girl, med sin Valley girl-dialekt intakt trots alla år i West Hollywood, men med ett underdogperspektiv som genomsyrar allt och sticker ut. Hon är Drew Barrymore, hon driver flera framgångsrika produktionsbolag och är en av Hollywoods bäst betalda kvinnor, men hon tar inget för givet, känns inte som en bortskämd Hollywoodprinsessa. I en smårolig anekdot om marknadsföringen kring ”Charlie’s Angels”, som Drew producerade utöver huvudrollen som en av änglarna, beger sig hon ut på en sorts pilgrimsvandring i naturen med sina fellow änglar Cameron Diaz och Lucy Liu. Hon fryser, är hungrig och hatar det. (Det hade jag också gjort. Ryser av blotta tanken.) Man får känslan av att hon aldrig riktigt känner sig värdig kändisskapet. Detta, tänker jag, måste ha med hennes uppväxt att göra. Vi kan ju alla historier om Drew Barrymore, eller åtminstone i stora drag. Den bedårande lilla flickan i ”E.T.” som uppfostras av en ung, gränslös ensamstående mamma som hellre tar med henne till Studio 54 än till skolan. Plötsligt röker lilla Drew på, dricker cocktails med vuxna. Tretton år gammal checkar hennes mor in henne på rehab. Efter det är Drew en föredetting, men bara ett tag.

Kanske känner hon att just denna bit av hennes biografi stötts och blötts i det oändliga, för hon talar väldigt lite om den delen här. Den där lättheten hon eftersträvar uppnår hon verkligen. Det är behaglig, gullig, rolig och totalt oförarglig läsning. Gillar man Drew, gillar man detta. Samtidigt är detta bokens problem. Det blir lite för mycket lifestyle och lite för lite liv till sist. Jag återkommer till det.

Drew beskriver sig själv som en arbetsnarkoman, samtidigt som hon uppfriskande nog är tydlig med att man nog inte kan få allt, särskilt inte när det finns barn med i bilden. Jag uppskattar den ärligheten hos henne. Resan till Indien och skildringar av olika fruktträd hon älskat… next, please. De kapitel som ger mig mest, som känns mest personliga, är faktiskt de som rör hennes karriär på något sätt. I en episod hoppar hon fallskärm med Cameron Diaz, i en annan berättar hon historien om inspelningen till ”E.T” där Steven Spielberg var den största ungen av de alla och de har spontana matkastartävlingar. Hon talar med värme och kärlek om vännen och samarbetspartnern Adam Sandler. Disclaimer: den som vill få dirt om Hollywood ska läsa en annan bok, detta är genomgående snällt och kärleksfullt. Hon älskar sina hundar, både de döda och de levande. Hon älskar sina svärföräldrar. Hon skäms inte för sitt yngre rebelliska jag som vek ut sig i Playboy och visade brösten för David Letterman i teve, samtidigt som hon verkar märkligt fixerad vid att idén att man måste klä på sig ordentligt för att gå vidare, bli hel. Steven Spielberg låter photoshoppa hennes Playboyutvik så att hon har på sig stora 50-talskjolar, är ordentligt påklädd. Skickar tidningen ihop med budskapet, som man nog fattat ändå: cover yourself. Är det bara jag som tycker detta är jätteobehagligt att göra så mot en tonåring? Men Drew täcker sig, lyder farbror Steven, och slutar med nakenscener. Good for her, men lite moraliserande låter hon faktiskt när hon talar om den delen av hennes liv, där hon avsiktli eller ej var en förebild för mig och många andra unga tjejer, en överlevare som tog sitt liv och sin sexualitet i sina egna händer. Eller gjorde hon inte det? Såg vi bara vad vi ville se? Jag låter mitt svartvita foto av en topless Drew med kort nittiotalspage och triumferande leende sitta kvar på kylskåpet i alla fall.

Hon säger sig – vänta nu – vara TACKSAM mot sina föräldrar för att de var så usla förebilder och föräldrar att de därigenom gav henne ett bra blueprint för hur man INTE ska göra som förälder.

Och här börjar det skava lite, för även om jag är jätteglad för Drews skull, att hon verkar så harmonisk och lycklig, en sådan härlig liten vildblomma, så undrar jag om det verkligen stämmer, det hon säger i ett kapitel om att man måste välja lycka i varje ögonblick. Är inte det ett hån mot alla som av olika skäl inte förmår känna den där lyckan? Gör hon det inte himla enkelt för sig? Kan hon verkligen vara så förlåtande? Den där lättheten som Drew eftersträvar och också uppnår, är den genuin? Kanske orkar hon bara inte bry sig längre? Jag kommer på mig själv med att försöka läsa mellan raderna. ”Wildflower” är bedårande fluffläsning, lika mjuk och inbjudande som en varm Santa Ana-vind. Man KAN inte ogilla boken, lika lite som man kan ogilla Drew Barrymore (eller kan man det?). Det är behaglig och fin läsning, lite som att bläddra i ett glossigt magasin med ovanligt personligt tilltal.

Samtidigt: jag lägger ifrån mig boken när den är oläst och undrar över allt som Drew INTE berättade. Kanske kommer den tredje, och bästa, självbiografin, om ytterligare 25 år?

Read Full Post »

10966807_10152692588002634_2120646874_n

I höstas gästade jag ju Marcus Stenbergs eminenta podd Ett eget rum tillsammans med Mats Strandberg för att prata Twin Peaks och ”Laura Palmers hemliga dagbok”. Nu har jag fått förnyat förtroende som popkulturambassadör och är återigen gästpoddare i avsnitt 19 av Ett eget rum som handlar om Lauren Grahams roman ”Someday, Someday, Maybe” och, oundvikligen då både Marcus och jag är stora fans/fanatiker av serien, Stars Hollow och dess snabbpratande invånare. Mycket kaffe konsumerades under inspelningen. Annat som kom på tal: Madonnas popcorndiet, Sylvia Plath, varför kvinnotillvända TV-serier inte får sitcomstatus, Mats Strandbergs mustasch och mycket, mycket mer.

Saker jag hade tänkt ta upp men glömde (händer alltid när jag poddar):

I

Det faktum att Dorothy Parker (omhuldad i Gilmore Girls-världen och kanske lite av en spirituell föregångare: själv köpte jag ”The Portable Dorothy Parker” i New York 2007 efter att ha sett Rory läsa den) trots sin talang och sitt dokumenterade svårmod blev typecastad som en ”wisecracker” av sin samtid. Faktum är att hennes första diktsamling kallades ”flapper verse” av en recensent på New York Times, vilket känns som 1920-talets svar på att förminska, säg, kvinnliga skådespelare som skriver romaner. Jag tänker apropå det att Gilmore Girls oerhört mörka referensvärld – som Marcus och jag exemplifierar i podden med bland annat Black Box Recorder och Sylvia Plath – är direkt beroende av all humor och ”wisecracking” som kommer med levererandet. Att det nästan tvångsmässiga skämtandet är en direkt förutsättning för att mata publiken med självmordsbenägna poeter och depressiv nittiotalsindie; ”A spoonful of sugar helps the medicine go down”. Är ni med på detta aningen snåriga resonemang?

II

Scenen där en deprimerad Emily läser den underbara neovictorianategelstenen ”The Crimson Petal and the White” (en Dark Places-favvo) iförd silkesmorgonrock med ett stort vinglas bredvid sig – HUR FAB? Emily växer verkligen för varje omtittning. Så bra skådespelarinsats av Kelly Bishop dessutom!

Och så avslutar vi med att hylla the great late Edward ”Richard Gilmore” Herrmann (1943 – 2014) i form av en topp fem över odödliga Richardögonblick:

Här hittar ni listan över alla böcker som nämns i Gilmore Girls (339, inte 343 som jag råkade säga i podden – pinsamt…!). Marcus friskade upp sina gamla matematikkunskaper och gjorde tårtdiagram över vårt respektive läsande av böcker som varit med i Gilmore Girls och, tja, inte för att det är en tävling men om det vore det så skulle vi ha en solklar vinnare.  #justsayin Här finns även mina älsklingar bland Rorys bokklubbsval listade om ni vill ha boktips:

10965746_10152694098612634_1708997915_n

Länk till avsnittet finns på Marcusbiblioteket och iTunes. Hoppas att ni gillar!

PS, lest you forget:

rdsxy3

 

PS igen, här får ni Alexis Bledel som Rosie the Riveter. Bara för att.

4829_93002169117_264109_n

Read Full Post »

Gott nytt år!

Önskar alla fina Dark Places-läsare gott nytt år med hjälp av en popkulturell 90-talsklassiker: ensemblen i ”Mitt så kallade liv” berättar om sina nyårslöften. Angela Chases känns fortfarande bekant, tjugo år efter.

tumblr_lx3bqrYRP61qi8vfwo1_400

Read Full Post »

90210KellyMarilynMe

Marcusbiblioteket och jag har mycket gemensamt: bokmissbruket, kattfixeringen, Morrissey, popkulturtourettesen, etc, etc. Och så är vi båda i skrämmande stor utsträckning formade av ”Beverly Hills 90210” – Marcus så till den grad att hans katter heter Dylan och Kelly. Själv samlade jag under nittiotalets första år nogsamt allt som skrevs om Bevvan i en särskild seriemördarpärm pärm och skrev sedan om allt och publicerade i min egenväldigt utgivna skoltidning. När vi nåddes av nyheten att Jennie Garth utkommit med självbiografin ”Deep Thoughts From a Hollywood Blonde” bestämde vi oss för att läsa boken och sedan publicera våra tankar och hejdlösa associationer som en chatt. Här är den, helt ocensurerad. Enjoy!

16.04.2014 16:22

Marcus: Jag skriver här istället nu, ska vi ses här strax efter 14:15 imorgon då? Eller är skype bättre?
Eller missförstod jag dig så att du hellre ville ta alltsammans efter påsk? Förlåt för att jag är lite snurrig.

Helena: Hej hej! Det är nog jag som är snurrig. 🙂  Om det är ok för dig tar jag det gärna efter påsk. Lätt kaotiskt just nu.

M: Haha 🙂 Okej, jag trodde du föreslog 14:15 för att du gärna chattade under bilfärden. Typ lite sådär 80/90-taligt då man har telefonmöten i baksätet av en town car för att man måste jobba 24/7. Typ Working Girl.
Men då tycker jag vi tar det någon gång efter påsk, ser jättemycket fram emot att prata om den här boken med dig! Säg bara till när du kan. Nästa vecka jobbar jag inte så mycket så jag är tillgänglig när du kan!

M: Bra att ta det efter påsk så hinner jag kanske få tag på tvserien ”The $treet”

H: Haha, 80/90-talstowncarliknelsen funkar tyvärr inte lika bra då man har två barn son ropar ”MAMMA ÄR VI FRAMME SNART” stup i ett.

M: Har du ingen såndär ljudisolerad ruta som du kan sköta med en knapp bara så att den åker upp mellan fram och baksäte? Det låter lite konstigt i mina öron…

22.04.2014 08:38

H: Chat imorgon kväll? Eller på torsdag?

M: Hej, blivit dunderförkyld så bäst med torsdag, då bör jag nog vara lite klarare i huvudet. Ska bli kul!!

22.04.2014 21:30

H: Krya! Ses på torsdag!

23.04.2014 08:02

M: Tack. Säg till på torsdag när du har tid.

H: Absolutely!

M: Jag lajvar Val Kilmer i tombstone tills dess.

M:

H: Hahaha!

23.04.2014 08:07

H: Hey Val! Ikväll strax efter halv nio?

M: You’ve got yourself a deal m’am.

H: Mighty fine o’ you, mistah! Hörs snart då.
PS: Var inte Jason Priestley med i Tombstone? Haha.

M: Det gör vi, blir perfekt, hinner precis se klart Captain Phillips. Tom Hanks har otur på jobbet ännu en gång.

JA Jason Priestly var med!!! Det hade jag glömt. Att du har koll även på min favoritwestern of all time borde jag kunnat fatta men är sjukt impad.

H: 🙂

23.04.2014 20:28

H: Är du där? 🙂

M: 1 min, ska hämta vatten

H: Okej!

M: Hej, nu är jag här. Herregud vad Tom Hanks tokar till det varje gång han är på sjön.

H: Hehe. Ingen baseboll denna gång dock, right? 🙂

M: Haha! Wilson var faktiskt en volleyboll. Men alla bollar är väl likadana för dig antar jag!!

H: Haha, JA.
Dock att det var baseboll i Tjejligan (som jag älskade).

M: Baseballfilmer älskar jag nästan lika mycket som westernfilmer, ser ALLT i den genren.

H: Jag tänkte så här: vi skriver var sin liten inledande text till våra inlägg följt av vår chatt (som naturligtvis kommer att bli så fab att den kan pubbas rakt upp och ner) och så kommer vi överens om att publicera samma tid. (Jag har förberett lite stolpar.)

M: Jättebra!
Jag har förberett lite nervositet
Bra tajmat att vi gör detta på just en tbt!

H: Hehe. Nervositet är bra! Positiv stress. Tror du inte Brenda var nervös på hotellrummet under sin prom då? (Eller Donna efter champagneskandalen.)

M: Ja just det! Jag önskar att jag hunnit se om serien. Men de sista säsongerna såg jag relativt nyligt åtminstone. En grej jag tänkte på nu när jag läste boken var att hon relativt tidigt i boken skriver om hur det var ett helt nytt grepp att sända även på sommaren, att sända deras sommarlov.

M: Och resten av säsongen var ju också väldigt i synk, att prom kom ungefär när skolan var på väg att ta slut osv.

H: Ja, det tänkte jag också på! Jag älskade sommarprogrammen. Hade till och med de avsnitten som bok, courtesy of Läslusen.

M: …så att vi som tittare hela tiden levde parallellt

H: Helt klart fanns det en poäng med det. Att låta Bevvan bli en glamourös avspegling av en hel generation kids skolliv, termin för termin.

M: När jag nu tänker på det efterhand så var det ju verkligen ett genidrag eftersom det gick noll av värde på sommaren. Jag hade faktiskt några av böckerna också. Detta TROTS att jag aldrig läste böcker. Jag som Elvis-fan har ju hört i hundra dokumentärer om hur Elvis födde den första ungdomskulturen. Men Bevvan tycker jag var det första som verkligen handlade om teens riktiga liv.

M: Bortsett dock från att alla skådespelare var 32 och gav en sjuka komplex…
Steves torso liksom..

H: Haha, ja!

H: Jag tittade dock aldrig på Steves torso. Dylans polisonger räckte.

M: Dylans pannveck…
I prefer the pannveck framför sideburns any day of the week

H: I prefer Byrondiktsamlingen han gömde i handskfacket.

M: Haha ja exakt! jag tror jag bloggat om den nån gång.

M: Men tycker du hon beskriver mycket om hur det var att forma en generation?

M: Hur det var att vara mitt i det liksom?

H: Inte tillräckligt mycket. Det känns Ang huruvida Jennie fattade att hon var med och formade en hel generation: nja. Det känns som om hon var väldigt ung och aningslös när det hände (vilket man fattar) och upplevde åtminstone de första åren som en enda dimma. Är btw sjuuukt besviken på bristen på scoop! Kan det verkligen vara så att INGEN låg eller ens hånglade med varandra på denna tonårshormonella drömfabrik i Van Nuys?! Pengarna tillbaka!

M: Ja alltså ärke-Garbon, och vår gemensamma vän, Steven Patrick, var ju till och med generösare med juiciga scoop. Det känns som att hon mest drar förbi Bevvanåren för att hon måste. Hon vill mest påpeka att de alltid kommer hålla ihop. Kanske är det för att det blev som en familj, man kan störa sig på sin familj otroligt mycket men man kanske inte skvallrar om den för det?

H: Mmm. Det skulle jag möjligen kunna köpa. Den lojaliteten känns fin. Och så detta att hon privat är bästis med Shannen!

H: Men du, vi måste ju ta upp denna delikata fråga (kanske den viktigaste vattendelaren för vår generation). Är du Team Kelly eller Team Brenda? Alltså, jag inser att dina katters namn kan vara en giveaway här…

M: Ja det är ju Generation X:s Tommy Steele eller Elvis.
Innan vi går in på Team Kelly/Brenda: hon skriver på ett ställe att det är EN person hon inte skulle vilja träffa igen. Men den återkommer hon aldrig till igen.
s.59
Men hon kanske inte syftar på någon i järngänget där…

H: Just det! Gick det inte några rykten om att det var en gästskådespelerska som var typ love interest till någon av killarna som inte alls kom överens med huvudrollstjejerna?
Så fick hon gå, bara så där. Någon av Brandons flickvänner kanske? Någonstans ser jag ett Okejscoop i nejden här…

M: Tänk om det var hon som var ”galen” (läs: hade typ generellt ångestsyndrom) i serien?

H: (Jag hade förresten en pärm med utklipp om Bevvan som jag uppdaterade maniskt, undrar vart den tog vägen?)
OMG, Emily Valentine? Som dejtade Jason Priestley på riktigt? Skulle kunna vara hon.

M: How very seriemördar-scrapbookigt av dig 🙂

H: Emily Valentine var ju lite som Brandons Betty Blue.
Eller hur! 🙂

M: Jamen verkligen, hon hade väl kort hår också, typiskt tecken på att hon är bad news i denna typen av serier.
Okej tillbaka till lagen

H: Kort hår = the kiss of death, i en rak linje från Bevvan till Top Model. (Undantag: Elyse. Ja, eventuellt någon till.) Lagen var det ja!

M: HAHAHAHA!
Jamen så hamnade väl Emily på psyket också?

M: Där korthåriga hör hemma typ.

H: Japp, och försökte bränna upp något? Minns inte vad.

M: Who knows, sin BH kanske?

H: LOL
På tal om kort hår: kul att enda gången som Tori Spelling sade något negativt till Jennie Garth var efter att hon klippt den där fruktansvärt oklädsamma tantfrisyren!

M: Min sambo föreslog att vår andra katt skulle heta Brenda eftersom hon är Team Brenda (Brenda var först på bollen osv.) Jag la in veto där eftersom jag är så Team Kelly att det finns inte.
Haha ja Tori väljer sina strider!

H: Minns du hur KRÄNKT man kände sig när man slog på teven och Kelly hade klippt av sig håret?
Men förlåt. Berätta mer om din relation till Kelly!

M: Jag minns att jag tolkade det som att rollkaraktären klippte håret för att skaka av sig våldtäkten.
Men i boken var det ju bara för att hon tyckte det var jobbigt att föna håret varje dag

H: Viss skillnad på det emotionella djupet där…

M: Jo en aning hahaha!!
Såhär är det med Brenda, hon var en barnunge som visserligen var kär men Kelly älskade Dylan på ett annat sätt.
Kelly förstod Dylan.

H: Nu kommer jag att säga något oerhört diplomatiskt.

M: På det sättet som Muminpappan förstår Snusmumriken när alla andra står och gapar när han ger sig av.
Jag vet ju att du är team Brenda sen gammalt..
Men säg gärna nåt diplomatiskt ändå!

H: Jag har alltid varit Team Brenda. ALLTID. Så här i efterhand inser man ju att både hon och Kelly var osäkra, jobbiga tonårstjejer med diverse kors att bära, men när det begav sig var jag helt och hållet på Brendas sida. Scenen där hon gör slut med Dylan för första gången medan “Losing My Religion” spelas på bilradion och de ser ut över Hollywood Hills… alltså, jag ryser. Fortfarande.

H: I synnerhet i början hade Brenda en sårbarhet och osäkerhet som verkligen tilltalade mitt lilla tweeniejag (jag var tio när Bevvan började visas på TV4 och rapporterade nogsamt allt av vikt i min egenupptryckta skoltidning Step, döpt, förstås efter New Kids on the Blocks bästa låt). Och så frisyren! Fatta hur knäckt jag blev när vi skulle ha Bevvanparty med utklädning och jag – på det där typecastade, halvt småmobbade sättet som var standard på den tiden när tjejer skulle göra saker tillsammans som tangerade “typer” och utseende” – fick höra att jag inte fick vara Brenda för att jag hade mörkt hår. Kelly fick jag inte heller vara, för jag var tydligen inte tillräckligt lik henne. Återstod Andrea (jag hade inte glasögon på den tiden) och Donna (däremot hade jag korta jeansshorts, långt, mellanblont hår och en vit knytblus…).

H: (Innan du får ångest nu och undrar om jag snortat kola för att få maximalt antal nedslag per minut: detta skrev jag alldeles nyss innan chatten började, jag måste alltså bryta autenticiteten och magin en smula. Sorry!)

M: Haha!! Jag tog faktiskt en dusch för att skärpa till mitt förkylda huvud så ha inte dåligt samvete för ditt kokainmissbruk. Jag vill på riktigt köpa ett av dessa tidiga fanzine!
För mig var det ett problem att Brenda hade så vanliga problem, var så medelklass och hade det så tryggt. Kelly däremot hade så mycket ångest i sin familj.

H: Okej, det diplomatiska: jag kommer alltid vara Team Brenda av känslomässiga och identifikationsmässiga skäl. MEN! man behövde ju Kelly också. Som motpol, om inte annat. Första gången jag kände något slags sympati för Kelly var under sommaren då hon var otrogen med Dylan och Brenda var i Paris. Där blev hon något annat än poppistjejen med den perfekta garderoben. Jag kan inte säga att jag någonsin kom att älska Kelly, men jag måste erkänna – med risk för att bli mordhotad av Brenda/Dylan-shippers i yngre medelåldern – att jag någonstans älskade Kelly och Dylan tillsammans. Där har du en poäng. Kelly förstod faktiskt Dylan på ett annat sätt än Brenda, och de kändes djupare och mer harmoniska som par.

H: Önskar att jag hade kvar mina Bevvanfanzines.
Håller helt och hållet med om att Kellys problem kändes mer äkta, råare på något sätt. Avsnitten om Kellys mamma och hennes missbruk gjorde ont på riktigt.

M: Jo. Och ätstörningarna.

H: Samtidigt tänker jag att Brendas mer konstruerade problem är oerhört signifikativa för väldigt många unga tjejer. Manusförfattarna lyckades liksom implementera flera lager i de vanligaste tonårsproblemen genom att utgå från olika familjesituationer. Egentligen var ju Brenda en riktig brat.

M:  Jo rent dramaturgiskt så är ju uppsättningen av gänget så att alla karaktärer är liksom en egenskap och har man en 7-9 karaktärer så har man ju väldigt många kombinationsmöjligheter. Det är tråkigt att Jennie Garth inte går in mer på det kreativa arbetet med 90210.

H: Ja, visst är det

H: VAD är dealen med att kändisar systematiskt håller igen på det som de VET att alla vill läsa om, dvs det som breakade dem och gett dem chansen att skriva (“skriva”) en självbiografi över huvud taget? Jag tänker på Traci Lords Nattens barn, där hon redan efter en tredjedel av boken lämnat porrkarriären bakom sig och skriver sida efter sida om inspelningen av Tommyknockers på Nya Zeeland. I Deep Thoughts of a Hollywood Blonde lämnar Jennie Garth Bevvan bakom sig på sidan 115. Lite fräckt nästan, tycker du inte?

M: Jo och jag tycker det är synd också att hon verkar vilja skriva en ”personlig” skildring. Men eftersom hon inte vågar det hade hon ju kunnat gå åt andra hållet och skriva om sitt yrke. Eftersom hon på många sätt lärde sig yrket under bevvan-tiden måste det ju vara många saker hon borde ha analyserat för att få till det. Hon är ju en grym skådis men nämner i stort sett ingenting om alla dessa års arbete

H: Liksom, ooh, halva boken kvar att götta sig i Dancing With the Stars, Amanda Bynes pre-breakdown och skilsmässan från Peter Facinelli! Oh goody, det var ju precis det man ville ha! NOT.

M: Icke att förglömma: hon skaffar en labradoodle
(med reservation för stavfel)

H: Pearl! En amerikansk version av Pärla, aka min lillkatt! Worlds! Colliding!
Ja, den labradoodlen glömmer man ju inte i första taget.

M: Ja det är väldigt läskigt detta ibland…
Nej Pearl fick ju ett av de sista kapitlen. Helt random.

H: Och de sista kapitlen är jättejättekorta!

M: Ja det är verkligen som att de hade en deadline och ett sidantal de var tvungen att komma upp i. Det är dock lite intressant att hon genom hela boken pratar om sin ensamhet. Och så fort hon blir lämnad av sin man så tar hon in ett kamerateam som håller henne sällskap.

H: Överlag tycker jag inte att Garth är tillräckligt personlig. Man lägger ifrån sig boken och har fortfarande den där bilden av en perfekt, blond Middle America-tjej som förblivit sann mot sig själv och sprider ut små ”sanningar” av typen ”We just have to let life happen”.
Ensamheten tyckte jag var intressant! Och så detta att hon städar helt maniskt första natten utan barnen efter skilsmässan. Samt att hon har en inre plats hon kallar Schweiz.

M: Ja!! Man får nästan läsa den här boken som om man jobbade på Bletchley Park. Ibland ”råkar” det ju komma upp såna där saker.

H: Men ändå, Tori Spellings självbiografi var sååå mycket roligare. Känns som om hon bjuder på sig själv på ett helt annat plan.
Har du läst Shannenboken?

M: Jag har ej läst den men i hennes dokusåpa när hon och hennes man skaffar ett B&B så börjar den ju med att hon berättar att hon är broke, blivit snuvad på arvet och måste göra serien för att klara sig. Så hon fattar ju vad publiken vill ha.
Ej läst Shannenboken tyvärr 😦 Har du?

H: Nej, men jag är sugen!

M: Mot slutet skriver ju Garth om att hon lagt mycket pengar på terapi, shamaner osv. Men det är ju typ en enda mening. Det känns som att hon är otroligt privat.
Därför jag velat se mer av yrkeskvinnan.

H: Ja, exakt! När hennes man vill skiljas nämner hon i förbigående att de suttit i massor av terapisoffor. Men det är så mycket som förblir antytt.
Jag hade också föredragit mer fokus på hennes skådespeleri. Och kanske en medförfattare som kunde rensa bort alla ”you know what?” och talspråkligheter. Inte så att jag väntar mig prosalyrik, men…

M: Jo. Och det tråkiga är ju att det går att skriva om allt sånt utan att bli privat egentligen. Hur är det att vara känd person och sitta i ett väntrum hos parterapeut osv..

H: En grej som jag störde mig på jättemycket var hur oerhört stor del av Garths identitet det är som verkar sitta i hennes blondhet. För mig har det där alltid varit något jag försökt jaga bort med subkulturella medel och hårfärg. Att man liksom VILL vara den typiska blondinen. På ett ställe skriver hon ju till och med att hon i sitt liv aktivt låtit bli att tänka och känna saker och kopplar det direkt till den blonda identiteten. Wtf? Deppigt ju.

M: Jag tycker däremot det är kul att den där Emily Heckman som spökskrivit inte redigerat . För vad hade blivit kvar då? Nu är åtminstone stilen så ojämn att den känns personlig. Jag tror liksom på att hon skrivit den själv, vilket jag ju inte gör med mångas självbiografier.

H: Intressant att Garth IRL verkar vara så otroligt mycket normis medan Shannen, vars rollfigur ska symbolisera den ”vanliga” medelklasstonåringen, är den som verkligen gått mot normerna och strömmen och haft ett tufft liv.

M: Jo, Bara Ian Zering/Steve som är exakt som sin karaktär.

Men angående blondinskapet: det tycker jag blir en sån grej som faktiskt är lite privat eftersom hon inte verkar se det själv och därför inte kan klippa bort det – hon är ju efter alla år i branschen så otroligt brydd om vad folk säger om henne. Hur hon ser ut på bild osv.

Och det förstår jag, men hon kommenterar det aldrig. Istället försvarar hon det på det gamla vanliga sättet: jag är också en vanlig person som måste sminka mig för att se så snygg ut som jag gör på teve. Jag vill bara skrika: MEN FÖRSVARA DIG INTE!!

H: Precis, och också väldigt signifikativt att hon färgade håret mörkt (i typ fem minuter) efter att hon slutat med Bevvan.

M: Ja det känns som en Aaron Spelling-skriven karaktär skulle klippa sig eller färga eller både och. I en dramatisk scen framför spegeln.

H: Haha, gud så meta!

M: Jo eller hur!

H: Jag tänker att hennes inställning måste ha att göra med att hon var så sjukt ung när hon blev känd? Hon är ju uppvuxen i kändisskapet, även om den tidens kändisskap säkert på många sätt var lättare än vad det är idag.

M: Jo exakt. Men det är ju det hon inte skriver om. Vi får inte veta varför hon bryr sig.

H: Jag tror att vi båda två är överens om att vårt förhållande till Kelly och Bevvan är oändligt mycket starkare än förhållandet till Jennie Garth. Har du några djupa tankar du vill avsluta med?

M: Att hon tänker på sin vikt och paparazzis direkt efter skilsmässan när hon går upp sin ”sad kilos” är ju ett tecken på en sjuk värld. Men det är ju också ett tecken på hur omedveten hon är om att det är världen som är sjuk och inte hon när hon stolt deklamerar några sidor senare hur hon snabbt jobbade bort dem.

M: HAHA det där var inte mina sista djupa tankar
Mina sista djupa tankar: jag hatar burkchampinjoner på pizza. Du?

H: Ja, hu, det där var jättedeppigt! Att hon enbart såg viktminskningen som ett tecken på att hon mådde bra. But that’s Hollywood for you.

M: Jo, det skulle vara så intressant att få veta mer om hur det är att vara på insidan av allt det där. Men hon verkar vara fast i det på ett ganska omedvetet sätt.

H: Jag är faktiskt Team Jennie där. Älskar burkchampinjoner överlag. Dock hatar min man det, så jag och en av mina bästisar brukar frossa i burkchampinjoner när vi ses. På pizza, i köttfärssås…
Frågan är om jag – eller Camus för den delen – har några tankar som kan rivalisera med Jennies burkchampinjonsfilosoferande? Jag tror inte det.

M: Och sen ba fruktsallad i sockerlag på burk?
Väldigt 90…

H: 90’s made me, babe!

M: HAHAHAHAHA!

M: Ja mig med. Beverly Hills var en så otrolig del av mitt liv. Min sambo kallar mig för Cable Guy ibland för att mitt förhållande till mina favoritprogram är så starka.

H: Eller ja, strikt taget var det ju 80-talet. Men du vet det där som Simone de Beauvoir sade om att man inte föds som kvinna, utan man blir det? Jag tänker att man har definierande ögonblick i ens liv som gör en till den man är.

M: Jo, tänker du att du formade dig själv med den kultur du tog in?
Uppfostrade dig själv?

H: För mig är den där scenen med Brenda, Dylan och Losing My Religion i Hollywood Hills ett sådant ögonblick. Och faktiskt också Dylan och Kelly i poolen (typ första gången jag tänkte på hur sex och fysisk närhet skulle kunna vara).
Ja, med hjälp av Aaron Spelling, My So-Called Life, R.E.M. och The Smiths. Och så alla Läslusenböcker om eviga sommarlov, icke att förglömma.
Bevvan-Cable Guy! ❤

M: Jo, jag minns också de scenerna. Jag tyckte också det var så skönt att se att det fanns de som delade samma problem. Eller som bara var fast i problem av olika slag. På det sättet var de väldigt verkliga. ”Kan de ta sig igenom detta så kan jag” typ. Jag tänker att de som hade hiv, var utsatta för rasism, hade en missbrukande förälder osv. måste ha helt andra förhållanden till de olika karaktärerna. Känns ju som att ALLA problem som finns gicks igenom där

H: Ja, och ingen gick igenom så mycket som Kelly Taylor! Jisses alltså vilka storyarcs hon fick de sista åren.

M: Ja, sånt skulle jag velat veta hur det gick till. Hon fick ju så otroligt mörka delar. Både hon och Dylan. Hon var ju den rika blondinen men hon var ju sååå goth.

H: Måste erkänna att jag knappt orkade läsa ut boken, men oj vad sugen jag är på att se om de tidiga säsongerna av Bevvan nu!

M: För mig var det tvärt om. I början var den så seg, men sen när jag kom på att jag måste läsa mellan raderna och se vad hon inte skriver om så tyckte jag att det blev bättre. Var ju t.ex. helt sjukt att hennes man bara struntade i barnen och henne.Hon var en av de hårdast arbetande skådespelarna och han var en nobody. Ändå var det hon som skulle ha barnen på jobbet?! Jävla ”Peter the drummer boy”

H: Du har rätt! Man får lägga an någon sorts isbergsteknik för att hitta det intressanta. Dvs det som inte sägs.

Dock att Peter Facinelli är sjukt het som Carlisle i Twilight.

(Just sayin.)

M: HAHA! Jo men inte nog med hotness för att väga upp den frånvaron. Kanske att en lungsjuk Val Kilmer hade kunnat heta sig ur ett sånt läge men inte den gubben.
Det var bra sammanfattat med isbergstekniken! Det är nån sorts omedveten isbergsteknik.

H: Tack! Gud, du och Val Kilmer alltså.

M: Om du visste vilka förebilder jag har alltså.

H: Ska vi avsluta med en ikonisk bild från Bevvans endless summer? SOM man har tittat på den här bilden (och undrat varför stackars Andrea får ha singoallablus istället för bikinitopp?).

H:

M: För att hon är duktig i skolan..?

H: Och har glasögon.

M: Jo bra avslutning! Vänta ska bara hitta lämpligt citat jag skrivit upp

H: Tycker så synd om henne när hon vill ge sig själv till Brandon i födelsedagspresent pga uppenbart sugen, och så blir han bara helt dissig.
Någonting dog i mig under det avsnittet. Plugghästen får aldrig ligga med snyggkillen.

M: Han är så jävla douchig där.
Steve och Andrea borde varit ihop om jag skrivit. Tänkte jag redan då.

H: Jaa, de hade ju asbra UST!

M: jo och de var så himla fina mot varandra jämt
nu hittade jag citat, ska bara skriva ut det

H: Det här har varit så himla kul, men nu jamar min katt som en besatt och jag måste nästan göra en Helena Dahlgren dvs. gå och lägga mig före kl tio. Hittade du citatet?

SMURF. Skojar.

M: ”Think of it as the 90210 version of us galloping bareback on horses down a deserted beach at sunset. You get the picture. I was wearing a PG-13, yet supercute bikini; Luke was wearing board shorts. And of course, just to make it hotter, we were both wearing big, bulky life jacket. Nineties sexy!”

M: A PG-13 biking liksom haha

H: Detta är klart ❤
Hon slår ju verkligen huvudet på spiken där med det barnanpassade som ändå inte väjde för sådant som var mörkare och svårare än vad som tidigare visats i tv.

M: Det var kul att få ha dig till 2145, jag trodde din deadline var 2130 vanligtvis.

H: Jag sträckte ut min deadline 15 min för din och Konstens skull.

M: Det kan vara det finaste någon sagt till mig på väldigt länge!

H: Jag tänkte btw nästan att vi kan köra chatten från 16 april då vi försöker få till chatten? Blir autentiskt och kul liksom, och så får vi in ännu mer Val (plus Tombstonebilden då)!

M: Haha ja!!

H: När ska vi pubba inlägget tycker du? Måndag? Brukar vara bra bloggdag, många läsare etc.

M: Finns en bild från efter hennes skilsmässa när hon skjuter sin assistens med paintball som tröst som jag såg i hennes country-dokusåpa. Den kan jag klistra in på lämpligt ställe

jennie garth paintball 2

H: HAHAHA! loves it.

M: Jo måndag blir bra! Ska jag sammanfoga allt till wordpress-lämplig text?

H: Jättegärna! Tack!
Vi är ju faktiskt sjukt roliga! 🙂

M: Jag skickar den i helgen. Väldigt kul detta! Ja vi är jätteroliga hahaha! Jag skulle kunna sitta hela natten!

H: Jag med!

H: Vi får samarbeta någon annan gång tycker jag. The world deserves our wit.

M: Ja jättegärna fler gånger!!

H: Som sagt, skitkul! Ser fram emot att pubba! Tror många kommer älska.

M: Jo. Det var ju stort i typ alla grupper.

H: Godnatt då! Hälsa Kelly och Dylan. 🙂
Vi kanske skulle ta varsin selfie tillsammans med boken också och lägga upp på Instagram som reklam när vi pubbat inlägget?

M: JA!! Fan vad bra du är på att styra upp sånt här.

H: Like a boss, haha. (Brukar kallas allas mamma på jobbet pga styr upp automatiskt.)

M: Fast jag tänker mig mer som en skillad regissör. Fast du får gärna vara min mamma också

M: ok nu slutar vi innan det blir weird

H: Haha, okej.

M: Då mailar jag dig under helgen!
Sov gott

H: ÅH! Nittiotalssnyggheten! Den måste vi också ha med.

Detsamma när det blir dags! Hörs!
Kram kram

M: Kram!

Read Full Post »

Idag, på självaste Annadagen, vill jag passa på att gratta två fiktiva Annor. De har en hel del gemensamt, dessa två Annor: båda är från Glasgow och båda är sårbara och lejonninemodiga, skitjobbiga och beundransvärda i en ofta enerverande men alltid fascinerande blandning. Båda är, om du frågar mig, utmärkta exempel på hur många komplexa, trovärdiga och självlysande kvinnoporträtt som skrivits de senaste decennierna, såväl innanför som utanför bokpärmarna. Jag talar naturligtvis om Anna Forbes (skapad av Amy Jenkins i den odödliga 90-talsserien ”Livet kan börja”) och Anna Cameron (skapad av Karen Campbell, aka standin-Anna i bildserien ovan, i deckarsviten som inleds med den skandalöst inte ännu översatta ”The Twilight Time”). Grattis på namndagen, tjejer! Litteraturen, populärkulturen och, hävdar jag, världen skulle vara en betydligt gråare och tristare plats utan er.

Read Full Post »

When I was little I, like, worshipped Halloween. And truthfully, part of me still does. ‘Cause it’s your one chance all year to be someone else.

(Angela Chase i ”Mitt så kallade liv”)

Det har väl knappast undgått någon att Halloween är i antågande. Själva Halloween infaller den 31 oktober, men då det är en måndag i år – och då förvirringen angående Halloween kontra Allhelgona och Alla helgons dag tycks vara total – passar många på att fira redan idag. Jag drar mitt strå till stacken genom att tipsa på English Bookshop-bloggen om ett helt gäng ljuvligt rysliga berättelser, perfekta att avnjuta en mörk och ruggig höstkväll. In och läs med er, vetja!

Vad läser ni så här i Halloweentider? Själv har jag ju redan läst allt jag tipsat om och siktar istället in mig på Joan Didions ”Blue Nights”. Inga gengångare i den traditionella meningen, men de perfekt disponerade sidorna är så fulla av sorg, ensamhet, ånger och dödsskräck att det blir tio gånger läskigare än vilken gast som helst.

Slutligen några Halloweentips för er som är mer sugna att krypa ner i TV-soffan.

– Millennium-avsnittet ”The Curse of Frank Black” (säsong 2, avsnitt 6) där en sedvanligt fårad och dyster Frank Black tar ut sin dotter Jordan på Seattles gator för att fira Halloween, och möter ett par egna spöken under kvällens gång.
– Halloweenavsnittet i ”Mitt så kallade liv” (avsnitt 9 i den – snyft – enda säsongen) där Angela och hennes vänner blir inlåsta i skolan och får stifta bekantskap med Liberty Highs mörka förflutna. Oerhört snyggt, suggestivt och drabbande – och de övernaturliga inslagen känns fullt rimliga och helt i linje med den övergripande intrigen och tematiken i 90-talets bästa ungdomsserie serie.
Naturligtvis filmen ”Halloween”, och naturligtvis ska det vara originalet med Jamie Lee Curtis (även om Rob Zombies remake rent visuellt är väldigt snygg)

Happy Halloween, monsterdiggare!

Read Full Post »

Torsdagen den 29 september är en fantastisk dag för skräck- och mörkervurmare! Vid morgonkaffet läste jag i DN att Stephen King skriver på en fortsättning på ”The Shining”, där Danny Torrance hunnit bli 40 år och arbetar på ett hospice. ”Dr Sleep” är preliminär titel för projektet, som även finns omnämnt på Kingens officiella hemsida, vilket väl borde ses som ett synnerligen gott tecken. Vill minnas att jag hört om det här projektet tidigare, fast då i betydligt mer hypotetiska sammanhang. Allra helst hade jag dock nog läst en fortsättning på ”IT” där det ondaste av onda återvänder till Derry för att sätta skräck i en ny generation Derrybor, kanske rentav med några av originalfigurerna som föräldrar? Tänk en 90210 fast, tja, bra, och i skräckskrud. Det återvänder ju var tjugofemte till trettionde år, så snart är det dags för en ny cykel – och då talar jag inte om Silver…

Några timmar senare pingar Mats Strandberg mig på Twitter och berättar att en nyutgåva av Laura Palmers dagbok, som skrevs av David Lynchs dotter Kelly  och utkom 1990 medan hela världen satt klistrad framför teven och undrade vem som mördat Laura (och sedan, helt felaktigt/enkelspårigt, slutade kolla när det, citat, ”spårade ur”…), är på g – med extramaterial och förord av Mark Frost och David Lynch! Den 6 december är datumet att längta efter. Jag var med facit i hand på tok för ung när jag läste den, men minns den där kväljande/kittlande känslan den orsakade. Något litterärt mästerverk är det inte (har flera gånger ägnat mig åt tankeexperiment av typen ”tänk om Joyce Carol Oates hade fått skriva Laura Palmers dagbok..), och som Twin Peaks-nörd kan och bör man ifrågasätta konsekvensen och kronologin i den. (Ska återkomma med konkreta exempel när jag läst om, lovar.) Likväl: min inre nörd gör kullerbyttor av lycka, samt undrar när den tredje goda nyheten ska dyka upp. Alla goda nyheter kommer, som ni vet, i tretal…

Read Full Post »

Ni som följer mig på bloggen och Twitter kan lätt tro att mitt liv består av, i fallande ordning, familjebestyr, tidiga kvällar, bokshopping och läsande. I själva verket har jag några fler intressen än så (men inte många). Ett intresse, som följt med mig ända sedan åren med tidningsurklippen i slöjdlådan som jag berättade om i samband med ”Pop Tart”-recen, är vackra kvinnor. Kanske, rentav, estetisk upphöjt i specifika exempel? Som någorlunda heterosexuell kvinna man kan ju alltid gömma sig bakom dylika intellektualiserande resonemang, medan män omedelbart blir anklagande för att flukta. Oavsett: i morse såg jag H&Ms reklam för mode och noterade att en av modellerna påminner en hel del om Vanessa Paradis. (Vet inte om det rentav är Vanessa Paradis, förmodligen inte?)  Omedelbart kastades jag tillbaka till tidigt 90-tal, då min slöjdlåda med urklipp på sköna donnor fortfarande var ett pågående projekt. Vanessa Paradis Lenny Krawitz-producerade skiva, den med de oemotståndliga 70-talsvibbarna. Det spikraka, mittbenade håret, det undersköna ansiktet som tack vare gluggen hamnade på rätt sida mellan ”söt” och ”intressant”. Jag var för ung för att kopiera hennes stil, men Vanessa Paradis cirka 1992 har alltid varit en stor stilikon för mig. Bjuder således på en liten bildkavalkad på Johnny Depps multibegåvade hustru. Som jag redan konstaterat via andra kanaler bildgooglar jag aldrig män i rent ”åh, snygg!”-syfte. Endast kvinns. Undrar om det går att tala om selektiv lesbianism? Andra vackra kvinnor jag ofta bildgooglar: Sherilyn Fenn och de andra Twin Peaks-tjejerna, Isabella Rossellini (i synnerhet under ”Blue Velvet”-eran), Patricia Arquette (i synnerhet under ”Lost Highway”-eran… hmm, anar vi ett samband mellan min selektiva lesbianism och David Lynch-filmer?), Kate Winslet (som tyvärr har bantat ner sig onödigt mycket nu), Rachel Weisz samt Alexis Bledel från ”Gilmore Girls”, som jag – ursäkta Mengelevibbarna på detta uttalande! – tror är på väg bort från de tidiga 20-nåntingårens nyponrosfräschör/babyface till något betydligt mer klassiskt och intressant.

Bildkavalkad var det ja! Med risk för att outa mig som totalt Top Model-skadad nu: när jag såg den första bilden ekade det ”OMG, Covergirl-plåtningen i säsong 10!” i min popkulturoverloadade hjärna…

Read Full Post »