Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘R.I.P.’ Category

Tom Petty, portrait, New York, 1977. (Photo by Michael Putland/Getty Images)

Finns det någon slitnare klyscha än man vet inte vad man har förrän det är borta? Ändå var det just vad jag tänkte när jag igår kväll, precis när jag höll på att natta de mina, läste att sångaren och låtskrivaren Tom Petty förts till sjukhus med hjärtstillestånd (han dödförklarades senare).

Hjärtat blir, som Jocke Berg lärt oss, aldrig fullt: en livstid ska få plats där. Mitt musikaliska hjärta är ett blodigt virrvarr av hemliga rum, förmak och kammare. Vissa rum tar mer plats än andra – Nick Caves och Morrisseys, till exempel. Sedan finns det de lite undangömda rummen, som hjälper hjärtat att slå, slå, slå i lagom takt. I ett av dem har Tom Petty bott i över tjugo år. Han är en av de där artisterna jag ärvt via min pappas skivsamling. Roy Orbison är en annan, liksom Supertramp, Linda Ronstadt och Traveling Wilburys som Petty utgjorde en tredjedel av (tillsammans med just Orbison). Jag minns hur pappas coverband repade ”Refugee” i vårt vardagsrum medan jag drack cola och var hemligt nöjd över att ha en pappa som spelade rock’n’roll i vardagsrummet på skolkvällar. Fast det sa jag förstås aldrig högt.

Det fina – och möjligen förrädiska – med popkultur är ju hur lätt det är att filtrera den så att den passar ens egna syften, agendor, böjelser. Säg ”Tom Petty” och många tänker nog på scenen i ”Jerry Maguire” där Tom Cruise sitter i en bil och skriksjunger ”Free Fallin”. Min ingång till Petty, förutom min pappa då, är betydligt mer skräckig. (Är någon förvånad?) Första gången jag hörde ”American Girl” var i ”När lammen tystnar”, i scenen då Buffalo Bill kidnappar en känd politikers dotter när hon kör bil och sjunger med till Tom Pettys – i min bok – största ögonblick. Jag ska återkomma till den låten alldeles strax, till varför juxtapositioneringen mellan Pettys lika euforiska som melankoliska rockanthem och nittiotalets kanske obehagligaste thriller är så briljant.

Men först en död kvinna. En av de första som fascinerade, kittlade och skrämde mig som morbid tonåring. Senare har jag börjat problematisera min och andras vurm för dessa döda (fiktiva) kvinnor, men som trettonåring var jag rätt lättköpt. Ett par perfekta läppar i en liksäck, kattmynta för någon som läst ihjäl sig på Poe och andra dödsfetischister. Jag talar naturligtvis om videon till Tom Petty & The Heartbreakers ”Mary Jane’s Last Dance”, en sorts estetisk föregångare till ”Where the Wild Roses Grow” där Petty stjäl Kim Basingers lik från bårhuset för en sista dans. Jag hade inte sett ett så vackert lik sedan Laura Palmer.

Ska jag deraila lite nu och prata om nya ”Twin Peaks”? Klart jag ska. Ni kanske minns hur Phoebe Augustine, som spelade Ronette Pulaski i originalserien, dyker upp under Coopers sällsamma resa tillbaka till jorden från Black Lodge? Fast denna gång tycks hon inte spela Ronette; hennes rollfigur heter enligt rollistan ”American Girl”. Jag började omedelbart associera till Pettys låt. Dels för att jag gillar tanken på ”Twin Peaks: The Return” som ett slags bokslut över David Lynchs karriär som regissör. ”American Girl” släpptes som singel nästan exakt samtidigt som ”Eraserhead” gick upp på biograferna. Dessutom, och här är vi i någon mån tillbaka i bilen där Buffalo Bills tilltänkta offer glatt sjunger med till Tom Petty, är låttexten oerhört passande. Låtens amerikanska flicka, som kanske tar livet av sig i slutet av låten, står på en balkong och hör bilarna ”like waves crashin’ in the beach”. Minns vågorna vid det märkliga huset där The Fireman/The Giant huserar. Minns motorvägen i Las Vegas i samma avsnitt.

Phoebe Augustine in a still from Twin Peaks. Photo: Suzanne Tenner/SHOWTIME

OCH: visst ser det ut som om American Girl står vid en balkong här? I rest my case. David Lynch är ett Tom Petty-fan, så är det bara.

Nu när ”Snillen spekulerar: den popkulturskadade omgången” haft sin show and tell – den som mot förmodan fick mersmak kan lyssna på podden ”A Twin Peaks Podcast” där Entertainment Weeklys Jeff Jensen och Darren Franich är inne på samma spår, GISSA hur glad jag blev när jag upptäckte att jag inte var ensam om min teori – tänkte jag återgå till att tala om Tom Petty. Pappa och jag fick aldrig se honom live tillsammans. Jag tänkte nog att det skulle bli så. Är det ett ålderstecken att man plötsligt sörjer samma artister som sin tjugosju år äldre far? Ett varsel om död, förgänglighet, åldrande? Varje död kryper närmare nu, jag tänker på den kusliga Stephen King-novellen där ett par finner sig i rock’n’roll-himlen. Vilket band de har nu däruppe! ”You know they got a hell of a band”: så heter novellen.

På sitt stillsamma sätt kom Tom Petty att betyda oerhört mycket för mig genom åren. Förutom ”American Girl” och ”Mary Jane’s Last Dance” vill jag gärna lyfta fram soundtracket till Ed Burns-filmen ”She’s the One”, där ”Walls (Circus)” är kronjuvelen i ett helt halsband av oemotståndliga popdängor. Petty och hans Heartbreakers är också makalösa som kompband till Johnny Cash på min favorit av Americanskivorna, ”American II: Unchained”. Nu när han plötsligt, oåterkalleligt, inte finns mer sörjer jag mer än jag trott att jag skulle. Och jag lyssnar om och om igen på ”American Girl”, låten som man kan fuldansa, skratta och gråta till samtidigt om man så önskar, och tänker på allt som ryms i dessa ord:

 

God it’s so painful
Something that’s so close
And still so far out of reach

 

En hel roman i tre textrader. Ett helt liv.

Sov gott, Tom Petty.

Annonser

Read Full Post »

Roger Hobbs är död

ob-wp018_hobbs1_dv_20130306104158Och så elva månader in i 2016, detta episka skitår för mänskligheten där alla de goda dog, en efter en, och världen ser ut att bli en ondare plats en politisk utnämning i taget: ett dödsfall som kryper nära, det går inte att värja sig, magontet är ett faktum när jag ser att jag är pingad på Facebook. Överallt denna jävla död, and now this. Thrillerförfattaren Roger Hobbs, som slog igenom stort internationellt med ”Ghostman” och uppföljaren ”Vanishing Games”, dog i måndags av en överdos. Såväl hans amerikanska som svenska förläggare har bekräftat dödsfallet. Han var 28. Tjugoåtta. Vi kände egentligen inte varandra, men vi träffades på Crimetime Gotland 2015, både i panelsamtal och privat i baren om kvällarna och jag blev omedelbart förtjust i honom, sådär som man blir ibland när man träffar någon som delar ens mentala och känslomässiga landskap i böckerna, de fiktiva vännerna som förändrade våra liv. Ett slags släktskap uppstår på så vis, och jag blir lika glad varje gång det händer. På många sätt var han en vandrande motsägelse: storväxt och stöddig i sina dandykläder och flashiga larger-than-life-intriger, med epitetet ”underbarn” tejpat i pannan, men – det stod klart ganska fort – med en liten bekräftelsetörstande pojkes hjärta. Här var en kille som ville bli omtyckt, och jag minns när jag berättade för honom hur mycket jag tyckte om bonusnovellen/prequelberättelsen om spökmannen Jack som följde med den svenska pocketutgåvan ”Ghostman”, kan den ha hetat ”Baby Boy”? Det spelar ingen roll. Det jag vill komma till, det jag tänkte på när jag nåddes av nyheten, var hur genuint glad Roger blev när jag sade det. Jag har träffat många författare nu, svenska och engelskspråkiga, och få har lyst upp på det sättet när jag berömt något specifikt i deras skrivande. Det var – är – rörande, på något sätt. Och jag kunde relatera. Alltför få moderna spänningsförfattare är – vågar vara – riktiga original, men han var ett. Han presenterade sig som Hobbs (”it’s an East Coast thing”), drack läsk medan vi andra hinkade i oss vin som kulturmän, pendlade mellan att analysera tempus i noirromaner och flamsa så som det anstår en jetlaggad kille född 1988 på besök i Sverige (jag tror att det var första – och därför även sista – gången). Han gick på antibiotika och fick inleda vistelsen på Gotland med ett besök på vårdcentralen. Av detta märktes inte mycket, Hobbs var en trooper. Jag associerade till en sympatisk version av Bunny i Donna Tartts ”Den hemliga historien”, om ni kan tänka er en sådan. Väldigt östkust, väldigt stor och yvig, anspråksfull och lite barnsligt rörande på en gång. Vi pratade mycket om Tartts vän och Benningtonkollega Bret Easton Ellis, minns jag. En gemensam favorit.

15109617_10154764936221834_1230434630346367819_n

Man ska inte kunna dö när man är 28 år och i början av sin karriär. Jag hittar inga tröstande ord att avsluta med, inget ljus i slutet av tunneln. Detta är bara så fruktansvärt tragiskt och onödigt. Avgå, 2016, och RIP,  baby boy Hobbs. Jag är glad över att vi hann träffas.

Read Full Post »

Jenny Diski är död

images (2)Jenny Diski är död. Dödsfallet är inte oväntat; hon var oerhört öppen med sin cancerdiagnos, på sociala medier och i de dagboksanteckningar som så sent som förra veckan publicerades i tryckt form. ”In Gratitude”, heter hennes sista bok. Jag måste ta och läsa den, men önskar så att den aldrig blivit skriven. Går det att erkänna att man det senaste året systematiskt gått in på hennes Twitterkonto för att försäkra sig om att hon fortfarande lever utan att framstå som en total Krösamaja? Jag vet faktiskt inte. Linda Skugge skrev nyligen en text om ointressanta kändisminnen: vem bryr sig om när man såg eller läste en död kändis för första gången, vad betyder det för andra än en själv, egentligen? Varför handlar samtidens RIP-texter så mycket om personen som beklagar sorgen och så lite om personen som inte längre finns? Tja, det är väl ett tecken i tiden, för att parafrasera artisten som föranledde Skugges text. Ett sätt att skriva – tänka? – sig runt döden. Jag tänker på den texten nu när min första reaktion på nyheten om Diskis död är att leta bilder på topp fem-tröjan jag en gång lät trycka. Hon, Stephen King, Joyce Carol Oates, Christine Falkenland och Oscar Wilde i neonrosa på en tajt – numera för tajt – svart tröja. Den ligger någonstans i garderoben. Ingen vill veta var jag köpt min tröja. Eller? Jag klistrar in en bild för säkerhets skull. Allt för att inte tänka på Sjukdomen, morfinet. Sluten: andras, ens eget. Gener: hur jag på min skrivarkurs gjorde en parafras på Sonja Åkesson-dikten som innehöll frasen ”Jag kommer att dö livrädd, i cancer som min farmorfarfarmormor”. Det är lättare att tänka på böckerna man saknar, detaljerna i livet som visar på avtrycket som den avlidna gjort i ens liv. Ergo: tröj-jäveln. Alla [sic!] sörjer när du dör, ingen vill veta var du köpt din tröja. 

tröja

En rasande skarp hjärna, en författare som Elaine i Seinfeld kanske skulle ha kallat t-shirt worthy, har alltså lämnat oss. En tung förlust för många läsande människor, Diski hade kultstatus i bokbloggande kulturtantskretsar. Jag hinner inte – kan inte – skriva något, men så här skrev jag när jag läste ”On Trying to Keep Still” för snart tio år sedan:

För varje kapitel av On Trying to Keep Still som jag avverkar, desto mer övertygad blir jag att min själsfrände är en snart 60-årig judisk-engelsk agorafob. Korrektion: Jenny Diski är mitt mest världsfrånvända jag, hon som är som lyckligast inuti sitt eget huvud, med sina böcker (organiserade efter ämne på ett fönsterbräde i en liten stuga eoner från civilisationen) och sporadiska besök av en spinnande katt som enda sällskap. Vi har till och med samma sjuka syn på den egna kroppen. Jag trodde att det bara var jag som inte klarar av att greppa tanken på att innanför skinnet, bortom det exfolierade, epilerade, insmorda, parfymerade, finns organ, en hel biologibok inuti mig. När Jenny Diskis läkare berättar för henne att hon har blåsljud på hjärtat svarar hon ”nonsense, I don’t have a heart”. Det är du, jag och Berta Funcke, mina fellow civilisationens abnormaliteter.

Skillnanden mellan mig och Diski är att jag alltid återvänder till civilisationen, ”because I want to see people and I want to see light”, med vetskapen om att i ett parallellt universum sitter min själsliga (fastän hon inte tror på själen) tvillingsyster och ser höstlöven falla i en ödsligt belägen stuga i Nya Zeeland. Detta universum befinner sig aldrig mer än ett par pärmar och en läspläd bort. Det är gott så.

(Jag skrev jättemycket om Jenny Diski på min första blogg, upptäckte jag nu.)

Idag tänker jag, mest av allt, på lilla oönskade Jenny Diski när hon läste sig igenom världslitteraturen på Circle Line på 60-talet. Den scenen i början av ”Stranger On a Train” är fortfarande en av de finaste illustrationerna av läsning som jag kommit över. Böckerna som livräddare, bokstavligt talat. Och jag – jag, jag, jag – är glad över att jag hann se henne på Internationell författarscen. Jag tänker att Jenny Diski var en brittisk syster till Bodil Malmsten: skarp, vass, motvalls och ändå så jävla älskvärd. Och briljant, framför allt. Ordens trotsiga bärarinnor i en tid då ordets betydelse ofta (felaktigt) ifrågasätts. Nu finns ingen av dem mer. Det här året, alltså. Den där sjukdomen…!

Read Full Post »

Eftersom jag hanterar sorg med popkulturell regression och tar förluster av gamla idoler/sexsymboler mycket personligt tänker jag se om dessa filmer snart:

p21030_p_v8_ab

tumblr_n5pg6hiBHW1tc6fy6o1_1280

Stjärnorna är väldigt annorlunda idag. I dubbel bemärkelse.

Read Full Post »

Ruth Rendell (left) and Jeanette Winterson.

Jag har redan länkat till denna på sociala medier, men Jeanette Wintersons minnestext till vännen Ruth Rendell, publicerad i The Guardian häromdagen, är så fin och in i helvete RÖRANDE att jag länkar här också. Snudd på omöjligt att inte ta till lipen mot slutet av texten. Man önskar – gör man inte? – att Ruth själv på något sätt kunde få ta del av texten. AVGÅ, DÖDEN. Det är 2015…

Read Full Post »

Ruth Rendell död

tumblr_lgs73o8ftx1qzn0deo1_1280

Ruth Rendell har avlidit 85 år gammal. Jag läste aldrig hennes Wexforddeckare, men är däremot oerhört förtjust i hennes fristående psykologiska spänningsromaner och, kanske ännu mer, de böcker hon skrev under pseudonymen Barbara Vine. Det råder ingen tvekan om att en av de allra, allra största nu är borta. Här kommer en högst improviserad topplista över mina favoriter av Rendell:

”Stenarna skola ropa” (”A Judgement in Stone”, 1977)
”Demonen” (”A Demon in My View”, 1976)
”Rottweilern” (”The Rottweiler”, 2003)
”Tretton steg” (”Thirteen Steps Down”, 2004)
”Döden genom vatten” (”The Water’s Lovely, 2006)

RUTH RENDELL SOM BARBARA VINE

”Ödesdiger vändning” (”A Fatal Inversion”, 1987)
”Trappornas hus” (”The House of Stairs”, 1988)
”Strandsatt”  (”No Night Is Too Long, 1994)
”Gräshoppan” (”The Grasshopper”, 2000)

Om man ska försöka definiera själva essensen av Ruth Rendell som författare är det svårt att undvika ord – floskler? – som ”sylvass psykologisk skärpa”, ”god människokännare”, ”skildrare av den lågmält vardagliga ondskan”. Jag minns när jag läste ”Portobello”, som förresten ledigt platsar på listan här ovan, och plötsligt fann de sockerfria karameller som huvudpersonen konsumerade i stora mängder mättade med ondska. Som Londonskildrare, med ett ständigt lika vaket öga för det smutsiga, trötta, vardagsgråa London och människor bortom hopp, var Rendell mästerlig. Hennes allra sista böcker saknade kanske lite av den skärpa som präglat hennes verk i så många år, men hon levererade in i det sista pålitlig intelligent spänning. Den sista bok jag recenserade här på Dark Places är hennes sista bok som Barbara Vine, ”The Child’s Child”.

Vila i frid, Ruth. Du är saknad.

Read Full Post »

Goodbye Love ;(

3493886_1200_675

Sorgliga, sorgliga nyheter: författaren Charlotta Cederlöf är död, rapporterar bland annat Svenska Dagbladet. Läste och älskade ”Hello Love” som väldigt ung vuxen. Den kom att bli något av en bibel faktiskt, på samma sätt som jag vet att Cederlöfs ”Och likväl rör hon sig” (som jag märkligt nog aldrig läste) blev för många likasinnade. Total igenkänning på Londonvurmen, subkulturell identitet och världsuppfattning. ”Hello Love” utkom rentav samma år som jag med nyligen krossat hjärta och uppdämt behov av mörka klubbspelningar i Camden Town åkte till London. Kanske kom den att betyda extra mycket för mig just därför. Säkert påverkades jag även av det faktum att huvudpersonen hette som jag. Jag ville gärna verka svår på den tiden, med mina hundörade Virginia Woolf-romaner köpta för 20 p i South Banks boklådor, mitt maniska Tinderstickslyssnande och mitt svårmod, men i själva verket var jag nog ganska enkel ibland. Åtminstone när det gällde litterära darlings.

Jag har alltid lagt stor vikt – somliga skulle säkert säga för stor – vid det som många skulle avfärda som rena sammanträffanden. I don’t believe in an interventionist god, men jag tror på litterär serendipitet (and I know that you do, too, Dark Places-läsare). Litterär serendipitet: den lätt deterministiska tanken att det finns just rätt bok för just rätt tillfälle, att den boken söker upp dig när du behöver den som bäst.

Precis en sådan bok blev ”Hello Love” för mig. Har inte läst om den som vuxen, inte vågat.

Vill göra det nu.

Read Full Post »

Older Posts »