Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘R.I.P.’ Category

Tom Petty, portrait, New York, 1977. (Photo by Michael Putland/Getty Images)

Finns det någon slitnare klyscha än man vet inte vad man har förrän det är borta? Ändå var det just vad jag tänkte när jag igår kväll, precis när jag höll på att natta de mina, läste att sångaren och låtskrivaren Tom Petty förts till sjukhus med hjärtstillestånd (han dödförklarades senare).

Hjärtat blir, som Jocke Berg lärt oss, aldrig fullt: en livstid ska få plats där. Mitt musikaliska hjärta är ett blodigt virrvarr av hemliga rum, förmak och kammare. Vissa rum tar mer plats än andra – Nick Caves och Morrisseys, till exempel. Sedan finns det de lite undangömda rummen, som hjälper hjärtat att slå, slå, slå i lagom takt. I ett av dem har Tom Petty bott i över tjugo år. Han är en av de där artisterna jag ärvt via min pappas skivsamling. Roy Orbison är en annan, liksom Supertramp, Linda Ronstadt och Traveling Wilburys som Petty utgjorde en tredjedel av (tillsammans med just Orbison). Jag minns hur pappas coverband repade ”Refugee” i vårt vardagsrum medan jag drack cola och var hemligt nöjd över att ha en pappa som spelade rock’n’roll i vardagsrummet på skolkvällar. Fast det sa jag förstås aldrig högt.

Det fina – och möjligen förrädiska – med popkultur är ju hur lätt det är att filtrera den så att den passar ens egna syften, agendor, böjelser. Säg ”Tom Petty” och många tänker nog på scenen i ”Jerry Maguire” där Tom Cruise sitter i en bil och skriksjunger ”Free Fallin”. Min ingång till Petty, förutom min pappa då, är betydligt mer skräckig. (Är någon förvånad?) Första gången jag hörde ”American Girl” var i ”När lammen tystnar”, i scenen då Buffalo Bill kidnappar en känd politikers dotter när hon kör bil och sjunger med till Tom Pettys – i min bok – största ögonblick. Jag ska återkomma till den låten alldeles strax, till varför juxtapositioneringen mellan Pettys lika euforiska som melankoliska rockanthem och nittiotalets kanske obehagligaste thriller är så briljant.

Men först en död kvinna. En av de första som fascinerade, kittlade och skrämde mig som morbid tonåring. Senare har jag börjat problematisera min och andras vurm för dessa döda (fiktiva) kvinnor, men som trettonåring var jag rätt lättköpt. Ett par perfekta läppar i en liksäck, kattmynta för någon som läst ihjäl sig på Poe och andra dödsfetischister. Jag talar naturligtvis om videon till Tom Petty & The Heartbreakers ”Mary Jane’s Last Dance”, en sorts estetisk föregångare till ”Where the Wild Roses Grow” där Petty stjäl Kim Basingers lik från bårhuset för en sista dans. Jag hade inte sett ett så vackert lik sedan Laura Palmer.

Ska jag deraila lite nu och prata om nya ”Twin Peaks”? Klart jag ska. Ni kanske minns hur Phoebe Augustine, som spelade Ronette Pulaski i originalserien, dyker upp under Coopers sällsamma resa tillbaka till jorden från Black Lodge? Fast denna gång tycks hon inte spela Ronette; hennes rollfigur heter enligt rollistan ”American Girl”. Jag började omedelbart associera till Pettys låt. Dels för att jag gillar tanken på ”Twin Peaks: The Return” som ett slags bokslut över David Lynchs karriär som regissör. ”American Girl” släpptes som singel nästan exakt samtidigt som ”Eraserhead” gick upp på biograferna. Dessutom, och här är vi i någon mån tillbaka i bilen där Buffalo Bills tilltänkta offer glatt sjunger med till Tom Petty, är låttexten oerhört passande. Låtens amerikanska flicka, som kanske tar livet av sig i slutet av låten, står på en balkong och hör bilarna ”like waves crashin’ in the beach”. Minns vågorna vid det märkliga huset där The Fireman/The Giant huserar. Minns motorvägen i Las Vegas i samma avsnitt.

Phoebe Augustine in a still from Twin Peaks. Photo: Suzanne Tenner/SHOWTIME

OCH: visst ser det ut som om American Girl står vid en balkong här? I rest my case. David Lynch är ett Tom Petty-fan, så är det bara.

Nu när ”Snillen spekulerar: den popkulturskadade omgången” haft sin show and tell – den som mot förmodan fick mersmak kan lyssna på podden ”A Twin Peaks Podcast” där Entertainment Weeklys Jeff Jensen och Darren Franich är inne på samma spår, GISSA hur glad jag blev när jag upptäckte att jag inte var ensam om min teori – tänkte jag återgå till att tala om Tom Petty. Pappa och jag fick aldrig se honom live tillsammans. Jag tänkte nog att det skulle bli så. Är det ett ålderstecken att man plötsligt sörjer samma artister som sin tjugosju år äldre far? Ett varsel om död, förgänglighet, åldrande? Varje död kryper närmare nu, jag tänker på den kusliga Stephen King-novellen där ett par finner sig i rock’n’roll-himlen. Vilket band de har nu däruppe! ”You know they got a hell of a band”: så heter novellen.

På sitt stillsamma sätt kom Tom Petty att betyda oerhört mycket för mig genom åren. Förutom ”American Girl” och ”Mary Jane’s Last Dance” vill jag gärna lyfta fram soundtracket till Ed Burns-filmen ”She’s the One”, där ”Walls (Circus)” är kronjuvelen i ett helt halsband av oemotståndliga popdängor. Petty och hans Heartbreakers är också makalösa som kompband till Johnny Cash på min favorit av Americanskivorna, ”American II: Unchained”. Nu när han plötsligt, oåterkalleligt, inte finns mer sörjer jag mer än jag trott att jag skulle. Och jag lyssnar om och om igen på ”American Girl”, låten som man kan fuldansa, skratta och gråta till samtidigt om man så önskar, och tänker på allt som ryms i dessa ord:

 

God it’s so painful
Something that’s so close
And still so far out of reach

 

En hel roman i tre textrader. Ett helt liv.

Sov gott, Tom Petty.

Read Full Post »

Roger Hobbs är död

ob-wp018_hobbs1_dv_20130306104158Och så elva månader in i 2016, detta episka skitår för mänskligheten där alla de goda dog, en efter en, och världen ser ut att bli en ondare plats en politisk utnämning i taget: ett dödsfall som kryper nära, det går inte att värja sig, magontet är ett faktum när jag ser att jag är pingad på Facebook. Överallt denna jävla död, and now this. Thrillerförfattaren Roger Hobbs, som slog igenom stort internationellt med ”Ghostman” och uppföljaren ”Vanishing Games”, dog i måndags av en överdos. Såväl hans amerikanska som svenska förläggare har bekräftat dödsfallet. Han var 28. Tjugoåtta. Vi kände egentligen inte varandra, men vi träffades på Crimetime Gotland 2015, både i panelsamtal och privat i baren om kvällarna och jag blev omedelbart förtjust i honom, sådär som man blir ibland när man träffar någon som delar ens mentala och känslomässiga landskap i böckerna, de fiktiva vännerna som förändrade våra liv. Ett slags släktskap uppstår på så vis, och jag blir lika glad varje gång det händer. På många sätt var han en vandrande motsägelse: storväxt och stöddig i sina dandykläder och flashiga larger-than-life-intriger, med epitetet ”underbarn” tejpat i pannan, men – det stod klart ganska fort – med en liten bekräftelsetörstande pojkes hjärta. Här var en kille som ville bli omtyckt, och jag minns när jag berättade för honom hur mycket jag tyckte om bonusnovellen/prequelberättelsen om spökmannen Jack som följde med den svenska pocketutgåvan ”Ghostman”, kan den ha hetat ”Baby Boy”? Det spelar ingen roll. Det jag vill komma till, det jag tänkte på när jag nåddes av nyheten, var hur genuint glad Roger blev när jag sade det. Jag har träffat många författare nu, svenska och engelskspråkiga, och få har lyst upp på det sättet när jag berömt något specifikt i deras skrivande. Det var – är – rörande, på något sätt. Och jag kunde relatera. Alltför få moderna spänningsförfattare är – vågar vara – riktiga original, men han var ett. Han presenterade sig som Hobbs (”it’s an East Coast thing”), drack läsk medan vi andra hinkade i oss vin som kulturmän, pendlade mellan att analysera tempus i noirromaner och flamsa så som det anstår en jetlaggad kille född 1988 på besök i Sverige (jag tror att det var första – och därför även sista – gången). Han gick på antibiotika och fick inleda vistelsen på Gotland med ett besök på vårdcentralen. Av detta märktes inte mycket, Hobbs var en trooper. Jag associerade till en sympatisk version av Bunny i Donna Tartts ”Den hemliga historien”, om ni kan tänka er en sådan. Väldigt östkust, väldigt stor och yvig, anspråksfull och lite barnsligt rörande på en gång. Vi pratade mycket om Tartts vän och Benningtonkollega Bret Easton Ellis, minns jag. En gemensam favorit.

15109617_10154764936221834_1230434630346367819_n

Man ska inte kunna dö när man är 28 år och i början av sin karriär. Jag hittar inga tröstande ord att avsluta med, inget ljus i slutet av tunneln. Detta är bara så fruktansvärt tragiskt och onödigt. Avgå, 2016, och RIP,  baby boy Hobbs. Jag är glad över att vi hann träffas.

Read Full Post »

Jenny Diski är död

images (2)Jenny Diski är död. Dödsfallet är inte oväntat; hon var oerhört öppen med sin cancerdiagnos, på sociala medier och i de dagboksanteckningar som så sent som förra veckan publicerades i tryckt form. ”In Gratitude”, heter hennes sista bok. Jag måste ta och läsa den, men önskar så att den aldrig blivit skriven. Går det att erkänna att man det senaste året systematiskt gått in på hennes Twitterkonto för att försäkra sig om att hon fortfarande lever utan att framstå som en total Krösamaja? Jag vet faktiskt inte. Linda Skugge skrev nyligen en text om ointressanta kändisminnen: vem bryr sig om när man såg eller läste en död kändis för första gången, vad betyder det för andra än en själv, egentligen? Varför handlar samtidens RIP-texter så mycket om personen som beklagar sorgen och så lite om personen som inte längre finns? Tja, det är väl ett tecken i tiden, för att parafrasera artisten som föranledde Skugges text. Ett sätt att skriva – tänka? – sig runt döden. Jag tänker på den texten nu när min första reaktion på nyheten om Diskis död är att leta bilder på topp fem-tröjan jag en gång lät trycka. Hon, Stephen King, Joyce Carol Oates, Christine Falkenland och Oscar Wilde i neonrosa på en tajt – numera för tajt – svart tröja. Den ligger någonstans i garderoben. Ingen vill veta var jag köpt min tröja. Eller? Jag klistrar in en bild för säkerhets skull. Allt för att inte tänka på Sjukdomen, morfinet. Sluten: andras, ens eget. Gener: hur jag på min skrivarkurs gjorde en parafras på Sonja Åkesson-dikten som innehöll frasen ”Jag kommer att dö livrädd, i cancer som min farmorfarfarmormor”. Det är lättare att tänka på böckerna man saknar, detaljerna i livet som visar på avtrycket som den avlidna gjort i ens liv. Ergo: tröj-jäveln. Alla [sic!] sörjer när du dör, ingen vill veta var du köpt din tröja. 

tröja

En rasande skarp hjärna, en författare som Elaine i Seinfeld kanske skulle ha kallat t-shirt worthy, har alltså lämnat oss. En tung förlust för många läsande människor, Diski hade kultstatus i bokbloggande kulturtantskretsar. Jag hinner inte – kan inte – skriva något, men så här skrev jag när jag läste ”On Trying to Keep Still” för snart tio år sedan:

För varje kapitel av On Trying to Keep Still som jag avverkar, desto mer övertygad blir jag att min själsfrände är en snart 60-årig judisk-engelsk agorafob. Korrektion: Jenny Diski är mitt mest världsfrånvända jag, hon som är som lyckligast inuti sitt eget huvud, med sina böcker (organiserade efter ämne på ett fönsterbräde i en liten stuga eoner från civilisationen) och sporadiska besök av en spinnande katt som enda sällskap. Vi har till och med samma sjuka syn på den egna kroppen. Jag trodde att det bara var jag som inte klarar av att greppa tanken på att innanför skinnet, bortom det exfolierade, epilerade, insmorda, parfymerade, finns organ, en hel biologibok inuti mig. När Jenny Diskis läkare berättar för henne att hon har blåsljud på hjärtat svarar hon ”nonsense, I don’t have a heart”. Det är du, jag och Berta Funcke, mina fellow civilisationens abnormaliteter.

Skillnanden mellan mig och Diski är att jag alltid återvänder till civilisationen, ”because I want to see people and I want to see light”, med vetskapen om att i ett parallellt universum sitter min själsliga (fastän hon inte tror på själen) tvillingsyster och ser höstlöven falla i en ödsligt belägen stuga i Nya Zeeland. Detta universum befinner sig aldrig mer än ett par pärmar och en läspläd bort. Det är gott så.

(Jag skrev jättemycket om Jenny Diski på min första blogg, upptäckte jag nu.)

Idag tänker jag, mest av allt, på lilla oönskade Jenny Diski när hon läste sig igenom världslitteraturen på Circle Line på 60-talet. Den scenen i början av ”Stranger On a Train” är fortfarande en av de finaste illustrationerna av läsning som jag kommit över. Böckerna som livräddare, bokstavligt talat. Och jag – jag, jag, jag – är glad över att jag hann se henne på Internationell författarscen. Jag tänker att Jenny Diski var en brittisk syster till Bodil Malmsten: skarp, vass, motvalls och ändå så jävla älskvärd. Och briljant, framför allt. Ordens trotsiga bärarinnor i en tid då ordets betydelse ofta (felaktigt) ifrågasätts. Nu finns ingen av dem mer. Det här året, alltså. Den där sjukdomen…!

Read Full Post »

Eftersom jag hanterar sorg med popkulturell regression och tar förluster av gamla idoler/sexsymboler mycket personligt tänker jag se om dessa filmer snart:

p21030_p_v8_ab

tumblr_n5pg6hiBHW1tc6fy6o1_1280

Stjärnorna är väldigt annorlunda idag. I dubbel bemärkelse.

Read Full Post »

Ruth Rendell (left) and Jeanette Winterson.

Jag har redan länkat till denna på sociala medier, men Jeanette Wintersons minnestext till vännen Ruth Rendell, publicerad i The Guardian häromdagen, är så fin och in i helvete RÖRANDE att jag länkar här också. Snudd på omöjligt att inte ta till lipen mot slutet av texten. Man önskar – gör man inte? – att Ruth själv på något sätt kunde få ta del av texten. AVGÅ, DÖDEN. Det är 2015…

Read Full Post »

Ruth Rendell död

tumblr_lgs73o8ftx1qzn0deo1_1280

Ruth Rendell har avlidit 85 år gammal. Jag läste aldrig hennes Wexforddeckare, men är däremot oerhört förtjust i hennes fristående psykologiska spänningsromaner och, kanske ännu mer, de böcker hon skrev under pseudonymen Barbara Vine. Det råder ingen tvekan om att en av de allra, allra största nu är borta. Här kommer en högst improviserad topplista över mina favoriter av Rendell:

”Stenarna skola ropa” (”A Judgement in Stone”, 1977)
”Demonen” (”A Demon in My View”, 1976)
”Rottweilern” (”The Rottweiler”, 2003)
”Tretton steg” (”Thirteen Steps Down”, 2004)
”Döden genom vatten” (”The Water’s Lovely, 2006)

RUTH RENDELL SOM BARBARA VINE

”Ödesdiger vändning” (”A Fatal Inversion”, 1987)
”Trappornas hus” (”The House of Stairs”, 1988)
”Strandsatt”  (”No Night Is Too Long, 1994)
”Gräshoppan” (”The Grasshopper”, 2000)

Om man ska försöka definiera själva essensen av Ruth Rendell som författare är det svårt att undvika ord – floskler? – som ”sylvass psykologisk skärpa”, ”god människokännare”, ”skildrare av den lågmält vardagliga ondskan”. Jag minns när jag läste ”Portobello”, som förresten ledigt platsar på listan här ovan, och plötsligt fann de sockerfria karameller som huvudpersonen konsumerade i stora mängder mättade med ondska. Som Londonskildrare, med ett ständigt lika vaket öga för det smutsiga, trötta, vardagsgråa London och människor bortom hopp, var Rendell mästerlig. Hennes allra sista böcker saknade kanske lite av den skärpa som präglat hennes verk i så många år, men hon levererade in i det sista pålitlig intelligent spänning. Den sista bok jag recenserade här på Dark Places är hennes sista bok som Barbara Vine, ”The Child’s Child”.

Vila i frid, Ruth. Du är saknad.

Read Full Post »

Goodbye Love ;(

3493886_1200_675

Sorgliga, sorgliga nyheter: författaren Charlotta Cederlöf är död, rapporterar bland annat Svenska Dagbladet. Läste och älskade ”Hello Love” som väldigt ung vuxen. Den kom att bli något av en bibel faktiskt, på samma sätt som jag vet att Cederlöfs ”Och likväl rör hon sig” (som jag märkligt nog aldrig läste) blev för många likasinnade. Total igenkänning på Londonvurmen, subkulturell identitet och världsuppfattning. ”Hello Love” utkom rentav samma år som jag med nyligen krossat hjärta och uppdämt behov av mörka klubbspelningar i Camden Town åkte till London. Kanske kom den att betyda extra mycket för mig just därför. Säkert påverkades jag även av det faktum att huvudpersonen hette som jag. Jag ville gärna verka svår på den tiden, med mina hundörade Virginia Woolf-romaner köpta för 20 p i South Banks boklådor, mitt maniska Tinderstickslyssnande och mitt svårmod, men i själva verket var jag nog ganska enkel ibland. Åtminstone när det gällde litterära darlings.

Jag har alltid lagt stor vikt – somliga skulle säkert säga för stor – vid det som många skulle avfärda som rena sammanträffanden. I don’t believe in an interventionist god, men jag tror på litterär serendipitet (and I know that you do, too, Dark Places-läsare). Litterär serendipitet: den lätt deterministiska tanken att det finns just rätt bok för just rätt tillfälle, att den boken söker upp dig när du behöver den som bäst.

Precis en sådan bok blev ”Hello Love” för mig. Har inte läst om den som vuxen, inte vågat.

Vill göra det nu.

Read Full Post »

Jag är ingen utemänniska; faktum är att jag vissa dagar tvivlar på att jag över huvud taget är en människa-människa. Ge mig #boblmaf och en flaska vin, en bok, ett TV-program att babbla om, ett sammanhang där jag känner mig helt tillfreds och hemma, och jag kan outparty de flesta av er, jag lovar – men så ser ju inte verkliga livet ut alla gånger. Tyvärr. De flesta utekvällar jag minns, minns jag med ett slags ”How Soon Is Now?”-genererat ensamhetsfilter där känslan av att vara omgiven av folk som alla har kul på ett intensivare, bättre sätt än jag är total. Förmodligen permanentades min inställning redan i tonåren, när jag valde att skriva en högstämt pretentiös skoluppsats där jag citerade Dostojevskij och ”Bröderna Karamazov”, ni vet det där om att ju mer intensivt jag älskar den enskilda människan, desto mer föraktar jag mänskligheten i stort och vice versa? Jag vann ett pris för den uppsatsen. Det gav mig inga kreddpoäng på Tyresö gymnasium, tro mig. Inte fick jag gå på festerna det talades om i korridorerna på måndagsmorgnarna heller. I nästa liv kanske jag återföds som samma litteraturbesatta nördiga tönttjej, fast i ett tidevarv där den som skriver de längsta och mest prententiösa svenskuppsatserna får hångla mest. Jävlar vad jag skulle få hångla då!

Men fastän jag aldrig kunnat gå ut – out-out, höga klackar och förväntan och hedonism i luften, lämna middagarnas och hemmafesternas trygga famn och Gå Ut, Gå På Klubb, vara en del av något slags utelivssammanhang, subjekt och objekt i mörkt glittrig förpackning – utan att förvandlas till huvudpersonen i den (med all rätta) outgivna engelska novell jag skrev i tjugoårsåldern så älskade jag att läsa Kristoffer Poppius texter om Stockholms uteliv. Jag måste ha varit åtminstone i tjugoårsåldern när han började skriva i DN på Stan inser jag, men i minnet var det så här: jag var sexton, jag var sjutton, jag var okysst och surmulen och satt på mitt flickrum och läste Dickens, Dostojevskij och Plath, jag blev knappt bjuden på häxblandning på skogsfesterna ute vid Tyresö slott. Mentalt, känslomässigt, vad nu skillnaden är, hade jag aldrig lämnat det stadiet, inte fullt ut, men jag älskade det Stockholm som glittrade förbi i Poppius texter. Förmodligen därför att han alltid kändes som något av en bundsförvant i sitt ömsom eskapistiska, ömsom lätt outsider-betonade perspektiv. Känslan av att det alltid fanns något annat, bättre, som pågick någon annanstans. Han skrev så fint om det. För ett tag sedan läste jag en tidningsartikel om den existentiella ensamheten, tänkte ”ja, ja, JA, och varför har ingen skrivit om detta förut?”. (Faktum är att JAG har skrivit om det ganska mycket i mina noveller: ensamhet och utanförskap är ett återkommande, om än inte uttänkt, tema där har jag kommit att inse.) Jag var väldigt voyeuristisk som yngre: jag vågade, ville, inte gå på särskilt många uteställen annat än gayklubbarna mina kompisar drog med mig till, där jag alltid kände mig hemma, men jag ville alltid läsa vad mina favoritskribenter tyckte om alla nya ställen. Det var som om jag i min självvalda lilla stugsittarvärld instinktivt visste att texten om klubben var bättre än vad den faktiska upplevelsen skulle vara. Jag inbillar mig att vi är rätt många som någon gång i livet resonerat så. Meg Ryans rollfigur i ”You’ve Got Mail” är ju likadan: minns citatet ”So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn’t it be the other way around?” som nog många bokbloggare och storläsare kan skriva under på. (Måste det verkligen vara tvärtom, förresten?)

Nu får jag genom Fredrik Strages fina minnestext i dagens DN reda på att Kristoffer Poppius dött, 41 år ung. Jag har inte tänkt på honom på länge, inte läst honom på länge, men kommer att tänka på en text av Poppius som för mig förkroppsligade både hans storhet och min egen ambivalenta inställning till uteliv, till andra människor utanför den allra innersta kretsen, den där ständigt skavande hinnan som ibland – inte alltid, tack och lov – får mig att tro att man aldrig kommer att kunna vara sig själv fullt ut med andra människor, att Sartre minsann hade rätt den gamle surgubben. Jag hittar till sist texten jag tänker på via Twitter och drabbas av ytterligare en insikt: den där existentiella ensamheten som är så svår att komma ifrån, även om man ständigt är omgiven av folk (kanske i synnerhet då), det var den han skrev om i sina texter. Det var därför jag fick något ut av dem fastän jag aldrig sett mig själv på ett dansgolv, inte ens när jag defacto befunnit mig på ett dansgolv (kanske i synnerhet då). Av döma av alla hyllningar som strömmar in nu var vi många som kände så: de koola katterna, klubbkidsen, de tysta observatörerna, de utåtagerande podiumdansarna, vi som satt hemma och läste vad Kristoffer Poppius tyckte om en ny klubb istället för att gå dit själva.

Jag tänker på följande avslutande rader:

Och min svindlande känsla av att mina närmaste vänner är personer jag aldrig kommer att träffa, döda konstnärer, anonyma bloggare eller popstjärnor som lever sina liv på andra sidan jordklotet. Av att jag alltid kommer att ha vissa saker för mig själv och bara mig själv; mitt hat till Australien, en dialog i en Whit Stillman-film, min oändliga kärlek till ”Information” med Embassy och mina oceaniskt smärtsamma ett-med-naturen-jag-är-odödlig-skönhetsupplevelser av septemberstormar på klipporna på Tjurkö. Det är panikartat ibland, deprimerande ibland, tröstande ibland – insikten om att man, hur mycket man än försöker dela saker och upplevelser med andra, antagligen lever som man dör: ensam. (Men ibland hoppas jag, jag vet, det är dumt, att det finns nån annan som är som jag, i alla fall lite. Vi borde kanske träffas, se hur det känns, spendera lite tid, jag vet inte.)

Jag tänker att vi behöver skribenter som Kristoffer Poppius i Sverige och hur outsägligt sorgligt det är när skribenter man följt i år, som ibland, i sina renaste stunder känts som de slags närmaste vänner Kristoffer Poppius nämner i sin underbara text, plötsligt inte finns längre. Jag tänker på hur vi inte vet något alls egentligen om hur länge vi får leva och hur snabbt allt kan ta slut. Och så tänker jag på den där parantesen, att den är allt annat än dum. Jag vill också det. Jag hoppas det.

Read Full Post »

10001343_636429543136292_2265453611738292973_n

Igår, när februari hade så många vadmalsgrå toner att inte ens femtio nyanser kunde börja att räcka till och jag fungerade enkom på koffein och någon sorts darwinistisk livsvilja, trots allt, var det exakt 52 år sedan Sylvia Plath dog. Jag hann inte skriva något då men känner att jag vill skriva något nu, för få författare över huvud taget har betytt mer för mig än Sylvia. Hon var fem år yngre än vad jag är nu, Sylvia, när hon dog. Så ung! Hon har redan varit död så mycket längre än vad hon hann leva, men hon fortsätter att vägleda vilsna små indiesjälar. Inte ner i den självmordsvurm som hon ofta (felaktigt) anklagas för av De Andra, aka De Som Aldrig Kommer Att Förstå, utan rakt in i en litterär värld som trots mörkret – som såklart finns där hela tiden, det gör ont att läsa Plath – samexisterar med en stilistisk skärpa och humor som jag kan sakna bland yngre författare. Elizabeth Wurtzel uppvisade något av det i ”Prozac, min generations tröst” och ”Bitch” men verkar tyvärr ha slutat skriva för länge sedan. (Måste man vara kliniskt deprimerad för att nå dit?) Senast jag hörde spöade Wurtzel skiten ur alla sina yngre klasskamrater vid Harvards juristutbildning. Good for her! Jag hoppas att hon mår bra. Hennes ”Bitch Rules”, en anti-”Rules” med ”regler” av typen ”Embrace fanatism – women need to be positively bonkers about something other than men, “Keep pets” och “Don’t get up from the dinner table to help clear the table unless some of the men get up, too” var enkla och tydliga riktlinjer för mig i en tid där inte särskilt mycket kändes enkelt.

Samma känsla får jag när jag läser Sylvia Plaths dagböcker. Jag fick den tjocka volymen av ord, ord, ”all heady books” av en pojkvän på min tjugoårsdag. Det blev aldrig vi två, jag och Plathpojken och det var nog bra, men jag kommer alltid vara tacksam för den presenten, en av de bästa jag fått. Under hela min uppväxt, mina flickår, min tid som ung och ofta rätt förvirrad vuxen har jag hållit Sylvia i handen. Sådär som man gör när man klär sig i svart och stänger sig in på rummet med sina litterära förebilder och sina dagböcker i väntan på något slags liv. ”Glaskupan” har betytt massor för mig såklart, man kanske i ännu större utsträckning hennes dikter med ”Ariel” allra närmast mörkerhjärtat. Och så som sagt alla hennes dagböcker och brev, där en motsägelsefull men i min värld fullt logisk blandning av käck overachiever i twin set och depressiv ung kvinna utkristalliserar sig. Lite som en föregångare till Laura Palmer tänker jag mig Sylvia: populär, med ett rikt socialt liv, dejtande som livsstil i bobby socks och rutig kjol men ändå aldrig helt och hållet i nuet, alltid något som tynger ner, för bort. Ett ogenomträngligt mörker inuti. Jag har aldrig varit ens i närheten av Sylvias dalar tack och lov, men liksom hon är jag – har alltid varit – en blandning av två ytterligheter. Glad och social med aptit på livet, en flicka som gillar stora frukostar och långa, varma duschar. I sina dagböcker klagade Sylvia över hur snåla Ted Hughes vänner var med maten under helgerna på dåligt uppvärmda landsställen. Hur hon använde upp allt varmvatten men ändå inte kunde sluta frysa. Mörkret, granne med ett ljus och en livshunger som ändå, trots allt, sken igenom, lurade omvärlden länge. Alltför länge?

Sylvia-Plath-Quotes-3

Vintern då Sylvia slutade finnas var en kall och bister vinter. Hon tillbringade den ensam, nyseparerad från Ted Hughes, med sina barn Frieda och Nicholas i ett viktorianskt radhus inte så långt ifrån där Amy Winehouse dog. Någon gång vill jag åka dit. Jag bryr mig inte ifall det låter klyschigt. Kanske vill jag i samband med det åka till Heptonstall, västra Yorkshire där hon ligger begravd.

10478430_704050483040864_3708680419424436820_o

Den där morgonen den 11 februari 1963 bredde Sylvia smörgåsar åt Frieda och Nicholas. Hon tejpade nyckelhålen till deras sovrum och stoppade in huvudet i gasugnen. Jag tänker på hur ensam hon måste ha varit. Vi är så många som varit där, om än i inte samma utsträckning: trötta och deprimerade, körda i botten med ansvar för barn man älskar så mycket att själva kärlekenhotar att förgöra en. Skulle Sylvia ha levt, eller åtminstone överlevt den där eländiga ensamma vintern, om hon visste att det fanns andra som var som hon, till och med där i den nya staden där folk inte pratade som hon och aldrig tog långa heta duschar?

wintering-a-novel-of-sylvia-plathKate Moses har skrivit vackert och nära om de där sista månaderna i Plaths liv i det viktorianska radhuset i norra London: ”Wintering” heter boken på originalspråk, ”Övervintring” i översättning. Natur och kultur gav ut den 2004 och den kan nog tyvärr vara knepig att få tag på i bokhandlar idag, men finns på bibliotek och antikvariat. Rekommenderas för alla som karvat in Sylvia Plath-dikter i skolbänken (eller velat göra det).

I senaste avsnittet av Ett eget rum-podden pratar Marcus och jag om Plaths fenomenala inläsning av ”Lady Lazarus” som – SPOILER ALERT, but not really med tanke på att jag till och med döpt en novell efter dikten? – var dikten jag karvade in i min skolbänk. Eventuellt har jag lagt ut den i samband med utgivningen av ”Vår kamp” förra året, men den är så skräckigt snygg och suggestiv att jag gör det igen nu:

Missa heller inte Marcus fina inlägg om Plath och mentalt/fotografiskt efterapande av den ikoniska omslagsbilden till ”Glaskupan” som halva totalt jävla mörker-falangen av #boblmaf verkar ha i bokhyllan. Min utgåva tillhör egentligen min mamma. Jag tror att hon krävde tillbaka den i samband med någon flytt, men i somras hittade jag ännu en översättning i vår sommarstuga och läste om. Det var lite spöklikt hur mycket jag mindes av direkta formuleringar och stämningar, och även graden av igenkänning. Jag tänkte mycket på scenen mot slutet av boken där Esther medan hon är inlagd på mentalsjukhus metodiskt planerar hur hon ska förlora sin oskuld. Hur den efterföljande scenen blev mitt första möte med sex bortom Judith Krantz och Jackie Collins och hur den säkert präglat mig och andra små Sylviaflickor. It ain’t pretty, men så är det ju heller inte alltid. Men det blir bättre, allt kan blir bättre om man har fiktiva och faktiska vänner som hjälper en att stå när livet känns lite ostadigt. Visst vill man hellre vara lycklig NU än om 25 år, men de där 25 åren – 20 åren, 15 åren, whatever – kommer snabbare än vad man tror. Och man glömmer inte hur det var då, bland syrligt elitistiska/bottensorgliga dagboksanteckningar och svarta polotröjor, man bär den där Sylvia Plath-flickan med sig lika ömtåligt som vore hon en Björn Ranelid-titel. Men till sist vaknar man upp, det är februari och slaskigt och man håller på och säljer sitt hus och försöker jaga in sin trötta gamla katt i en transportbur, och man upptäcker att det går det också. Man tar en kopp kaffe till och tänker på den där balkongen man ska läsa på i sommar. Man messar med vänner om hur typiskt det är att livet ska kännas som jobbigast just på Sylvia Plaths dödsdag, för HUR EMOKLYSCHIGT egentligen?

Häromdagen hittades ju en fortsättning till ”To Kill a Mockingbird” bland Harper Lees tillhörigheter. ”Go Set a Watchman” kommer nu att ges ut, 55 år efter första boken. Ibland fantiserar jag om att man ska hitta ett okänt romanmanus av Sylvia Plath. Fast egentligen räcker det med detta: att Sylvia har funnits, och att hon fortsätter att finnas genom sina ord. Gud vilken klyschfest, detta, men jag kan inte komma på någon bättre avslutning.

Jag låter Sylvia får sista ordet ändå, i uppläsningen av ”Lady Lazarus”:

Read Full Post »

Jag hade ett bokrelaterat inlägg förpublicerat tills idag, men det får vänta ett tag. Det är trots allt inte varje dag som ens favoritband splittras efter drygt 30 år tillsammans. ”Favoritband”. Jag säger det med en sådan självklarhet, märker jag nu, för faktum är att fastän det funnits och finns band jag lyssnat mer på än R.E.M., och fastän de inte släppt ett riktigt helgjuten skiva sedan ”New Adventures in Hi-Fi” 1996, så är det så. Det finns inget annat band, inte ens The Smiths, som haft en så avgörande och direkt roll i vem jag blev, vad jag lyssnar på, vad jag läser och vad jag tycker. Först var jag NKOTB-besatt tweenie, sedan hörde jag ”Losing My Religion” och min värld började så sakteliga påminna om den som jag, tjugo år senare, ännu kallar min.

R.E.M. var – gud vad hemskt det känns med dåtid!  – collegebandet som bara råkade bli ett av världens största band. De bildades i Athens, Georgia bara några veckor före min födsel och redan med första skivan, den alltjämt fantastiska ”Murmur”, stod det klart att R.E.M. representerade något helt nytt inom den amerikanska rockscenen. Peter Bucks ringande Rickenbacker, de självklara men på den tiden rätt ruffa melodierna, Michael Stipes mumlande röst och poetiska, smått obegripliga texter kom snabbt att förkroppsliga den framväxande amerikanska indiemusiken, och under 80-talet blev de med varje skivsläpp lite större. Tills ”Out of Time” släpptes 1991, Brenda gjorde slut med Dylan till tonerna av ”Losing My Religion” – som fortfarande, efter tusentals lyssningar, är så chockerande, smärtsamt BRA! – och Steve kallade R.E.M. sitt favoritband i samma säsong av ”Beverly Hills 90210”. Sedan, året efter, kom ”Automatic for the People”, av många sett som deras allra bästa album, och saken var klar. R.E.M. var officiellt världens största band.

Det jag älskar med R.E.M. är att de trots arenaturnéerna och framgångarna alltid framstått som så genuina. Okej, Peter Buck drack fjorton glas rödvin och kastade yoghurt på en flygvärdinna i en ökänd episod för ett antal år sedan och Michael Stipe har ibland druckit Cristal med Helena Christiansen i Saint Tropez, men utöver det har de först fyra, sedermera tre Georgiasönerna fört en imponerande konsekvent livsstil. De bryr sig om musiken, och om musiken som en plattform för att göra skillnad. När Bill Clinton kandiderade mot George Bush hette det i ett av talen, förmodligen skrivet av Al Gore, ett stort R.E.M.-fan, ”Everybody knows that the Bush administration is out of time and that the Clinton/Gore ticket is automatic for the people”, och R.E.M. har aldrig gjort en hemlighet av att de är demokrater, aldrig missat ett tillfälle att spela välgörenhetskonserter för Tibets självständighet, HBT-frågor eller vikten av att ungdomar röstar. Jag kan sakna den där politiska ambitionen från 90-talets giganter i dessa dagar, då 10-talets förebilder möjligen ägnar sig åt lite twitteraktivism för att sedan gå och ut visa upp sin nya handväska. Men nog om det.

”Oh no, I’ve said too much, I haven’t said enough.”Vad mer? R.E.M.-pärmen som jag fyllde på minutiöst med låttexter, turnéscheman och tidningsurklipp, analyserade varje ändrad låtlista som vore den silverbibeln?

Konserten på Sjöhistoriska 1995, med ett pojkvaskeransiktat Radiohead som förband? Michael Stipe kastade en slängkyss till mig under ”Crush with eyeliner” den gången, precis efter att han sjungit ”I could be your Valentine, my crush with eyeliner”. Tidigare samma vecka hade jag blivit kysst för första gången, motvilligt men grundligt kysst av en tandställningsprydd yngling med vita jeans och Brandon Walsh-quiff. Gissa vilken kyss som återupplevdes och sönderanalyserades dag efter dag i mitt flickrum? Inte var det den kyss som faktiskt nuddade mina läppar.

Julsinglarna från fancluben, den hudlösa akustiska covern på ”I Will Survive”, som fortfarande får mitt hjärta att vända ut och in på sig självt?

Min vän A som jag träffade tack vare vår under gymnasietiden pinsamt ohippa R.E.M.-faiblesse och fortfarande umgås med idag?

Den där scenen i ”Mitt så kallade liv” då Angela Chase kommer hem från ytterligare en kväll där hon ignorerats av Jordan Catalano, släpar sig upp för trappan, tar bort sminket och gråter till en fullängdsversion av ”Everybody Hurts”? Hela ”Up”-skivan på repeat i Arlandas avgångshall medan jag väntade på att planet till London skulle lyfta?

Hur jag dansade brudvals till ”At My Most Beautiful”, som min syster smugglat med till bröllopsfesten därför att hon visste att det var den sång jag mest av allt ville dansa till?

Jag tror att det blir det här minnet ändå: sista gången jag såg dem live, på ett gigantiskt solrosfält i norra Katalonien juli 2008. De verkade så glada, så avslappnade den kvällen, Pete Buck gjorde små ystra krumbukter med sin gitarr, Mike Mills skolpojkessnälla stämsång satt som en smäck i ”Fall on Me” och Michael Stipe levererade en fullkomligt magisk, närmast soulbetonad ”Everybody Hurts” som växte och växte i den katalanska sammetsmjuka sommarnatten. Efter sista låten som, förstås, var ”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)” log han och sade ”It’s been fucking amazing”.

Det har det, Stipey, det har det. Men det blir en ny tideräkning nu, en tid utan R.E.M. Ni har funnits så länge jag har funnits. Ni har alltid funnits, och nu finns ni inte. Det här blir andra Astrid Lindgren-citatet den här veckan, men det hjälps inte. Ni fattas mig redan nu. Ikväll ska jag lyssna på min favoritlåt ”Country Feedback”, den Michael Stipe alltid sjöng med ryggen vänd mot publiken som om han anade att textens elektricitet skulle förlama oss om han vände ansiktet framåt. Och ”Nightswimming”. Och ”Find the River”. Och ”Electrolite”. Och ”So. Central Rain”. Och ”The One I Love”. Och ”Perfect Circle”, kanske är det den sången jag älskar allra mest. Kanske lyssnar jag på alla. ”Losing My Religion” lär jag få höra på radion ändå.

You guys, it’s been fucking amazing.

Read Full Post »

Older Posts »