Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Självbiografiskt’ Category

Jag just nu:

 

Read Full Post »

image

image

Ni då?

Read Full Post »

Jag läste Rikard Wolffs hyllade självbiografi ”Rikitikitavi” redan i somras, under en bilresa mellan Bergslagens mörka skogar och Stockholm, men de senaste veckorna har berättelsen flutit upp till ytan igen. Aktualiserats. Satts i nytt ljus. Det är främst Wolffs skildring av åttiotalets Stockholm jag tänker på, och då, naturligtvis i förhållande till ”Torka aldrig tårar utan handskar”. För Wolff var ju också där, såg sina vänner insjukna och dö, levde med skräcken och ovissheten. Jag tänkte på Wolff, och på en av hans vänner som inte fick leva, när jag hulkade mig igenom slutscenerna i avsnitt två av ”Torka aldrig tårar utan handskar”, för det finns många beröringspunkter mellan Bengts öde  och det som hände en av Wolffs skådespelarvänner. Snappade också upp någonstans – en intervju i QX, kanske? – att Adam Pålsson djupintervjuade Rikard Wolff då han förberedde sig för rollen som Rasmus. Som sagt: Rikard var där, och han överlevde, och hans skildring är svår att släppa.  Det är hudlöst och drabbande – och så välskrivet att man helt självklart, reflektionslöst, lägger epitetet ”författare” till Wolffs redan långa meritlista. Förresten är boken i sin helhet en riktig pärla: sorglig, rolig, ömsint och angelägen, en berättelse om honom själv och ett Sverige under förändring, från 1950-tal till idag. (”Rikitikitavi” har undertiteln ”en folkhemsberättelse”.) Jag har länge, ja, faktiskt ända sedan jag brukade stöta ihop med honom i tvättstugan under de år vi bodde grannar på Lundagatan (där för övrigt delar av ”Torka aldrig tårar utan handskar” är inspelade), haft uppfattningen att Rikard Wolff är Kändissveriges (fy, detta ord!) mest sympatiska person. Nu är jag mer övertygad än någonsin. Och skriva kan han, som sagt. Jag vill läsa mer av Rikard Wolff!

Nu: djupandningsövningar för att överleva sista avsnittet av ”Torka aldrig tårar utan handskar” ikväll, särskilt med tanke på att så försvinnande få kommer att överleva i serien. Jag kan inte minnas när jag senast drabbades så hårt av en TV-serie. ”Six Feet Under”, kanske? Jag är kär i Benjamin och vill bli bästis med Paul (och tänk, jag saknar knappt södermanländskan längre! Kudos, Simon J Berger) och inför varje avsnitt ställer jag fram en hel hushållspappersrulle på vardagsrumsbordet. Den behövs, kan man lugnt konstatera. Och så längtar jag efter att läsa Jonas Gardells trilogi i helhet. Tror, som jag tidigare skrivit, att vi trots allt bara börjat skrapa på ytan än. Under tiden gläds jag över det faktum att det talas om serien, om Rasmus och Benjamin, om aidsstigmat och homokamp, vart jag än går: på tunnelbanan och i fikarum, i mikrobloggar och kommentatorsfält. Vi måste se till att fortsätta prata.

Read Full Post »

Så var det åter dags att konstatera hur det man har att säga om en bok – åtminstone rent kvantitativt – ofta står i direkt motsats till hur mycket man levde sig in i boken. Joan Didions ”Blue Nights”: jag har läst, ofta med tårar i ögonen och hugg i magtrakten, jag har imponerats av Didions bländande förmåga att få varje ord, varje beståndsdel att skina. Det är lika mycket en skildring av en åldrande kvinnas förtvivlande sorg efter en död 39-årig dotter som en skräck- och sorgfylld betraktelse över ålderdom, sjukdom och ensamhet. Jag kan sitta här och ooha och aaha över Joan Didions hantverkskunskap, hennes obestridliga ställning som USAs grande dame av ord (Joyce Carol Oates är ju som bekant landets dark lady of letters) men bakom orden finns en ensam gammal kvinna som är livrädd för att bege sig ut på New Yorks gator. Hon kan ju ramla. Hemma i lägenheten gör hon faktiskt det, förs till sjukhus, behandlas som en skröplig och sjuk gammal dam av såväl sjukhuspersonal som besökande vänner. Inser, med stigande bestörtning, att hon kanske ÄR en skröplig gammal dam. Hon får höra att hon har en orealistisk inställning till åldrande.  I bokens slut googlar Didion fram en bild på Sophia Loren, inser till sin förvåning att hon och Loren är årsbarn, födda 1934 båda två. Konstaterar att ingen lär anklaga Sophia Loren på röda mattan att hon borde jobba på sin inställning till åldrande.

Det är så mycket sjukdom, död – såväl faktisk som föreståndande -, sorg och saknad i ”Blue Nights” att jag blir alldeles andfådd. Och så mitt i allting: en på alla sätt liten och rädd författare som fått stå ut med mer sorg och djävulskap än vad som borde vara tillåtet. Usch, jag blir så ledsen att jag inte riktigt kan formulera en regelrätt recension. Jag kan ju åtminstone säga så här: se till att vara någorlunda mentalt stabila när ni läser ”Blue Nights”. Men läsa, det tycker jag att ni ska göra. Och: Didion torra galghumor gör att det inte blir helt outhärdligt. Bara nästan, men det är ett ”nästan” som kryper nära och andas en i nacken, får en att bli så plågsamt medveten om FÖRGÄNGLIGHETEN, DÖDEN, DEN AV ÖDET UTMÄTTA TIDEN att en tröstläsning av samtliga Merri Viks Lottaböcker ligger i farans riktning. Ni har alltså varnats – men också, hoppas jag, lockats. Äh, nu stänger jag ner den här ickerecensionen och trycker på ”publicera”! Samt tackar för att jag inte skriver för en tidning och förväntas skriva något mer begripligt och sammanhängande…

Read Full Post »