Something IS happening, isn’t it Margaret?

Intervju med min förläggare/redaktör Linda Skugge på Boktugg.se om att Constant reader, hem till bland annat Cass Neary-böckerna, blir imprint på Lava förlag. Första titeln? Orkidépojken av yours truly, kommer i augusti. Sååå glad över detta!

Pga nytt jobb i kombination med bokredigering och de där berömda oxveckorna kommer jag inte att uppdatera så frekvent här framöver, men jag tänker INTE begrava en till blogg, lovar! Någon dag, kanske blir det snarare än jag tror nu, ska denna lilla odöding resa sig upp ur kistan. Meanwhile…

Read Full Post »

Rödvinsbokcirkel om ”Händelser vid vatten”

I fredags hade jag nöjet att gästa Rödvinsbokcirkeln, där bland annat Bokglam och Booze n Books ingår, när de diskuterade Kerstin Ekmans “Händelser vid vatten”. Mycket vin dracks och vi hade det ofantligt trevligt medan vi diskuterade boken som vi enhälligt utsåg till fantastisk. Själv hade jag, liksom Emeli på Booze n Books, läst boken för länge sedan – 15 år sedan? 20? Min utgåva var lätt luggsliten, en murrig och småsliten old school-kontrast till de nya, färgglada och otroligt snyggt formgivna omslagen i Bonniers moderna klassikerutgivning – och mindes den förtätade stämningen och det psykologiska växelspelet mellan karaktärerna. Exakt de sakerna var det jag fastnade för nu vid omläsningen; bland annat finns en otroligt suggestiv scen med en ål som jag uppenbarligen inte glömmer i första taget. Som glesbygdsskildring är den också mästerlig och vi diskuterade även den implicita samhällskritiken en del.

En annan sak vi frågade oss själva och varandra: är ”Händelser vid vatten” en deckare? En relevant frågeställning då den är en del av Bonniers nya deckarklassikerserie och Kerstin Ekman även debuterade som deckarförfattare. ”Händelser vid vatten” är väl möjligen en deckare på samma sätt som Donna Tartts ”Den hemliga historien” är det. I bägge romanerna sker ett brott, men brottets lösning är – till skillnad från i den klassiska deckaren – inte huvudspåret. Istället handlar det om de känslor och relationer personerna emellan som kommer att utlösa brottet och prägla dynamiken efteråt. Fast – kan inte exakt samma sak sägas om väldigt många moderna spänningsromaner, inte minst Gillian Flynns böcker där fokus ligger på psykologi snarare än detektivarbete och klassiska whodunnit-vibbar? Jag tycker det är svårt att uttala sig definitivt om detta. Kanske är både Ekmans och Tartts böcker tidiga exempel på det som komma skulle inom genren, på samma sätt som att ”Twin Peaks” revolutionerade TV-serien långt innan HBO ändrade sättet vi ser på TV-serie som medium? Oavsett råder det ingen tvekar om att Kerstin Ekman, liksom Tartt, är stilbildande i genren och har påverkat den mer psykologiserande och gestaltande – vågar jag säga ”mer litterära”? – generation av spänningsförfattare som syns flitigt inte minst här på Dark Places. Det ska Kerstin Ekman ha tack för.

På tal om påverkan och inspiration: jag tycker det är lite kul att ”Händelser vid vatten” får sin början i midsommartid och att mordplatsen ligger intill en ödestuga. Undrar om Ekman läst Maria Langs ”En främmande man”? Eftersom jag lider av obotlig litterär mentionitis (akta er, det smittar!) hoppade jag även till – på ett positivt nördsätt – när Ted Kennedy och olycksnatten på Chappaquiddick Island, och även det dunkla, svarta vattnet, en del av Oates såväl som Ekmans litterära universum, nämndes. En av Joyce Carol Oates mest läsvärda, den mörkt glimrande ”Mörkt vatten”, handlar ju just om detta och visserligen är den skriven efter ”Händelser vid vatten”… men är det kanske tänkbart att Oates läste Ekmans internationellt framgångsrika roman i engelsk översättning och blev lite inspirerad? Eller så kanske jag bara hittar samband som inte finns mellan favoritromaner.

Tack snälla Rödvinsbokcirkeln för att ni bjöd in mig. SÅ trevligt att få umgås med fellow boknördar, dricka vin och diskutera litteratur, Kenttexter och annat nördigt och livsviktigt! Kanske särskilt just nu, när mitt liv är lite upp och ner i övrigt, är det skönt att få enas kring något som varit konstant i mitt liv ända sedan jag lärde mig läsa. Heléne på Bokglam har hotat att börja stalka mig (och ni vet ju hur mycket jag gillar stalkers – personlig stödanteckning, läs ”Du”! Gör det bara!) och bjuda in mig på flera av deras bokcirklar. Jag hoppas att det är ett löfte och inte ett hot.

Det råder inga tvivel om att ”Händelser vid vatten” är intensivt läsvärd, nu såväl som för drygt tjugo år sedan. Jag fick mersmak av Ekman och är just nu väldigt nyfiken på hennes tidiga deckare, inte minst ”Dödsklockan” som är den jag hört mest om. Någon som läst?

Read Full Post »

”Onda flickor” – Alex Marwood

Alex Marwood är ett författarnamn jag haft på min ständigt expanderande bevakningslista sedan jag sett hennes debut ”The Wicked Girls” dyka upp i sällskap av böcker jag läst och uppskattat inom den anglosaxiska spänningsgenren. Läste om premisserna och de brittiska recensionerna, fick vibbar av något mörkt, skitigt, välskrivet, BRA. Minns även att jag stod och bläddrade i den på Pocketshop för något halvår sedan, tänkte ”efter löning, så…” . Sedan kom något annat – bok, barn, liv, vem vet? – emellan och jag tänkte inte så mycket på ”The Wicked Girls” förrän jag fick Modernistas vårutskick och det stod klart att de ger ut Marwoods roman på svenska under titeln ”Onda flickor”. Jag läser ju nästan uteslutande direkt på originalspråk, av lika delar otålighet och kärlek till det engelska språket, men ibland händer det att en engelskspråkig spänningsförfattare undgår mig fram till den svenska översättningen – och då är påfallande ofta Modernista inblandade (hej, S.J. Bolton!).

Nå, nu har jag till sist läst ”Onda flickor” i ett enda svep, och här är de goda nyheterna: det är mycket riktigt mörkt, skitigt, rått, välskrivet, BRA, med en sorgkantad råhet som torde tilltala fans av ovan nämnda S.J. Bolton, Gillian Flynn och de där andra eminenta mörkerdamerna som utgör själva grunden till Dark Places litterära kostcirkel. Berättelsen om de två ”onda” flickorna – en gång hette de Jade och Bel, men efter att ha avtjänat sina straff för mordet på fyraåriga Chloe började de om i världen med nya identiteter, nya liv, tills en våg mord i en liten gudsförgäten kuststad många år senare öppnar upp gamla sår och får dem att mötas igen – har en psykologisk nerv och ett känslomässigt driv som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. Marwood skriver skarpt och inkännande om klass, utanförskap och livets orättvisa lotteri, och skildringen av den pommes- och lagerdoftande kuststaden där det förflutna rusar ikapp huvudpersonerna (”the coastal town that they forgot to bomb”, tänker jag så klart) får mig att tänka på Cathi Unsworths ”Weirdo”, en annan mörk och välskriven brittisk spänningsroman som utkommer på svenska nu i vår.

De dåliga nyheterna? Vi börjar med småsakerna. Ett par översättningsmissar skaver en smula: jag tvivlar till exempel på att någon vill ha ättika på sina pommes frites, hur full man än är efter en helkväll på stan, hur sunkig kuststaden än är. Vinäger, däremot? Möjligen malt vinegar, men definitivt vinäger. Petitesser, möjligen, men likväl petitesser som en anglofilhjärna registrerar och irriterar sig över.

Större, och avsevärt allvarligare än huruvida en bifigur hällt vinäger eller ättika över sin fyllemat: jag klarar inte av att läsa om barn som far illa. Det går  inte, hjärtat slits ur kroppen på mig, och när den lilla flickan dessutom är exakt lika gammal som mina döttrar och vägen till det redan skedda är så utspridd, så obarmhärtig i sin långsamhet och (berömvärda) brist på demonisering… nej, jag säger ju att det inte går, varför ursätter Alex Marwood mig för det här?! De kursiva kapitlen där läsaren sakta men säkert får kännedom om exakt vad som hände den där kvalmigt heta sommardagen för många år sedan, då två unga flickor blev för evigt brännmärkta som onda och en tredje, betydligt mindre flicka miste livet, är alltså fruktansvärda. FRUKTANSVÄRDA! Tragedin är dubbel – tredubbel – och helt vidrig i sin slumpmässiga men i efterhand oåterkalleliga brutalitet, för det är tre liv som tar slut den där dagen. Jag snabbläser dessa kursiva modershjärtekrossande partier, för jag klarar inte av att läsa ordentligt. Akilleshälsläsning, tror jag att det kallas. Och nu när vi ändå talar om mina akilleshälar: en annan är djur som plågas, så när två små knähundar får återkommande omnämnanden under resans gång blir jag orolig. Det brukar sällan sluta bra i deckare (fråga Elly Griffiths med flera). Och det gör det – ursäkta spoilern, men detta tror jag att mina fellow djurvänner vill veta – naturligtvis inte heller. Två stora akilleshälar i en och samma bok; tacka fan för att jag snabbläser (men jo: naturligtvis är det ruggigt, mörkt och bladvändarspännande också, det hoppas jag framgår?). Samtidigt skrev jag härom veckan att jag håller Elsie Johanssons fullkomligt vedervärdigt akilleshäliga ”Kvinnan som mötte en hund” som en av de bästa, mest drabbande svenskspråkiga romaner från 1900-talets senare halva, så jag måste bära på ett rejält drag av litterär masochism. Hur ska hon ha det egentligen?

Svar: det vet hon inte riktigt, men nu har ni åtminstone blivit varnade. Delar man ovan specificerade litterära akilleshälar så är ”Onda flickor” bitvis väldigt jobbig läsning, men det är en så pass bra bok att det eventuellt är värt det. Jag har inte riktigt bestämt mig än (velig, moi?).  EN sak har jag i alla fall bestämt mig för, och det är att jag ska läsa Alex Marwoods nästa roman, omedelbart, på engelska. Blixten slår inte ner två gånger… eller? I december utkommer i vilket fall som helst ”The Killer Next Door”. Ingen mer tillgänglig info just nu, men jag kommer att bevaka, och hålla tummarna för att Marwood är skonsammare med mina akilleshälar denna gång.

Read Full Post »

Allt är bara bra, tack

En gnistrande kall vinterdag med febrigt barn, riktigt trevlig Londonbladvändare – jag kan väl knappast vara ensam om att läsa Nicci Frenchs böcker för Londonmiljöerna främst och de vassa intrigerna därnäst? – och ett nyss fattat beslut att bli kvar i morgonrocken hela dagen. Sämre kan man ha det.

Read Full Post »

”Mörka platser” och den ultimata blurbgrannen

Fick precis hem ”Mörka platser”, som alltså är Gillian Flynns FAN-tastiska ”Dark Places” (bok, fenomen, bloggnamnsinspiration, what have you) som i november utkommer på svenska hos Modernista. Öppnar boken och upptäcker följande:

1. Jag är blurbad.
2. Jag är blurbad precis nedanför Stephen King. Alltså precis nedanför Stephen. Edwin. King! Kingen och jag är blurbgrannar! Kolleger, skulle man nästan kunna säga. Plötsligt känns inte steget från läsfåtöljen i radhuset till Kingens kråkslott i Maine fullt så oöverstigligt långt. (På förekommen anledning: jag kommer inte att skaffa en gris och döpa den till Carrie. Och om jag nu gjorde det – ett högst hypotetiskt, oändligt försynt litet ”om” – skulle grisen glatt kunna nöffa på utan att frukta att förvandlas till bokomslag. Lovar.)

Detta är stort, mina vänner. STORT.

Och glöm för allt i världen inte att läsa boken om ni inte redan gjort det. Det här är mörk, litterär, skitig och högkvalitativ spänning av ett slag som thrillervärlden alltför sällan får skåda. Och så Flynns språk. Knivskarpt, solkigt, magiskt. Mmm.

Read Full Post »

”Nu ser du mig” – S.J. Bolton

S.J. Bolton är ett namn som jag haft på min ständigt expanderande bevakningslista ett bra tag nu. Det började med en närmast Paul Austersk slump: jag hade beställt julklappsböcker åt mina barn och fann vid leveransen att ”Vem bestämmer?” av någon outgrundlig anledning förvandlats till en av Boltons böcker, ”Rov”. Missförståndet löste sig, barnen fick sin Vembok och jag fick behålla ”Rov” som en bonus. (Om det betydde att jag läste den? Nej, för det skulle ju vara för enkelt…) Huruvida den stackare som varit sugen på gruvlig spänning och istället fick läsa om hur lilla kastar fil på stora (rafflande!) slutligen blev nöjd förtäljer inte historien. Jag hoppas det.

Nå, det var mitt första möte med Bolton. Mitt andra skedde några månader senare, när entusiastiska omdömen från två favoritbloggare, som delar min faiblesse för välskrivna och kolsvarta spänningsromaner, lät mig förstå att S.J. Bolton – aka Sharon Bolton – var ett namn att lägga på minnet. Jag tror till och med att Gillian Flynn nämndes i samma andetag. High praise indeed. Förpliktigande. Måste kollas upp.

Sedan kom livet, och sådär en trettio-fyrtio böcker, emellan. Ibland flöt den upp till ytan, insikten om att jag borde läsa S.J. Bolton, men jag kom inte att förvandla dessa dovt klingande undervattenstankar till handling förrän jag härom veckan fick hem ett recensionsexemplar av ”Nu ser du mig”. Jag började läsa den på söndag kväll. Kvällen efter, lagom till ”Lilyhammer”, var den utläst. Tredje gången gillt, med besked! Naturligtvis stämde allt det jag hört om Bolton: den nerviga spänningen, det mörka, ofta snudd på skräckbetonade anslaget, drivet, skickligheten. Lägg till en milt sagt kantstött hjältinna och ett språkligt gehör man inte stöter på varje dag inom spänningsgenren (eller i någon genre), och jämförelser med Flynn ter sig oundvikliga. Såväl Flynn som Bolton ges för övrigt ut på Modernista, som på senare tid blivit pålitliga förvaltare av mörk litterär spänning (det är bara en tidsfråga innan ni snappar upp Elizabeth Hands Cass Neary-böcker, eller hur?).

Mycket att gilla här, med andra ord… och då har jag inte ens nämnt J-ordet. J som i Jack the Ripper, som i en gammal ungdomsfixering som aldrig riktigt gett med sig. Jag vill avslöja så lite det bara går om handlingen, men de brutala mord som den tilltufsade unga polisen Lacey Flint högst ofrivilligt blir indragen i har  starka beröringspunkter med de våldsdåd som satte skräck i East End hösten 1888. Och det här lär väl knappast ge mig några normalitetspoäng, men medan mina klasskompisar spydde folköl i buskar och undrade när Patrik i 9B skulle upptäcka dem, verkligen upptäcka dem bortom mascaraklumpar och nerspydda 501:or, satt jag på mitt flickrum och läste allt jag kom över om Jack the Ripper, frosssade i obduktionsbilder, mörka gränder och ond, bråd död. Det viktorianska England har fascinerat mig så länge jag kan minnas, och i fallet Jack the Ripper – som alltså fortfarande är olöst – återspeglas tidserans mindre smickrande egenskaper med obönhörlig skärpa. Dubbelmoralen. Förljugenheten. Kvinnosynen. Den hjärtskärande misär som var en verklighet för så många. Många har kallat Jack the Ripper 1900-talets första seriemördare, och kanske började det nya seklet redan 1888, i Whitechapels mörka, stinkande gränder där ingen blundade och tänkte på England. Jag har läst otaliga böcker om fallet – Patricia Cornwells märkliga försök att skriva sig in i den moderna ripperologin kan ni med gott samvete hoppa över, Donald Rumbelow, ripperologist extraordinaire, är dock alltid läsvärd – och när jag efter studenten åkte till London för att läsa vidare visade sig universitetet ligga ett stenkast från Whitechapel High Street (och Royal London Hospital, där den arma John Merrick levde och dog – rena porrkvarteren för morbida viktorianadiggare, med andra ord). Det här var 1999, och den gentrifiering som därefter har förvandlat östra London till hipstermecka låg fortfarande ett par år in i framtiden. Redan då var dock många av mordplatserna rivna eller till oigenkännlighet förändrade, vilket naturligtvis inte hindrade lättsuggererade petite moi från att sniffa ondska i (de inte längre fullt så mörka) gränderna… Hela den här recensionen är full av personliga anekdoter, inser jag nu, men så får det bli, hejhej bloggprivilegium, hejdå krav på distans och begränsade tecken!

För att summera så har vi alltså:

1. En sedan länge intressant författare med gott renommé bland pålitliga fellow mörkervurmare.
2. Ett synnerligen gott hantverk i den alltid lika välkomna subgenren ”litterär spänningsroman modell mörkare”.
3. En mångbottnad och älskvärt uppfuckad antihjältinna.
4. En modern tolkning av Storbritanniens och västvärldens mest uppmärksammade mordfall (som bara råkar vara något av en personlig och mångårig besatthet för mig).

 Vad gör man? Jag gör vågen, såklart! Liksom Lingonhjärta har jag en närmast patologisk tendens att lista ut mördare i deckare långt innan ”avslöjandet” äger rum i boken, men här svävade jag i nagelbitande ovisshet in i det sista. Möjligen är upplösningen lite väl osannolik, men jag är beredd att ha överseende med det, och vem läser egentligen spänningsromaner i hopp om att finna alltsammans så sannolikt och trovärdigt som möjligt? (Det finns en anledning till att jag undviker vardagsrealistiska polisromaner / Mvh Team Eskapism.) ”Nu ser du mig” bjuder på så många genuina obehagligheter och oväntade vändningar att jag nästan glömmer bort att andas. Det är vasst, stämningsfullt och kompetent deckarbygge av allra bästa snitt, och jag har redan beställt hem del två i Lacey Flint-serien, ”Dead Scared”. S.J. Bolton, jag tror att det här är början på en underbar vänskap.

Read Full Post »

Stephen King blurbar Linwood Barclays nya

Stephen ”Blurbkungen” King – hey, det var faktiskt hans entusiastiska blurb som fick mig att köpa min första Gillian Flynn-bok! – om Linwood Barclays kommande roman ”Trust Your Eyes”, ute i september (kan det inte bli september nu?):

My idea of a sweet ride is three days of rain, a fridge filled with snacks, and a new Linwood Barclay. I just had all three. TRUST YOUR EYES is the best Barclay so far, a tale Hitchcock would have loved. It has more spins than the Whirl360 computer program Thomas Kilbride is so fascinated with. The book is riveting, frequently scary, occasionally funny, and surprisingly, wonderfully tender. I could believe this might happen to people living two streets over from me. Great entertainment from a suspense master.

Read Full Post »

Ny Ruth Rendell i augusti, hurra!

Dagens bästa nyheter finner man hos min fellow anglofil och Rendell/Vine-entusiast Inky Fingers: Storbritanniens grand old dame of crime utkommer med en ny fristående spänningsroman i augusti! ”The St Zita Society” ska enligt uppgift utspela sig i en ”Herrskap och tjänstefolk”-liknande miljö (tänker lite på en modern ”Gosford Park” också) och, ja, visst låter det spännande?

Life in the well-manicured London locale of Hexam Place is not as placid and orderly as it appears. Behind the tranquil gardens and polished entryways, relationships between servants and their employers are set to combust.

Henry, the handsome valet to Lord Studley, is sleeping with both the Lord’s wife and his university-age daughter. Montserrate, the Still family’s lazy au pair, is helping to hide Mrs. Still’s illicit affair with a television actor–for a small fee. June, the haughty housekeeper to a princess of dubious origin, is hard at work forming a ”society” for servants to address complaints about their employers. Meanwhile, a disturbed gardener, Dex, believes a voice in his cellphone is giving him godlike instructions–that could endanger the lives of all who reside in Hexam Place.

All heder åt Rendell, som alltså fyllde 82 alldeles nyligen, som fortsätter att hålla imponerande hög klass på sin utgivning! Hennes skarpa psykologiska blick och känsla för krypande spänning är svårslagen. Augusti, here I come!

Read Full Post »

Grattis på 82-årsdagen, Ruth!

Det är svårt att tro, men idag fyller brittiska deckardrottningen Ruth Rendell 82 år. 82 bast, och fortfarande vassare än 99 av 100 anglosaxiska spänningsförfattare. (Denise Mina är den hundrade, om ni undrar.) Stort grattis, Ruth, och må du fortsätta att leverera knivskarp psykologisk spänning i många år till!

Kattmänniska är hon också (naturligtvis..).

Read Full Post »

”Jag kan se i mörkret” – Karin Fossum

Få kan som Karin Fossum skärskåda det mänskliga psykets allra mest osmickrande sidor: det vet vi sedan tidigare. Vi vet också att Fossum är oöverträffad när det gäller lågmält krypande, psykologisk spänning – åtminstone på den här sidan Storbritannien och Ruth Rendell/Barbara Vine. Frågan är dock om hon någonsin varit så obönhörligt mörk som i ”Jag kan se i mörkret”. Klart är i alla fall att hon med berättarjaget Riktor skapat sin mest ondskefulla figur hittills (och för er som läst ”Jonas Eckel” säger det en del, va?). Han är faktiskt helt utan försonande egenskaper, Riktor, så genomond, så utstuderad att han borde kännas överdriven. Eftersom det är Fossum som håller i tyglarna blir givetvis effekten precis tvärtom. Hon kryper så nära det vardagligt grå att ondskan kamouflerar sig. Sjukt obehagligt blir det.

Riktor, denne genomonde man, är sköterska på ett äldreboende där han i smyg plågar sina gamla, ofta dementa, patienter. Mediciner spolas ner i toaletten, hjälplösa åldringar luggas, nyps bakom öronen, förnedras i det dolda. Ingen i personalen tycks ana något. Utanför arbetet lever Riktor ett stillsamt, nästan chockerande torftigt liv, där de dagliga promenaderna i parken är en helig hörnsten. Det är också där han träffar alkoholisten Arnfinn, som han en dag bjuder hem, köper sprit till, inleder en osannolik vänskap med. Så en dag går Arnfinn över gränsen, med ödesdigra konsekvenser…

Mer än så här vill jag helst inte avslöja om ”Jag kan se i mörkret”, eftersom det bjuds på flera knorrar och oväntade vändningar. Man kan, om man vill, se Fossums senaste roman som en sorts modern variant på ”Brott och straff”. Vad händer om en människa som begått onda handlingar misstänks för ett brott han inte begått, samtidigt som han kommit undan med ett annat? Är han fortfarande skyldig? Med sin bedrägligt lågmälde huvudperson, helt klart något av det vidrigaste som modern kriminallitteratur frambringat de senaste åren, sätter Fossum fingret på många högintressanta frågeställningar om skuld, straff och ondska. Således blir ”Jag kan se i mörkret” mer än ”bara” en oupphörligt spännande, välskriven och suggestiv thriller – inte så bara, om du frågar mig – eftersom den väcker så många frågor och tankar. Med ”Jag kan se i mörkret” befäster Karin Fossum sin plats som Nordens i särklass vassaste spänningsförfattare. Jag ryser fortfarande bara jag tänker på Riktor.

Read Full Post »