Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘TV-serier’ Category

Sommaren 2017 må lämna avsevärt att önska vad gäller väder. Kanske även livskvalitet i övrigt för vissa, vad vet jag. Men vad som än händer kommer sommaren 2017 alltid vara sommaren då alla plötsligt pratade om Twin Peaks igen. På samma sätt som jag minns vaknätterna med huvudvärk, mjölkspyor och ren eufori från mina döttrars första månader på jorden kommer jag alltid minnas hur jag, måndag efter måndag, stapplade upp ur sängen. Hur jag, inte helt olikt Dougie Jones när han blir inledd till chefens kontor, avsnitt för avsnitt, grusögd måndagsmorgon efter grusögd måndagsmorgon, lät bautamuggen med damn good coffee vara min fyrbåk, min ledstjärna in i en värld lika underbar som sällsam. Och efter att jag sett veckans avsnitt (ibland två gånger på raken, om inte koffeinet kickat in tillräckligt fort) har jag diskuterat det med likasinnade på nätet. Jag har lyssnat på poddar, jag har läst recaps, jag har kommit ihåg Richard och Linda och 430, jag har läst på om White Sands, New Mexico och övervägt att läsa Moonchild av den brittiska ockultisten Aleister Crowly som sägs vara en stor inspirationskälla för både Mark Frost och David Lynch när det gäller de övergripande tematiska bitarna av Twin Peaks. Jag har med stor behållning tagit del av Johan Hiltons och Greta Thurfjells fejd om seriens vara eller icke vara. Fastän jag tyckte att bägge skribenterna hade sina poänger fann jag mig till sist vara team Hilton. Jag funderade till och med på att trycka upp en t-tröja med texten TEAM HILTON på. Istället läxade jag upp honom på Twitter om att Leo Johnson minsann hade en TVÅL i strumpan när han misshandlade Shelly, inte en apelsin. Det finns andra hustrumisshandlarmetoder än apelsiner, Hilton!

Jag har, om jag får säga det själv, varit a damn good fangirl. Lika hängiven som Annie Wilkes i Lida, minus de våldsamma tendenserna.

(Jag vet: det är ingen tävling. Men ibland, när man hällt i sig motsvarande åtta koppar kaffe före klockan åtta på morgonen och hamnar i en diskussion om huruvida Billy som nämns i avsnitt 12 kan vara samma Billy som David Lynchs son Riley ropar efter inne på RR Diner i slutet av avsnitt 7, känns det faktiskt som om det ÄR det.)

Men. Efter veckans avsnitt, där Audrey Horne äntligen gör sin milt sagt efterlängtade entré, känns det inte riktigt lika kul längre. Saker som skavt i mig ända sedan serien premiärvisades den 22 maj blir allt svårare att ignorera. Minns ni hur Log Lady (RIP, Margaret Coulson) i ett av de tidigaste avsnitten sade till Deputy Chief Hawk att ”Something is missing, and you have to find it”? Jag tror inte bara hon menade de saknade sidorna i Laura Palmers dagbok där. Jag tror att hon talade för majoriteten av kvinnorna i Twin Peaks, Buckhorn och Las Vegas. Och kanske är det David Lynch som måste hitta det.

Det finns med ett par lysande undantag – Naomi Watts! Laura Dern! Jane Adams som Constance Talbot, den ljuvligt screwballkomedi-smattrande obducenten som får proffscynikern Albert Rosenfield på fall! – helt enkelt inte särskilt mycket för den kvinnliga ensemblen att jobba med. Grovt tillspetsat finns det tre (3) olika typer av kvinnor i nya Twin Peaks. Vi har sexsymbolen, förstås. Den unga sexsymbolen, nota bene. Vi har ragatan, aka huskorset, aka ett berättartekniskt grepp som till och med Falkenbergsrevyn börjar tröttna på. Och så har vi den bedårande bimbon. Fast nu var jag orättvis. Man kan också, som teveserielegendaren Peggy Lipton, få sortera kvitton och titta bekymrat/förmanande över sina läsglasögon. Eller så kan man, som Wendy Robie i rollen som gardinstångsentusiasten Nadine Hurley, få sitta och nicka hänfört åt en vit kränkt man som kränger guldlackerade spadar i lokalteve. Hurra!

När nu Sherilyn Fenn till sist dök upp i rollen som Audrey Horne och BÅDE föll in i det tröttsamma buskisragatafacket och, åtminstone som det ser ut just nu, en sidointrig så perifer att man undrar om David Lynch vill straffa henne för något … ja, då kände jag med ens att jag inte orkar fangirla så mycket. Åtminstone inte denna vecka, som fick mig att posta en gif från Buffy the Vampire Slayer där Willow sjunger ”This line’s mostly filler” på ett Twin Peaks-community. Jag menade hela avsnittet, men framför allt scenen med Audrey. När ska vi som idoliserade Audrey, Shelly, Donna och de andra tjejerna få se dem som riktiga människor? (Att Lara Flynn Boyle inte repriserar sin roll som Donna Hayward var väntat, men tråkigt för mig som älskade ALLT med Donna i originalserien. Men jag fick ju i alla fall se hennes lillasyrra Gersten stå och hångla med superlosern Steven i en trappa förra avsnittet. En till kvinnlig roll som fastnar i ens minne.)

Jämfört med säsong ett och två av ursprungliga Twin Peaks, där Laura Palmer var och förblev den narrativa motorn, hjärtat, medan hennes vänner lekte Kitty Drew och hjälpte Agent Cooper att hitta de försvunna dagbokssidorna hemma hos den orkidéodlande enslingen Harold Smith, känns det rätt futtigt, faktiskt. Särskilt som sopningen inne på The Roadhouse ges så stort utrymme och det aldrig slutar tjatas om Billy och Chuck och vad han nu hette som dansade för nära med fel tjej en kväll på Twin Peaks utehak nummer ett. Jag skiter i Billy och Chuck. Jag vill bara se Audrey rädda Agent Cooper. Och så vill jag se LAURA. Laura is the one, minns ni, Mark och David?

Visst, det är sant att även männen i Twin Peaks har sina bekymmer. Fråga bara den arme Special Agent Dale Cooper, fast i försäkringstjänstemannen Dougie Jones broccolimosiga hjärna. Eller Richard Horne, som allt mer börjar kännas som den obehagligaste David Lynch-skapelsen sedan Blue Velvets Frank Booth. Twin Peaks är, och kommer alltid att vara, en berättelse om våld, meningslöshet och förlust: av förnuftet, pengar, makt, liv. Jag älskade förra avsnittet, kanske är det därför jag är så nära att börja förstå vad Michael Stipe menade när han skrev ”Losing My Religion” just nu. Avsnitt 11 var fantastiskt, inte minst när den Exorcisten-spyende ungen i bilen dök upp. Allt buktar och skevar, till och med barnen, stadens framtid, tycks vara smittade av någon sorts ondska. Det är sent på jorden i Twin Peaks nu. Snart kommer den svarta elden som Hawk varnar för att sluka oss alla. Men kanske, ändå, är hjälp på väg. Just nu har jag extremt höga förväntningar på Agent Tammy Preston (jo, jag har förlåtit rumpvickandet på parkeringen i avsnitt 4 – vem vet, hon kanske var på väg in i en vicka rumpan-affär?) och Laura Palmer. Redan nu står det klart att Twin Peaks: The Return är tevehistoria. Men nu är det dags för tjejerna att rädda världen.

Read Full Post »

billions

Vi är många som just nu är besatta av HBO-serien ”Billions”. Visste ni att David Levien, en av seriens skapare och manusförfattare, också är författare till flera väldigt trevliga thrillers? Här är min recension av ”City of the Sun” från Bokhora 2010 där jag bland annat önskar Levien välkommen till Riktigt Schysst Thriller-klubben.

Är på tal om författare som skriver för tv-serier mycket glad över nyheten att Megan Abbott, en av mina absoluta favoritförfattare alla kategorier, värvats som manusförfattare till ännu en HBO-storsatsning, ”The Deuce”. Maggie Gyllenhaal och James Franco spelar huvudrollerna i en skildring av 70- och 80-talets porrindustri. Jag älskar god fiktion i alla dess former, och sällan har tv-serier varit så välskrivna och, tja, romaniga som just nu. Och i augusti kommer ”True Detectives” skapare till Crimetime Gotland!

Slutsats? Det är en väldigt bra tid för att vara litterär och popkulturell blandmissbrukare. Men hur ska jag hinna?

Read Full Post »

Morgonens chock: att litterära powerparet, Park Slope literary royalty, Siris och Pauls arvingar, jag talar naturligtvis om Jonathan Safron Foer och Nicole Krauss. De gyllene, av #boblmaf omhuldade. De, ni vet.

tumblr_l8dtfziej61qaq1ymo1_500

Att de – DE – gått skilda vägar förra året. Att jag fick reda på det av första avsnittet av ”The Affair” säsong två. Känns dock fullt logiskt med tanke på inlägget jag skrev i somras om hur ”The Affair” känns mer litterär än många romaner.

Who’s next, who’s next
Always the ones that you least expect

(Tracey Thorn, ”Oh the Divorces”)

Tänker, nästan ett år efter det att jag var en del av ett tungt beslut – mitt livs tyngsta – en hel del på de där raderna från Tomas Tranströmer, om hur begravningarna kommer tätate och tätare nu, som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Fast med separationer istället. Kommer inte alla separationer som en chock, annat än för de allra närmast sörjande? Man vet aldrig. Man vet aldrig. Så lite man vet, egentligen, om andras liv såväl som ens eget. Omvägarna livet tar som blir något nytt, ett så kallat liv. Ett bra liv, på det hela taget, bara inte det du trott och ja, jag håller nog fortfarande med mig själv om det jag skrev i ”Happy, Happy”-recensionen för flera år sedan, när jag inte visste, inte hade en aning. En skilsmässa kan vara nödvändig, livet kan bli bättre, luften lättare att andas. Men det tar inte udden av sorgen, som fortsätter att samexistera med allt det där nya. Lika väl som man kan ha två tankar i huvudet samtidigt kan man bära på flera känslor, två slags hjärtan. Det som slår, med blåmärken men likväl, hör hur det slår, vad mycket det vill! Och så det som slog för någon annan så länge. Om man lyssnar noga kan man fortfarande höra svaga ekon. Det gamla hjärtats fantomsmärtor. Man går vidare med två hjärtan, en levande anomali, ett cirkusfreak, för det är så det är. Det som var, det som blev, det som kunde ha varit. Någon sorts harmoni, kanske, till sist.

Jag hoppas att de är lycklig(are) nu, Jonathan och Nicole. Att de får skrivro. Att deras hjärtan mår bra. Själv har jag bara helt nyligen orkat börja tänka på att skriva skönlitteratur igen. Fast nu är det en fråga om när, inte om. Det, liksom väldigt mycket annat, är jag glad för. Det finns väldigt mycket att vara glad för denna oktober och jag kan inte låta bli att tänka på min själsfrände från Avonlea, Anne på Grönkulla, som sade att hon är så glad över att hon lever i en värld som har oktobrar. Det är jag också. Och så det där citatet från F. Scott Fitzgerald: ”Life starts over when it gets crisp in the fall.” Vi är nog många som ser hösten som vårt nya år. Något specifikt för intellektuella, vi som älskade att gå i skolan?

För övrigt är jag nu oerhört sugen på att läsa Richard Yates ”Cold Spring Harbour” efter att ha sett Noah stå och vänta på tåget under Cold Spring-skylten. Snyggt.

image

Read Full Post »

The-affair-2

Sommaren 2015 är verkligen Stora Seriesommaren för mig (nej, jag tänker INTE klaga på vädret). Sedan jag flyttade och skaffade HBO har jag slukat serier: de två sista säsongerna av ”Girls”, ”Looking” (GE MIG EN TILL SÄSONG), ”Californication”, ”The Real L Word” och nu ”The Affair”. Bara ”The Affair” nu, faktiskt: frukost, middag, läggdags. Jag är besatt.

Att jag skulle gilla ”The Affair” var en lågoddsare: jag menar, Montauk, familjedrama, hemligheter, lögner… och så har något hänt, men vad? Väldigt Dark Places-kompatibelt allt detta. Men det som verkligen får mig att försumma min läsning och istället klämma ännu ett avsnitt är berättartekniken. Det sägs ju då och då att TV-serien är den nya romanen, ett påstående som jag ofta tycker används lite för slentrianmässigt (romanen är alltid den nya romanen, ändå). När jag ser ”The Affair”, som känns mer litterär än många romaner jag läst i år, är jag plötsligt (kanske) benägen att hålla med. Det är sååå snyggt narrativ! Litterär thriller deluxe. Som jag twittrade häromdagen:

Denna berättartekniska dualitet/ambivalens tar sig olika uttryck. Dels i smådetaljer (kanske allra mest fascinerande, för jag tänker att det säger så mycket om personerna). Hur syltburkarna kostar tolv dollar i hans minne, och sedan trettio i hennes. Men också större saker, sådant som jag tänker mig utspelar sig vid den tunna, ofta osynliga linjen mellan självbild och självbedrägeri, lögn och önskan, minne och efterkonstruktion. Vem som kysser vem, vem som ber den andre att sluta, vem som är i kontroll. Men har jag verkligen läst en roman som använder sig av samma berättarteknik som ”The Affair”? Där samma skeende skildras på två avvikande sätt, marinerat genom två olika medvetanden, två agendor? Jag vet faktiskt inte, men har tänkt på det sedan jag fick frågan på mitt Instagramkonto häromdagen då tips på böcker med liknande känsla som ”The Affair” efterlystes. ”Gone Girl” passar ju helt klart in i den här kategorin, och jag tänker mig även att en Douglas Kennedy på topphumör tangerar något av detta (han behärskar iaf östkustsporren, oväntade vändningar och förbjuden kärlek till perfektion). Det blev Kennedy jag spontant tipsade om, även om det inte känns helt klockrent så får man ju ändå en liknande miljö och känsla. Kanske kan E. Lockharts ”We Were Liars” passa in här också..? Jag vet i alla fall att jag också vill läsa böcker som ger samma känsla som ”The Affair”, så om ni har tips, säg till! Nyckelord: sommar, östkust, bedrägeri, svek, otrohet, opålitliga berättare. These are a few of my favourite (literary) things! Mmm.

Read Full Post »

Det här var intressanta nyheter: Sarah Jessica Parkers produktionsbolag Pretty Matches Productions kommer att producera ”The Fever” när den blir TV-serie på MTV. Megan Abbott är involverad i produktionen och kommer att skriva pilotavsnittet. På ytan en udda kombo, men egentligen inte alls, känner jag. Carrie Bradshaw – förlåt, SJP – knows teenage girls, precis som Megan Abbott, och jag gillar tanken på att skapa en miljö som direkt relaterar till den miljö och de referensramar som tjejerna i boken förhåller sig till och i. Själv är jag besatt, på ett guilty pleasure-betonat sätt, av MTV-serier som ”Teen Mom” och har ett skämskuddeförhållande till ”Teen Wolf”, så jag tycker det är lite extra kul att det blir just MTV – själva sinnesbilden för überamerikansk populärkultur – som visar ”The Fever”.

På tiden att MTV går full gothic, inte sant? När jag intervjuade Abbott för bloggen avslöjade hon sig som ett passionerat fan av TV-serier och populärkultur, inte minst ”Twin Peaks” som påverkat oss båda i grundvalarna, så jag tror att detta kan bli cirka hur bra som helst. Hoppas kidsen har vett att uppskatta det också.

Read Full Post »

Och så efter månader av pepp, fruktan och fangirldrömmar som tagit mig ända in i, jag ska erkänna det, tämligen explicita idéer om lämpliga kostymer (jag har alltid varit svag för outfiten i Maddies dödsscen och har dessutom håret som krävs), körsbärspajsrecept och ”Twin Peaks”-fester som vore året 1990: detta. Twin Peaks 25 år senare, utan David Lynch i regissörsstolen? Hellre går jag på dejt med Mystery Man från ”Lost Highway” och tar en kaffe med Denny’s-stammisen från ”Mulholland Drive” under walk of shame-paraden på väg hem. Låt oss innerligt hoppas att vi slipper det. Å andra sidan regisserade faktiskt Lynch bara sex av seriens 30 avsnitt men nej, NEJ, låt oss inte bli desperata här:

22407_10153292033026834_8033130262352079164_n

Jag kan inte låta bli att känna samma sak som min fellow MIX-författare Johan Ring gav uttryck för på Facebook tidigare idag: en djupgående besvikelse över att ett projekt som tett sig så förankrat (bokkontrakt! Tweets från David himself föreställande en grånande Kyle McMachlan i svart kostym med kaffekopp i handen!) plötsligt kan gå i stå över… ja, vadå, exakt? Pengar? Prestige? PR? Det officiella narrativet gör gällande att Showtime inte erbjudit tillräckligt mycket pengar för att Lynch ska kunna göra ”Twin Peaks” anno 2016 så som han känner att det förtjänar att berättas. Fine. Men ändå: borde inte detta ha varit löst innan man slog på stora trummorna och orsakade glädjeskutt och koffeinöverdoser i hela internationella nördosfären? Borde inte vi, fansen, förtjäna bättre? Borde inte ”Twin Peaks” förtjäna bättre?

Det är nu inte första gången ett David Lynch-drivet TV-projekt stöter på problem. För i runda slängar femton år sedan talades det om en TV-serie som skulle få namnet ”Mulholland Drive”, på ”Twin Peaks” alma mater ABC. Det blev ingen serie, ABC hade synpunkter på hur mycket det röktes (?!) och ett innehåll som, det borde man väl i och för sig ha kunnat räkna ut i förväg, inte var kompatibelt med network television. Lynch har aldrig varit rumsren (tack och lov) och så här i HBO- och Netflixtider är det smått otroligt att tänka sig att ”Twin Peaks” faktiskt sändes på en allmän tevekanal, utan ett endaste litet ”fuck”. (Kan vi förresten föreställa oss Dale Cooper svära? Jag har tillräckligt stora problem med att se Kyle McLachlan i den berömda Jugsscenen i ”Sex and the City”). Men. Detta är så vitt jag vet första gången ett projekt stöter på problem – än så länge är det så vi Peakies, åtminstone de flesta av oss, väljer att se på det, en väggrop, en ovälkommen vändning, inget som inte lite protestlistor, arga tweets och önsketänkande kan få oss att ändra på, kanske – av rent ekonomiska skäl. Jag är, utan att känna till några detaljer, faktiskt jävligt besviken på alla inblandade. Hell hath no fury like a Twin Peaks fan scorned. Fast just nu jobbar jag mest med att tysta den där envisa rösten som sager att det var för bra för att vara sant. Jag är rätt usel på det där med ilska i alla fall: omvända anger management-kurser, någon?

Vi lägesföljer, hörni. Meanwhile: försök finna någon slags metaaktig tröst i att tänka på Twin Peaks-gate som en IRL-släkting till scenen med Angelo Badalamenti och espresson i ”Mulholland Drive” (som ju blev film till sist – där kanske vi har en lösning om TV-serien är en no-go?). Om bara inte någon stackars darrande Showtime-assistent  serverat David den där undermåliga espresson…! Baristas of the world, unite and take over!

Mulholland_Dr._espresso_II

En annan möjlig ingång i detta ståhej är naturligtvis att se det som ett slags järtecken, en skänk från ovan. Låt legenden slumra vidare, död men i högsta grad drömmande. Låt den diskuteras vidare i poddar, vardagsrum och på sociala medier, medan den gode Dale är fast i Black Lodge. Kanske var det aldrig meningen att vi skulle få en fortsättning. Fast nä, där är jag inte riktigt än. Fråga mig igen om ett par månader, när nördhjärtat lappats ihop en smula.

UPPDATERAT! Jag kommer att kommentera David Lynchs avhopp i P3-programmet PP3 klockan 15 idag.

Read Full Post »

Måndagen den 6 oktober i nådens år 2014 såg verkligen inte ut att gå till historien. Jag åt någon tråkig kycklingwrap till lunch, minns jag, surade över att min hals fortfarande bråkar med mig, påtagligt grusögd var jag hela förmiddagen trots hinkvis med kaffe. Och så plötsligt…! Det var sen eftermiddag svensk tid, typiskt gråväder, jag satt på bussen och slösurfade mig igenom Twitterflödet när jag plötsligt såg detta:

!!!!!!!!

Det har ju viskats, antytts och andats återförening/-uppståndelse ett bra tag nu, men när Bluray-releasen ”Twin Peaks: The Entire Mystery” visade sig vara, tja, en Bluray-release var det många fans som blev besvikna. Vi hade ju hoppats att alla bilder på gamla Twimpanskådisar plötsligt tillsammans igen, skaparnas dunkla antydanden, känslan i luften, it is happening again, skulle leda oss tillbaka till de mörka skogarna. Scenen där Laura Palmer och Agent Cooper möts i Black Lodge 25 år senare satte naturligtvis också griller i huvudet på oss. Men var det 25 år i Twin Peaks värld (hela serien utspelar sig mellan februari och mars 1989) eller i ”vår” värld (sista avsnittet sändes i USA 1991)? Viss skillnad där.

Och så nu: it IS happening again! Showtime kommer 2016 att visa nio nya ”Twin Peaks”-avsnitt, samtliga författade av skaparna Mark Frost och David Lynch och regisserade av Lynch. Man har varit medvetet sparsmakad med detaljer, vill av förklarliga skäl odla mystiken, men klart är i alla fall att serien kommer att utspela sig i Twin Peaks, 25 år efter slutet.

Under tiden kan vi passa på att reflektera över hur djupt arvet efter ”Twin Peaks” är i vår samtidskultur, i oss själva. Författaren Megan Abbott – en Dark Places-favorit, som ni vet – twittrade igår att alla hennes böcker egentligen kan sammanfattas av följande bild från ”Twin Peaks”:

Det får mig att tänka på hur jag härom veckan diskuterade Lana del Ray med Mats Strandberg på Instagram, och hur han då sade att hennes sånger låter som Megan Abbotts romaner känns. Både Abbott och del Ray är otvetydigt inspirerade av det universum som skapades i och med ”Twin Peaks”, samma universum som vi unga medelålders popkulturnördar lite nu och då försvinner in i: mörka skogar, beslöjade chanteuser, ledsna flickhjärtan, farliga drömmar, ett slags sorgsen, tudelad nostalgi efter något man egentligen aldrig kanske hade fullt ut. Jag tycker det är ett strålande exempel på hur god kultur gör avtryck i varandra, skapar ett stort popkulturellt lapptäcke av drömmar och längtan där alla skarvar sömlöst går in i varandra så att en större helhet bildas. Det ska bli så sjukt spännande att se hur Frost och Lynch tänker sig ”Twin Peaks” 25 år senare. Dessa ord från Mark Frost, som måste ha varit gårdagsdygnets mest intervjuade person, känns onekligen lovande:

 

I think what we’ve learned is you’ve gotta have a very strong central path through the woods. It’s fine to have tributaries and streams, and little byways, but ultimately, that path through the woods has to be very dark, clear and dangerous. That’s the path we’re going to keep to. There’ll be, I hope, a healthy percentage of delightful sidelines or paths off to the side, but there aren’t any shortcuts. You’ve gotta follow that main path.

 

Vad känner ni just nu, fellow Peakies? Vad har ni för önskningar, förhoppningar, rädslor? Vilka personer och storyarcs vill ni se? Själv drömde jag visst om Normas och Eds dotter inatt. Hon är, kanske inte helt förvånande, underskön och jobbar extra på dinern efter skolan. Eventuellt är hon Twin Peaks home coming queen också. Det vore fint om hon å ena sidan kunde få spegla Laura Palmer, men kanske få bli hennes ljusare shadow self, något slags hopp i det suggestiva mörkret. Ja, den som lever får se. Kan det bli 2016 snart?

Read Full Post »

Ni vet att jag gillar mörker – det står i min header. Fiktivt mörker, nota bene, inte nödvändigtvis det mörker som omsluter oss just nu. Och så var det där med de ständiga förkylningarna, den lika ständiga sömnbristen och… jag vet inte, en jämngrå hinna som jag tänker mig ser ungefär ut som Kurt Cobains stickade kofta under ”MTV Unplugged”-sessionen om ni minns? Den har liksom lagt sig överallt, den där hinnan, och gör att det mesta ser fult och tråkigt ut. Känns fult och tråkigt också. Kanske inte så konstigt att mitt bloggande inte ligger på topp just nu?

Här kommer i alla fall ett bildkollage med saker som, trots midvintermörkret och den där jävla hinnan*, får ett midvintermörkt litet bokbloggarhjärta att klappa lite hårdare:

 

bolton

Är det inte…? Jo, det är en ny S.J. Bolton! ”Like This For Ever”, den tredje boken i Lacey Flint-serien (fjärde om man räknar julberättelsen ”If Snow Hadn’t Fallen”, som ju utkom som e-bok strax före jul), utkommer i april. Då fyller jag påpassligt nog år. Lika många som Jesus var när han dog. Jag tror inte att Bolton tänkt på mig och Jesus, men det var allt himla fint av henne att tajma in boksläppet med min födelsedag. Aww, Shaz, you shouldn’t have…!

(Tusen tack Fiktiviteter för den goda nyheten!)

sjukdomen

På väg hem till mig i detta nu. Jag håller andan och sträcker mig efter näsdukarna. Ser dessutom ofantligt mycket fram emot att om några veckor se ”Ömheten” på Stadsteatern tillsammans med Fiktiviteter.

girls_-_season_1_nordic-20644318-frntl

Första säsongen av ”Girls”, Lena Dunhams smått fantastiska TV-serie som med all rätt hajpats till månen och tillbaka, släpps på dvd i februari. För mig, som såg de tre första avsnitten på en pressvisning i våras och blev precis lika hajpsugen, och kär, och uppfylld med en liknande bitterljuv känsla som jag fick av ”My So-Called Life” – å ena sidan otäckt mycket igenkänning (minus de geografiska miljöerna), å andra sidan de där Morrisseyraderna från ”Break Up the Family”, ”I’m so glad to grow older, to move away from those awful times”, blir det ett kärt återseende. Om ni ligger före mig – och det gör ni förmodligen – kan ni istället se fram emot säsong två, som börjar sändas på såväl amerikansk som svensk tv om ett par veckor.

Så. Nu känns det bättre.

* Är förresten ordet ”hinna” överrepresenterat i den svenska nutidsprosan? Jag minns en tid, det kan ha varit tidigt 00-tal, då det knappt gick att slå upp en ny svensk roman utan att översköljas av ordet ”hinna”. Och nu talar jag om substantivet, inte verbet, som tycks mig mer 10-talsaktigt.

Read Full Post »

Var det någon som INTE storgrät sig igenom första avsnittet av ”Torka inga tårar utan handskar”? Riddar Cato, möjligen. När Rasmus och Benjamin – spelade med bravur och en storögd naivitet som gör Det Oundvikliga än mer vidrigt – funnit varandra, och sig själva, i ett vintrigt Stockholm var det jag och många med mig hoppats ett faktum. Jonas Gardell och Simon Kaijser har skapat ett stycke omistlig TV-historia. Svensk television har fått sin egen ”Angels in America” eller ”Line of Beauty”, och jag tror inte att någon annan än Gardell hade kunnat göra det. Det finns så mycket som är knäckande bra i den första timmen av ”Torka aldrig tårar utan handskar” att jag tänker kosta på mig att vara kritisk.

För det första: det som i skrift balanserar precis på rätt sida mellan det rörande och det pekoralbetonade kan lätt bli för mycket när det får en visuell skrud. Ja, jag talar om den vita älgen. Symboliken kändes snudd på övertydlig redan i ”Kärleken”, men man köper det – där. När älgen framstår i all sin kefft trickfilmade kraft finns det inte längre något ”snudd på”, inget skyddande pekoralstaket. Snälla, kan vi slippa älgen i del två och tre?

För det andra: Simon J Berger må vara en storartad skådespelare (han var ju hur bra som helst i ”Upp till kamp”, till exempel), men han är inte Paul. I alla händelser inte MIN Paul. Det var för mycket kyla där, den där hjärtesnälla värmen som Paul förmedlar i romanen nådde inte riktigt fram. Och vad hände med det fjolliga Eskilstunamålet? Åh, vad jag hade tyckt om att få höra det ordentligt. Med detta sagt: det är early days, Berger har två timmar till på sig att ändra min uppfattning. Men Gud ändå, det finns ju lika många tolkningar av en romankaraktär som det finns läsare. Vem säger att min tolkning är den rätta?

Uppdaterat på tal om subjektiva uppfattningar av fiktiva figurer: som jag nämner i kommentarsfältet till det här inlägget så har jag ett personligt möte från det sena 90-talet som, inser jag, måste ha gjort djupt intryck på mig och färgat min läsning av Paul. En söndagskväll i slutet av 1990-talet – Spice Girls hade slagit igenom, så det torde ha varit sent 90-tal – var jag på Patricia och passerade då en lite äldre, väldigt solariebränd kille som stod med en öl i näven och blickade ner över dansgolvet som bredde ut sig våningen under som ett pulserande, ungt, manligt och påtagligt välgymmat hav. Han vände sig efter mig och utbrast uppgivet/ironiskt ”det är inte lätt att vara bög, och att vara en gammal bög är tamejfan hopplöst” (eller något närbesläktat). Något slags själarnas möte inträffade där: vi visste båda två i det där ögonblicket att vi skulle få gå hem ensamma från Patricia – jag för att jag var straight tjej, han för att de unga vackra männen han knappt försökte ragga på  – någonstans på vägen hade raggandet blivit passivt betraktande, en unge med diabetes i en godisbutik – inte längre var intresserade. Och jo, han talade någon sorts södermanländska. Under läsningen av ”Kärleken” insåg jag att Paul för mig var den där snällsarkastiska, lätt bedagade solariebögen på Patricia; det var så jag filterade varje replik. Och nu tänker jag givetvis, ever the optimist, att det där VAR Paul, och att han på något mirakulöst sätt överlevde… Gardell har ju redan gett oss en fruktansvärd flashforward i Pauls liv, men jag tänker att med Paul kan allt hända. En liten utvikning, som sagt.

För det tredje: Jonas Gardell har redan förvarnat i intervjuer om Reines drastiskt nedtonade roll, från åttio sidor till två repliker. Det är sådant som händer när tusen boksidor ska bli tre timmars tv; jag fattar det. Jag tycker ändå det är hemskt tråkigt. Reine må vara långt ifrån en huvudperson i boken – ändå är hans till sidantal sett relativt lilla roll så otroligt viktig. Med honom tar skräcken och sjukdomen fäste i vänskapskretsen, och i berättelsen om den tystlåtna bohuslänningen med de snälla ögonen som dör i självvald ensamhet och ett hjärtekrossande självförakt finns en av de viktigaste ingångsvägarna i berättelsen om hur aids kom till Sverige. Man borde ha gjort mer av Reine. Reine, och de män som delar hans livsöde, förtjänar att minnas. Å andra sidan kan detsamma sägas om alla de 2200 personer som dött av aids i Sverige. Å andra sidan är det Reines fruktansvärda öde som sätter tonen för hela serien.

Jag tror att ”Torka aldrig tårar utan handskar” kommer att visa sig vara ännu större, ännu viktigare än det som grundlades i första avsnittet. Framför allt tror jag att romansviten, hur fantastisk TV-serien än är, kommer att ge alla de unga, vackra män som inte fick leva sina liv en tyngd, ett djup och en upprättelse som vi nu snuddar vid men inte riktigt ser vidden av. Det är därför jag alltid, hur mycket jag är gillar TV som medium, föredrar litteraturen (om jag måste välja).

Det är därför jag inte är det minsta bekymrad över att TV-serien visas innan de återstående delarna av trilogin utkommer.

Vad tyckte ni om första avsnittet?

Read Full Post »

Idag, på självaste Annadagen, vill jag passa på att gratta två fiktiva Annor. De har en hel del gemensamt, dessa två Annor: båda är från Glasgow och båda är sårbara och lejonninemodiga, skitjobbiga och beundransvärda i en ofta enerverande men alltid fascinerande blandning. Båda är, om du frågar mig, utmärkta exempel på hur många komplexa, trovärdiga och självlysande kvinnoporträtt som skrivits de senaste decennierna, såväl innanför som utanför bokpärmarna. Jag talar naturligtvis om Anna Forbes (skapad av Amy Jenkins i den odödliga 90-talsserien ”Livet kan börja”) och Anna Cameron (skapad av Karen Campbell, aka standin-Anna i bildserien ovan, i deckarsviten som inleds med den skandalöst inte ännu översatta ”The Twilight Time”). Grattis på namndagen, tjejer! Litteraturen, populärkulturen och, hävdar jag, världen skulle vara en betydligt gråare och tristare plats utan er.

Read Full Post »