Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

KlassKlass by Elise Karlsson

My rating: 4 of 5 stars

En intellektuell coming-of-age om tillhörighet och tillblivande. Och klass, i dubbel bemärkelse. Fastän ingenting stort egentligen händer utanför berättarjagets huvud skapas en glöd i håglöshetens och det lågintensiva hatets tecken som manar till sträckläsning. Gick inte att lägga ifrån sig. Jag som själv (ganska håglöst) pluggade littvet på Stockholms universitet hösten då tornen föll känner igen mig mycket i Hélènes sökande. Eftersom jag själv precis skrivit en roman där huvudpersonen frågar sig själv ”Om jag nu skulle berätta? Med vilket mandat? Vems talan för jag?” uppskattar jag särskilt ”hämndboken” som Hélène skriver och turerna kring det. Ytterst sett är kanske Klass en berättelse om att bli författare.

Trots de stora och viktiga ämnena som Elise Karlsson, på sedvanligt skarp prosa, tar upp här är det känslan av håglöshet och meningslös vardag bland de fula husen på Frescati som jag tar med mig mest. Kallnat kaffe i muggar, hångel som borde kännas mer, en röst som brister gråtigt när det är dags att redovisa. Det stora i det lilla, det som man senare, med facit i hand, ska se som avgörande för den man blev. Allt som senare skrevs. Jag älskar böcker där det inte händer något särskilt. För, som Säkert sjunger på sin nya skiva, det är ändå allt.

View all my reviews

Annonser

Read Full Post »

wp-1488380382187.jpg

Idag, på självaste Hug a librarian day (snälla, krama INTE någon stackars bibliotekarie utan att fråga först, kroppslig integritet är viktigt!), släpps avsnitt 37 av Stadsbibliotekets podcast Solen. Det är ett skräckavsnitt som jag hade äran att gästa, och i sann hemsökt anda (tänk White noise, eller kanske de asiatiska teknikcentrerade skräckfilmerna från tidigt 00-tal) försvann första inspelningen från Elias mobil. Som de sanna troopers och skräckälskare vi är lät vi inte det stoppa oss: vi spelade in ett nytt, ännu bättre avsnitt, på en gång! Det blev ett otroligt kul samtal om svensk skräcktradition, genre, IRL-skräck vs fiktiva fasor, 100 hemskaste som generationsskildring – och så leker vi nummerleken med hjälp av H.P. Lovecrafts Anteckningsbok och mycket, mycket mer! Hoppas att ni gillar! Lyssna här.

Read Full Post »

The end is nigh 

Långhelg i West country med Bokbabbel, Jensensbrunch och lite julshopping. Tracey Thorns Tinsel & Lights mjukspelad på repeat i popkulturhjärnan när jag lajvat Carol på NK och köpt parfym i tidig julklapp till han som är min. Jo, jag vet, det var på leksaksavdelningen, men ändå. Känslan. Jag har varit fasligt förkyld, tidigare i veckan kunde jag knappt lämna sängen av trötthet. Nu är det mycket, mycket bättre. Några dagar med M, lagom bra filmer och skrivande har fått Lady Lazarus att resa sig ur askan även denna gång. Igår joinade Orkidépojken 80-sidorsklubben. Jag hade 80 sidor som någon sorts nedre referenspunkt när jag började skriva. Att det skulle bli en kortroman, koncentrerad och förtätad (förhoppningsvis), var jag på det klara med från början. Men jag ville också lämna det novellterritorium som jag uppehållit mig i tidigare i mitt skönlitterära skrivande. 80 sidor kändes som en bra start. Nu är jag alltså där, och jag känner hur det börjar dra ihop sig, konturerna och tonen finns där, tror jag. Naturligtvis finns det saker att förtäta och förklara, lägga till, skriva om. Men jag tror att jag har något mer än ett benrangel nu. Och jag tror – utan att ropa hej – att jag kommer vara färdig med första utkastet till jul. Vågar jag på mig ett litet försiktigt ”hurra”? Den här hösten, det här året, har varit så MYCKET. Jag fattar faktiskt inte riktigt hur jag hunnit med allt. Det börjar kännas nu. Hur som helst: det känns symboliskt och fint att jag lämnar in råmanus strax före årsskiftet. Nästa år blir väldigt mycket nytt, men orden kommer att finnas där. Mer än någonsin. Stay tuned! 

 

Read Full Post »

Coop Arena, Luleå. Halvvägs genom Kents konsert ropar någon i publiken efter ”När det blåser på månen”. Jocke Berg ger sig in i ett långt resonemang kring varför han inte vill sjunga vissa riktigt gamla låtar. Han förstår inte längre varför han skrev dem, vem han var, vad han menade. Talar om gåshud av fel anledning. ”Utan dina andetag” går tydligen att spela i alla fall, om än i lätt synthmodifierad arenaskrud. Jag blundar och kysser min kille, skiter i om det är klyschigt. Tänker på när jag köpte ”Om du var här”-singeln, där låten först släpptes som b-sida, och gjorde blandband till killen jag var ihop med då. 
Saxat ur min dagbok från ungefär samma tidpunkt:

Det sägs att kroppens celler helt och hållet förnyar sig vart sjunde år. Det kommer en dag då du inte längre kommer att finnas i min kropp. Då jag är pånyttfödd, fri från dig. Jag både längtar och bävar dit.

Jag kan inget om cellförnyelse, gick humanistisk linje på gymnasiet, men jag tror att det där är en myt. Fast vem bryr sig när det blir bra dagboksmaterial för en överspänd prettotonåring? 

På vägen hem från konserten äter vi burgare från Korvgubben. Det tar flera minuter över en knastrig högtalare att reda ut halloumi vs veganburgare och vem som ska ha Fanta att dricka (svar: båda två). Vi har all tid i världen, känns det om. Samma morgon har jag lärt mig elda i kaminen i stugan där vi bor över helgen. Jag har inte skrivit en rad på romanen. Har inget behov, vill bara vara varm och mätt och kär och elda, i kaminen och i bastun, i våra hjärtan, i allt som vill brinna och fortsätta att brinna. En tanke snuddar vid mig, inte för första gången. Skriver jag bara när jag mår dåligt, är uttråkad, vill bort? Nu när vi fyllt alla hålen, vad återstår annat än det varma, mätta, kära? Det är så skönt att få vara kropp ett tag. På måndag slås vattnet av, vi måste hem, vi kommer att packa ihop allt och köra iväg. Jag kommer att börja skriva igen redan på planet. Kanske är det i detta som Stephen King kallat ”those inevitable dull spots in life” som jag har behovet att skriva. Jag är trots allt glad för att de finns men vet redan nu, medan vi stannar för en hjort med den största krona jag sett utanför naturprogram på tv, att det var länge sedan jag kände mig så lycklig. Mig själv nog. Man skriver inte bra tonårsdagböcker utifrån den känslan. Inte låttexter eller romaner heller. Jocke Berg har gått från att sjunga om att gå i bitar, spricka sönder och fylla alla hålen till att höra klockorna ringa från sitt sovrumsfönster i sekelskifteshuset. Jag kan sakna den råa, nästan Dagerman-aktiga ångesten från debutskivan men kan, många omlyssningar senare, uppskatta svalkan och vemodet i de nya texterna. Det är sent på jorden, man rustar för begravning. Borde jag vara ledsnare ikväll? Mitt hjärta tyngre?

Vi äter upp våra hamburgare och pratar om hur författare sällan behöver förhålla sig likadant till gamla alster som låtskrivare och sångare. Jag skulle aldrig vilja läsa upp mina tonårsdagböcker inför publik, tror jag. Är det så Jocke känner inför Kents debutsingel? 

Jag har fortfarande samma musiksmak som när jag var sjutton. Vissa saker sitter kvar under huden, hur mycket som än förändras. Det är rätt fint.

Read Full Post »

10 dagar, Katalonien, poolkantsläge. Tror ni det här räcker..? 

Read Full Post »

10473570_10153216870357634_2866221274023937871_o

När jag intervjuade DN:s litteraturrecensent Lotta Olsson om hennes förträffliga topp 100-lista på Crimetime Gotland föddes en idé, lika vag som pockande, i mitt lilla huvud. Vore det inte kul att försöka sig på något liknande, fast med skräck?

Jag gick hem och funderade. Konsulterade bokhyllor, mina hjärnvindlingars än så länge hyfsat tillförlitliga arkiv. Kom på att jag i så fall även kommer vilja ha med skräckens rysligare thrillersläktingar (ni vet vilka ni är) och även, om det skulle bli aktuellt, ”vanliga romaner” som skrämt slag på mig. Och naturligtvis skulle även noveller få vara med. Och dikter. Och varför inte låtar, tv-serier och filmer, för att fortsätta korsbefruktningen av min devis ”Skräck, thrillers och fiktivt mörker. Och lite annat?”

Det skulle kunna bli riktigt knivigt att bena ut vad Helenas 100 hemskaste är. Därför nöjer jag mig just nu, innan jag senare idag, på Halloween, publicerar det första inlägget i serie om hundra (shocker!), med att berätta vad Helenas 100 hemskaste INTE är.

Helenas 100 hemskaste är inte ett manifest.
Det är inte en kanon.
Det är inte kulturdebatt.
Det finns ingen särskilt genomtänkt tanke om uppbygglighet eller litteraturhistoria bakom detta (dock att det är en gammal littvetare som skrivit inläggen, så jag utesluter inget). Penny dreadfuls kommer att trängas med Den Goda Smaken, Cthulhu kommer att ta en svängom med scream queens och ja, jag tror att vi redan nu kan slå fast att en viss liten man från en annan plats kommer att dansa igen.
Den enda gemensamma nämnaren med alla inlägg är egentligen avsändaren och hennes erfarenheter som mångårig konsument av allsköns skräckligheter. Dagsform kan komma att bli en faktor. I detta nu är en handfull inlägg redan skrivna och förpublicerade – listan är ett pågående arbete, inget är definitivt även om jag har en ganska god idé om hur den kommer att se ut när den är färdig.

Juryns beslut kan inte överklagas. Däremot diskuterar juryn gärna med läsarna i kommentarsfälten och på sociala medier.

Första inlägget kommer alltså lite senare idag. Det vore en ära om ni ville hålla mig i handen under denna hundra dagar långa skräckodyssé genom the darkest of dark places.

Foto: Marcus Stenberg

Read Full Post »

RIP, PD James

image

Den anglosaxiska deckarens grande old dame PD James har dött 94 år gammal, meddelar brittiska medier nu på eftermiddagen. Vila i frid, underbara människa! Få författare är så jämna, så konsekvent läsvärda, som James – och nu talar jag långt bortom spänningsfloran. Ända in i slutet levererade hon litterärt högkvalitativa spänningsromaner även om hennes sista bok ”Death Comes to Pemberley” (som lämpligt nog visas på SVT inom kort) inte riktigt levde upp till Dalglieshnivå. Litterärt och tonsäkert Austenmys, varken mer eller mindre. Dock: om man betänker att en 90-plussare skrivit…!

I Adam Dalgliesh skapade hon deckargenrens kanske mest stillsamt sympatiska (och litterära!) protagonist sedan Lord Peter Wimseys dagar. Sista Dalglieshdeckaren, ”Patienten”, minns jag som fantastisk. Tala om att avsluta med flaggan i topp!

Vi har förlorat en gigant, men böckerna finns ju kvar som väl är.

Vilka är era favoriter av PD James? Jag kanske säger ”Ett opassande yrke för en kvinna”. Eller ”Slut hennes ögon”.

Read Full Post »

Older Posts »