Coop Arena, Luleå. Halvvägs genom Kents konsert ropar någon i publiken efter ”När det blåser på månen”. Jocke Berg ger sig in i ett långt resonemang kring varför han inte vill sjunga vissa riktigt gamla låtar. Han förstår inte längre varför han skrev dem, vem han var, vad han menade. Talar om gåshud av fel anledning. ”Utan dina andetag” går tydligen att spela i alla fall, om än i lätt synthmodifierad arenaskrud. Jag blundar och kysser min kille, skiter i om det är klyschigt. Tänker på när jag köpte ”Om du var här”-singeln, där låten först släpptes som b-sida, och gjorde blandband till killen jag var ihop med då.
Saxat ur min dagbok från ungefär samma tidpunkt:
Det sägs att kroppens celler helt och hållet förnyar sig vart sjunde år. Det kommer en dag då du inte längre kommer att finnas i min kropp. Då jag är pånyttfödd, fri från dig. Jag både längtar och bävar dit.
Jag kan inget om cellförnyelse, gick humanistisk linje på gymnasiet, men jag tror att det där är en myt. Fast vem bryr sig när det blir bra dagboksmaterial för en överspänd prettotonåring?
På vägen hem från konserten äter vi burgare från Korvgubben. Det tar flera minuter över en knastrig högtalare att reda ut halloumi vs veganburgare och vem som ska ha Fanta att dricka (svar: båda två). Vi har all tid i världen, känns det om. Samma morgon har jag lärt mig elda i kaminen i stugan där vi bor över helgen. Jag har inte skrivit en rad på romanen. Har inget behov, vill bara vara varm och mätt och kär och elda, i kaminen och i bastun, i våra hjärtan, i allt som vill brinna och fortsätta att brinna. En tanke snuddar vid mig, inte för första gången. Skriver jag bara när jag mår dåligt, är uttråkad, vill bort? Nu när vi fyllt alla hålen, vad återstår annat än det varma, mätta, kära? Det är så skönt att få vara kropp ett tag. På måndag slås vattnet av, vi måste hem, vi kommer att packa ihop allt och köra iväg. Jag kommer att börja skriva igen redan på planet. Kanske är det i detta som Stephen King kallat ”those inevitable dull spots in life” som jag har behovet att skriva. Jag är trots allt glad för att de finns men vet redan nu, medan vi stannar för en hjort med den största krona jag sett utanför naturprogram på tv, att det var länge sedan jag kände mig så lycklig. Mig själv nog. Man skriver inte bra tonårsdagböcker utifrån den känslan. Inte låttexter eller romaner heller. Jocke Berg har gått från att sjunga om att gå i bitar, spricka sönder och fylla alla hålen till att höra klockorna ringa från sitt sovrumsfönster i sekelskifteshuset. Jag kan sakna den råa, nästan Dagerman-aktiga ångesten från debutskivan men kan, många omlyssningar senare, uppskatta svalkan och vemodet i de nya texterna. Det är sent på jorden, man rustar för begravning. Borde jag vara ledsnare ikväll? Mitt hjärta tyngre?
Vi äter upp våra hamburgare och pratar om hur författare sällan behöver förhålla sig likadant till gamla alster som låtskrivare och sångare. Jag skulle aldrig vilja läsa upp mina tonårsdagböcker inför publik, tror jag. Är det så Jocke känner inför Kents debutsingel?
Jag har fortfarande samma musiksmak som när jag var sjutton. Vissa saker sitter kvar under huden, hur mycket som än förändras. Det är rätt fint.
Read Full Post »
