Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘YA’ Category

Intervju med min förläggare/redaktör Linda Skugge på Boktugg.se om att Constant reader, hem till bland annat Cass Neary-böckerna, blir imprint på Lava förlag. Första titeln? Orkidépojken av yours truly, kommer i augusti. Sååå glad över detta!

Pga nytt jobb i kombination med bokredigering och de där berömda oxveckorna kommer jag inte att uppdatera så frekvent här framöver, men jag tänker INTE begrava en till blogg, lovar! Någon dag, kanske blir det snarare än jag tror nu, ska denna lilla odöding resa sig upp ur kistan. Meanwhile…

Read Full Post »

Det här var intressanta nyheter: Sarah Jessica Parkers produktionsbolag Pretty Matches Productions kommer att producera ”The Fever” när den blir TV-serie på MTV. Megan Abbott är involverad i produktionen och kommer att skriva pilotavsnittet. På ytan en udda kombo, men egentligen inte alls, känner jag. Carrie Bradshaw – förlåt, SJP – knows teenage girls, precis som Megan Abbott, och jag gillar tanken på att skapa en miljö som direkt relaterar till den miljö och de referensramar som tjejerna i boken förhåller sig till och i. Själv är jag besatt, på ett guilty pleasure-betonat sätt, av MTV-serier som ”Teen Mom” och har ett skämskuddeförhållande till ”Teen Wolf”, så jag tycker det är lite extra kul att det blir just MTV – själva sinnesbilden för überamerikansk populärkultur – som visar ”The Fever”.

På tiden att MTV går full gothic, inte sant? När jag intervjuade Abbott för bloggen avslöjade hon sig som ett passionerat fan av TV-serier och populärkultur, inte minst ”Twin Peaks” som påverkat oss båda i grundvalarna, så jag tror att detta kan bli cirka hur bra som helst. Hoppas kidsen har vett att uppskatta det också.

Read Full Post »

Nu finns det ett nytt inlägg av mig att läsa på English Bookshop-bloggen. Ämnet är, kanske inte helt förvånande, sommarläsning, och när jag satte mig ner för att skriva insåg jag att det nog varit en ganska bra lässommar, detta. Inte för att jag läst sådär hiskeligt mycket rent kvantitativt, men det jag har läst har nästan utan undantag varit väldigt bra. Inlägget är inte hundraprocentigt representativt för sommaren 2013: jag har läst en hel del annat också, inte minst på svenska, men här har jag försökt mig på någon sorts shortlist med topptitlar där Graham Joyce, Lisa Jewell och Anton diSclafani placerar sig på medaljpallen. Någonting i klass med förra sommarens ”Illyria”- och ”Radiant Days”-läsning – jag talar totaluppslukande, potentiellt livsförändrande läsning här – har jag inte upplevt, men däremot en hel del Riktigt Bra Böcker från olika genrer och synpunkter. Inte fy skam det heller.

Böckerna som nämns i inlägget:

9780575115316_200_the-year-of-the-ladybird9780755395170_200_the-yonahlossee-riding-camp-for-girls9780670922659_200_beautiful-ruins_haftad

9781846059247_200_the-house-we-grew-up-in_haftad

9780007311019_200_revenge-wears-prada-the-devil-returns_haftadheartbrokenblack-outthe-wallbad-influence

Read Full Post »

n433019Okej, jag erkänner. Jag har önsketankesgooglat igen. Tänkt att vore det inte sympatiskt om Carol Goodman kunde låta de kärlekstörstande mesvampyrerna och pilska demonerna vila ett tag och istället återgå till det hon är bäst på: litterär spänning i suggestiva och akaporrvänliga miljöer? (Jag vet att vi är nästintill eniga i denna önskan, även om jag – tyvärr – gissar att Fairwick Chronicles sålt bättre än ”The Lake of Dead Languages” med thrillersyskon.)

Mycket riktigt – i oktober utkommer ”Blythewood”, en YA i internatskolemiljö med lockande old school-betonade Goodmanmarkörer såsom elite boarding school och mist-shrouded Hudson Valley. Läs mer om handling här. Jag är försiktigt optimistisk, gläds åt det akaporriga anspråket men håller fast vid min önskan om ett återbesök i literary thriller-land. Ska vi starta en insamling?

Under tiden inväntar jag en lat, ledig och barnfri dag då jag kan sippa tillräckligt mycket rosévin för att våga ta mig an ”The Water Witch” och alla sexfixerade faetyper igen. Som av en slump kommer den dagen redan nu till helgen! Och den tredje och avslutande delen i Fairwickserien kan den hugade – och eventuellt salongsberusade/skämskuddeutrustade, eller varför inte båda och för att vara på den säkra sidan? – läsa någon gång under 2013.

Read Full Post »

creaturesNi vet det här med att twittra så mycket om en bok att man tror att man bloggat om den? Den känslan? Så har jag det med ”Beautiful Creatures”. När jag läste den för någon månad sedan twittrade jag frenetiskt under läsningen, små februaridisträa läsrapporter om lovande Southern Gothic-vibbar i skönt lättslurpad YA-skrud. Visst, här finns ett kärlekspar mot alla odds, ont versus gott, yadayada, men framför allt var det sydstatsskildringen jag fastnade för. Spanish moss-belupna gamla kyrkogårdar, förfallna, en gång storslagna mansions, Southern Belle-komplex, förtjusande småknäppa damer, stockkonservatism parat med tokexcentricitet… återigen: ni vet. Sedan såg jag filmen, som ju hade biopremiär häromveckan, och tyckte väl i sedvanlig bok-blir-film-ordning att den var lite urvattnad. Det jag gillade med boken, förutom miljöbeskrivningarna, stämningen och det lättslurpade (SÅ bra i letargiska februaritider, upptäckte jag! Helt ärligt, ”Beautiful Creatures” var en av få böcker jag läste ut i februari), var high school-scenerna. Säga vad man vill om Twilightserien, men scenerna i första boken som utspelar sig i skolan är faktiskt magiska. Magiska, I tell you, och ni vet innerst inne att jag har rätt. (Matsalsscenen! Ray Ban-glasögonen på skolparkeringen! Oh, som min inre tonåring fangirlsquealade!) I ”Beautiful Creatures” finns bland annat en oerhört lyckad balscen där highschoolrivalitet (tänk ”Mean Girls”, fast i hiskliga persikofärgade Southern Belle-kreationer) möter övernaturliga krafter. I filmen har man helt tagit bort den scenen, och den maffiga slutscenen i boken är också rejält förändrad. Sedan har man, också för att vinna tid, gissar jag, slagit ihop två personer (Amma och Marian) till en. Ja: sånt som händer när bok blir film (jag har ju haft anledning att skriva om detta tidigare).

Så, för att summera: se för all del filmen, men läs gärna boken först. Den litterära förlagan är lättsmält underhållning med fina miljöer och helt okej språk, och filmen har helt klart sina stunder. Jeremy Irons och Emma Thompson är som väntat fantastiska, och Alden Ehrenreich besitter så mycket smånördig charm i huvudrollen som Ethan Wate att jag är glad att jag inte längre är fjorton år, ity hade smält ner till en pöl i så fall. Liksom Skuggornas Bibliotek ställer jag mig lite frågande till huruvida intrigen håller för en hel serie, men jag ser fram emot att återuppta bekantskapen med lilla Gatlin och kommer att införskaffa de återstående tre delarna i serien snarast. Lättslurpad YA-paranormal romance med sydstatscharm må inte vara en hörnsten i min bokhylla, men en nog så trevlig avstickare. Att sparas till regniga och/eller läströga dagar då man vill låta sin inre tonåring löpa amok.

Sådär, nu har jag ju bloggat om det också!

Read Full Post »

tell-the-wolves-im-home-978144720214101Jag är så inte först på bollen här, men ”Tell the Wolves I’m Home”: vilken bok! Ni vet det där badkarstestet jag nämnt vid ett tidigare tillfälle? Den sista halvan av Carol Rifka Brunts debut sträckläste jag i badet, med kallnande vatten, russinfingrar och tårarna rinnande längs kinderna. Var tvungen att hinka vatten när jag sent omsider klivit upp på grund av vätskebrist. Det var länge sedan jag öppnade en bok och kände ”WOW!” från första sidan, men här har vi den. I höst ger X-Publishing ut den på svenska, så ni som föredrar att läsa på svenska behöver inte vänta särskilt länge.

”Tell the Wolves I’m Home” utspelar sig i New York – stad och förort – 1987 och är berättelsen om fjortonåriga June, som brukar gå ut i skogen och låtsas att hon befinner sig i medeltiden. Den enda som någonsin förstått henne är hennes morbror Finn, och när han dör i aids går Junes värld sönder. Systern Greta, som hon en gång var så nära, är bara elak och hennes mamma vill knappt tala om Finn, och i synnerhet inte om sjukdomen som tog hans liv (eller mannen som enligt henne gav honom den). En tid efter begravningen får June en hälsning från Toby, mannen som ingen vill tala om, och plötsligt har hon hittat någon som saknar Finn lika mycket som hon. Med i berättelsen finns också tavlan som Finn målade av June och Greta innan han dog, ett verk som liksom familjens många outtalade hemligheter göms undan men snart får ett eget liv på ett finurligt och mycket fint gestaltat sätt. Det är en berättelse om sorg, saknad och kärlek, om aids, tonårsalienation och syskonkonflikter, och inte en enda sekund känns det övermäktigt eller mästrande. Bara så oändligt fint, ömt och hjärteknipande. Trots det sorgliga temat är det ingen fulgråtarbok, utan snarare präglas ”Tell the Wolves I’m Home” av en allomfattande bitterljuvhet. Det är sorgligt, absolut, men i skildringen av Junes obesvarade kärlek – som samtidigt är hundraprocentigt besvarad, om än inte på det klassiskt romantiska/normativa sättet – och hur hennes möte med Toby spänner en båge över tiden, tillbaka in i Finns livstid och deras gemensamma minnen som de gräver fram tillsammans, finns också en oerhörd skönhet. Sedan är alla 80-talsmarkörer så oerhört välfångade, från Reagans TV-tal till Dungeons and Dragons-spel och Echo and the Bunnymens ”The Killing Moon” på en knastrig radiokanal. Lite extra kär i romanens upphovskvinna blir jag när jag läser extramaterialet och hennes musiklista visar prov på ypperlig smak. En av låtarna som inspirerat henne under skrivandet är till exempel R.E.M.s ”Nightswimming”, en gammal älskling som alltid fyller mig med en känsla av bitterljuvhet och prematur nostalgi, och som jag bland annat – indirekt – skrivit om här. Lite samma känsla, faktiskt, som uppstod när jag läste ”Tell the Wolves I’m Coming Home”. Jag älskar när allt hänger ihop på det här sättet! Carol Rifka Brunt, må du skriva en ny roman snarast.

Och ja, det är en aidsskildring också. Johanna L, som var först med att hylla, kallade i sin recension ”Tell the Wolves I’m Home” för en amerikansk parallell till ”Torka aldrig tårar utan handskar”, och visst är det intressant att se hur även amerikanska nutidsförfattare börjar utforska aidsepidemin utifrån den egna horisonten. Hur vi nu förmår oss att minnas, ta med oss berättelserna in i en tid då hiv inte längre är synonymt med en dödsdom men där behovet av att reflektera kring fördomar, förljugenhet och rädsla kvarstår. Nu är ”Tell the Wolves I’m Home” lika mycket coming of age-berättelse som aidsskildring, men tematiken finns där, genomgående, och det är intressant att jämföra med Gardells skildring, den amerikanska Reaganstyrda moralpaniken kontra vårt politiska klimat, Palmemordet, folkhemmets sista döende andetag och hur reaktionerna trots de skilda förutsättningarna mellan 80-talets USA och 80-talets Sverige ändå tycks ha varit ganska likartade. Även John Irvings senaste roman berör ju aids och amerikansk östkust i slutet av 1980-talet; jag lånade den på biblioteket men fick tyvärr lämna tillbaka den oläst när lånetiden och omlåningstiden gått ut. Mer en återspegling av min hejdlösa läsoptimism än något annat. Jag lånar om och återkommer.

Och, som sagt: LÄS! Detta är tveklöst min bästa läsupplevelse hittills i år. En bok att bära nära hjärtat länge, länge efter att den är utläst. Så många lager, så mycket att tänka på, känna.

Read Full Post »

All children are heartless. They have not grown a heart yet, which is why they can climb tall trees and say shocking things and leap so very high that grown-up hearts flutter in terror. Hearts weigh quite a lot. That is why it takes so long to grow one. But, as in their reading and arithmetic and drawing, different children proceed at different speeds. (It is well known that reading quickens the growth of a heart like nothing else.)

Catherynne M. Valente, ”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making”. Visst är det en fin – och trovärdig – teori som ryms inom parantesen?

Read Full Post »