
Så kom den till sist, årstiden då jag officiellt slutade gilla allt. Egentligen är alltsammans Donald Trumps fel. Eller möjligen Stockholms bristfälliga snöröjning. Oavsett: jag har förvandlats till en ocharmig gnällspik, en sådan jag själv föraktar. Inget jag läser, lyssnar på, ser, lyckas fånga mig. Inte ens sådant jag alltid brukar gilla. Kanske i synnerhet inte det. Ute vräker snön ner, jag missade sista bussen innan de inställda avgångarna även idag och igår blev Donald Trump vald till USAs fyrtiofemte president. Jag är Harry Potter inuti snögloben som står i mitt vardagsrumsfönster, jag är Lisabet när fyllgubben Andersson kastat av henne från hästskjutsen ute bland snödrivorna. Jag är Lucy på andra sidan garderoben. När jag bunkrar upp med vin och glögg på Systemet snuddar tanken vid mig att jag kanske även är Jack insnöad på The Overlook. Det sägs att bussarna kanske börjar gå sporadiskt snart, jag orkar inte undersöka saken. Jag trivs inuti snögloben. För bra, rentav?
Jag tar en promenad i all snön, det är vackert, jag älskar hur allt plötsligt är så dämpat och stilla, oh so quiet. Är undantagstillstånd mitt naturliga tillstånd?
Jag lyssnar på Frida Hyvönens nya skiva, den på svenska. Jag vill älska den, men tänker bara på pigan Lina i Emil i Lönneberga. Det där storvulna, skillingtrycksartade som hela tiden vilar på patetikens rand. Det är ju där jag helst befinner mig själv, är det därför jag är så splittrad?
Är det mig själv jag är trött på? Eller de andra? Helvetet, är det jag eller andra människor? Jag är lite för bra på att undvika dem, märker jag.
Jag lyssnar vidare medan jag pulsar genom snön. Jag har JEANS på mig idag, då fattar ni läget. Äger inga täckbyxor, eller: de jag äger har varit för små i fyra år och jag ids inte köpa nya. Jag kastas mellan att älska Hyvönens nya låtar och att vilja uppsöka universums största skämskudde och gömma mig bakom den när hon rimmar ”Paris” med ”krossad is” och sjunger om en bedagad hästkarl, att hennes hatt har tre kanter. Jag lyssnar på Parislåten igen, stålsätter mig för att höra henne sjunga om att rida på en gris till Paris. Det känns som att det hade kunnat hända. I helgen, när jag läste om Shirley Jacksons ”The Haunting of Hill House” (som jag ÄLSKAR), fastnade jag på att Jackson använde ordet ”slacks” tre gånger på ett par sidor. Samma helg låg jag, äntligen, i sängen med M. Vi pratade bland annat om Karolina Ramqvists ”Det är natten” som jag bloggat om. Jag är kritisk, det förvånar mig själv också, men lyckas inte riktigt förklara varför. Mumlar något om konstnärsideal, privilegier och hur svårt kan det egentligen vara att skriva ett par sidor om dagen när det är ens jobb? Är det verkligen så jobbigt att prata lite om sin bok? Finns det inte väldigt mycket saker som är svårare, egentligen? Jag kommer ingen vart, känner jag. Något kallt flåsar mig i nacken, jag kanske bara är avundsjuk? Börjar läsa en relativt nyutkommen svensk roman jag varit sugen på. Upptäcker till min fasa att en liten del av upplägget påminner om det i min bok. Får panik tills jag upptäcker att inget annat är likt över huvud taget. Stör mig – surprise – på språket även om historien är bra. Kan jag bara hitta något att läsa som jag inte hackar sönder, please?
Jag sätter mig vid datorn, tänker på en obehaglig recension av just Frida Hyvönens nya skiva som Therese Bohman länkade till på Twitter. Vad är värst, att en snudd på dubbelt så gammal manlig recensent spekulerar kring ens privatliv, läser precis allt självbiografiskt, eller att inte bli recenserad alls? Jag får återkomma nästa år.
Genom att ändra typsnitt till ett som jag och M kommer överens om är snyggast uppnår mitt manus plötsligt 75 sidor. Jag börjar närma mig slutet. Jag är så less på mitt manus, på mig själv. Så rädd, plötsligt, allt känns så skört. Men jag öppnar upp dokumentet ändå och börjar skriva. Jag tänker att jag kan dra nytta av känslan att befinna mig inuti snögloben, för det är där en av mina huvudpersoner befinner sig permanent. Det kan ju inte vara en slump att jag satte honom där. Så mycket av det jag skriver handlar om ensamhet, så även här. Skriver alla i själva verket samma text om och om igen?
Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?
EDIT: Det blev ord skrivna idag, till sist. Nu känns det lite bättre.