Feeds:
Inlägg
Kommentarer

KlassKlass by Elise Karlsson

My rating: 4 of 5 stars

En intellektuell coming-of-age om tillhörighet och tillblivande. Och klass, i dubbel bemärkelse. Fastän ingenting stort egentligen händer utanför berättarjagets huvud skapas en glöd i håglöshetens och det lågintensiva hatets tecken som manar till sträckläsning. Gick inte att lägga ifrån sig. Jag som själv (ganska håglöst) pluggade littvet på Stockholms universitet hösten då tornen föll känner igen mig mycket i Hélènes sökande. Eftersom jag själv precis skrivit en roman där huvudpersonen frågar sig själv ”Om jag nu skulle berätta? Med vilket mandat? Vems talan för jag?” uppskattar jag särskilt ”hämndboken” som Hélène skriver och turerna kring det. Ytterst sett är kanske Klass en berättelse om att bli författare.

Trots de stora och viktiga ämnena som Elise Karlsson, på sedvanligt skarp prosa, tar upp här är det känslan av håglöshet och meningslös vardag bland de fula husen på Frescati som jag tar med mig mest. Kallnat kaffe i muggar, hångel som borde kännas mer, en röst som brister gråtigt när det är dags att redovisa. Det stora i det lilla, det som man senare, med facit i hand, ska se som avgörande för den man blev. Allt som senare skrevs. Jag älskar böcker där det inte händer något särskilt. För, som Säkert sjunger på sin nya skiva, det är ändå allt.

View all my reviews

Annonser

The Girl on the TrainThe Girl on the Train by Paula Hawkins

My rating: 3 of 5 stars

THE Girl book sedan Gone Girls dagar, superhajpad och LIVET-jinxad av mig då ett förhandsexemplar damp ner från brittiska förlaget samma dag som mitt äktenskap tog slut. Man kan förlora läslusten för mindre. Alltså tog det mer än två år för mig att läsa Paula Hawkins debut som spänningsförfattare, som sedan dess synts och lästs på stränder, tåg och flygplatser i hela västvärlden och även blivit film. Är man lagd åt det lätt elitistiska hållet, om man vill vara den som upptäcker hajper först snarare än att bara haka på, om man inte gillar att se den unika snöflingan smälta i värmen, kan man förlora läslusten för mindre.

Lite signalfel på vägen, kan man säga. Men till sist läste jag. Lever den upp till hajpen? Ja. Och nja.

På ja-sidan: den vardagsgrå pendlarskildringen, fukten av immiga tågfönster, främmande, svettiga kroppar alltför nära, skammen i att öppna en färdigblandad gin & tonic på tåget hem. Den oundvikliga kopplingen till Agatha Christies 4.50 från Paddington är naturligtvis också ett JA.

På nja-sidan: konstruktionen och upplösningen av deckargåtan.

På det stora hela en helt okej bladvändare, men nog har jag läst många brittiska spänningsromaner som bättre förtjänar världsherravälde. Dock: blir sugen på att åka tåg mellan London och Buckinghamshire (där min syster bor, så det var lätt att suggereras av tågscenerna). Fast vid färdigblandad g&t drar åtminstone jag min gräns.

(Och ja, jag har visst börjat recensera lite smått på Goodreads. Kommer att lägga upp en del av de mer ambitiösa reccarna även här.)

View all my reviews

wp-1488380382187.jpg

Idag, på självaste Hug a librarian day (snälla, krama INTE någon stackars bibliotekarie utan att fråga först, kroppslig integritet är viktigt!), släpps avsnitt 37 av Stadsbibliotekets podcast Solen. Det är ett skräckavsnitt som jag hade äran att gästa, och i sann hemsökt anda (tänk White noise, eller kanske de asiatiska teknikcentrerade skräckfilmerna från tidigt 00-tal) försvann första inspelningen från Elias mobil. Som de sanna troopers och skräckälskare vi är lät vi inte det stoppa oss: vi spelade in ett nytt, ännu bättre avsnitt, på en gång! Det blev ett otroligt kul samtal om svensk skräcktradition, genre, IRL-skräck vs fiktiva fasor, 100 hemskaste som generationsskildring – och så leker vi nummerleken med hjälp av H.P. Lovecrafts Anteckningsbok och mycket, mycket mer! Hoppas att ni gillar! Lyssna här.

Intervju med min förläggare/redaktör Linda Skugge på Boktugg.se om att Constant reader, hem till bland annat Cass Neary-böckerna, blir imprint på Lava förlag. Första titeln? Orkidépojken av yours truly, kommer i augusti. Sååå glad över detta!

Pga nytt jobb i kombination med bokredigering och de där berömda oxveckorna kommer jag inte att uppdatera så frekvent här framöver, men jag tänker INTE begrava en till blogg, lovar! Någon dag, kanske blir det snarare än jag tror nu, ska denna lilla odöding resa sig upp ur kistan. Meanwhile…

MUCK! (Typ)

15622301_10154872322096834_7412891917346364393_n

Twin Peaks-kortroman färdigskriven (just nu i alla fall…) i Sveriges Twin Peaks. Jag tyckte det kändes passande.

Råmanus ivägskickat! Nu blir det annat skrivande ett litet tag, varvat med – så småningom, inte riktigt än, men snaaart, jag kan nästan se det framför mig nu – det där ”ledighet” jag hört så mycket om. Tänkte försöka göra något åt min hemskt eftersatta bokhög, kanske rentav testa att läsa något annat än gamla Maria Lang som jag redan läst trettiofem gånger. Har hört mycket gott om ”A Little Life”, så den får nog bli min jullektyr. There’s more to life than writing, you know (but not much more).

Kalender 2011

Kalender 2011

Dagens bild: en kalender från 2011. Min huvudperson skulle, hypotetiskt, eftersom den 27 maj 2011 inföll på en vardag, kunna ta studenten samma datum som sin upphovskvinna, fast ett drygt decennium efteråt. Blev glad när jag såg det.

Money changes everything

Det har varit så mycket nu, så länge. Jag orkar inte. Rent fysiskt, alltså. Mentalt är jag Ricky Bruch under Ronja Rövardotter-eran, tänker jag mig när jag går runt och tänker på de sista – inbillar jag mig – avgörande dragen i min roman, vilar i formuleringar och intrigtrådar. Kanske ska den olyckliga kärleken vara mer uttalad? Hur görs det snyggast? Och min lilla orkidépojke, hur ska jag göra med honom? Så många detaljer jag inte vill snudda vid eftersom det som bekant är i skuggorna, i det dunkelt antydda, jag trivs bäst. Är det dunkelt sagda det dunkelt sagda? Jag är inte så säker på det, ändå. Eller är det bara en försvarsmekanism? HUR GJORDE HAROLD SMITH MED SOPHANTERINGEN? Hur försörjer man sig när man inte lämnar sitt hem? Hur ser den svarta marknaden ut för orkidésmuggling, kan man tänka sig en mellanhand där? Och så vidare, och så vidare. Men så var det där med kroppen. Den har visst brakat ihop. Jag blir gråtfärdig av tanken på att gå ut på isiga gator och lämna mina morgontrötta barn ifrån mig. Fattar inte hur jag ska orka bära hem alla skivor och träningskläder från jobbet innan jag går på tjänstledighet om en dryg vecka. Och bubblet som jag lovat att bjuda på nästa vecka, hur ska jag orka bära det? Hur ska jag ha råd? Jag får använda kreditkortet. Igen. Mina sjuåringar hjälper mig att bära fast de vacklar för tyngden. ”Vi vill hjälpa dig, mamma!” Mitt hjärta. Jag har bestämt mig för att aldrig mer vara social, sluta med allt som inte är jobb. I januari kommer jag nog känna annorlunda, men just nu tyar jag inte mycket mer än att sova med mina barn och katter och läsa om Maria Lang. De halvdåliga från 70-talet.

Det är beckmörkt när jag hämtar barnen, de har gått över till den andra fritidsavdelningen där bara en handfull barn sitter och pysslar. Hur kan alla hämta sina barn före halv fem varje dag? Snart kommer jag vara en av dem som gör det. Men inte kan alla arbeta hemifrån? Nä, det är nog ett fall av kärnfamiljsnormen strikes again. Plötsligt ser jag det överallt. Känner sig folk aldrig ensamma? Blir de aldrig tokiga på att aldrig vara ensamma? Hur gör vanligt folk som orkar med vardagen? Hur klarar de bara av vardagen utan att börja knarka?

Lilla E kånkar julmust, jag försöker balansera matteläxor, matkassar och en alltför tung handväska på en glashal gångväg. Vi har åtminstone inte kräksjuka, tänker jag. Vi är inte i Aleppo. Gud, jag klarar inte av att tänka på barnen i Aleppo. Tillåter jag mig att tänka på dem går allt sönder, det kan inte vara möjligt att fortsätta leva då. Fast lever gör vi ju, även i mitten av december med sex dagar kvar till barnbidraget. Och vi är friska, minus lite förkylningar.

När jag kommer hem ligger ett brev på hallmattan. Det har Sveriges Författarfond som avsändare. Begränsad eftersändning. Jag öppnar, inställd på en vänlig refusering. Har sett i Facebookgrupper att flera redan fått, och att de tydligen informerats via mail. Jag har inte fått något mail. Tänker på Rory och antagningsbeskeden från Harvard, Yale. Kanske Beverly Hills också, något om att tjocka kuvert är bäst? Det här är tunt, ser oansenligt byråkratiskt ut. Även innehållet är det, det tar ett tag innan budskapet når fram. Jag har tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium på 60 000 kronor. Pengarna kommer att utbetalas inom de närmaste veckorna. Hejdå kreditkortsskulder och oro, hej skrivtid och det där som är bättre än all lyx i världen, det som bara de som velat ha mer än det de har kan förstå: sinnesfrid. Jag kommer ha råd att åka och skriva hos min fattige pojkvän när jag vill. Hur hemskt vore det inte om den bästa relation jag haft skulle börja krisa bara för att vi inte har råd att träffas? (Nä, vi vill inte bo ihop på heltid än. A room of one’s own and all that. En hederssak. Vi bestämde oss tidigt, innan det var vi, när allt var mörker och kaos och extremt otajmad vettlös åtrå, för att vi skulle vara det roliga i varandras liv sedan, in the future when all’s well. Så ska det fortsätta vara.)

I Aleppo faller bomberna, jag ger pengar men känner mig futtig. Men i en tvåa i Tyresö kan i alla fall en kvinna i yngre medelåldern som ibland tänkt på sig själv som ett välgörenhetsprojekt in the making, ja, jag VET att många har det sämre, jag vet, andas ut ett år eller så. Världen är fortfarande skit, Trump ska fortfarande bli president men på min horisont är allt plötsligt lugnt. Jag kan inte riktigt fatta det.

Det där rummet, jag känner konturerna av det nu. Det här året.  It was the best of times, it was the worst of times.