Det har varit så mycket nu, så länge. Jag orkar inte. Rent fysiskt, alltså. Mentalt är jag Ricky Bruch under Ronja Rövardotter-eran, tänker jag mig när jag går runt och tänker på de sista – inbillar jag mig – avgörande dragen i min roman, vilar i formuleringar och intrigtrådar. Kanske ska den olyckliga kärleken vara mer uttalad? Hur görs det snyggast? Och min lilla orkidépojke, hur ska jag göra med honom? Så många detaljer jag inte vill snudda vid eftersom det som bekant är i skuggorna, i det dunkelt antydda, jag trivs bäst. Är det dunkelt sagda det dunkelt sagda? Jag är inte så säker på det, ändå. Eller är det bara en försvarsmekanism? HUR GJORDE HAROLD SMITH MED SOPHANTERINGEN? Hur försörjer man sig när man inte lämnar sitt hem? Hur ser den svarta marknaden ut för orkidésmuggling, kan man tänka sig en mellanhand där? Och så vidare, och så vidare. Men så var det där med kroppen. Den har visst brakat ihop. Jag blir gråtfärdig av tanken på att gå ut på isiga gator och lämna mina morgontrötta barn ifrån mig. Fattar inte hur jag ska orka bära hem alla skivor och träningskläder från jobbet innan jag går på tjänstledighet om en dryg vecka. Och bubblet som jag lovat att bjuda på nästa vecka, hur ska jag orka bära det? Hur ska jag ha råd? Jag får använda kreditkortet. Igen. Mina sjuåringar hjälper mig att bära fast de vacklar för tyngden. ”Vi vill hjälpa dig, mamma!” Mitt hjärta. Jag har bestämt mig för att aldrig mer vara social, sluta med allt som inte är jobb. I januari kommer jag nog känna annorlunda, men just nu tyar jag inte mycket mer än att sova med mina barn och katter och läsa om Maria Lang. De halvdåliga från 70-talet.
Det är beckmörkt när jag hämtar barnen, de har gått över till den andra fritidsavdelningen där bara en handfull barn sitter och pysslar. Hur kan alla hämta sina barn före halv fem varje dag? Snart kommer jag vara en av dem som gör det. Men inte kan alla arbeta hemifrån? Nä, det är nog ett fall av kärnfamiljsnormen strikes again. Plötsligt ser jag det överallt. Känner sig folk aldrig ensamma? Blir de aldrig tokiga på att aldrig vara ensamma? Hur gör vanligt folk som orkar med vardagen? Hur klarar de bara av vardagen utan att börja knarka?
Lilla E kånkar julmust, jag försöker balansera matteläxor, matkassar och en alltför tung handväska på en glashal gångväg. Vi har åtminstone inte kräksjuka, tänker jag. Vi är inte i Aleppo. Gud, jag klarar inte av att tänka på barnen i Aleppo. Tillåter jag mig att tänka på dem går allt sönder, det kan inte vara möjligt att fortsätta leva då. Fast lever gör vi ju, även i mitten av december med sex dagar kvar till barnbidraget. Och vi är friska, minus lite förkylningar.
När jag kommer hem ligger ett brev på hallmattan. Det har Sveriges Författarfond som avsändare. Begränsad eftersändning. Jag öppnar, inställd på en vänlig refusering. Har sett i Facebookgrupper att flera redan fått, och att de tydligen informerats via mail. Jag har inte fått något mail. Tänker på Rory och antagningsbeskeden från Harvard, Yale. Kanske Beverly Hills också, något om att tjocka kuvert är bäst? Det här är tunt, ser oansenligt byråkratiskt ut. Även innehållet är det, det tar ett tag innan budskapet når fram. Jag har tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium på 60 000 kronor. Pengarna kommer att utbetalas inom de närmaste veckorna. Hejdå kreditkortsskulder och oro, hej skrivtid och det där som är bättre än all lyx i världen, det som bara de som velat ha mer än det de har kan förstå: sinnesfrid. Jag kommer ha råd att åka och skriva hos min fattige pojkvän när jag vill. Hur hemskt vore det inte om den bästa relation jag haft skulle börja krisa bara för att vi inte har råd att träffas? (Nä, vi vill inte bo ihop på heltid än. A room of one’s own and all that. En hederssak. Vi bestämde oss tidigt, innan det var vi, när allt var mörker och kaos och extremt otajmad vettlös åtrå, för att vi skulle vara det roliga i varandras liv sedan, in the future when all’s well. Så ska det fortsätta vara.)
I Aleppo faller bomberna, jag ger pengar men känner mig futtig. Men i en tvåa i Tyresö kan i alla fall en kvinna i yngre medelåldern som ibland tänkt på sig själv som ett välgörenhetsprojekt in the making, ja, jag VET att många har det sämre, jag vet, andas ut ett år eller så. Världen är fortfarande skit, Trump ska fortfarande bli president men på min horisont är allt plötsligt lugnt. Jag kan inte riktigt fatta det.
Det där rummet, jag känner konturerna av det nu. Det här året. It was the best of times, it was the worst of times.
