Money changes everything

Det har varit så mycket nu, så länge. Jag orkar inte. Rent fysiskt, alltså. Mentalt är jag Ricky Bruch under Ronja Rövardotter-eran, tänker jag mig när jag går runt och tänker på de sista – inbillar jag mig – avgörande dragen i min roman, vilar i formuleringar och intrigtrådar. Kanske ska den olyckliga kärleken vara mer uttalad? Hur görs det snyggast? Och min lilla orkidépojke, hur ska jag göra med honom? Så många detaljer jag inte vill snudda vid eftersom det som bekant är i skuggorna, i det dunkelt antydda, jag trivs bäst. Är det dunkelt sagda det dunkelt sagda? Jag är inte så säker på det, ändå. Eller är det bara en försvarsmekanism? HUR GJORDE HAROLD SMITH MED SOPHANTERINGEN? Hur försörjer man sig när man inte lämnar sitt hem? Hur ser den svarta marknaden ut för orkidésmuggling, kan man tänka sig en mellanhand där? Och så vidare, och så vidare. Men så var det där med kroppen. Den har visst brakat ihop. Jag blir gråtfärdig av tanken på att gå ut på isiga gator och lämna mina morgontrötta barn ifrån mig. Fattar inte hur jag ska orka bära hem alla skivor och träningskläder från jobbet innan jag går på tjänstledighet om en dryg vecka. Och bubblet som jag lovat att bjuda på nästa vecka, hur ska jag orka bära det? Hur ska jag ha råd? Jag får använda kreditkortet. Igen. Mina sjuåringar hjälper mig att bära fast de vacklar för tyngden. ”Vi vill hjälpa dig, mamma!” Mitt hjärta. Jag har bestämt mig för att aldrig mer vara social, sluta med allt som inte är jobb. I januari kommer jag nog känna annorlunda, men just nu tyar jag inte mycket mer än att sova med mina barn och katter och läsa om Maria Lang. De halvdåliga från 70-talet.

Det är beckmörkt när jag hämtar barnen, de har gått över till den andra fritidsavdelningen där bara en handfull barn sitter och pysslar. Hur kan alla hämta sina barn före halv fem varje dag? Snart kommer jag vara en av dem som gör det. Men inte kan alla arbeta hemifrån? Nä, det är nog ett fall av kärnfamiljsnormen strikes again. Plötsligt ser jag det överallt. Känner sig folk aldrig ensamma? Blir de aldrig tokiga på att aldrig vara ensamma? Hur gör vanligt folk som orkar med vardagen? Hur klarar de bara av vardagen utan att börja knarka?

Lilla E kånkar julmust, jag försöker balansera matteläxor, matkassar och en alltför tung handväska på en glashal gångväg. Vi har åtminstone inte kräksjuka, tänker jag. Vi är inte i Aleppo. Gud, jag klarar inte av att tänka på barnen i Aleppo. Tillåter jag mig att tänka på dem går allt sönder, det kan inte vara möjligt att fortsätta leva då. Fast lever gör vi ju, även i mitten av december med sex dagar kvar till barnbidraget. Och vi är friska, minus lite förkylningar.

När jag kommer hem ligger ett brev på hallmattan. Det har Sveriges Författarfond som avsändare. Begränsad eftersändning. Jag öppnar, inställd på en vänlig refusering. Har sett i Facebookgrupper att flera redan fått, och att de tydligen informerats via mail. Jag har inte fått något mail. Tänker på Rory och antagningsbeskeden från Harvard, Yale. Kanske Beverly Hills också, något om att tjocka kuvert är bäst? Det här är tunt, ser oansenligt byråkratiskt ut. Även innehållet är det, det tar ett tag innan budskapet når fram. Jag har tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium på 60 000 kronor. Pengarna kommer att utbetalas inom de närmaste veckorna. Hejdå kreditkortsskulder och oro, hej skrivtid och det där som är bättre än all lyx i världen, det som bara de som velat ha mer än det de har kan förstå: sinnesfrid. Jag kommer ha råd att åka och skriva hos min fattige pojkvän när jag vill. Hur hemskt vore det inte om den bästa relation jag haft skulle börja krisa bara för att vi inte har råd att träffas? (Nä, vi vill inte bo ihop på heltid än. A room of one’s own and all that. En hederssak. Vi bestämde oss tidigt, innan det var vi, när allt var mörker och kaos och extremt otajmad vettlös åtrå, för att vi skulle vara det roliga i varandras liv sedan, in the future when all’s well. Så ska det fortsätta vara.)

I Aleppo faller bomberna, jag ger pengar men känner mig futtig. Men i en tvåa i Tyresö kan i alla fall en kvinna i yngre medelåldern som ibland tänkt på sig själv som ett välgörenhetsprojekt in the making, ja, jag VET att många har det sämre, jag vet, andas ut ett år eller så. Världen är fortfarande skit, Trump ska fortfarande bli president men på min horisont är allt plötsligt lugnt. Jag kan inte riktigt fatta det.

Det där rummet, jag känner konturerna av det nu. Det här året.  It was the best of times, it was the worst of times.

Skräck + Romancepodden = sant

Förra veckan kröp jag ner i Julias Fritzlkällare och spelade in ett specialavsnitt av fabulösa Romancepodden. Det blev ett urkul samtal om gotik, kåträdsla och kopplingen mellan skräck och romance – och mycket mer. Ni kan lyssna direkt i webbläsaren här eller där poddar finns.

Lista över saker vi nämner (min att läsa-lista är groteskt lång nu… sa flickan):

Linda Boström Knausgård, Välkommen till Amerika
Helena von Zweigbergk, De behövande
Nick Cave, “Red Right Hand”
Charlotte Brontë, Jane Eyre
Jennifer Weiner, Hungry Heart
Therese Oneill, Unmentionable: The Victorian Lady’s Guide to Sex, Marriage, and Manners
Emma Donoghue, Slammerkin
Juliet Dark, The Demon Lover
NaNoWriMo
Teresa Romaine, Season for Temptation
Courtney Milan, Trade Me, Hold Me, Year of the Crocodile och A Right Honourable Gentleman
Ilona Andrews, Magic Bites
Tessa Dare, Spindle Cove-serien
Julia Quinn, Because of Miss Bridgerton
Leigh Bardugo, Grisha-trilogin
Stephen King, Thinner
Maria Lang
Lotta-böckerna, Fröken Sprakfåle och Pella-böckerna
Kresley Cole, A Hunger Like No Other
The Allusionist om The Year Without a Summer
Stella Kleve
Jeaniene Frost, Halfway to the Grave
Kami Garcia, Beautiful Creatures
LJ Smith, Night World-serien (den första boken, som Julia pratar om, heter Secret Vampire)
Caroline Kepnes, You
Laurell K Hamilton, Anita Blake-serien
Tracy Deebs, Tempest Rising-serien
Gail Carriger, Parasol Protectorate-serien
Maureen Johnson, Shades of London-serien
Ben Aaronovitch, Peter Grant-serien
Jill Shalvis, The Trouble with Mistletoe
Maureen Johnson med flera, Let it Snow
Daphne du Maurier, Jamaica Inn

Enjoy!

The end is nigh

Långhelg i West country med Bokbabbel, Jensensbrunch och lite julshopping. Tracey Thorns Tinsel & Lights mjukspelad på repeat i popkulturhjärnan när jag lajvat Carol på NK och köpt parfym i tidig julklapp till han som är min. Jo, jag vet, det var på leksaksavdelningen, men ändå. Känslan. Jag har varit fasligt förkyld, tidigare i veckan kunde jag knappt lämna sängen av trötthet. Nu är det mycket, mycket bättre. Några dagar med M, lagom bra filmer och skrivande har fått Lady Lazarus att resa sig ur askan även denna gång. Igår joinade Orkidépojken 80-sidorsklubben. Jag hade 80 sidor som någon sorts nedre referenspunkt när jag började skriva. Att det skulle bli en kortroman, koncentrerad och förtätad (förhoppningsvis), var jag på det klara med från början. Men jag ville också lämna det novellterritorium som jag uppehållit mig i tidigare i mitt skönlitterära skrivande. 80 sidor kändes som en bra start. Nu är jag alltså där, och jag känner hur det börjar dra ihop sig, konturerna och tonen finns där, tror jag. Naturligtvis finns det saker att förtäta och förklara, lägga till, skriva om. Men jag tror att jag har något mer än ett benrangel nu. Och jag tror – utan att ropa hej – att jag kommer vara färdig med första utkastet till jul. Vågar jag på mig ett litet försiktigt ”hurra”? Den här hösten, det här året, har varit så MYCKET. Jag fattar faktiskt inte riktigt hur jag hunnit med allt. Det börjar kännas nu. Hur som helst: det känns symboliskt och fint att jag lämnar in råmanus strax före årsskiftet. Nästa år blir väldigt mycket nytt, men orden kommer att finnas där. Mer än någonsin. Stay tuned! 

 

Researchvecka (att låta texten andas)

Det har inte blivit jättemånga ord skrivna den här veckan, jag tröskar på strax under 20 000-strecket men har en intensiv skrivdejt med mig själv inplanerad större delen av helgen, så jag väljer att ta det lugnt. Skrivande och barnvecka har visat sig vara en rätt ohållbar kombo; det är okej. Däremot har jag tagit tag i något som både lockar och skrämmer: research. Mina berättare – tre stycken sammanlagt, alla ur första person – är kanske inte de mest transparenta och ärliga personer man kan tänka sig, och mycket av det som sker i Tyresö den där sommaren kommer att förbli alldeles bortom räckhåll. Men jag tänker att det är smart att veta lite mer än vad karaktärerna låter yppa. Knark och orkidéer är mina huvudsakliga researchområden där jag konsulterar experter (tack, mitt jobb!) och böcker eftersom mina egna kunskaper är milt sagt begränsade. Annat som är relevant för boken – musik som spelades 2011, en TV-serie som återkommer i huvudpersonens liv, Tyresögeografi, klubbar, att vara nitton, tjugo år – känner jag att jag har koll på själv, där räcker det med någon enstaka googling. Resten är CV, herregud, man gör väl det lätt för sig när man väljer ämne, plats och tid. Åtminstone gör jag alltid det. Tidigare har jag varit livrädd för research, förmodligen för att den här raden från min huvudperson är BOATS:

Det har alltid varit mitt problem, ett av dem åtminstone: det jag inte omedelbart bemästrar släpper jag, eller gör slarvigt. Jag hatar att vara dålig på saker, då låter jag hellre bli. Samtidigt dras jag till mysterier, sådant jag inte kan lösa.

+1, som det heter. Jag är rädd för det jag inte kan, för att verka okunnig, dålig. Då drar jag mig hellre för att fråga och skriver runt, ändrar mig (det är aldrig för sent att ändra sig). Eller blir bäst på att vara dålig (lex mattelektioner i högstadiet). Därför är det så KUL att upptäcka att det är roligt med research. Jag får faktiskt en kick av att lära mig nya saker och fundera på hur jag ska använda mig av de kunskaperna i mitt skrivande. Och det känns, på tal om det jag skrivit många gånger här, om att vistas i litterära rum utan att aktivt läsa/skriva, som om jag uträttar något.

Ikväll ska jag träffa mitt fina lilla NaNoWriMo light-gäng och äta tapas och prata skrivande. Det känns otroligt bra att ha dem. Om en månad, drygt, hoppas jag vara mer eller mindre i mål med första manusutkastet. Det känns görbart. Sedan kommer redigeringsfasen, min favoritfas i skrivandet. ”I hate writing, I love having written”, som Dorothy Parker sade. Jag längtar tills jag får fixa och pilla, skriva om, skriva till. Det är först när jag har skrivit, när skrivandet bytt tempus, som jag finner det njutbart. Visst, det finns enstaka formuleringar och kapitel i mitt nuvarande manus som jag tyckte var roligt att skriva, som jag blev nöjd med, gillade känslan i. Den där känslan är dock skörare än bladen på Harold Smiths orkidéer.

Ha en fin helg, alla!

Roger Hobbs är död

Och så elva månader in i 2016, detta episka skitår för mänskligheten där alla de goda dog, en efter en, och världen ser ut att bli en ondare plats en politisk utnämning i taget: ett dödsfall som kryper nära, det går inte att värja sig, magontet är ett faktum när jag ser att jag är pingad på Facebook. Överallt denna jävla död, and now this. Thrillerförfattaren Roger Hobbs, som slog igenom stort internationellt med ”Ghostman” och uppföljaren ”Vanishing Games”, dog i måndags av en överdos. Såväl hans amerikanska som svenska förläggare har bekräftat dödsfallet. Han var 28. Tjugoåtta. Vi kände egentligen inte varandra, men vi träffades på Crimetime Gotland 2015, både i panelsamtal och privat i baren om kvällarna och jag blev omedelbart förtjust i honom, sådär som man blir ibland när man träffar någon som delar ens mentala och känslomässiga landskap i böckerna, de fiktiva vännerna som förändrade våra liv. Ett slags släktskap uppstår på så vis, och jag blir lika glad varje gång det händer. På många sätt var han en vandrande motsägelse: storväxt och stöddig i sina dandykläder och flashiga larger-than-life-intriger, med epitetet ”underbarn” tejpat i pannan, men – det stod klart ganska fort – med en liten bekräftelsetörstande pojkes hjärta. Här var en kille som ville bli omtyckt, och jag minns när jag berättade för honom hur mycket jag tyckte om bonusnovellen/prequelberättelsen om spökmannen Jack som följde med den svenska pocketutgåvan ”Ghostman”, kan den ha hetat ”Baby Boy”? Det spelar ingen roll. Det jag vill komma till, det jag tänkte på när jag nåddes av nyheten, var hur genuint glad Roger blev när jag sade det. Jag har träffat många författare nu, svenska och engelskspråkiga, och få har lyst upp på det sättet när jag berömt något specifikt i deras skrivande. Det var – är – rörande, på något sätt. Och jag kunde relatera. Alltför få moderna spänningsförfattare är – vågar vara – riktiga original, men han var ett. Han presenterade sig som Hobbs (”it’s an East Coast thing”), drack läsk medan vi andra hinkade i oss vin som kulturmän, pendlade mellan att analysera tempus i noirromaner och flamsa så som det anstår en jetlaggad kille född 1988 på besök i Sverige (jag tror att det var första – och därför även sista – gången). Han gick på antibiotika och fick inleda vistelsen på Gotland med ett besök på vårdcentralen. Av detta märktes inte mycket, Hobbs var en trooper. Jag associerade till en sympatisk version av Bunny i Donna Tartts ”Den hemliga historien”, om ni kan tänka er en sådan. Väldigt östkust, väldigt stor och yvig, anspråksfull och lite barnsligt rörande på en gång. Vi pratade mycket om Tartts vän och Benningtonkollega Bret Easton Ellis, minns jag. En gemensam favorit.

Man ska inte kunna dö när man är 28 år och i början av sin karriär. Jag hittar inga tröstande ord att avsluta med, inget ljus i slutet av tunneln. Detta är bara så fruktansvärt tragiskt och onödigt. Avgå, 2016, och RIP,  baby boy Hobbs. Jag är glad över att vi hann träffas.

The cruellest month?

Så kom den till sist, årstiden då jag officiellt slutade gilla allt. Egentligen är alltsammans Donald Trumps fel. Eller möjligen Stockholms bristfälliga snöröjning. Oavsett: jag har förvandlats till en ocharmig gnällspik, en sådan jag själv föraktar. Inget jag läser, lyssnar på, ser, lyckas fånga mig. Inte ens sådant jag alltid brukar gilla. Kanske i synnerhet inte det. Ute vräker snön ner, jag missade sista bussen innan de inställda avgångarna även idag och igår blev Donald Trump vald till USAs fyrtiofemte president. Jag är Harry Potter inuti snögloben som står i mitt vardagsrumsfönster, jag är Lisabet när fyllgubben Andersson kastat av henne från hästskjutsen ute bland snödrivorna. Jag är Lucy på andra sidan garderoben. När jag bunkrar upp med vin och glögg på Systemet snuddar tanken vid mig att jag kanske även är Jack insnöad på The Overlook. Det sägs att bussarna kanske börjar gå sporadiskt snart, jag orkar inte undersöka saken. Jag trivs inuti snögloben. För bra, rentav?

Jag tar en promenad i all snön, det är vackert, jag älskar hur allt plötsligt är så dämpat och stilla, oh so quiet. Är undantagstillstånd mitt naturliga tillstånd?

Jag lyssnar på Frida Hyvönens nya skiva, den på svenska. Jag vill älska den, men tänker bara på pigan Lina i Emil i Lönneberga. Det där storvulna, skillingtrycksartade som hela tiden vilar på patetikens rand. Det är ju där jag helst befinner mig själv, är det därför jag är så splittrad?

Är det mig själv jag är trött på? Eller de andra? Helvetet, är det jag eller andra människor? Jag är lite för bra på att undvika dem, märker jag.

Jag lyssnar vidare medan jag pulsar genom snön. Jag har JEANS på mig idag, då fattar ni läget. Äger inga täckbyxor, eller: de jag äger har varit för små i fyra år och jag ids inte köpa nya. Jag kastas mellan att älska Hyvönens nya låtar och att vilja uppsöka universums största skämskudde och gömma mig bakom den när hon rimmar ”Paris” med ”krossad is” och sjunger om en bedagad hästkarl, att hennes hatt har tre kanter. Jag lyssnar på Parislåten igen, stålsätter mig för att höra henne sjunga om att rida på en gris till Paris. Det känns som att det hade kunnat hända. I helgen, när jag läste om Shirley Jacksons ”The Haunting of Hill House” (som jag ÄLSKAR), fastnade jag på att Jackson använde ordet ”slacks” tre gånger på ett par sidor. Samma helg låg jag, äntligen, i sängen med M. Vi pratade bland annat om Karolina Ramqvists ”Det är natten” som jag bloggat om. Jag är kritisk, det förvånar mig själv också, men lyckas inte riktigt förklara varför. Mumlar något om konstnärsideal, privilegier och hur svårt kan det egentligen vara att skriva ett par sidor om dagen när det är ens jobb? Är det verkligen så jobbigt att prata lite om sin bok? Finns det inte väldigt mycket saker som är svårare, egentligen? Jag kommer ingen vart, känner jag. Något kallt flåsar mig i nacken, jag kanske bara är avundsjuk? Börjar läsa en relativt nyutkommen svensk roman jag varit sugen på. Upptäcker till min fasa att en liten del av upplägget påminner om det i min bok. Får panik tills jag upptäcker att inget annat är likt över huvud taget. Stör mig – surprise – på språket även om historien är bra. Kan jag bara hitta något att läsa som jag inte hackar sönder, please?

Jag sätter mig vid datorn, tänker på en obehaglig recension av just Frida Hyvönens nya skiva som Therese Bohman länkade till på Twitter. Vad är värst, att en snudd på dubbelt så gammal manlig recensent spekulerar kring ens privatliv, läser precis allt självbiografiskt, eller att inte bli recenserad alls? Jag får återkomma nästa år.

Genom att ändra typsnitt till ett som jag och M kommer överens om är snyggast uppnår mitt manus plötsligt 75 sidor. Jag börjar närma mig slutet. Jag är så less på mitt manus, på mig själv. Så rädd, plötsligt, allt känns så skört. Men jag öppnar upp dokumentet ändå och börjar skriva. Jag tänker att jag kan dra nytta av känslan att befinna mig inuti snögloben, för det är där en av mina huvudpersoner befinner sig permanent. Det kan ju inte vara en slump att jag satte honom där. Så mycket av det jag skriver handlar om ensamhet, så även här. Skriver alla i själva verket samma text om och om igen? 

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

EDIT: Det blev ord skrivna idag, till sist. Nu känns det lite bättre.

 

Light-NaNoWriMo, dag 2

Dagens skriv: tre sidor plus en hel del fix i dokumentet där jag lägger in sådant jag behöver rätta till. Kronologi, tidslinjer, intrighål, frågetecken, sådant. Lite pepp på att göra tidslinjer för mina tre huvudpersoner nu. Minns hur jag läste någonstans att Monika Fagerholms roman ”Glitterscenen” blev försenad eftersom hon bestämde sig för att provskriva varje scen ur olika karaktärers perspektiv. Tycker sådant är så fruktansvärt coolt, och definitivt roligare än själva måsteskrivandet. Jag kan se framför mig hur jag skulle kunna lägga hela NaNoWriMo på att skapa ambitiösa tidslinjer för mina karaktärer, sådant som egentligen aldrig skrivs ut i själva texten men ger en bakgrundsförståelse. Jag läste nyligen Mark Frosts ”The Secret History of Twin Peaks” och älskade blandningen av skönlitteratur, dossier och metafakta. Men nä, jag ska inte spoila. My lips are sealed. Fast åh, myset i att få befinna sig i den världen igen!

På sätt och vis umgås jag med den världen varje gång jag skriver på min roman, som handlar om en tjej som är besatt av ”Twin Peaks”. Jag har även lånat små beståndsdelar av seriens mytologi och placerat den i en helt annan tid och plats. Det är så svårt att veta hur mycket referenser man kan smyga in utan att förvandlas till en popkulturpsykos.

(Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?)

Ni märker att jag talar om sidor istället för ord. Det är högst medvetet. Jag har mycket lättare att förhålla mig till sidor än ord. Sidor blir konkret. Två sidor om dagen i trettio dagar blir sextio sidor. Det skulle i så fall innebära 50% av min roman, cirka. Svindlande.

Har också märkt att det är roligare att skriva dialog än jag trott tidigare. Det var det svåraste jag visste när jag gick på skrivarkurs, samtidigt som jag paradoxalt nog minns att min lärare tyckte bäst om mina pjäser. Jag skrev ett deppigt Beckettpekoral i sjukhusmiljö där Erik Linder, som senare blev schlagerkändis, spelade huvudrollen. Det var faktiskt rätt kul att skriva dialog även då. Ändå tänker jag hela tiden på det som ett nödvändigt ont. Kanske för att jag är så van vid karaktärer som är fångna i sina egna huvuden. I min roman pratas det, kors i taket! Och jag märker att det är precis som en författarkompis sa till mig när vi pratade idag, att det är bra att låta sina karaktärer prata och röra på sig. Det är då de visar vilka de egentligen är.

Har en dejt med två NaNoWriMo-kompisar mot slutet av månaden. Harlan Coben gav ett NaNoWriMo-tips på Twitter härom dagen: prata inte med någon om det förrän du skrivit allt. No offense, Harlan, men jag tyckte det var ett skitdåligt råd. Om inte jag haft andra som skriver att prata med, om jag inte fått vara öppen med mina deadlines och mina mål hade jag förmodligen inte fått något skrivet alls. Vi är alla olika där, men jag tror att väldigt många reagerar bra på delmål och transparens. Och där är ju alla former av utmaningar och sociala medier perfekt.