Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Edgar Awards 2013’

potboilerBör man uppskatta – eller åtminstone ha ett vagt intresse för – genren som parodieras för att kunna ta till sig parodier, hur elaka de än är? Efter att ha läst Jesse Kellermans (mystiskt nog…) Edgarnominerade”Potboiler” är jag benägen att svara ja på den frågan. Kellerman har skrivit en fullkomligt kompetent, insatt och bitvis väldigt rolig drift med den moderna blockbusterthrillern. Ni vet vad jag menar: reliefbokstäver på omslaget där författarnamnet alltid är åtskilliga typsnitt större än boktiteln. Actionpackat. Testosteronstint. Filmvänligt så till den grad att man hör den ikoniska speakerrösten raspa ”from the man who brought you…” innan man ens hunnit läsa. Böcker vars främsta målgrupp är män som inte ser sig själva som läsare men likväl läser dessa böcker på stranden varje semester. Författarna kan heta, alternativt hette, saker som Dan Brown, Tom Clancy och Michael Crichton; en som åtminstone hade lite intresse för genren skulle säkerligen kunna utöka, och uppdatera, namnlistan med dussintals namn. Jag är övertygad om att dessa böcker fyller en funktion – förmodligen mer än en, rentav – men det är, milt uttryckt, inget för mig. Jag inledde min recension av Dan Browns ”The Lost Symbol” med att lista saker jag gjort för att undvika att läsa boken och fick en hel del skit för det, förmodligen därför att listan innehöll skojigheter som ”rensat kattlådan” och ”tömt tarmen”. Mata mig gärna intravenöst med mörka litterära thrillers med sorgkanter och komplexa huvudpersoner dygnet runt, men om ni försöker tvinga på mig något som över huvud taget andas BLOCKBUSTER THRILLER, silvriga reliefbokstäver och välpumpade dubbelagenter kommer jag att slita av mig slangarna och rymma till en avlägset belägen stuga i Jennifer McMahons mörka, mörka skogar tills de snälla männen i vita rockar hittar mig och för mig tillbaka. Jag. Pallar. Inte. Frågan är om inte den här allergin är allvarligare än min redan dokumenterade alv- och svärdfobi?

Message received, loud and clear. Helena gillar inte BLOCKBUSTER THRILLERS och här har Jesse Kellerman alltså skrivit en parodi på denna genre. I ”Potboiler” heter mannen vars namn skyltas med grälla reliefbokstäver på flygplatsbokhandlar världen runt Willaim de Vallée, författare till 33 illa skrivna men omåttligt populära thrillers om specialagent Dick Stapp. Collegevännen Arthur Pfefferkorn, som  drömt om att bli författare sedan han och Bill pluggade tillsammans, gav ut ett navelskådande försök till The Great American Novel och föll sedan – obegripligt nog – i glömska. Medan vännen Bill – som egentligen har ett betydligt mer judisktklingande efternamn – lever lyxliv i Los Angeles och sprutar ur sig bästsäljare efter bästsäljare för Arthur en grundmurat bitter tillvaro som skrivarlärare på ett litet universitet fjärran från Kaliforniens stjärnglans. Sedan debutromanen har han påbörjat ett otal romaner, till och med i ett desperat försök klistrat ihop samtliga inledningar till en enda lång roman, men aldrig lyckats sälja in något till den alltmer avståndstagande agenten. När Bill dödförklaras efter en båtolycka återupptar Arthur kontakten med dennes änka, som han alltid haft ett gott öga till. När hon bjuder in Arthur till den imponerande villan i LA ser Arthur en chans att rida på sin döde väns framgång. Han hittar ett opublicerat manus – skrivet på skrivmaskin i ett enda exemplar, okänt för omvärlden – och bestämmer sig för att ta bort de värsta grodorna, ändra namnen och ge ut det själv. Snart är Arthur själv ett bästsäljarfenomen, men i sann ”var försiktig med vad du önskar dig”-anda finner han sig snart inkastad i ett händelseförlopp som taget ur en av Bills megabästsäljare. Och det är ungefär här jag tappar intresset. Inledningsvis har jag riktigt trevligt i den bittre och självbedragande Pfefferkorns sällskap. De inledande fejkmetablurbarna från Stephen King och Lee Child är fantastiska (se bild nedan – nog måste Kingen ha skrivit sin egen? Det finns något omisskännligt kingskt i sättet att uttrycka sig, eller hur?). ”Finförfattarens” förakt för bästsäljargiganterna, bokindustrins ständigt växande pengakåthet och blockbusterthrillerns stereotypa drag… allt detta är träffande och kul. Men när tempot piskas upp och dubbelagenterna börjar rada upp sig tappar åtminstone jag intresset totalt. Nej, inget för mig. Tillbaka till de mörkhjärtade litterära spänningsromanerna, tack!

blurb

”Of all the books I have read this year, this is one of them” – LOL.

Read Full Post »

sunsetVi har läst om det förut, sett det i otaliga filmer och TV-serier med Clint Eastwood framför respektive bakom kameran, fysiskt såväl som andligen: mannen med ett förflutet så plågat att han inte längre har något att förlora. Outsidern. Rättshaveristen. Människospillran. Påfallande ofta bor han i en husvagn, men varianten husbåt förekommer också; alkoholismen är självskriven, a given, ibland i kombination med en fysiskt/psykiskt nedbrytande åkomma. Så i sista sekunden, när alla räknat ut honom, reser han sig ur askan och tar tag i The One That Got Away (som kan vara en kvinna, alternativt ett fall, men oftast både och).

Alltså, jag VET att det är en klyscha så segsliten att den spruckit i alla tänkbara sömmar, men jag tänker inte sticka under stol med att det är en klyscha jag aldrig tröttnar på. Om det utförs rätt brukar nämligen Klyschan Om Den Trasiga Mannen Som Reser Sig Ur Askan resultera i en blandning av det hårdkokta och det hjärtekrossande som åtminstone jag har väldigt svårt att motstå. Dock krävs det en hel del av författaren för att parera de värsta klyschfesterna. Saker som stil, konsekvens, genrekännedom och empati. Handen på hjärtat nu, jag hade mina dubier när jag såg omslaget till ”Sunset”, Al Lamandas Edgar-nominerade roman om exsnuten John Bekker och hans väg tillbaka från en lång social och känslomässig exil. Mer specifikt: texten ”when you’ve already lost everything, you have nothing left to lose” i kombination med framåtböjd/bruten man i solnedgång med pistol bakom ryggen. Hello, klyschfest, my old friend! (Tänkte jag. Hur det var på riktigt? Läs vidare!)

För tolv år sedan hände det otänkbara när blev Bekkers hustru brutalt mördad och våldtagen i hemmet. Dottern Regan, då fem år, blev ensamt vittne till händelsen och har sedan dess varit institutionaliserad, okontaktbar, snudd på katatonisk. Bekker själv har flytt in i alkoholdimmorna och vinnlagt sig om att aldrig känna efter, aldrig se tillbaka. Han bor i en husvagn på stranden, pratar bara med sin granne – även han gravt alkoholiserad – och är på god väg att supa ihjäl sig när en av hans sedvanliga fyllor slutar med att han vaknar upp naken och handfängslad i ett främmande rum. Vid hans sida står en läkare, som ger honom ett ultimatum: sluta dricka omedelbart, eller dö. Nu är det inte någon extrem bootcampversion av Anonyma Alkoholister det handlar om här, utan läkarens uppdragsgivare heter Eddie Crist, maffiaboss och huvudmisstänkt i mordet på Bekkers hustru. Crist, nu döende i cancer, säger sig vara helt oskyldig. Däremot vill han innan han dör vara säker på att hans son och arvtagare inte hade något med dådet att göra, och vem är mer motiverad att ta reda på sanningen än Bekker själv? Efter några dagars kväljande blixtrehab, där ungefär varenda tänkbar kroppsvätska får fritt spelrum, tvingas Bekker blicka tillbaka till stunden då hans liv gick sönder. Vem mördade hans hustru – och vem kan han lita på?

Som sagt, det är upplagt för klyschfest, och jag håller andan, lika förtjust som förskräckt, i början av läsningen. Snart kan jag dock andas ut: ”Sunset” visar sig vara en lika hårdkokt som ömsint berättelse där det förvisso kryllar av hårda grabbar, men också – åh, vad jag önskar att vi kommit så långt att jag inte behövt peta in ett ”uppfriskande nog” här! – stenhårda brudar. Faktum är att en av de allra mest respektingivande gestalterna i ”Sunset” är en irländsk nunna. John visar sig också vara en riktig djurvän när han tar sig an en hemlös katt, och denna katt är inte som jag först fruktade, traumatiserad som jag är av a lltför många deckare där stackars oskyldiga djur mött ett hemskt öde (Elly Griffiths, jag tittar på dig!), enbart en bricka i en tragisk intrigvändning. Nej, katten överlever (bara en sådan sak!) och är en bidragande orsak till att jag var rejält fuktig i ögonen när jag läste slutkapitlet. Det är, med undantag för en mördare eller tre, ett sympatiskt gäng, detta, skildrat av en tydligt sympatisk författare. Jag läser ”Sunset” lika mycket för intrigen som för de små detaljerna – hamburgarna som grillas på stranden, de lätt hjärtattacksframkallande dinerfrukostarna, småpratet och (såklart) katten. Gestaltningen av hur John efter ett drygt decennium i alkoholiserad flykt återupptar kontakten med sin institutionaliserade dotter är också jättefin på ett klädsamt osentimentalt sätt. Språket är fåordigt men koncist, skenbart enkelt, sig själv tillräckligt. Det är en konst att hålla det enkelt, och än svårare är det att ta sig an klyschan om den brutna mannen och hans upprättelse och fylla den med liv och mening. Al Lamanda lyckas: detta är alldeles ypperlig spänningslitteratur som lyckas förströ och beröra på samma gång. Lamanda saknar dock, för att redan nu anlägga ett lätt jämförande perspektiv gentemot de andra Edgarnominerade, Gillian Flynns knivskarpa språk och intrikata, nästintill Patricia Highsmith-betonade intriglager, och någon Dennis Lehane är han väl inte heller, även om jag tror att fans av Lehanes Kenzie och Gennaro-serie skulle känna sig hemma här. Om Edgarjuryn i maj avslöjar att 2013 års bästa kriminalroman heter ”Sunset” skulle jag 1) bli förvånad och 2) inte hålla med. Däremot kan jag förstå nomineringen, och jag blir nyfiken på att läsa Lamandas tidigare produktion.

Read Full Post »

Om ni tycker att det varit för mycket deckare och thrillers här på sistone – som om inte min ingress vore en hint… – kan det vara en god idé att praktisera Dark Places-avhållsamhet den kommande månaden eller så. Jag har nämligen en spänningsrelaterad temaläsning på gång som jag misstänker kommer ta en hel del tid och tecken i anspråk: innan vinnaren tillkännages den 2 maj tänker jag läsa och recensera alla titlar som nominerats till 2013 års Edgar Award i kategorin ”best novel”. Listan över nominerade hittar du här. Tanken är att jag recenserar en bok i taget här på bloggen och sedan, när alla böcker är lästa, skriver ett sammanfattande/jämförande maratoninlägg på English Bookshop-bloggen. Kul ska det bli, och kul har det varit så här långt! Om den bok jag innan Edgarprojeket läst bland de nominerade (jag talar naturligtvis om ”Gone Girl”) är något att gå efter så är startfältet utomordentligt starkt i år. Här har vi nästan hela laguppställningen:

edgars

Inte med på bilden: ”All I Did Was Shoot My Man” av Walter Mosley (som väntar på att bli infångad) och ”Gone Girl” av Gillian Flynn (som jag lånat ut till en kompis och, som sagt, redan läst).

Första inlägget i Edgarserien kommer redan i morgon bitti, så deckarvänner, stay tuned!

Read Full Post »