Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Joyce Carol Oates’

Lägger samman alla mina bilder i den ständigt aktuella inläggsserien ”Helena poserar med efterlängtade böcker” och konstaterar:

1. Den här bildserien är, möjligen med undantag för Johan Theorin vars senaste bok faktiskt var något av en besvikelse, en väldigt bra sammanfattning av vilka böcker och författare som toppar min lista över älsklingar, Dark Places i koncentrat. Det är också ett bra komplement till min hardcover worthy-lista. Osäker på huruvida du VERKLIGEN vill läsa en bok? Ställ dig frågan om du är så pepp på att läsa/hålla i/tafsa på boken ifråga att du känner ett nästan fysiskt behov att lägga upp bildbevis på att du har fått klenoden i dina händer. Då vet du.
2. Jag byter frisyr sjukligt ofta. (Det är ganska precis ett år mellan första och sista bilden.)
3. Posera med efterlängtade boksläpp är bokbloggarens svar på dagens outfit.

Böckerna som det poseras med, uppifrån och ned: ”The Summer Without Men” av Siri Hustvedt (som jag glömde blogga om då stora vabruarihelvetet drog igång med klass 3-varning i samma veva, och nu har jag nästan glömt bort vad den handlade om…), ”Sankta Psyko” av Johan Theorin (lite pyspunka på peppen där, tyvärr), ”11/22/63” av Stephen King och ”Available Dark” av Elizabeth Hand (snacka om double whammy!), ”Jag kan se i mörkret” av Karin Fossum, ”A Room Full of Bones” av Elly Griffiths, ”Gone Girl” av Gillian Flynn (ni får läsa min recension den 24 maj, men ett förhandstips är att jag är väldigt positivt inställd) samt ”The Mudwoman” av Joyce Carol Oates.

Nästa bok som får den tvivelaktiga äran att posera med mig? Det lutar åt Tana Frenchs ”Broken Harbour”, men man vet aldrig…

Read Full Post »

Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt

Du borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för din mun
Allt som var ditt

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va’ ditt fel
Det måste va’ ditt fel

”Det måste va’ ditt fel.” Annika Norlins ord ekar i bakhuvudet när jag läser Joyce Carol Oates ”Våld: en historia om kärlek”. Tänk om du hade gått en annan väg, Teena Maguire. Tänk om du och din tolvåriga dotter Bethel hade låtit bli att ta genvägen genom parken. Tänk om ni sovit över på grillfesten, tackat ja till att bli hemskjutsade. Om ”om” inte fanns.. Men nu finns det, och för Teena och dottern slutar livet där och då, i ett ruffigt båthus i en folktom park den fjärde juli. De överlever, men livet så som de känt det, ett vanligt, ibland slitigt men eget liv, dör den natten. Teena blir brutalt våldtagen och misshandlad av ett gäng unga män, lämnad att dö på golvet i båthuset. Bakom några uppstaplade båtar ligger dottern. Hon har hört allt. Övergreppen slutar inte den där natten; det Teena ska upptäcka, det många våldtäktsoffer ska upptäcka, är att övergreppen bara börjat. De följer med in på småstadsgatorna, in i tidningsartiklar och rökdimmiga stamhak. Ända in i rättssalen.

Jag blir så fruktansvärt tagen, så heligt förbannad när jag läser ”Våld” att det är svårt att formulera sig på ett tillfredsställande sätt. Samtidigt är det Oates vi talar om, en författare jag är intimt bekant med. Hennes språk, karaktärer, universum så välbekant om jag orkar lyfta på mitt röda skynke. Detta att våldtäkten äger rum den fjärde juli, till exempel, visst känns det som en typiskt oatesk touch? Independence day. Självständighetsdagen. Åh, den fruktansvärda ironin i att det är just denna natt som Teena och Bethie förlorar självständigheten, självförtroendet, essensen av dem själva! Du går hem, lycklig och festrusig en varm sommarkväll, och kommer aldrig hem igen. Inte så som du varit. Din trygghet, din livshunger, din solklara rätt till din egen kropp brutalt mördade. Allt som var ditt. Hotet om våldtäkt är en realitet som alla kvinnor tvingas leva med. Det är så vi fostras: hela tiden med blicken bakom axeln, tidningarnas svarta rubriker på näthinnan. Jag undviker själv att gå på ensliga platser efter mörkrets inbrott. De gånger jag är själv ute nattetid är jag stel, ständigt på min vakt. Och jag blir så rasande. På mig själv för att min rädsla gör mig till ett offer. På det här jävla skitsamhället som lär oss att vara rädda, som gång på gång, i Rissne, Umeå, Bjästa och nu senast i Örebro visat att vi har anledning att vara rädda. Jag blir rasande å mina små döttrars vägnar, för att de, om inget drastiskt händer, kommer att växa upp i det här skitsamhället. Och alla schyssta, smarta, kärleksfulla män (ni är i klar majoritet!), jag blir rasande å era vägnar också. Om jag passerat någon av er på en dåligt upplyst gångväg en mörk natt och blivit stel av skräck när ni gått förbi: förlåt! Det är inte rätt att det är så här. Det är tamejfan inte rätt någonstans – vad ska vi göra åt det? Oates besvarar inga frågor i sin förtätade, knappt 200 sidor långa kortroman men oj vad hon väcker frågor!

Blev ni provocerade av min ”tänk om”-konstruktion i början av recensionen (om man nu kan kalla den här gallstinkande ordspyan för det)? Tänkte ni ”vänta nu. Vad fan är det hon sitter och skriver?” Jag hoppas det; det var min avsikt. För självklart – SJÄLVKLART! – ska man kunna promenera genom en park mitt i natten utan att vara rädd för att bli våldtagen. Och det är så typiskt att det alltid år vi kvinnor som skuldbeläggs, tuktas till underdånighet. Undvik mörka parker, korta kjolar, slamprött läppstift. Kanske bäst att stanna hemma helt och hållet? Hon har ju barn, vad ska hon ränna ute för? Även Oates faller redan på första sidan in i den här sortens resonemang. Inte för att ytterligare skuldbelägga Teena, utan för att synliggöra skitsamhällets strukturer. ”Våld” är ohygglig läsning och känns – tyvärr – lika skrämmande aktuell på andra sidan Atlanten. Det är bitvis snudd på outhärdlig läsning, men viktig läsning och till skillnad från exempelvis Maria Sveland vars ”Att springa” jag läser just nu tummar inte Oates en millimeter på sitt konstnärliga uttryck för att få fram budskapet. Förmodligen för att uttrycket alltid är huvudsaken för Joyce Carol Oates. När ”A Widow’s Story” utkommer om en dryg månad kommer ni att upptäcka att hon till och med i skildringen av makens död utgår från hantverket. Skapandet, stilistiken, språkbygget. Jag vet inte om det är imponerande eller omänskligt. Förmodligen både och.

Slutligen något om underrubriken ”En historia om kärlek”. Detta att foga samman våld(täkt) med kärlek kan verka provocerande, och jag måste erkänna att jag själv kämpade med att få ihop bitarna. Sedan slår det mig. Det är givetvis ingen traditionellt hollywoodsk kärlekshistoria Oates åsyftar med titeln. Bitvis är det, tror jag, en typiskt oatesk markör, apart, tankeväckande. Men det finns kärlek i den här berättelsen. Inte den gängse bilden av en kärlekshistoria, kanske inte ens särskilt lycklig kärlek, men nog finns det kärlek. Mellan mor och dotter i två generationer, obesvarad, idealiserad från den unga Bethie till en äldre konstapel som försökt men inte lyckats rädda modern, och så till sist, något slags lyckligt slut för Teena. Någon att försvinna i solnedgången med. Skadeskjuten, aldrig mer sig lik efter den där natten i båthuset, men Oates väljer att avsluta med en aningen ljusare nyans av svart och det älskar jag henne för. Det var faktiskt mer än jag hoppades på när jag började att läsa ”Våld”. Gudarna ska veta att jag avgudar kvinnan, men ibland blir mörkret lite för kompakt och kvävande till och med för mig. Men det finns alltså någon sorts ljusning här, även om frågorna som Oates väcker fortsätter att snurra i huvudet (och höja mitt blodtryck till farliga nivåer…).

Read Full Post »

Har precis lagt Siri Hustvedts kommande roman ”The Summer Without Men” på bevakning hos Adlibris. Sparsamhet i all ära, men somliga böcker MÅSTE man äga. Samt bevaka frenetiskt och förhandshajpa bortom vett och sans. Än så länge är informationen kring Hustvedts nya roman minst sagt sparsam, men mina förväntningar är – förstås – löjligt höga. Ytterligare ett skäl att längta till våren!

När jag ordnade med mina bevaknings- och önskelistor upptäckte jag att Joyce Carol Oates novellsamling ”Give Me Your Heart” finns att köpa nu. Tog ett djupt andetag och navigerade mig bort från sidan. Var jag fick den viljestyrkan från? Ingen aning, men jag gissar på tillfällig sinnesförvirring. Jag avgudar ju novell-Oates, särskilt när det som här rör sig om ”tales of mystery and suspense”. Om ni senare idag hittar ett inlägg om impulsshopping av JCO ovanför detta tror jag inte att någon kommer att vara särskilt förvånad. Minst av allt jag själv…

Read Full Post »