Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tony Strong’

När jag nu läst ut ”The Death Pit”, Tony Strongs suggestiva och tonsäkra deckare om mord och häxor förr och nu i ett kargt och ogästvänligt Skottland, har jag egentligen bara en invändning. Den är nästan lite för otäck.

Sitter ni kvar på era stolar? Då kanske jag får förklara hur jag menar? Jo. Jag menar förstås detta, åtminstone delvis, som en komplimang; en spänningsroman ska riva en under skinnet och få en att oroligt titta över axeln på väg uppför trappan om natten. Så långt allt väl. Men ”The Death Pit” bjuder inte bara på åtskilliga ruggiga mord och genuint otäcka insikter i 1600-talets brutala häxprocesser; så småningom dyker även en akilleshäl upp i form av – det här är en spoiler men jag vill skydda dem som skyddas bör – döda och misskötta barn. Som om det inte räckte med att få en inblick i forna seklers allra mörkaste och omänskligaste vrår – jag drömmer som sagt mardrömmar om fängelsehålor, häxbål och tortyrredskap i flera nätter – så kommer Ceaucescu-erans vanvårdade och apatiska barnhemsbarn in på ett hörn. DÅ, mina vänner, är även den här mörkerknarkarens mått mer än rågat. Jag läser klart, förstås, och det är absolut välskrivet och -gestaltat och nagelbitarspännande hela vägen, men den välutmejslade deckarintrigen och spåret med den unga forskarens jakt på brev skrivna av en kvinna som avrättades som häxa i samma by åtskilliga sekler före dränks i en kakafoni av snudd på otänkbara ruggigheter. Egentligen gör väl Tony Strong rätt i att dra fram historiens mest skamfyllda och vidriga ögonblick och para dem med ond bråd död: vi behöver, och detta är min fasta övertygelse, bli påminda om all ondska som människor är kapabla till. Utan mörkret kan vi inte förstå ljuset, utan ondskan inte godheten. Och så vidare. Men som sagt: jag klarar av mycket, men vid döda barn går min gräns. Consider yourselves warned!

Även om Strong mot slutet blir för magstark till och med för mig så ska han ha en eloge som sexskildrare. Inte nog med att han låter kvinnorna ta för sig på ett sätt man inte direkt är van vid att läsa om i deckare signerade manliga författare, han lyckas även skildra lesbiskt sex som varken andas gubbflåsiga Penthouse-brev eller tillrättalagt gullegullvanilj. Åtminstone fram till upplösningen, som går att tolka som en brutal och väldigt handgriplig bestraffning av Terrys queera sexualitet (det vore intressant att diskutera detta med någon – om ni vågar läsa nu när jag till hälften avskräckt er…!) Ah, detta att på ett tillfredsställande sätt beskriva sina känslor kring en roman, inklusive slutet, utan att avslöja precis allt – tala om mission impossible!

Trots mardrömmarna och det kvardröjande magontet blir jag sugen på att läsa mer av Tony Strong, i synnerhet när jag läser att Terry Williams, den smarta, frisinnade och allmänt übercoola hjältinnan i ”The Death Pit”, även förekommer i debuten från sent 90-tal, ”The Poison Tree”. Den utspelar sig i Oxford – bara en sådan sak…

Read Full Post »

Nja versus JA!

Efter formtoppen med ”Mörkermannen” såg jag verkligen fram emot att återigen säga hej till Cato Isaksen och Marian Dahle vid Oslopolisen. Därför känns det trist att säga att min uppfattning om ”Sockerdöden”, Unni Lindells åttonde roman i Isakensenserien som utkommer idag, blir ett halvavslaget ”nja” snarare än det rungande ”JA!” jag hade hoppats på. Det är absolut inte dåligt på något sätt, Lindell är en driven och gedigen berättare och har under seriens gång byggt upp en bra persondynamik mellan sina karaktärer. Inte dåligt, bara lite… tråkigt. Jag grips inte tag, och de kalla kårarna, det där nästan fysiska, kliande behovet av att få frågan ”vem gjorde det?” besvarad – som uppstod när jag läste ”Mörkermannen” – uteblir helt. Ändå slår Lindell på stort från första sidan med en händelse som kommer att påverka hela poliskåren och kanske i synnerhet min alltid lika bråksugna favorit Marian. Jag har tidigare noterat att Lindells böcker befinner sig precis på rätt sida av förhörsrummet för att inte min kriminalkommissarieallergi (en påtaglig överkänslighet mot alltför detaljerat och vardagssjaskigt polisarbete) ska blomma ut. Frågan är om det inte är för mycket polisskildringar här. Jag läser hemskt gärna om Marian Dahles förbjudna hemmaarkiv och hennes allmänt labila tillstånd; repressalier på chefens rum och dålig stämning i fikarummet, not so much. Ändå är jag vid det här laget så investerad i personerna att jag fortsätter att läsa – och okej, lite spännande blir det till sist. Likväl: njaet stannar kvar till sista sidan är läst, och fastän jag kommer att läsa nästa bok i serien – jag är hundlikt trogen gamla deckarseriefavoriter, se typexemplet Kay Scarpetta – lär förhandspeppen vara väsentligt mindre. Synd!

Så sväljer jag min besvikelse över en halvdan Isaksen/Dahle-deckare och går över på den förhandshajpade skotska häxdeckaren istället: Tony Strongs ”The Death Pit” från 2000. Här händer det grejer! I första kapitlet upptäcker en försupen jägare med hundraprocentig (!) whisky i fickpluntan att räven han tänkt skjuta gnager på en förruttnad kvinnohand. I kapitel två får vi träffa en ung och skönt syrlig historieforskare som kommer till den lilla skotska byn för att skriva uppsats om en 1600-talskvinna som brändes på bål. I kapitel tre får titeln sin förklaring: en death pit är, åtminstone i den här bemärkelsen, en dumpningsplats för döda grisar, beskriven på följande förtjusande sätt som nästan – men bara nästan – får grisfarmen i Gillian Flynns ”Sharp Objects” att framstå som något ut ”Babe, den modiga lilla grisen”

Dead pigs lay curled up against each other in various states of decay. In some cases their intestines spilt messily onto their neighbours.

I samma kadaverhög återfinns resten av kvinnan vars hand den stackars jagade räven kalasade på. DÅ dyker polisen upp! Perfekt tajming. Jag gillade som ni märker ”The Death Pit” från första sidan, men kan inte låta bli att skänka en tanke till min mentala hälsa. Har min faiblesse för mörker och otäckheter gått så långt att jag inte längre kan uppskatta en gammal hederlig polisroman? Är jag en litterär S&M-narkoman som kräver allt sjukare och mer utstuderade kickar för att hålla mig i schack? Förmultnade kroppsdelar, häxprocesser och death pits för hela slanten, (och då har jag inte ens fått hem min första Mo Hayder-bok än..)? Det bör förstås sägas att min faiblesse för nice cup of tea-betonade mysrysare är minst lika stor som för mer ruggiga berättelser, så vi är, misstänker jag, tillbaka i kriminalkommissarieallergiproblematiken (puh) igen. Min nya devis (i deckarsammanhang, kanske ska tilläggas för säkerhets skull): mörda gärna, för all del, men blanda för guds skull inte in polisen. Och om polisen ändå blandas in: släpp inte in oss i polishuset!

Read Full Post »