Förra sommaren hade jag ett litet läsprojekt som förvånade många, men kanske främst mig själv. Jag läste alla Camilla Läckbergs deckare, då sju stycken till antalet, på en månad. Vad som började med ett pseudoelitistiskt men genuint intresserat uppsåt – jag ville ha fog för mitt slentrianmässiga dissande av hennes böcker, som jag alltså inte hade läst, och finns det något mer idiotiskt än att dissa något man inte kan uttala sig om? – blev snart något annat. Visst, jag fick till en början skrämselhicka av språket, som i bästa fall kan beskrivas som enkelt, men jag fastnade för berättelserna och miljöerna, och det var spännande att följa Patrik och Erika från spirande förälskelse till småbarnskaos. Jag kunde helt enkelt inte sluta att läsa, hur gärna jag ibland ville.
När jag nu började läsa Läckbergs nya Fjällbackadeckare ”Änglamakerskan” väntade jag mig inte stordåd, men väl ett par timmars förströelse. Slit- och slänglitteratur att ta till när hjärnan känns lagom småbarnsföräldramosig och minsta möjliga motstånd vinner. Vad jag inte hade väntat mig: att jag skulle tappa intresset redan på första sidan, men så blev det i alla fall.
Jag är ledsen, men alltsammans känns så outsägligt futtigt och alldagligt, och ungefär lika spännande som kall, klimpig havregrynsgröt man glömt bort att salta. Jag pallar helt enkelt inte. Alldeles säkert finns det en tid, en plats, en viss sommarstugelullig promillehalt som skulle ställa ”Änglamakerskan” i ett mer förlåtande ljus. Just nu, med bokhög efter bokhög av förmodat fantastiska läsupplevelser omkring mig, ställer jag tillbaka ”Änglamakerskan” i bokhyllan, inte ens till en fjärdedel läst. Det finns så många andra som kommer att läsa den i mitt ställe.
Någonstans kan jag bli upprörd över sakernas tillstånd; detta att en författare som Karen Campbell inte ens ges ut på svenska medan en medelmåtta som Läckberg säljer multum (och, märkligt nog, hyllas i USA – händer något magiskt i översättningen?). Fast nej, vad hjälper det egentligen? Dessutom: helt utan förtjänster kan ju inte hennes böcker vara. Jag har ju själv en rosédäst sommar varit under Läckbergs förtrollning, haft milt överseende med saker jag aldrig trodde att jag skulle kunna ha överseende med. Allt för att se hur det går för Patrik och Erika och, i betydligt mindre mån, fallen de löser. There’s something about Läckan – men vad är det? Inte är det själva deckargåtorna som från första boken känts sekundära. Gudarna ska veta att det inte är språket. Är det den där till vattvälling utspädda vardagligheten som man tolkar som igenkänning? Och vad säger det i så fall om den stora deckarnationen Sverige – och om oss själva?
Hjälp! Jag som precis börjat lyssna på den i bilen. Förvisso med den fantastiska Katarina Ewerlöv som uppläsare och hon kan ju göra guld av sand som bekant, men ändå.
Jag har bara läst de två första Läckberg, tyckte om ettan och sådär om tvåa men tänkte nu ge bok nr… vad det nu är, en chans. Men är det alltså bortkastad tid?
Kanske funkar hon bättre som ljudbok, det är faktiskt en möjlighet. Jag fick förmodligen en livstidslång överdos av Läckberg förra sommaren, men jag tyckte den här var skittrist. Så länge jag orkade läsa, vill säga…
För mig ÄR det faktiskt själva deckargåtorna! De tycker jag hon är bra på. Sedan har jag stora issues med huvudpersonerna (VARFÖR måste de vara så tråkiga och trögtänkta?) och allt relationstjafs så till den grad att jag gav upp någonstans i början av Fyrvaktaren. Så du höll ut ganska exakt en bok längre 😉
Alltså, deckargåtorna är väl inte dåliga men jag tycker att upplösningen antingen är alldeles för enkel eller, som i Olycksfågeln eller Sjöjungfrun, alldeles för ”out there”. Håller helt med om de tråkiga och trögtänkta huvudpersonerna. Stöööön!
Men varför har jag elt missat att läsa på din boksida? Boktips är alltid behövligt, okej kanske inte riktigt än då sessan tar all vaken tid, men sen, om fem år, när jag har en dag för mig själv 😉
Välkommen! Tycker du ska läsa boken jag recenserar idag, om hjärtat klarar av det. Kanske inte nu när du är nyförlöst, men sen. 😀
PS: Amning + läsning = bästa kombon, särskilt om man har en amningskudde att lägga boken på! Läste flera böcker om dagen ibland när tjejerna var pyttisar.
[…] samband med utgivningen av Camilla Läckbergs nya bok ”Änglamakerskan” har en liten diskussion om det jag kallar vardagsgegget i svenska deckare uppstått. Bokbabbel och […]
Jag lyssnar på denna bok Med KE som uppläsare. Jag gillar henne, men boken är faktiskt urtrist. Fångar mig aldrig. upptäcker att jag måste backa gång på gång p g a den trista historien. Den är inte spännande alls och man ids inte ens fundera på intrigen p g a allt babbel runt omkring. Och så som lök på laxen denna Erika som huvudperson som blir mer och mer en osympatisk besserwisser.Hoppas att det inte är CL:s alter ego! Till dett kommer massor med schabloner allt från den påfrestande svärmodern till den urdumme polisen. Ska nog stå ut att läsa den till slut, men sedan får det vara nog med CL!!!!
Jag tycker också att Erika bara blir jobbigare och jobbigare, och den där demoniseringen av svärmodern du nämner har irriterat mig sedan Erika och Patrik blev tillsammans. Så platt, så dumt, så endimensionellt. Nej, jag tror detta var min sista Läckberg, faktiskt. Kan dock tänka mig att Katarina Ewelöf är en bra uppläsare.