Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2016

Läsenkät

tumblr_nkt5p1X5Ne1spehw6o1_1280Trevlig liten enkät som ursprungligen kommer från Julia på Litterarum (jag hittade den hos Bokbabbel). Bilden använde jag för att gratulera Elizabeth Hand på födelsedagen idag – jag tyckte att den passade även här.

Bästa boken du läst hittills i år?

Förutom en än så länge hemlig bok som jag lektörsläst (oroa er inte, kärleksbomb kommer inom sinom tid): ”Atomer” av Sofia Nordin, ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” av Eli Levén (filmen var minst lika bra!) och ”När hundarna kommer” av Jessica Schiefauer. Och så var det kul att läsa om en del gamla favoriter inför ”100 hemskaste” naturligtvis.

Och sämsta?

Sämsta är inte en bok, utan att jag haft på tok för lite tid/energi/koncentration för att läsa så mycket som jag skulle vilja. Nu har det blivit lite bättre på slutet sedan jag lämnat in slutversion av boken, men jag ligger rejält efter min vanliga lästakt och tycks dessutom ha skapat en irriterande ovana att påbörja böcker och sedan låta dem ligga halvlästa och ensamma i veckor, ibland månader tills jag helt tappat kontroll över påbörjade läsprojekt. Jag veeet, there’s more to life than books, you know, men det känns ändå trist eftersom läsandet är en så stor del av min identitet. Beklagade mig för Marcus i helgen och han började skratta, för samtidigt som jag klagade över att jag aldrig läser hade jag två uppslagna böcker framför mig… Well. Det är väl läsflytet jag saknar, antar jag. Den sammanhängande lästiden. Hoppas det kommer med våren!

Bok i bokhyllan du ser väldigt mycket fram emot att läsa?

Oj, alldeles för många! Är kanske särskilt sugen på Emily St John Mendels ”Station Eleven”, Meg Wolitzers ”Belzhar” (som eventuellt kommer finna sig omsprungen av ”The Wife”), Anne Tylers ”A Spool of Blue Thread” samt Johan Hiltons ”Monster i garderoben”. De har legat på vänt lite för länge nu.

Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Kvinnliga. Jag skulle säga 70/30 till fördel för kvinnsen. Med undantag för Stephen King är alla mina favoritförfattare kvinnor.

Är det någon genre som är överrepresenterad, och vilken syns inte alls?

Överrepresenterad vet jag inte, men helt klart har jag mycket ny brittisk och amerikansk fiction, litterära spänningsromaner, skräck och ”vanliga svenska romaner” i bokhyllan. Väldigt lite science fiction, inte jättemycket poesi (även om jag gärna läser om de relativt få volymer jag har).

Ärligt nu – finns det någon bok du inte läst i sin helhet, men låtsas att du gjort det?

Full disclosure? Jag brukar säga att jag läst ”Moby Dick” när jag i själva verket inte läst särskilt mycket mer än inledningens ”Call me Ahab”. Är på det stora hela väldigt bra på att prata om böcker jag inte läst (särskilt de som står i bokhyllan…).

Föredrar du att låna, köpa eller byta böcker? Motivera?

Bibliotek i mitt hjärta och allt, men jag måste tveklöst säga köpa. Dels för att mina maratonläsningspass – när de väl infinner sig – ofta sker i badet och jag inte vågar/vill misshandla låneböcker, men också för att jag gillar att äga, sortera och läsa om mina böcker. Borde bli bättre på att byta inser jag, inte minst nu när jag är avsevärt mer trångbodd än tidigare, men det är svårt att bryta ett missbruk.

Annonser

Read Full Post »

Ja, herregud vad klent det är med bloggtid nu. Och lästid – de där två går som bekant ihop som kaffe med körsbärspaj, Mulder med Scully, kärlek med kyssar, etc. Det finns en förklaring, dock. Har precis lämnat in slutgiltiga versionen av ”100 hemskaste”, som kommer att finnas i hande(l)n 5 maj, och börjat plotta den kortroman jag håller på med, som ni får läsa nästa år om allt går som det ska. Men snart är det påsk, och då ämnar jag stänga av omvärlden helt (det är åtminstone ambitionen, vi får se hur det går med det) och bara läsa och skriva och VARA. Någon påskekrim blir det inte för mig i år, däremot en feelgood med vida känd påskkoppling: ”Och snön smälter på Hester Street” är skriven av Daisy Waugh, ättling till den store Evelyn Waugh som dog på påskdagen. Klockren påskläsning, icke sant? Det blir poddinspelning om denna Printztitel, och förmodligen en hel del trivia om Evelyn Waugh, så håll utkik! Ska även se SVTs dramasatning om Kerstin Thorvall (PEPPEN!) och kanske läsa vidare i ”Århundrandets kärlekskrig” även om jag är benägen att hålla med Johanna Ö (och LED med Jessika Gedin i Babel i söndags).

Glad påsk och akta er för kulturmän och läskiga påskharar!

laskig-paskhare3411351683_109194912812098_1054205987_n

12798964_10154040010421834_3938844704542417608_n5466187130_7996dbf22b_b

Read Full Post »

image

Hallå hej från vabkaoset (tredje vändan magsjuka på en månad, går bra nu). Innan sjukstugan var ett faktum igen hann jag i alla fall skriva en liten text till Constant readers kultursida om nya säsongen av ”Girls”, kroppsaktivism, sex och rätten att gilla sin kropp oavsett hur intressanta fettceller man råkar ha begåvats med. Allt detta under rubriken ”Men mest av allt vill jag vara Béatrice Dalle i inledningsscenen till Betty Blue, fast tjockare”. Hoppas ni vill läsa!

Read Full Post »

1240854051_lg1b02edb78ca260ef21fbcd5883c81f69

När man tänker tillbaka på musiken i ”Beverly Hills 90210” är det lätt – alltför lätt, rentav – att tänka på David Silvers misslyckade rapkarriär, Jamie Walters och den där gången som Donna, Brenda och Kelly jagade Color Me Badd på Bel Air Hotel. Men minns ni vem som var den (åtminstone med Aaron Spelling-såpamått) alternativa rockens lätt otippade apostel i Bevvangänget? Det var ju faktiskt Steve Sanders! Steve, aka den kanske mest missförstådda, definitivt mest hånade, karaktären i serien. När Flaming Lips gästade serien var det Steve som påminde gänget om vilken bra låt ”She Don’t Use Jelly” är, och fastän* ”Losing My Religion” spelades på bilstereon när Brenda och Dylan gjorde slut första gången (och senare om och om igen på Brendas rum) var det Steve som peppade mest för R.E.M.-konserten i ett annat avsnitt.

* = Hmmm, kanske just därför, ändå? Mvh kan 18 år senare knappt lyssna på ”I Wish I Never Saw the Sunshine” i Beth Ortons version. /Ej flickan som skrivit blogginlägget…

Frågan är dock, och här får stackars Steve, Bevvans egen Cliff Barnes, ännu en gång stiga åt sidan (FÖRLÅT STEVE) om inte seriens djuping, killen med pannrynkorna, James Dean-luggen och Byronsamlingen i Porschen, är det verkliga R.E.M.-fanet i gänget med den ikoniska postadressen. Han känns dock inte som typen som går på konserter. Dylans R.E.M.-intresse tycks dessutom sympatiskt nog gå djupare än bandets största hit som förvisso fortfarande är knäckande bra 25 år efteråt, en av de där få låtarna som varit ett konstant soundtrack till mitt liv i olika skeden, men det finns ju så mycket mer! Till exempel ”You Are the Everything” från albumet ”Green” (1988), en finstämd ballad där den musikaliska riktning som bandet tog med monstergenombrottet ”Out of Time” anas i såväl val av instrument som Michael Stipes känslomässiga, klara sång (Stipe, vars tidiga sånginsatser bäst kan sammanfattas med titeln på R.E.M.s debutskiva: ”Murmur”…). I ”Summer Storm”, det tredje avsnittet på andra säsongen, spelas låten medan Dylan kämpar med sina motstridiga känslor för fadern. Det är ett av mina favoritinslag i serien, som jag följde slaviskt när det begav sig. Jag har letat med blåslampa efter ett klipp från scenen, men har tyvärr inte hittat något. Har däremot satt min högra hand, vars Bevvankompetens är känd sedan den hyperexklusiva chat vi gjorde innan vi kände varandra i det som brukar kallas ”verkligheten”, på att leta rätt på ett klipp, så det kanske kommer senare. Under tiden bjuder jag på ett annat stycke popkulturhistoria till tonerna av Athens finest. SOM MAN GRÄT. Åtminstone om man var team Brenda.

När Dylan McKay kände saker gjorde han det till R.E.M. Det hedrar honom. När ”Out of Time” nu i dagarna – imorgon, faktiskt, den 11 mars – fyller 25 kan det vara på sin plats att ånyo låta två popkulturella företeelser som präglade många unga människors tidiga 90-tal smälta samman i vad som endast kan beskrivas som musikhistoria. Själv gick jag och köpte ”Out of Time” dagen efter att jag sett Dylan och Brenda gråta till ”Losing My Religion”. That was just a dream…

Mer R.E.M.:

Mitt sorgeinlägg skrivet i affekt (nåja) morgonen då jag fick beskedet att de splittrats 2011.

Amerikanska podcasten Dad Rock diskuterar R.E.M. i två avsnitt, ett dedikerat till de senare åren som superstjärnor på skivbolaget Warner Bros och ett om de tidiga åren på IRS, där flera av de i mitt tycke starkaste skivorna kom till. Sympatiskt, lättlyssnat och föredömligt nördigt (pluspoäng för att de liksom jag relaterar ohälsosamt mycket till Rob i ”High Fidelity”).

SVTs ”Hitlåtens historia” har vigt ett mycket sevärt program åt ”Losing My Religion”.

Spotifylista där jag ger mig på sifysosuppdraget att sammanfatta Georgiabandets drygt trettioåriga karriär.

Det här är första inlägget i en ny återkommande serie som kombinerar Throwback Thursday med popkultur och annat jag gillar. Stay tuned!

Read Full Post »

Tillskott till bokhögarna

Antal minuter som förflöt från det att jag läste Marcus inlägg om långlistan över årets Women’s Prize for Fiction-nominerade till att jag mejlade English Bookshop och  beställde de två nominerade  böckerna jag spontant kände mig mest sugen på: fem. Eller kanske fyra. Okej, tre. OKEJ DÅ, JAG MEJLADE MEDAN JAG FORTFARANDE LÄSTE.

Böckerna ifråga:

ladda ned (3) Pleasantville-360x560

Elizabeth Strout skrev ju ljuvliga ”Olive Kitteridge”, där en äldre småtrist kvinna och hennes gamla småtrista liv i Maine får komma till tals, som sedan blev hyllad HBO-serie. Har även läst och gillat tidigare böcker av Strout. Hon är otroligt bra på att skildra det lilla, vardagliga så att det sjunger (bevis finner ni här) och denna nya, om förhållandet mellan mor och dotter, lär inte vara något undantag. Attica Locke hamnade på min bevakningslista efter att Dennis Lehane valde att ge ut hennes debut ”The Cutting Season” som den första boken på sitt eget imprint. Senare gavs även Ivy Pochodas mycket läsvärda litterära thriller och New York-skildring ”Visitation Street” ut där (den utspelar sig btw i Red Hook, där Carol Goodman bor sedan många år!). ”Pleasantville” verkar härligt noirig, förhoppningsvis ett bra kompliment till Strouts varma, relationsutforskande prosa. Gillar att växla temperament och tilltal i mitt läsande. Hoppas båda är så bra som de verkar! Behöver lite läsflyt nu efter att ha suttit med redigering och neverending litteraturlistor till ”100 hemskaste”. Beställde även ”The Wife” av Meg Wolitzer, vars ”The Interestings” jag efter min hyllning utsåg till årets bästa roman 2013, tack vare Johanna L:s rec. En gång en bokhora, alltid en bokhora, tydligen. Hittade även Wolitzers YA ”Belzhar” när jag vårstädade mitt uterum, så det kanske blir en liten Meg Wolitzer-festival snart, vem vet?

I år firar Women’s Prize for Fiction tjugoårsjubileum, och passar glädjande nog på att utse den briljanta Tracey Thorn, vars skiva ”Love and Its Opposite” avhandlas av mig i senaste avsnittet av Ett eget rum, till en av jurymedlemmarna. Vill se mer sådant kulturutbyte i Sverige! Vore inte t ex Annika Norlin, Marit Bergman eller Anna von Hausswolf spännande val till Augustprisjuryn? (Alla tre känns som läsande, smarta människor – jag skulle gärna veta vad de läser.) Women’s Prize for Fiction är ett av mina favoritpris eftersom i synnerhet den långa listan innehåller en så kul blandning av genrer, tilltal och bakgrunder.

Den 11 april tillkännages den så kallade shortlisten över nominerade och den 2 juni utses vinnaren. Förra året vann Ali Smith och ”How to the Both” (jag hejade dock på Sarah Waters och ”The Paying Guests”). Ska försöka läsa åtminstone ett par av de nominerade i år, har jag tänkt.

Read Full Post »

Miljökemi förstår jag mig på, och matematik. Jag förstår till och med meteorologi i all dess brusande nyckfullhet. Men människor. De är oberäkneligare än väder, och det stör mig. De är obegripliga, tillitsfulla. Om de släpper någon nära, kan de bli lämnade. Om de litar på någon, kan de bli lurade. Om de hoppas, kan de bli besvikna. Ändå gör de det – hoppas, visar tillit, släpper varandra nära. Som om de de är blinda. Som om de inte kan urskilja de enklaste av samband. De blir lämnade, lurade, besvikna. Gång på gång.

Atomer-214x300Sofia Nordin går verkligen från klarhet. Hennes senaste roman för vuxna, ”Atomer”, är lika lågintensivt obehaglig och språkligt skimrande som ”Utanmyr” och ”Gå sönder, gå hel”, fast liksom upphöjt. Varje mening en diamant, skarp och kyligt vacker. Få skriver lika bra om udda existenser som Nordin. Hennes karaktärer är aldrig särskilt sympatiska, men man känner med dem. Ser deras småsinthet, ensamhet och längtan, deras desperata försök att förstå världen; försök som ofta slutar katastrofalt, i totalt jävla mörker. Så även här, i berättelsen om Alma. Jag tänker inte skriva så mycket om handlingen eftersom jag inte vill förstöra er läsupplevelse, men ”Atomer” har en vändning, en händelse som alltsammans kretsar kring, som blir än mer suggestiv då den nämns mest i förbifarten. Romanens kärna, för att knyta an till Almas arbete. Mycket i ”Atomer” ska komma att kretsa kring Almas barndom, somrarna med bästa vännen Cedric och sommargästen Cecilia, som Alma ser som en inkräktare, men det börjar – slutar? – med att den vuxna Alma raggar upp en kille på krogen. Den killen är Cedric, så full att han inte verkar känna igen Alma. När han irrar sig in i Almas garderob när han letar efter toaletten vrider hon om nyckeln i låset till garderobsdörren. Varför Alma gör det, och vad som händer sedan, är upp till er att ta reda på.

Så här skrev DN om ”Atomer” när den utkom i april förra året (OBS att ”Atomer” inte, som recensenten skriver, är Nordins andra vuxenroman utan hennes tredje):

 

”Atomer” är ett subtilt porträtt av en människa med ”en diagnos” som vi säger när vi inte orkar anstränga oss för att förklara varför en person utmanar oss, av någon med sinnena så starkt uppskruvade att tillvarons mångtydighet sveper med sig den egna viljan och hotar integriteten.

”En diagnos”: ja, kanske. Möjligen går Alma att se som en syster till Saga Norén, en annan högpresterande person på autismspektrat. Ändå är min känsla när jag läser om Alma något som liknar igenkänning. Den igenkänningen andas skräck – är jag bara skickligare på att anpassa mig efter omvärldens osynliga kravspecifikation på något slags normalitet än Alma? Är det allt som skiljer oss åt? Alma är en genuint obehaglig och förbryllande karaktär som jag sent kommer att glömma. Precis som i ”Gå sönder, gå hel”, som har en del gemensamma beröringspunkter med ”Atomer” vad gäller den hudlösa skildringen av utanförskap, att inte bli insläppt, ger slutet – inte det definitiva, men slutet för barndomsskildringen – skrämselhicka. Och jag vill läsa fler romaner av Sofia Nordin, helst nu. Under tiden tänkte jag läsa hennes hyllade dystopiska ungdomsserie som inleds med ”En sekund i taget” och fortsätter med ”Spring så fort du kan” och ”Som om jag vore fantastisk”. För rätt många år sedan läste jag hennes ungdomsroman ”Natthimmel” och älskade den. Jag har på känn att det blir kärlek här också. Sofia Nordin är för mig en av de där samtida svenska författarna som sakta krupit sig under skinnet och, utan att jag riktigt har klart för mig hur det gått till, blivit en av mina absoluta favoritförfattare. En ung Inger Edelfeldt, skulle jag nästan våga påstå.

Read Full Post »

ladda ned (2)

Förresten! Ni som läst mig på Bokhora och Dark Places under en längre tid vet ju sedan gammalt att mitt mörkerhjärta slår extra hårt för Elizabeth Hands författarskap. Därför känns det kul att idag kunna konstatera att detta mitt ständiga omkväde åren 2009 – 2015 (”VARFÖR har inget svenskt förlag gett ut henne?!”) nu, tack vare Constant reader, är a thing of the past. Från och med idag kan man köpa, och läsa, Elizabeth Hand på svenska. En kulturgärning, skulle jag vilja påstå.

Jag åt ingen semla på fettisdagen, är i grav förnekelse angående supertisdag eftersom jag föredrar att leva i ett parallellt universum där Donald Trump inte är en tänkbar presidentkandidat, men Cass Neary-tisdag vill jag fira! Kanske svidar jag om till min Cass Neary-tröja när jag kommer hem.

Read Full Post »