Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag är utvald!

wpid-wp-1423802019208

Idag offentliggörs nomineringarna till årets upplaga av Massolit Book Blog Awards – och jag har det stora nöjet att meddela att jag är en av finalisterna i kategorin Årets bokblogg! Så otroligt kul och hedrande, jag hade verkligen inte räknat med det. Nej, det är inget jag bara säger – jag har ju knappast varit ett föredöme vad gäller bokbloggande i år. Kanske är det just därför detta gör mig så glad, ja, rörd nästan. Om jag vinner lovar jag att få in Sally Fields ”You like me, you really like me” någonstans i vinnartalet, så gladrörd är jag endast av att ha blivit nominerad.

Vill ni rösta på mig så får ni hemskt gärna göra det här. Sprid ordet! Ni har en röst – använd den. Power to the people! (Ni får såklart använda er demokratiska rättighet precis hur ni vill, ska jag skynda mig att tillägga.)

Samtliga nominerade:

ÅRETS BOKBLOGG

Dark Places, med motiveringen ”Snygg och bra vinklad blogg skriven i behagligt personlig ton. Bloggerskan är duktig, initierad och engagerad vilket lyser igenom med briljans och gör Dark places närmast läskigt beroendeframkallande. Känns helt rätt i tiden utan att bli för smal.”

Kulturkollo, med motiveringen ”Roliga teman och ett brett perspektiv på både böcker och andra kulturyttringar. Att det är flera olika bloggare skapar berikande variation i språk och utgångspunkter.”

Tystnad (som jag tror råkade få samma motivering som Kulturkollo… ehm, var så uppspelt över att JAG var med att jag inte noterade detta tidigare, haha).

ÅRETS NISCHADE BOKBLOGG

Den döda zonen, med motiveringen ”Lyckas i sina blogginlägg fånga den rafflande känslan i en välskriven deckare. Här finner läsaren en bra blandning av recensioner och intervjuer med både svenska och utländska författare, vilket skapar mervärde för läsaren.”

Feministbiblioteket, med motiveringen ”Engagerad, viktig och stark i sin ståndpunkt och drivkraft. Feminismen som löper likt en röd tråd genom inläggen.”

Breakfast Book Club, med motveringen ”Proffsiga, välformulerade och intressanta recensioner från en blogg som är så mycket mer än bara en digital plattform. Breakfast Book club skapar genom sina träffar och resor även fysiska mötesplatser för bokintresserade.”

ÅRETS BLOGGINLÄGG

Kulturkollo för inlägget ”Chick lit – inget att skämmas för”
Den döda zonen för inlägget ”Söndagsintervjun: David Peace – om text och skrivande”
Bokpandan för inlägget ”Det här med bokbloggare, skyldigheter, och recensionsexemplar”

Stort grattis till mina mednominerade! Känns fantastiskt att få vara i så fint sällskap. Den 11 mars avslöjas vinnarna på prisutdelningen/festen i Massolits lokaler. Jag kommer att vara där – ses vi, #boblmaf?

Ett litet fredagstips: stencoola Kim Gordon, aktuell med självbiografin ”Girl in a Band” som jag ämnar läsa väldigt, väldigt snart, om läsning i New York Times. Många bra, om än kanske inte helt oväntade, tips i hennes svar, inte minst i form av Joan Didion (såklart) och Jonathan Lethem. Hennes kandidat till bästa musikboken, Pamela Des Barres ”I’m With the Band”, läser jag just nu och gillar skarpt. Frågan är dock om inte hennes lakoniska svar (”Why is that the best book? Because it is.”) är ännu bättre. By the Book-vinjetten är alltid läsvärd, tycker jag som älskar att höra om författares egna litterära förebilder (scrolla ner och hitta färska intervjuer med bland andra Anne Tyler och Richard Price också): ska ta och copykatta vid tillfälle här på bloggen.

Undrar om inte jag ska titta förbi på English Bookshops 3 för 2-rea (hela sortimentet!) och kolla om de fått in Gordon och Tyler…?

Trevlig helg, hörni!

PS: Här kan ni läsa Andres Lokkos recension i SvD av ”Girl in a Band”.

2 x brighter sides to life

Denna vinter ett liv. Och så lite kräksjuka i Linda Blair-klassen på det. Nej, det är verkligen inte konstigt att läslusten inte ligger på topp just nu. Likväl, smått mirakulöst: jag har den senaste månaden läst två böcker som jag trots allt hade svårt att lägga ifrån mig, som fick mig att tänka på brighter sides to life med läskoma på solig uteplats med spinnande katt i knäet. Här kommer en sen och med Dark Places-mått kort läsrapport.

13066684_O_1Först och främst: detta att det tog mig nästan sex år att läsa ”Flickvännen”? Nu har jag dock Karin färsk i minnet när den fristående uppföljaren ”Den vita staden” landar på bokhandelsdiskarna i mars, och jag var precis i tid för nyutgåvan som släpptes i januari. Så mycket har redan skrivits om Karolina Ramqvists med all rätta hyllade roman att jag är lite osäker på vad jag ska fylla i. Kanske sällar jag mig bara till hyllningskören. Detta är precis som titeln antyder flickvännens historia. Han som gett henne det stilrent inredda huset, ett visningshus nästan, för perfekt för att vara äkta (precis som hon vill ha det), är endast närvarande i skarvarna, i minnena, en ständig anspänning/väntan i den till perfektion gymmade, rakade och peelade kroppen. Det här är framför allt en hejdundrande stilövning i isbergsteknik där nerverna pulserar strax under den rena, blanka ytan. Tristess har sällan skildrats så snyggt som här. En värld så skriande tom och ytlig att den fylls med mening, eller åtminstone en form av gåtfullhet. För något händer, något har hänt, men vad? Och vad är det som får Karin att leva i sitt självvalda fängelse?

Ramqvist skriver begåvat om det ytliga på ett sätt som ibland påminner lite om en ung Bret Easton Ellis. Lyhörd dialog, något genuint otäckt, krypande, nästan greppbart… Jag tänker på begreppet domestic thriller som blivit aktuellt i och med ”Gone Girl”-bonanzan. Älskade metagreppet också, hur Karins noggrant iscensatta liv samexisterar med hennes popkulturella gangsterförebilder så till den grad att det för läsaren dröjer innan man inser att det är filmkaraktärer och inte nära vänner som skildras. SÅ snygg bok, detta. Jag kommer att sluka uppföljaren och ser även med stort intresse fram emot den utlovade teateruppsättningen av ”Flickvännen”. Här finns en klaustrofobisk kammarspelskänsla som jag tror kan fungera bra i pjäsform.

(”Alltings början” gillade jag också, men om jag måste rangordna hamnar nog ”Flickvännen” ett snäpp högre pga STIL STIL STIL. Bästa ögonblicket i ”Alltings början”, om ni undrade: när berättarjaget Saga möter en ung dreadlocksprydd Christine Falkenland på Götgatan. I någon text, någon gång, ska jag låta mitt berättarjag möta Saga, och strax efter Christine där, för Götgatsbacken är Stockholmsbornas Piccadilly Circus: jag tror aldrig jag gått hela sträckan utan att träffa någon jag känner eller åtminstone känner till.)

hämtaSteget från kylig förortsrysare med desperata gangster-WAGS till Jack the Ripper, brittisk internatskola och spöken kan tyckas lite stort. Å andra sidan är jag precis lika barnsligt förtjust i allt som andas East End, Jack the Ripper och internatskoleskildring som det avskalat isiga, litterära. (Läs t ex här om min Jack the Ripper-vurm.) Maureen Johnsons ”The Name of the Star” är del ett i YA-serien Shades of London, där vi får följa exil-Louisianabon Rory. Det är svårt att skriva särskilt mycket om premisserna för serien utan att spoila, så jag nöjer mig med att säga: man kan komma långt med Jack the Ripper-mytologi, internatskolegemyt, två Morrisseycitat och en charmigt pladdrig huvudperson. Perfekt fluffläsning; jag kommer att läsa vidare i serien. Bonuspoäng för Rorys bakgrund bland fnoskiga släktingar och loja front porches i djupaste Södern. Är nämligen väldigt svag för Louisianas träskmarker OCKSÅ (mitt litterära hjärta är stort och slampigt) och kommer därför alltid tala väl om ”Beautiful Creatures”, som levererade massor med träskmys och wacky sydstatscharm men kanske inte lyckades lika väl med intrig och mytologi. Team Stämning, YA-falangen till undsättning!

Läste hos Bokbabbel att det finns en bonusdel till ”The Name of the Stars” som utspelar sig före Rorys tid i London. Ett alltmer frekvent förekommande fenomen, det där med kortare bonusberättelser som dramaturgiskt utspelar sig mellan de olika delarna av existerande bokserier, se t ex på ”Berättelser från Engelsfors”, ”If Snow Hadn’t Fallen” (SJ Bolton) och ”Ruth’s First Christmas Tree” (Elly Griffiths). Jag är generellt sett ett fan av extramaterial och nya lager i fiktiva världar, så jag ger detta tummen upp.

Och vet ni? Nu har jag fått Helen Fitzgeralds nya bok ”The Exit” i händerna, och läst Patricia Highsmiths ”Little Tales of Misogyny”, och om kvällarna läser jag Pip-Larssons och Morfar Prosten för barnen, så jag tror att läslusten, liksom allt annat, ordnar upp sig.

Under tiden, mantrat:

Nu fick jag också in två Morrisseyreferenser i texten så att universum slipper hamna helt snett och vint. Puh.

“A young man asked a father for his daughter’s hand, and received it in a box – her left hand.”

(Patricia Highsmith, “The Hand”)

Patricia-Highsmith2-232x300Det tycks bli något av en årlig tradition, detta att jag dagarna kring Alla hjärtans dag tipsar om oortodoxa/antivalentinska litteraturstycken. Istället för romance: en best som sitter i öknen och tuggar på sitt eget hjärta. Istället för kärleksballader: en sönderknarkad Nico som sjunger ”My Funny Valentine” med avgrundsstämma. Och så vidare.

Är jag då oromantisk? Faktiskt inte alls. Tvärtom är jag beredd att skriva under på de där berömda orden från inledningen till ”Den hemliga historien” om ”det ödesdigra misstaget, den där iögonenfallandemörka sprickan som löper tvärs igenom ett liv”. Richard Papens ödesdigra misstag är, som mina fellow DHH-nördar vet, ”en hopplös längtan efter det romantiska, kosta vad det kosta vill”. Kanske är det så att när diskrepansen mellan denna längtan och den krassa verkligheten blir för stor är det lättare att börja tipsa om Stephen Crane-strofen (och senare Joyce Carol Oates-titeln) ”Because it is bitter, and because it is my heart” än att slentriandela ännu ett Facebookinlägg om vikten av att visa kärlek just den 14 februari? Det är en arbetsteori jag har.

little-tales

Men! Nu var det inte mig vi skulle prata om, utan det faktum att Virago Books lagom till Alla hjärtans dag – ironin torde vara lika sylvass som Highsmiths prosa – äntligen haft den goda smaken att ge ut ”Little Tales of Misogyny”, en liten samling mörka, skruvade noveller som länge varit ur tryck. Första meningen i inledningsnovellen ”The Hand” sätter tonen: det här är så långt ifrån mysromantik och röda rosor man kan komma. I korta, snudd på skissartade stycken målar Highsmith upp kolsvart absurdistiska scenarion kring äktenskap, relationer, sexualitet och normer som får även läsare med hög creeptröskel att rysa. Sjukt roligt, bokstavligt talat, i en mästares vana (vilseledande) händer; såklart att man (jag) spontantjoade när man (jag) hittade den lilla boken. När jag var på English Bookshop i helgen fnissade jag åt att Stina och Malin inkluderat ”Little Tales of Misogyny” i sin Valentine’s-skyltning. Sådant värmer ett litet bitterromantiskt skilsmässohjärta. Se detta som ett boktips, oh mina fellow bitterromantiska mörkervurmare! Jag återkommer med recension när jag läst alla noveller men så här långt tokgillar jag.

Stödanteckning till mig själv förresten: 2015 är året då du ser till att läsa ”Carol”!

10351478_10152735008956443_6519554362006889271_n

I samarbete med English Bookshop har jag tidigare fått intervjua författare och litterära förebilder som Elizabeth Hand, Helen Fitzgerald, Karen Campbell, William Sutcliffe och Barry McCrea. Nu ska jag få utöka mitt litterära dreamteam-CV med en författare jag läst slaviskt i många år nu: Sarah Waters!

Jag minns när hon gästade Kulturhuset och Internationell författarscen 2007 i samband med utgivningen av ”The Night Watch”. Hur jag satt i publiken tillsammans med några lika fangirliga vänner, drack vitt vin i plastmugg som Ingemar Fasth låtit oss ta med in och ställde massor av frågor till Sarah när det var dags för frågestund. Jag bad till och med om ursäkt för min fangirlighet, ”sorry for being so Anne Wilkes-ish”, varpå hon skrattade och plockade Stephen King-referensen, precis som jag visste att hon skulle göra. Och nu är det alltså JAG som ska få ställa frågorna från en scen med, ni vet, publik och arrangörer och annat! Jag vänjer mig aldrig riktigt vid denna ”reader, meet author”-förskjutning. Är inte helt säker på att jag vill det.

1923743_10557461833_8034_n

Porträtt av den unga Sarah Waters-beundraren som ung. Jag minns att jag blev väldigt entusiastisk över att hon då skrev på en gotisk roman delvis inspirerad av berättarrösten i ”Rebecca” (som blev ”The Little Stranger”). Eventuellt kan jag ha tjoat ”yay, gothic!” så att det ekade i Kulturhusets hörsal. Eventuellt kan Ingemar Fasth ha gett mig en farbroderligt förmanande men mest milt road blick och teaterviskat ”Ni tar med er glasen ut sen va tjejer är ni bussiga”. Jag är faktiskt rätt säker på att detta hände. Ah, to be young and foolish again..!

Och nu sluts cirkeln. Den 14 april – det är en tisdag – intervjuar jag alltså Sarah Waters om hennes senaste roman ”The Paying Guests” på Uppsala Stadsbibliotek klockan 18. Evenemanget är gratis men biljettbokning krävs, så beställ och hämta biljetter på Uppsala stadsbibliotek så snart ni bara kan. Det vore roligt att se just DIG där!

Sarah har jag faktiskt intervjuat förut för Bokhoras räkning: läs mina intervjuer här och här. Hon var jättetrevlig och visade sig, precis som jag och halva västvärlden på den tiden, följa ”Lost” slaviskt. ”It’s the perfect American gothic”, minns jag att hon sade. Nu vill jag naturligtvis veta vad hon tittar på nu, om hon håller med om den numera allmänt vedertagna ”sanningen” att TV-serien är den nya romanen och vad hon skriver på just nu. Sedan vill jag, utöver ”The Paying Guests”, även hinna prata lite om Waters tidigare produktion om tid finns. Är själv särskilt svag för ”The Night Watch” och ”Tipping the Velvet”. Har ni något särskilt ni vill fråga Sarah så hoppas jag att det kommer finnas tid för frågestund efter vårt samtal. Signering blir det också i Jan Smedhs eminenta regi, så missa ej detta tillfälle att komma lite närmare drottningen av den queera historiska romanen!

”And now this…”

and-now-this-678-body-image-1423103834

MEN VAFAN. Första gången på evigheter jag funderar på vad Elizabeth Wurtzel gör nu för tiden, och så visar det sig att hon nyligen diagnosticerats med bröstcancer och skriver om det i Vice. Hon är dock Wurtzeltypiskt krass och rolig: ”If I can handle 39 breakups in 21 days, I can get through cancer.” Det får vi verkligen, verkligen hoppas. Vi behöver henne! Elizabeth Wurtzel är Sylvia Plath och Caitlin Moran återfödd som Courtney Love, typ. Ergo: VI BEHÖVER HENNE.

Februari, du ÄR den grymmaste månaden, oavsett vad TS Eliot skulle ha att säga om saken.

Bevismaterial mot gärningsman ”Februari” right here on Dark Places:

JCO-sorg och min bebisdotters dubbelsidiga lunginflammation februari 2011.

Konsten att överleva februari anno 2013

Lär finnas mer om ni orkar leta.

Några Wurtzelmåsten (har inte sett filmen med Christina Ricci inser jag nu, vilket faller på sin egen orimlighet med tanke på att jag 1) älskar Wurtzel och 2) alltid brukar säga att Christina Ricci skulle få spela mig i filmen om mitt liv):

Prozac Nation

Bitch: In Praise of Difficult Women

41s4SFUE8lL

 

48831303

OCH: nu bok ute nu!

Creatocracy

 

10001343_636429543136292_2265453611738292973_n

Igår, när februari hade så många vadmalsgrå toner att inte ens femtio nyanser kunde börja att räcka till och jag fungerade enkom på koffein och någon sorts darwinistisk livsvilja, trots allt, var det exakt 52 år sedan Sylvia Plath dog. Jag hann inte skriva något då men känner att jag vill skriva något nu, för få författare över huvud taget har betytt mer för mig än Sylvia. Hon var fem år yngre än vad jag är nu, Sylvia, när hon dog. Så ung! Hon har redan varit död så mycket längre än vad hon hann leva, men hon fortsätter att vägleda vilsna små indiesjälar. Inte ner i den självmordsvurm som hon ofta (felaktigt) anklagas för av De Andra, aka De Som Aldrig Kommer Att Förstå, utan rakt in i en litterär värld som trots mörkret – som såklart finns där hela tiden, det gör ont att läsa Plath – samexisterar med en stilistisk skärpa och humor som jag kan sakna bland yngre författare. Elizabeth Wurtzel uppvisade något av det i ”Prozac, min generations tröst” och ”Bitch” men verkar tyvärr ha slutat skriva för länge sedan. (Måste man vara kliniskt deprimerad för att nå dit?) Senast jag hörde spöade Wurtzel skiten ur alla sina yngre klasskamrater vid Harvards juristutbildning. Good for her! Jag hoppas att hon mår bra. Hennes ”Bitch Rules”, en anti-”Rules” med ”regler” av typen ”Embrace fanatism – women need to be positively bonkers about something other than men, “Keep pets” och “Don’t get up from the dinner table to help clear the table unless some of the men get up, too” var enkla och tydliga riktlinjer för mig i en tid där inte särskilt mycket kändes enkelt.

Samma känsla får jag när jag läser Sylvia Plaths dagböcker. Jag fick den tjocka volymen av ord, ord, ”all heady books” av en pojkvän på min tjugoårsdag. Det blev aldrig vi två, jag och Plathpojken och det var nog bra, men jag kommer alltid vara tacksam för den presenten, en av de bästa jag fått. Under hela min uppväxt, mina flickår, min tid som ung och ofta rätt förvirrad vuxen har jag hållit Sylvia i handen. Sådär som man gör när man klär sig i svart och stänger sig in på rummet med sina litterära förebilder och sina dagböcker i väntan på något slags liv. ”Glaskupan” har betytt massor för mig såklart, man kanske i ännu större utsträckning hennes dikter med ”Ariel” allra närmast mörkerhjärtat. Och så som sagt alla hennes dagböcker och brev, där en motsägelsefull men i min värld fullt logisk blandning av käck overachiever i twin set och depressiv ung kvinna utkristalliserar sig. Lite som en föregångare till Laura Palmer tänker jag mig Sylvia: populär, med ett rikt socialt liv, dejtande som livsstil i bobby socks och rutig kjol men ändå aldrig helt och hållet i nuet, alltid något som tynger ner, för bort. Ett ogenomträngligt mörker inuti. Jag har aldrig varit ens i närheten av Sylvias dalar tack och lov, men liksom hon är jag – har alltid varit – en blandning av två ytterligheter. Glad och social med aptit på livet, en flicka som gillar stora frukostar och långa, varma duschar. I sina dagböcker klagade Sylvia över hur snåla Ted Hughes vänner var med maten under helgerna på dåligt uppvärmda landsställen. Hur hon använde upp allt varmvatten men ändå inte kunde sluta frysa. Mörkret, granne med ett ljus och en livshunger som ändå, trots allt, sken igenom, lurade omvärlden länge. Alltför länge?

Sylvia-Plath-Quotes-3

Vintern då Sylvia slutade finnas var en kall och bister vinter. Hon tillbringade den ensam, nyseparerad från Ted Hughes, med sina barn Frieda och Nicholas i ett viktorianskt radhus inte så långt ifrån där Amy Winehouse dog. Någon gång vill jag åka dit. Jag bryr mig inte ifall det låter klyschigt. Kanske vill jag i samband med det åka till Heptonstall, västra Yorkshire där hon ligger begravd.

10478430_704050483040864_3708680419424436820_o

Den där morgonen den 11 februari 1963 bredde Sylvia smörgåsar åt Frieda och Nicholas. Hon tejpade nyckelhålen till deras sovrum och stoppade in huvudet i gasugnen. Jag tänker på hur ensam hon måste ha varit. Vi är så många som varit där, om än i inte samma utsträckning: trötta och deprimerade, körda i botten med ansvar för barn man älskar så mycket att själva kärlekenhotar att förgöra en. Skulle Sylvia ha levt, eller åtminstone överlevt den där eländiga ensamma vintern, om hon visste att det fanns andra som var som hon, till och med där i den nya staden där folk inte pratade som hon och aldrig tog långa heta duschar?

wintering-a-novel-of-sylvia-plathKate Moses har skrivit vackert och nära om de där sista månaderna i Plaths liv i det viktorianska radhuset i norra London: ”Wintering” heter boken på originalspråk, ”Övervintring” i översättning. Natur och kultur gav ut den 2004 och den kan nog tyvärr vara knepig att få tag på i bokhandlar idag, men finns på bibliotek och antikvariat. Rekommenderas för alla som karvat in Sylvia Plath-dikter i skolbänken (eller velat göra det).

I senaste avsnittet av Ett eget rum-podden pratar Marcus och jag om Plaths fenomenala inläsning av ”Lady Lazarus” som – SPOILER ALERT, but not really med tanke på att jag till och med döpt en novell efter dikten? – var dikten jag karvade in i min skolbänk. Eventuellt har jag lagt ut den i samband med utgivningen av ”Vår kamp” förra året, men den är så skräckigt snygg och suggestiv att jag gör det igen nu:

Missa heller inte Marcus fina inlägg om Plath och mentalt/fotografiskt efterapande av den ikoniska omslagsbilden till ”Glaskupan” som halva totalt jävla mörker-falangen av #boblmaf verkar ha i bokhyllan. Min utgåva tillhör egentligen min mamma. Jag tror att hon krävde tillbaka den i samband med någon flytt, men i somras hittade jag ännu en översättning i vår sommarstuga och läste om. Det var lite spöklikt hur mycket jag mindes av direkta formuleringar och stämningar, och även graden av igenkänning. Jag tänkte mycket på scenen mot slutet av boken där Esther medan hon är inlagd på mentalsjukhus metodiskt planerar hur hon ska förlora sin oskuld. Hur den efterföljande scenen blev mitt första möte med sex bortom Judith Krantz och Jackie Collins och hur den säkert präglat mig och andra små Sylviaflickor. It ain’t pretty, men så är det ju heller inte alltid. Men det blir bättre, allt kan blir bättre om man har fiktiva och faktiska vänner som hjälper en att stå när livet känns lite ostadigt. Visst vill man hellre vara lycklig NU än om 25 år, men de där 25 åren – 20 åren, 15 åren, whatever – kommer snabbare än vad man tror. Och man glömmer inte hur det var då, bland syrligt elitistiska/bottensorgliga dagboksanteckningar och svarta polotröjor, man bär den där Sylvia Plath-flickan med sig lika ömtåligt som vore hon en Björn Ranelid-titel. Men till sist vaknar man upp, det är februari och slaskigt och man håller på och säljer sitt hus och försöker jaga in sin trötta gamla katt i en transportbur, och man upptäcker att det går det också. Man tar en kopp kaffe till och tänker på den där balkongen man ska läsa på i sommar. Man messar med vänner om hur typiskt det är att livet ska kännas som jobbigast just på Sylvia Plaths dödsdag, för HUR EMOKLYSCHIGT egentligen?

Häromdagen hittades ju en fortsättning till ”To Kill a Mockingbird” bland Harper Lees tillhörigheter. ”Go Set a Watchman” kommer nu att ges ut, 55 år efter första boken. Ibland fantiserar jag om att man ska hitta ett okänt romanmanus av Sylvia Plath. Fast egentligen räcker det med detta: att Sylvia har funnits, och att hon fortsätter att finnas genom sina ord. Gud vilken klyschfest, detta, men jag kan inte komma på någon bättre avslutning.

Jag låter Sylvia får sista ordet ändå, i uppläsningen av ”Lady Lazarus”:

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 239 andra följare