Feeds:
Inlägg
Kommentarer

crimson-pea-photos-feature-tom-hiddleston-and-mia-wasikowska-in-the-haunted-house

Här finns länk till inslaget om viktoriansk skräck i PP3. OBS OBS att jag sade ”John Merrick”, inte ”Jeff Herrick” [viktoriananördens egen kommentar].

De böcker jag nämner i inslaget (jag kan ha glömt någon):

”Dracula” – Bram Stoker
”Dr Jekyll & Mr Hyde” – Robert Louis Stevensson
”The Picture of Dorian Grey” – Oscar Wilde
“Jane Eyre” – Charlotte Brontë
“Affinity” – Sarah Waters
“The Crimson Petal and the White” – Michel Faber
”Dust and Shadow” – Lyndsay Faye
“The List of 7” – Mark Frost

image

Jo men hej! Här sitter jag med ”Den vita staden”. As one does. Att jag ser så nöjd ut kan bero på:

1. Läste ”Den vita staden” i den vita staden (meta!).
2. Bra luggdag (ska ej underskattas!).
3. Min fina kattscarf (present från min syster i England).
4. Att ”Den vita staden” är den bästa svenskspråkiga roman jag läst hittills i år.

Viktiga punkter allesammans, men jag kan ändå avslöja att det (mest) rätta svaret är alternativ fyra. Gravt imponerad av hur Karolina Ramqvist återbesöker liknande scener och motiv som i ”Flickvännen”, men ur nya perspektiv, in- och utfall. Jag tänker att nyutgåvan av ”Flickvännen” och ”Den vita staden”-omslaget med sina svarta och vita färger, liksom innehållet, är varandras shadow selves, för att sno en metafor från Twin Peaks universum. Samma urscener, samma drivkraft, men med två helt olika utgångspunkter. One and the same, fast diametralt olika ändå. Svart vitt vitt svart, undflyende glattig yta som blivit påträngande köttighet. SÅ snyggt.

Om detta, och mycket mer, ska jag berätta senare.

Episode 104

Idag klockan 15 gästar jag PP3 i Sveriges Radio P3 för att prata om viktoriansk skräck. Önska mig lycka till – och lyssna gärna!

(Bild från TV-serien ”Penny Dreadful”, vars nya säsong är utgångspunkten för inslaget – och SOM JAG INTE SETT. Jag vet, avgå. Jag kanske kan få ett passerkort på gamla meriter dock…?)

UPPDATERAT! BLIR IMORGON CA 15.20 ISTÄLLET. Sicken viktoriansk följetong, detta.

Om ni har vägarna förbi Helsingfors får ni inte missa Akademiska bokhandeln. Jag besökte den flera våningar stora butiken bredvid varuhuset Stockman och blev så begeistrad att jag var tvungen att låta mig fotograferas vid den utmärkta engelska skräckavdelningen (på allvar bättre än den i Science Fiction-bokhandeln, eller åtminstone i paritet):

10985326_10153326006456834_2101936251491023674_n

Naturligtvis lämnade jag inte bokhandeln tomhänt – två bokinköp blev det, ett stycke erotisk haunted house med skev stämning och fuktdrypande tapeter (!) samt ett stycke thriller med möjligen mest Helenatillvända blurben ever. ”The Secret History meets Sharp Objects” (!!!) – jag formligen KASTADE bort bok nummer två jag valt från skräckhyllan, ”The New Girl” av S.L. Grey – när jag fick syn på ”Dark Rooms” den bland nyutkomna engelska pocket.

DHH, Flynn och ”New England prep school”: these are a few of my favourite things, så jag är lite förvånad över att jag inte hört talas om den redan. Hoppas den lever upp till förhandshypen. Oerhört Flynnigt omslag också, eller hur?

Såhär i efterhand var det klokt, inte bara för att Tartt + Flynn-löften slår ut cirka allt motstånd i världen i min bok, utan också då det visade sig att ”The New Girl” är bok tre i en pågående serie.

The loot, the lot:

JoannaBriscoe_jalden22535506

Tydligen fick Briscoes ”Ligg hos mig” mig att plocka fram skämskudden 2008, upptäcker jag när jag konsulterar ett gammalt bokhorainlägg. Jag tror och hoppas dock att hon fått ordning på de blommigaste formuleringarna i nya romanen. Det var, minns jag, just miljöskildringarna jag föll för i debuten så hon tycks ju ha hamnat rätt nu.

Återkommer med läsrapporter om båda mina inköp. Och lite läst blev det i Finland trots intensivt socialiserande: två tredjedelar av ”Den vita staden”, som jag ska podda om i maj, och senaste numret av Books & Dreams som bland annat innehåller en mycket läsvärd intervju med Megan Abbott, som ju jag också intervjuade till bloggen häromsistens. Öppnade tidningen och blev väldigt glad över att se att chefredaktören Carina Nunstedt lyft fram min blogg:

11156133_10153324050351834_2047344752274220129_n

Mer Helsingfors med kulturella förtecken? Missa inte Enligt O:s utmärkta inlägg om Mapplethorpe-utställningen på Kiasma, som även jag besökte i helgen. Utställningen pågår ändå till den 13 september och är ett måste om du ska till Helsingfors framöver och är det minsta intresserad av fotografi, konstnärliga framställningar av skönhet, död, kroppen, gayestetik/-historia, Patti Smith, New York, etc, etc (väldigt många av mina huvudsakliga intressen i livet dök upp där kände jag…). Gick bananas i butiken efteråt och kom ut avsevärt fattigare men flera kylskåpsmagneter, vykort (inklusive bilden på Patti + katt här nedan) och – la piece de resistance – en ursnygg Tom of Finland-tygkasse rikare.

tumblr_lknapxbC3F1qbspido1_400

FELLOWS_KASSI_365a241a-9e10-4e5c-9f34-7a5039c2fd8f_1024x1024

Tack Breakfast Bookclub och alla fina #boblmafare för en underbar helg! Helsingfors blev en riktig hit för mig; jag ser redan fram emot att åka tillbaka.

Helsinki, baby!

3fa39362c86ff50ddc91da7d1d5f297f

Kröner Stora Littveckan 2015 med att åka på Breakfast Bookclubs eminenta litteraturresa till Helsingfors över helgen och frottera mig med #boblmaf. Åter måndag!

the-heat-of-betrayal-packshot-e1429038358669Nu kan man läsa ett utdrag från Douglas Kennedys kommande roman ”The Heat of Betrayal” (utkommer på engelska den 23 april). Kennedy var en av mina allra bästa 00-talsförfattare, pålitlig leverantör av litterära bladvändare med twist på twist på twist och ofta väldigt känsliga personporträtt. ”Den gåtfulle fotografen” och ”Den andra kvinnan” är två favoriter. Sedan hände något, Kennedy kändes plötsligt mindre angelägen, jag började uppleva de kennedyska intrigkidnappningarna alltmer sökta. Har följaktligen inte läst ”The Moment” (fast jag har den i bokhyllan) eller ”Five Days” (fast jag flera gånger lånat hem den från biblioteket). Kan detta bli den nystart för mig och Doug – jo, jag är fortfarande Doug med honom trots allt – som jag tidigare efterlyst? Eller blir det bara ytterligare en snygg inbunden bok att ställa i ”oläst”-hyllan? Det får tiden utröna. Under tiden väljer jag att säga som Fox Mulder: ”I want to believe.

9789127141094Sarah Waters sjätte roman börjar långsamt, snudd på alldagligt, i det lilla livet: dammet på trappavsatser som måste dammas, måltider att förbereda, ett hus – aningen förfallet, ett hus som sett sina bättre dagar, liksom det i Waters förra roman ”Främlingen i huset” – att underhålla i brist på annat. En kvinna och hennes vuxna dotter (spinster daughter har en tjusigare, mer ödesmättad ton, inte sant?) tillbringar sina dagar i ett hus på Champion Hill i Londonstadsdelen Camberwell. Året är 1922, Storbritannien är ett land i förändring och chock och det glada tjugotalet är fjärran från Frances och mrs Wray. Kriget har tagit alla tre männen Wray, man har tvingats säga upp sin hushållshjälp och nu, ytterligare ett steg nedåt så som båda ser det: för att dryga ut hushållskassan hyr de ut ett rum på övervåningen av huset. Hyresgästerna, herr och fru Barber, är ett yngre par från den undre medelklassen. Till en början är i synnerhet Frances oerhört irriterad på de nya hyresgästerna. Varje nytt ljud skär under huden på henne, det känns olustigt att ha främmande människor så nära inpå. Snart börjar dock ett slags vänskap formas mellan Frances och Lilian… och snart mer. De inleder en passionerad kärleksrelation som ska få ödesdigra konsekvenser.

När jag läste ”The Paying Guests”, som romanen heter på originalspråk, fastnade jag mycket för hur Waters skriver om det vardagliga. Hushållssysslorna. Smutsen som ska bort. Timmarna som tickar förbi, oändligt sakta, medan Frances, hon som blev kvar, lägger ner sin själ i själsdödande arbete. All oförlöst längtan hon inte vill kännas vid. Före detta flickvännen som numera delar lägenhet med sin nya, livet som hade kunnat vara hennes om hon vågat. Allt är, som alltid i Waters romaner, oerhört genomtänkt, ingen detalj onödig. Det är frukansvärt snyggt hur Waters i romanens snudd på hypnotiskt långsamma, vardagsmättade inledning i väl valda detaljer pekar ut de platser i hemmet som sedan ska få så stor betydelse för Frances och Lilians romans. Trappan, där hyresgäster och hyresvärd möts. Badrummet där Lilian tar ett förmiddagsbad, så dekadent, så olikt mor och dotter som snabbt tvättar av sig i samma vatten! Inga njutningsfulla varmbad där inte. Utrymmet mellan kök och serveringsrum, alla dolda ytor i hemmet som snart ska komma att laddas med en erotisk atmosfär och sedan… något annat.

Ja, det händer något i andra hälften av boken som tar ”Hyresgästerna” i en helt annan riktning. När jag intervjuade Sarah Waters på Uppsala stadsbibliotek beskrev jag romanen som ”part domestic thriller, part romance”. Det är, tror jag, en ganska bra beskrivning av ”Hyresgästerna”. Jag fascineras över hur Waters i sina två senaste romaner, som kontrast till de vindlande, myllrande världarna i ”Tipping the Velvet” och ”Fingersmith” – två dickensianska bladvändare som bokstavligt talat handlar om att komma ut, upptäcka världen, fångas upp av Slumpen och Ödet – snarare vänt sig inåt. Det finns en klaustrofobi och påtaglig locked room-känsla som präglar både ”Främlingen i huset” och ”Hyresgästerna” och som skapar en annan form av bladvändare, en skarp psykologisk vardagsthriller där stämningen mellan personerna och de platser där de möts är så förtätad att den nästan går att ta på.

”Hyresgästerna” är, utöver de egenskaper jag redan tillskrivit den, en utsökt melodram. Waters ÄR verkligen ”the Queen of tortured lesbian romance”, som jag presenterade henne igår kväll på Natur och Kulturs fina releasefest, och i skildringen av Frances och Lilian – som kommer från olika klasser, en gay, en straight – bränner det till. Gör ont, för man fattar redan från början att det här kommer inte sluta bra.

Det gör det naturligtvis heller inte, men efter ångest och kompakt, klaustrofobiskt mörker i romanens sista hälft ger Waters oss läsare en liten ljusning, eller åtminstone en paus från det okända som väntar, ett slags förhöjt nu, i den fantastiska slutscenen på Blackfriars Bridge (en favoritbro, för övrigt, sedan ”This Life”). Jag tycker att den tillhör det bästa Waters skrivit.

Igår kväll skämtade Waters med mig om att hon måste sluta skriva sådana melodramer. Min omedelbara reaktion kom från hjärtat: ”No, you mustn’t! She said melodramatically.” Ingen skriver queera melodramer så bra som Sarah Waters, och som skildrare av det dolda livet, det ofattbart stora i oansenliga, typiskt kvinnliga miljöer saknar hon motstycke bland samtida författare. Jag tänker lite på Kristina Sandbergs trilogi om Maj, fast sexigare och mörkare. Waters nästa roman ska förmodligen utspela sig under 1950-talet enligt vad hon berättade för mig under våra samtal i veckan. Det känns så oförskämt att redan börja tjata om nästa bok – herregud, Waters har precis skrivit en fantastisk, med all rätta Baileyskortlistad, 600-sidorsroman, vad är hon, Joyce Carol Oates! – men jag längtar verkligen. Jag vet också att den kommer vara värd väntan. Sarah Waters är, mer än någonsin, allra längst in i min innersta krets av hardcover worthy älsklingsförfattare. Hennes författarskap är av det slaget som kommer att stå i litteraturhistorien, men som också uppmanar till sträckläsning och ren skär underhållning. Oavsett tidsepok är Sarah Waters en fullkomligt självlysande berättare. Jag ångrar lite nu att jag i sista minuten tog bort min sista beskrivning av Waters under gårdagskvällens samtal: ”Dickens without dick.”

11115602_10153314813341834_3071999516304900757_n

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 263 andra följare