Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En just nu-enkät

När du känner för att blogga men inte riktigt vet om vad är en hederlig ”just nu”-enkät aldrig fel. Hittade denna roliga hos Enligt O.

Vid sängen: Ja, se själva (det fina Virginia Woolf-bokstödet kommer från Glansholms bokhandel och antikvariat. Vill ha Karin Boye och Astrid Lindgren också, till att börja med… detta kan bli ett kostsamt samlande, inser jag):

11074722_10153241275216834_5511145932628745198_n

Uppifrån och ned: ”The Amber Fury” av Natalie Haynes, ”Tipping the Velvet” av Sarah Waters (vill läsa om inför mina samtal med Waters om ett par veckor) och ”The Bees” av Lauline Paull. Gillar att samla ihop de böcker jag vill läsa inom snar framtid, och då är de här bokstöden perfekta.

Vid soffan: ”Girl in Band” av Kim Gordon.

På jobbet: Blir det mest sociala medier-scrollande på rasten, faktiskt.

Utmaningsbok: -böcker: jag har ju nyligen bestämt mig för att läsa igenom valda delar av årets Baileys Women’s Prize for Fiction-långlista.

Bokcirkelsbok: Har blivit inbjuden att gästspela i bokcirkel med bland andra Booze’n’Books i slutet av april, och innan dess ska jag läsa Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”.

På läsplattan: Senaste versionen av Mats Strandbergs kommande skräckis ”Färjan” som jag fått äran att förhandsläsa. Sweden, you’re in for a treat, kan jag säga! Sjuuukt obehagligt med karaktärer man inte kan låta bli att heja på, trots, eller förmodligen tack vare, deras djupt mänskliga komplexitet. I september får ni läsa!

Borde börja med: ”Livbåten” av Charlotte Rogan, som jag ska podda om med Marcus snart. Och så är jag väldigt nyfiken på ”Du” av Caroline Kepnes, som precis utkommit på Forum. (Den ligger på köksbänken, om ni vill veta. Saknade den kategorin. Som Linda och jag konstaterade på Twitter förra veckan: vet man exakt var en ännu inte läst bok befinner sig rent fysiskt har man inte glömt den helt.)

Längtar efter att få läsa: Jag måste helt enkelt kopiera Lindas svar här: ”The Ghost Fields” av Elly Griffiths och ”Den vita staden” av Karolina Ramqvist.

Senast köpta bok: Fjärrstyrde nyligen ihop en ny English Bookshop-beställning via Facebook (as one does) bestående av just ”The Ghost Fields”, Harlan Cobens dagsfärska nya standalone och ”The Song Is You” av Megan Abbott.

Skulle vilja köpa: ”We Were Liars” av E Lockhart, efter Abbotts hyllning (jag är dock helt fine med möjligheten att ”bara” få  rikemansungar på en sommarö + mörka familjeströmningar, Bokbabbel: perfekt sommarläsning indeedy!).

Alla som läser mig vet att Megan Abbott är en av de författare som haft störst inflytande på mitt läsande och bloggande de senaste åren. I hennes böcker, som jag kallar teen noir (SÅ underskattad genre, inte sant?), samexisterar mysterier och ond, bråd död med den hudlösa, ofta hjälplösa känslan av att vara ung. Dubbelheten, hemligheterna, allt upphöjt och överhettat, Megan Abbott gör det så bra! Så här skrev jag om hennes senaste roman ”The Fever” när den utkom förra året:

thefeverDen vägrar lämna mig. Sommarens bästa bok? Om denna iskyla, dessa nyårsaftonstemperaturer, kan kallas sommar, så visst. Så kan det faktiskt mycket väl vara. Är fortfarande fast i mörkt, dyigt sjövatten, det outsagda i skolkorridorer, flickhjärtan. Teen noir, ingen gör det bättre än Megan Abbott, och SOM jag vill läsa mer i denna eminenta genre känner jag! Hon visade det i den aningen ljusare, lätt ”Virgin Suicides”-doftande förortsskildringen ”The End of Everything”, befäste sin ställning som skildrare av tonårsflickors inre mörker i 2012 års cheerleaderthriller ”Dare Me” (på svenska i höst) och här, i berättelsen om ett mystiskt utbrott på en skola i en amerikansk småstad och den hysteri som följer, fullkomligt briljerar hon. I hennes skickligt gestaltande, sorgkantade händer blir allt – sjukdomen, om det nu är vad som drabbar flickorna (jag tänker inte säga något…), mysteriet, flickornas knoppande sexualitet, kroppar i förändring, det implicita hotet som kommer såväl inifrån som utifrån, föräldrarna som hjälplöst ser på – en gotiskt betonad helhet som hypnotiserar och suggererar läsaren, får en att minnas och vrida sina händer över att ens döttrar kommer att gå igenom samma sak. Jag tänker faktiskt – high praise indeed, men helt ofrånkomligt – en hel del på Joyce Carol Oates i sitt mest mörkhjärtade esse och blir inte alls förvånad över att Oates twittrat entusiastiskt om ”The Fever” häromdagen.

Ja, lovorden och jämförelserna med ikonisk Dark lady of American letters är faktiskt helt ofrånkomliga när man försöker tala om Megan Abbotts böcker. Min kompis, författaren och fellow mörkervurmaren Mats Strandberg, uttryckte det så bra när han blev ombedd att beskriva Abbotts författarskap för tidningen Books & Dreams:

Megan Abbotts böcker handlar ofta om människor med begär som de inte riktigt förstår själva, som dras in i situationer de inte kan ta sig ur. Det är både realistiskt och förhöjt, både skrämmande och vackert. För mig rör sig hennes böcker i samma värld som Twin Peaks, noir-filmer och Lana Del Reys bästa texter.

Abbott - Om du vgar_0ca6744988bcc073754eaa4631506cf5Sommarens bästa bok kom förresten att bli årets bästa bok när det var dags att sammanfatta mitt läsande 2014. Nu är Abbott äntligen utgiven på svenska – ”Dare Me” har precis utkommit på Bokfabriken under titeln ”Om du vågar” – och i samband med boksläppet besökte Abbott Sverige och gjorde bland annat ett uppskattat framträdande på Uppsala English Bookshop. Det säger sig självt att jag kastade mig över möjligheten att intervjua Megan Abbott under hennes Sverigebesök häromveckan. Jag blev faktiskt erbjuden att intervjua henne över ett glas vin, vilket naturligtvis hade varit beyond dreamy, men pga LIVET – den där krångliga besten som tyvärr inkluderar fler beståndsdelar än böcker, läsande och vinsnack med topp fem-författare – fick jag istället nöja mig med att maila frågor till Megans urtrevlige förläggare Erik på Bokfabriken, som sedan intervjuade Megan åt mig under hennes besök. Vad som nu följer är en transkription och översättning av det samtalet. Det är min innerliga förhoppning att ni ska gilla intervjun – och om ni ännu är Megan Abbott-oskulder, grattis! Abbott talar i intervjun här nedan bland annat om hur tonårstiden, de år i livet hon ständigt återbesöker i sitt författarskap och gör så mästerligt, är en serie av första gånger: första kärleken, första sexuella upplevelsen, första sveket… Jag lovar att första gången ni läser en Megan Abbott-roman kommer att bli fullkomligt makalöst, något helt annat än misslyckade fummel i mörka rum på fester (fast med exakt samma andlösa känsla av att bli försedd med ögonbindel och ledd in i något mörkt, nytt och spännande).

Och nu ger jag er Megan! (Och jag lyssnade naturligtvis på Lana del Rays senaste skiva medan jag skrev ihop och översatte intervjun från transkriberingen.)

megan-abbott-photo-by-drew-reilly-web

Dina senaste tre romaner – ”The End of Everything”, ”Dare Me” och ”The Fever” – följer tonårsflickors liv på ett oerhört nära och trovärdigt sätt. Jag blev totalt fångad av alla tre och mindes plötsligt – inte för att jag egentligen någonsin glömt – vilken mörk och förvirrad plats det är, ens tonårstid. Hur kommer det sig att du hela tiden återvänder till tonårsflickors inre landskap och sociala sfärer i ditt skrivande? Vad är det som gör tonårsflickor så intressanta som protagonister?

På sätt och vis är det en sorts författarlösning för mig. Men jag tänker mycket på det faktum att tonårsflickor, så genomträngande och ständiga som ikoner i amerikansk kultur, men också globalt, ändå är så underutforskade i litteratur bortom en sorts Lolitaversion eller den där materialistiska mean girl-varianten. Det finns otroligt mycket material att hämta för mig som författare, och i och med att jag själv varit en ung flicka kan jag till och med komma ihåg en del av det! Men jag tror också när det gäller tonåren att det är en tid i ens liv när allt liksom är rått. Du har inte kommit på hur du ska skydda dig själv än, allt är på liv och död hela tiden. Du har inte tagit på dig livets mask än. På sätt och vis är det vad vi alla är, om du skulle rycka bort vår skyddsrustning, så att säga. Så det är perfekt för dramatik. Det är en dramatisk tid med tanke på alla första gånger, du vet: din första kärlek, din första sexuella erfarenhet, din första erfarenhet av att bli sviken, alla de där sakerna… Tonårstiden är en plats full av hemligheter och implicit mystik – jag antar att det går tillbaka till ”Twin Peaks”, för allt handlar som bekant om ”Twin Peaks”. Det finns så mycket mystik i den åldern eftersom du alltid försöker dölja saker från vuxenvärlden samtidigt som du vill ta dig in i den vuxna världen, så det är perfekt ur deckarperspektiv också.

”Om du vågar” utspelar sig i den skruvade, djupt tävlingsinriktade cheerleadervärlden. Vad hade du för förhållande till cheerleaders och cheerleading under dina high school-år?

Inget förhållande över huvud taget, faktiskt. På min tid var det inte särskilt intensivt eller tävlingsorienterat alls, det var mer lite pompom-viftande. Väldigt lite sportinslag, mer som att dansa kanske. Rika populära tjejer var cheerleaders, det var bara så det var, vad de var, och jag hade inget intresse av det. Eller skolanda för den delen. Jag var alltid skoltidningstjejen istället… Men det har förändrats mycket – nu är det mycket mer av en sport med vågade och komplexa inslag. I vissa delar av USA har det förstås alltid varit så – i Södern, till exempel, där det är som en religion eftersom fotboll är så stort där.

Så min fascination för cheerleaders kom senare, mycket senare. Nu har det gått fyra år sedan jag skrev färdigt ”Om du vågar”, men när jag väl fick en smak för den världen fortsätter jag att fascineras. Jag är bländad och full av beundran inför hur modiga tjejerna är, riskerna de tar, hur de presenterar och klär sig själva, allt det där. Vad som en gång tedde sig ytligt och poänglöst för mig känns plötsligt väldigt badass. Om cheerleading behandlades som en sport, officiellt menar jag, skulle de förmodligen inte få göra mycket av det de gör. Det finns många som vill ge det sportprivilegier på grund av finansiering och så, men andra vill det inte eftersom det skulle innebära en närmare granskning och kontroll.

Hur tänker du kring cheerleadern som symbol? Tror du att det någonsin kommer en tid då cheerleaderns symboliska styrka – för tonårstiden såväl som sociala hierarkier – försvinner, från popkulturen och verkliga livet?

tumblr_n35i1dtPfb1sgixyoo1_r2_500

Populariteten verkar bara öka: i USA finns det nya TV-serier och realityprogram som utforskar cheerleading, och det känns överlag som om det mediala intresset för kvinnliga sporter som gymnastik har ökat massor. Men jag antar att den större frågan här är: är tonåringar nu för tiden så uppslukade av sina telefoner och social media och sådant att den fysiska världen får träda tillbaka? Du är ju faktiskt inte längre beroende av den fysiska världens begränsningar. Jag menar, om jag hade kunnat kommunicera med likasinnade tonåringar från hela världen skulle jag aldrig ha pratat med någon på min skola!

Å andra sidan har cheerleadern som ikon egentligen bara funnits sedan 1960-talet och blivit riktigt stor under de senaste, säg, tjugo åren, så jag tror att cheerleadern har många år kvar innan hon är överspelad.

Har du någon favoritcheerleader från populärkultur och/eller litteratur?

laura-palmer-smoking-diaryLaura Palmer från ”Twin Peaks” är ju cheerleader… Jag skrev en artikel i New York Times om cheerleaders när ”Om du vågar” utkom i USA och upptäckte att det finns massor att hitta: filmen ”American Beauty”, ”Veronica Mars”… På många sätt är det är en sorts symbol för den fördöma flickan, predestinerad för undergång, du vet, flickan som dör. Det där intresserar mig, men jag skulle kanske inte säga att jag har en favorit. Lika envist som undergångstemat är idén om att hon är den elakaste tjejen i skolan. Inte på ett intressant sätt heller. Cheerleadern är helt klart en bild av den komplexitet som döljer sig i alla ideal kring vad en amerikansk tonåring bör vara. Glad och solig hela tiden, men kan du inte se något annat dölja sig bakom ögonen…? Den bilden bar jag alltid med mig när jag skrev ”Om du vågar”, och också när jag tänker på den boken nu. Hur mycket i att vara en flicka handlar också om att vara två flickor?

Vilka författare och böcker fick dig att vilja bli författare?

diealittlesongisyouqueenpinburymedeep

Inom noirgenren [Min anmärkning: Megans fyra första böcker är historisk noir – jag har faktiskt inte läst ännu, men ett signerat ex av en av hennes första böcker är på väg hem till mig i detta nu, så jag lovar att återkomma] James Ellroy och Raymond Chandler, såklart. Joyce Carol Oates var en enorm inspiration från mig från tidig ålder. Mycket Southern Gothic också: Flannery O’Connor and Faulkner, men även engelsk gotik som systrarna Brontë. Jag har märkt att jag ofta dras till extremiteter i litteraturen (här blir jag, Helena, påmind om när Abbott twittrade om hur hon apropå en intervju med Richard Price om hur han enligt egen utsago lärt sig bli mer undertonad såg konceptet ”writing down” som en förolämpning mot läsare. Vet ni, jag är benägen att hålla med henne där).

Har dina inspirationskällor förändrats sedan du blev verksam som författare? Läser du på ett annorlunda sätt nu?

En klar tendens är att jag läser allt mindre för mig själv, för jag läser så mycket i yrket, för blurbar och recensioner. Så när jag väl läser helt själv, utan uppdrag, så märker jag att jag läser mer fakta än tidigare. Mycket historia och biografier, och det har varit väldigt nyttigt för mig, faktiskt, att hitta olika delar av historien som inte utforskats så mycket [”Underexplored” är ett ord som återkommer i ljudupptagningen, märkte jag snabbt]. Olika delar av Amerika som du upptäcker medan du läser, som kommer att bli ett stort inflytande. Och de senaste tio åren eller så har naturligtvis TV varit en jättestor inspiration. Det tycks vara väldigt vanligt för kriminalförfattare att vi är stora fans av TV-serier [Min anmärkning: och ibland blir de även medskapare – både George Pelecanos och Dennis Lehane har ju skrivit för ”The Wire”, t ex]  och det har ju verkligen varit en renässans för den här sorten av nästan Dickensianskt berättande. ”Mad Men” och ”The Wire” är två serier som har varit enorma inspirationskällor för mig, och jag letar alltid efter nya serier. Jag älskar serien som berättarform.

På tal om ursprung och inspiration. När det blev officiellt att ”Twin Peaks” kommer att återvända till TV 2016 twittrade du att allt du skrivit kan summeras av den där ikoniska bilden av Audrey Horne som tjuvröker på tjejtoan på Twin Peaks High. Låt oss säga att du får vara med och skriva den nya säsongen. Vilka historier och intrigdelar skulle du fokusera på? Ge oss din alldeles egen hisspitch för Twin Peaks, 25 år senare!

Vi pratade faktiskt om det igår [när Megan och Erik åt middag med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren], och jag gillade Mats version [jag var TYVÄRR inte med på middagen men gissar att det är samma teori som Mats pitchar i Twin Peaks-podden, så är ni nyfikna, ladda ner och lyssna!]. Jag är väldigt nervös över vad de kommer att göra. Så mycket av Twin Peaks och vår upplevelse av det handlade om vår egen oskyldighet medan vi tittade. Jag tror att vad jag skulle föreslå för att hålla mig så sann som möjligt till originalkonceptet är att hålla fast vid den känslan. Om du tittar på i synnerhet första säsongen så är den väldigt influerad av melodramatik från mitten av 1900-talet, Douglas Sirk-filmer, men också noir. Det finns ju många referenser till filmen ”Laura” och många referenser görs till den filmen med hjälp av Lauras namn, till exempel. Om Twin Peaks 2016 ska fortsätta i det där storslaget mörka, prunkande, perversa, visuellt trollbindande sättet att berätta så vore det fantastiskt. Och också, såklart, det mörka hjärtat som döljer sig i den amerikanska familjen. I linje med det skulle jag förmodligen föreslå en version där man kanske har Audrey som nu är mamma och därigenom en inblick i hennes familj, där kanske BOB har ett nytt hem. Men jag tror att jag skulle vilja hålla det inom den nya familjestrukturen, med hemligheter som sakta uppdagas. Kanske inte fokusera så mycket på den excentriska sidan av serien. Log Lady, du vet, jag älskar allt det där, den sidan av ”Twin Peaks”, men jag tror att seriens hjärta måste hamna i den här stora känslomässiga aspekten av att vara en familj. Och så måste det naturligtvis finnas röda gardiner…!

habitación-roja-800x450

Egentligen är jag nog inte så orolig. Jag tror att Lynch egentligen inte lyssnar på någon annan [skratt] och hur som helst är han för driven av sin egen musa för att riskera att repetera sig själv. Om man ser på ”Twin Peaks”, på filmer som ”Mulholland Drive” och ”Inland Empire” så blir det tydligt. Jag gick och såg en utställning av hans konstverk rätt nyligen, och du ser det där också. Han kommer inte att vara en parodi av sig själv. Dessutom har han ju alltid sagt att det finns så mycket mer att berätta med den serien.

(Och eftersom det aldrig kan bli för mycket ”Twin Peaks”: här skriver Megan för Vulture om hur ”Twin Peaks” influerat hennes författarskap.)

Vad skriver du på just nu? Kan du berätta något om det? När får vi läsa?

Nästa år! Den heter ”You Will Know Me” och handlar om modern till ett underbarn och hur det är att vara familjemedlem till ett underbarn, i det här fallet någon som är extremt begåvad inom gymnastik. Hur den särbegåvningen förvrider och styr familjen i stort. Om det finns ett barn som är anmärkningsvärt begåvat kommer allting om familjen att styras kring det barnet. Jag försökte komma på vad den speciella talangen skulle vara och fastnade för gymnastik eftersom det på ett sätt påminner lite om cheerleading. Fast på andra sätt är det inte alls likt, för det är så individuellt. Den främsta anledningen till att jag valde gymnastik är på grund av vad det gör med en flickas kropp, puberteten skjuts ofta upp av den hårda träningen. Hon tänker som en ung kvinna men hennes kropp förblir ett barns. SÅ rätt gör en gotisk kriminalroman! Så det är en berättelse om en av de där speciella familjerna [visst går tankarna osökt till Joyce Carol Oates ”Älskade syster”?] ur mammans synvinkel. Och sedan händer något hemskt…! I ”The Fever” är ju en av berättarrösterna en av flickornas pappa och det kom att intressera mig väldigt: vad det innebär att vara förälder idag, med glappet mellan generationer. I ”You Will Know Me” är familjen på sätt och vis isolerad från sin omvärld. Titeln kommer från den rumänska gymnasten Nadia Comănecis självbiografi – en underbar bok som hon faktiskt skrev själv. Jag rekommenderar den till alla, hon är väldigt öststat och järnridå i sitt sätt att skriva, hennes röst är väldigt sträng. I en av de tidigare passagerarna säger hon ”Jag känner inte dig, men du kommer att känna mig” och det slog mig som en väldigt Joyce Carol Oates-aktig, underbar titel.

Vad läser du just nu?

En kommande bok, Liza Klaussmans uppföljare till ”Tigrar i rött väder” som jag tror släpps i USA och Storbritannien i april eller maj. Den är fantastisk. Glamourös, vacker och sorglig, perfekt för en resa eftersom det bara är att kasta sig in i den världen. Sarah Waters ”The Paying Guests” läste jag också nyligen och tyckte oerhört mycket om. Den hade också varit perfekt för resor. Ofta har jag minst två böcker på g, en för tunnelbanan (Watersboken är dock inte så tunnelbanevänlig!), en för en blurb, en för research… Det kan bli upp till tre på en gång. Det där är en rest från mina år som doktorand då man var tvungen att lära sig läsa mycket på en gång.

Vilken var den senaste bok som fick dig, för att parafrasera Oprah Winfrey, att vilja ropa dess namn från bergstopparna?

we-were-liars

Det måste ha varit förra sommaren när jag läste E Lockharts ”We Were Liars” [klättrade bara så där åtskilliga steg uppåt på min att läsa-lista…]. Älskade den. Den kändes väldigt vuxen, ljuvligt mystisk, och så har den en av de mest fantastiska intrigvändningarna. När du läser så mycket som vi gör är det svårt att bli såld på en intrigvändning, men den här blev jag helsåld på. Jag behöver egentligen inte någon stor twist när jag läser fiktion men när du får en, och dessutom läser så mycket som vi båda gör och har insikter i intriguppbyggnad, är det en underbar, nästan magisk känsla.

Tack Megan Abbott och Bokfabriken för att denna intervju blev av! Följ Megan på Twitter för regelbundet uppdaterande kring skrivande, böcker, film, popkultur och noir – och framför allt, läs hennes böcker!

BWPFF_WEBSITE_BOOKS_2

Härom veckan avslöjades årets long list för de nominerade till Baileys Women’s Prize for Fiction, som jag mentalt kommer att fortsätta kalla Orange Prize pga förknippar Baileys med ogenomtänkt tonårsfylla. Oavsett vad priset heter så är det, tillsammans med Edgar Award, förmodligen det engelskspråkiga litteraturpris jag värderar högst när det gäller att ramla över nya intressanta författarskap inom genrer jag gillar. Orange Prize/Baileys Women’s Prize for Fiction knows good books, helt enkelt, och årets samling tycks inte vara något undantag. Flera gamla goda Dark Places-vänner återfinns på långa listan, däribland Sarah Waters och Anne Tyler. Månadens bokklubbsval i English Bookshops eminenta reading group, ”The Bees” av Lauline Paull, råkar som av en händelse redan stå i mitt nya fina Virginia Woolf-bokstöd och är med på långlistan, så manegen är redan krattad: åtminstone tre av long list-böckerna kommer jag att läsa oavsett inom en rätt snar framtid. När jag läste Bokbabbels recension av Emily St. John Mandel’s ”Station Eleven” (som verkar jättebra) föddes en liten idé. Vore det inte kul att läsa åtminstone hälften av de nominerade? Jag är ju väldigt intresserad av samtida engelskspråkig skönlitteratur ändå – vet inte om ni märkt det – och läser till största delen kvinnliga författare utan att reflektera kring det, så det vore egentligen inte så mycket en utmaning som klassiskt Helenamodus. Dessutom vore det kul med något slags tema nu när jag äntligen fått tillbaka läslusten och bloggtempot.

Den 3 juni utses årets vinnare. Innan dess hoppas jag ha läst och bloggat om minst en handfull av Baileysnomineringarna. ”The Paying Guests” (som jag läser just nu), ”A Spool of Blue Thread”, ”The Bees” och ”Station Eleven” är redan givna. Har nosat lite på de övriga och blev instinktivt nyfiken på Heather O’Neills ”The Girl Who Was Saturday Night” efter baksidestexten (okej, helt ärligt: she had me at  ”[…]forms a bond with her twin that can never be broken”). Upplägget låter lite “Truman Show”, och jag gillar idén att bekanta mig med en stad jag läst extremt lite om. MEN: det är alltså bok nummer två i en pågående serie och jag har jättesvårt för att bara hoppa in i en serie. Jag får fundera lite. Men det låter onekligen lovande:

At birth, Nouschka forms a bond with her twin that can never be broken. At six, she’s the child star daughter of Quebec’s most famous musician. At sixteen, she’s a high-school dropout kicking up with her beloved brother. At nineteen, she’s the Beauty Queen of Boulevard St-Laurent. At twenty, she’s back in night school. And falling for an ex-convict. 

And it’s all being filmed by a documentary crew.

”Elizabeth Is Missing” av Emma Healey ligger också bra till då jag sett den i mitt Instagramflöde och blivit nyfiken. På beskrivningen låter den lite besläktad med både ”Before I Go to Sleep” och ”Still Alice”, två storfavoriter. Har ni läst några av de nominerade och gillat får ni hemskt gärna hojta till!

Ja, just det, jag ska intervjua Sarah Waters, åka till Helsingfors, vara med i bokcirkel, spela in podd och flytta också under denna tidsperiod, men det löser sig, right? /Mvh Hope Springs Eternal (som tydligen inte lärt sig ett dugg av förra årets Edgarmagplask).

Goodbye Love ;(

3493886_1200_675

Sorgliga, sorgliga nyheter: författaren Charlotta Cederlöf är död, rapporterar bland annat Svenska Dagbladet. Läste och älskade ”Hello Love” som väldigt ung vuxen. Den kom att bli något av en bibel faktiskt, på samma sätt som jag vet att Cederlöfs ”Och likväl rör hon sig” (som jag märkligt nog aldrig läste) blev för många likasinnade. Total igenkänning på Londonvurmen, subkulturell identitet och världsuppfattning. ”Hello Love” utkom rentav samma år som jag med nyligen krossat hjärta och uppdämt behov av mörka klubbspelningar i Camden Town åkte till London. Kanske kom den att betyda extra mycket för mig just därför. Säkert påverkades jag även av det faktum att huvudpersonen hette som jag. Jag ville gärna verka svår på den tiden, med mina hundörade Virginia Woolf-romaner köpta för 20 p i South Banks boklådor, mitt maniska Tinderstickslyssnande och mitt svårmod, men i själva verket var jag nog ganska enkel ibland. Åtminstone när det gällde litterära darlings.

Jag har alltid lagt stor vikt – somliga skulle säkert säga för stor – vid det som många skulle avfärda som rena sammanträffanden. I don’t believe in an interventionist god, men jag tror på litterär serendipitet (and I know that you do, too, Dark Places-läsare). Litterär serendipitet: den lätt deterministiska tanken att det finns just rätt bok för just rätt tillfälle, att den boken söker upp dig när du behöver den som bäst.

Precis en sådan bok blev ”Hello Love” för mig. Har inte läst om den som vuxen, inte vågat.

Vill göra det nu.

Vaknade till synnerligen trevliga nyheter på Kate Mortons Facebooksida: en ny roman utkommer i oktober – och den kommer att heta ”The Lake House”! Favoritförfattare och favoritplats/motiv (läs mer om min mångåriga faiblesse för lake houses här)! Jag har ju tidigare påtalat behovet av en nationell helgdag för Kate Morton-romansläpp (hey, kan vi ha kanelbullens dag kan vi ha Kate Mortons dag), en fråga som bordlagts senaste åren men nu känns skriande aktuell.

I väntan på ”The Lake House”: jag börjar äntligen få igång läslusten igen och inser att jag är i akut behov av något Kate Morton-aktigt, dvs superbrittiskt, delvis historiskt och smyckat med mörka familjehemligheter, mystik och ett och annat dammigt herrsäte. Vilka författare bör jag sikta in mig på? Katherine Webb har jag en oläst bok av hemma, Lucinda Riley brukar dyka upp bland besläktade författare när jag önsketankesgooglar Morton på Amazon och Fantastic Fiction (as one does). Daphne du Maurier och Mary Stewart, anglofilgotikmysets litterära gudmödrar, har jag ett litet antikvariatinskaffat bibliotek av hemma som jag ämnar dyka ner i snarast. Har ni flera tips? Det får inte vara för mycket romantik (jag är överlag mer Jack the Ripper än bodice rippers), men däremot får det vara obegränsat med fallfärdiga gamla slott och stugor, dolda tragedier och gärna lite Cornwallmystik. Vilken sorts brittisk landsbygd som helst höljd i lagom nostalgisk lins går bra förresten.

Vad ska vi kalla denna underbara subgenre förresten? Anglifilgotikmys är onekligen lite långt.

Hon bubblade av frågor, #boblmaf svarade…

marazion-stmichaels-mount-cornwall

Omotiverad bild på godtyckligt slott som hade kunnat vara ett Kate Morton-omslag om de hotfullt grå skyarna ljusats upp en smula. För det är ju grejen med Kate Morton: det slutar alltid lyckligt, hemligheterna avslöjade, katharsis uppnått.  Och sådär vartannat år dimper det ner en ny tegelsten att svepas in i. För mig som är a) vanedjur, b) tokanglofil och c) i grunden ganska/väldigt sentimentalt och blödigt lagd finns det något djupt trösterikt i Kate Mortons romaner. Där är jag långt ifrån ensam.

Cheers, #boblmaf!

Igår kväll var det utdelning av årets Massolit Book Blog Awards i Massolits lokaler, och jag var självklart där i egenskap av nominerad (i klassen Årets bokblogg) och stolt medlem av #boblmaf. Kulturkollo blev värdiga vinnare i kategorin Årets bokblogg och tog även hem priset för Årets inlägg med Lottas text om chicklit, medan Feministbiblioteket – också extremt välförtjänt – blev Årets nischade bokblogg. Efter prisutdelningen dracks det vin, pratades böcker och bokbloggarmaffian. Jag fick en nyheterna från Ponto Pocket, Hannah Kents ”En mörderska bland oss” som jag varit sugen på länge, av boktipsardrottningen Bia, och Linda och jag passade på att tala oss varma om Elizabeth Hand i allmänhet och Cass Neary-böckerna i synnerhet nu när vi befann oss bland branschfolk. (Helt ärligt: det är SJUKT att hon inte är utgiven på svenska. Vilket förlag ska rätta det misstaget?) Vi var ett par stycken, inklusive Linda från Kulturkollo/Enligt O och yours truly, som gick vidare efteråt och pimplade cava. Det känns idag kan jag meddela, men var definitivt värt tröttmössa.

Tack alla som röstade på mig i tävlingen! Och skål och hurra för #boblmaf, även så här dagen efter! Vi är ett så sjukt trevligt gäng ju.

11007940_401920836654407_492559399_n

11033013_329062480620926_430934621_n

Fotokredd: Kulturkollo (det är jag och Hanna på Feministbiblioteket på bilden längst ner)

ÄNTLIGEN!

 

Polarpriset till Emmylou Harris. About bloody time. Och nästa år PJ Harvey? (Eller är jag bara girig nu?)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 245 andra följare