Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Detta gjorde mig glad (via Stephen Kings FB):

 

11693982_630858943720358_1121574420005401068_n

Stephen King besöker inspelningen av ”11/22/63”. JJ Abrams regisserar och James Franco spelar huvudrollen som Jake. Jag tror att detta kan bli riktigt, riktigt bra. En av de Kingfilmatiseringar man VILL minnas.

Ni minns väl min ”11/22/63”-feber när det begav sig i Annie Wilkes-land för – gud ändå! – fyra höstar sedan?

The-affair-2

Sommaren 2015 är verkligen Stora Seriesommaren för mig (nej, jag tänker INTE klaga på vädret). Sedan jag flyttade och skaffade HBO har jag slukat serier: de två sista säsongerna av ”Girls”, ”Looking” (GE MIG EN TILL SÄSONG), ”Californication”, ”The Real L Word” och nu ”The Affair”. Bara ”The Affair” nu, faktiskt: frukost, middag, läggdags. Jag är besatt.

Att jag skulle gilla ”The Affair” var en lågoddsare: jag menar, Montauk, familjedrama, hemligheter, lögner… och så har något hänt, men vad? Väldigt Dark Places-kompatibelt allt detta. Men det som verkligen får mig att försumma min läsning och istället klämma ännu ett avsnitt är berättartekniken. Det sägs ju då och då att TV-serien är den nya romanen, ett påstående som jag ofta tycker används lite för slentrianmässigt (romanen är alltid den nya romanen, ändå). När jag ser ”The Affair”, som känns mer litterär än många romaner jag läst i år, är jag plötsligt (kanske) benägen att hålla med. Det är sååå snyggt narrativ! Litterär thriller deluxe. Som jag twittrade häromdagen:

Denna berättartekniska dualitet/ambivalens tar sig olika uttryck. Dels i smådetaljer (kanske allra mest fascinerande, för jag tänker att det säger så mycket om personerna). Hur syltburkarna kostar tolv dollar i hans minne, och sedan trettio i hennes. Men också större saker, sådant som jag tänker mig utspelar sig vid den tunna, ofta osynliga linjen mellan självbild och självbedrägeri, lögn och önskan, minne och efterkonstruktion. Vem som kysser vem, vem som ber den andre att sluta, vem som är i kontroll. Men har jag verkligen läst en roman som använder sig av samma berättarteknik som ”The Affair”? Där samma skeende skildras på två avvikande sätt, marinerat genom två olika medvetanden, två agendor? Jag vet faktiskt inte, men har tänkt på det sedan jag fick frågan på mitt Instagramkonto häromdagen då tips på böcker med liknande känsla som ”The Affair” efterlystes. ”Gone Girl” passar ju helt klart in i den här kategorin, och jag tänker mig även att en Douglas Kennedy på topphumör tangerar något av detta (han behärskar iaf östkustsporren, oväntade vändningar och förbjuden kärlek till perfektion). Det blev Kennedy jag spontant tipsade om, även om det inte känns helt klockrent så får man ju ändå en liknande miljö och känsla. Kanske kan E. Lockharts ”We Were Liars” passa in här också..? Jag vet i alla fall att jag också vill läsa böcker som ger samma känsla som ”The Affair”, så om ni har tips, säg till! Nyckelord: sommar, östkust, bedrägeri, svek, otrohet, opålitliga berättare. These are a few of my favourite (literary) things! Mmm.

image

I den bästa av världar borde alla få sms från sin personliga bokhandlare så fort en ny intressant bok av ens favoritförfattare kommit ut. Jag är redan där. Nu idag, mitt uppe i febrilt Crimetime-förberedande och tillbaka-till-jobbet-trötthet, dök en bild på en ny Cathi Unsworth upp från min personliga bokhandlare (vi kan kalla honom Jan). Jag tyckte hemskt mycket om ”Weirdo”, så mycket att jag omedelbart efter läsning bunkrade upp med allt Unsworth – som jag tänker mig lite som en brittisk Elizabeth Hand, om man ser till mörkret, punkigheten och oräddheten att kasta sig in i nya genrer och eror– hunnit skriva. Hade dock ingen koll på att hon skrivit en ny roman, men se, det behöver jag inte ha koll på när jag har en personlig bokhandlare som mmsar mig den infon.

I denna bästa av världar som jag råkar leva i räckte det med att svara ”Åh! Skicka!” för att lägga min beställning. Och så vips har jag ännu en roman att se fram emot. Det är lite så jag jobbar. ”Without the Moon” är något så Dark Places-kompatibelt som en blodig seriemördarskildring – tydligen baserad på verkliga händelser – i blitzens London och det låter ju alldeles oemotståndligt i den här blurben:

Prostitutes, psychopaths, detectives, villains and psychics move through its corridors, glimpsing heaven and hell in an atmosphere that is so charged it can almost be touched.

Återkommer med recension när jag läst!

My Crimetime

Om drygt tre veckor åker jag till Visby för att medverka som moderator på Crimetime Gotland! Är peppad, spänd, nervös, glad, fangirlig och peppad  (sa jag det…?) i en salig blandning. Här kommer en genomgång av de programpunkter där jag medverkar, OBS att tider och plats kan komma att förändras en aning. Hela festivalprogrammet hittar ni här.

TORSDAG 13 AUGUSTI (INVIGNINGSDAGEN)

Kl 17.00–17.30 Almedalsbiblioteket

marwood

My story. ”Känsligare läsare varnas” skrev DNs Lotta Olsson om Alex Marwoods Granne med döden.  Bakom pseudonymen Marwood döljer sig den brittiska journalisten och författaren Serena Mackesy. Möt henne i en personlig intervju. I samtal med Helena Dahlgren (på engelska).

FREDAG 14 AUGUSTI

Kl 10.30–11.00 Donners Eventhall

lars-kepler3a

Horror! Alex Marwood och Lars Kepler i ett samtal om skräck och våld i den moderna thrillern. I samtal med Helena Dahlgren (på engelska).

Kl 11.45–12.25 Wisby Strand

DeniseMinaTHUMB bauer
Bloody British. Denise Mina och Belinda Bauer om hur de har förnyat den brittiska deckartraditionen. I samtal med Helena Dahlgren (på engelska).

Kl 12.30–13.15 Wisby Strand

Tony-Parsons-Autho_2905921b Christoffer-Carlsson-21-418x300
Seriemördare. Tony Parsons, Christoffer Carlsson och Lars Kepler om varför seriemördare lockar såväl författare som läsare. I samtal med Helena Dahlgren (på engelska).

Kl 14.00–14.30 Donners Eventhall

Prisutdelning_2014_1
Duellen: Thriller vs deckare. Författarna och vännerna Christoffer Carlsson och Thomas Engström tar stilgrepp på varandra. I samtal med Helena Dahlgren.

LÖRDAG 15 AUGUSTI

Kl 10.30–11.10 Almedalsbiblioteket.

olsson
Topp 100. DN:s deckarexpert Lotta Olsson om listan över världens bästa deckare. I samtal med Helena Dahlgren.

Kl 12.00–13.45 Folkets bio (insläpp från 11.30)

marialang1

Maria Lang-thrillern ”Mördaren ljuger inte ensam”. Inleds med ett samtal om Maria Lang, pusseldeckarens mästarinna, med författaren och bloggaren Helena Dahlgren och  Ann-Marie Skarp, som tidigare var Langs förläggare.

Kl 14.30–15.00 Trädgårdsscenen, Clarion Hotel Wisby
På liv och död. Hyllade författaren Christoffer Carlsson om framgångsresan och böckerna som format hans författarskap. I samtal med Helena Dahlgren.

Kl 15.00–15.30
Trädgårdsscenen, Clarion Hotel Wisby
My story. Denise Mina. Möt den hyllade brittiska deckarstjärnan i en stor intervju. I samtal med Helena Dahlgren (på engelska).

SÖNDAG 16 AUGUSTI

Kl 10.05 (ca) Clarion Hotel Wisby

Hobbs-MLionstar

Nya stjärnor. Roger Hobbs och Christoffer Carlsson i ett samtal om de nya krim- och thrillertrenderna och att kallas för underbarn på deckarscenen. I samtal med Helena Dahlgren (på engelska).

Best of Crimetime med Denise Mina (och yours truly, som direkt efter åker till flygplatsen i taxi med min gamla deckaridol, förmodligen trött in i märgen, antagligen hes men glad och krimnördig som få).

Hoppas att vi ses på Gotland i augusti!

who-do-you-love-9781451617818_lgPå tal om förmiddagens rec där bland annat Weiner nämns: ni har väl sett att det blir en ny roman av Jennifer Weiner i år igen? ”Who Do You Love” släpps den 11 augusti och beskrivs som ”A sweeping, warmhearted, and intimate tale”. Gud så många av mina underhållningsfavvisar som blurbas som just ”sweeping”. Fast det är just det där storvulna, episka jag vill åt ju.

För övrigt skulle jag bli mycket förvånad om inte karaktären Rachel Blums namn är en nick till Weiners gamla idol Judy Blume. Jag började läsa Blumes nya roman ”In the Unlikely Event” på planet hem från London. Kanske inte det bästa valet då den visade sig handla om flygkrascher… Jag och lästajmingen, alltså (när jag tog färjan till Helsingfors och Breakfast Bookclubs bokresa hade jag PRECIS läst ut råmanuset till Mats Strandbergs kommande skräckis ”Färjan”…). Ska plocka upp den igen när jag inte planerar att flyga på ett tag.

Summer-Secrets-UK_250x398Få författarskap signalerar sommar och ledighet som Jane Green. Därför är det symptomatiskt att en flygvärdinna på British Airways kommenterade ”Åh, är det hennes nya? Jag älskar hennes böcker, the perfect holiday read!” när jag satt och läste Greens alldeles nyutkomna ”Summer Secrets” på en flygning till London häromveckan, en miniflaska sauvignon blanc bredvid. Egentligen är det där med vinflaskan djupt ironiskt med tanke på romanens ämne, för ”Summer Secrets” är en släkting till Ann Learys ”The Good House” eller Jennifer Weiners ”All Fall Down” (skildringar av kvinnligt missbruk är uppenbarligen min semesterläsning of choice: här har ni dubbelrecension från förra sommaren om de två böckerna). Det handlar om Cat, som under 90-talets slut festade nätterna igenom i London tills ett svek – en direkt konsekvens av hennes drickande – fick henne att inse att hon hade problem. Klipp till nutid, en nykter Cat som äntligen känner sig beredd att åka tillbaka till Nantucket, där allt gick så snett för många somrar sedan. Hon hoppas på att få förlåtelse och avslut, men är tiden mogen? Är Cat mogen?

Att skriva lätt om det svåra är en konst som få behärskar, men jag tycker att många av de stora namnen i den anglosaxiska underhållningsgenren är bra på det. Marian Keyes, som själv har erfarenhet av depression och alkoholism och som, inte helt förvånande, blurbar ”Summer Secrets”, är en. Jennifer Weiner och Lisa Jewell två till. Ställd bredvid dessa har Jane Green alltid känts lite lättviktig: jag har visst jämfört hennes böcker med mitt favoritgodis skumbananer. Ljuvligt sött och lättsmält, men eftersmaken blir för sötsliskigt kvalmig och ingenting stannar kvar. Främst har jag läst Green för hennes fantastiska New England-skildringar. Miljöerna, husen, inredningen, kläderna, alltsammans är som en beroendeframkallande livsstilskatalog över östkustsleverne modell övre medelklass. Även här levererar Green naturligtvis New England-porr deluxe, men tonfallet är allvarligare, svärtan mer påtaglig när hon tar sig an skammen i kvinnlig alkoholism. För visst döms kvinnor hårdare när de hamnar i missbruk – här tänker jag bland annat på ”Amy”, Asif Kapadias hjärtekrossande dokumentär om Amy Winehouse som jag såg i London, där hon äntligen får vara den storslagna sångerska hon alltid var men där pressens och omvärldens skadeglada ögon hela tiden anas som ett mörkt ackord. She’s lost control again (hellre hon än vi). Manligt missbruk glorifieras, kopplas ihop med en allmän genikult, ett coolt normbrytande, kan till och med ses som lite underhållande (lex Keith Richards). En kvinna som ramlar omkull, får minnesluckor, super killarna under bordet, vaknar upp i främmande sängar, somnar ifrån sina barn? Folk håller sig för skratt, minst sagt. Och är inte sena att peka finger, skuldbelägga, äcklas. Det är naturligtvis helt åt helvete.

Samtidigt tycker jag mig se, i takt med att kvinnotillvänd mainstreamlitteratur blir allt mer benägna att tackla ämnet, en ökad öppenhet. Kanske blir ”Summer Secrets” en del av det. Och i väntan på facit har vi som uppskattar vår sommarläsning med en stor skopa mörker en ny bok att ta oss an.

PS: Det blev inget vin alls på vägen hem, faktiskt. Inget efter det heller. Även vi som inte delar Cats historia kan ibland behöva ifrågasätta alkoholnormen och vad den gör med vår självbild och hälsa. Men när jag träffar #boblmaf i början av augusti, då skulle jag tippa på att jag är sugen på ett glas vin igen. DS.

… och näst Captain Trips är det värsta av allt att bli sjuk ens sista semestervecka. Det blir inte mycket gjort här nu – däremot sover jag tillräckligt mycket för att imponera på mina tålmodiga ungar – men när jag mår bättre ska jag blogga om min litterära Englandsresa, läsplaner, Crimetime-preppande och annat kul. Stay tuned!

4be82692a705e

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 299 andra följare