Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Lo and behold, titta jag bloggar! Vet inte om jag skulle kalla detta en comeback, direkt, men jag har läst en bok som jag gillade så mycket att det inte riktigt räcker att skriva lite på Insta och Goodreads. Så varsågoda (och ni som följer mig på sociala medier, ursäkta för dubbelpostning):

The fasting girls, känner ni till dem? Under 1800-talet rapporterades det på Irland och i Storbritannien om ett antal barn som sades överleva i månader på enbart vatten. Ivrigt påhejade av närstående och byfolket, ibland med ekonomiska motiv, ibland religiösa (eller både och), ”frodades” de på luft. Sanningen var oftast betydligt mörkare: t ex dog en flicka i Wales 1869 som en följd av fastandet. Det är bland annat hennes historia som Emma Donoghue inspirerats av här. Precis som i ”Room” är det mörkt, ibland på ett nästan ofattbart sätt. Återigen en fantastisk skildring av ett lidande barn och människorna runtomkring. Fast här finns också ljusstrimmor, tack och lov. För mig, som före ”Room” kände till och uppskattade Donoghue främst som en historisk författare (”Slammerkin”, om tidiga 1800-talets London, är nog min favorit), är det fint att återigen få njuta av hennes förmåga att få det som sedan länge är dött och begravt att vibrera med liv. För precis som i alla bra historiska romaner finns det MÅNGA paralleller till nutiden. Tur att vi inte lever i ett tidevarv där unga flickor svälter sig inför en ivrigt påhejande publik. Eller vänta nu…

Och ni som är Crimetime bound (bara 21 dagar kvar nu!): kom gärna och lyssna på mig när jag intervjuar Emma Donoghue under programpunkten My Story kl 10.45 den 3 augusti! Helt fangirlstissig redan nu. Jag har även ett samtal med henne och Lars Kepler kl 13.30 på fredagen. Då ska vi bland annat prata om att skriva mörker, och resonera lite kring thrillerbegreppet.

PS: Utkommer på svenska under titeln ”Miraklet” på Modernista/Louise Bäckelin förlag i augusti om ni föredrar att läsa översatt.

16343873_10154313711417634_1555321838_nHär uppdateras inte så ofta, som ni märker. Men om ni vill kan ni istället titta in på en annan blogg, som tillhör en vän till mig. Hur nära vän beror lite på dagsformen, måste jag erkänna. Vi behöver inte gå in på det nu. Hur som helst: han kallar sig Orkidépojken. Ibland känns det som om jag känner honom, men så vänds mina armar bakåt och jag vet ingenting igen. Säkert är i alla fall att han skulle bli glad om ni tittade in, kanske sa hej till och med. Låt inte datumstämplarna förbrylla er, allt har sin förklaring, allt är logiskt. På något sätt. Någonstans.

Vi ses där!

 

KlassKlass by Elise Karlsson

My rating: 4 of 5 stars

En intellektuell coming-of-age om tillhörighet och tillblivande. Och klass, i dubbel bemärkelse. Fastän ingenting stort egentligen händer utanför berättarjagets huvud skapas en glöd i håglöshetens och det lågintensiva hatets tecken som manar till sträckläsning. Gick inte att lägga ifrån sig. Jag som själv (ganska håglöst) pluggade littvet på Stockholms universitet hösten då tornen föll känner igen mig mycket i Hélènes sökande. Eftersom jag själv precis skrivit en roman där huvudpersonen frågar sig själv ”Om jag nu skulle berätta? Med vilket mandat? Vems talan för jag?” uppskattar jag särskilt ”hämndboken” som Hélène skriver och turerna kring det. Ytterst sett är kanske Klass en berättelse om att bli författare.

Trots de stora och viktiga ämnena som Elise Karlsson, på sedvanligt skarp prosa, tar upp här är det känslan av håglöshet och meningslös vardag bland de fula husen på Frescati som jag tar med mig mest. Kallnat kaffe i muggar, hångel som borde kännas mer, en röst som brister gråtigt när det är dags att redovisa. Det stora i det lilla, det som man senare, med facit i hand, ska se som avgörande för den man blev. Allt som senare skrevs. Jag älskar böcker där det inte händer något särskilt. För, som Säkert sjunger på sin nya skiva, det är ändå allt.

View all my reviews

The Girl on the TrainThe Girl on the Train by Paula Hawkins

My rating: 3 of 5 stars

THE Girl book sedan Gone Girls dagar, superhajpad och LIVET-jinxad av mig då ett förhandsexemplar damp ner från brittiska förlaget samma dag som mitt äktenskap tog slut. Man kan förlora läslusten för mindre. Alltså tog det mer än två år för mig att läsa Paula Hawkins debut som spänningsförfattare, som sedan dess synts och lästs på stränder, tåg och flygplatser i hela västvärlden och även blivit film. Är man lagd åt det lätt elitistiska hållet, om man vill vara den som upptäcker hajper först snarare än att bara haka på, om man inte gillar att se den unika snöflingan smälta i värmen, kan man förlora läslusten för mindre.

Lite signalfel på vägen, kan man säga. Men till sist läste jag. Lever den upp till hajpen? Ja. Och nja.

På ja-sidan: den vardagsgrå pendlarskildringen, fukten av immiga tågfönster, främmande, svettiga kroppar alltför nära, skammen i att öppna en färdigblandad gin & tonic på tåget hem. Den oundvikliga kopplingen till Agatha Christies 4.50 från Paddington är naturligtvis också ett JA.

På nja-sidan: konstruktionen och upplösningen av deckargåtan.

På det stora hela en helt okej bladvändare, men nog har jag läst många brittiska spänningsromaner som bättre förtjänar världsherravälde. Dock: blir sugen på att åka tåg mellan London och Buckinghamshire (där min syster bor, så det var lätt att suggereras av tågscenerna). Fast vid färdigblandad g&t drar åtminstone jag min gräns.

(Och ja, jag har visst börjat recensera lite smått på Goodreads. Kommer att lägga upp en del av de mer ambitiösa reccarna även här.)

View all my reviews

wp-1488380382187.jpg

Idag, på självaste Hug a librarian day (snälla, krama INTE någon stackars bibliotekarie utan att fråga först, kroppslig integritet är viktigt!), släpps avsnitt 37 av Stadsbibliotekets podcast Solen. Det är ett skräckavsnitt som jag hade äran att gästa, och i sann hemsökt anda (tänk White noise, eller kanske de asiatiska teknikcentrerade skräckfilmerna från tidigt 00-tal) försvann första inspelningen från Elias mobil. Som de sanna troopers och skräckälskare vi är lät vi inte det stoppa oss: vi spelade in ett nytt, ännu bättre avsnitt, på en gång! Det blev ett otroligt kul samtal om svensk skräcktradition, genre, IRL-skräck vs fiktiva fasor, 100 hemskaste som generationsskildring – och så leker vi nummerleken med hjälp av H.P. Lovecrafts Anteckningsbok och mycket, mycket mer! Hoppas att ni gillar! Lyssna här.

Intervju med min förläggare/redaktör Linda Skugge på Boktugg.se om att Constant reader, hem till bland annat Cass Neary-böckerna, blir imprint på Lava förlag. Första titeln? Orkidépojken av yours truly, kommer i augusti. Sååå glad över detta!

Pga nytt jobb i kombination med bokredigering och de där berömda oxveckorna kommer jag inte att uppdatera så frekvent här framöver, men jag tänker INTE begrava en till blogg, lovar! Någon dag, kanske blir det snarare än jag tror nu, ska denna lilla odöding resa sig upp ur kistan. Meanwhile…

MUCK! (Typ)

15622301_10154872322096834_7412891917346364393_n

Twin Peaks-kortroman färdigskriven (just nu i alla fall…) i Sveriges Twin Peaks. Jag tyckte det kändes passande.

Råmanus ivägskickat! Nu blir det annat skrivande ett litet tag, varvat med – så småningom, inte riktigt än, men snaaart, jag kan nästan se det framför mig nu – det där ”ledighet” jag hört så mycket om. Tänkte försöka göra något åt min hemskt eftersatta bokhög, kanske rentav testa att läsa något annat än gamla Maria Lang som jag redan läst trettiofem gånger. Har hört mycket gott om ”A Little Life”, så den får nog bli min jullektyr. There’s more to life than writing, you know (but not much more).