Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Every day, the damp found a different course, bubbled in new patterns like fungus, emitted new smells, taunted her with fresh oozings, and the stairs and the landing were careless in their resentment, their aches and shadows and contractions of air.

touched

När familjen Crale tar över farmor Evangelines hus, med planer att slå ut väggen till grannhuset de köpt, i pittoreska Crowsley Beck strax norr om London ter sig alltsammans oerhört idylliskt till att börja med. Kanske rentav lite för bra för att vara sant…? Byn är så genombrittiskt gemytlig att filmbolagen står i kö för att spela in där och Rowena, mamman i familjen, ser framför sig hur hennes barn ska springa på de gröna gräsmattorna och frodas i skolan som sägs vara ovanligt bra. De har till och med hittat en särskild skola för familjens udda fågel, Evangeline den yngre, Eva kallad, som kanske inte direkt är förståndshandikappad, men udda, not quite there i sina viktorianska kläder hon ärvt från farmor och med låtsasvännen Freddie. Men snart visar sig huset – och kanske rentav byn – vilja annat. Renoveringen går dåligt, fukt dryper ner över tapeterna, väggarna skriker och håller emot och allt oftare känner Rowena doften av farmor Evangelines parfym i huset. Snart försvinner Eva, och senare ännu ett av de fem barnen. Det är 1963, och swinging London är fjärran från bylivet där allt observeras, som om hela Crowsley Beck vore ett dockhus. Rowena går omkring i det knarrande, viskande, fuktskadade huset och oroar sig för sina barn samtidigt som attraktionen till grannen Gregory växer sig allt starkare. Varför tycks huset motsätta sig renovering? Och vem är den gamla viktorianska damen som Rowena anar i spegeln…?

”Touched”, en av tre nyskrivna kortromaner som Hammer gav ut 2014, är en perfekt gotisk spökhistoria, som gjord för att läsas i ett sträck. Jag tänker på gamla viktorianska arketyper som the madwoman in the addict och Dickens Miss Havisham, liksom Charlotte Perkins Gilmans novell ”The Yellow Wallpaper” och filmen ”Village of the Damned”. I efterordet – som inte bör missas – berättar Joanna Briscoe att hon tillbringade sina första fyra levnadsår i byn där man 1960 spelade in just ”Village of the Damned”. När hon blev tillfrågad att skriva en kortare roman för Hammer började hon omedelbart tänka på sin tidiga barndoms by, som hon ännu hade minnen av, och hur hon skulle kunna befolka den med klassiska motiv inom spökhistorien. Det märks att Briscoe är väl inläst på den gotiska spökhistorien, och med Rowena, en slutkörd, frustrerad fembarnsmor med babykilon, ett ensamt hjärta och dåligt samvete, som huvudperson blir blandningen av klassisk haunted house-historia, klaustrobisk bythriller och erotisk bladvändare perfekt. Det är också väldigt smart att tidsmässigt placera romanen i en era där nytt och gammalt kolliderar. Språket är sinnligt och suggestivt, växlingarna mellan Rowenas känsloliv och det trilskande huset väl utförda. Dessutom har romanen ett sympatiskt budskap: kanske är det inte de ”konstiga” som är konstiga. Kanske är verklig ondska den som existerar bland de levande, inte i ekon efter de döda. Jag kom inte riktigt överens med Briscoes debut ”Ligg hos mig”, vill jag minnas, men nu är allt förlåtet och jag undrar om inte åtminstone en del av mina reservationer där hade med översättningen att göra.

Detta är måsteläsning för alla som älskar Susan Hills spökhistorier och ännu en vinnare från Hammer Books, som de senaste åren gått från klarhet till klarhet med romansläpp från Jeanette Winterson, Helen Dunmore, Sophie Hannah och våra – mina – egna stoltheter Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren i engelsk språkdräkt. Det är väl egentligen bara Minette Walters Hammerbidrag som jag fann för gruvligt, vilket på sätt och vis kan ses som en komplimang…

Nu hoppas jag på fler litterära spökhistorier i sträckläsningsformat från Hammer. Under tiden tänkte jag testa DBC ”Vernon God Little” Pierres bidrag ”Breakfast with the Borgias” och Julie Myersons ”The Quickening” som jag visst har i bokhyllan men inte ännu har läst, och be en liten bön till gotikgudarna att Hammer har vett att fråga Elizabeth Hand, Carol Goodman, Alex Marwood och Sarah Waters mfl att bidra med nyskrivna kortromaner framöver. Och så efterlyser jag ett liknande initiativ av svenska förlag. Här har ni en frivillig författare…!

Detta borde jag ha lärt mig efter trettiofem levnadsår: när jag åker på semester till en plats där det finns böcker behöver jag knappt ta med mig några egna. Detta gäller i synnerhet när resan går till mina föräldrars hus i norra Spanien, där bokhyllorna bjuder på allt från Ian McEwan och Richard Ford (pappas) till gamla Maria Lang och Stephen King (mina) och anglofila mysromaner och svenska deckare (mammas). Följaktligen blev jag inte direkt förvånad när jag i slutet av förra veckan började lyfta blicken från min egen nätta packning om, säg, ett tiotal böcker till det befintliga biblioteket. När jag hittade Kate Mortons ”En bevarad hemlighet” insåg jag något smått otroligt: jag hade inte läst den. Nope, för visserligen står ”The Secret Keeper” hemma i bokhyllan, men fastän den utkom för flera år sedan har det av oklar anledning inte blivit av att jag läst den. Jag, Helena*, som brukar kasta mig över Mortons nya romaner och t om förespråkade en internationell ”Kate Morton släpper ny roman”-dag som fortfarande blurbas på Forums pocketutgåvor av Mortons böcker!

(* = Om det är något jag har lite svårt för i Mortons romaner så är det den stilistiska vanan ovanan att stup i kvarten skriva ”Hon, Laurel”/”Hon, Dorothy”. Show, don’t tell. Men det är faktiskt bara en parentes.)

Ja, så tokigt det kan bli, hörni. Nu har jag hur som helst läst, och är väldigt nöjd med det. Detta är en klassisk Kate Morton: familjehemligheter i dåtid och nutid, bombnätter under blitzens London och värmeloja dagar på brittiska landsbygden. Förutom det sedvanligt försonande/katharsiska slutet bjuder även ”En välbevarad hemlighet” på en riktigt snygg vändning. Perfekt solstolsläsning – eller, i mitt fall, poolkantsläsning – i väntan på Mortons kommande roman med den redan konstaterat underbara titeln ”The Lake House”. Den tänker jag INTE låta stå oläst i bokhyllan i flera år, så mycket vågar jag lova.

morton

På tal om perfekta förutsättningar: exakt så här härligt hade jag det när jag sträckläste Morton.

Plötsligt – jag vill inte skylla på värmen denna gång – en insikt. En uppenbarelse, rentav? Ett av Oprahs berömda lightbulb moments?

Jag måste även ha dessa böcker (nej, Bokbabbel, vi var visst inte klara med sommarläsningspreppandet)! Som av en händelse reser jag till London nästa vecka och kommer då ha med mig en inköpslista. Eventuellt har jag redan köpt några av böckerna innan jag återigen lämnar svensk mark. Stranger things have happened.

killingmonica

Ny Bushnell (som jag gillar bäst när hon inte skriver om Carrie)! Metatema dessutom: handlar om en NY-baserad glammig författare som förgäves försöker ta död på sin mest kända litterära skapelse.

blume

Är du där, Judy? Det är jag, Helena, som växte upp med dina tokikoniska ungdomsböcker (t om Sawyer i ”Lost” har läst ”Are You There, God, It’s Me, Margaret”!) och även har väldigt fina minnen av din senaste vuxenroman, ”Summer Sisters”. Nu har du skrivit en till, din första på 17 år och eventuellt din sista bok över huvud taget, ryktas det om? Jag är där. SÅ där, Judy. Under tiden: fint reportage i New York Times där författare som Jennifer Weiner, Lena Dunham och Megan Abbott vittnar om hur Blume inspirerat och påverkat dem.

wolitzer

Eventuellt den perfekta boken att ha med sig i handväskan när man står på trappan till Sylvia Plaths hem på 3 Chalcot Square, Primrose Hill, såsom jag planerar att göra nästa vecka (näst ”Ariel” och min egen novell ”Lady Lazarus”, naturligtvis)? Älskade ju ”The Interestings” dessutom, så pass mycket att jag utsåg den till 2013 års bästa roman. Märkligt att jag inte redan läst denna. Blev påmind av Johanna L på Bokhora idag.

PS, på tal om plötsliga insikter. Vore det inte trevligt om Anton diSclafani, vars debutroman ”Yonahlossee Riding Camp for Girls” jag läste och gillade så mycket för två somrar sedan, skulle skriva något nytt snart? Inte hittat några indikationer på ny roman än, men jag uttrycker en liten önskning här så kanske den går i uppfyllelse. Det HAR hänt förut. Faktiskt.

Pga semester och utlandsresa har jag inte orkat lägga ut alla bilder från #bokhorafotoutmaning här på bloggen de senaste tio dagarna. Däremot har jag lagt ut en bild om dagen på Instagram. Det har varit väldigt roligt att få tänka till kring olika aspekter av böcker och läsning, dela med sig och – framför allt – se vad andra lagt ut för bilder. Tack Johanna K för ett superinitiativ!

Här kommer ett slags best of av de sista tio dagarnas bilder:

En överskattad bok

freedom

Månadens mest kontroversiella ämne? Jag såg en träffande formulering på någons Insta där användaren lagt upp en tom bild med motiveringen att det är som att bajsa på någons husdjur att tala om överskattade böcker. Jag förstår vad hen menade. Samtidigt tycker jag att det ligger i ordets natur – dvs ”överskattad” – att man sparkar uppåt. Och det är ju vår unika smak, våra älsklingar och irritationsmoment, som gör oss till läsare. En bok som jag tyckte var överskattad är Jonathan Franzens ”Freedom”. Älskade ”The Corrections” men fann denna lite för kyligt distanserad, lite för uppenbart ”duktig”. Som om Jonathan Franzen satt och skrockade över sin egen förträfflighet under skrivprocessen. Att jag i samma veva läste en del uttalanden från författaren om kvinnliga läsare och författare som inte direkt fick mig att jubla hjälpte inte. Alls. (Skrev ganska mycket om detta på Bokhora när det begav sig och fick både medhåll och mothugg. Väldigt intressant, detta, med heliga kor inom litteraturen. Jag blir lite automatiskt anti, särskilt om den heliga kon har en så genompretentiös hållning till sig själv och Litteraturen som Franzen ger utlopp för i varje intervju.) Jag har överlag väldigt lite tålamod för dryga män, särskilt när de skriver självgoda tegelstensromaner. Vägrar därför t ex läsa Knausgård fast jag säkerligen går miste om något. Men! Nu har det gått många år, vatten under broarna och allt det där, och jag är väldigt nyfiken på ”Purity” (utkommer i september). Jag vet ju att han kan, Franzen.

Förtjänar mer uppmärksamhet

Underskattad

Cornelia Read! Jag tycker faktiskt att det är ett mysterium att hennes böcker inte toppar försäljningslistorna. Mörkare, roligare och mer välskrivna thrillers får man leta efter och hennes litterära alter ego Madeline Dare är som en kriminallitteraturens Lorelai Gilmore. Bästa underhållningen. Längtar mig fördärvad efter del fem, som är på väg.

Ett bokminne

bokminne

Det var sommaren 1993, jag hade precis fått min första lön för mitt första sommarjobb och valde att lägga ett par hundra på Bokskotten, som den sommaren sålde Stephen King – de klassiska Legendakartonnagen som vi sjuttio-/åttiotalister fortfarande förknippar med läsglädje och ren terror – för 59 kr boken. Jag köpte ett helt gäng vill jag minnas, Christine, Talismanen, Jurkyrkogården, men det blev Staden som försvann som blev min första riktiga King. ”Riktiga” därför att jag redan som nioåring läst de inledande kapitlen av Cujo på min faster och farbrors lantställe. (Jag är fortfarande hundrädd.) Men nu var det alltså dags, och jag minns hur jag läste hela den varma sommarnatten och dagarna som följde. När jag tänker på läsglädje tänker jag på de där svarta billighetsupplagorna och hur något förändrades i mig de där sommarnätterna. Någonstans är det nog fortfarande den känslan jag vill åt i mitt läsande, 22 år efter.

En bok som fått mig att gråta

Gråtbok

De är ganska många, ity jag är en blödig typ och läser gärna melodramer, men de fiktiva karaktärer jag gråtit mest – och längst – över är Rasmus, Paul, Reine, Lars-Åke och de andra som inte fick leva sina liv. Behövde Resorb i flera dagar när sista sidan av ”Torka aldrig tårar”-trilogin var utläst. Där är jag långt ifrån ensam.

En tunn bok

tunnbok1

En tunn bok som stannar kvar länge: Ian McEwans ”On Chesil Beach”. Väldigt sorgligt psykosexuellt kammarspel om två nygifta innocents på smekmånad i 1960-talets England. Nej, det blir inte bättre för att man väntar. True love does not wait! Redan på 1880-talet skrev förresten Ola Hansson en novell på liknande tema. ”Sensitiva Amorosa”: där har ni ännu ett boktips av det (sidmässigt) tunnare slaget.

tunnbok2

Bonustips, dock ej för känsliga läsare: McEwans debutroman ”Cementträdgården” (1978). Incest och död mamma i cement. Otroligt obehagligt, men stilistiskt skickligt men en kvardröjande känsla av obehag. Man nästan känner den där kväljande sötaktiga lukten som berättarjaget Jack inte kan tvätta bort från sina fingrar.

Senaste bokinköpet

Senastebokköpet

”Finders Keepers”, uppföljaren till ”Mr Mercedes”. Är väldigt pepp, inte minst då den handlar om en läsare som blir besatt av en författare. Det temat, liksom skapandets villkor och identitet i stort, brukar ju bli bra i Stephen Kings händer.

tordyveln

… och jag kunde inte, som planerat, läsa om ”Tordyveln flyger i skymningen” på rätt dag pga glömde att packa ner den. Detta kommer att gräma mig. Mycket. Jag som till och med instruerade Rödvinsbokcirkeln att börja läsa på rätt dag och allt. Hur var det nu: those who can’t, teach…? Jaja, får väl läsa om någon sommar-Lang på rätt dag som plåster på såren. Och jag har ägnat förmiddagen åt att ömsom simma, ömsom läsa Kate Morton i poolen, så jag skulle inte säga att det är synd om mig. Inte på något sätt, faktiskt.

Men ändå, SOM det skaver!

På sin födelsedag den 27 juni fick alltså Jonas Berglund äntligen sin kassettbandspelare i sin hand. Han startade omedelbart sina undersökningar.

Och nu när vi ändå ältar litterära besvikelser som går att härleda till bristfälliga packningsrutiner: önskar även att jag hade haft sinnesnärvaro att ta med Emily Giffins ”The One & Only” som jag började läsa precis innan jag åkte. Jag är ju inte mycket för idrott generellt; däremot älskar jag att läsa om sporter. Gruppdynamiken, tävlingsinstinkterna, sveken,oh, the hope and glory of it all! Jag skulle våga påstå att sportskildringar, kanske i synnerhet i amerikanska romaner, borgar för bra litteratur. Case in point: Megan Abbotts ”Dare Me” (cheerleading), Tom Wolfes ”I am Charlotte Simmons” (en hel del basket), Dennis Lehanes ”The Given Day” (baseballscenen med Babe Ruth vid järnvägsspåren!!). Jag tänker mig att ”The One & Only”, som utspelar sig i en liten universitetsstad i Texas där väldigt mycket kretsar kring ortens fotbollslag, kan vara lite ”Friday Night Light”-trivsam sådär. Note to self: börja se ”Friday Night Lights” ordentligt.

Ja, det var väl ungefär vad jag hade på hjärtat just nu.

Om jag råkade lägga upp mitt försvunna inlägg som en ny sida istället för ett nytt inlägg…? Weeell. Jag säger inte att det hände mig, specifikt, men jag hörde talas om en kompis till en kompis som gjorde det en osedvanligt varm dag på Costa Brava. Tänkte att det kunde vara en sedelärande historia för WordPressbloggare med anlag för solsting. Stay cool, kids!

Och här är det, inlägget:

Jomen, tre utlästa böcker på fem semesterdagar är väl inte så illa pinkat? Eftersom jag vill tillbaka ut i skuggan av palmträdet och fortsätta läsa semesterbok nummer fyra, ”Mr Mercedes” av Stephen King (mycket bra så här långt), blir det tre osedvanligt korta omdömen.

yesplease”Yes Please” – Amy Poehler

Vad? Självbiografi/livsråd från en av vår tids roligaste.
Bra? Poehler är precis lika skarp och kul som man hade hoppats på. Uppskattade särskilt hennes sextips till män (”If you don’t eat pussy, keep walking”) och hennes Books on Divorces.
Mindre bra? Jag gillar sällan eller aldrig de delar av självbiografier som rör karriären, och detta är inget undantag. Det blir på tok för mycket insidersnack. Lite mindre behind-the-scenes på SNL och ”Parks and Rec” och lite mer tips i Elizabeth Wurtzelsk ”Radical Sanity”-anda hade varit bra. Och ärligt (jag hatar denna jämförelsesjuka som särskilt kvinnor får sig en ständig släng av, så FÖRLÅT, men detta måste sägas)? Jag tyckte nog att ”Bossypants” var bättre. Mer helgjuten, färre transportsträckor till briljansen som ju finns där. Också.

”Murder Bag” – Tony Parsons murderbag

Vad? Gamle lad lit/relationsromanmästaren (och punkskribenten) Parsons sadlar om som deckarförfattare i första delen om polisen Max Wolfe.
Bra? Det mesta, faktiskt. Det är blodigt, actionfyllt och mycket unputdownable med fin sidohistoria om Wolfes liv som ensamstående pappa till femåriga Scout (döpt efter ”Dödssynden”?). Parsons känns påläst och engagerad i sitt ämne och särskilt inslagen om penalism vid internatskolor är väldigt bra. Skildringen av Wolfes vardagsliv likaså – det märks att Parsons tagit med sin sin fingertoppskänsla för relationsskildringar med in i deckargenren. Jag kommer definitivt fortsätta att läsa.
Mindre bra? Inledningsscenen är kanske lite väl grov. Och möjligen blir det lite FÖR många lik under resans gång.

ondaboken”Onda boken” – Kaj Korkea-aho

Vad? Tänk Kjell Westö på H.P. Lovecraft, eller A.S. Byatts ”De besatta” i finlandssvensk akademisk miljö. Åbos universitetsvärld, novembermörker, skyhög självmordsfrekvens, rykten om en opublicerad modernist och hans våldsamma livsöde under 1920-talet. Stämmer det att den som läser hans dikter hamnar i helvetet…? Snart får lärare och elever vid Akademin ta reda på det själva.
Bra? Extremt bra och härligt skräckromantisk intrig med den onda boken inuti ”Onda boken” tycker jag och drar paralleller inte bara till ovan referenskällor utan även sättet som det alluderas till Robert Chambers ”The Yellow King” i första säsongen av ”True Detective”. Studenternas livsleda och osäkerhet är lyhört skildrat, skapar sekundärångest fast det tack och lov börjar bli rätt många år sedan jag själv jagade studiepoäng, raggade halvhjärtat och åt halvfabrikat.
Mindre bra? Alla dessa vita kränkta äldre och yngre kulturmän och sättet som de använder kvinnor som förlösare/räddare eller enkelbiljett till undergången! Eventuellt tänker jag att detta är medvetet…?

Det är 34 grader i skuggan där jag just nu befinner mig. Jag har väldigt låg tröskel när det gäller värme. Möjligen kan det förklara det faktum att det inlägg om min semesterläsning så här långt som jag VET att jag skrev i förmiddags nu är borta. Enda förklaringen jag kan hitta är att jag råkade flytta till papperskorgen när jag trodde att jag tryckte på ”publicera”. Fail, thy name is Helena! Ett lite skojigare alternativ är att inlägget försvann eftersom en av böckerna handlar om en ond bok, som sägs skicka läsarna direkt till helvetet. Jag skulle uppskatta ett 50/50-scenario här. Hur som: jag ska försöka återskapa det när temperaturen gått ner en aning, men fram tills dess tänkte jag läsa ”Mr Mercedes” i skuggan, kanske i sällskap av en kall öl. (Mmm, jag vet, it sucks being me.) Så, några minireccar om min semesterläsning så här långt kan jag alltså inte bjuda på idag. Däremot tänkte jag tipsa om att Peo Bengtsson gjort en intervju med mig på sin Books & Dreams-blogg, om litteratur – nutid, framtid, personligt, offentligt, lite så. Gå gärna in och läs den!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 290 andra följare