Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Titlar – what’s in a name?

Kallelsen.
Salamandertider.
Lady Lazarus.
#nofilter.
100 hemskaste.
Orkidépojken.

Där har vi dem, mina sammanlagda bok- och novelltitlar än så länge. (Den sistnämnda är inte en färdig bok än, men titeln har jag haft klar länge.) Vad tycker ni, går det att se några gemensamma nämnare, annat än upphovskvinnan? I couldn’t help but wonder: finns det en typisk Helena Dahlgren-titel?

Kanske att de är tydliga titlar. Den där snärtigheten jag tydligen inte kan hålla mig borta från. 100 hemskaste lyder den slagkraftigt, utan att tjafsa med undertitlar”, skriver Björn Kohlström i sin recension av 100 hemskaste. Egentligen ÄLSKAR jag undertitlar, och jag älskar att William Peter Blattys Exorcisten i den första svenska utgåvan hade undertiteln ”En chockroman”. Vi behöver fler chockromaner, det är min känsla här.

Fast: när det gäller mina egna titlar har jag alltså gått på kort, koncist och slagkraftigt. Jag bestämmer mig alltid väldigt tidigt för titeln, ibland till och med innan jag börjat skriva. Så här tänker jag kring en boktitel:

  1. Den ska vara lätt att lägga på minnet. Hatar själv alla de där långa, hopplösa titlarna man alltid blandar ihop. Jag vill att mina presumtiva läsare ska minnas vad mina texter heter, så att de kan fråga efter dem och sprida vidare ordet om de känner för det. Jag kommer aldrig att skriva om att springa uppför eller nerför sommarängar eller ha ”extremt” och ”olidligt” i titeln. Det är ett löfte.
  2. Den ska vara så unik det bara går, för att undvika den förrädiska felköpsfällan eller riskera att blandas ihop med andra snarlika titlar. Dessutom är jag en rätt unik liten snöflinga, faktiskt. I skrivande stund ger ”Orkidépojken” inga träffar över huvud taget på Google, förutom presentationssidan här på bloggen och en intervju med Jens Daniel Burman där han frågar mig vad jag skriver på just nu. Nästa år hoppas jag på fler träffar. Är Salamandertider ens ett ord? VAD ÄR DET ENS? Svar: en snygg titel, som passar in på shapeshiftertemat i novellen. ”Att få ömsa detta trista men fullt tjänliga skinn och förvandlas till en vacker salamander”, heter det på en plats i novellen. Det för mig in på nästa punkt angående hur jag tänker kring titlar, nämligen:
  3. Det ska finnas en mer eller mindre tydlig koppling till textens innehåll. Det kan vara en litterär referens som i ”Lady Lazarus”, där huvudpersonen är besatt av Sylvia Plath och dikten ”Lady Lazarus” blir en besvärjelse. Eller, som med ”Kallelsen”, ett eko av H.P. Lovecraft kallande efter Cthulhu. ”Orkidépojken” är en allusion till en viktig person i berättelsen, som till sist kommer till tals själv. I skuggorna, där jag som bekant gillar att uppehålla mig, finns en Twin Peaks-referens, såklart. Den räknar jag kallt med att ni tar.
  4. Den ska göra sig bra typografiskt. Gärna passa ihop med omslaget i stort också.

När jag gick runt och funderade på vad som förenar de titlar jag än så länge hittat på tänkte jag ett tag att alla har bestämd form, men det är ju faktiskt bara två, ser jag nu. Men den där tydligheten, ett slags konsekvenstänk, finns nog i alla i någon mån. Kanske finns det en typisk Helena Dahlgren-titel. Jag skulle tycka det var roligt om det var så.

Hur tänker ni kring titlar?

 

No need to sparkle

tumblr_nzq6wpvt9g1qdo62to1_500

Det är så trösterikt, det där citatet, eller hur? Särskilt den andra raden. Du behöver inte gnistra, säger syster Virginia, och jag vilar en stund i de orden. Tänker på hur orimligt mycket tid jag lagt – lägger – på att gnistra, i och bortom text. Jag är en duktig flicka, alltid varit, jag lever, sover och andas duktigt. Inget jag gör, säger, presenterar är någonsin gott nog. Kunde jag inte ha varit lite vassare, lite roligare, lite bättre? Kunde jag inte ha gnistrat till lite, lite mer?

Förra helgen var jag på Bokmässan och gjorde flera moderatorsjobb. Det gick väl bra, jag hade kul, kände mig förberedd. Fick fin feedback från alla inblandade. Siri Pettersen skrev på Twitter till mig att hon fangirlrantat om mig till sina svenska förläggare. KÄNDE jag mig bra? Nej, det gör jag aldrig. Möjligen mitt upp i, när adrenalinet fortfarande sprutar. Då. Kanske. En liten, liten stund. Sedan är det borta. I don’t sparkle, I don’t shine, I don’t sparkle in my eyes, för att parafrasera en låt jag lyssnade mycket på för tjugo år sedan, då jag tog till bokstavligt glitter från topp till tå för att gnistra till.

Om jag kämpar med att känna mig tråkig, att inte gnistra mer, IRL så är det ingenting jämfört med hur det är i text. En återkommande kritik från min första skrivarkurslärare – herregud, kanske inte ens kritik ändå, utan snarare en iakttagelse, skitsamma, jag tar allt som kritik – var att jag inte kunde låta bli att vara rolig. Allt blev en punchline, kvickt levererat med snärtig rubrik. Jag uttryckte mig i oneliners till och med när jag skrev om seriemördare. I synnerhet då. Kanske blev det så eftersom engelska var språket vi arbetade med och skrev på, ett språk jag förknippar med att vara witty (verbala motsvarigheten till sparkle)? Femton år senare är detta ett tic jag fortfarande kämpar med.

Ändå borde det vara relativt lätt att hålla sig för skratt när man skriver så pass mörka berättelser som jag gör. Ensamhet, förgänglighet och tristess är återkommande teman i mina noveller. Två av fyra huvudpersoner dör i slutet, eller slukas hela av avgrunden (det är ingen spoiler). Mitt nya skrivprojekt handlar till väldigt stor del om tristess och ensamhet, också. Två av tre berättarröster är fördömda på ett eller annat sätt, den tredje tillbringar mycket tid med att ligga bakfull på gravstenar och vänta på att livet, något annat än, ska börja. Jag har valt att placera dem i Tyresö, där jag är uppvuxen och fortfarande bor. Deras värld – deras yttre värld, åtminstone i två av fallen, för den tredje lämnar inte sitt hem, är således inte en del av närområdet – är min värld. De känner samma doft från pepparkaksfabriken som jag när jag cyklar med mina barn till skolan om morgnarna, handlar i samma butiker, går på samma gator. Sunkhaket som en av dem ofta går till finns inte mer, det revs för några år sedan, men eftersom min berättelse utspelar sig 2011 och det som lokaltidningar alltid kallade ”haket” stängde 2013 existerar det i högsta grad i min fiktion, i min värld.

Jag googlar, läser en artikel från lokaltidningen Mitt i Tyresö från 2015, faktiskt just samma artikel som fick mig att vilja placera några av mina fiktiva otäckheter där, precis nedanför mitt bostadsområde, inte mer än en tom gräsplätt nu:

De sista åren fick krogen heta Pub Bollmora – allt för att tvätta bort det skamfilade rykte som puben under åren dragit på sig.

Det skamfilade, nötta, bedagade, tråkiga: how I love thee! Men att skriva om det tristessartade är svårt. Allt som oftast känner jag mig tråkig. Tänker att nu måste något HÄNDA, ett litet citat kanske, en smart referens, de som fattar fattar. Fast personerna på haket med det skamfilade ryktet inte är några Oscar Wilde-gestalter. Jag kämpar med att inte försöka gnistra. Så just nu vill jag tristess, försöker dröja kvar i långtråkiga mulna eftermiddagar med utspilld öl och blippande Jack Vegas-maskiner. På andra sidan vägen kör blåbussarna mot stan. Ingen på haket kliver på. Himlen känns trång. Kanske copypastar jag det här in i mitt worddokument sedan. Jag vet inte hur många dokument och utkast jag har just nu, någon gång måste allt fogas samman. Somliga saker är instruktioner till scener, annat gestaltning. Mycket kanske både och. Jag är ingen synopsisförfattare, intrig är inget som driver mig. Istället utgår jag, alltid, från platser och stämningar. Sedan kanske något händer. Eller så händer ingenting, utåt sett. Kanske tycker den uttråkade cigarettflickan på uteserveringen att den slitna kvinnan i jeansjacka tittar märkligt på henne. Hon vänder sig om, fäster blicken och så i en sekund, om ens det, är kvinnans tänder gula ruttna stumpar, hennes ögon silverfärgade. Hon mimar något. Eller skriker hon? Varför är det bara flickan som märker något? Hände det?

Det ska jag ta reda på ikväll. Och om det inte gnistrar så tänker jag inte vara ledsen för det. Då har jag åtminstone skrivit. För som en annan syster, syster Dorothy, sade: jag gillar inte att skriva – men jag älskar att ha skrivit.

Jag får mina bästa idéer när jag gör allt annat än att skriva. Skrämmande ofta handlar det om något så barockt som fysisk aktivitet. Idén till ”Kallelsen”, till exempel, fick jag på en spinningcykel. Så länge jag lever kommer jag att kämpa med att få ihop kopplingen mellan en Lovecraftinspirerad skräcknovell om en fiskarhustru i Bohuslän kring förra sekelskiftet och en svettig spinnsal där instruktören skriker ”KOM IGEN NU, KÖTTA!” till Scooter. Kan det bli mer anakronistiskt?

Ändå: det är något med författare och fysisk aktivitet, inte sant? Hur ofta läser man inte om författare som tar dagliga promenader i anslutning till ett påbörjat eller avslutat skrivpass? Författare som blir påkörda under dessa promenader? (Hej Stephen King!) Sade inte någon gammal grek eller romare något om att man tänker bättre när man promenerar? (Eller var det Therese Bohman?)

Kanske är det så enkelt som att den fysiska aktiviteten, om vi för ett ögonblick kostar på oss att bli en aning historierevisionistiska och låtsas att Runkeeper och Pokémon Go aldrig uppfanns, är ett av få tillfällen då den ständigt uppkopplade nutidsmänniskan tvingas stänga av. Jag kan inte använda mobilen när jag simmar mina fyrtio längder eller kör ett spinningpass. Istället är jag ensam med mina tankar, mitt envist bultande hjärta, jag hör mitt blod susa i öronen. Kommer närmare mig själv än vanligt. Under huden. Där skapas, tänker jag, det där rummet man letar efter så förtvivlat. Ett slags andrum, rentav. Nästan alla mina bästa idéer har kommit till mig på behörigt avstånd från en dator. För min egen del sker världsbygget och idésnickrandet i huvudet, i ett oskrivande tillstånd där gränsen mellan det medvetna och det omedvetna är skörare än någonsin. Det tillståndet kan vara i allt från ett par dagar till flera månader. Denna sommar, till exempel, har jag gått omkring i mitt centrum och föreställt mig mina huvudpersoner där. Det är en kittlande känsla, att hitta på! Kanske i synnerhet när hittepået bokstavligt talat – så är det alltså med mitt skrivprojekt – bor granne med mig själv.

För egen del är varje uppstartsprocess, men också själva skrivfasen, oerhört hjälpt av regelbunden fysisk aktivitet. Om man som jag harvat runt på ätstörningsspektrat och har svårt att särskilja träning från kroppens utseende och vissa ätmönster är det jättebra att fokusera på motionens psykiska effekter. Kanske är det rentav det enda sättet för mig att kunna motionera utan att trilla dit i gamla destruktiva tankar. Just nu cyklar och simmar jag mycket, och promenerar. De två första träningsformerna är bra för att rensa hjärnan, ladda om, medan promenerandet är förvånansvärt kompatibelt med skrivande. Därför har jag alltid med mig mobilen som ett slags digitalt anteckningsblock. Dessa andrum fungerar som ett slags ickepresterande förarbete; när jag väl sätter mig ner för att skriva känns mycket klart. Åsa Avdic, som debuterade tidigare i höst med dystopideckaren Isola, är inne på en liknande linje i en intervju med Books & Dreams (inte specifikt om träning, men om detta att en bok faktiskt i viss mån kan skriva sig själv ibland):

Sedan är det ju inte själva skrivandet son tar mest tid, utan att tänka och hitta på, och det kan man ju göra var som helst.

Allt detta skrivande som inte är skrivande: det kommer jag att uppehålla mig mycket vid här. Jag tänker att det är nog så viktigt. 

Vad händer?

Ja, hörni. Jag vet inte. Vad vet man, egentligen, om något? Kanske är bilden här bredvid ett järtecken, vad tror ni, lever liket, trots allt…?

Vad jag vet: att jag just nu inte har tid att bokblogga – knappast en spoiler med tanke på inläggsfrekvensen det här året. Det är svårt att kombinera bokskrivande, bokredigerande och boksläpp, moderatorsuppdrag, nästan-heltidsjobb, barn, kärlek, vänner, något slags liv med regelbundet bloggande, åtminstone recenserande. Jag hinner ju inte läsa nu för tiden! Eller snarare: jag har kommit att inse att jag nog måste välja. Vill jag läsa böcker eller skriva om böcker? Det sistnämnda fungerar inte utan det förstnämnda, det förstnämnda blir, åtminstone är det något jag upptäckt den här blogglösa sommaren och hösten, nästan roligare, åtminstone mindre kravfyllt, utan det sistnämnda. Och det finns ju sociala medier också, där man kan diskutera läsning. Ergo: detta är inte en bokblogg längre. Men sänd inga gråterskor med sorgflor, vänta lite med dussintalet vita liljor, svep inte in mig i plast, snälla ni, ity kanske är det istället något annat…?

Vadå, undrar ni. Tja, det får tiden utvisa men jag tänker kanske någon form av ”Hej dagbok”-blogg à la mina tidiga Skunkdagboksår (cirkeln sluts). LIVET, filtrerat genom popkultur och läsning, fast utan recenserandet. Eller en skrivarblogg? Just nu skriver jag på vad jag (och förlaget jag skrivit kontrakt med, one can presume) tror och hoppas ska bli en roman. Man kan läsa mer om det här om man vill. Vill i detta sammanhang passa på att tacka alla fantastiska författare som under senaste året gett ut korta, koncentrerade romaner som också får läsas som romaner, inga prefix eller diminutiv. (Ja, jag tittar t ex på dig, Linda Boström Knausgård – oj vad jag gillar Välkommen till Amerika och oj, vad inte ett enda ord känns onödigt, hur GÖR människan?!) För medan 300 sidor känns så ångestladdat att man nästan kan ana spyan i munnen känns 90, 100, t om 150 sidor mer eller mindre görbart. Jag inser ironin i denna känsla efter alla maratoninlägg jag skrivit här.

Ja. Så får det bli. Jag har förlitat mig så länge på er nu, kära läsare. Ni har navigerat mig genom flera bloggar, via barn och skilsmässa och begynnande författarskap, och jag vill ha med er även på denna resa. Och jag behöver pressen, jag behöver en tilltänkt publik redan nu. Till skillnad från de som älskar att skriva hela tiden (vilka ÄR dessa människor, anyway) har jag dagar, veckor, månader då skrivandet, på samma sätt som allt som plötsligt är ett måste, känns tungt, då vägen till tangentbordet mest liknar en Golgatavandring. Då kan man, som underbara Maria Turtschaninoff sade i en intervju hon gjorde i finsk TV nyligen, behöva lura hjärnan genom att skriva för hand istället. Eller – detta funkar för mig – i mobilen tidiga morgnar på väg till jobbet. Och vad vet jag, kanske kan man blogga om sitt skrivande också. Jag tror att det kan hjälpa, och att det kan bli rätt kul, inte minst när vi står där på Bokmässan nästa år och dricker bubbel och håller min bok i handen. Det är den målbilden jag fokuserar på just nu. För inte är det lätt att skriva när skrivandet pga ekonomi och det där LIVET måste ske på morgnar, kvällar, helger, allt som oftast med en vardagsmosig hjärna, trilskande avlopp och en tvätthög så stor att det känns lättast att göra en David Beckham och köpa nya underkläder istället för att tvätta. (Som det heter i briljanta Todd Solondz-filmen Storytelling, som har ett lika briljant soundtrack av Belle & Sebastian, IT REALLY HAPPENED! Fast jag är rätt övertygad om att Becks inte köper sina delicates på H&M.)

Då. Då kan man behöva någon att hålla i handen. Ja. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det är så det måste bli nu. Dark Places i frenetisk jakt på Ett eget rum: jo, vi ska försöka hinna spela in nya avsnitt vad det lider. Hur skapar man a room of one’s own i vardagen? Vad funkar och vad funkar inte? Sådant vill jag försöka bena ut. Och om jag känner mig själv rätt kommer de fiktiva psykoserna, f’låt, ANALYSERNA, av sig själva, så dem behöver ni inte sakna.

Dark Places bokbloggen är död, leve Dark Places skrivarbloggen! Ett så kallat liv, trots allt.

Vill ni följa med? Vill ni kanske rentav kommentera och ställa frågor ni vill ha svar på? I’m yours, det vet ni vid det här laget.❤

Hade tänkt illustrera detta inlägg med en bild på Virginia Woolf, förresten, men blev så beklämd av det som Lina Kalmteg i sin romandebut Jag såg livet tvingas i mig kallar ”det speciella utseendet” att jag inte mäktade med det; det kändes inte rätt, plötsligt fick jag samma känsla som jag ibland får när jag bläddrar i modetidningar, en sjunkande, ledsen känsla. (Författarkost, författarkropp, ideal och mytbildning kontra det faktiska sittfläsk som de flesta skrivande människor, det inbillar jag mig ändå, har: där har vi kanske ett kommande inlägg.) Så, förlåt, Virginia! Här kommer en bild på Shirley Jackson istället (2016 års Instagramtrollsvans ba: ”HELENA, UPPMUNTRAR DU FETMA?!!” Jajamen, det gör jag!), som rätt väl illustrerar hur det kan se ut när man sitter och tänker på Konsten medan ens ungar och husdjur pockar på uppmärksamhet. Fast det hade förstås blivit ännu bättre med en katt. Allt blir bättre med en katt, det är sedan gammalt.

jackson-shirley-family-1186-1

Vi hörs snart igen, hoppas jag! Och som sagt, skicka gärna frågor som ni vill att jag svarar på, ”Just ask me, I won’t say no, how could I?”.

I couldn’t help but wonder: hur många år har jag gästat English Bookshop under Kulturnatten som moderator, och bloggat om det här? Svar: fyra år i rad, mellan 2011 (Helen Fitzgerald och Karen Campbell) och 2014 (Barry McCrea, de två föregående åren intervjuade jag William Sutcliffe och Elizabeth Hand). 2015 missade jag själva Kulturnatten, men åkte i gengäld till Uppsala redan under våren för att intervjua Sarah Waters på Uppsala Stadsbibliotek i samarbete med Uppsala Internationell Författarscen och min hovleverantör av fiktivt mörker. I år återvänder jag – och blir själv intervjuad, i egenskap av författare! Ser så otroligt mycket fram emot detta. 19.30 på lördag börjar min programpunkt, och jag kommer att signera ”100 hemskaste” och bonusboktipsa (personal shopper, anyone?) och prata hur mycket ni vill, så kom dit vetja! Innan mig pratar Ola Larsmo om sin nya roman ”Swede Hollow”, missa inte heller det!

14195376_10154039337106443_6407374829750786169_o

Några av många, många – faktiskt alltför många för att kunna lista här – magiska/roliga/speciella ögonblick under Crimetime Gotland 2016:

1. När Sharon Bolton under min skräckpanel med henne, Johan Theorin och Mats Strandberg kommer ut som Buffyfan och Mats utbrister i ett spontant ”I LOVE YOU!” samtidigt som han ser helt salig ut. Marcus var redo med kameran för att fånga detta; tyvärr hann han inte föreviga sekunderna innan, när tydligen både Mats och jag enligt vittnesuppgifter ”flög upp ur stolarna som två fotbollssupportrar”. Buffy Summers: connecting people since 1997.
2. Min middag med Sharon Bolton samma kväll. Vi pratade mer Buffy, men också Jack the Ripper, skrivande, kommande bokprojekt och Storbritannien vs Sverige. Dessutom berättade hon att hon är god vän med Elly Griffiths som tydligen, hur har jag missat detta, har tvillingar! Hon utkom nyss med ”Daisy in Chains”, men nästa roman, ännu en standalone där prästen Harry från ”Blood Harvest” gör en cameo, är redan mer eller mindre färdigskriven. Därefter ska hon flytta sig tillbaka till 1969. Någon Laceybok är alltså inte planerad just nu, hon väntar på rätt historia där det känns naturligt att ha med Lacey, Joesbury och de andra.
3. Att Mats och jag blev kindpussande statister på restaurang när Babel kom till ön för att göra ett inslag om Elizabeth Hand (dyker upp i säsongens andra avsnitt i början av september). Oklart om vårt efterföljande samtal om min 100-lista, Shirley Jackson och fantastikkongresser kommer med. Det var också väldigt roligt när Liz under min solointervju med henne nämnde Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och Peter Hoegs ”Fröken Smillas känsla för snö” som inspirationskällor till Cass Neary-serien. Fullkomligt logiskt, eller hur? Här måste jag även nämna mitt och Breakfast Bookclubs frukostsamtal med Elizabeth Hand om ”Generation Loss”. Nej, jag tröttnar aldrig på att prata med Liz.
4. Johan Theorin köpte ”100 hemskaste” och ville få den signerad! Och mindes en Bokhoraintervju jag gjorde med honom precis efter att mina döttrar fötts! (Han mindes även att jag inte gillade ”Sankta Psyko”, men det var okej, intygade han…)
5. Hela inramningen, planerandet och utförandet av festivalen. Är sjukt imponerad av alla som bidrog till att göra andra upplagan av Crimetime Gotland till en succé. Och Gotland levererade återigen som den perfekta platsen att ha deckarfestival på. Sista dagen hann jag till sist med lite turistande i Visby och gick då till Antikvariat Drotten som är ett av de bästa antikvariat jag varit på. Köpte allt från gammal noir till flickböcker, lovar att dokumentera mer senare.

Fast, ja, egentligen var ALLT bäst så jag är inte säker på att denna lista gör de fyra galet intensiva dagarna rättvisa. Where’s my mind? Hade nog behövt ta en veckas semester till för att smälta alla intryck och sova ikapp. I avsaknad av det kör jag Maria Lang- och varmt bad-kur om kvällarna tills det är dags att börja förbereda Bokmässans seminarier. Hoppas att vi ses i Visby nästa sommar! Jag filar på en lista över drömförfattare att intervjua i detta nu…

wp-1471870390227.jpg

wp-1471870410112.jpg

14102438_1361300250565437_4970988465166020824_n

14089147_1361300003898795_85334941924177377_n

14079726_1358767737485355_5752089293051060790_n

14117821_1361300427232086_4888155156333420668_n

13939379_1361300267232102_4470492880115558000_n

14114885_1361300047232124_4205138161814626902_o

14115646_1361300197232109_2252276331782451847_o

Mitt Crimetime 2016

crimetime_1400x500px_151127

Crimetime Gotland närmar sig med stormsteg – bara en vecka kvar! Det var magiskt förra gången, och jag räknar kallt med magi i år igen när författare som Elizabeth Hand, Sharon Bolton, Peter Robinson, Kristina Ohlsson, Mats Strandberg, Johan Theorin och Jørn Lier Horst, och naturligtvis horder av deckarläsare, tar över Öjn för ett par dagar. I år gläds jag lite extra över att skräcken flyttat in på Crimetime, och att jag får prata skräck både i egenskap av moderator och författare. Det ska bli så kul! Här kommer en liten överblick över mina programpunkter i år. Jag hoppas att vi ses på Gotland!

PS: Ni har väl inte missat nya sajten Bokdatum.se, en samlingsplats för alla kommande bokevenemang? Smidigt att ta till under t ex Crimetime eller Bokmässan.

ONSDAGEN DEN 17/8

16.00, Donners Eventhall

Motiv! Med Jørn Lier Horst och Christoffer Carlsson.

Vilka är de vanligaste motiven för mord och andra brott? Vilka lämpar sig bäst för en bra deckare? Möt bästsäljande norska författaren och polisen Jørn Lier Horst och Christoffer Carlsson, kriminolog och författare i ett samtal om brottets drivkrafter och författarens möjligheter. Moderator: Helena Dahlgren.

TORSDAGEN DEN 18/8

11.45, Wisby Strand

On writing. Med Elizabeth Hand och Mats Strandberg

American thriller writer Elizabeth Hand and Mats Strandberg talk about their passion for writing, deeper forces/motivation and the art of putting the reader in a thrilling and beautiful mode. Moderator: Helena Dahlgren

13.00, Donners Eventhall

Horror! Med Camilla Läckberg och Mats Strandberg

Skräckfilmsentusiasterna Camilla Läckberg och Mats Strandberg i samtal med skräckexperten Helena Dahlgren (aktuell med sin bok 100 hemskaste) om vilka filmer som inspirerat dem mest i skrivandet.

FREDAGEN DEN 19/8

10.00, Donnerska huset

Split vision: Läskigt för stora och små. Med Kristina Ohlsson och Mats Strandberg

Stephen King inspirerade både Mats Strandberg och Kristina Ohlsson att börja skriva. Nu är båda aktuella med varsin skräckroman (Färjan respektive Sjuka själar) och varsin barnbok (Monstret i natten respektive Zombiefeber). Varför vill läsarna ha mer skräck? Vad skrämmer oss mest? I samtal med thrillerexperten Helena Dahlgren.

11.15, Wisby Strand

In person: Solo interview Elizabeth Hand

Meet the highly rated and awarded American writer Elizabeth Hand in an honest conversation about her new thriller series, her strong hero character Cass Neary, the punk style writing, her favorite places to write and her love of Sweden. Moderator: Helena Dahlgren, blogger and thriller expert.

12.30, Almedalsscenen

Monstersnack och tårtkalas! Med Mats Strandberg

Kom och fira nya boken Monstret på Cirkusen, andra delen i serien om 9-åriga Frank som förvandlas till monster! Tårta och monstersnack med författaren Mats Strandberg. Samtal med Helena Dahlgren.

15.00, Clarion Festivalbaren

Afternoon tea med Peter Robinson, Sharon Bolton och Denise Rudberg

Afternoon tea with British crime writers Sharon Bolton and Peter Robinson in conversation with Swedish elegant crime-queen Denise Rudberg. Moderator: Helena Dahlgren. Kräver tilläggsbiljett

LÖRDAGEN DEN 20/8

10.00, Wisby Strand

In person: Solo interview Sharon Bolton

Meet the awarded British thriller author Sharon Bolton in a conversation about how to scare your readers to death, the geography of her books, gloriously messed-up main characters and Jack the Ripper. In conversation with Helena Dahlgren.

16.00 – 18.00 ca, Clarion Trädgården

Finalföreställning där jag och Mats Strandberg blir intervjuade av Markus Larsson om vårt förhållande till Stephen King och populärkultur i litteratur. Övriga medverkande under finalföreställningen: Peter Robinson, Viveca Sten, Håkan Nesser, Sofie Sarenbrant, Arne Dahl, Camilla Sten.

Missa inte heller specialbokcirkeln med Breakfast Bookclub, Elizabeth Hand och mig om ”Generation Loss” på torsdag morgon – mer info här!