Feeds:
Inlägg
Kommentarer

I

Alltså, suget som infinner sig när jag läser Johanna L:s rec av ”Girl in a Band”! Jag rusade ju till English Bookshop och roffade åt mig ett exemplar när den var nyutgiven men har mystiskt nog inte kommit mig för att läsa. Än. Måste göra det nu. JoL älskade trots att hon inte är så mycket för musikbiografier annars och inte har någon tidigare relation till Kim Gordon eller Sonic Youth. Jag = gammal indieräv som hade ett av mitt livs första riktigt bra offentliga hångel på Sonic Youths spelning under Vattenfestivalen 1998. ”Death Valley 69” är en sorts madeleinekaka för mig: jag hör disten och känner doften av utspilld öl, snus och en annan människas saliv, en diffus känsla av en folkmassa som trycker sig mot mig medan jag är inkapslad mot en annan kropp, äldre och snyggare med bättre skivsamling och polisonger än jag då trodde jag rimligen kunde bli upphånglad av, bara sådär, medan Kim Gordon står bredbent i kort kjol och patenterat stenansikte några meter bort.

Det är lätt att, om man är en artonårig komplexig oskuld med samtliga nummer av tidningen Pop i prydliga tidningssamlare hemma på flickrummet, känna sig väldigt cool under sådana omständigheter. Inte Kim Gordon-cool, men nästan.

Numera, många år och ett par festivalhångel senare, är jag även gammal indieräv i skilsmässa (OBS OBS, inte alls lika jobbig skilsmässa som den Kim Gordon har genomgått) från en man som stod för åtminstone hälften av Sonic Youth-skivorna i vårt hem. Har alltid tyckt att Kim Gordon är svincool, och det som lockar så mycket med ”Girl in a Band” är att hon – rakt emot vad som brukar rekommenderas – tycks ha skrivit den i affekt, fortfarande sårad av Thurston Moores svek och vilsen efter skilsmässan, i ett USA hon inte längre känner igen. Jag tror att den är fullkomligt lysande. Jag tror även att den kan vara precis vad jag behöver läsa just nu.

II

Har haft en oerhört intressant och, tror jag, viktig diskussion på mitt Instagramkonto nu på morgonen med anledning av en bild jag lade upp. Det handlar i kort om detta att som läsande människa prioritera lästid och samtidigt vara ödmjuk inför insikten att det inte alltid funkar. Hur får man det att gå ihop? Svar: det gör man kanske inte alltid. Om man som jag råkar vara fiktionsknarkare deluxe med heltidsarbete, sidoknäck inom bokbranschen och tvillingar är det snudd på omöjligt att utöver det hinna med både läsning, tv-serietittande (har precis skaffat HBO och är rädd för att jag aldrig mer kommer messa mina kompisar), social samvaro (se tidigare punkt…), motion (alltså, jo, det är ju bra…), relationer, fysisk närhet (”I am human and I need to be loved, just like everybody else does”…) och allt det där andra som man (läs: jag) behöver för att må riktigt bra. Men så småningom kanske man lär sig att bli mer lyhörd för sina egna behov för att orka med allt annat och där är läsningen – min högprioriterade egentidssyssla sedan jag var fem, my constant, my touchstone – om inte hela lösningen så åtminstone en stor del av den.

För mig är läsandet en enormt viktig del av mitt liv och även, har jag märkt, en indikation på hur det står till med mitt välmående i stort. Detta eviga moment 22 för läsande människor: vi upplever att vårt välbefinnande ökar när vi prioriterar läsningen, vet att läsandet hjälper mot ångest och stress eller vad den kan vara, men ibland finns helt enkelt inte orken eller förutsättningarna. Ja, inte är det lätt. Jag är i alla fall så glad över att jag fått mina läsrutiner att fungera under en turbulent tid i mitt liv. Och jag är lika beroende av de där små andrummen, a room of one’s own i en tvåa med sovande barn och en kelsjuk katt, som någonsin koffein och syre.

Hur gör ni andra storläsare för att prioritera läsningen i vardagen? Mitt bästa tips, förutom kvällströtta barn (vilket, det ska gudarna veta, inte är lätt att styra över) som tillåter badkarsläsning innan den kvällströtta modern själv måste knyta sig, är att smyga upp tidigt på morgonen och stjäla till mig lästid mellan halv sex och halv sju, innan livet börjar pocka på med alla sina måsten och krav. Detta funkar dock bara om man råkar vara morgonmänniska, så jag är nyfiken på att höra era bästa tips. Författaren Elisabeth Östnäs, en av mina flitigaste kommenterare här på bloggen, skrev häromdagen på Twitter att hon aktivt ser till att skapa lästid åt sig själv. Jag tror att det är en grundförutsättning för många: att göra litteraturen och läsandet till en lika självklar del av vardagen som tandborstning eller sömn. Självklart utan att tynga ner något som ska och bör vara lustfyllt med måsten!

b97879

Fina Bokbabbel firar tio år som bloggare och jag har fått det stora nöjet att skriva ett gästinlägg på temat sommarläsningstips, bokbloggarvänskap och gemensamma älsklingsgenrer. Klicka er vidare och läs!

Hittade denna enkät hos Julia Skott.

Vad är ditt mål under maj månad?

Att flytta och komma i ordning. Skapa ett mysigt hem för flickorna, katten och mig. Andas. Bygga upp ett nytt liv så sakteliga. Kanske läsa lite på min nya balkong. Förhoppningsvis hinna podda och bokcirkla lite. Omge mig av bra människor. Sparar de stora målen till någon annan månad, tydligen…

Vad kommer du vara beroende av?

Kaffe och vänlighet.

Vad står det i ditt första inkomna sms för maj månad?

Det var ett mms på mig och min syster, skickad av vår lillebror.

Hur ser en typisk maj-morgon ut för dig?

Vaknar av väckarklockan senast klockan sex. Släpper in/ut katten, gosar lite med den andra katten, brygger kaffe, duschar och gör mig i ordning, ger tjejerna O’Boy framför teven och lägger fram kläder till dem. Läser några sidor över frukosten innan jag lämnar barn och åker till jobbet. Fast just nu finns det inte riktigt typiska morgnar.

Vilka låtar finns på din spellista för maj?

Eftersom jag nostalgiknarkar: väldigt många b-sidor av Belle & Sebastian och Hefner. ”Waking Up to Us” och ”Hymn for the Things We Didn’t Do” är två favoriter.

Är det något du vill ha mindre av denna månad som du hade för mycket av förra månaden?

Tårar.

Är det något du vill ha mer av denna månad som du hade för lite av förra månaden?

Kramar.

Bästa drycken i maj?

Prosecco, kaffe och Cherry Coke. Dock ej tillsammans.

Vad är det finaste någon sagt åt dig hittills under månaden?

”Du är världens bästa mamma.”

Vad hoppas du att någon ännu kommer att hinna säga åt dig innan månaden är slut?

”Jag har bryggt kaffe åt dig.”

Book, intercepted

Newsflash: jag har tydligen en gräns för mörker ändå. Who knew? (Inte jag.) Igår bloggade jag ju om hur jag börjat läsa Minette Walters nya, av mig och många andra hett efterlängtade, thriller ”The Cellar”. Jag hade väl kommit halvvägs ungefär när jag kände ungefär så här: ”Vet du vad, Minette? Jag behöver inte läsa om underåriga människohandelsoffer instängda i små källarutrymmen, kvinnlig omskärelse, sexuella övergrepp och ren och skär ondska just nu? There’s more to life than pitch-dark places, you know (but not much more).” Jag har alltid reagerat starkt på Walters ofta snudd på outhärdligt ruggiga deckare – minns till exempel de stackars katterna i ”Ormars skepnad”, hu – men aldrig så här. Har mitt skinn blivit ömtåligare? Eller är det Walters som saknar något viktigt även i de otäckaste av thrillers – empati?

the-cellarI presentationstexten till ”The Cellar” står det att Walters vill chocka läsaren. Hon lyckades med mig i alla fall, men frågan är om det var på det här sättet hon menade. Dessutom – och detta tycker jag är mest problematiskt – finns det en rätt obehaglig bismak av internaliserad rasism i skildringen, som blir än mer komplex när en vit västerländsk författare ger sig på den extremt svåra uppgiften att gestalta den. Inte så att jag på något sätt skulle kalla Minette Walters rasist, absolut inte, men jag tänker ändå att det handlar om tolkningsföreträde och om jag, en vit västerländsk kvinna, får ont i magen när huvudpersonen resonerar kring hur vita är godare än svarta så kan jag bara tänka mig hur rasifierade läsare kan tänkas känna. Helt klart är det en viktig historia Walters vill berätta, om förtryck och utsatthet och ofattbara fasor som samexisterar med vårt vardagsliv, men jag orkar inte. Inte nu i alla fall. Och jag säger inte att vita västerländska författare inte får skriva om svarta icke-européer och internaliserad rasism, men det är förbannat svårt att göra bra, kan vi väl enas om. Jag vet inte om Walters fått liknande kritik i hemlandet England, men ska undersöka.

Så med detta sagt: jag lade “The Cellar” åt sidan och letade vidare i min senaste English Bookshop-försändelse.
11059766_10153374845251834_4644028929603357314_nJag behövde inte leta särskilt länge innan jag, som man sa förr i tiden i delstaten där boken ifråga utspelar sig, struck gold”The Girls from Corona del Mar” är en tunn men tät bok om symbiotisk vänskap mellan två tonårstjejer i 90-talets Kalifornien. Lorrie Ann är den gyllene flickan med det perfekta livet medan berättarjaget Mia har det svårare. Hon skäms för sin alkoholiserade mamma, blir gravid som femtonåring med en douchig kille som hävdar att kondomer åker på precis i slutet, gör abort, tänker mörka tankar. Ändå är det Lorrie Ann vars liv blir förstört, och i takt med att grundvalarna i hennes tidigare så soliga existens krackelerar börjar hon bli allt mer olik den flicka hon var tidigare. Åtskilliga år senare bor Mia i Istanbul och forskar inom de klassiska språken (så bra bihistoria!) och undrar fortfarande vem Lorrie Ann egentligen var. Det är sorgligt, poetiskt, snyggt och bitterljuvt, och det är inte bara titeln och inramningen som får mig att tänka på Joy Nicholsons fullkomligt briljanta ”Klanerna i Palos Verdes”. Går det att överläsa sig på coming of age-skildringar om komplex kvinnlig vänskap i jasmindoftande, soldränkt kalifornisk miljö? Svar NEJ.

Är kort sagt väldigt nöjd med denna bokomkörning! Komplett recension kommer när jag läst färdigt.

PS: Här har ni en intressant intervju med Minette Walters där hon hyllar kollegan Ruth Rendell och även avslöjar varför det varit så tyst kring henne. Hon har varit upptagen med ett historiskt mastodontprojekt om digerdöden! Där framgår även att ”The Cellar” är inspirerad av Grimms sagor. Intressant! Det går, antar jag, att se den som en modern, extremt obehaglig askungesaga. Hur kommer det sig förresten, apropå mitt utropstecken angående digerdödsprojektet, att man (jag) är så mycket mer benägen att kasta sig över forna tiders fasor än de som pågår idag? Jag inbillar mig att det är ett ganska allmänmänskligt beteende.

Läsa, pausa

Mitt under pågående flyttkaos försöker jag mellan varven se till att andas ut på det sätt jag föredrar: genom fiktionsknarkande. Antingen Sex and the City (sista säsongen nu – vad säger ni förresten om Sarah Jessica Parkers Instahint om SATC3…?), gammal 90-talsindie (regrediera mera!) eller ett varmt bad (tack och lov kommer det finnas badkar i min nya lägenhet) tillsammans med en bok. Eskapist javisst. Det får kanske inte flyttkartongerna och det känslomässiga kaoset att försvinna, men det gör det faktiskt betydligt mer uthärdligt. Hur hanterar icke-läsande/popkulturkonsumerande livskriser – she couldn’t help but wonder..?

Just nu läser jag Minette Walters första roman på åtta år, den Hammerutgivna ”The Cellar” som så här långt är lika krypande psykologiskt otäck som Walters tidigare alster. När jag är klar med den tänkte jag ta mig an någon av följande mörkerfluffadepter som ligger på nattduksbordet (och inte i någon av flytthögarna):

AOPS

Nyckelord: YA, övernaturligt,”lush and magical Pacific Northwest”, “best friends”, “ancient evil”. Also: Elizabeth Hand-blurbad! Tack Frida för tipset!

Bittersweet-PB-194x300

Nyckelord (varning till lake house lovers: STARKA ORD): ”scholarship at a prestigious East Coast college”, “Vermont estate cottage”, “midnight skinnydips”, “dark secrets”. (HEELLO BOKBABBEL!)

the-one-only

Nyckelord: ”Walker, Texas”, ”tight-knit community”, ”unexpected tragedy”, ”unsettling truth”.

Tror och hoppas på bra eskapism och mörkerfluff här. Återkommer med omdömen!

Ruth Rendell (left) and Jeanette Winterson.

Jag har redan länkat till denna på sociala medier, men Jeanette Wintersons minnestext till vännen Ruth Rendell, publicerad i The Guardian häromdagen, är så fin och in i helvete RÖRANDE att jag länkar här också. Snudd på omöjligt att inte ta till lipen mot slutet av texten. Man önskar – gör man inte? – att Ruth själv på något sätt kunde få ta del av texten. AVGÅ, DÖDEN. Det är 2015…

Såg precis det där ”Sex and the City”-avsnittet där Carrie vaknar och känner i luften hur årstiden förändras. Jag kan SÅ relatera till det. För mig är det främst en plötslig förändring i kulturkonsumtion som låter ana att en ny årstid är på ingång. Ett akut sug efter mer lättsam litteratur, till exempel (jo, det händer även hårdnackade mörkervurmare). Ballerinaskor. Trallvänlig tweepop på Spotify. Ett glas rosé eller två. Predictability, thy name is Helena!

Allra mest säsongsbetonat är kanske mitt Jane Green-läsande, som alltid brukar ske mellan maj och juni, när försommaren ännu är ett löfte snarare än ett faktum. Se här för tidigare vittnesbörd om detta fenomen.

saving-graceI år är jag möjligen ute lite tidigare än vanligt, men så har också mitt behov av snällt fluff varit större än någonsin. Det jag gillar med Green är att hon, förutom snälla, lätt förutsägbara historier, lika lättsmälta som marängerna i pavlovareceptet hon har med i ett av kapitlen i sin senaste roman ”Saving Grace”, faktiskt även levererar en hel del mörker och åtminstone någon form av komplexitet. Där börjar hon bli allt mer lik genrekompisarna Lisa Jewell och Jennifer Weiner, två andra gamla chicklitdrottningar som går mer och mer åt det mörkare hållet. Mörkerfluff – är det ett vedertaget begrepp? Eventuellt blev det just det. Jag har svårt för Sophie Kinsella-skolan av chicklit, tycker det blir för mycket gullegull och hoppsanhejsan, nu har visst lilla jag gjort bort mig igen. Men Jewell, Weiner och Green är perfekta: sträckläsning som är snäll, sympatisk och tillåtande men samtidigt tar sig an mörkare frågeställningar som psykisk ohälsa, missbruk och familjehemligheter modell – du gissade det – mörkare. Jag blir hemskt gärna tipsad om liknande böcker och författare! Printz Publishing, som ger ut Jewell, Jojo Moyes mfl, är något av en hovleverantör för dessa typer av romaner, tycker jag. Så bra genre!

I ”Saving Grace”, som jag sträckläste under valborgshelgen på landet, är huvudpersonen – liksom så många andra Jane Green-hjältinnor – engelska bosatt på amerikanska östkusten. Grace är gift med författarstjärnan Ted Chapman, ”the thinking man’s Grisham” och bor i ett vackert, smakfullt inrett hem i en sådan där charmig sovstad som Green skildrar så lockande i sina böcker. På ytan är hennes liv perfekt, men under fasaden kämpar Grace med en labil äkta man vars humörsvängningar dikterar hennes liv, och hon har ett traumatiskt förflutet med sig till USA som hon inte pratar om med någon. När Grace annonserar efter en ny assistent till Ted och hittar Beth tror hon först att hon fått litteraturvärldens Mary Poppins. Beth styr upp och förenklar deras liv på ett sätt som Grace inte trott varit möjligt – ja, till och med den ilskne bästsäljarförfattaren verkar charmad. Men är verkligen Beth den hon utger sig för att vara?

”Saving Grace” är kanske inte boken jag kommer att minnas på min dödsbädd, men som mörkerfluffunderhållning funkar den alldeles utmärkt. Miljöerna, personerna, foodiegemytet (inklusive recept på all god mat som Grace lagar)… Green levererar på samtliga punkter. Min invändning förblir densamma som alltid när jag läser Jane Green: intrigen är förutsägbar och ingen lägger ifrån sig boken förvånad. Fair enough: jag kräver inga Patricia Highsmith-höjder och ibland kan förutsägbarhet vara lite småtrevligt. Nästa Green utkommer redan den 23 juni, så jag behöver inte vänta länge på nästa dos.
9781405911603

Relativt nyligen läste jag en annan bok som jag anser kvalar in i mörkerfluffligan: ”The Day We Disappeared” av Lucy Robinson. Även här handlar det om förvecklingar, livslögner och lojaliteter, delvis i stallmiljö dessutom. Robinson vann mitt förtroende när hon redan i första kapitlet ger en nick åt Jilly Cooper, drottning av stallporr. Någon stallporr blir det dock inte riktigt i ”The Day We Disappeared”, även om här finns en ständigt kåt stallpojke. Istället bjuds det på en trivsam och helt lagom rörande bladvändare med snygga miljöer, bra romance och en smart intrig. Klart värd att ägna några soliga timmar åt. Finns i engelsk pocket nu.

Och: snart kommer en ny Lisa Jewell också! Hennes mörkaste hittills, utlovas det (säger man inte det varje gång hon skrivit något nytt nu för tiden…?).

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 278 andra följare