Feeds:
Inlägg
Kommentarer

The end is nigh 

Långhelg i West country med Bokbabbel, Jensensbrunch och lite julshopping. Tracey Thorns Tinsel & Lights mjukspelad på repeat i popkulturhjärnan när jag lajvat Carol på NK och köpt parfym i tidig julklapp till han som är min. Jo, jag vet, det var på leksaksavdelningen, men ändå. Känslan. Jag har varit fasligt förkyld, tidigare i veckan kunde jag knappt lämna sängen av trötthet. Nu är det mycket, mycket bättre. Några dagar med M, lagom bra filmer och skrivande har fått Lady Lazarus att resa sig ur askan även denna gång. Igår joinade Orkidépojken 80-sidorsklubben. Jag hade 80 sidor som någon sorts nedre referenspunkt när jag började skriva. Att det skulle bli en kortroman, koncentrerad och förtätad (förhoppningsvis), var jag på det klara med från början. Men jag ville också lämna det novellterritorium som jag uppehållit mig i tidigare i mitt skönlitterära skrivande. 80 sidor kändes som en bra start. Nu är jag alltså där, och jag känner hur det börjar dra ihop sig, konturerna och tonen finns där, tror jag. Naturligtvis finns det saker att förtäta och förklara, lägga till, skriva om. Men jag tror att jag har något mer än ett benrangel nu. Och jag tror – utan att ropa hej – att jag kommer vara färdig med första utkastet till jul. Vågar jag på mig ett litet försiktigt ”hurra”? Den här hösten, det här året, har varit så MYCKET. Jag fattar faktiskt inte riktigt hur jag hunnit med allt. Det börjar kännas nu. Hur som helst: det känns symboliskt och fint att jag lämnar in råmanus strax före årsskiftet. Nästa år blir väldigt mycket nytt, men orden kommer att finnas där. Mer än någonsin. Stay tuned! 

 

Det har inte blivit jättemånga ord skrivna den här veckan, jag tröskar på strax under 20 000-strecket men har en intensiv skrivdejt med mig själv inplanerad större delen av helgen, så jag väljer att ta det lugnt. Skrivande och barnvecka har visat sig vara en rätt ohållbar kombo; det är okej. Däremot har jag tagit tag i något som både lockar och skrämmer: research. Mina berättare – tre stycken sammanlagt, alla ur första person – är kanske inte de mest transparenta och ärliga personer man kan tänka sig, och mycket av det som sker i Tyresö den där sommaren kommer att förbli alldeles bortom räckhåll. Men jag tänker att det är smart att veta lite mer än vad karaktärerna låter yppa. Knark och orkidéer är mina huvudsakliga researchområden där jag konsulterar experter (tack, mitt jobb!) och böcker eftersom mina egna kunskaper är milt sagt begränsade. Annat som är relevant för boken – musik som spelades 2011, en TV-serie som återkommer i huvudpersonens liv, Tyresögeografi, klubbar, att vara nitton, tjugo år – känner jag att jag har koll på själv, där räcker det med någon enstaka googling. Resten är CV, herregud, man gör väl det lätt för sig när man väljer ämne, plats och tid. Åtminstone gör jag alltid det. Tidigare har jag varit livrädd för research, förmodligen för att den här raden från min huvudperson är BOATS:

Det har alltid varit mitt problem, ett av dem åtminstone: det jag inte omedelbart bemästrar släpper jag, eller gör slarvigt. Jag hatar att vara dålig på saker, då låter jag hellre bli. Samtidigt dras jag till mysterier, sådant jag inte kan lösa.

+1, som det heter. Jag är rädd för det jag inte kan, för att verka okunnig, dålig. Då drar jag mig hellre för att fråga och skriver runt, ändrar mig (det är aldrig för sent att ändra sig). Eller blir bäst på att vara dålig (lex mattelektioner i högstadiet). Därför är det så KUL att upptäcka att det är roligt med research. Jag får faktiskt en kick av att lära mig nya saker och fundera på hur jag ska använda mig av de kunskaperna i mitt skrivande. Och det känns, på tal om det jag skrivit många gånger här, om att vistas i litterära rum utan att aktivt läsa/skriva, som om jag uträttar något.

Ikväll ska jag träffa mitt fina lilla NaNoWriMo light-gäng och äta tapas och prata skrivande. Det känns otroligt bra att ha dem. Om en månad, drygt, hoppas jag vara mer eller mindre i mål med första manusutkastet. Det känns görbart. Sedan kommer redigeringsfasen, min favoritfas i skrivandet. ”I hate writing, I love having written”, som Dorothy Parker sade. Jag längtar tills jag får fixa och pilla, skriva om, skriva till. Det är först när jag har skrivit, när skrivandet bytt tempus, som jag finner det njutbart. Visst, det finns enstaka formuleringar och kapitel i mitt nuvarande manus som jag tyckte var roligt att skriva, som jag blev nöjd med, gillade känslan i. Den där känslan är dock skörare än bladen på Harold Smiths orkidéer.

Ha en fin helg, alla!

Roger Hobbs är död

ob-wp018_hobbs1_dv_20130306104158Och så elva månader in i 2016, detta episka skitår för mänskligheten där alla de goda dog, en efter en, och världen ser ut att bli en ondare plats en politisk utnämning i taget: ett dödsfall som kryper nära, det går inte att värja sig, magontet är ett faktum när jag ser att jag är pingad på Facebook. Överallt denna jävla död, and now this. Thrillerförfattaren Roger Hobbs, som slog igenom stort internationellt med ”Ghostman” och uppföljaren ”Vanishing Games”, dog i måndags av en överdos. Såväl hans amerikanska som svenska förläggare har bekräftat dödsfallet. Han var 28. Tjugoåtta. Vi kände egentligen inte varandra, men vi träffades på Crimetime Gotland 2015, både i panelsamtal och privat i baren om kvällarna och jag blev omedelbart förtjust i honom, sådär som man blir ibland när man träffar någon som delar ens mentala och känslomässiga landskap i böckerna, de fiktiva vännerna som förändrade våra liv. Ett slags släktskap uppstår på så vis, och jag blir lika glad varje gång det händer. På många sätt var han en vandrande motsägelse: storväxt och stöddig i sina dandykläder och flashiga larger-than-life-intriger, med epitetet ”underbarn” tejpat i pannan, men – det stod klart ganska fort – med en liten bekräftelsetörstande pojkes hjärta. Här var en kille som ville bli omtyckt, och jag minns när jag berättade för honom hur mycket jag tyckte om bonusnovellen/prequelberättelsen om spökmannen Jack som följde med den svenska pocketutgåvan ”Ghostman”, kan den ha hetat ”Baby Boy”? Det spelar ingen roll. Det jag vill komma till, det jag tänkte på när jag nåddes av nyheten, var hur genuint glad Roger blev när jag sade det. Jag har träffat många författare nu, svenska och engelskspråkiga, och få har lyst upp på det sättet när jag berömt något specifikt i deras skrivande. Det var – är – rörande, på något sätt. Och jag kunde relatera. Alltför få moderna spänningsförfattare är – vågar vara – riktiga original, men han var ett. Han presenterade sig som Hobbs (”it’s an East Coast thing”), drack läsk medan vi andra hinkade i oss vin som kulturmän, pendlade mellan att analysera tempus i noirromaner och flamsa så som det anstår en jetlaggad kille född 1988 på besök i Sverige (jag tror att det var första – och därför även sista – gången). Han gick på antibiotika och fick inleda vistelsen på Gotland med ett besök på vårdcentralen. Av detta märktes inte mycket, Hobbs var en trooper. Jag associerade till en sympatisk version av Bunny i Donna Tartts ”Den hemliga historien”, om ni kan tänka er en sådan. Väldigt östkust, väldigt stor och yvig, anspråksfull och lite barnsligt rörande på en gång. Vi pratade mycket om Tartts vän och Benningtonkollega Bret Easton Ellis, minns jag. En gemensam favorit.

15109617_10154764936221834_1230434630346367819_n

Man ska inte kunna dö när man är 28 år och i början av sin karriär. Jag hittar inga tröstande ord att avsluta med, inget ljus i slutet av tunneln. Detta är bara så fruktansvärt tragiskt och onödigt. Avgå, 2016, och RIP,  baby boy Hobbs. Jag är glad över att vi hann träffas.

The cruellest month?

harry

Så kom den till sist, årstiden då jag officiellt slutade gilla allt. Egentligen är alltsammans Donald Trumps fel. Eller möjligen Stockholms bristfälliga snöröjning. Oavsett: jag har förvandlats till en ocharmig gnällspik, en sådan jag själv föraktar. Inget jag läser, lyssnar på, ser, lyckas fånga mig. Inte ens sådant jag alltid brukar gilla. Kanske i synnerhet inte det. Ute vräker snön ner, jag missade sista bussen innan de inställda avgångarna även idag och igår blev Donald Trump vald till USAs fyrtiofemte president. Jag är Harry Potter inuti snögloben som står i mitt vardagsrumsfönster, jag är Lisabet när fyllgubben Andersson kastat av henne från hästskjutsen ute bland snödrivorna. Jag är Lucy på andra sidan garderoben. När jag bunkrar upp med vin och glögg på Systemet snuddar tanken vid mig att jag kanske även är Jack insnöad på The Overlook. Det sägs att bussarna kanske börjar gå sporadiskt snart, jag orkar inte undersöka saken. Jag trivs inuti snögloben. För bra, rentav?

Jag tar en promenad i all snön, det är vackert, jag älskar hur allt plötsligt är så dämpat och stilla, oh so quiet. Är undantagstillstånd mitt naturliga tillstånd?

Jag lyssnar på Frida Hyvönens nya skiva, den på svenska. Jag vill älska den, men tänker bara på pigan Lina i Emil i Lönneberga. Det där storvulna, skillingtrycksartade som hela tiden vilar på patetikens rand. Det är ju där jag helst befinner mig själv, är det därför jag är så splittrad?

Är det mig själv jag är trött på? Eller de andra? Helvetet, är det jag eller andra människor? Jag är lite för bra på att undvika dem, märker jag.

Jag lyssnar vidare medan jag pulsar genom snön. Jag har JEANS på mig idag, då fattar ni läget. Äger inga täckbyxor, eller: de jag äger har varit för små i fyra år och jag ids inte köpa nya. Jag kastas mellan att älska Hyvönens nya låtar och att vilja uppsöka universums största skämskudde och gömma mig bakom den när hon rimmar ”Paris” med ”krossad is” och sjunger om en bedagad hästkarl, att hennes hatt har tre kanter. Jag lyssnar på Parislåten igen, stålsätter mig för att höra henne sjunga om att rida på en gris till Paris. Det känns som att det hade kunnat hända. I helgen, när jag läste om Shirley Jacksons ”The Haunting of Hill House” (som jag ÄLSKAR), fastnade jag på att Jackson använde ordet ”slacks” tre gånger på ett par sidor. Samma helg låg jag, äntligen, i sängen med M. Vi pratade bland annat om Karolina Ramqvists ”Det är natten” som jag bloggat om. Jag är kritisk, det förvånar mig själv också, men lyckas inte riktigt förklara varför. Mumlar något om konstnärsideal, privilegier och hur svårt kan det egentligen vara att skriva ett par sidor om dagen när det är ens jobb? Är det verkligen så jobbigt att prata lite om sin bok? Finns det inte väldigt mycket saker som är svårare, egentligen? Jag kommer ingen vart, känner jag. Något kallt flåsar mig i nacken, jag kanske bara är avundsjuk? Börjar läsa en relativt nyutkommen svensk roman jag varit sugen på. Upptäcker till min fasa att en liten del av upplägget påminner om det i min bok. Får panik tills jag upptäcker att inget annat är likt över huvud taget. Stör mig – surprise – på språket även om historien är bra. Kan jag bara hitta något att läsa som jag inte hackar sönder, please?

Jag sätter mig vid datorn, tänker på en obehaglig recension av just Frida Hyvönens nya skiva som Therese Bohman länkade till på Twitter. Vad är värst, att en snudd på dubbelt så gammal manlig recensent spekulerar kring ens privatliv, läser precis allt självbiografiskt, eller att inte bli recenserad alls? Jag får återkomma nästa år.

Genom att ändra typsnitt till ett som jag och M kommer överens om är snyggast uppnår mitt manus plötsligt 75 sidor. Jag börjar närma mig slutet. Jag är så less på mitt manus, på mig själv. Så rädd, plötsligt, allt känns så skört. Men jag öppnar upp dokumentet ändå och börjar skriva. Jag tänker att jag kan dra nytta av känslan att befinna mig inuti snögloben, för det är där en av mina huvudpersoner befinner sig permanent. Det kan ju inte vara en slump att jag satte honom där. Så mycket av det jag skriver handlar om ensamhet, så även här. Skriver alla i själva verket samma text om och om igen? 

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

EDIT: Det blev ord skrivna idag, till sist. Nu känns det lite bättre.

 

Light-NaNoWriMo, dag 2

Dagens skriv: tre sidor plus en hel del fix i dokumentet där jag lägger in sådant jag behöver rätta till. Kronologi, tidslinjer, intrighål, frågetecken, sådant. Lite pepp på att göra tidslinjer för mina tre huvudpersoner nu. Minns hur jag läste någonstans att Monika Fagerholms roman ”Glitterscenen” blev försenad eftersom hon bestämde sig för att provskriva varje scen ur olika karaktärers perspektiv. Tycker sådant är så fruktansvärt coolt, och definitivt roligare än själva måsteskrivandet. Jag kan se framför mig hur jag skulle kunna lägga hela NaNoWriMo på att skapa ambitiösa tidslinjer för mina karaktärer, sådant som egentligen aldrig skrivs ut i själva texten men ger en bakgrundsförståelse. Jag läste nyligen Mark Frosts ”The Secret History of Twin Peaks” och älskade blandningen av skönlitteratur, dossier och metafakta. Men nä, jag ska inte spoila. My lips are sealed. Fast åh, myset i att få befinna sig i den världen igen!

På sätt och vis umgås jag med den världen varje gång jag skriver på min roman, som handlar om en tjej som är besatt av ”Twin Peaks”. Jag har även lånat små beståndsdelar av seriens mytologi och placerat den i en helt annan tid och plats. Det är så svårt att veta hur mycket referenser man kan smyga in utan att förvandlas till en popkulturpsykos.

(Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?)

Ni märker att jag talar om sidor istället för ord. Det är högst medvetet. Jag har mycket lättare att förhålla mig till sidor än ord. Sidor blir konkret. Två sidor om dagen i trettio dagar blir sextio sidor. Det skulle i så fall innebära 50% av min roman, cirka. Svindlande.

Har också märkt att det är roligare att skriva dialog än jag trott tidigare. Det var det svåraste jag visste när jag gick på skrivarkurs, samtidigt som jag paradoxalt nog minns att min lärare tyckte bäst om mina pjäser. Jag skrev ett deppigt Beckettpekoral i sjukhusmiljö där Erik Linder, som senare blev schlagerkändis, spelade huvudrollen. Det var faktiskt rätt kul att skriva dialog även då. Ändå tänker jag hela tiden på det som ett nödvändigt ont. Kanske för att jag är så van vid karaktärer som är fångna i sina egna huvuden. I min roman pratas det, kors i taket! Och jag märker att det är precis som en författarkompis sa till mig när vi pratade idag, att det är bra att låta sina karaktärer prata och röra på sig. Det är då de visar vilka de egentligen är.

Har en dejt med två NaNoWriMo-kompisar mot slutet av månaden. Harlan Coben gav ett NaNoWriMo-tips på Twitter härom dagen: prata inte med någon om det förrän du skrivit allt. No offense, Harlan, men jag tyckte det var ett skitdåligt råd. Om inte jag haft andra som skriver att prata med, om jag inte fått vara öppen med mina deadlines och mina mål hade jag förmodligen inte fått något skrivet alls. Vi är alla olika där, men jag tror att väldigt många reagerar bra på delmål och transparens. Och där är ju alla former av utmaningar och sociala medier perfekt.

Första meningen på min roman: ”Sjung om studentens lyckliga dag.”

Sista meningen på min roman: ”Dessutom, och det här är en stor fördel: det är inte orkidéer.”

Så! Nu är det bara att skriva klart allt däremellan. Well, man kan ju lura sig själv att det är så enkelt, i alla fall.

Imorgon börjar november och med det NaNoWriMo. Jag tänkte försöka använda november åt att skriva så mycket jag kan på min roman (och i viss mån även novellen), utan att för den sakens skull gå all in, det har jag helt enkelt inte tid med. Till första advent hoppas jag vara på sluttampen åtminstone. Se ljuset. På väg dit känns det psykologiskt bra att ha skrivit slutkapitlet, även om det inte nödvändigtvis blir de allra sista raderna när allt är färdigskrivet och –redigerat. Jag tänker på det som en sorts kompass att ha på vägen. Synopsis försökte jag med i början, men övergav när jag började gestalta istället för att planera. Jag ville skriva ut, och skriva mig vidare, så fort jag började göra stolpar och då kändes det mer logiskt att byta dokument. Nä, jag är nog ingen synopsisförfattare, och det är handlingen – att saker och ting ska hänga ihop – som är min stora akilleshäl, tror jag. Är det sådant som händer livslånga Språk & Stämnings-anhängare? Ack ve, dessa krav på logik!

Per Hagman utkommer med en ny självbiografisk roman, ”Allas älskare, ingens älskling” (TITELN!), i april nästa år, fick jag reda på idag. Han är nog inte heller någon synopsisförfattare, tröstar jag mig med. Det finns uppenbarligen författare – stora författare – som inte kan låta bli att skriva och känna sig fram, famla i mörkret. Tills jag är klar med mitt råmanus kommer jag att dela upp författare i två grupper: de som jobbar med synopsis, och de som inte gör det.

Skräcktips i Nyhetsmorgon!

 

nymonymo2nymo5nymo3

I morse var jag med i TV4 Nyhetsmorgons eminenta bokpanel och tipsade om Halloweenkompatibel läsning tillsammans med Christoffer Carlsson och Titti Schultz. Här kan ni se klippet.

Böcker som nämns i inslaget:

”Kaninjägaren” av Lars Kepler
”Kvinnan i svart” av Susan Hill
”Yuko” av Jenny Milewski
”Vattnet drar” av Madeleine Bäck
”The Secret History of Twin Peaks” – Mark Frost
”Demon Theory” av Stephen Graham Jones