Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Igår för 10 år sedan startade bloggen Bokhora, som jag hade glädjen och privilegiet att vara en del av i tre år. Johanna L glömde att uppmärksamma jubiléet igår, men känns det inte fullt logiskt att istället gratta idag, på självaste Johannadagen? Här har vi originaluppsättningen från sommaren 2006:

12338533_971943142871282_600869050_n

Åren på Bokhora var några av de roligaste och mest händelserika i mitt liv och jag är så tacksam över att ha fått vara del av redaktionen och möta alla fina läsare. Höjdpunkterna för min del? För många för att lista här, men t ex när vi vann Stora Bloggpriset (och jag var väldigt tvillinggravid – bildbevis här nedan), pocketsidan i Aftonbladet Nöje, mina intervjuer med Christine Falkenland, Stephenie Meyer och Sarah Waters, alla roliga fredagsfrågor vi svarade på, bokmässorna och bokbytarkvällarna, lästipsen som flödat – och fortsätter att flöda – och alla debatter som förts på bloggen om allt från bokhyllesortering till omslag och litteraturkanon. Och så kvällen då JoÖ, Jessica och jag fick åka flakmoppe med Morrisseyspelande spöken kvällen som John Ajvide Lindqvist hade releasefest för ”Människohamn”. Som sagt: så många minnen. Hey, jag gillar Bokhora så mycket att jag snappade åt mig den första manliga bokhoran – som fortfarande, trots löfte, inte bytt namn till Johanna… – så fort han joinade. (Hashtag #bokhorahora.)

3250008276_c698fc4dec_b

Fanfarer, champagne och bokhögar i massor till de svenska bokbloggarnas grand old dame idag! Vågar man hoppas på tio år till?

Bokhora-featured-image

13754592_10154405260171834_7961392445591088051_n

Nu har jag den.

13667731_10154399935291834_4949863837642755974_o

Här kan ni se mig skräcktipsa i Nyhetsmorgon. Grämer mig lite över att jag inte hann kommentera castingen av Bill Skarsgård som Pennywise i nyfilmatiseringen av ”Det”, men jag hann i alla fall prata om Laura Palmers hemliga dagbok, Killer BOB, ”Lunar Park”, coulrofobi och lockelsen med skräck. Tack Marcus för bästa gifen!

13705247_10153774435422634_506792925_n

Just nu-enkät

Visst var det länge sedan vi körde ”just nu” här på bloggen? Varsågoda att sno till era bloggar om ni känner för det!

JUST NU…

Läser jag: Böcker av diverse författare som jag ska intervjua på Crimetime Gotland om en månad (Kristina Ohlsson, Sharon Bolton, Peter Robinson, mfl). Och så har jag börjat läsa om Stephen Kings första, och eventuellt bästa, novellsamling ”Night Shift”. Missa inte det fantastiska förordet!

Tittar jag på: ”Stranger Things” på Netflix. Tro på hypen – detta är en fullkomligt ljuvlig kärleksförklaring till 80-talet som filmdecennium, med blinkningar till såväl ”E.T.” som ”The Goonies”, ”Poltergeist” och ”Stand By Me”. Lägg till Winona Ryder (!) tentakler, mystiska experiment à la ”X-Files”, ett underbart soundtrack och det gulligaste kompisgänget sedan The Losers Club och ja… Bara se det! Idealisk sträckkollarserie.

stranger-things

Lyssnar jag på: P3 Serie och thrillerföljetongen ”De dödas röster” skapad av Sara Bergmark Elfgren, och så musik såklart, t ex The Handsome Family, Nick Cave & The Bad Seeds, PJ Harvey (särskilt ”Chalk”-skivan), Iris Dement och, kanske allra mest, case/lang/veirs, bästa supergruppen sedan Traveling Wilburys.

Känner jag: Att fyra veckors ledighet var för lite.

Undrar jag: Vart världen är på väg (ej för första gången i år).

Imorgon klockan 08.45 kan förresten de som vill slå på TV4 och se mig prata skräck i Nyhetsmorgon. Lägger ut länk till inslaget i sociala medier efteråt.

Idag hurrar vi lite extra för mångåriga Dark Places-favoriten Elizabeth Hand, som vunnit en Shirley Jackson Award i kategorin Best Novella för den fantastiska ”Wylding Hall”! En av förra sommarens absoluta höjdpunkter för mig. Tyvärr tycks jag inte ha bloggat om den, men jag skrev en del om Hands kortromaner – ett perfekt format för henne, flera av mina Handfavoriter faller in i den kategorin – på English Bookshop-bloggen. Tyvärr x 2: Ottessa Moshfegh och hennes avgrundsmörka och oupphörligt fascinerande ”Eileen”, som jag skrev om för ett tag sedan, vann inte i romankategorin. Läs den ändå.

Ni har väl inte heller missat att Hand kommer till Sverige i samband med Crimetime Gotland? Jag kommer att göra flera intervjuer med henne under veckan, och ni som inte kan åka till Visby behöver ej misströsta i er Handlöshet. Tisdagen den 16 augusti – kvällen innan Crimetimeprogrammet drar igång – är det nämligen releasefest för ”Se mörkret”, som ”Available Dark” heter på svenska, på Akademibokhandeln City i Stockholm! Sara Bergmark Elfgren och jag intervjuar. Detaljer om kvällen nedan, OBS att ni måste osa om ni vill komma.

Hur pass rädd var jag egentligen när jag närmade mig Sara Skratt? Jag kommer inte ihåg det. Jag misstänker att rädsla alldeles som smärta faller oss ur minnet så snart den har gått över. Det jag däremot kommer ihåg är en känsla jag hade haft förut när jag var där nere, särskilt när jag gick ensam på dem där vägen. Det var en känsla av att verkligheten är tunn. Jag tror att den är tunn, faktiskt, tunn som isen på en sjö efter töväder, och att vi fyller våra liv med ljud och ljus och rörelse för att dölja tunnheten för oss själva. Men på platser som Väg 42 upptäcker man att all röken och alla speglarna har tagits bort. Vad som återstår är syrsors spel och anblicken av blad vilkas gröna färg mörknar mot svart; grenar som bildar former som liknar ansikten; bultandet av hjärtat i bröstet, trummandet av blodet mot ögonens baksidor, och himlens utseende när dagens blå blod rinner ut ur dess skinn.

(”Benrangel” av Stephen King i översättning av Thomas Preis)

 

Vissa böcker älskar man bortom vett och sans, vissa böcker bär man med sig i ett permanent avtryck, som en osynlig tatuering på hjärnbarken, tänker jag mig, eller låter det äckligt? Dessa böcker tänker man på då och då fast det kanske gått år och åter år sedan man sist bläddrade i den. För mig är ”Benrangel” av Stephen King en sådan bok. I morse, när termometern redan passerat trettio grader i skuggan och det sved i halsen av en annalkande förkylning, tog jag med min pappas hjälp fram stegen, klättrade upp och hämtade den svenska utgåvan som funnits i översta bokhyllan i vårt hus i norra Spanien i 16 år (naturligtvis har jag den i engelsk pocket hemma, oroa er inte). Jag hällde upp ett stort glas Vichy Catalan, satte mig i skuggan och började läsa. Och redan från början stod det klart, vissa små översättningsfrågetecken till trots (”kreativt skrivande” hade nog varit bättre än ”skapande skrift”, till exempel, och jag är inte säker på att man i dag hade översatt namnet på Mike Noonans sommarställe), att den var ännu bättre än jag mindes den. På en gång stod det även klart hur mycket jag inspirerats av den här boken – som läsare och författare, i ordval såväl som hur jag ser på skräck och skrivande; helt klart är jag skyldig King åtminstone ett par formuleringar ur ”100 hemskaste”, inser jag nu. Ändå hade det gått nästan tio år sedan jag senast läste den – vissa böcker funkar uppenbarligen så att de tar sig in allra längst in i hjärnans skrymslen och vrår, stannar kvar i form av lösryckta fraser och tankar som man formulerar om till sina egna.

”Benrangel” är en spökhistoria; det är en kärlekshistoria och sorgeskildring; det är en berättelse om att städa ur de tillstängda rummen i en människas inre. Ytterst läser jag den ändå som en historia om skapandets villkor och fiktionernas makt, och jag myser när King placerar Tad Beaumont och Bill Denborough sida vid sida med Clancy, Grisham, Maugham, de Maurnier och Cornwell. En av de finaste komplimanger jag fått för mitt skrivande någonsin kom för någon vecka sedan av Ida Höglund på Instagram då hon kallade mig ”Kvinnan som läser och skriver om böcker som om hela verkligheten utgår från litteraturen”. Det är i fiktiva världar som TR90, i Dark Score-sjöns kalla vatten som jag får näring för en sådan världsåskådning. Jag hoppas att Stephen King har åtminstone en till roman av samma kaliber i sig (”Lisey’s Story” var nära, fast ändå inte). Älskar när han skriver om författare, och han har aldrig gjort det bättre än här.

Det refereras också till massvis av författare andra än Mike Noonan och hans Derry- och Castle Rock-vänner, döda och levande, klassikerstämplade och airport lit-klassade, i ”Benrangel”. En av dem, så i högsta grad med att han gett King titeln till boken (på engelska heter den ”Bag of Bones”) är Thomas Hardy, som tydligen lär ha sagt att ”I jämförelse med den tråkigaste människa som vandrade på jordens yta och kastar sin skugga där är den allra skickligast tecknade gestalt i en roman inte mer än ett benrangel”. Jag vill inte ge Hardy rätt där. Inte när det finns böcker som ”Benrangel” att läsa. Tyvärr blev filmatiseringen, i gammal anrik Kinganda, superpajig, men det förtar inte ett uns av lyskraften från den här vackra, sorgliga och kusliga pärlan till roman som ledigt placerar sig på min topp fem över de bästa Stephen King-verken någonsin. Och om ni ursäktar mig nu så har jag en skuggig altan och en gammal vän att uppsöka, en väg att gå uppför medan syrsorna spelar…

Screen Shot 2016-07-04 at 10.00.39

Idag gästbloggar jag på Killbergs Bokhandels eminenta blogg. Det handlar, bland annat, om vad som händer när en gammal fiktionsknarkare bokdebuterar. In med er och läs!

UPPDATERAT! Nu kan ni som inte hunnit införskaffa er ett ex av ”100 hemskaste” än vara med och tävla om fem signerade exemplar som Killbergs Bokhandel lottar ut. Klicka här och följ instruktionerna, och gör det senast den 12 juli. May the odds be ever in your favour…!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 474 andra följare