My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead.
Så inleder Shirley Jackson ”We Have Always Lived in the Castle” och klättrar omedelbart upp högt – jag tror vi talar bronsplats åtminstone – på min lista över minnesvärda och intresseväckande inledningar.
Mary Katherine, som oftast kallas för Merriat och verkar betydligt yngre än sina arton år, bor tillsammans med systern Constance och deras åldrige och förvirrade farbror Julian i ett stort hus i utkanten av en liten stad i New England. En gång i tiden hölls storslagna bjudningar i huset, men numera vilar det något bedagat och instängt över rummen och få vågar sig in på ägorna. Ända sedan resten av familjen dog av arsenikförgiftning är Merricat, Constance och farbror Julian helt ensamma och lever ett från omvärldens horisont sett rätt bisarrt liv med många små ritualer och rutiner. När systrarnas kusin Charles plötsligt dyker upp bryts deras noggrant iscensatta rutiner och balansen i huset sätts helt ur spel. I bakgrunden i berättelsen anas hela tiden bybornas förakt och regelrätta mobbning av familjen, och det är förstås också den lilla omständigheten att deras familj hastigt och lustigt dog. Nu är inte ”We Have Always Lived in the Castle” någon whodunnit – uppmärksamma läsare torde ha knäckt nöten redan vid Merricats förkärlek för giftsvampar – utan snarare en sällsam, ofta morbid/gotisk skildring av utanförskap och oortodox syskonkärlek. Det är en roman där helt egna spelregler råder: som läsare tvingas man lägga alla sina egna, inser man, socialt pådyvlade idéer om familjeliv och lycka åt sidan. Just så: ”tvingas”, för så stark och oresonlig är Merricats berättarröst som drar in ömsom fascinerande, ömsom skräckinjagande och som framkallade lika mycket skratt som sorg och ilska. Okej, jag tillåter mig själv att bli en smula övertydlig här: ”We Have Always Lived in the Castle” är en förbannat bra bok, och en läsupplevelse som kommer att stanna hos mig länge, länge. Vår eminenta elitistmörkerbokklubb, där bland andra Bokstävlarna, Audrey Fenn, Illusionernas blogg, Glory box och Feuerzeug är med, hade knappast kunna välja en bättre första bok. Nu tror jag att vi alla känner pressen på att fortsätta hålla elitistmörkerklubbfanan högt…
Det finns så många lager i ”We Have Always Lived on the Castle”, vilket öppnar upp för många tänkbara läsningar. Humorn – mörk, drastisk, morbid – är en viktig del. Här är det just det aparta och märkliga som tilltalar mig: ta till exempel Merricats önskan om att ha fötts som varulv på grund av längden på hennes mellanfingrar. Det är inte bara roligt på ett bisarrt och skruvat sätt, det säger också en hel del om Merricats världsbild som ju, då hon är berättarjag, kommer att diktera berättelsen från början till slut. Att hon dessutom är själva textboksdefinitionen av ”opålitlig berättare” skapar mängder av frågetecken och mer eller mindre skruvade teorier. Vi hade jättekul på bokcirkelträffen igår då vi lanserade våra hemmasnickrade teorier, den ena mer vild än den andra. Vi var flera som reagerade på en replik som Uncle Julian yttrade och hur den påverkar inte bara läsningen av romanen utan vår uppfattning om vem – och vad – Merricat är. Vill inte säga mer, men det är mycket, mycket intressant (sade hon mystiskt).
Mörk, skruvad humor och skojiga teorier i all ära – det finns också ett allvarligare spår i romanen, och frågan är om det inte är kontrasterna mellan drastisk humor och bråddjupt allvar – och, om man skrapar på ytan och tar sig in i systrarnas värld, tragik – som är en stor del av behållningen med ”We Have Always Lived in the Castle”. Vad är egentligen normalt – och hur beter vi oss mot de personer som av olika skäl befinner sig bortom våra socialt nedärvda normer för hur man bör leva sitt liv? Jag har tänkt mycket på bybornas systematiska utfrysning av Blackwoods, som mot slutet av romanen mynnar ut i en regelrät attack mot allt vad de står för och håller fast vid (huset). Redan i början av berättelsen, när Merricat promenerar in till stan för att uträtta ärenden, förstår man att hon blir ömsom utfryst, ömsom trackasserad av stadens invånare. Men när, exakt, började detta – och varför? Sedan är ju knappast familjen Blackwood helt oskyldiga offer: deras förakt för byborna och noggrant iscensatta självvalda utanförskap lyser igenom berättelsen och komplicerar saker och ting ytterligare. Det är en förrädisk liten bok, ”We Have Always Lived in the Castle”, långtifrån så lättläst som det nätta omfånget skulle kunna indikera. Jag kommer att gå omkring länge och fundera på hur allt egentligen hänger ihop, och Merricats röst har ännu inte slutat eka i mitt medvetande. En bok man sent glömmer.
Och som om det inte fanns tillräckligt många anledningar till att läsa och älska: Penguin Modern Classics utgåva är nästan olagligt snygg!
Åh, jag har gått och tittat på den där fina utgåvan länge, och det låter ju på dig som att jag borde slå till. Men vad har två lika långa fingrar med varulvar att göra?
Haha, det undrade jag också. Varulvar kanske har likadana långa mellanfingar? Min varulvskunskap börjar och slutar med Stephen King-filmen ”Silver Bullit”, så jag är verkligen ingen autkoritet på området. 🙂
Men jo, du borde verkligen slå till. Fantastisk liten bok!
Varför tar inte alla förlag lärdom av Penguin? Har de gett ut fula böcker, någonsin? Ok, iofs, jaghr några i hyllan som kanske inte var så tidlösa som man tänkte när man köpte dem, men på det hela taget är alla mina Penguin-böcker SKIT-snygga. Och den här är inget undantag. Framför allt brukar jag tycka att de är bra på att göra omslas som motsvara innehllet så man inte blir lurad. Den här både ser ut och låter som en höjdare ju. Ännu en bok satt på favorite på bokus…
Penguins böcker ÄR vansinnigt snygga (och habegärsframkallande!). Håller med om att de också är bra på att skapa en bra bild av hur boken är. Just ”We Have Always…”-omslaget visar, tycker jag, väldigt tydligt på konflikten mellan systrarna Blackwood och byborna.
Tycker absolut du ska köpa och läsa!
Jag har ännu inte läst We Have Always Lived in the Castle trots att boken legat framför näsan på mig länge nog. Baserat på vad du skriver om den funderar jag över om inte Sarah Waters kan ha haft den i tankerna när hon skrev The Little Stranger. Vad tror du?
Jo, det tror jag absolut. Faktum är att Waters skrivit om ”We Have Always Lived in the Castle”: såg en introduktion till boken skriven av henne på Amazon. När jag träffade Waters nämnde hon Josephine Teys ”The Franchise Affair” som en inspirationskälla när hon skrev ”The Little Stranger”, men Jacksons berättelse känns ju ännu närmare till hands. Inte minst med tanke på klassaspekten.
Väldigt fin recension. Nu blev jag dessutom extra sugen på att läsa The Little Stranger!
Sara: Tack! Nu ska jag in och läsa din recension. 🙂
Men jag var helt säker på att du redan läst The Little Stranger! Do it now!
Åh, jag skulle verkligen vilja höra allas hemmasnickrade teorier! Hade ni ingen sekreterare som tog anteckningar under träffen..? 😉
Jag blev oerhört förtjust i Uncle Julians kryptiska replik och började koka ihop teorier själv, så det vore kul att se om de skulle fått mothugg eller medhåll av resten av er elitistmörkerbokcirklare.
Feuerzeug har redogjort för sin ypperliga teori (som tar avstamp just i Uncle Julians kryptiska replik) i sin rec av We Have Always… Med spoilertaggar och allt!
Blev helt ställd av den repliken btw. Hjärnan rusade omedelbart in i Sjätte sinnet-territorium, men nej, jag är nog mer inne på Feuerzeugs linje ändå.
Vi får väl prata lite om detta på nästa träff!
[…] nakna hjärtat” – Lisa Tucker ”We Have Always Lived in the Castle” – Shirley Jackson ”The Good, the Bad and the Dumped” – Jenny Colgan ”Låt de gamla […]
[…] om handlingen kan du göra det i recensionerna till denna boken hos till exempel Kafka på jobbet, Dark places och […]