Hårdkokta amerikaner och LA i solkigt neonmotljus i all ära, men det är något särskilt med brittiska deckare, inte sant? Ända sedan jag plöjde igenom större delen av Agatha Christies avsevärda deckarproduktion som tonåring har jag haft en särskild plats i mitt (stora) hjärta för deckargåtor från de brittiska öarna. Det tycks mig som om lägstanivån är högre än på andra sidan pölen: fastän jag kanske räknar fler amerikanska än brittiska deckarförfattare till mina absoluta favoriter så brukar utdelningen för okända talanger vara bättre om man testkör en brittisk spänningsförfattare.
Som nu Elly Griffiths, vars debutroman ”Flickan under jorden” fick följa med mig hem från min lilla fina lokala bokhandlare härom veckan. Inhandlad på ren impuls, baserad på två kriterier. Nummer ett: Vill minnas att DNs Lotta Olsson lovordat Griffiths på sin boksida. (Varför kan hon inte få ha både en boksida i DN Söndag och fortsätta recensera barn- och ungdomsböcker och spänningslitteratur i kulturdelen, förresten?) Nummer två: Den är utgiven på Minotaur, vilket signalerar kvalitet i min värld. Det skulle snabbt visa sig att min förhandskänsla om Griffiths visade sig stämma. Det här är solid, genomtrevlig spänning av precis lagom spännande, ärkebrittisk art. Dessutom har Griffiths i Ruth Galloway, arkeolog och benexpert vid universitetet i Norfolk, något så ovanligt som en nyanserad, sympatisk och intressant kvinnlig deckarprotagonist. Bara en sådan sak. Hon bor ensam med sina katter ute på saltängarna i Norfolk – därför att hon trivs med ensamheten och lugnet, inte på grund av folkskygghet. Hon är småtjock – därför att hon äter och dricker vad hon vill utan att hänge sig åt Bridget Jones-iga bantarattacker och allmänt självhat (okej, lite självhat, men vem har inte det lite till mans?). Hon älskar Bruce Springsteen – inte creddiga ”Nebraska”/”Darklands”-Springsteen som till och med en indietönt som yours truly kan erkänna är fantastisk, utan gåpåiga, bredbent rockiga ”Born in the USA”/”Dancing in the Dark”-Bruce. Och framför allt är hon oerhört kunnig på sitt jobb och vägrar bokstavlig talat att göra sig mindre än vad hon är. Go Ruth, helt enkelt!
Något om handlingen. Ruth Galloway, aka min nya bästis, blir inkopplad som benexpert i en mordutredning när man hittar människoben i närheten av Ruths hem. Polisen misstänker att benen tillhör Lucy Downey, en liten flicka som försvann från sitt hem för tio år sedan och aldrig sågs igen. Vad som borde ha börjat och slutat med bendateringen blir snart något helt annat, på flera sätt livsomvälvande för Ruth. Hon hjälper utredande polis i fallet, kriminalinspektör Harry Nelson, med att tolka ett antal brev som Nelson fått från en arkeologiskt och kulturellt bildad person med obehagligt stor insikt i Lucys försvinnande. När en annan flicka försvinner startar en kamp mot klockan för att rädda flickan. Samtidigt utsätts Ruth för hot från någon som ogärna ser att hon luskar vidare i fallet. Snart befinner sig Ruth i livsfara…
Som sagt: jag hade det oerhört trevligt i Ruth Galloways lärda, genomsympatiska sällskap. Språket flyter på fantastiskt fint även i svensk översättning (en eloge till Carla Wiberg!), och fastän ruggigheterna berör såväl barn som katter (två STORA akilleshälar) blir det aldrig sadistiskt otäckt utan bara väldigt, väldigt spännande. Tyvärr gissade jag på rätt mördare, men det tycks hända mig allt som oftast och har nog mer med min överkonsumtion av deckare att göra än författarens brist på fantasi. På sikt kan jag ana ett liknande problem för Ruth som för Puck Bure – hur många gånger kan en icke-polisanställd person bli insyltad i mordutredningar, och dessutom befinna sig i livsfara mer eller mindre hela tiden? Nu har ju Ruth sin yrkesexpertis som motiverar hennes närvaro på brottsplatser, men jag känner att det kan dyka upp vissa trovärdighetsproblem på sikt. Vilken tur, då, att Griffiths ser till att ge Ruth flera kopplingar till polisen… ”Flickan under jorden” slutar med en redig cliffhanger (hint: samma slags cliffhanger som i slutet av Denise Minas ”Vargtimmen”…) som kräver omedelbar uppföljning. Läste således bok två, ”Janusstenen”, i ett sträck med två febriga barn i famnen. Japp, fortfarande lika trevligt. (Här vankas det dessutom galna latinare och annat trevligt, plus att Ruths privatliv blir ännu mer tilltrasslat.) Så trevligt, faktiskt, att bok nummer tre, ”The House at Sea’s End” (utkommer på svenska i april) är på väg hem till mig as we speak. Angenämna brittiska deckarbekantskaper kan man nämligen aldrig – ALDRIG, hör ni mig? – få nog av.
Hämtade hem den från biblioteket i dag! 😀 Tillsammans med bl.a. Louise Welshs ”The Cutting Room” som du väl också hunnit läsa? Frågan är när jag ska få tid att läsa allihop, men peppen finns iaf! I och med mitt nya jobb får jag mindre lästid men lite längre arbetsresa, tänker mig att jag ska bli ännu duktigare på att läsa i bussen speciellt under mina hutlöst tidiga morgonpass!
Oh ja, Louise Welsh är hellovely! Och jag har själv rätt lång bussresa om morgnarna, vilket förklarar fördubblingen av lästa böcker i januari. Jag tror på hutlöst tidig bussläsning med andra ord!
läste den första boken för några månader sedan och jag som nästan aldrig läser deckare lyckades också gissa mördaren, men blev,precis som du, väldigt kär i Ruth, så vill läsa de andra böckerna bara pga henne!
Har förresten varit ett stort fan av dig länge, men aldrig skrivit någon kommentar förr, men nu vågade jag äntligen!
Hej Helena!
Jamen visst blir man kär i Ruth! Hon är helt klart den största behållningen. Och riktigt fina huvudpersoner vimlar det ju inte direkt av så det är en anledning så god som någon, tycker jag.
Hej förresten, vad kul med fans som outar sig! 😀
Läste ut den i helgen och bara älskade den! Ska hämta med mig tvåan från biblioteket på väg hem. Kan knappt vänta tills jag får gå och lägga mig och läsa…
Samma här, fast med trean. 🙂
Hej Helena! Jag outar mig jag med och tycker det ar jattekul att du bloggar igen. Jag satt och ”onskesurfade” olika forfattare jag tycker kan slappa nya bocker nu och blev alldeles till mig nar jag sag pa Bokias hemsida att Carina Rydbergs ”Framlingarna” kommer ut den 15 feb! Det ar ju om bara en liten vecka! Varfor ar det sa tyst om det har superpepp slappet? Du Helena o bokguru, som brukar ha san bra koll, kan det har verkligen vara sant efter alla uppskjutningar?
Jag har inte hört ett dyft om att Främlingarna skulle komma ut i dagarna, men å andra sidan känns det nästan som om jag gett upp litegrann efter allt framskjutande och inställande… Sist jag kollade på Carina Rydbergs sida på förlaget hade man tagit bort Främlingarna efter att ha ändrat släppdatum åtminstone två gånger. Känns lite som litteraturens motsvarighet till Chinese Democracy, detta. Så jag kommer nog inte tro det förrän jag har boken i mina händer men jo, nog tusan börjar det peppas inuti mig!
Tack för de snälla orden förresten!
Åh, låter lovande. Herregud så det snålas med vettiga huvudpersoner i den här genren! Jag antar att det är lättare att skriva om jobbiga alkisar. Själv föredrar jag alltid någon att beundra framför någon att ”identifiera mig med” (yeah right). Överkonsumtion av Christie i ung ålder här också, KAN ha påverkat mina preferenser 😉
Det är otroligt befriande med deckarförfattare som orkar – för jag tror som du att det handlar om att göra det enkelt för sig, fortsatta trampa i väl inkörda spår – bryta med klyschan om den alkade medelålders kriminalkommissarien. Mer sånt! Och ja, nog är man lite ”skadad” av alla Agatha Christie man läste i unga år… 🙂
Är också hemskt förtjust i brittiska deckare – de är min avslappningslitteratur, ungefär som andra kanske läser typ chick/ladlit för att rensa hjärnan. Jag har också varit hemskt förtjust i Minotaur och har i princip läst alla deras tidiga böcker och ingen av dem är ju dåliga, men till slut blev de bara inte…tillräckligt bra? Jag vet inte, men det är något som saknas i alla fall. Men jag älskar i alla fall fortfarande Peter Robinson och Stephen Booth! Två deckarfavoriter, måste jag säga.
De här böckerna om Ruth Galloway låter lovande, men jag har blivit bränd när det gäller böcker om arkeologer förut. De brukar inte fungera så bra (skräckexempel: Tempelriddaren av Raymond Khoury. Favoritframställning: arkeologerna i ”Till Skogs”. Det var ju i övrigt också en jättebra bok förstås.
Det viktiga är kanske hur trovärdig personerna i boken är. Och Ruth låter bra!
Stephen Booth har jag hört mycket positivt om. Tror bestämt det är dags att kolla upp honom nu! Och Ruth är inte direkt en typisk arkeolog, så jag tycker du ska testa.
Ååå, jag gillar också Ruth. Längtar efter bok nr 3….
Det är så bra att du är tillbaka igen!!
Du vet att den finns på engelska redan va? Eller du kanske vill vänta på den svenska översättningen? Jag längtar tills bok nummer tre dimper ner i brevlådan, should be any day now…
Tack! 😀
Men hurra! Jag har sneglat lite på Griffiths, men fått för mig att jag skulle bli besviken. Jag älskade Minotaur i flera år, men sen blev jag bränd på ett par riktigt dåliga författare därifrån, där jag dessutom köpte samma bok två gånger. Grr. (Lesley Horton? Minns inte riktigt just nu.)
@Emma Rydberg nedkommer alltså? Kul!
Jag har läst långtifrån allt i Minotaurs utgivning, men det jag läst har varit konsekvent bra. Inte sådär himlastormande-rock-my-world-bra, men… solitt. Spännande. Schysst. Lesley Horton, undrar om jag inte har en bok av henne stående i bokhyllan? Något med fåglar? Så du säger ”undvik”, alltså? Då låter jag den nog stå och damma till sig ett tag till.
Minotaur låter ju bara så snyggt med så de kan ju inte bli dåligt 😀
Jag hade bestämt mig för att vänta på trean tills den kommer på svenska, men nu vet jag inte. Får nog bli den engelska i alla fall, då! Vet någon när trean kom ut på engelska? Kan man ha sådan tur att det kanske till och med finns en fyra på gång?
Trean kom ut på engelska så sent som i januari, så vi får nog vänta snällt på fyran åtminstone ett år.
Den här ska jag läsa! Men…, jag måste veta.. kommer katterna att skadas? När jag läste The Woman in Black så var jag tvungen att bläddra fram för att se hur det skulle gå för Stella (den lilla tiken).
Det finns en katt som det inte går så bra för, ja. Delar din känslighet i de här avseendena men klarade mig igenom både The Woman in Black och den här boken någorlunda oskadd. Men är du väldigt känslig kanske det är läge att hoppa över.
[…] Mer Ruth Galloway-lovebombning på Dark Places. […]
[…] Trivsamt. Jag blir sugen på te, rostat bröd och en brasa. Helena D på Dark places har också läst och älskat, liksom Annettes bokblogg. […]
Ooooh, tack för Ruth-tipsen!
/en annan anglo-deckar-fil (också förläst på Christie som ung:-)
Då kommer du att trivas med Ruth. 🙂
[…] ”Flickan under jorden” (”Crossing Places”) […]
[…] är det bara du och jag, Ruth. Like this:GillaBli först att gilla denna […]
[…] Elly Griffiths på bloggen hittar ni bland annat här, här och här. GillaGillaBe the first to like […]
[…] som bloggat om boken är PocketBlogg, Dark Places, Lotta Olsson på DN och […]